2009 Valpolicella Classico Ripasso "La Cengia", Begali

Tisdagskvällen startade med ett styrelsemöte och slutade med lite slötittning på en CL-match.

Vi öppnade en flaska vin lagom till matchen. Den här gången ingen luftning utan vi drog korken och hällde omgående upp två glas.

2009 Valpolicella Classico Ripasso "La Cengia", Begali.

Flaskan köptes för några veckor sedan via Beställningssortimentet och vi fick betala 198 kr. På SB:s hemsida kan man se att vinet finns att köpa i Skåne och då för endast 124 kr. Detta måste vara ett fynd. Nu är vi lyckliga på Vintankar som har en son som arbetar i Ängelholm. Vi har lagt en beställning och så får sonen hämta ut dvs han får göra det vi aldrig gjorde för honom när han gick på gymnasiet.

Stax söder om Pedemonte i den klassiska Valpolicelladalen ligger den lilla byn Cengia. Där finner man producenten Lorenzo Begali som tillsammans med sin fru Adriana, dotter Tiliana och sonen Giordano driver denna anrika gård. Här har man producerat vin sedan början av 1900-talet.

Druvsammansättningen är Corvina 65%, Rondinella 30%, samt 5% av andra valpolicelladruvor.

 
Vinet har en färg som är en mix av rubinrött och granatäppelrött. Med en gång är doften lite sluten, men tar sig allt mer ju längre kvällen lider. Det tydliga körsbärsinslaget kan vi nästan omgående notera och i slutet dyker där upp lite mörka skogsbär i kombination med örter. Inga doftbomber mer subtila drag, vilket är mycket trevligt.
Det är precis med smaken som med doften dvs det behövs en stund i glaset för att nyanserna ska tona fram. Allteftersom tiden går tilltar den ljuvliga mörka körsbärssmaken. Det tillkommer på slutet lite björnbär och örter. Visst finns här tanniner, men de är sansade och lugna. Syran gör att vinet känns piggt och friskt. Vi tycker det här helt enkelt är skitgott!!
Det är väldigt sällan vi gör på det här viset att vi drar korken, häller upp och börjar dricka. Halva flaskan gick åt på tisdagskvällen. Vi sätter på korken och ställer flaska på ett svalt för att avsluta den på onsdagskvällen. Då är det ju Zlatan vs Messi.
Vi häller upp ett litet glas till onsdagspastan. Vinet blir lite av en besvikelse. Det känns tamt och oinspererat. Senare på kvällen lagom till fotbollen häller vi upp resten i två glas. På egen hand reser sig vinet till en härlig upplevelse. Doften upplevs nu fylld av körsbär, örter och aningens fat. Smaken domineras av en härlig bärkompott: körsbär, björnbär, blåbär och ett litet inslag av torkad frukt, vilket påminner oss om att detta är en ripasso. Finstämda tanniner och en frisk syra gör vinet till ett trevligt sällskap till fotbollen. Eftersmaken är tämligen lång och där dyker toner av choklad upp i all den härliga fruktsmaken. Vi gör tummen upp. Ett härligt vin att njuta av på egen hand. Det överträffar många av de billiga amaronevinerna.
Vi var positiva till årgång 2007, men 2009 känns lite vassare.
Betyg 4

2006 Amarone della Valpolicella, Marion

Vi har hamnat på efterkälken med en del viner vi druckit, men vi ska jobba oss ikapp.
Förra lördagen åkte vi från ett disigt västkusten till ett betydligt soligare Ydre(en av Sveriges minsta kommuner) på gränsen mellan Småland och Östergötland. Svärmor hade just fyllt 85 år. Har man sex barn och sedan barnbarn och barnbarnsbarn så fyller man med lätthet tillgängliga samlingslokaler.
Smörgåstårtor och kakkalas hela eftermiddagen. Inga alkoholhaltiga drycker.
Vi var några stycken som skulle övernatta i Österbymo, så fram emot kvällningen tog jag fram en flaska amarone. Det var precis så att vi fick ett glas var. Jag kan redan nu avslöja att det blev en succé

2006 Amarone della Valpolicella, Marion

Ni som följt mig på bloggen vet att detta är en av mina många favoriter i Valpolicella. Vi besökte producenten för snart ett år sedan och vad vi tyckte om det kan du läsa här.

