Amaroneprovning på Barrique

I måndags var det dags för den årliga amaroneprovningen på Barrique. Det här var sjätte eller möjligen sjunde gången ( vi har varit på alla) som Henrik Ungerth kom ner från Stockholm till sin födelsestad Göteborg och höll en provning. Henrik håller först en introduktion om Valpolicella i allmänhet och amarone i synnerhet innan vi provade tre viner.

 

2005 TB Amarone della Valpolicella Classico.

Strax norr om den lilla byn San Peretto i närheten av staden Negrar i Valpolicella Classico ligger vinproducenten Tommaso Bussolas 21 hektar stora egendom. Du som vill veta mer hittar info på engelska på deras hemsida.
Ikväll är det deras "TB" från 2005 vi ska testa. Årgång 2005 är en hygglig årgång för amarone, men inte så mycket mer än så.

Druvblandningen består av Corvina och Corvinone 75% , Rondinella 20% - Cabernet Franc, Dindarella, Croatina, Molinara 5%. Druvorna skördas med extrem selektering och noggrannhet. De lämnas att torka fram till mitten av januari. Musten innehåller ca 300 gram socker per liter, därför tar jäsningen mycket lång tid, ca 55 dagar. Överpumpning sker kontinuerligt. Efter jäsningen dras vinet över till ståltank i tio dagar för naturlig dekantering. Sedan lagras vinet i nya 12 och 25-hectoliters fat och lagras i 30 månader. Här avslutas också den långsamma jäsningen. 

Doften är stor. Mäktig och komplex. Vi noterar de mörka, söta körsbären omgående. Strax därpå tillstöter lite torkad frukt och en viss russinton samt en härlig liten krydda. Det finns också lite nötter, vanilj och mörk choklad som svävar där i bakgrunden. Det är en njutning i sig att bara sniffa på det här vinet.
Det är en storm av sensuella smaker som bombaderar våra smaklökar. Körsbär, katrinplommon, choklad och nötter. En hel del kryddor gör sig också påminda. En frisk syra gör att vinet känns piggt. Vi känner också lite sammetslena tanniner, som på något sätt fullbordar detta eleganta vin. Eftersmaken är mycket lång och fylld av söta körsbär, torkad frukt och frisk syra. Länge, länge dröjer sig smakerna kvar i gommen. Alkoholen är hela 16,5%. Vi noterar den, samtidigt är den så integrerad i frukten att den inte stör det minsta. Den här drar iväg åt portvinshållet och här är hustrun och jag inte eniga. Jag gillar det här, medan hustrun har lite svårare för de amaroner som blir lite portvinslika.
Betyg 5-



2007 Amarone della Valpolicella, Marion.
Vi befinner oss öster om Verona i den lilla dalen Marcellise,
Vi besökte producenten för snart ett och ett halvt år sedan och vad vi tyckte om det kan du läsa här.

Druvsammansättningen är Corvinone 45%, Corvina gentile 25%, Rondinella 20% samt 10% av Croatina och andra druvor. Druvorna plockas i september och får sedan torka i 3-4 månader. Jäsning sker under 40-50 dagar och tappas på 225 liters fat av slovensk ek. De lagras där i ca 36 månader.

Det doftar av körsbär, björnbär och torkad frukt bl a fikon, men här finns också ett udda inslag i form av skogssvamp kanske höstlöv. Det finns också en liten ton av mörk choklad. Doften är frisk och ungdomlig.
I munnen får vi en blandning av torkad frukt, körsbär och skogsbär. I eftersmaken tillkommer lite svarta vinbär, örter och rejält med den bästa mörka choklad mankan tänka sig.
Där bak i smakpaletten finns en fruktsötma som tydligt visar att detta är ett amaronevin. Syran som finns ger vinet en friskhet, ungdomlig och spänst. Lite små, finkorniga helt avrundade tanniner ger vinet en karaktär utöver det vanliga. Alkoholhalten ligger på 16%, vilket man inte känner en susning av. I vart fall inte i den stund vi dricker det. Ett välbalanserat och oerhört snyggt paketerat amaronevin. Vi har en oöppnad sexpack i vår källare, vilket får oss på extra gott humör.

Betyg 5-


2008 Amarone della Valpolicella, Valpantena, Corte Figaretto
Familjen Bustaggi har ägt sina tre vingårdar i hjärtat av Valpantenadalen i två generationer.
Idag är det de båda bröderna Mauro och Alberto som sköter vinmakningen, vingårdarna och källaren. 2003 var först gången man buteljerade under egen etikett.

Druvblandningen är 50% Corvina, 20% Rondinella 20% Corvinone och 10% sammantaget av Molinara, Oseleta,Croatina. Vinet har ett lågt skördeuttag på 22 hl per hektar. Klasarna får torka naturligt i ”fruttaio” dvs på vinden ovanför vineriet i 120 dagar. Under torktiden tappar druvorna 50% av sin ursprungliga vikt och sockerhalten ökar med 25-30%. Druvorna avstjälkas försiktig och jäser i ståltankar 40-45 dagar och förs via gravitation sedan över till franska barriquer från Allier Troncais och Jupiler, där de vilar i två år.

Doften är inte lika tydlig som hos de båda andra amaronevinerna. Körsbären är de som vi först noterar. Nu är det en blandning av röda och mörka körsbär. Lite örter finns här liksom en del lagerblad och en svag trälådedoft.
I munnen får vi en körsbärssmak som främsta markör, men här finns också tydliga svarta vinbär och blåa plommon. Eftersmaken är inte lika maffig som i de båda andra amaronevinerna. Den är medellång och frukten mixas med örter och lite choklad. Syran är frisk och nästan lite stram, vilket vi tror  beror på vinets ungdom (en amarone bör enligt oss nått fem års ålder). Det finns lite tanniner. Snälla nästan beskedliga utan att vara helt avrundade.
Betyg 4

2005 Valpolicella Superiore Dal Forno Romano
Vi fick en läcker amaronerisotto med lite salsiccia efter själva provningen. De som ville kunde köpa till ett glas Valpolicella Superiore från DalForno för 200 kr. Vintankar tvekar inte när möjlighet ges att få smaka DalFornos viner.
Dal Forno har kallats kungen av Valpolicella. Han håller till i de östra delarna närmare bestämt i Val d´Illasi ca tre mil öster om Verona. Hans amarone har vi vid ett tillfälle smakat 3 cl av, men nu fick vi ca tio cl av hans Valpolicella Superiore.
Du som vill läsa om Henriks möte med DalForno kan göra detta här.
Druvsammansättningen i Superiore är 70% Corvina/Corvinone, 20% Rondinella, 5% Croatina och  5% Oseleta. Alla druvorna har torkats under 30 dagar. Vinet har legat 36 månader på barriquer och ett år på flaska innan det släpps ut på marknaden.

