Veckans amarone: Bertarole 2005

Den här veckan har en amarone från den lilla producenten Bertarole fått göra oss sällskap under tisdagens och onsdagens CL-matcher.
Bertarole håller till i utkanten av Fumane i Valpolicella Classico. Ni som regelbundet läser min blogg vet att vi har ett särskilt gott öga till Bertarole. Detta trots att de inte platsar på min topp fem lista. Årgång 2007 var ett steg i rätt riktning och förmodligen den bästa amarone dom gjort. Nej, det är nog våra besök hos familjen Venturini som har charmat oss och detta har spillt över så att vi gärna dricka deras amarone några gånger om året.

2005 Le Marognole, Amarone della Valpolicella, Le Bertarole
Det har snart gått två år sedan vi senast drack en 05:a. Vad vi tyckte då kan du läsa här.

Druvblandningen är 30% Corvina, 40% Corvinone, 20% Rondinella samt 5% vardera av Dindarella och Croatina. Vinet har lagrats först på ståltankar i 4-5 månader, därefter ca 30 månader på slovenska ekfat och slutligen 10-12 månader på flaska.

Den dova källardoften, som så ofta finns i Bertaroles amaroneviner när dom är relativt unga (4-6 år gamla), är som bortblåst. Istället möts vi av dofter från mörka körsbär, mörka plommon, lite örter, läder och en större pust av choklad. Här finns nästan ingen torkad frukt och så långt bort från "russinamarone" man kan komma.
I munnen får vi mörka körsbär, mörka plommon och en del örter. Vinet har en syra som skänker en stor friskhet åt den här amaronen. En del tanniner finns här, men de är mjuka och lena. Det vilar en solvarmhet över smakerna. Alkoholen på 15% är totalintegrerad i frukten. Eftersmaken är riktigt lång. Här blandas den mörka frukten upp med riktigt mörk choklad, som också ger vinet den där typiska lilla bitterheten. Vi känner också en liten trevlig sötma alldeles i svansen.

Det här är gott t o m mycket gott. Vinet är helt drickklart och nog nära så bra det kan bli. Det håller sig säkert på den här nivån i flera år till.

Betyg 4

Vi köpte den här flaskan vid ett besök hos Le Bertarole på hösten 2009. Vi betalade då ca 285 kr.

En makalös kväll på Hedentorps i Ängelholm med Nadia Verrua från Cascina Tavijn

I fredags fick jag vara med om en stor vinupplevelse. På Hedentorps Plantskola i Ängelholm dessutom.
Vingänget Njutbart 13:5 med Ingvar från bloggen Billigt Vin hade bjudit in en producent vars viner jag tidigare har hyllat Cascina Tavijn. Grignolinon skrev jag om här och Ruchén här och Barberan här.

Vi fick lyssna på Nadia Verrua och hennes berättelse om vinerna, gården och vinmakandet. Nadia är fjärde generationen vinmakare.

Familjen Verrua har fem hektar vinmark där de odlar barbera samt de lokala druvorna grignolino och ruché. De producerar cirka 20 000 flaskor per år. På Cascina Tavijn är odlingen ekologisk, vinerna spontanjäses, man svavlar minimalt och påverkar vinerna så lite som möjligt. Allt för att druvan och ursprunget ska få sätta sitt rätta uttryck. Detta leder också till att varje enskilt år återspeglar sig i vinet. Man kan också säga att här görs det mesta enligt gamla traditioner.
Vingården ligger i den lilla byn Scurzolengo, någon mil nordost om Asti.

Kvällens viner har samtliga bytt årgång sedan jag senast drack dom. Nyfikenheten är stor.