Druvsammansättningen är Corvinone 45%, Corvina gentile 25%, Rondinella 20% samt 10% av Croatina och andra druvor. Druvorna plockas i september och får sedan torka i 3-4 månader. Jäsning sker under 40-50 dagar och tappas på 225 liters fat av slovensk ek. De lagras där i ca 36 månader.

Vi har en färg på vinet som är rubinröd med violetta stråk.

Det doftar amarone lång väg dvs körsbär, björnbär och en hel del torkad frukt bl a fikon, men här finns också ett udda inslag i form av skogssvamp.
I munnen får vi en attack av torkad frukt, körsbär och skogsbär. Eftersmaken är fylld av den komplexa frukt- och bärsmaken, men där dyker upp inslag av svartpeppar, örter och lite lakrits. Där bak i smakpaletten finns en fruktsötma som tydligt visar att detta är ett amaronevin. Redan nu känns vinet mjukt och runt. Det finns också en del syra, som gör att vinet känns friskt och inte blir sliskigt eller mosigt. Syra, frukt, örter och de små runda tanninerna balanseras på ett perfekt sätt.
Alkoholhalten är 16%, men den är så integrerad i frukten att detta anar man inte. En riktigt god amarone som är drickfärdig redan nu, men kommer att hålla i många år till. Jag är inte främmande för att ytterligare utveckling är möjlig.
Det här är bara så gott. Godis för vuxna!!

Betyg 5-

Champagne Paul Dethune vs Baron-Fuente

Av någon anledning blev det här inlägget bara påbörjat före vår Parisresa. Jag fick leta lite så hittade jag de noteringar som jag gjorde. Vi drack de här båda champagnerna som välkomstdryck.

2002 Grand Millésime, Baron-Fuentè.
Baron-Fuenté håller till i den lilla byn Charly-sur-Marne på västra sidan av dalen Marne.
Detta är en blandning av druvorna chardonnay, pinot meunier och pinot noir, där merparten utgörs av chardonnay och meunier.
Det var många i sällskapet som frågade vad det här var för champagne och om den var dyr. Alla var överens om att det här var ett riktigt gott aperitifvin.



Det doftar av bröd, en viss nötighet, lite gula äpplen och aningens citrus. Friskt, behagligt, charmfullt och faktiskt lite insmickrande. Det sistnämnda ska tolkas i en positiv mening.
Smaken är torr, men där finns en frisk aptitretande sötma gömt i bubblet. Vi noterar en lätt brödighet, friska citrustoner och tydliga gula äpplen. Jag vill betona gula, mogna äpplen och inga grönkartiga varianter. Det är ingen lång eftersmak utan snarare åt medelhållet och där växer en sötsyrlig blodapelsin fram och en aningens ton av honung. En perfekt uppstarts-champagne.Den är verkligen aptitretande och samtidigt lättdrucken. Jag har svårare att placera någon lämplig maträtt till den.

Vi köpte den här flaskan när SB prissänkte den till 249 kr. Vi köpte då tre flaskor. Detta var den sista och också den bästa. Vi hade gärna haft ett par flaskor att avnjuta under sommaren, men icke.
Betyg 4

Paul Déthune Blanc de Noirs
Vi har här en champagne gjort på enbart Pinot Noir druvor.
Producenten finns i byn Ambonnay i kanten till "Montagne de Reims". Du som vill läsa lite mer om producenten kan klicka här.

Vi har en gyllengul färg med stråk som drar mot koppar.

Doften har en tydlig ton av bröd. Här finns lite mineraler, aningens vanilj och en touch av röda bär.

I bakgrunden finns där något som närmast känns som lite krydda, kanske vitpeppar.

I smaken blir de röda bären lite tydligare. De drar mot en ton av hallon. Syran är påtagligt frisk med nyanser av apelsin. Här finns också ett inslag av vanilj från ekfatslagringen. Vi upplever den charmig och absolut inte överekad. Fin mousse som nästan känns lite krämig. Medellång eftersmak, där vi kan skönja en litet anslag av en mild, subtil ton av honung. Läckert.

Vi köpte den här flaskan av Franska Bolaget för 325 kr.

Betyg 4.

