Bussola Vigneto Alto 2007. Nr 52 och därmed målgång.

I tisdags tog jag tåget till Stockholm. På kvällen hade jag stämt möte med Toni på Amaroneguiden. Han hade vid sitt besök, tidigare i höstas, hos Tommaso Bussola införskaffat den Amarone som saknades för att jag skulle nå målet om att ha druckit de 52 Amarone som Henrik Ungerth anger i sin bok "Mina Favoriter". Det här projektet tog fart i mars då jag upptäckte att det saknades nio amarone.
Du kan läsa lite mer Projekt Henriks 52 Favoriter.

Väl i Stockholm checkade jag in på hotellet och tog sedan tunnelbanan ut till Huvudsta. Det visade sig att Toni dragit ihop ytterligare sex profiler från Amaroneguiden. Det blev vad som numera går under beteckningen "Bussola Afton". Ett särdeles gott sätt att fira tilldragelsen.

Vi startade med lite Spumante. Årgång 2010. Dosage Zero och 100% Pinot Nero.
Mycket torr med fina röda äpplen, lite citrus, rostat bröd och ett avslut med nötter, aningens lakrits och honung.
Riktigt gott!
Betyg 4
Finns på SB för 390 kr.




Gott bröd, fantastisk olivolja, 10-talet olika salami och skink-varianter samt läckra ostar ackompanjerades av fyra olika viner från Bussola. Eller om det nu var tvärtom.

I utkanten av den lilla byn San Peretto någon mil från Negrar i Classicoområdet håller producenten Tommaso Bussola till. På den 21 ha stora egendomen producerar dom tio olika viner bl a en vanlig Classico, två Superiore, tre Amarone och två Recioto. Det hela tog sin början på 1970-talet då Tommaso började arbeta med sin farbror Giuseppe. Idag är både hustrun och de båda sönerna involverade i familjeföretaget.

2014 Valpolicella Classico
Druvblandningen är Corvina och Corvinone 40%, Rondinella 40%, Molinara 10% samt resterande 10 % är diverse druvor.

Ett slankt vin, men ändå med visst tryck i frukten. Körsbären är väldigt tydliga. Mer ton av röda bär än mörk frukt. Bra syra. Nätta tanniner. En läcker liten bitter ton i avslutet får mig att tänka på körsbärskärnor.
En riktigt bra Classico.
Betyg 3+
Endast tillgänglig via privatimport.

2010 Amarone Classico.
Bussola gör tre amarone. Detta är den enklaste av dom.
Den görs på Corvina och Corvinone 65 %, Rondinella 30% samt Molinara och andra druvor 5%. 25% av vinet får ligga på nya Slavonska ekfat, 25% på amerikanska och franska tonneaux och resterande 50% på begagnade tonneaux. Efter 24 månader blandas vinet.
Både doft och smak domineras av en stor, varm, mörk frukt med körsbär, torkad frukt och lite örter. En liten frisk syra ger friskhet. Tanninerna är alldeles sammetslena.
I eftersmaken kommer mer torkad frukt, mörk choklad med viss bitterhet och lite fat. Här finns en sötma (8 g/l )som gör vinet svårt till mat, men väldigt trevlig som kontemplationsvin.
Betyg 4
Endast tillgänglig via privatimport.

2009 L´errante
Vinet är gjort på druvorna Merlot (30%), Cabernet Franc (50%)och Cabernet Sauvignon (20%).
75 procent av druvorna har fått torka i cirka en månad. Jäsningen sker på stålfat och vinet har sedan fått ligga till sig i ca 6-8 månader på franska tonneaux och nya amerkanska barriquer.
De andra 25 procenten krossas och jäses omedelbart efter skörd. Ett par månader senare genomgår det en andra ripassoliknande jäsning och får sedan ligga till sig runt sex månader på nya franska tonneaux. I november året efter skörd blandas de båda delarna och får vila på tonneaux och barriquer i ytterligare fyra månader innan det buteljeras.
Stor, tät, mäktig i såväl doft som smak. Här finns massor av mörk frukt, svarta vinbär, körsbär och plommon. En hel del torkad frukt med inslag av russin. Alkoholen är fint integrerad med frukten. Trevlig syra och mjuka tanniner. I eftersmaken finns en restsötma som jag stör mig något på.
Visst är det ett spännande vin packat med massor av mörk frukt och andra smaker. Faktiskt första gången jag dricker det, även om jag hört många hylla det. För min personliga del stör jag mig lite på sötman i avslutet.
Betyg 4
Endast tillgänglig via privatimport.

2007 Vigneto Alto
Vinet som saknats och som nu gör att projektet går i mål. Den svenske importören kunde inte vara mig behjälplig i jakten på vinet, däremot fixade vännen Toni Zalbo det hela, då han besökte producenten i höstas. Ja Toni grejade också så att jag fick en 2003:a med mig hem för att hustrun, som varit med på den här resan också skulle få bli delaktig i målgången.