Ett mycket mörkt, ja nästan svart vin har vi i våra glas. Vi har aldrig sett en liknande färg på ett Valpolicella vin.
Vi möts av en stor komplex doft, som går i mörka tonarter: mörka körsbär, solmogna björnbär, lite piptobak och läder. En svag ton av ek och vanilj anar vi oss också till. Detta kanske inte låter så märkvärdigt, men det finns en elegans och framför allt kraft på en och samma gång som gör det här märkvärdigt!
Doften har den karaktären att du kan och bör småsniffa länge på detta innan du tar första sippen.
Vi tar en klunk lite försiktigt. Så där omedelbart känns inte smakerna så mycket. Vi hinner precis tänka tanken "detta var väl inte så märkvärdigt", då slår smaken helt plötsligt till med en ungdomlighet kombinerat med kraft, komplexitet och elegans som gör oss förstummade. Mörka, rejält mogna körsbär och solmogna björnbär, lite örter och en lite bitter högklassisk mörk choklad. Det finns tanniner i den här valpolicellan som närmast för tankarna åt barolohållet dvs rejäla doningar biter till i tungan och gommen. En ordentlig syra som signalerar ungdomlighet. En riktigt lång eftersmak. Här finns nästan inga russintoner eller torkad frukt utan det är den mörka frukten och den bitterljuva chokladen som dominerar. Vi anar oss till att det under den ytan finns mycket annat som kommer att dyka upp, när vinet fått några år på nacken. Vi har inga flaskor av den här valpolicellan i vår källare, men hade vi haft så skulle vi nog väntat tre/fyra år innan vi öppnat nästa.

Betyg 5


2001 d´Alceo Castello Dei Rampolla
 I slutet på måltiden fick hustrun och jag ett glas av ett alldeles extra ordinärt vin. Henrik hade plockat med sig en flaska och vi bjöds på ett glas.
Legendariska egendomen S. Lucia in Faulle ägs sedan 1739 av familjen di Napoli. Vingårdarna ligger i södra delen av Panzanodalen i det toscanska Chianti Classico distriktet.
Alceo di Napoli planterade de första rankorna 1964 och de första vinerna producerades 1970. Den första officiella buteljeringen skedde med årgång 1975.
Syskonen Maurizia och Luca di Napoli Rampolla som idag driver de 42 hektaren producerar fyra olika viner årligen; de röda Chianti Classico, Sammarco och Vigna d’Alceo samt det vita, sent skördade vinet Trebianco.
Odlingarna sköts helt biodynamiskt och druvorna skördas för hand, vanligtvis i månadsskiftet september/oktober. De röda vinerna jäser i temperaturkontrollerade tankar och lagras i antingen stora ekfat eller i franska barriquer. Källa Vinovativas hemsida.

Vinet är gjort på druvorna Cabernet Sauvignon och Petit Verdot. Cabernet S står för ca 85%-90%. Vi har här ett vin i en helt annan stil än amarone. En betydligt lättare, elegantare, och sirligare stil, men ändå med kraftfulla uttryck. Det är en annan typ av mörk frukt vi känner i doft och smak. Vinet känns fortfarande ungt trots att det är dryga elva år gammalt. Finstämda svarta vinbär blandat med björnbär och fullmogna hallon ger ett komplext fruktintryck. En hel del örter och lakrits förhöjer smakintrycken. Syran känns fortfarnde frisk och med potenta tanniner som börjats runda av är detta ett sagolikt vin med lång livstid. Eftersmaken är lång och kräver eftertanke.

 

Betyg 5

 

2007 Le Sassine, Valpolicella Classico Superiore

Måndag förmiddag. Jag arbetar hemifrån idag. Regnet det bara öser ner. Åter en av dessa gråa, regniga novemberdagar i väntan på december och lite juleljus. I sinnet är det ljust för ikväll är det den årliga amaroneprovningen på Barrique. Det blir mer om detta längre fram i veckan.

Le Ragose är en producent i de östra delarna av Valpolicella Classico området. Vi hade läst om deras viner på andra bloggar och köpte i slutet på sommaren en laddning av deras viner från Carlo Merolli. Ganska omgående provade vi basvalpolicella. Vi har sedan under hösten hunnit igenom ett par årgångar av deras vanliga amarone 2002 och 2003 och även deras prestige amarone Marta Galli 2004. Vi har så här långt varit imponerade.
I lördags var det dags för deras Superiore.

2007 Valpolicella Classico Superiore le Sassine
Enligt Thomas Ilkjaer är det här vinet navet i deras vinproduktion. Vinet har sedan 1978 gjorts enligt ripassometoden. Druvbasen är 50% Corvina och 30% Rondinella, medan resten är en allsköns blandning av druvor som forselina, negrara, pelara, barbera, oselta, croatina och merlot.

Färgen är rubinröd med en liten mörkare nyans.
Det doftar friskt av körsbär, aningens vinbär(svarta), lite jord, blommor(?) och hyggligt med örter.
Vi gillar den här doften som inte för tankarna till amarone utan istället talar för sig själv. Trots att vinet är gjort enligt ripassometoden.
Smaken går också sin egen väg. Visst finns här de typiska valpollicella dragen i form av körsbär, lite mörk choklad, en del örter och lite mörka bär. Samtidigt som dessa för Valpolicella så typiska ingredienserna finns där, så väljer man sin egna väg att inte ha så mycket torkad frukt eller att efterapa amarone. Le Sassine har inte samma kraftfulla uttryck som många ripassoviner, istället prioriteras en lite lättare stil och mer elegans. Syran är pigg och frisk. Tanninerna aktiva, avrundade och inte ett dugg inställsamma. Ett bra matvin till lite enklare rätter.
Vi hade en örtinfluerad kyckling med rostade rotfrukter och detta var en ypperlig kombo.

