2003 Roagna Pajé

Italien ska spela semifinal i fotbolls EM. Vi frångår vår vana att plocka fram en amarone ur källaren. Denna kväll väljer vi en Barbaresco som vi hyllade vansinnigt för ett år sedan. Vad vi tyckte då kan du läsa här. Den var så bra att jag förra årtet fyllde på förrådet.
Jag testade 04:an för ett tag sedan. Den kändes lovande med alltför ung.


Roagna Pajé 2003.
Halva flaskan hälldes upp på karaff två timmar före den skulle avnjutas.

Vi följer det här vinet under två dagar. Förväntningarna är gigantiska. Vi har också lärt oss att just Pajé 2003 behöver tid för att släppa till.

Färgen är tegelröd åt det lite mörkare hållet. Kanske inte helt transparent, men inte lång ifrån.
Doften är initialt inte så märkvärdig. Svag men ändå vissa tydliga drag av körsbär och jord. Den här gången blir vi inte besvikna för det är ju på det här sättet det ska starta. I slutet på första kvällen och framförallt dag två känns en djup och komplex doft. De mörka körsbären känns än mer tydligt. De kompletteras nu med jord, lite stall, en svag blommighet och lite, lite målarfärg. Det är ju denna underbara doft vi minns sedan tidigare besök.
Smaken är stor, djup och komplex. Mörka körsbär och lite torkad frukt. Det finns ett dovt inslag av jord, örter och blommor. Syran är frisk och tanninerna är behagligt aktiva. Allt i en otrolig balans. Och eftersmaken. Ah! En ljuvlig liten lakritspastill på slutet.
Det här är bara så gott!!

De återstående flaskorna kommer jag att korka upp en om året för att följa deras utveckling.
Jag skrapade på botten av våran kassakista och tog de sista sekinerna och inhandlade en lyxig Roagnalåda under våren. Den återkommer vi till om ett par veckor. Brodern från norr har då fyllt 60 och lite blindbock ska vi leka med honom.

Roagna Pajé 2003 får högsta betyg = 5

2008 Monrosso Chianti

På midsommardagen hade vi mina brorsbarn på middag. Vi bjöd på ugnsbakad kyckling och till detta valde vi en Chianti.

2008 Monrosso Chianti, Castello di Monsanto.
Det är ett år sedan vi köpte det här vinet. Vi drack en flaska ganska omgående och vad vi tyckte då hittar du här

k




Druvblandning: Sangiovese 80%, 15% Canaiolo och 5% Colorino. Druvorna kommer från området Chianti Colli Senesi. Vi befinner oss då söder om Sienna.
Vinifieringen har skett på ståltankar och sedan har vinet fått 12 månader på slovenska ekfat innan det släpps ut på marknaden.







I glaset har vi en dryck med en transparent rubinröd färg.
Vi sniffar lite försiktigt och möter doften av sura körsbär (trevligt!!), röda vinbär, lite jord, multna löv och finlemmade örter. Ingen stark påträngande doft utan lite försiktigt inbjudande.
I munnen får vi ett friskt och piggt vin. Vi möter ljusa, lätta körsbär, röda vinbär och en trevlig örtsamling. Syrligheten kanske inte är lika påträngande som för ett år sedan, men fortfarande väldigt tydlig. Det finns också lite mörka toner i form av  jord och svart peppar. Eftersmaken är medellång och de röda bären dominerar, men kompletteras av lite lakritstoner.

 Det här är inget stort, komplext vin för finmiddagen. Det är däremot ett väldigt trevligt och gott vin för vardagsmaten. I vårt fall var det perfekt till den ugnsbakade örtkycklingen på midsommardagen.
Vad vi främst faller för är de trevliga röda bären med sin förträffliga syrlighet. Ibland kan syrlighet bli lite för påträngande, men inte i denna Chianti.
Priset 99 kr i beställningssortimentet måster betraktas som ett stort kap.

Betyg 4-

2005 Amarone Accordini

Söndagen bjöd på dagsregn och runt 15 grader i luften. Iförda regnställ gjorde hustrun och jag en promenad på dryga timman. Väldigt nöjda med oss själva plockade vi fram en lammgryta ur frysen.
Vi valde ett vin som vi trodde skulle passa till detta, men som också skulle fungera på egen hand till kvällens kvartsfinal England vs Italien. Med ett upplägg som detta så fick det bli en amarone.

2005 Amarone della Valpolicella Accordini.


Vårt besök hos Accordini tidigare i somras kan du läsa om här.

Druvblandningen är: Corvina Veronese 75%, Rondinella 20% och Molinara 5%. Druvorna har torkats i ca 120 dagar. Vinet har legat på ny barriquer av fransk ek (från Allier och Never) i 24 månader före buteljering. Vinet filtreras inte. 2005 var ett svårt år för många odlare i Valpolicella, men genom att gå ner i produktion så har Accordini lyckats hålla en mycket hög kvalitet trots att vädret inte var optimalt

Här doftar det amarone lång väg: mörka körsbär, torkad frukt och så lite vanilj. Doften är inbjudande, stor och mäktig.
Smaken är packad med körsbär (söta, mörka), torkad frukt, solmogna björnbär och en del örter. Eftersmaken har en liten russinton och en något nötig karaktär. Vi för också upp en bitterljuv mörk choklad på pluskontot. Lite torkad frukt, fikon och vanilj gör bilden komplett. Det finns lite tanniner, men här är sammetslena verkligen på sin plats. En behaglig syra gör att vinet känns friskt. Sa jag att eftersmaken är mycket lång och utdragen.
Alkoholen (16%) är väl integrerad i frukten och sticker därför inte ut.
Dag två känns russintonen tydligare i såväl doft som smak.
En underbar amarone och nog som bäst nu och några år framöver.