Vinet är gjort på druvorna Corvina och Corvinone 75%, Rondinella 20% och de resterande fem procenten är Cabernet Franc, Molinara, Croatina, Dindarella m fl.
Druvorna kommer från den lilla vingården "Vigneto Alto" belägen 260 m över havet. Vinstockarna planterades på 1970-talet. Druvorna skördas i mitten på september och får sedan ligga och torka tills mitten på januari. Jäsningsprocessen tar närmare två månader. Vinet får sedan ligga på 12 och 25 hl stora fat av Slavonsk och fransk ek i närmare 30 månader.
Årsproduktionen uppgår till 5 000 flaskor.

Den "vanliga" TB Amarone har jag skrivit om tidigare på bloggen bl a i samband med amaroneprovningar på Barrique. Klicka på årtalet så kan du läsa om resp årgång: 2005 och 2006.

Kvällens amarone är i mitt tycke ett par kliv uppåt. Den har en något mer återhållen stil och en än större elegans. Med detta sagt så finns så klart det typiska Bussola-trycket i frukten. Här kan vi nu börja stapla superlativen på varandra.
Doften är stor och komplex med massor av mörka bär. Naturligtvis med mörka körsbär i centrum. Här finns torkad frukt såsom fikon, russin och dadlar. Örtinslaget är tydligt och tillsammans med kakao, lite fat och nötter skapas en triggande, elegant doft.

Smaken är stor och elegant. Visst finns här kraft i frukten, men den blir aldrig överdådig. Hela tiden med elegansen i fokus. Smakerna är många och smyger sig fram i lager på lager: Mörka bär, torkad frukt, plommon, örter, kakao, espresso, nötter. Många smaker men inte allt på en gång. Väldigt tydliga utan att bli ett bombardemang. En trevlig syra gör att vinet får friskhet. Tanninerna är visserligen mjuka och lena, men ändå tydliga och mer påtagliga än i den "vanliga" TB Amarone.
Eftersmaken är en lång utdragen historia och avslutas med den där härliga lilla bittra tonen av mörk choklad.
Alkoholhalten är 17%. Av detta märker jag inget, då den är så väl integrerad med frukten och övriga smaker.
Det är en helt magnefik amarone och därmed en verklig värdig avslutare på det här projektet.
Betyg 5
Endast tillgänglig via privatimport.


Kvällen var inte avslutad i och med detta. Vi gick nu över till en "Kladdkaka" som Toni fixat. Enligt det här receptet.

2011 Recioto
Smaken är söt, men med en friskhet som riktigt bra recioto har. Torkad frukt (russin, fikon, dadlar), mörka körsbär, kakao och kaffe är smaker som vi ögonblickligen noterar.


Peagna
En passito gjort på torkade druvor av Garganega 75%, Chardonnay 14%, Trebbiano 5%, Saorin 3%, Bigolona 3%
Sött, friskt, med äpplen, lite citrus, toner av vanilj, karamell, muscovadosocker.

Två viner fick runda av kvällen. Den här drack jag i våras och därför hänvisar jag till vad som skrevs då.

2011 Cruino
Vinet är gjort på druvan Corvina till 100%. Druvorna har fått ligga och torka ett kortare tag. Det har också fått ligga till sig i runt ett år på franska barriquer.
Frisk i smaken med tydliga körsbär. lite torkad frukt, mineraler och ett avslut som jag förknippar med krossade körsbärskärnor.

Slutligen ett stort tack till Toni som upplät sin vinkällare, ordnade med viner och som arrangerade den här överraskningsaftonen. Christer, Isak, Kenta, Daniel, Thomas och Tobbe bidrog alla med diverse läckerheter och gjorde denna Bussola-aftonen till en milstolpe i min Amaronevärld.

2009 Chateau Musar vs 2004 Le Coeur de Romanin

Månadsvinet för oktober på forumet Finewines är 2009 Chateau Musar. En av forumets medlemmar (gratis medlemsskap) väljer en flaska, som intresserade medlemmar också införskaffar. Den som vill lämnar sedan en recension om vinet.
Jag brukar haka på och så blev det också den här månaden. För någon vecka sedan var det dags att testa vinet. Jag valde att ställa det mot ett vin från det lilla AOC-området Les-Baux-de-Provence

Chateau Musar kommer från producenten Gaston Hochar, som har sin verksamhet i Bekaadalen i Libanon. Trots inbördeskriget har dom lyckats framställa vin alla år utom två. Det hela tog sin början 1930, då Gaston Hochar beslutade sig för att producera ett Bordeaux-inspirerat rödvin. Nu är det tredje generationen som driver verksamheten vidare och förvaltar den 6000-åriga traditionen att göra vin i Libanon. Idag är dom certifierade som ekologiska odlare

Druvorna (en tredjedel av Cabernet Sauvignon, Cinsault och Carignan) handplockas och jäser i betongtankar. Vid knappt ett års ålder förs vinet över till franska Nevèr-fat för att lagras i drygt 12 månader. Under vinets tredje år blandas de olika druvorna samman och ligger ytterligare ett år på betongtankar innan det buteljeras för att ”komma till ro” i fyra år tills det släpps på marknaden. Vinerna framställs så naturligt som möjligt, inga odlade jäststammar används och man filtrerar inte sina viner.