Vi har nu druckit basvalpolicellan, superioren, den vanliga amaronen samt Le Ragoses prestigeamarone. Vi konstaterar att det här är en riktigt bra producent, som över hela linjen gör bra viner. Det är mycket förvånande att ingen svensk importör plockat upp den här producenten, deras viner finns därmed inte på Systembolaget. Vill du köpa så har Carlo Merolli vinet för 103,50 MUK dvs DKK=SEK=NOK

Betyg 4

Champagne från Legras & Haas

November med all sin gråa kraft ligger titt som tätt med ett dis- och dimmlock över vår halvö. Vi är nöjda med att det inte regnar på tvären. Lite vin och trevligt sällskap ger ljus och värme i den gråa november. Vi hade våra grannar, tillika släkt, L och L på en liten middag på lördagskvällen.

Vi började med ett glas champagne som också fick utgöra sällskapet till vår jordärtsskockssoppa med pilgrimsmusslor.
Ungefär samtidigt sitter Punkarn i Stockholm och intar samma dryck. Hans intryck hittar du här.

2002 Millésime, Legraas & Haas.Den här producenten håller till i Chouilly, en av Grand Cru byarna. Vill du veta mer om producenten så klickar du här. Vi köpte våra flaskor på SB för 325 kr på hösten 2009. Den är gjord på 100% Chardonnay

Vi känner en läcker doft av lite bröd, lite knäck och härligt mogna gula äpplen (Transparente blanche). Lägg därtill lite citrus och en ordentlig portion musselskal. Det här är inställsamt på ett ärligt sätt. Fast snarare behagfullt och kittlande av vår nyfikenhet av att gå från att sniffa till att dricka.
I munnen får vi en komplex smak. Vi känner igen den där syran vi får i gommen, då vi på sensommaren sätter tänderna i Transparent blanc-äpplen. Strax därpå en dusch av citron och mineraler, som följs av lite toner av bröd och gula plommon. Gott som attans är det här!
I den ganska långa eftersmaken samsas till en början citrusen och brödet. Alldeles i slutet kommer en svag liten bitterhet i form av blodgrape. Läckert, läckert......
I ett nafs har flaskan tagit slut, vilket egentligen är det bästa och säkraste betyget ett vin kan få. Helt drickfärdigt nu och bättre än så här kan det nog inte bli.

Jag bestämmer mig att vara stram i min betygbedömning idag och nöjer med en fyra. Egentligen borde det varit ett plustecken bakom fyran, men idag har den  f d magistern en sträng dag.

Betyg 4

Roccolo Grassi Valpolicella Superiore 2008

Ni som följt vår blogg vet att Valpolicella är ett av våra favoritområden. En av de producenter som vi verkligen håller högt är Roccolo Grassi. Vi har besökt dom tre gånger tidigare på våra resor med Clubamarone. Vi skrev om den senaste resan vi gjorde på våren 2011.

Vi har druckit deras Superiore tidigare. Ikväll är det den första 08:an. Du kan läsa vad vi tyckte om 07:an och 05:an och 04:an.
Roccolo Grassis Valpolicella Superiore odlas på vinfält 200 meter över havet som vätter mot sydost. Vinrankorna är ca 10 år gamla och 65% består av  60% Corvina, 15% Corvinone, 20% Rondinella, och 5% Croatina. 40% av druvorna torkas under 20 dagar före pressning. Vinet lagras efter vinifieringen i franska ekfat varav 1/3 är nya och 2/3 är använda 2-3 år. Alkoholhalt 14,5%.

Doften är inte lika stor och mäktig som vi är vana vid. Den är faktiskt väldigt sluten och tankarna far iväg till hur 07:an var när vi provade den på våren 2011. Vi anstränger oss och känner lite mörka körsbär, lite, lite örter och så en komposthög. Ett par timmar senare på kvällen har dörren öppnats på glänt: lite mer körsbär och torkad frukt.
Smaken är nästan lika sluten och stängd som doften. Mörka körsbär, lite torkad frukt och aningens mörk choklad är vad vi känner till en början. Visst tillkommer det lite smaker i form av örter , mörka bär och blåa plommon ju längre kvällen lider. Dörren ställs på glänt men inte mer än så. Det är likadant med eftersmaken. Här finns åtskilligt med tanniner. Lite kantiga är dom och ger ett hyggligt bett i gommen i form av lite bittra körsbärskärnor.
Ändå är det på det viset att under den lite hårda ytan kan man ana sig till att det finns så mycket mer.
Naturligtvis smakar detta gott även omvåra kommentarer kanske inte låter så. Vi har ju oerhörda krav och förväntningar på allt vi dricker som kommer från Roccolo Grassi.

Vi har fyra flaskor kvar. Dessa gömmer vi undan i källaren och skriver på kartongen "Ska testas våren 2014".

Betyg 4



Smaken är inte fullt utvecklad. Det känns att här finns potential, bara den får vila 1-2 år. Ja, den klara säkert 10 års lagring. Vi känner lite körsbärskärnor med en viss strävhet, lite söt frukt finns där också. Örter finns och i slutet lite kaffe och lakrits

Langhe Nebbiolo 2009, La Spinetta

Under veckans Champion League matcher har vi haft sällskap av en norditalienare.

2009 Langhe Nebbiolo, La Spinetta.
Azienda Agricola La Spinetta grundades 1977 av Guiseppe och Lidia Rivetti. Firman gjorde sitt första vin 1978.

Langhe ligger sydost om Turin i Piemonte i nordvästra Italien. Druvorna till detta vin kommer från producentens vingård Starderi i byn Neive i Barbaresco.
Vinrankorna har en medelålder på 12-14 år.