Betyg 5-

2010 Graticcio Appassimento, Tommasi

Midsommaraftonens sista vin blev ett vin jag provade för snart ett år sedan. Det var då årgång 2009
och vad jag då tyckte hittar du här.


2010 Graticcio Appassimento, Tommasi

 

Producent är  Tommasi Viticoltori.
Appassimento syftar främst på den framställningsmetod som
används när man tar fram vinet. Appassimento innebär att vinet framställs av druvor som har fått torka före pressning. Skillnaden mellan en amarone och en appassimento är att druvorna torkar kortare tid för en appassimento. Graticcio är den italienska benämningen på de träställningar där druvorna torkar.
Druvorna corvina, rondinella och oseleta skördas på hösten i
september. Direkt efter skörd lägger man ett lager av druvor i
öppna trälådor som ställs för att torka i ett rum där luftfuktigheten regelbundet kontrolleras. Det är viktigt att det inte är för fuktigt i rummet eftersom det då finns en risk att druvorna kan börja mögla.
Därefter pressas de och den mycket koncentrerade musten får
sedan jäsa långsamt.  Efter jäsning låter man Tommasi Graticcio Appassimento lagras ett år på slavonska ekfat.

Doften är behaglig och lite inställsam. Vi känner en del torkad frukt. Körsbär så klart, en del örter och vanilj.
I munnen får vi ett lättdrucket vin, kanske lite väl lättdrucket. En del hallon som drar mot hallonsaft, en del körsbär, lite torkad frukt, lite örter samt choklad. Här finns lite syra och väldigt lena, medgörliga tanniner, Så här på småtimmarna går vinet åt med en väldig fart, men egentligen finns där inget som triggar mig för att utforska vinet mer ordentligt. Det känns lite tillrättalagt för min smak. Tommasi försöker rida på ripasso- och amaronetrenden. Det är absolut inte dåligt, men jag kräver lite mer spänning för att vara nöjd.
På Systembolaget kostar det 89 kr. Lägger man till några tior kan man hitta betydligt mer spännande ripassoviner, även om vi tycker att många av dessa börjar bli lite väl strömlinjeformade.
Jag kan tänka mig att min tjugosjuåriga dotter och hennes kompisar skulle tycka om Graticcio och att de tycker jag är en vinsnobb, som är snål med betyget.
Betyg 2+

La Grola 2008

På midsommaraftonens kväll plockar P fram en flaska La Grola. Producent är Allegrini.
Allegrini är ett familjeföretag baserat i Fumane i vinområdet Valpolicella i nordöstra Italien.
Företaget äger i dag drygt 70 hektar vingårdar. De mest kända vingårdarna finns på kullen La Grola, dels vingården med samma namn som kullen, d v s La Grola, dels den högt rankade vingården La Poja på högplatån högst upp på kullen. Det är  långt väster ut i Valpolicella, inte så lång ifrån sjön Garda.
La Poja har jag bloggat om tidigare se här.

La Grola 2008.


Vinet är en blandning på 80 procent corvina och 20 procent syrah som vuxit i vingården La Grola. Den omfattar 30 hektar på 310 meters höjd med en ler- och kritblandad jord. De två grundvinerna har lagrats 16 månader var för sig på ekfat och sedan blandats för att få ytterligare 10 månader på flaska.

För att ge ytterligare komplexitet och koncentration till vinet har Allegrini från och med årgång 2008 minskat skördeuttaget i vingården och lagrat 20% av vinet på nya franska ekfat, resterande 80% lagras på ett år gamla franska ekfat.

. Vinet har en  mörkrödblå färg. Det är sent på kvällen så våra lukt- och smakorgan är väl inte i allra bästa trim, men vi tycker oss ändå känna igen den typiska doften av mörka körsbär. Vi känner också en svag plommonton, lite mörk choklad och rejält med örter. En svag doft av fatkaraktär noterar vi slutligen. Vi tycker alla att doften ger ett trevligt intryck. Smaken är kraftfull och de mörka körsbären i kombination med örter är de främsta markörerna. Tanninerna är inte helt avrundade och ger ett litet tuggmotstånd. I eftersmaken dyker den mörka chokladen, vaniljtoner och plommon upp. Syrorna är pigga och trevliga. Tillsammans med tanninerna ger dom vinet en ordentlig ryggrad. Riktigt bra idag, men klara säkert ytterligare 3-5 år i en bra källare.

Betyg 4

Storebrodern La Poja, som är gjort på enbart Corvina, är flera nummer större. Betydligt kraftigare, mer komplext och med tanniner som gör att det behöver lagras och kan lagras i många år. Det har också en prislapp som är tre gånger så hög.

 I höst ska jag göra en en test där La Grola 2008 får fightas med La Poja 2004.

Midsommaraftonen började med ett soligt välkomnande, men ju längre dagen gick ju mer tornade molnen upp sig västerifrån. På em började ett ihärdigt regn, som höll på fram till sena kvällen. Vi lyckades ta oss till våra vänner P och N för en silllunch utan att bli dränkta. Vi hade med oss vår egna potatis "Rosen", namnad efter färgen då den tas upp ur jorden. Ingen ny högavkastande sort utan en gammal variant. I vårt tycke den godaste av alla tidiga sorter och den har följt mig i 60 år som sommarpotatis.

Grillning fick ske under ett stort solparasoll eller snarare regnparasoll. För just när det var dags att dra igång grillningen på kvällen öppnade sig himmelens portar. Grilla skulle vi och grillat blev det.
I väntan på grillningen drack vi en amarone.

Sopra Sasso 2009.
En för mig helt ny bekantskap och också den första från året 2009 som jag druckit.. Den marknadsförs som Sveriges billigaste amarone, vilket betyder att den kostar 139 kr på SB. När jag googlade om vinet råkade jag komma på den den här sidan.