Först ut av Nadias viner var en Grignolino från 2012.
Det är en fascinerande färg med sina ljusröda nyanser.
En diskret doft letar sig fram. Vi känner lite rosor, röda bär, örter och aningens målarverkstad. Trevligt och lite triggande.
I gommen känns vinet väldigt friskt, slankt och mer stramt än vad jag minns att 2011:an kändes. Ah, det här är läckert, gott och törstsläckande. Röda bär, mineraler och örter/kryddor i ett välbalanserat samspel. Förträffliga syror, som är väsentligt piggare än vad vi minns att 2011:an hade. Likadant är det med tanninerna, som är   mer distinkta i version 2012. Här finns likheter såväl med nebbiolo som den sicilianska druvan nerello mascalese. Ändå är det så att Grignolinon står på egna ben. Det här är ett underbart vin. Årgång 2012 är minst lika bra som 2011.

Barbera Bandita 2011
Det blev inte som det skulle enligt konsortiet och därmed fick det inte godkänt som Barbera d´Asti. Cascina Tavijn tänkte till och använde humorn. Barberan döptes om till Bandita. En kvinnlig, oemotståndlig Bandita är inte fy skam det heller. Väldigt charmig. Väldigt tillgänglig och Väldigt god.
Här finns en underbar mörk frukt: mörka körsbär, solmogna björnbär och några svarta vinbär. Finmalda örter, aningens mineraler, lite målarlåda och en ytterst försiktig mintpastill. Här finns ordentligt med syra utan att för den skull bli påfrestande. Tanninerna finns där, men överraskar med att vara redigt mjuka och lena.
Superioren från 2007 är bland de bästa barberor jag druckit. Dit når inte den här, men den har en charm och omedelbar tillgänglighet som gör att vi faller pladask.

Ruché 2012
Den här Ruchén har Nadia tagit till en ny nivå. Så jäkla god och mera matvänlig.
När vi doftar nås vi precis som i tidigare årgångar av de läckraste mosade skogshallon. Den blommiga tonen finns fortfarande kvar men är nu något mer nertonad.
Det är ändå när vi dricker av den som vi märker skillnaden.
Mycket är sig likt. Samma fina blandning av röda bär (hallon och smultron), lite mörka bär i form av björnbär, lite örter och lite mineraler med en järnhaltig touch.
Syran är något mer påtaglig och lite friskare. Tanninerna är mjuka men ändå tydliga. Eftersmaken är lång och visst finns här en liten sötma. Inte störande bara lite pikant. På etiketten står det 15 %. Kan inte vara möjligt! Känns snarare som 12.
Ibland klagas det på att den är svår att kombinera med mat pga sötman. I årgång 2012 känns sötman något mindre, men välj lite tillbehör med sötma som palsternacka, svartrot eller jordärtskocka. Jag kan dricka den här till mat och lika gärna på egen hand!

Vinerna köper man av Fabio på Cibi e Vini i Köpenhamn. Åk dit!
Gör en sväng runt Köpenhamn. Ta en lillsemester i Köpenhamn.
Bara ett besök hos Fabio och inhandlandet av Cascina Tavijns viner är värt hela resan.

Priserna i DKK är:
Bandita Barbera 125
Ruché  115
Grignolino 100

Rakt igenom Fyndviner med stort F.

Fabio hade dessutom fixat till en fantastiskt god buffé.
Stort TACK!!

Friuliprovning del 2

Jag fortsätter här med lite noteringar om producenter och viner som gjorde avtryck i Vintankarminnet.

Aquila Del Torre är en organisk certifierad producent med en fin samling viner. Dom förfogar över 18 ha vinodlingar i Colli Orientali del Friuli.

Deras fatlagrade Sauvignon Blanc "2011 Vit di Maz" gav en ny dimension av vad som kan göras med denna druva.

Alla dessa tre röda tilltalade mig, men extra plus för 2009 Solsire. En blandning av Merlot (60%) och Refosco (40%) från 40-åriga vinstockar. 12 månader på små franska ekfat. Bra frukt och trevliga kryddor i kombination med en fin syra och distinkta tanniner.