Färgen är tegelröd, med en liten mörkare ton.
Doften är lite inställsam. Vi känner körsbär, lite kryddor, aningens viol och en del fat. Efterhand så tillkommer toner av nypon. Inte så komplicerat och avancerat utan mer rakt på och vi gillar vad vi får i nosen.
Smaken är förvånansvärd tillgänglig och utan krusiduller.
Vi känner den tydliga körsbärssmaken först av allt, men omgående kompletteras den av mörka plommon. Eftersmaken är medellång och där får vi lite örter, svart te och en rejäl dos av fat. Detta är inget som stör oss det minsta.
Syran är pigg och fräsch och tillsammans med tanninerna blir helheten en balanserad akt. Ja, tanninerna är rejäla men utan att vara överdådiga. De ger vinet en rak rygg och god karaktär.

Vinet fungerade bra under de två dagar vi drack det. Vi kan egentligen inte peka på några förändringar mellan tisdagen och onsdagen.
Vinet levde upp till precis vad vi önskade så här mitt-i-veckan. Enkelt, rakt och inte minst gott.
Kommer det att utvecklas då? Vi är inte så säkra på det och framför allt inte i vilken riktning vinet i så fall kommer att ta.
Enligt vår mening behövs inte detta heller. Det duger alldeles utmärkt så som det är. Den återstående flaska dricker vi inom ett år.


Priset är 189 kr på Systembolaget.

Betyg 4-

Hemma hos- en liten krog på Haga Nygata

Den gångna helgen avslutades med att vi träffade vår vänner R och O inne i Göteborg på söndagskvällen. Åtskilliga av de små krogarna runt Järntorget var stängda, så det blev "Hemma hos". En kvartersrestaurang på Haga Nygata. Vi valde några smårätter
- Lätt gravad älgfilé med rödbets- och Wasabi chutney
- Hemmagjord bakad pastej med rostad lök och knaperstekt bacon
- Viltkalops med potatis
- Västerbottenpaj med en lök och kantarell inläggning

Snittpriset för dessa var ca 70 kr och samtliga var mycket goda. Min favorit var den gravade älgfilén, som var något enastående.

Vi beställde två flaskor vin och två glas per person, så vi fick möjlighet till en liten jämförelse.
Utbudet av vin är inte så stort ( sex sorter rött, sju sorter vitt) och kanske inte så spännande saker. En liten blandning av Italien, Australien, Chile, Sydafrika och USA.
Dom ska ha kred för att alla viner kan köpas glasvis samt att pålägget på Systembolagspriserna ligger på mellan 200 kr - 250 kr.

Vi valde ett vin från Toscana och en ripasso från Valpolicella.

 

 

Ursäkta den dåliga bildkvaliteten.


2010 Pater Sangiovese
Producent är Frescobaldi. Druvan är Sangiovese till 100 %.
En försiktig doft av körsbär och lite kryddor. Vi kan ana oss till lite lakrits och plommon.
Smaken domineras av röda körsbär, hallon och lite björnbär. Den friska syran sätter vi på pluskontot. Lite snälla tanniner gör att vinet blir lättillgängligt samtidigt som det funkar till maten. Medellång eftersmak, där det dyker upp lite örter, vanilj och en del fat.
Ett enkelt vin, men helt OK.
Betyg 3-



2010 Torre del Felasco Ripasso Superiore.
Producent är kooperativet Cantina Valpantena.
Druvmixen är Corvina 70% och Rondinella 30%

Färgen är mörk med blåröda nyanser.
Doften är ganska utvecklad och hyggligt stor. En typisk ripassodoft, där de mörka körsbären dominerar. Här finns också lite torkad frukt och en liten örtighet.
Smaken går i samma stil. Gott om mörka körsbär som kompletteras av björnbär och blåbär. Eftersmaken är rätt så lång och där dyker det upp lite torkad frukt med en viss sötma. Det finns också ett litet inslag av mörk choklad och nötter. Tanniner finns det i en len och inställsam stil. Syra finns det tillräckligt för att vinet inte skall bli mesigt.

Betyg 3


Vi avslutade med kaffe och dessert. Vi valde något som kallades "Tre små till Kaffet". Vi fick då tre chokladvarianter. För oss gottegrisar var det en perfekt avslutning.

I en skön och avslappnad miljö fick vi en mycket god måltid. Välkomponerat, smaker som matchade varandra och rimliga priser.
Det enda jag skulle önska mig är en mer spännande vinlista.

Vi lämnar en rekommendation!!

Bosquet des Papes

Förra helgen hade vi gjort en älggryta enligt alla konstens regler. Vi var nyfikna på lite Chateauneuf-du-Pape från 2007. Vi valde därför detta:

2007 Bosquet des Papes Chateauneuf-du-Pape Tradition
Bosquet des Papes ägs sedan 1860 av familjen Boiron. Idag drivs gården av familjens femte generation.

Vinet är gjort på druvorna 75% grenache, 11% mourvèdre, 11% syrah samt 3% vaccarèse, counoise och cinsault. Åldern på stockarna är i genomsnitt runt femtio år.

Två tredjedelar av druvorna avstjälkades. Efter ett par timmars inledande kallmaceration jäste musten på temperaturkontrollerade cementtankar i fyra till fem veckor.
Vinet har sedan legat på ekfat i ett till ett och ett halvt år.

Färgen är mörkröd med nyanser som drar iväg emot mörkblått.
Doften är stor och fylld av kryddor och örter av diverse slag, men här finns också en del frukt och bär i form av röda körsbär, hallon, björnbär och plommon. Vi känner också en lavendeldoft efter ett tag, som på slutet kompletteras med toner av lakrits och pinjeträ. Det är en underbar doft och med många av de inslag vi uppskattar hos Ch9dP.

Vår första klunk chockar oss nästan. Vi formligen överrumplas av en massiv smak av örter och saltlakrits. Visst ska örter och lakrits finnas med, men inte dominera på detta sättet. Till slut hittar vi lite finstämd frukt: hallon, björnbär och körsbär. De hade för vår del gärna fått ha ett högre tonläge. Tanninerna är allerstädes närvarande. Dom är tydliga och ger sig tillkänna på ett behagfullt sätt dvs mjuka utan att vara mesiga. Syran finns där. Inte alltför skarp utan ger bara vinet en snäll friskhet. Eftersmaken är riktigt lång, men örterna och den salta lakritsen dominerar lite väl mycket.

Jag låter kanske lite kritisk. Det kan möjligen bero på de höga förväntningarna. Jag vill ändå fastslå att visst är det här ett tusan så gott vin.