Färgen är mörkröd med lite violetta stråk ut mot glaskanten.
Det doftar av mogna, mörka körsbär, lite torkad frukt och något fat. Ingen stor välutvecklad doft, men ändå tydlig på något vis.
I gommen känner vi de mogna körsbären, i en lite kryddig stil. Tanninerna är snälla och syran lite småpigg. I eftersmaken kommer lite toner av fat fram samt lite mörk choklad.
En mycket ung amarone. Min tumregel är att lägga fem år till vad som står på etiketten. Någon riktig amaronekänsla får jag inte när dricker detta. Förstå mig rätt. Det här är inte på något sätt ett dåligt vin. Vi tyckte alla det smakade gott och passade bra som förvin innan det det var matdags, men amarone. Icke.

Betyg 3


Jag hade tagit med mig tre viner till maten. Alla från 2009 och från Rhonedalen.

2009 Domaine La Barroche Terroir, Chateauneuf-du-Pape.
Det här är den sista årgången av Terroir, då vinmakaren Julien Barrot bestämt sig för att koncentrera sin produktion på cuvéerna Signature och Pure.
Årgång 2009 är gjord på 97% Grenache och 3% Mouvedre. Det är drygt ett år sedan den här årgången släpptes i Sverige och vad vi tyckte då kan du läsa här.
Vi kan återigen konstatera att detta är ett förbaskat gott vin. Underbart till våra grillade köttbitar.
Doften är full av körsbär, vildhallon, en svag rosaktig ton och en grabbnäve av de mest underbara örter
Smaken domineras initialt av de mörka körsbären och hallonen, men på ett tidigt stadium ansluter de provencalska örterna. Eftersmaken är lång och där finns en angenäm liten sötma och lakritstoner.
Jag läste detta om hur 07:an utvecklats. Mina 07:or gick åt alldeles för fort. Jag måste låta de tre kvarvarande 09:orna gömmas undan någonstans. Det blir svårt för det här är görgott redan idag!!
Pris 219 kr i Beställningssortimentet.
Betyg 4+

2009 Cotes du Rhone, Domaine de la Janasse.
Druvsammansättningen är 50% Grenache, 20% Syrah, 10% Mourvedre, 15% Carignan, och 5% Cinasault.
Det doftar av vildhallon, lite björnbär, lite svarta vinbär och blåbär. En tydlig örtdoft känner vi också.
Smaken är fortfarande ung och full av samma bär, som vi kände i doften. Gott om örter känner vi också. Syran sätter fart på vår längtan efter något grillat. Tanninerna är följsammma utan att vara menlösa. I eftersmaken kommer den där härliga lakritstonen.
Vinet säljs i sexpack som kostar 594 kr i beställningssortimentet.
Betyg 3+

2009 Cotes-du-Rhone-Villages, Cuvée du Vatican.
Vinet är gjort på 80% grenache och 20% syrah. Producent är Vignobles Diffonty.
Vi testade det här vinet i mars och samma omdöme kvarstår.
Doften är ganska kraftig. Vi nås av en fin blandning av rödfrukt och örter/kryddor.
Initialt går den röda frukten igen i smaken. Hallon, vinbär och lite körsbär. Rejält med örter och kryddor. Tanninerna är allerstädes närvarande. Lite finlemmade, avrundade i kanterna men med ett friskt bett. Syran ger vinet en bra ryggrad. I eftersmaken tillstöter lite björnbär och en svag lakritston.
Vinet kostar 654 kr och säljs i sexpack. Nu är det årgång 2010 som gäller.
Betyg 3+


De två sista vinerna kostar runt 100-lappen. Det är verkligen mycket vin man får för den slanten.
Nackdelen är att du måste köpa sex flaskor. Vänd på det och se det som en fördel. Drick en flaska var fjärde månad och se hur det utvecklas under två år.

Gudarra

Det har varit mycket bloggande kring vår resa till Valpolicella. Vi har låtit intrycken sjunka in, men den gångna helgen drack vi av ett vin vi aldrig varit i kontakt med tidigare.
Vi höll oss fortfarande i Italien, men nu mycket längre söderut

Gudarra 2008
Vi befinner oss i Basilicata i södra Italien. I en vinregion (DOC) som benämns  Aglianico del Vulture i den norra delen av Basilicata.  Producenten Mario Bisceglia har alltmer börjat tala om sig. Han har bl a fått tre glas i Gambero Rosso. Det här vinet är gjort till 100% på druvan Aglianico (ibland kallat för söderns nebbiolo). Vinet har legat i 12 månader på nya franska ekfat.
Importören Tryffelsvinet meddelar att vinet är slutsålt. Det såldes i lådor om sex buteljer för 1 074 kr dvs 179 kr flaskan. Jag hade av nyfikenhet köpt in mig på en flaska.
Vintankar har inte druckit ett vin gjort på druvan Aglianico på mången god dag.

Vi låter vinet få ett par timmar i karaff före vi häller upp.
Färgen är mörk, ja nästan svart och väldigt kompakt.
Vi sticker dit nosen och möts av en härlig doftblandning av mörk frukt och örter. Lite vanilj finns där också och så en liten målarpyts.
I munnen får vi ett litet kraftpaket. Vi känner mörka körsbär, viktoriaplommon, björnbär och blåbär så där omedelbart, men det tar inte lång tid förrän örter och kryddor gör entré. Rejält framfusiga tanniner som inte bråkar alltför mycket. Syran är pigg och håller vinet alert under de tre  dagar vi njuter av vinet. Lång eftersmak med bär och kryddor som främsta markörer. Där i eftersmaken känner vi på slutet lite vanilj. Visst känner vi en del ekfat, men de är inte påträngande utan utgör ett delikat inslag.
Vi sammanfattar det här som ett gott och mycket prisvärt vin. Vi har också blivit lite smånyfikna på druvan aglianico.