Vi har ingen stor eller lång erfarenhet av champagner. Det är först på senare år som vi allt oftare har börjat dricka detta vin. Ju mer vi smakar desto mer vill vi prova. Vi har förstått att här finns det mycket att utforska.

Vintage Character Port 1988.

För någon helg sedan hittade vi den här överblivna flaskan. Har den klarat den långa tiden den blivit liggande på en undanskymd plats i källare? Det finns ju bara ett sätt att kunna svara på den frågan. Vi får väl testa och se.
Notera också att den kommer från W&J Graham & Co, men buteljerats av AB Vin- & Spritcentralen.
Termen "Vintage Character" förbjöds 2002 av myndigheterna i Portugal(IVDP). Du som vill ha hela förklaringen kan klicka här. "Vintage Character" är en Ruby Port dvs ett enklare portvin som egentligen är gjort för att drickas så snart som det buteljerats.

1988 Vintage Character Port.
Det är med en viss spänning som korken dras ur. En liten bit blir kvar längst ner, men vi får undan den med en "potatissticka". Vi dekanterar därefter vinet.

Jodå, portvinet är allt drickbart t o m hyfsat gott. Det är klart att det märks att det har åldrats. Det har inte samma fruktighet och spänst som en Ruby Port ska ha. Naturligtvis inte den elegans och komplexitet som du hittar i en riktig Vintage Port.
Doften har ändå en viss fruktighet (trots sin ålder), som signalerar ren blandning av svarta och röda bär. Där finns ett inslag av russin och aningens alkohol.
Smaken är söt, viss fruktighet även här och med en tydlig russinton. Fruktigheten känns i smaken men nu mer som mörka körsbär och aningens björnbär. Lite för mycket alkohol tränger sig fram.

Den borde nog druckits för 10-15 år sedan för att till fullo komma till sin rätt.
Betyg 2+

Paris. Dag 4.

Det är söndag. Det är också vår sista dag i Paris för den här gången. Vi möts av ett gråmulet väder. Det hänger lite regn i luften, men ändå ett ganska behagligt storstadsväder i mars månad. Vi promenerar upp till Place de la Republique. Vårt mål är en vandring utmed Canal Saint-Martin.

Vi vänder uppe vid Bassin de la Valette och vandrar tillbaka på motsatta sidan.
Vi har tänkt oss en lunch på Le Verre Volé, som besrivits så underbart av Finare Vinare. Det är fullsatt och eftersom vi inte bokat bord så finns det ingen plats till oss. Vi noterar ett ställe att besöka på vår nästa Parisresa. Vi går över till motsatta sidan av kanalen, där ligger Hotel du Nord. Det är numera enbart en restaurang sitt namn till trots. Det ser trevligt ut så det får bli vårt lunchställe idag.
Dottern äter en fransk cheeseburgare och som den frankofil hon är, så påstår hon att det är den godaste cheeseburgare hon någonsin ätit. Hustrun äter en köttbit( kalv) och själv nöjer jag mig med något enkelt dvs lite olika rökta skinkor. En enkel rustik restaurang med god mat till rimliga priser. Restaurangen blir snart fullsatt och det verkar till övervägande del vara parisare såväl unga som gamla. Atmosfären känns väldigt fransk på någotvis.
Vi väljer ett vin från Ch Romanin. En vingård vi besökte i somras och då köpte vi med oss två flaskor av deras prestigevin. Jag skrev om detta här. Nu är det deras andravin (som vi inte smakat) som vi ska dricka. Vinet kostar 28 euro på restaurangen dvs de har lagt på ca 16 euro mot vad det kostade hos producenten. Detta kan jämföras med det pålägg  runt 350-400 kr (40euro) som många svenska restauranger använders sig utav.

La Chapelle de Romanin 2008,
AOC Les Baux-de-Provence.

Druvmixen är Cabernet Sauvignon, Grenache, Syrah och Mourvèdre.
En tät mörkröd färg har vinet i våra glas. Doften har en svag fruktig ton, där körsbär, lingon och kanske tranbär är de främsta attributen, men vi noterar också en liten jordig touch i kombination med trevliga höstlöv. Det här är ett förvånansvärt lätt vin med tanke på vilka druvor som ingår. Vi känner smaken av mörka körsbär, lite peppar och en pigg syra. Mjuka, behagliga tanniner dansar runt med bären och syran. Lättdrucket och väldigt långt ifrån vad vi upplevde med deras prestigevin "Le Coeur de Romanin".