Betyg 4

Krabba och champagne

Vi plockade fram ett par krabbor ur frysen på fredagsmorgonen. Krabba naturell stod på menyn på fredagskvällen.

Ur källaren plockade vi fram en champagne som vi nyligen fick levererad från Franska Vinlistan.


Vilmart & Cie, Grand Cellier
Vilmart&Cie grundades 1890 i Rilly-la-Montagne. Vi befinner oss då några km söder om Reims.
Grand Cellier är gjort på 70% Chardonnay och 30% Pinot Noir och är en blandning av tre årgångar med en tredjedel av var. Lagring har skett på stora ekfat. Odlingarna ligger i Premier Cru-lägen och odlingsprinciperna följer de biodynamiska utan att vara certifierade.

Färgen har en blekgul ton och massor av små fina bubblor snirklar sig uppåt från botten på glasen.
Doften är till en början försiktig och diskret. Det finns detta till trots en doft av nybakat bröd med lite mandlar i. En citruston som påminner om den du känner när du skalar en apelsin når vår nos. Vi känner också lite äpple, persika/aprikos och en viss mineralktik doft på slutet. Elegant och behagfullt.
I munnen får vi ett piggt och friskt vin. Törstsläckande och elegant på en och samma gång. Vi känner först av allt en äppel- och päronsmak, som ganska omgående får sällskap av citrustoner, en del persika/aprikos och nybakat bröd. Det dyker upp en del mineraler med snäckskalsaktiga influenser. Eftersmaken är lång och där blandas citrusen med en försiktig honungssmak. En helt underbar champagne.
Tyvärr så finns den inte tillgänglig på Systembolaget. Vår flaska är inköpt av Franska Vinlistan och där kostade en sexpack 1 794 kr. Detta känns som ett riktigt bra köp.

Betyg 4+

.

Beaujolais Nouveau

Tredje torsdagen i november ja då vet alla vinnördar att nu är det Beaujolais Nouveaudags. En gång i tiden var det riktigt hysteri kring detta. Numera märks det inte så mycket, men i år verkar det ha blivit lite mer uppsving.
 Under 80-talet och 90-talet tillhörde Vintankar dom som handlade ett par flaskor och prövade en flaska tillsammans med hustrun en vanlig torsdagskväll. I Vintankarhemmet var det inte, på den tiden, så vanligt med vin mitt i veckan. Vi kom med åren att tycka att Beaujolais och framför allt Nouveau inte riktigt var vår grej: allt för tunt och för mycket skumbanan. I somras provade vi ett par olika varianter av Beaujolais och kunde konstatera att det trots allt finns en del riktigt hyggliga beaujolaisviner. Vi skrev om dom här och här.
Vi läste på bloggen Finare Viner om en Beaujolais Nouveau som skulle släppas nu på torsdag. Vi kände att den ville vi ge en chans. Vid 17-tiden besökte vi Nordstan i Gbg och där fanns ett par kartonger kvar. Vi inhandlade två flaskor till oss själva och två flaskor till vännen LM.

Vi möts av en tilltalande frisk doft. Dofttonerna går i rött: hallon, körsbär och vinbär. En rätt så påtaglig mineralton noterar vi också.
I gommen får vi samma röda frukt som vi kände i doften. De kompletteras med en syra som känns som en blandning av röda äpplen och lingon. Lättdrucket som attans. I eftersmaken dyker trevliga örter och lite lakrits (salt) upp.
Det här är ett vin som rinner genom strupen med både stor hastighet och välbehag. Inget som ska analyseras mer än så här.
En tredjedel av flaskan blir kvar. Vi sätter på korken och ställer in flaskan i kylen. Sent på fredagskvällen dvs ett dygn senare tar vi fram den och häller upp två glas. Nu är den pigga, röda frukten borta. Doften är ytterst svag och smakmässigt är det mest örter och lakrits vi känner. Lite brända toner. Det är inte alls samma vin som det var första kvällen.
Betyget får gälla för första kvällens glas. Vi köpte detta för 125 kr.

Betyg 3+

 

Montessu, Isola dei Nuraghi, IGT

Vi drack förra sommaren ett rött vin från Sardinien, som vi var positiva till. Det var årgång 2003 av Barrua. I höstas när jag besökte mässan "Mitt Kök" i Göteborg så kunde man prova årgång 2009 av detta vin. Jag gillade vad jag smakade på mässan. När man ska beställa vinet så kan man bara göra detta i en låda, där man får tre fl Barrua och tre flaskor Montessu. Det blev en beställning. Vi gjorde i helgen slag i saken och testade Montessu


2010 Montessu, Isola dei Nuraghi.
 Producent är Agricola Punica, som startades 2002. Det är ett projekt, som har stark anknytning till Sassicaia. Delägare är Tenuta San Guidos VD, Sebastiano Rosa, och det lokala kooperativa vineriet Cantina Santadi på Sardinien. Dessa äger 40 procent vardera. Mindre andelar har också Tenuta San Guido (10%), Antonelli Pilloni, som är styrelseordförande i Santadi (5%) och Giacomo Tachis, som i decennier varit Sassicaias vinmakare. Egendomarna ligger på den sydligaste delen av Sardinien.
För närvarande gör dom två viner: Barrua och Montessu.

Montessu är gjort på druvorna: 60% Carignan och en blandning av lika delar av Syrah, Cabernet Franc, Cabernet Sauvignon, och Merlot.
Vinet har jäst 12-14 dagar i 25-28 grader i tankar av rostfritt stål. Det pumpas med jämna mellanrum upp och för att helt suga upp de nobla tanninerna som är typiska för de buskvuxna carignandruvorna.
Efter den malolaktiska jäsningen flyttas vinet till små, franska, ett år gamla ekfat för att vidare utveckla sin doft och smak under 15 månader.
Källa: Produktblad Vinunic


Vinet har en djup rubinrödaktig färg.
Det doftar av mörka bär, örter och lite blommor, i första hand viol. Doften är inte påträngande utan endast karaktäristisk.
Smaken domineras initialt av de mörka bären. Vi hittar blåbär, björnbär och lite svarta vinbär, men här finns också lite röda bär i form av vinbär och skogshallon. Örterna är påtagliga. Syran är frisk och det känns att detta är ett ungtvin, men det är ändå tillgängligt. Gott om tanniner som inte är helt avslipade utan lite kantiga och ger därmed vinet karaktär. Eftersmaken är medellång och i den känns lite läder, en svag ton av ek och rejält med lakrits. Den lämnar också kvar en behagfull sommarvärme i gommen.
Ett hyggligt matvin.