Betyg 4

 

        

 

 

Gosset Grande Réserve Brut

Onsdagen var en kamp mot klockan. Målsättningen var att få rapporterat skattedelarationer, periodiska sammanställningar, intrastatrapporter innan arbetsdagen var slut. Allt i syfte att onsdagen skulle vara sista arbetsdagen före en sex veckor lång semester. Strax efter klockan 17 var allt klart.
En joggingrunda på kvällskvisten och en god natts sömn gjorde att jag igår vaknade upp till årets första dag på sommarsemestern. Under 31 år hade jag sommarlov som lärare. Numera som halvtidsarbetande sifferskyfflare har jag semester sex veckor på sommaren.

Gårdagsmorgonen bjöd på ett strålande väder. Klarblå himmel, 20 grader i luften och flödande solsken. Frukosten intogs under parasollet i trädgården, läsningen av morgontidningarna (3st) tog nästan två timmar. Det är precis så här sommaren ska börja. Det fick även bli lite ogräsbekämpning, den obligatoriska veckohandlingen samt lite läsning i solstolen (Kerstin Ekmans "Grand Final i skojar..").

Hustrun hade en arbetsdag i Stockholm, så olika kan ödets lotter falla. Jag hade under dagen inhandlat räkor, lite havskräftor och löjrom hos Martins Fisk i Frillesås. Min första arbetsinsats denna semesterdag var att gå ner i källaren och plocka fram en flaska champagne som lades på kylning.


Gosset Grande Réserve Brut.
Valet föll på en vanlig Gosset. Rosévarianten tillhör mina favoriter (efter tips från winepunker).

Gosset är det äldsta vinhuset i Champagne och etablerades 1584. På den tiden gjorde man endast stilla viner men så fort Champagnemetoden uppfanns av de kända munkarna Dom Perignon och Dom Ruinart så började även Gosset producera de ädla bubblorna.

Ägare till Gosset är numera familjen Cointreau och efter Beatrice har nu Jean-Pierre tagit vd-stolen i besittning.
Karaktäristiskt för Gosset är de vackra antika flaskorna som man buteljerar sin Champagne i. Detta är en kvalitetsstämpel och den enda champagne som inte hamnar i dessa buteljer är Brut Excellence som är Gossets standardchampagne.
Gosset är inga stora markägare i Champagne utan arbetar tillsammans med odlare sedan decennier tillbaka.
Familjens ägor består av 12 hektar fördelat mellan byarna Aÿ, Bouzy, Mareuil och Reilly. Det familjen Gosset saknar i volym ta de igen i kvalitet och prestige. Gosset använder bara juice från den första och bästa pressningen av druvorna som sker direkt uti i byarna där druvorna handplockas. Sedan fraktas musten i kylda tankar per bil till Gosset. Varje vingård vinifieras för sig och samtliga viner vilar i minst fyra år innan de säljs. Den gamla antika flaskan är bibehållen för att ytterligare lyfta fram den långa traditionen av kvalitet och för att särskilja sig från andra märken i byn. Gosset blandar alltid i Piot Noir i sina champagner, inga viner genomgår MLF, malolaktisk jäsning (omvandling av äppelsyra till mjölksyra), detta för att behålla den fräscha syran, nästan inga fat används, bara något på reservevinerna. Remuage görs för hand och man låter vinerna vila mellan 3 – 12 månader efter dégorgering (borttagande av jästfällningen och återförsluten flaska).
 Druvorna till Gosset Champagne kommer alltid från samma byar och man änvänder 45 olika lotter där en stor andel är Grand Crus med en klassifikation på 95%. Alla små lotter jäses var för sig för att sedan blandas till den slutliga hus-stilen.
Källa divine.se

Druvblandningen är 43% Chardonnay, 42% Pinot Noir och 15% Pinot Meunier. Det är dessutom en blandning från tre årgångar. På Gossets hemsida anges 2005/2006/2007. Min flaska köptes för två år sedan så det är inte säkert att det är just de årgångarna i den vi drack.

Vi känner omedelbart en frisk lite blommig doft. Vi får en påminnelse om tidig vår. Rätt snart kommer lite citrustoner, körsbärsdoften överraskar oss, lite mineraler eller snarare våt sten samt en svag brödig ton i en lätt nötig stil.

I gommen får vi ett friskt och krispigt bubbel. Med en gång är det gula äpplen och citrustoner vi noterar, men tidigt ansluter även lite gula plommon och trevliga mineraler. En stund senare känns körsbär, vilket överraskar oss ännu en gång. Lite nötter och rostat bröd cirkulerar i bakgrunden. Lång eftersmak där även lite blodgrape tar sig fram.

Tillsamman med vår mat var det precis den lyxiga starten som jag önskade mig.

Arrivederci Valpolicella

Tiden har rusat iväg och det har blivit söndag. Vår hemresedag! Flyget går 17.20 från Veronas flygplats, så några timmar har vi på oss innan vi lämnar Valpolicella för denna gång.

Vi packar våra väskor. Nio flaskor inslagna i bubbelplast bl a "svensk" amarone. Det är en specialgjord variant, där Lucia på Villa Monteleone i samarbete med Clubamarone har tappat upp en del av 2008 års amaroneproduktion på fat av svensk ek. I höst ska jag testa första flaskan och då kommer ett utförligt inlägg om den "svenska" amaronen, men tills dess får den ligga i källaren.

Vi ska äta lunch i Negrar. Vi tar inte den snabbaste vägen utan istället åker vi över bergen. Det går inte att se sig mätt de vyer vi möts av.
I Negrar intar vi en enkel lunch och så delar vi på en flaska ripasso av en sort vi inte smakat tidigare.