Doften börjar lite försiktigt, men tilltar ju längre tid vinet får i glaset. Svarta vinbär, körsbär, läder, lite kryddor, våt jord och något subtilt inslag av rosor.

 I munnen är det lite småstramt med en fin bärkompott av körsbär, björnbär, plommon och vinbär. En liten fin kryddblandning känner vi. Syran är pigg och tanninerna smånafsar i gommen utan att bli alltför närgångna.
Hyfsad lång eftersmak med mera frukt, kryddor och så tillkommer lakrits och kakao.

Vi dricker vinet under två dagar. Det håller ihop på ett föredömligt sätt och känns mer tillgängligt dag två. Visst kommer det här att växa med åren.
Betyg 4
På SB kostar det 299 kr.


Det har gått nästan fem år sedan jag senast drack Le Coeur de Romanin.. Du som vill läsa vad jag tyckte då klickar här. Den exakta druvmixen har jag inte kunnat få fram, men jag vet att det innehåller en hyfsad mängd Cabernet Sauvignon och liter mindre av Cinsault och Carignan. Det ingår sedan både Grenache och Syrah i hyfsat stora mängder.

Den omedelbara känslan är att vinet precis har passerat sin topp och att det verkligen är hög tid att njuta av vinet.
I doften känner jag en fin sommarvarm bärkompott på körsbär, hallon och björnbär. Lite läder, höstlöv och en dos kryddor/örter. En ganska typisk sydrhonsk-doft.

I munnen känns frukten mörkare än vad den gjorde i doften, men ändå med några lite ljusare bär som inslag. Solvarm frukt, men inte samma tryck och friskhet som för fem år sedan. Gott om provencalska örter som börjat dra mot "medicin-örter". Här finns en del lakritstoner också. Tanninerna är idag alldeles lena och mjuka. Eftersmaken har mörk frukt, en liten rökighet och gott om lakrits av det mer salta slaget.
En liten besvikelse infinner sig, då jag hoppats på en bra utveckling
Betyg 4-

2010 Terre di Cariano från Cecilia Beretta

Dags att stifta bekantskap med en för Vintankar ny amarone. Terre di Cariano som produceras av vingården Cecilia Beretta.
I början av 1980-talet förvärvade vinjätten Pasqua vingården Cecilia Beretta. Den drivs närmast som en egen vingård, men har också till och från fungerat som försöksstation för hela Pasquagruppen.
Det produceras två amarone under namnet Cecilia Beretta. Det finns dels en som kommer från kullarna i Valpantena och så Terre di Cariano som kommer från vingården strax söder om San Pietro in Cariano.

Terre di Cariano är gjord på druvorna Corvina (60%), Rondinella (25%) och sedan lika delar Corvinone, Croatina och Oseleta. Vanligtvis skördas druvorna under den andra halvan av september och får sedan ligga och torka fram till slutet av januari. Det startar då en fyra veckor lång period där druvorna pressas och jäses, därefter får vinet ligga på ekat 18-24 månader innan dett buteljeras.

Doften har de typiska mörka körsbären, men också ett tydligt inslag av kryddor, romrussin och toner från fatlagringen.

I munnen återkommer de söta mörka körsbären tillsammans med torkad frukt, örter och katrinplommon. Det finns en tydlig ton av russin. Syran är bra och skänker vinet friskhet. Tanninerna är ordentligt avrundade och mjuka. Eftersmaken är lång. Körsbären och russinen blir än mer tydliga. Nu märker vi också den mörka chokladen, körsbärskärnorna, lite espressokaffe och aningens vanilj och kanel

Vi dricker vinet under två dagar. Dag två har syrans friskhet reducerats och russinen dominerar allt mer. Inte riktigt min stil.
Betyg 4-
Priset är 319 kr på SB. Det verkar finnas gott om flaskor runt om i vårt land.

2009 Villa Rizzardi från Guerrieri Rizzardi

I september släpptes en amarone på Systembolaget, som i det närmaste är helt drickklar redan vid lanseringen.  Priset 265 kr måste anses som ett riktigt bra pris för en bra och drickmogen amarone.
Vi drack årgång 2005 för tre år sedan, vilket resulterade i den den här bloggposten.Notera att årgång 2005, som jag köpte 2011 kostade 399 kr på Systembolaget.