Hela lådan dvs 3 fl Montessu och 3 fl Barrua gick på 1 194 kr.

Betyg 4-

Hatte et Söner vs Lenoble

I lördags hade vi några grannar på middag. Vi började med lite bubbel

2000 Lenoble ,Grand Cru Blanc de Blanc Brut.
Vi har en champagne på 100% chardonnay Grand Cru från Chouilly i Cote des Blancs.

Färgen är gyllengul  med lite svagt grönaktiga toner.
Doften är trevlig med lite vita blommor och inslag av citrus. Det finns också en brödaktig ton som glider åt jäst.
Smaken kännetecknas av gröna äpplen, lite päron och citrus. En viss smörighet noterar vi liksom den brödaktiga tonen. Eftersmaken är medellång och där kommer grapefrukten. I många champagner har jag upplevt den som uppfriskande, men inte idag. Den lämnar en beska som vi inte alls gillar. Vi sätter på en gummikork och ställer in den i kylen, så får vi se hur den känns dag två. Jodå, något mindre beska, men ändå tillräckligt för att vi ska rynka på näsa.
Detta är en besvikelse för oss. Vi har druckit den enklare Intense tre gånger tidigare. Vi har då gett den betyget 3+ eller 4.
Vi betalade 369 kr när det en gång begav sig. Nu är det årgång 2006 och då kostar den 389 kr på Systembolaget. Vi kommer att leta vidare efter något som faller oss mer i smaken.
Kvällens Lenoble får
Betyget 3

Vi öppnade en ny flaska. Det blev en enkel champagne från Hatt et Söner. Under de åren jag läst bloggar har jag aldrig varit med om en värre sågning än den som Hatt et Söners prestigechampagne  råkat utför. Det är klart att för 899 kr är naturligtvis kraven höga. Jag smakade ett glas på mässan Mitt Kök i Göteborg tidigare i höstas. Den skvätten jag drack var god, men jag har ingen erfarenhet av champagner i den här prisklassen och tänker därför inte lägga mig i debatten.
Vi tar oss däremot an en av deras enklare champagner.

Hatt et Söner Grande Cuvée Premier Cru Blanc de Blancs Brut.
Vingården klassificeras som Premier Cru, täcker flera hektar av Mont-Aimé-marken och ligger i champagnebyn Bergères-les-Vertus i Côte des Blancs.

Det doftar av sommaräng, citrus, lite päron och persika. Ganska så trevligt.
Smaken är torr och frisk. Den domineras av citrus, persika och aprikos. Eftersmaken är medellång och i den kommer det fram en del mineraler. Moussen är trevlig. Kanske är den här champagnen lite tillrättalagd för att ställa sig in hos de många. Den här kvällen tillhör vi och våra gäster den gruppen. Vi gillar verkligen den här champagnen.
På Systembolaget går den lös på 349 kr. Priset på xwine är detsamma.

Betyg 4-

Casa dei Bepi från Viviani

Det finns viner man tycker om och så finns det viner man verkligen älskar. I fredagskväll var det dags att prova årgång 2006 från en av våra två absoluta favoritproducenter av amaroneviner.

2006 Amarone della Valpolicella "Casa dei Bepi".
Producent är Viviani. Vingården drivs av de mycket sympatiska syskonen Cincia och Claudio. Vingården är belägen högst upp i Negrar-dalen i byn Mazzano. Vi har besökt dom tre gånger och blivit lika imponerade varje gång.
Vad vi tyckte om 03:an kan du läsa här. Våra intryck av 04:an läser du här.
Vi smakade 06:an första gången i maj 2011. Den var då alldeles ny på flaska. Även om den andades elegans så kändes den långt ifrån som en "Casa dei Bepi". I somras drack vi en flaska på restaurangen Trattoria alla Ruota, inte så långt ifrån Vivianis vingård. Den var bra !!!
Det är nu dags att dra korken ur vår första egna flaska.
Druvmixen är 70% Covina Veronese och 30% Rondinella. Vinet har haft 36 månader på 225 liters ekfat och därefter 12 månader på flaska.
Det görs omkring 8 000 flaskor om året.

Färgen har en lite klarare röd ton. Inte alls transparent men det är en ljusare röd ton.
Doften är magisk. Stor, elegant och stark, men inte ett dugg parfymerad. Klockrena mörka körsbär med en svag russinton och härlig kakao. Det finns ett litet stick av alkohol, som signalerar att vinet inte är helt klart ännu. Något år till på rygg så kommer alkoholen helt ha gått upp i frukten.
Smaken är mäktig: mogna mörka körsbär, lite bjönbär och blåbär. Aningens örter, gott om mörk choklad, en del torkad frukt och russin, men långt ifrån "russin- eller portvinsamarone". Det finns en bra syra och också en del avrundade tanniner. Alkoholen känns lite eldig till en början, men försvinner efter att vinet fått stå i glaset en stund. Eftersmaken är en lång utdragen njutning. En oerhörd koncentration av smaker.
Det här är rent ut sagt görgott redan nu och med Vivianis typiska elegans, men det känns också att vinet kommer att växa de närmaste åren. Nästa flaska får bli nästa år någon gång. Varför inte till semifinalerna i Champions Legue?

Vi betalade 47 euro när vi privatimporterade detta.
Alkoholen gör att vi sätter ett minustecken bakom femman, men om ett eller två år, ja då jäklar. Och vi har kvar åtta flaskor. Lyckliga oss.

Betyg 5-

Billigt Vin och Vintankar en vanlig tisdagskväll.

Ingvar från Billigt Vin var på besök i Göteborg. Vi har gjort till en vana att träffas, då Ingvar är på besök i Gbg. Det blir tredje gången vi strålar samman för att dricka lite vin, utbyta lite tankar om vin, bloggning, Systembolag, ekoviner mm. Tiden flyger fram. De dryga två timmarna vi hade innan jag måste hasta mot centralen för att hinna Kungsbackapendeln försvinner i ett nafs.