Castello di Rubbia ligger i San Michele del Carso i provinsen Gorizia. Vinmakaren Natasa Cernic gjorde ett genomsympatiskt intryck. Blygsamt, kunnigt och charmigt.
13 ha stor är själva vingården. Här odlar man i huvudsak lokala druvor som Malvasia, Terrano och Vitovska.

Härliga skogsbär, fin kryddighet och järnhaltiga mineraler. Jag gör tummen upp. Detta finns i beställningssortimentet för 224 kr (71219).

Även deras toppvin Leonard finns i BS för 295 kr (71701).
Vinet är gjort på Malvasia. Lite exotisk frukt, men framförallt gröna äpplen med en karaktäristisk syra. Fina mineraler, en svag blommighet och unset vanilj gör det här till ett läckert vin. Väl värt att prova.

Detta är ett av deras instegsvin gjort på druvan Vitovska. En druva jag skam till sägandes aldrig smakat tidigare, men visst är nyfikenheten väckt. Instegsvinerna tycker jag ofta visar på vilken kapacitet producenten besitter. Den häftiga syran, mineralerna, frukten och unset vanilj är svår att stå emot. Vi sätter upp det här på listan att hålla ögonen på. Vi kanske ska dra iväg ett mail till deras importör och höra om han inte kan ta in det i sitt sortiment.

Producenten Le Favole hade med sig ett knippe viner, som jag provade mig igenom.
Två hyggliga rödviner. En Refosco och en Cabernet Franc.

Deras Malvasia och Pinot Grigio, båda från 2012, var också klart intressanta.

Producent är Ronco del Gelso.
Två trevliga vita viner. Toc Bas är gjord på Friulano. Här finns en läcker blandning av äpplen, persikor och aprikoser, men också hasselnötter och aningens bittermandel. Dom senare märks framförallt i eftersmaken. En härlig syrlighet sträcker sig igenom smakupplevelsen.
Sottomonte är gjord på Sauvignon Blanc. Här finns de typiska dragen av gräs, fläder, nässlor, krusbär och lite citrus, men också en ton av mineraler. En robust och balanserad syra.

I början av 1900-talet lades grunderna för den här producenten. Idag förfogar dom över 10 ha vinodlingar.
Deras Schioppettino di Prepotto var ett vin jag imponerades djupt av. Kryddor, mineraler och skogsbär samsas här på ett småstramt och slankt sätt.








Vi avslutar med en provning av viner från Primosic. En producent från Oslavia med en samling intressanta viner.

Friuliprovning i Köpenhamn del 1

I torsdags var det uppstigning i ottan. Kl 07 gick tåget från Kungsbacka till Köpenhamn. Jag hade fått en inbjudan att närvara på en provning av viner från Friuli. Ett område, som tills för ett par år sedan, varit en vit fläck på Vintankars vinkarta.

Genom bloggen Billigt Vin har intresset för vad som produceras där gradvis väckts. Ingvars besök hos de små producenterna är bland det mest läsvärda i bloggosfären. Naturligtvis är Ingvar på plats i Köpenhamn och hans intryck kan du läsa här.

Jag är anländer någon minut efter öppnandet. Det är då ganska lugnt. Allteftersom ökar antalet besökare, men riktigt packat med folk blir det inte under de fyra timmar jag vandrar runt och provar.

Det allmänna intrycket är att det genomgående hålls en hög klass bland utställarna. Det är en stor spridning från små producenter med en årlig produktion runt 40 000 flaskor  till giganter som Fantinel med 4 miljoner flaskor. Vissa odlare har sedan länge odlat biodynamisk/organisk/biologisk medans andra påstår att detta är omöjligt.
Nedan följer ett axplock av producenter som av en eller annan anledning gjorde avtryck i Vintankarminnet.

Scarbolo

Här började dagens provning för min del.