1914 förenades de båda adliga släkerna Guerrieri och Rizzardi genom ett giftemål. Släkten Guerrieri hade egendomar i Bardolino och Rizzardi hade förvärvat sina vinmarker i Negrar redan 1649. Det är Villa Rizzardi i Negrar som idag är centrum för deras produktion av Valpolicellaviner med sina 25 ha bl a vingårdslägena Pojega och Calcarole. Dom äger betydligt större vingårdar i Bardolino, Soave och Valadige.
Dom gör två amaraone, dels Calcarole (som jag inte har smakat) samt Villa Rizzardi. Den senare är gjord på druvor som i huvudsak kommer från den 10 ha stora vingården Pojega. Druvblandningen är Corvina (42%), Rondinella (30%), Corvinone (18%) samt Barbera (10%). Druvorna har fått torka i dryga tre månader. Efter jäsningen har vinet fått ligga tills sig i ett år på 2,25 hl ektunnor och sedan ytterligare två år på 25 hl stora ekfat.Det görs drygt 13 000 flaskor av den här amaronen.

En ganska stor och kraftig doft av mörka körsbär, romrussin, torkad frukt samt lite läder kan vi känna. Här finns också en liten ton av alkohol.

I munnen är det den kraftiga smaken av söta, mörka körsbär, solmogna björnbär, lite hallon och katrinplommon som dominerar intrycken till en början. Efterhand dyker det upp örter/kryddor, kakao och torkad frukt.
Här finns en bra syra som ger vinet friskhet. Tanninerna finns där, men är så sammetslena de nu kan vara.
Eftersmaken är på amaronevis riktigt lång och utdragen. Fruktsötman från mörka körsbär i kombination med bitterheten från mörk choklad och körsbärskärnor är väldigt påtaglig och läcker. Visst finns här inslag från fathanteringen, men inte så att det stör. Vi känner lite, lite vanilj, någon espressoton samt aningens russin.
Tonen av alkohol vädrades bort med tre timmar i karaff.
Betyg 4
Priset 265 kr på Systembolaget måste anses som ett bra pris. Dryga hundralappen mer anger vinsajten wine-searcher som ett normalpris.

Amarone MonteSantoccio 2011 vs 2008

Vi har dom senaste veckorna druckit två olika årgångar av MonteSantoccio Amarone.
Vi besökte förra året, tillsammans med Club Amarone, Nicola och hans hustru Laura. Det blev en fantastisk provning, som satte djupa spår i Vintankarhjärtat. Dom bjöd verkligen på sig själva och på en provning utöver det vanliga. Vi talar om en småskalig produktion. På den knappt 3 ha stora vingården producerar dom runt 14 000 flaskor vin, varav drygt 4 000 är amarone.
Du som vill läsa om hela vårt besök klickar här.

Deras amarone görs på Corvina (40%), Corvinone (30%), Rondinella (25%) samt Molinara 5%).
Drygt tre månader får druvorna ligga och torka. Vinet får tillbringa dryga 30 månader på stora ekfat innan det buteljeras.

2011:an är ung och behöver runt tre timmar i karaff för att komma till sin rätt. Och då levererar den en förförisk doft av körsbär, lite örter, aningens svartpeppar och en del toner från fatlagringen. Det här känns lovande.

I munnen återkommer de mörka körsbären, men de har en liten syrligare ton än vad många andra amarone har. Vi noterar också en del mörka skogsbär och blåa plommon.

Här finns också en del örter, precis som vi noterade i doften. Det finns en uppfriskande syra och tanniner som är mer påtagliga än vad som är vanligt hos de flesta andra amaroneviner. Eftersmaken är ljuvligt lång och här dyker den torkade frukten upp tillsammans med riktigt mörk choklad, aningens espresso och körsbärskärnor, som ger en liten bitter ton.
Visst är den ung idag, men ändå riktigt god. Och visst kommer den att utvecklas och få frukt med mer kraft och större djup. Detta är jag säker på.
Betyg 4+
På "Bolaget" kostar den 557 kr.

2008:an har lämnat det ungdomliga stadiet och börjat få lite mognadstoner över sig. Så här åtta år efter skörd befinner den sig i en alldeles underbar drickfas. Det har gått nästan två år sedan jag senast drack 2008:an. Jag skrev då så här. Nu konstaterar jag att det är tveksamt om den kan bli så mycket bättre än så här. Å andra sidan håller den sig nog så här ett par år till.
Detta är vår sista flaska och den dricker vi då vinet är på topp. Och det är en underbar amaroneupplevelse.

Doften är stor och tydlig utan att bli övertydlig. Det finns massor av mörka körsbär, lite torkad frukt, blåa plommon och en del örter.
Smaken är komplex och samtidigt elegant. Mörka, söta körsbär, björnbär och mörka plommon är det som möter oss till en början. Sedan en del torkad frukt, men inte så mycket russin mer dadlar och fikon. Några nypor finmalda örter kan vi också notera. Fortfarande har vinet en bra syra som gör att vinet behåller lite av den ungdomliga friskheten. Tanninerna finns där i sin försiktiga sammetslena stil. Eftersmaken är lång och  med en stor komplexitet. Här finns en fruktsötma från körsbären och den torkade frukten samtidigt noterar vi den där lilla bittra tonen från riktigt mörk choklad och krossade körsbärskärnor. Något uns vanilj, lite espresso och någon liten blommighet i avslutet.
Så gott!!
Betyg 5-
Vi köpte vår flaska 2012 genom privatimport för 29 euro + sv alkoholskatt.