Le Salette har sin verksamhet runt Fumane.
Druvorna som använts är: Corvina, Corvinone, Rondinella, Molinara, Croatina och Sangiovese.
Molinara, Croatina och Sangiovese utgör ca 10-15 %.
Den här ripasson är som så många andra trevlig, välgjord och gör sig bra till enkla pastarätter.
Det doftar mörka körsbär med inslag av svart- peppar.
Smaken har de typiska mörka körsbären, lite örter, frisk syra och snälla tanniner. Eftersmaken är kanske lite kort. De mogna körsbären känns tydligt här, men nu i kombo med mörk choklad. Inte dåligt på något sätt, men heller inget som sticker ut. Ett ordinärt pastavin.

Detta blev resans sista måltid och också resans sista vin. Vi fick fem oförglömliga dagar. Människorna, maten och vinet har gett oss minnen att njuta av för lång tid framöver. Lite vin fick vi med oss hem, som tillsammans med de foton vi tagit kommer att få oss att minnas människorna vi mötte.

En reflexion som jag gör när jag kommit hem är hur ripasson håller på att tränga ut den vanliga Valpolicellan, men också Superioren. Varje gång vi gjorde en beställning av ett Valppolicellavin fick vi en ripasso. Slutsatsen blir vill du ha annat än ett ripassovin var då tydlig med vad du beställer.

Ofta är också den ena ripasson lik den andra. En klar likriktning med andra ord.

En förklaring till denna utveckling kan vara att ripasson ofta är ett bra matvin, särskilt till pastarätter.

Amaronetrenden har säkert också spelat in.

Groto de Corgnan

Fem dagar går fort och nu var det lördagkväll dvs vår sista kväll. Lucia hade hjälpt oss med att boka bord på en restaurang vi hört mycket om, men aldrig besökt Groto de Corgnan i den lilla byn Gargagnago. Vi promenerade genom vinfälten och genom byn och 25 minuter senare började en matresa av sällan skådat slag.
Värdar för den här resan var far och dotter Soave, Giorgio coh Martina.

Det finns ingen meny utan det dom tillreder det får man. Är det något man inte tål eller gillar är det bara att säga till vid ankomsten, då man får en snabb genomgång om vad som komma skall. Giorgio talar endast italienska men dottern Martina talar god engelska och ett och annat ord svenska. Jodå, dom har varit i Sverige och lagat mat bl a i Trosa och i höst/vinter skall dom till Tylösand. Det är ett samarbete med vinproducenten Allegrini som fört dom ut på dessa resor.
Lokalt odlade råvaror, små kött- och mejeriproducenter uppe i bergen och en tillagning i högsta klass.
Noterbart är också att maten var svagt kryddad. Smaken från varje ingrediens fick tala sitt tydliga språk.

Omelett med zucchini och tryffel

Välkomsträtten.

Soave drack vi som välkomstdryck och till omeletten.
100% Garganega. Druvorna torkas 40 dagar innan pressningen sätter igång. Färgen lite gulare än andra soave vi druckit. Det doftar av mogna gula äpplen, lite gråpäron och melon samt en svag örtighet. Gula äpplen, päron och lite citrus känns omedelbart i gommen samt en svag örtighet, som gör att jag inte tycker att det är en soave. I eftersmaken gör en del mineraler sig påminda och vi förstår att det måste finnas lite vulkanisk jord i Soave.

Salami, lardo och bröd med olivolja

Olivoljan på brödet kommer från egen tillverkning. Första gången jag äter lardo, men inte sista. Min konservativa smak har gjort att jag inte vågat prova detta, men en delikatess är det.

Bresaola, ricotta, zucchini och jordgubbar!

Första gången jag äter jordgubbar till min bresaola, men det funkade!

2008 Musella Ripasso
Till antipastin samt de två pastarätterna drack vi en ripasso från Musella. Druvorna är Corvina och Corvinone 70%, Rondinella 20% och Barbera 10%.
Det doftar som en ripasso ska dofta dvs söta, mörka körsbär, lite örter, lite plommon och lite choklad. Ingen stor påträngande doft, dock tydlig.
Smaken går samma väg. Initialt söta, mörka körsbär, örter och plommon. Eftersmaken är medellång och då tillkommer skogsbär och den mörka chokladen. Lite lena, finlemmade tanniner gör detta perfekt till pastarätterna. Vinvalet är gjort med eftertanke: Det är maten som är huvudrollsinnehavare här, vinet ska på ett subtilt sätt bättra på det hela.
Det finns Musella viner på SB, men inte Ripasson.

Tagliatelle med säsongens svamp

Svampen har Giorgio varit uppe i bergen och plockat!

Ravioli och nässlor

Nötkött och hyvlad tryffel

Köttet var stekt eller snarare brynt försiktigt på utsidan och mycket rött inuti. Det mest fantastiska kött jag någonsin ätit. Tryffelsmaken mild men ändå tydlig. Det är köttet som spelar första fiolen, med en mängd olika smaker.

Dryck finns bara en.  Amarone!!

Zenato 2007.
Druvorna är 80% Corvina, 10% Rondinella och 5% Sangiovese/Molinara. Druvorna ligger 3-4 månader på torkning.

Doften är stor, mäktig och elegant. Söta, mörka körsbär och blå plommon, men det finns också en trevlig kryddighet samt en svag russinton och lite fat.

Smaken domineras initialt av de söta körsbären. En trevlig kryddighet och örtighet tillsammans med sammetslena tanniner gör vinet matvänligt. Det finns också en frisk syra som vi sätter på pluskontot. Eftersmaken är lång och där tillstöter torkad frukt, aningens lakrits, lite viol och en liten bitter mörkchoklad.
På SB kostar detta vin 379 kr. En av de bättre under 400 kr.

  

Hemmagjord glass med äppelnyten.