Det är vår sista kväll och den firar vi med ett besök på La Coupole..

En omtalad och smått legendarisk restaurang. Jean-Paul Sartre var stamgäst och hade alltid samma bord (149).
Den rymmer 300 gäster och vi får intrycket att den är fullsatt en vanlig söndagskväll i mars!
Vi har som tur är bokat bord via internet någon vecka före avresan. Vi har fått bord 137.
Här äter man med fördel fisk och skaldjur.
Dottern äter en hummersallad till förrätt, vilken hon öser superlativer över. Hustrun har valt en avocadomousse med krabba. Hon är också väldigt nöjd, men jag undrar om jag inte drog vinstlotten dvs marinerade pilgrimmsmusslor med hasselnötter (lite strö) och oystersås. Bara den är värt ett besök.
Dottern har valt en tonfisk, hustrun en seabass (havsaborre) och jag själv en ytterst delikat torskrätt (wild cod). Vi är bortskämda med bra fiskrestauranger i Göteborg, Sjömagasinet m fl, vilket gör att vi ställer höga krav, men den mat vi får in här håller högsta klass. Vi låter vår sommelier välja vin åt oss.

2010 Sancerre, Pascal Jolivet.
100 % Sauvignon Blanc.
Vinet finns i BS och kostar där 149 kr. Vi fick betala 40 euro.
Vinet har en klar ljusgul färg, kanske med lite ljusgröna stråk.
Här luktar det elegant Sancerre: Vinbärsblad, krusbär, lite, lite citrus och en hel grabbnäve mineraler.
Mycket piggt och frisk i smaken. Packat med krusbär, citrus och mineraler. Där finns också lite toner av fläder.

Detta är en klassisk restaurang, som är packad med atmosfär. Det är en speciell känsla att veta att här har Nobelpristagare, konstnärer m fl firat sina framgångar, men också dränkt sina nederlag. Hit går man för att äta fisk och skaldjur. Man behöver inte klä upp sig. Här är en salig blandning av elegant klädda kvinnor och män, bohemer och vanliga "svenssons" eller vad de nu kan tänkas heta på franska. Duval? Som i min lärobok i franska från gymnasiet på 60-talet.

Vi kan varmt rekommendera stället och någon gång under sina resor till Paris ska man absolut besöka stället. Vi gjorde det på vår första resa och vi återkommer säkert.

Summering.

En fantastisk helg fick vi. En extra dimension var att ha med sig dottern. Vår personliga guide. Det känns som att vi nu startat en tradition "Paris på våren".

Vi tackar bloggaren Finare Vinare för inspirerande tips, men också S-O och inte minst O och R.

Paris dag 3.

Väderomslag. Åter till en mer normal vår. Gråmulet, några regnstänk och 10-12 grader varmt. Vi promenerar iväg till Orsay-museet. En halvtimma i kö och sedan är vi inne. Vi ägnar den mesta tiden åt Monet, Renoir, Cézanne, Manet och övriga impressionister.

Lunch äter vi på Mon-Vieil-Ami. Hustrun och jag äter en kycklingrätt medans dottern äter en soppa.
Maten är helt OK, miljön är trevlig och krogen ligger väldigt bra till på Rue Saint Louis en l´lle.
Vi dricker till detta ett vin från Bourgogne.

2010 Bourgogne Grand Ordinaire, " Gamay".

Namnet till trots är det här gjort på 100% Pinot Noir.
I doften noterar vi lite hallon, körsbär och en del kryddor. Detta går även igen i smaken. Syran som finns är i god balans med frukten och tanninerna är snälla och lena. Ett snällt och lättdrucket vin, som funkade bra till vår mat.

Vi fick ingen riktigt bra känsla när vi var där. Något var det som skavde utan att jag kan sätta fingret på det.

Vi har bokat bord på en restaurang som vår vän S-O tipsat oss om. Det är den där typ av restaurang som man kallar för "Ett hål i väggen". Den här gör verkligen skäl för detta epitet. En liten vinbar med ett inre rum och plats för ett fåtal matgäster. Serveringen sköttes av en mycket trevlig servitör och när han dessutom berömde dotterns franska, så blev han ju ännu trevligare.