2014 Clos de la Cure, Menetou-Salon

För någon vecka sedan var sonen med flickvän på besök. Det blev risotto med skaldjur. Ur källaren tog jag fram ett vitt vin, som inhandlades i våras någon gång.

Det här är ett vin från området Menetou-Salon. Vi befinner oss i den övre delen av Loire-dalen, alldeles sydväst om Sancerre. Här är det druvan Sauvignon Blanc som dominerar.
Vårt vin kommer från Domaine Champault och deras en hektar stora vingård Le Clos de la Cure.
Vinstockarna är planterade 1995 och 2004. Jäsningen sker på rostfria ståltankar. De grövsta jästfällningspartiklarna avlägsnas och vinet får sedan ligga på sin jästfällning fram till våren/försommaren året efter skörd.

Ett ungt vin med en en viss krispighet. Och visst finns de typiska Sauvignon Blanc-dragen där med nässlor, fläder och krusbär. I en liten återhållen stil.
I doften hittar vi, utöver ovan nämnda attribut, gula stenfrukter och en ordentlig dos av rökig flintasten.


I munnen är det torrt och friskt med en viss elegans. Citrus, gula äpplen, fläder och nässlor dominerar smakerna till en början. Vinet är hyfsat lättdrucket med en trevlig och bra syra. I eftersmaken noteras krusbär, persika, en del örter samt ett stort och tydligt inslag av mineraler. De senare är både kalkiga och steniga med en viss sälta i avslutet.



Visst är det ungt idag och det kommer att få lite mognadstoner inom något år. En finstämd balans vilar över intrycken. Det här är inget jag långlagrar utan de återstående flaskorna dricker jag inom några år.
Ett trevligt ganska lättdrucket vin.
Betyg 4-
På SB är priset 165 kr, vilket får anses som ett bra pris för en rimlig slant.

2013 Ruché Laccento, Montalbera

Hösten har nu gjort sin oåterkalliga entré. Här på Västkusten innebär det en vind som biter och regn på tvären. I fredags fick en flaska Ruché försöka skapa lite ljusning i mörkret.

Producent är Società Agricola Montalbera. 
Montalbera ligger 30 km norr om Barolo och Barbaresco på landsbygden vid den lilla byn Castagnole mitt i Piemonte. Huset producerar 12 olika viner varav tre på druvan Ruché di Castagnole Monferrato.
Husets prestigevin, som heter Ruché Laccento, produceras på gårdens bästa fält i perfekt söderläge 280 meter över havet. 5% av druvorna genomgår en appassimento och övriga 95% skördas sent, dvs något övermogna.
Jag har tidigare druckit och skrivit om årgång 2011.

Färgen har en röd lite ljusare nyans, vilket gör färgen helt transparent.
Doften är intensiv och domineras av rosor och hallon.
I munnen känns vinet slankt och friskt. Här finns en rejäl fruktighet där hallon, jordgubbar och smultron är det som jag först noterar. Vinet har en en uppfriskande syra och där röda vinbär tillför vinet en syrlighet. Eftersmaken är lång och i den känns en del örter, lite sötlakrits och ett tydligt inslag av blommor, främst rosor men också någon liten violaktig ton.
Det finns en del tanniner som ger vinet en ordentlig ryggrad, trots att jag upplever dom mjuka och behagliga.
Ett gott vin och mycket lättdrucket.
Min tidigare erfarenhet har varit att vinet dag två ofta tappat en del av den friska, fina frukten. Jag låter därför en skvätt bli kvar i flaskan till dag två. Visst har en del fräschör försvunnit, men inte som tidigare gånger. Min slutsats blir ändå att detta vin ska drickas samma dag flaskan öppnas eller att vacuumpump används.
Betyg sätt efter hur vinet uppträder första dagen.
Betyg 4
Nu är det årgång 2014 som säljs på "Bolaget". Priset är 239 kr.

2013 Trois Cepages, Domaine du Pélican

Jag började skriva på det här inlägget för en månad sedan. Jag kom väl ungefär halvvägs innan massa andra saker kom emellan. Alltså hög tid att färdigställa det.
Jag smakade årgång 2014 av det här vinet på en sortimentsprovning i september. Jag gillade vad jag provade och drog mig till minnes att årgång 2013 fanns i vår egna källare. Vi plockade upp den ur källaren och så drog vi korken.

Guillaume d´Angerville, en välrenommerad producent i Bourgogne, som förvärvade två vingårdar om vardera 5 ha i Jura för några år sedan. Det var dels från Chateau de Savannes och dels Le Grand Couroulet. Båda gårdarna går numera under namnet Domaine du Pélican. Gårdarna i Jura liksom de i Bourgogne drivs enligt biodynamiska principer. 