Jag var nyss hemkommen från Istanbul och hade köpt några flaskor turkiskt vin på flygplatsen. Jag hade tagit med mig ett vitt och ett rött. Ingvar bidrog med en flaska rött från Cote du Rhone.

Vi började med en flaska vitt. Hustrun och jag hade kvällen innan öppnat en flaska och tagit ett litet prov för att se att det var drickbart. Och visst var det så. Vinet har sedan stått med korken på i kylskåpet.
Mina intryck är de samma nu som dagen innan.

2011 Narince, Prestige, Kavakildere.
Producent är (Kavaklidere).
De är Turkiets första och äldsta privata vinproducent. De håller till i de östra delarna av området Anatolia och med huvudkontor i Ankara. Vi är bra nära vinets vagga.
De gör fyra viner i serien Prestige. Det är viner gjorda på en druva. Den vita är gjord på Narince och de tre röda är gjorda på Kalecik Karesi, Ökuzgözu och Bogazkere.
Kvällens vita vin är alltså till 100% Narince. Den har vuxit på vingården Cappadocia Gulsehir. Vingården ligger på ca 900-1 000 meters höjd. Geografiskt befinner vi oss rätt långt öster ut i Turkiet, i Centrala Anatolien

Vinet har legat på 225 l franska ekfat. På sin hemsida skriver dom i 15 månader, vilket ju är omöjligt för ett vin från 2011, men att det legat på ekfat det känner vi.

Färgen har en ljus gyllengul ton.
Doften är inte stark, men ändå tydlig, aromatisk och karaktäristisk. Vi hittar lite citrus, friska gröna äpplen och en touch av vanilj.
I munnen känner vi citrus och gröna äpplen. En hel del mineraler noteras. Vi känner också en viss kryddighet och ett floralt inslag. De olika beståndsdelarna är hyggligt balanserade. Ett enkelt vin, men en varm sommarkväll kan det här upplevas som välsmakande och svalkande.
Betyg 3


2009 Ökuzgozu, Tugra, Doluca.
Ett vin från Doluca på druvan Ökuzgözu. Vinet kommer från regionen Denizli i sydvästra Turkiet. Vinet har legat på franska ekfat (70%) och amerikanska ekfat(30%) i sammanlagt 12 månader.

Färgen är mycket mörkt röd med lite violetta drag.
I doften finner vi en del mörk frukt: svarta vinbär/björnbär och rostade ektoner.
Smaken går snarare åt tranbär och körsbärs hållet.  Lite tanniner finns det och de är mjuka och behagliga. En liten frisk syra kan också noteras. Eftersmaken är medellång

Ett enkelt vin som inte sticker ut på något sätt, utan man får snarare känslan att det gjorts för att tillfredställa så många vinintresserade som möjligt.
Betyg 3










2006 Saint Jean du Barroux Cuvée 5
Detta är Ingvars bidrag.
Det är en egendom på 16,5 hektar varav 14,5 hektar med vin. Den ligger på 300-400 meters höjd upp mot Mont Ventouxs och har angränsande distrikt som Gigondas, Vacqueyras och Beaumes-de-Venice. Vingården sköts enligt ekologiska principer och drivs av Phillipe Gimel.

Cuvée # 5 är deras toppvin och 06:an är första årgången. . Det är en blandning på 85% Grenache och 15% syrah, skördeuttaget ligger på 15 hl/ha. Druvorna är delvis avstjälkade. 18 dagars maceration och 3 års lagring på cementtank
Vill du läsa mer om det här vinet och producenten så gör du det på  bloggen Billigt Vin.

 

Färgen har en rödlila ton med lite brunare stråk i sig.
Det doftar av en fruktkompott på röda och mörka bär. De röda bären får mig att gå vilse en aning.
Här finns också lite örter och mineraler. En mycket angenäm anrättning.
En rätt så fyllig smak virvlar runt i gommen. Här blandas körsbär och solmogna björnbär med lite provencalska örter. En finstämd och alert syra finns med oss och alldeles sammetslena tanniner. Inte mesiga utan tydliga och väldigt lena.
Ett alldeles underbart vin som känns perfekt moget för min smak. Ska jag leta efter något som inte är fulländat så kunde eftersmaken varit längre. Det senare är en reflexion som hustrun och jag gör sent på kvällen, då även hon får ta del av Ingvars bidrag.

Betyg 4(+)

Istanbul del 2

Vi hade fem fina dagar med svensk högsommar i Istanbul. Till de stora turistattraktionerna var köerna flera hundra meter. Vi valde därför bort en del och njöt istället av folklivet på gator och caféer, gjorde en båtresa på Gyllene Hornet och Bosporen.

Det blev inta bara vin.
Det var säsong för granatäpplen och vilken vitaminbomb vi fick!

Pressade granatäpplen

Vi åt en lunch på en liten fiskrestaurang alldeles i närheten av Galata Tornet. Verkligen ett hål i väggen. Det fanns plats för 12-15 personer. Mycket personlig och underbar mat.

De grillade kalamares var något alldeles extra. Den grillade Sea Bass jag åt var också något enastående. Vinlista fanns det inte någon. Det enda vin de serverade var Beyaz. Vi drack öl, men kunde inte hålla oss utan beställde in ett glas vitt och mindes med förfäran vad man hällde i sig som ung student.

Vi fick regn en av kvällarna och valde då en restaurang i närheten av hotellet. Det blev olika kebabvarianter och ett ganska hyfsat rött vin.

2009 Bogazkere, DLC, Doluca
Doluca är en av de större producenterna i Turkiet. Dom har 35 olika vinvarianter på sin produktlista och tillverkar ca 14 millioner flaskor om året.
Det här vinet är till 100% gjort på den inhemska druvan Bogazkere. Just det här vinet är gjort på druvor, där en del kommer från sydöstra Anatolien och ska vara lite mer tanninrika och där den andra delen druvor kommer från Denizli och inte så tanninrika. Vinet har i fyra månader legat på 225l franska ekfat innan det tappats på flaska.