2011 Pinot Grigio Ramato XL ett vin som fått jäsa i sex dagar tillsammans med druvskalet. Lagring har skett såväl på ståltankar som på ekfat av varierande storlekar i tre år. Ett trevligt aperitifvin med en lätt kryddning, plommon, lite mosade röda bär och en trevlig liten blodgrape på slutet.

Av de röda vinerna fastnade jag för 2011 Campo del Viotto. Gjord på 100% Merlot från vingården med samma namn. Görs bara vissa år. Vinet har legat i två år på små ekfat.
Mogna körsbär, svarta vinbär, choklad, tobak och med en lätt kryddning. Små snälla tanniner.

Här är två av de viner som imponerade mest på mig. Båda är gjorda på druvan Schioppettino. "Ribollan" är stålfatslagrad medan "Di Prepotton" har fått en tid på stora ekfat. Dessa kommer att inhandlas så fort möjlighet ges.
Intrycket är att detta är en riktigt seriös producent. Ett av fälten på gården håller man på och ställer om till organisk odling.
Friulanon av årgång 2011 har fått 3 Bicchieri av Gambero Rosso i 2014 års upplaga.

Tre läckra röda viner från Il Roncal. De förfogar över 20 ha vinodlingar på kullarna Montebello.
Speciellt 2007 Pignolo kändes som ett riktigt bra matvin. Väl värt att hålla ögonen på.

Perusini är en liten odlare som förfogar över 13 ha vinodlingar och tillverkar runt 50 000 flaskor totalt. Pinot Grigio och Sauvignon Blanc, båda från 2012, var riktigt hyggliga. Ingen malolaktisk jäsning förekommer bland deras vita viner.
Vad som faller mig i smaken är friskheten och balansen i vinerna.

Norina Pez håller till runt Dolegna del Collio, där de varit verksamma i nästan hundra år.

Aurea Divina (2009) är ett vin gjort på torkade druvor (Verduzzo). Ett sött vin med en stor friskhet. Honung och torkad frukt genomsyrar smaken.

Norina Pez gör också en Ribolla Gialla (2012) som jag tyckte var riktigt trevlig. Denna provar jag gärna igen och då i sällskap med lite skaldjur.

Deras El Neri di Norina (2008) är en blandning av Merlot och Schioppettino som fått torkat några månader. Ett försök att få ett vin åt amaronehållet. Vinet är väl i och för sig helt OK, men blir ändå lite blekt när man jämför med originalet.

Veckans Amarone

I tisdags när det drog ihop sig till avgörandet om det skulle bli Sverige eller Portugal som skulle få åka till fotbolls-VM, ja då gick Vintankar ner i källaren och plockade upp en flaska amarone. Nu hjälpte ju inte detta, men ett gott vin fick vi njuta av.

2006 Corte Sant Alda
Vi drack en 04:a i våras och vad vi tyckte om den kan du läsa här.

Vingårdarna ligger nordöst om Verona i den lilla byn Mezzane di Sotto.
Druvblandningen är 40% Corvinone, 30% Corvina och 30% Rondinella

Vingården ägs av Marinella Camenari, som också är vinmakare. Hon uttrycker sin filosofi som
"Det är min skyldighet att söka själen i denna plats och min målsättning är att vi aldrig ska utsätta rankorna för spänningar. Vi ska vara ett stöd för dem och när de behöver assistans finns vi där med naturliga hjälpmedel."
Vingården etablerades 1970 och det har pågått ett ständigt förändringsarbete. Dom tillämpar idag biodynamiska odlingsmetoder och Marinella är övertygad om stjärnbildernas betydelse för slutresultatet.