Vinet är gjort på druvorna 60% Pinot Noir, Trousseau (35%) och Poulsard (5%).

I doften är det Pinot Noir som dominerar. Här finns gott om röda bär: jordgubbar, hallon och tranbär. En del kryddor noteras. Inte alls olik en hyfsad Bourgogne.

I munnen känns vinet slankt och  med en sval frukt, där de röda bären dominerar. Lite örter och kryddor samt gott om steniga mineraler. Vinet har en bra friskhet tack vare den trevliga syran. En angenäm körsbärssyrlighet som tillsammans med lingon och tranbär gör vinet nästan törstsläckande. Här finns tanniner som smånafsar i munhålan, men de blir aldrig påträngande.
Vinet är väldigt tillgängligt idag. Jag gillar verkligen vad jag har i glaset.
Intrycken från provningen i september stämmer.
Betyg 4
Idag finns vinet endast tillgängligt som privatimport och lär då gå på knappt tre hundra kronor.

Roagna: 1996 La Rocca e la Pira Riserva.

2012 fanns det en möjlighet att via SB:s Privatimport och den svenske importören Bristly Wine medhjälp köpa en låda med 12 flaskor vin från den hyllade producenten Roagna

Ett erbjudande som jag hade svårt att stå emot, så det blev ett köp. Nu är kräver ju Roagnas viner att dom har en viss ålder för att komma till sin rätt, så än så länge är det endast två flaskor vi har druckit.
Barbaresco Montefico 2006 är det tre år sedan vi drack. Ett enastående vin.
Barbaresco Asili 2006  är det ett år sedan vi drack.Även det makalöst gott.



I lördags var det så dags att dra korken ur flaska nummer tre. Valet föll på 1996 La Rocca e la Pira Riserva.

Roagna äger runt 7 ha vinmarker och 4 ha skog runt byn Castiglione Falletto. Deras vingård Pira har ett syd och sydostligt läge, där toppen Rocche of Castiglione tillsammans med skogspartiet längre ner ger bra förutsättningar och skydd.
Druvorna till det här vinet kommer från mycket gamla vinstockar, där de äldsta planterades 1937.
Jäsningen äger rum på stora träfat. Macerationen varar mellan 80 och 100 dagar. Vinet får ligga till sig i cirka 5-10 år (beroende på årgång) på stora fat av fransk och slavonsk ek.

Färgen har en glittrande mörk-violett ton, som får mig att tänka på övermogna granatäpplen.

Doften är tydlig utan att bli påträngande. Först lite röda bär, sedan lite mörkare körsbär och plommon. Hela tiden någon örtighet och blommor läs rosor och violer. Någon torkad frukt och piptobak förstärker den komplexa doften.

I munnen får vi en magisk barolo. Något så in i bänken gott. Alldeles i början av att bli ett moget vin dvs i ett förbaskat bra drickfönster så här 20 år efter skörd. Fortfarande med en bra friskhet tack vare den alerta syran, vilket ger  den där lilla syrligheten som vi uppskattar i en bra Barolo. Tanninerna finns där. Distinkta och tydliga. Den första klunken innan maten småhugger dom i gommen, men så fort det blir matsällskap blir det andra bullar, då blir dom samarbetsvilliga och gör sitt jobb. Ja ska inte säga att dom blir lena, men hyfsat mjuka i alla fall.
Frukten i munnen känns som en bärkompott på både mörka och röda bär: körsbär, hallon, jordgubbar, plommon och något björnbär. Inte allt på en gång och inte i några våldsamma portioner. Här är det balansen som råder i sällskap med elegansen.
Lite kryddor och örter, lakrits och viol noteras också. I eftersmaken återkommer en diskret ton av torkad frukt och lite, lite rosor.
En av de bästa Barolo vi druckit? Jo, så är det nog.

Betyg 5

2004 Amarone Le Ragose

Le Ragose är en vinproducent i Valpolicella vars viner jag kom i kontakt med för drygt fyra år sedan. Jag blev omgående förtjust i allt från det enkla Valpolicella-vinet till prestigeamaronen Marta Galli.
2012 hade Le Ragose ingen svensk importör så det blev att köpa vinerna från den dansk/italienske vinhandlaren Carlo Merolli. Sedan ett år tillbaks har Le Ragose en svensk vinimportör Vino Conoscenza.
Producenten Le Ragose ligger i den östra delen av området Valpolicella Classico. Vi är i den södra delen av kommunen Negrar. Le Ragose ligger på några kullar 250-400 m över havet.
Druvorna är 60% Corvina, 30% Rondinella samt 10% övriga tillåtna druvor som, efter lång maceration (20-30 dagar) och ett inledande år på rostfritt stål, fått ligga till sig 4-5 år på slavonska botti.
Senare årgångar har andelen Rondinella minskats till 20% och Corvina till 50% till förmån för druvan Corvinone som nu utgör 20%.