Vinet har en djup mörkt röd färg, men det doftar av röda bär: hallon, lite smultron och jordgubbar.
De röda bären går igen i smaken. Lite örter och mineraler kompletterar frukten i den medellånga eftersmaken. Det är sparsamt med tanniner och de som finns är alldeles sammetslena. Den pigga syran är en av vinets förtjänster. Ett enkelt och mycket lättdrucket vin. Jag får en förnimmelse av ett ett hyggligt beaujolaisvin.
Betyg 3

 

Vi ville prova ytterligare ett vin och valde ett som fanns på halflaska.

 

2008 Antik

Även detta vin kommer från Doluca, men nu har man blandat Bokazkere med Syrah. Vinet har legat i åtta månader på franska ekfat. Alla druvorna kommer från regionen Denizli.
Ett helt annorlunda vin. Den röda frukten har blandats upp ordentligt med mörk frukt. Här finns inslag av mörka körsbär, lite blåbär och en del björnbär. Vi noterar rostade fat, en del örter och tanniner som är lite grovhuggna.

Det här vinet är lite klumpigt och de olika smakerna balanserar inte varandra. Det smakar inte alls dåligt, men faller inte oss i smaken.
Betyg 2+

Vi tog på lördagsmorgonen färjan över till den asiatiska sidan och besökte staden Kadiköy. De olika handlarna gjorde i ordning sina fisk- och grönsaksstånd medan vi flanerade runt. En turkisk öl kändes nödvändig den här förmiddagen.

Sista kvällen i Istanbul åt vi lite blandade rätter med kyckling och grillat lamm. Vi drack till detta ett rödvin från Doluca.

2010 Doluca Red Wine.
Ett vin gjort på druvorna Cinsault, Alicante och Bogazkere. Alla druvorna kommer från det nordvästra hörnet av Turkiet, som gränsar mot Bulgarien.

Färgen är mycket mörkt röd med en dragning åt violet.
Doften är inte så stark men vi noterar en doft med blandning av mörka och röda bär.
Smaken går i samma toner som doften. Aningens örter finns där. Lite tanniner gör oss sällskap inte sammetslena precis men inte heller allt för bråkiga. Syran håller uppe vinet så att det inte faller igenom. Ni hör själva att det här är ett enkelt husvin för mattillfällen. Anpassad för att gillas av en det stora flertalet turister som besöker Turkiet. Missförstå mig rätt nu. Det finns inga direkta fel. Vinet smakar hyggligt och är ganska lättdrucket, men det finns heller inget som sticker ut och triggar en till att beställa det här vinet fler gånger. Det funkar men är också ointressant.
Betyg 2+

Systembolaget utbud av alkohol från Turkiet.


Vi har smakat vin från två stora (största?) producenter i Turkiet. Vinerna har varit ganska hyggliga, kanske för mycket inställsamma och inriktade på att gå hem oss alla typer av turister. Innan vi åkte iväg så var vår bild av viner i Turkiet splittrad. Det fanns ett ryckte om att de skulle vara söta, örtiga drycker, men detta stämmer inte alls med vår bild. Vår nyfikenhet har väckts och vi ska hålla ögon och öron öppna efter viner från lite mindre producenter och som vågar gå sin egen väg.
Vi tror att inom en femårs period så kommer utbudet av turkiska viner på SB (beställningssortimentet) ha förändrats radikalt till det bättre.

Istanbul del 1

Inte ett blogginlägg på fem dagar, sådant händer bara vid sjukdom eller resa. Sjuk har jag inte varit, men en femdagars tripp till Istanbul har vi hunnit med.

Vi åkte med Turkish Airlines. En positiv överraskning. Bra service och riktigt hygglig flygplansmat.
Vi valde så klart att testa deras vita och röda vin redan på nerresan.

Cankaya.

Ett vin från en av de största producenterna (Kavaklidere).
De är Turkiets första och äldsta privata vinproducent. De håller till i de östra delarna av området Anatolia och med huvudkontor i Ankara. Vi är bra nära vinets vagga.
Ett vitt vin gjort på de inhemska druvorna Narince, Emir, och Sultana. Det har en frisk doft av lite citrus, gröna äpplen och en svagt blommig ton. I munnen får vi ett lite krispigt vin med en frisk syra. Här finns citrus, fläder och en del mineraler. Enkelt men gott.
Betyg 3

Ancyra.
Även detta vin kommer från producenten Kavaklidere. Vi har en blandning av Cabernet Sauvignon och Syrah. Årgången är 2011. Druvorna kommer från "Aegan Region" dvs från västra Turkiet, den delen som vätter mot Egeiska havet. Ett väldigt ungt vin, där frukten inte vill släppa loss riktigt. Vi kan ändå känna mörk frukt: svarta vinbär, blåbär och lite björnbär. En viss kryddighet noterar vi också. Rejäla tanniner, som trots allt är resonabla.
Betyg 3



Vi åt första kvällens middag på en av de otaliga små restauranger som finns i Istanbul. Varje matställe har sina inkastare och det är lite småjobbigt att ta sig fram. Hur som helst fick vi en smakrik och god Kebabvariant. Vi valde till detta en flaska rött.

Vinlista

Vinerna är inte direkt billiga en TL= 4 kr. Vin har om jag förstått saken rätt en hög skatt i Turkiet.
Det vinet vi valde var slut och vi rekomenderades ett annat vin som låg på samma pris.

 



 

2009 Bogazkere, Buzbag 



Vi har ett vin från den sydöstra delen av Turkiet, närmare bestämt från Diyrbakir. Vi befinner oss i den norra delen av Kurdistan. 
Vinet är gjort till 100% på druvan Bogazkere, som sägs ha sitt ursprung från Elazig provinsen, nära floden Tigris i sydöstra Turkiet.
Färgen är mörkröd, men det doftar och smakar av röd frukt: hallon, lite jordgubb och röda körsbär. Här finns en liten kryddighet och behagfulla tanniner. En bra syra gör att vinet känns fräscht. En hyggligt lång eftersmak.
Det var helt perfekt till vår Kebabrätt.

Betyg 3


Den här veckan pågår EWBC utläst som EuropeanWineBloggersConference i Turkiet. Det lär säkert dyka upp ett och annat inlägg på Magnus Reuterdahls blogg.