Vi dricker ungefär halva flaskan till fotbollsmatchen på tisdagen och resten på onsdagskvällen. Vinet är precis lika bra dag ett som dag två.
Vi låter vinet få någon timma i glasen innan vi börjar att avnjuta det.
Vi möts av en stor och kraftfull doft med många typiska amaronedrag. Här finns de söta mörka körsbären, mängder av torkad frukt och lite finstämda örter. Det vilar en slags elegans över hela doftintrycket.
Dofterna går igen i smaken.Till en början är det de söta mörka körsbären, den torkade frukten och örterna som dominerar, men efter en stund är det russinen som tar över. och det är dom som lämnar sitt signum. Visst, det finns fikon, katrinplommon och mörk choklad i små lager, men russin framförallt. Inte vilka russin som helst utan ytterst eleganta saker och de bärs upp av en finstämd syra så att det hela aldrig är i närheten av att gå över styr. Eftersmaken är riktigt lång, som den är på förstklassig amarone. Katrinplommon, körsbär, mera russin, mörk choklad, aningens kaffe och unset vanilj. Väldigt elegant och välbalanserat . Både hustrun och jag ler förnöjsamt när vi dricker och njuter av den här amaronen.
Vissa skulle säga ett kontemplationsvin och det instämmer också vi i, men det är för oss det perfekta fotbollsvinet. Det avnjuts i små sippar och ett glas varar en hel fotbollsmatch. Möjligen med någon hårdost som tillbehör.
Betyg 4+

Söndag i Bryssel

Vi tog en sovmorgon och framemot tog tolvslaget tog vi en promenad runt Grand Place. Det kryllade som vanligt av turister, men också av scouter som sålde diverse hembakade produkter.
Kl 13 hade vi bestämt träff med dottern och hennes engelska kompis E för en gemensam lunch på Musical Instrument Museum. Högst upp i museibyggnaden ligger det en restaurang med en vidunderlig utsikt över Bryssel. På söndagar serveras där en Brunch som vi hört en del gott om. Vi gick dock inför något lättare. I mitt fall blev det en sallad på rökt anka. Riktigt gott och detta kan jag verkligen rekommendera.

Här blev det också resans ända öl. En öl som i sig själv är en måltid. Smaken är komplex och riktigt god. Kryddig, lite örter och en del torkad frukt. En härlig balans mellan sötman och beskan.


Vi tog oss sedan ut till Royal Museum of Central Africa. Det är inga trevliga känslor som virvlar runt inom en efter några timmars rundvandring. Ingen trevlig del av européernas historia.

Någon timmas vila och sedan är det dags för den sista måltiden. Det vete katten om inte detta är resans bästa restaurangupplevelse.
Les Petits Oignons är en restaurang som vi verkligen kan rekommendera.
Maten i centrum, men också med en bra vinlista och utomordentlig service.

Vi börjar med champagne, som också får följa oss igenom förrätten. En fullständigt magisk Fois Gras. På menyn står det:
"Duck foie gras in a homemade terrine dish with mild spices, fig compote, toasted brioche".
En start som heter duga!

Champagnen var inte så tokig den heller. En blandning på 55% Pinot Noir, 30% Pinot Meunier och 15% Chardonnay.
Torr och frisk och där syran signalerar röda äpplena och citrus. En härlig brödig touch och fina mineraler. Fin mousse och bra längd.10 euro glaset fick vi betala.

Tre olika kötträtter även den här kvällen
- Vol-au-vent of farm-raised (free range) poularde, Hollandaise     sauce
- Grilled veal escalope, rocket, parmesan, balsamic vinegar and pine nuts,  roasted potatoes with rosemary
- Roasted roe deer fillet, “Grand veneur” sauce, autumn fruits and vegetables garnish

Vi dricker ett vin från norra Rhone från appellationen Saint Joseph. Druvan är Syrah till 100%. Årgången är 2009.

Här finns en del kraft som matchar vår mat perfekt. I gommen stöter vi på mörka bär i form av svarta vinbär och björnbär.

Här finns också gott om kryddor och örter. I mellanpartiet tillkommer nymalen svartpeppar. Rejäla tanniner, som vi egentligen inte noterar förrän vi dricker slutskvätten. Eftersmaken känns då lite rökig och med en fin ton av lakrits. Det här var en fullträff.