Den som vill veta vad jag tyckt om andra årgångar klickar helt enkelt på resp årtal:  2002, 2003,2004, 2005, 2006 och 2007. Den som vill testa lite av Le Ragoses sortiment kan göra detta med den blandlåda som finns hos SB. Jag skrev ett blogginlägg i december om vad jag tyckte. 

Det har gått tre år sedan jag senast drack årgång 2004. Och visst har det hänt en hel del. Framförallt har det blivit en mogen amarone, där frukten tar en större plats. Den torkade frukten har blivit tydligare och tonen av russin i eftersmaken mer markant.

I doften är detta inte lika tydligt. Här är det fortfarande den mörka frukten med körsbär, björnbär och blå plommon som dominerar. Lite örter och kakao känns också.

I munnen känns frukten tydligare med mogna blåa plommon, söta, mörka körsbär, lite skogsbär och ett försiktigt örtinslag. Syran ger fortfarande vinet en bra friskhet. Tanninerna mer avrundade. I eftersmaken kommer den torkade frukten med tydliga russin fram på ett sätt som överraskar mig. En försiktig ton av espresso, unset vanilj och en lite kraftigare ton av riktigt mörk kvalitetschoklad finns där också.

2004:an är nog nära sin topp nu. Detta var min sista av just den årgången. Det känns bra att avsluta på det här sättet.

Betyg 4+

Mat och vinupplevelser under en helg i Valpolicella och Verona.

Det blev så klart en del restaurangbesök under vårt förlängda veckoslut i Valpolicella. Inte en enda besvikelse. På alla ställen serverades vi god mat, men det är klart att besöket på Enoteca Valpolicella toppade det hela.

Vår första måltid blev på Locanda dal Nane. Den ligger uppe vid kyrkan, endast några minuters promenad från Brunellis.
Här serveras enkel och vällagad mat.

Alla var riktigt nöjda vare sig man valt någon pastarätt eller kötträtt.
Det blev oxkind för min del. Mycket gott. Härliga smaker.

Vi valde en Superiore från Speri till maten. Detta var årgång 2013 och helt i klass med 2010:an, vilket betyder en fullträff till maten.
Mätta och belåtna rullar vi ner från kyrkbacken till Brunellis.
Stjärnklart. Alldeles ljummet i luften. Svårt att få en bättre start på långhelgen.

Vi intog frukosten kl 09. Åtta personer vid långbordet. Alldeles ystra över gårdagens start och mycket pratglada. Ett härligt tjatter, men klockan tio var vi tvungna att ge oss av ut.
Även om Brunelli har skördat sina druvor var det långt ifrån alla som gjort så.
Vi hade en promenad på tjugo minuter genom vinfälten för att ta oss till den lilla byn Garganago.

Vi hade en vinprovning inbokad på Villa Monteleone. Det funkar inte för oss att vara i närheten utan att besöka Villa Monteleone.
Lucia var bortrest. Jag tror det var så att hon firade sin födelsedag.

Elena tog hand om oss på ett engagerat sätt. Hon berättade om vinerna på ett intressant och sakkunnigt vis.
Vi provade tre viner: Valpolicella Classico(2015), Ripasso(2013) och Amarone (2009).
Särskilt Ripasson imponerade på vårt resesällskap. Jag återkommer till det här besöket i ett senare blogginlägg.

Vi tog en vandring runt de fyra fontänerna. Turen sträcker sig runt Alighieris vinfält. Vi passerar egendomen som 1353 köptes av Dantes son Pietro. Alldeles vid infarten ligger La Rivendita, där man köpa och prova Masis viner.

I utkanten av byn Garganago ligger Trattoria Primavera. Det blev en lunch som varade i nästan två timmar. Inte så avancerat ställe utan mer rustikt, men med riktigt hygglig vardagsmat.
Det verkade vara traktens lunchställe. Precis vad vi ville ha.

Ett lättdrucket och törstsläckande vin med stor blommighet gjort på druvan Trebbiano fick utgöra sällskap till Dagens erbjudande dvs en pasta pomodore och en skaldjursrätt där bläckfisk och musslor var huvudingredienserna.

Efter en långlunch var det skönt med en halvtimmes promenad tillbaks till Brunelli.
Alla hade uppenbarligen inte skördat klart. Det rådde en febril verksamhet ute i vinfälten.
Våra stegräknare visade att vi gått runt en mil i det vackra vädret. Tillbaka hos Brunelli blev det ett glas vitt vin. Bianco di Custoza. Friskt, okomplicerat och gott. Det blev en behaglig stund i solen.

Fram på kvällen  fixade vi lite enkel kvällsmat.
Jag är alltid nyfiken på att testa Amaroneproducenternas enklaste vin. Det här vinet är från 2015. Vinet har fått någon månad på stålfat och buteljerades i mars 2016. Lättsamt, enkelt, ganska okomplicerat och "ren" körsbärsjuice med körsbärskärnor i avslutet.
6,5 euro. Jag dricker det här gärna igen.
Två av gårdagens provningsviner: Ripasson och Corte Cariano  fick också utgöra sällskap till middagen.