Vi delade på 2 rejält tilltagna skivor Foie Gras, som tillbehör fick vi ett rostat levainbröd och fikonmarmelad. Vi drack till detta en enkel champagne från Pommery. Det här bubblet är gjort på 1/3 av varedera PN, Chard och PM.
Brödig medinslag av citrus och äpple i såväl doft som smak. I smaken tillkommer en trevlig ton av musselskal. Bra start på kvällen!!.

Jag åt sedan ett confiterat anklår medan hustrun och dottern delade på en bondetallrik. Mitt anklår hade en fin krispig yta och ett gott saftigt kött med en härlig anksmak. Det här var deras specialitet. Bondetallriken bestod av ett par läckra skinkor, en rejäl bit välsmakande paté och lite ostar av olika varianter.

Vi delade på en flaska 2008 Renaissance, Domaine Rotier.

Vi har hamnat i sydvästra Frankrike i byn Gaillac.

Vi har en druvmix av 40% Braucol, 30% Duras och 30% Syrah. De två första druvvarianterna är helt nya bekantskaper för oss. Väldigt spännande. Vinet får tillbringa ett år på franska ekfat (15% nya) innan de tappas upp på flaska. De två för oss okända druvorna lär vara typiska utefter floden Tarn och runt Toulouse har jag i efterhand googlat mig fram till.

Vi har en kraftigt mörkröd färg på vinet.

Vi sniffar och känner en svag doft av svartavinbär, mörka bär och en trevlig ton av peppar.

I munnen får vi ett vin där de mörka bären dominerar: svartavinbär, björnbär och mörka körsbär. En viss pepprighet känner vi också. Eftersmaken är medellång och där kompletteras den mörka frukten med en sötlakritsrem. Syran och frukten håller varandra stadigt i handen. Tanniner finns det en hel del av. Inte sammetslena och inte alltför kantiga heller. Ett trevligt vin som jag gärna vill titta lite närmare på.

Vi avslutar med en crème brulée. Vi får in varsin stor form med en ljuvlig knäckig skorpa på toppen.

Suveränt god.

Den här lilla vinbaren kan vi verkligen rekommendera. God mat, trevlig personal och en härlig atmosfär i all sin enkelhet.

Ni förstår själva vilken underbar kväll vi hade: Champagne, Foie Gras, Confiterat anklår, skinkor, paté och ostar, crème brulée. Därtill ett spännande och trevligt rödvin. Paris, Paris, Paris......

Vi betalade 155 euro för det här kalaset.

Benoit. Paris.

Av de goda vännerna O och S-O hade vi fått tips om att Benoit kunde vara värt ett besök för en bättre middag. Restaurangen drivs i regi Alain Ducasse sedan 2005.
Vi bokade bord via internet någon vecka innan vi åkte iväg. Vi bokade till kl 19.30, då kvällssittningen börjar. Vi noterar vid ankomsten att här är en blandning av turister och fransmän.
Vi beställer ett glas champagne medan vi tittar på menyerna. Vad vi får i glaset är ett bubbel från Alain Ducasse egna "selections". Friskt och aptitretande. Det fyller därmed sin funktion, men visst finns det mer eleganta saker att välja på för champagnenörden. Det bjöds på tilltugg i form av ostkrutonger.

Restaurangen startade 1912 och firar således 100 års jubileum. Det finns en särskild meny med anledning av detta och den kostar? Just det 100 euro. Den ser tilltalande ut, så den får bli vårt val.

Första rätten: Foie Gras kommer som en tunn skiva på   ett rostat mörkt bröd. Brödsmaken är lite väl kraftig och tar överhand. Vi dricker till detta ett glas Sauternes. 2009 Ch Haut Bergeron.  I doften hittar vi lite botrytis, torkade aprikoser, citrus och aningens honung. Det vi känner i doften går igen i smakerna. Botrytisen är tydlig men p g a citrusen blir den aldrig kladdig. Aprikoserna och honungen är mycket väl packeterade ihop med citrusen och sötman. We like!!

Rätt två var en oxbuljong med lite nudlar, morötter och purjo. Mycket len i smaken, men för oss kändes den som lite utfyllnad.