Det tog i det närmaste fyra timmar att njuta av denna måltid. Martina presenterade maten och vinet. Hon kom med jämna mellanrum och förhörde sig om vad vi tyckte. Hon fick oss att känna oss väldigt välkomna och som om vi varit gamla vänner till familjen.
Hon erbjöd sig att köra oss hem, men vi behövde en promenad, så vi vandrade ut i den ljumma sommarnatten mycket tillfreds med livet.

Är du i närheten av Gargagnago, så missa inte denna chans att få en matupplevelse för livet!!

Bardolino

Så infaller vår sista dag. Vi beger oss till Gardasjön. Det är lång kö till själva Garda så vi kör längs kustvägen norrut och gör ett par strandhugg.
Vi drack kaffe med en underbar fruktkaka i San Vigilio. En stenpir ut i vattnet och några bord. På ett sätt lite av en turistfälla, men omgivningen var vacker, kaffet gott och fruktkakan helt ljuvlig. Ja, då kan jag ta en turistfälla.

Lunch åt vi i TORRI del Bénaco. Någon form av konstfestival rådde den här helgen. Varenda liten gatstump var fylld med konstnärer och deras tavlor. Trevligt att vandra runt i den miljön. Vi åt en enkel lunch utmed strandpromenaden och delade på en flaska vin.
Det fick bli en Bardolino. Jag vet inte när du drack en bardolino senast, men i Vintankars fall kan det röra sig om 25-30 år sedan. Minnet  är att det var ett ganska enkelt, lättdrucket vin utan några egentliga finesser.
Bardolino är lätt rött vin från ett område som ligger vid de sydöstra stränderna runt Gardasjön i Veneto i norra Italien. Vinet har DOCG-status sedan 2001. Totalt omfattar området 26000 hektar och 16 kommuner ingår i området, bland andra Bardolino, Garda, Peschiera och Sommacampagna. Vinerna är lätta, stilla och torra röda viner med inslag av körsbär och andra röda bär och har ofta en svag bitterhet i smaken. Alkoholhalten ligger normalt på ca 10-11%. Det produceras även rosévin i området.
Druvorna som används för att framställa vinerna är oftast en blandning av Corvina, Rondinella och Molinara, d.v.s. samma druvor som i det angränsande Valpolicella-distriktet. Bardolinovinerna är oftast lättare än vinerna från Valpolicella vilket framförallt beror på att andelen Corvina är lägre i Bardolino. Istället används mindre andelar av Rossignola, Barbera, Sangiovese och Garganega.
Källa Wikipedia

Azienda Agricola Raval, Bardolino Classico,2011
När vi kom hem googlade jag på producenten, men det är svårt att få fram någon information. Vinet är gjort på druvorna: corvina, rondinella, molinara och negrara, men i vilka proportioner är höjt i dunkel.

Färgen är ljusröd, helt transparent. Inte långt ifrån en mycket mörkröd rosé.
Söta, ljusa körsbär dominerar såväl doft som smak. Lite snälla kryddiga tanniner känner vi i smaken. Syran är frisk och läskande.
Visst var det här lättdrucket. Enkelt och okomplicerat, men faktiskt riktigt gott. Inte helt olikt en enkel Valpolicella. Passade utmärkt den här varma dagen till våra pastarätter.
Utbudet på Systembolaget är magert. Det finns fyra sorter att välja på, varav en i ordinarie sortimentet.

Är det någon av ni som läser detta som har en Bardolino ni kan rekommendera, så tar jag gärna emot ett tips.

Cangrande. Restaurang i Verona.

Hela fredagen ägnade vi åt stadsbesök i Verona. Centrum är inte så stort, så vi ställde bilen  i utkanten och promenerade in mot stan. Riktiga turister var vi med ett flertal kyrkobesök, Castelvecchio, den överreklamerade "Julias balkong", Dantestatyn, marknadstånden vid Piazza Erbe och vi beskådade Arenan från utsidan.

Vi åt lunch på vår favorit restaurang, som ligger alldeles i närheten av Piazza Bra. Just när vi kommer till restaurangen efter par timmars promenerande, så bryter solen igenom och tempen rusar upp mot 28 grader varmt.

Ristorante Enoteca Cangrande.
Den här restaurangen upptäckte vi vid vårt första besök i Verona på hösten 2006. Vi har sedan dess återvänt dit för åtminstone en måltid under våra vistelser i Verona.

Ägaren känner igen oss och vi utbyter lite glada hälsningsfraser.
Hustrun utbrister "jag bjuder på ett glas bubbel medan vi funderar på vad vi ska beställa". I skuggan under parasollet känns det som den ultimata starten på en lunch. Ägaren föreslår ett glas Franciacorta. Jag tror det här blir första gångenjag dricker en Franciacorta, det mousserande vinet från Lombardiet. Vinet är gjort på Chardonnay till
100 %.

Vi njuter av stämningen, vinet och värmen. Det doftar lite bröd, gula äpplen och mandel. Smaken är trevlig, där de gula äpplena dominerar. Lite mineraler, frisk blodgrape och mariekex tillsammans med mandlar kompletterar smakintrycken.
Det här var riktigt läskande. Vi skall i fortsättningen hålla ögonen på Franciacorta.




Vi väljer alltid en tryffelmortadella som antipasti när vi är på Cangrande En helt ljuvlig "starter".
Hustrun väljer en canelloni med tryffel, ricotta och spenat. Jag själv väljer en ravioli på anka, smaksatt med lite amarone. Våra goda vänner tar rygg på oss. Vi ber ägaren välja ett Valpolicellavin till oss.