Lördagen tillbringade vi i Verona. Knappa 50 minuter tog bussen till centrala Verona. Det var första gången som våra resekamrater gjorde Verona. Vintankar firar 10-års jubileum. Vi delade på oss, så var och en kunde besöka de sevärdheter man önskade.
I år nöjde sig Vintankar med ett kyrkobesök. Naturligtvis en kaffe på Cappa Café nere vid floden.
Castelvecchio med utsikt över floden Adige och nygifta såg vi då vi strövade runt. Vinbutikerna inne i Verona besöktes, men här är svårt att fynda. Lite äldre årgångar går det att hitta.

Lunch åt vi på en liten restaurang på en bakgata vid Piazza Bra.
Vi startade med salami, skinka och ost. Allt från lokala producenter. Stora, rikliga och väldigt välsmakande portioner.
Hustrun och jag har ätit här vid i stort sett varje Verona besök. Vi måste helt enkelt äta deras Cannelloni med tryffel. Så sagolikt gott.
Avslutningsvis en Tiramisu, som tillhör de bästa vi ätit.

Efter stadsvandringen och i väntan på maten så fick det bli lite Prosecco. ServoSuo görs på druvor som skördats tidigt, i syfte att få en syra som ger vinet en extra friskhet och fräschhet. Visst har man lyckas. I smaken finns gröna äpplen, en skir blommighet, lite mineraler och någon liten ton av päron. Gott!

Roccolo Grassi är en av mina absoluta favoriter. Årgång 2012 av deras Superiore har jag inte smakat tidigare. Den levererar på samma vis som RG alltid gör. Läs här om 2011:an. Ordentligt med mörk frukt, körsbärskärnor, kakao och lite espresso. Finstämda tanniner och bra syra. Bara så gott!

En något tunnare eller kanske snarare slankare variant. Att det är en Ripasso råder det ingen tvekan om. Här finns körsbär, blåa plommon, någon liten krydda och en del torkad frukt. Även lite romrussin.
Helt OK, men inte jämförbar med Roccolo Grassis Superiore
.

Den drygt två timmar långa lunchen rundades av med espresso och grappa. Vi valde en amaronegrappa som serverades på detta lite publikfriande sätt. En ganska "snäll" grappa.

Vi checkade ut strax före 11 på söndagen. Beställde lite viner för transport till Sverige. Lämnade kvar vårt bagage hos Brunelli och tog en promenad på dryga 50 minuter till Fumane. Vi gick den gamla landsvägen på den östra sidan. Vi passerade ett antal välkända vingårdar och njöt av omgivningarna.

Vår resa avslutades med en långlunch på söndagen. Vi hade bokat bord på Enoteca Valpolicella.

Vi serverades en lunch vi sällan ska glömma. Så infernaliskt gott.
Vi startade med en delikat pumpasoppa och fortsatte sedan med salami från Fumane, picklade grönsaker och lite polenta.

Dags för pastan. Två rätter som båda nådde himmelens höjder. Först ut var det ravioli med ricotta och tryffelkräm förstärkt med hyvlad tryffel, därefter en tagliatelle med trattkantareller i himmelsk sås. Det hela avslutades med en oxkind bräserad i amarone och en så smakrik sås. Så gott att änglarna grät.


Vi drack till detta två Ripasso, som båda tillhör det bästa som finns i Ripassoväg.
2012 Le Sassine från Le Ragose.
 En Ripasso som går i den typiska Le Ragose-stilen, som jag så mycket uppskattar. Inte någon tung fruktstinn Ripasso. Le Sassine är slankare, lite mer syra och tydligare tanniner. Mörk frukt med körsbär och skogsbär i centrum. Lite örter, aningens torkad frukt, mörk choklad och krossade körsbärskärnor i avslutet. Ett bra vin till maten.


2011 Jago Ripasso, Villa Spinosa
En Ripasso med ordentligt tryck i frukten, främst körsbär och skogsbär. En lite ljusare frukt än vad som hittas i många andra Ripasso. Fina örter, lakrits och någon mörk choklad i eftersmaken.
Lite mjukare än Sassine, men ändå med distinkta tanniner och välbalanserad syra.
En strålande Ripasso!

Drygt två timmar senare stiger vi ut till den väntande taxin, som tar oss till Brunelli. Dags att ta farväl av Alberto, hämta vårt bagage och fara vidare till flygplatsen.
Alla är vi lyriska över vårt förlängda veckoslut.
Det är lätt att få för sig att man måste ha bil när man bor på en vingård i Valpolicella. Bor man hos Brunelli i San Pietro in Cariano är det inte så. Till och från flygplatsen är det så klart bekvämt med taxi, men väl i San Pietro in Cariano klarar man sig bra med att promenera eller cykla. Det finns gott om både vingårdar och restauranger på bekvämt avstånd. Till Verona kommer man på knappa 50 min med buss för endast 3,60 euro