Därefter kommer pilgrimsmusslor i sina skal, smaksatt med lite syltade apelsinskal, kapris och brödkrutonger. Ska man vara petig så föredrar jag när man pilrimsmusslorna får spela en större huvudroll, men ändå väldigt gott.

Vi får som fjärde rätt en sjötunga med hummersås på en bädd av smörstekt spenat. Gudomligt. Sagolikt. Vi börjar nu stapla superlativen på varandra.

Till pilgrimsmusslorna och sjötungan dricker vi en vit bourgogne. Vi lät vår kvinnliga sommelier göra valet.

2009 Chassagne-Montrachet, Domaine René Monnier.

Vi är i området Cote de Beaune i Bourgogne. Druvan är chardonnay.

Vi har ett krispigt vin, där doften domineras av citrus, gula äpplen och mineraler. En liten ton av honung kan vi ana oss till.

I munnen blandas en pigg, krispig syra med en lite fetare, smörighet. Det är gott om gula äpplen och citrus. Vi känner lite nötter, stråk av honung, aprikos och mineraler, som för tankarna till en nyvattnad grusgång. Det passar suveränt bra till vår fisk.

Vår sommelier gjorde ett bra val. Hon är däremot inte speciellt alert när det gäller att fylla på i våra glas. Vi får pocka på hennes uppmärksamhet eller någon annan i personalen för att få våra glas fyllda.

Det är likadant när vi kommer till den femte rätten. Lammet. Hustrun och jag önskar oss var sitt glas rödvin till detta. Vi lyckas göra vår beställning, men vinet kommer in en bra stund efter att lammet kommit in. Jag vet att jag låter lite gnällig nu, men det är trots allt en restaurang av i övrigt hög klass.

Lammet ja. Helt makalöst gott. Det serveras med morot, gul och vit beta, palsternacka, selleri och purjo. Allt förvällt till en perfekt konsistens. Åter till lammet. Sagolikt. Vi gissar att det varit långbakat. Bland de bästa lammrätter  vi någonsin smakat.

Vi dricker ett Bordeauxvin till detta.

2009 Ch Lespault-Martillac.

Det kommer från appellationen Pessac-Léognan i Graves.Vi är några mil söder om Bordeaux.

Druvblandningen är 70% Merlot och 30% Cabernet Sauvignon.

Färgen är mörkt röd på gränsen till svart. Vi känner en doft av mörka bär: björnbär och blåbär. Lite subtila peppartoner med inslag av choklad och mandlar. Trevligt.

I gommen får vi en blandning av frukt och bär. Björnbären kompletteras med lite svarta vinbär. En viss sötma och syra kramar om varandra. Tanninerna är redan nu rätt så mjuka och behagliga. I den tämligen långa eftersmaken får frukten sällskap med lite mineraler.

Vi gillar det här vinet till maten, därför att det låter det perfekt tillagade lammet spela första fiolen och nöjer sig med att komplettera maten på ett tilltalande sätt.

Det hela avslutas med en dessert av sällan skådat slag. Smördegsbollar fyllda med vanilj. En ljuvlig vaniljglass och så en skål med varm chokladsås. Vi utrustas med små spett som ska stickas in i smördegsbollaran så att det går att rulla dessa i chokladsåsen. Det är bara så jäkla gott.

Vi delar på ett glas Le Haut-Lieu 2008 från producenten Domaine Huet. Ett sött vin gjort på druvan Chenin Blanc. Vi är i Loirdalen i appellationen Vouvray.

Perfekt till vår dessert, men tankarna är kvar i dessertens vindlande smaker.

Sammanfattning.

Maten var fantastisk och med en magnifik avslutning. De tre sista rätterna är bland det bästa vi ätit.

Lite mer service och engagemang kunde Sommeliern visat oss.

Vi kan verkligen rekommendera Benoit och vi tar gärna vägen dit igen, nästa gång som vi är i Paris.

Mona Lisa still smiling. Paris dag 2.