Fredag och lördag i Bryssel och Brygge

Vi hade bestämt tid för lunch med dottern på fredagen. Precis som förra året blev det lunch på den italienska krogen Il Pasticcio..
Här serveras det fantastiska pastarätter. Vi valde en tallrik med tre olika varianter. Tortelinin med tryffel är helt sagolik.
Vi kan verkligen rekommendera detta ställe, men boka bord eller kom i god tid. Det brukar bli fullt åtminstone på lunchen.
I lunchpriset ingick ett glas rossato som välkomstdryck. Inget märkvärdigt, men riktigt hyggligt i smaken med aptitretande blodgrapeskaraktär.

Vinlistan är inte så omfattande, men här fanns ändock viner från hela Italien. Vi valde ett vin på druvan Aglianico.
Gott om mörk frukt, lite läder och jord. Här finns en hel del kryddor. Bra syra. Väldigt mjuka tanniner. Lite mer brukar tanninerna bita. Ett OK vin, men inte mer.

På fredagskvällen blev det en pizza och iväg till en sportbar för att se fotbollsmatchen Sverige-Portugal.
Vi drack en Bardolino 2011 till pizzan. Den här är gjord på druvorna Corvina, Rondinella samt Molinara. Samma druvor som vi har i Valpolicella. Vi befinner oss ju också någon mil öster om Gardasjön precis väster om  Valpolicella Classico området.
Ett lätt och fruktigt vin med tydliga körsbär, lite skogshallon, och en del örter. Enkelt, slankt och friskt. Ett bra pizza vin.

På lördag förmiddag tar vi tåget till Brygge. En mysig stad med kanaler och gamla fina stenhus. Vi hade turen att det pågick två utställningar. En av Picasso och en av Salvador Dali. Båda mycket sevärda, även om Picasso har en speciell del av Vintankarhjärtat.

Det blev lunch i Brygge.
Moules marinières känns som ett obligatorium här.
Naturligtvis riktigt gott!

Till musslorna dricker vi så klart en Muscadet Sèvre et Maine.
Friskt och med en dominans av gröna äpplen och lite rökiga mineraler. Visst lite citrus och småtrevliga örter finns här också.
Inte så mycket att analysera egentligen. Rent, snyggt och friskt. Och den perfekta matchningen till musslorna.







På kvällen är vi åter i Bryssel. Det blir nu besök på
L´Ancienne Poissonnerie. En restaurang med italiensk influerad mat.

Vi startar med ett glas Prosecco. Frisk, torr och lite lättsam. Fin syra med goda toner av lime och gröna äpplen

Vi väljer en Carpaccio på tonfisk och pilgrimsmussla till förrätt. Gudomligt gott!
Till detta dricker vi ett glas vitt vin på druvan Vermentino från Puglia.
Friskt med goda smaker av citrus och finlemmade örter. Lite väl enkelt. Till denna suveräna förrätt kunde vi gott tänkt oss något lite mer elegant.

Vi väljer att äta kött som huvudrätt. Vi väljer tre olika varianter:
- Tagliata di Angus, rucola e parmigiano 
- Scaloppine porcini e tartufo 
- Filetto di agnello in crosta di nocciole su vellutata di parmigiano 

Fantastiska rätter alla tre. Vi dricker till detta en ung Chianti Classico. Lite stramt med en hel del körsbär, lite mörka bär, örter, och pinjeträ. Ett helt OK vin utan att glänsa.

Vårt slutomdöme om restaurangen blir att här serveras fantastisk mat, men med en vinlista som är begränsad.

Bryssel en torsdagskväll

Hustrun och jag har hunnit med ett förlängt veckoslut i Bryssel. Vi har hälsat på vår dotter som bor där sedan ett och ett halvt år. Vi gjorde ett besök för dryga året sedan. Du kan läsa lite om de restauranger vi besökte och de viner vi drack med start här.
Nu kommer en ny rapport med nya viner och nya restauranger.