Producenten Delibori ligger vid Gardasjöns sydspets och tillhör därmed Bardolini.
Druvorna kommer från vinfält som är belägna i fem Valpolicella Classico distrikt: Marano, Negrar, Fumane, Sant' Ambrogio and San Pietro Incariano.
Vinet har lagrats två år på slovenska fat.
Druvsammansättningen är: Corvina 55-65%,  
Rondinella 25-30%, Molinara, Rossignola e Negrara 10%.         

Ett rubinrött vin med granatröd kant. Det doftar av körsbär och mandel. Vi känner även lite blåbär och plommon samt lite diskreta kryddor. Vinet har en frisk syra, som är väl integrerad med vinets fruktighet. Smaken av körsbär, mandel och torkad frukt känns omedelbart. Lite kryddor finns det också. En trevlig ripasso, som passar bra till pastarätter, men heller inget vin jag springer benen av mig för att få med mig hem. Tillgängligt i BS för 159 kr.

Lunchen tar oss nästan två timmar. Vi tar farväl av vår restaurangägare med ett "Arreviderci". Nästa år lär vara ett jubileumsår med opera på Arena. En längre säsong säger ryktet och då siktar vi på den upplevelsen.

Lagom mätta och mer än nöjda ger vi oss på att vandra runt som de turister vi är.

Trattoria alla Ruota. Restaurang norr om Negrar.

Efter vårt besök hos Accordini tog vi bilen och fortsatte längre upp i bergen. Jodå, ni kan vara lugna för hustrun, som körde använde spottkoppen hela tiden hos Accordini. En enkel pasta lunch i Fosse och sedan tillbaka genom Negrardalen.
En mycket vacker tur med bedårande utsikt. Här och där låg små industrier med marmor framställning.

Vi inhandlade ostar och skinkor i den fantastiska butiken Corrado Benedetti strax söder om SantAnna D´Alfaedo.

Vi provade säkert ett tiotal ostar innan vi gjorde våra val. Vill du ha varorna vakuumförpackade är det bara att säga till. Vår expedit talade bra engelska, så vi fick en trevlig pratstund på köpet.
Vi köpte bl a parmesanliknande ost som lagrats 30 månader. Formidabel!
Stark rekommendation!!



På kvällen hade vi ett restaurangbesök inbokat på Trattoria alla Ruota. Vi har varit här tidigare med Clubamarone. Varje gång har vi fått utsökt mat och bara utsikten från restaurangen är värt ett besök. Restaurangen ligger några kilometer norr om Negrar. Lucia hjälpte oss att boka en taxi, så att vi alla fyra skulle kunna njuta av mat och dryck.

 Vi fick en liten antipasti som aptitretare. Vi serverades fantastiska små pastarätter som "first dish" och därefter fick vi en underbar "steak" i amaronesky. Vinvalet var enkelt, då Vivianis Casa dei Bepi årgång 2006 fanns på vinlistan för 55 euro. Just årgång 2006 köpte jag vid förra årets Valpolicellaresa. Den kostade då 42 euro hos Vivianis. Ett påslag på 13 euro är något för svenska krogar att ta efter. Jag drack 2006:an en vecka efter buteljering och den kändes då inte alls som en CdB. Sluten, sträv ja nästan lite klumpig. Nu ett år senare är det något helt annat. Nu har de underbara tonerna börjat komma fram. Doften bär tydliga drag av körsbär, kakao, lite, lite russin och torkad frukter. Elegant och inbjudande. Smaken är kraftfull och elegant. Härliga mörka körsbär, mogna björbär, lite kakao och kaffe, finlemmade örter och behaglig syra. Sammetslena tanniner finns det lite av också. Jäklar vad god den är nu ett år senare. Därtill lovar den stordåd inför framtiden.

Till dessert valde jag en chokladvariant. Alldeles makalös god!

Drycken till desserten var ju given. En recioto så klart! Det blev en helt ny bekantskap. Corte Lenguin. Doften är intensiv med markörer som körsbär och plommon. Smaken är åt det lite sötare hållet men med en liten trevlig syra. Körsbär, plommon och choklad. Lång eftersmak med torkad frukt.

Vi fick en fantastisk måltid. Förstklassiska rätter och underbart vin.

Utsikten från restaurangen är helt underbar.

Varje rätt kostade runt 10 euro, vilket blev ca 300 kr för en trerätters middag. Helt ofattbart.

Accordini. Dag 2 i Valpolicella.

En månad innan vi reste ner till Verona bokade jag en guidning med Tiziano Accordini. Vi hade bestämt tiden till klockan 10 på fm. Vi hade ingen lång bilresa till Accordinis vingård några km norr om Fumane.

Vi var där i god tid och åkte därför runt lite innan vi svängde in på gården.

Förra gången vi besökte Accordini var på hösten 2009 med Clubamarone. Tiziano ville då gärna visa oss det nya stället som var på gång. Egentligen var det bara källarplanet som var klart, men vilket källarplan, nästan som en katedral. Bostadshusen var bara halvfärdiga. Vi åkte sedan ner till deras hus som ligger i den lilla byn Pedemonte, strax öster om San Pietro in Cariano, mitt i den klassiska Valpolicelladalen, där vi hade en fantastiskt trevlig vinprovning.

Nu är det nya stället i stora drag klart och därmed har man samlat boende, vinodlingar och produktion på ett ställe.

Farfadern leverera vin till en osteria

Accordinis har i flera genarationer varit inblandade i vinnäringen. Först som "share-croppers" sedan som vinodlare och nu som vinmakare.

Företaget leds nu av den 88-årige Stefano och hans båda söner Tiziano och Daniele. Fruar och barn är också involverade i verksamheten. Familjeföretag är dess verkliga benämning.

Tiziano är ansiktet utåt med ansvar för vineriet och marknadsföringen. Daniele är oenolog.