Dag två mötte oss med försommarvärme. Vi startade morgonen med en promenad till Louvren. Det gick nästan att se på träden hur knopparna växte och lövsprickningen började ta fart. Vi behövde nästan inte köa för att ta oss in på Louvren. Framför Mona Lisa var det stor folksamling, mestadels asiater, med kameror i högsta hugg för att få med sig en bild hem. Jag kan meddela er alla: "hon ler fortfarande".
Jag blir ganska så fort mätt på tavlor med bibliska motiv, Jesus korsfästelse i otaliga varianter mm.
Min största behållning var utan tvekan "Spetsknypplerskan" av Jan Vermeer. Ett makalöst konstverk som tar en lång stund att smälta.
Efter dryga två timmars rundvandring på Louvren begav vi oss till Monmartre. Vid tunnelbanestationen kunde vi se Moulin Rouge. Vi promenerade upp mot toppen av kullen. Halvvägs upp ligger vårt mål. En restaurang eller snarare bistro, som dottern blivit tipsad om, av en av sina parisboende kompisar.

Chez Pommette
Bistron ligger på 86 rue Lepic.
Vi beställde "Plat du jour". En tvårätters variant, som bestod av en morots-velouté (här som en "tjock" soppa) och ett ankbröst. Morotsveloutén var helt gudomlig, med all säkerhet förstärkt med lite tryffel. Ankbröstet smakrikt och gott.
Vi valde att beställa in tre olika glas rödvin från områdena: Loir, Bordeaux, och Cote du Rhone.
Priset per glas  varierade mellan 5,70 - 6,90 euro. Inga exklusiviteter utan vardagsviner, precis som vi vill ha det.

2009 St Nicolas De Bourgueil, Cuvée Prestige, Domaine Pontonnier.
Det är svårt att få fram uppgifter om producenten, men vad jag förstår så är det här vinet gjort på Cabernet Franc.
Röda viner från Loir dricker vi på Vintankar inte särdeles ofta. Det är därför med en viss spänning vi smakar. Vi noterar omgående att vinet är väl kylt, vilket väcker en del misstankar.
Doften är mycket svag, beror säkert delvis på att det är kallt. Efterhand kommer lite röda och mörka bär, lite gräs och på slutet en hallonton.
Smaken är ungdomlig. Här finns en del frukt, lite örter och en jäkla massa syra. Även en del oborstade tanniner lever rullan. Ingen balans och harmoni i vinet. Dagens flopp.

2008 Chateau La Tonnelle, Domaines Fabre
Detta var dotterns val. Hon väljer ofta vin från Bordeaux, vilket naturligtvis beror på hennes smakprefenser, men också på att hon studerade där under en termin för ett par år sedan.
Vi har ett vin från Haut-Médoc med druvmixen 60% cabernet sauvignon, 35% merlot och 5% petit verdot. Vinet har tillbringat tolv månader på ekfat.
Det doftar av mörk frukt, lite potatiskällare, höstlöv och svarta  vinbärsblad. Vi lägger dit lite peppar också. Trevligt!
Smaken är packad med mörka bär. I första hand svarta vinbär, som blir väldigt tydliga i den medellånga eftersmaken. Vi kan också addera några björnbär och blåbär. Lite vaga peppartoner och en svagt rostad ekton. Denna stör inte ett ögonblick utan piffar upp smakintrycket. Bra syra och inte helt avrundade tanniner gör det här till ett perfekt vin till ankan. Dottern är nöjd och jag hoppades på att hon inte skulle dricka ur, vilket hon gjorde med förtjusning.

2009 Cotes du Rhone, Paralléle 45.
Ett vin från den välkände producenten Paul Jaboulet Ainé.
Druvmixen är 55% Grenache och 45% Syrah. Vinstockarna runt 25 år. Det här vinet finns på bolaget för 99 kr. Vi har aldrig smakat det.
Vi känner genast igen doften från CdRh-viner. Bären, kryddorna och lagerbladen
I smaken kommer de mörka bären igen spetsade med en örtighet som är så typisk. Eftersmaken är medellång och där samsas bären, örterna med en lakrits ton. Viss finns här en del syra, men den är i god balans med frukten. Tanninerna ger sig tillkänna, inte helt avslipade, men i god samklang med vinets övriga egenskaper.
Det här når ju inte upp till våra favoriter (Cuvée du Vatican och Janasse), men klarar många andra CdRh-viner som vi fått på olika restauranger i Sverige.
Jag kan mycket väl tänka mig att testa en flaska här hemma.

Sammanfattning. En trevlig restaurang i all sin enkelhet. Inget måste att besöka, men morotsveloutén gör att jag gärna väljer denna restaurangen, om jag är i Monmartre.

