Valentina Cubi Morar Amarone della Valpolicella 1997

Första gången jag smakade detta vin var sent en lördagkväll på ett hotellrum i Verona 2008.
Vi var på vinresa med Clubamarone. Vi hade fått oss tillsänt tre årgångar av detta vin: 1997,2001 och 2003. 97:an smakade enormt bra medan de två andra årgångar var väldigt slutna och skulle behöva ett par timmar (minst) på karaff.
Söndag fm besökte vi en annan vingård i Fumaneområdet när vi telefonledes blev inbjudna att i all hast göra ett besök på Valentina Cubi. Besöket tog ett par timmar och vi fick en ordentlig genomgång från producentens sida. Återigen provade vi dessa tre årgångar. Resultatet blev ungefär detsamma som kvällen innan och årgång 1997 framstod som ett kolossalt bra amaronevin.
Det blev också en av mina absoluta favoriter bland amaroneviner. Jag köpte med ett par flaskor hem. Den första dracks samma år på min födelsedag och var en verklig hit. Vid nästa besök året därpå fyllde jag på mitt innehav av alla tre årgångarna. 1997: an har hela tiden varit min favorit. Ja, t o m så att jag bedömt det som ett av de bästa amaroneviner jag smakat. 2001:an har blivit allt bättre för varje gång jag druckit den.
Vinet är gjort på 70 % Corvina, 25% Corvinone och 5 % Rondinella. Vingårdarna ligger runt byarna Fumane och San Pietro in Cariano.

I höstas drack jag en korkskadad 97:a. Smaken helt OK, men doftade gammalt stall. Ni förstår själva att det var  en våldsam missberäkning. En oro infann sig om de resterande två flaskorna i källaren.

I tisdags när championleague spelades öppnade hustrun och jag den näst sista flaskan.
Färgen var mörkt rubinröd.
Med en gång en liten spritig doft. De två glasen fick stå drygt två timmar innan vi började sniffa på dom igen. Fortfarande lite spritig ton, men vi kände också vilda körsbär, choklad och kryddor.
Hustrun är inte så förtjust i smaken " för mycket portvin" tycker hon. Visst, det känns lite spritigt, fast det bara är 15.5%. Smaken är fylld av torkad frukt, lite örtigt samtidigt som en viss sötma med en trevlig bitterhet infinner sig. Lena tanniner, en viss elegans och en riktigt lång eftersmak.
Vi följer vinet under tre dagar och dag tre är all spritighet borta. Eftersmaken är vidunderligt lång och fylld av torkad frukt.
Det är mycket gott, men ändå inte i samma klass som för ett par år sedan.
Har den passerat toppen?
Årgång 1997 har alltid varit en självklar 5:a, men inte längre.

Betyg 4+