Vi får en ordentlig genomgång av Tiziano. Skördearbetet, torkning av druvorna, pressning, lagring. Här ser vi Tiziano framför bildskärmen, som är en viktig del i deras styrning av vinprocessen. Vi diskuterar lagringen på fat. Mycket fransk ek används, men från olika områden. Detta p g a ekens egenskaper beroende på var den växer. Han visar också stolt upp deras buteljering och jag leder in ämnet på kork, men här glider han undan. Något annat än kork duger inte. Hmm!

Ripasso 2009.

Druvsammansättningen är: Corvina Veronese 60% , Corvinone 15%, Rondinella 20% och Molinara 5%.

Vinet har legat 18 månader på slovenska ekfat.

Färgen har en intensiv rubinröd ton.

Det doftar av mörka körsbär, blåbär och lite örter. Vi känner också lite drag av vanilj.

Smaken domineras av mörka körsbär, björnbär och blåbär. Örterna är tydliga utan att vara påträngande. Eftersmaken är medellång och där känner vi förutom den mörka frukten även lite torkad frukt, choklad och vanilj.

Tanninerna är finlemmade och sammetslena. Lite trevlig syra finns här också.

Bra idag och kommer att hålla i flera år till. Troligtvis med lite utveckling.

Betyg 4-

 

2009 Passo IGT.

Här är druvblandningen: Corvina Veronese 55%, 
Rondinella 15%, Cabernet Sauvignon 20% och Merlot 10%.

Druvorna har har legat på torkning ca 40 dagar. Vinet har sedan lagrats omkring 12 månader på barriquer av fransk ek.

Färgen är rubinröd med violetta stråk ut mot glaskanten.

Doften i Passo drar åt det rödfruktiga hållet: körsbär, hallon och vinbär. Lite örter finns här också

Smaken domineras av den röda frukten, men här finns också inslag av torkad frukt som för tankarna åt amarone hållet. Lite örter, kakao och vanilj känner vi i den medellånga eftersmaken. Precis som i Ripasson är tanninerna mjuka och trevliga. Syran är lite mer tydlig och påminner oss om röda vinbär.

Detta är ett exempel på den experiment lusta vi finner i Valpolicella. Man använder inslag (20%-30%) av druvor som icke är områdestypiska. Ofta torkas även dessa. Våra uppfattningar gick isär. Jag föredrar ripasson med min gode vän V föredrar Passo.

Betyg 3+

Amarone 2008.

Druvblandningen är:  Corvina Veronese 75%,  Rondinella 20% och Molinara 5%. Druvorna har torkats i ca 120 dagar. Vinet har legat på ny barriquer av fransk ek (från Allier och Never) i 24 månader före buteljering. Vinet filtreras inte.

Färgen har en tjock djup granatröd ton.

Det doftar av söta mörka körsbär. Tydliga drag av torkad frukt känner vi ockå, liksom en liten servil ton av vanilj. 

Doften är stor och förförande.

Smaken är kraftig, fyllig, rik och komplex. Naturligtvis finns de typiska söta körsbären där, men nu åtföljt av solmogna björnbär och lite blåbär. Lite svaga örter kan vi bocka av liksom den delikata mörka chokladen. Eftersmaken är mycket lång.

I eftersmaken känner vi torkad frukt i form av fikon, russin och aprikoser. En liten nötsmak sätter vi på pluskontot. En trevlig, liten vaniljanstrykning känner vi. Alkoholen (16%) är lite för mycket påtaglig för att vi ska vara helt nöjda. Det är en 2008:a och vår tumregel är att lägga till minst fem år till årtalet på etiketten innan vi drar korken. Vi är ganska säkra på att alkoholen kommer att vara välintegrerad med frukten, när vi öppnar vår första 2008:a om två år. Det finns också lite tanniner och syra som gör att vi har stora förhoppningar på den här amaronen.

Betyg 5-

Recioto 2008

Druvsammansättningen är är Corvina Veronese 75%, Rondinella 20% och Molinara 5%. Druvorna har torkats i ca 120 dagar. Vinet har legat fyra månader på barriquer och ytterligare tre månader på flaska innan det släpps ut på marknaden.

Färgen är djupt rubinröd.

Doften domineras av torkad frukt, körsbär och lite violer.

Smaken är söt och full av torkad frukt. Lite söta, mörka körsbär och aningens, aningens örtsmak kan vi skönja. Lite vaniljtoner spetsar på ett trevligt sätt till vinet. Syran är frisk. Den här recioton är sötare än Villa Monteleones, men den går aldrig över till att bli sötsliskig, därtill är syran i vinet alltför frisk.

Betyg 4- 

Avslutningsvis några ord om Accordinis prestige amarone.

Il Fornetto 2004.

Vi fick inte prova detta vinet. Det gjorde vi däremot för två år sedan vid vårat senaste besök. Fast då var det årgång 2001. Vinet är gjort på 75% Corvina Veronese och 25% Corvinone. Druvorna kommer från vingården "Il Fornetto" strax söder om staden Negrar. Druvorna har fått torka i dryga fyra månader. Vinet har legat 36 månader på nya barriquer av fransk ek (Allier och Never) och sedan 12 månader på flaska. Vinet tappas ofiltrerat på flaska. Det producerades 3 000 flaskor.

Il Fornetto representerar det absolut bästa som Accordini producerar. Vinet produceras bara under de främsta årgångarna och hittills har endast 6 årgångar sedan debuten 1993 buteljerats. 2004 är den senaste årgången på marknaden, men Tiziano meddelade att 2006 kommer senare i år.

Sammanfattning.
Vi fick nästan två timmars pratstund och vinprovning med den supertrevlige Tiziano. Vi var lätt lyriska då vi steg ut i solljuset. Vi önskade att vi hade haft bil för det fanns en del som vi önskat att vi fått med oss hem. Hustrun och jag köpte ten flaska Il Fornetto, två amarone och en recioto. Allt till mycket bra priser.