Vi anlände strax efter halv sju till Bryssels flygplats. Tåg in till stan och en kort promenad till hotellet. Incheckning. Ut och leta taxi och så strålar vi samman med dottern. Ikväll har hon bokat en sittning på

Crush Wine. En vinbar med lite lättare mat och som specialiserat sig på framförallt Australiensiska viner, men även några Nya Zeeländska går att hitta.
Max Allman heter den engelske gentlemannen som driver och äger stället. En synnerligen trevlig bekantskap. Vi kan verkligen rekommendera den här vinbaren.


Vi började kvällen med att prova två vita viner

En väldigt typisk Sauvignon blanc. Såväl doft som smak är frisk nästan kripig och massor av fläder och nässlor. Lite svarta vinbärsblad, gräs, krusbär, citrus och gröna äpplen. Det finns en läcker liten ton av grapefrukt i eftersmaken.
Vi gillar den här och kan definitivt tänka oss ett köp.

Vårt andra vita vin är gjort på druvan Viognier. Vi har förflyttat oss till Central Victoria i Australien. Till den lite svalare delen runt Heathcote.
Ett betydligt kraftigare vin. Här finns mycket frukt (aprikoser, vit persika, lite citrus). En del örter, rätt mycket mineraler och en lätt kryddighet. Syran är frisk och trots detta känns vinet lite krämigt på ett positivt sätt. Lång eftersmak där mineraler och lite kryddor balanseras fint mot frukten.
Min favorit av dessa två.

Nu över till de röda. Fyra olika druvor och alla från Australien.

Vi börjar med en Pinot Noir från 2010 och firman Trentham Estate. Dom håller till  vid Murray River i sydvästra New South Wales, 12 kilometer från Mildura, Victoria. 
Fina röda bär i form av hallon, ljusa körsbär, lite jordgubbar och så en härlig lingonsyrlighet. Lite fina örter i mitten och ett fruktigt avslut med en rejäl dos svartpeppar. Enkelt javisst, men gott och lättdrucket. En bra vardagspinot som jag gärna skulle haft några flaskor av.

En Cabernet Sauvignon från den för oss svenskar välkända firman Peter Lehmann.
De svarta vinbären dominerar både i doften och i smaken. Lite plommon, en del ek och en touch av viol känns i doften. I gommen tillkommer även här mörka plommon, choklad, lite smörkola och unset vanilj. Mjuka och snälla tanniner. Lite kryddor i eftersmaken. Ett enkelt vardagsvin som i mitt tycke är lite för inställsamt, men absolut inte dåligt.




Dag för en australiensisk tempranillo. Producent är Tim Adams. Den här producenten finns representerad på SB, men inte med det här vinet. Vi befinner oss i det sydöstra hörnet av South Australia.
Finns en hel del som skickar vibbar till de riojer vi drack på 1990-talet. Ett mjukt och fruktigt vin (jordgubbar och körsbär). Lite trevliga kryddor, aningens dill och ordentligt med vanilj. Dotterns favorit.

Vi avslutar kvällen med en shiraz. Den här producenten håller till i det allra sydöstligste hörnet av South Australia.
I doften hittar vi lite björnbär, mörka plommon, peppar och aningens mint. Doften går igen i smaken men här tillkommer en del järnaktiga toner och lakrits. Tanninerna tar ett snällt och behagligt bett i gommen. Pigg syra.
Ungt och kan nog utvecklas en del.
Även detta är ett bra vardagsvin.



I en lugn och trevlig miljö blev detta en bra inledning på vår "lill-semester". Max guidade oss lite om vinerna och producenterna, men gav oss också möjlighet att föra våra egna samtal.



Vi åt till vinerna en välsmakande Quiche Lorraine, en charkuteritallrik och en ost bricka.
Vi kan verkligen rekommendera det här stället!