Vi strövade sedan runt i Montmartre under någon timma. Solen gassade och närmade sig säkert 25 grader. Sacré- Coeur fick så klart ett besök. Sång och musik utanför kyrkan.

Vi avlutade em med ett besök på Promenade  Plantée. Ursprungligen en järnvägsviadukt, som är 4,5 km lång. Den sträcker sig från Opéra Bastille till Boulevard Phériphérique. Det har planterats bl a pilträd, bambu och rosenodlingar, vilket gör att det blivit en smal, avlång park. Även känd från filmen "Bara en dag".
Vi slår oss ner i solgasset och njuter av årets första, riktiga solande. Jag har svårt att hålla mig vaken och slumrar till. Hustrun och dottern har jätteroligt över mina krampaktiga försök att hålla mig vaken och förevigar till slut min lilla tupplur.
Vi gick inte hela sträckan, men inga servingar så långt vi kunde se.
Stark rekommendation!!
Tack O och S-O för tipset.

Imorgon blir det en rapport från resans kulinariska toppnummer. Kvällens restaurang.

Möte med våren i Paris. Dag 1.

På torsdagsmorgonen i förra veckan ringde klockan 04.15. Uppstigning. Snabbfrukost. Avfärd till Landvetter med destination Paris. Vi anländer till Paris vid 10.30-tiden. Vi tas emot med solsken och ca 18 grader. Hustrun och jag ska för första gången tillbringa ett förlängt veckoslut i Paris. Vår dotter (Frankrikefrälst som hon är) har åkt ner en dag i förväg och tar emot oss när vi anländer med tåget till Chatelet-Les Halles. Vi ska bo i stadsdelen Marais och promenerar iväg för incheckning.

Vi är hungriga och väljer snabbt ett matställe. Det blir Chez Marianne. En restaurang med mellanöstern inriktning. Vi beställer en tiorätters tallrik att dela på. Många välsmakande grönsaksröror bl a aubergine, kronärtskocka, tomat. Inte särskilt hårt kryddade utan mycket milda i smaken. Det passar oss bra att börja vårt Parisäventyr med lite lätt mat.
Vi dricker till detta ett vin från Beaujolias och från området Brouilly. Detta på inrådan av vår servitör.

2010 Les Vins du Penlois. Brouilly.
Vinet är till 100% gjort på druvan Gamay.  Detta är ett för oss helt okänt vin. Jag kan inte hitta så mycket när jag googlar på det. På deras hemsida står just inget om detta vin.
I färgen är det ljust rubinrött. Nätt och jämnt transparent. Det doftar trevligt av hallon och jordgubbar. I smaken tillkommer förutom de röda bären en viss liten kryddighet och mineraler. Lite tanniner dansar också välbehagligt i våra gommar.
Beaujolaisviner är inget som vi tidigare har så positiva erfarenheter av, men detta var faktiskt riktigt gott.
En helt OK restaurang med bra urval av viner. Det känns inte nödvändigt att återvända hit.

På em är tempen över 20 grader. Solen öser sin värme över oss, där vi vandrar runt och ser på Notre-Dame. Vi mellanlandar på Café de Flore för en kaffe och låter historiens vingslag nudda vid oss.

Bistroy Les Papilles
Vi äter kvällens måltid på denna krog. Inspirerade av Bloggaren Finare Vinare, men också av vännen O.
Det finns endast en meny, som förnyas varje dag. Inga viner på glas. Ett mycket litet urval av vin på halvflaska, men desto fler på helflaska.

Dessa båda kockar höll till i det minsta kök jag någonsin sett, men vi var väldigt nöjda med vad de presterade.
Vi började med en linssoppa på en bädd av rökt kolja, linser, tomat, gräslök och friterad persilja.
Därefter en kyckling med gräddpesto, penne, semitorkade tomater, sockerärtor, lök och bakad vitlök.
En mellanrätt på getost med chilitappenade och semitorkad tomat.
Det hela avslutades med mascarpone, kolasås och kokos. Karamelliserade brödkrutonger,rostade hasselnötter och äppelkompott.

Vi betalade 33 euro för den här menyn och den var värd varenda euro. Vi tar gärna vägen förbi nästa gång vi är i Paris. Vi rekommenderar den så klart.

Vi dricker till detta en Bourgogne. Vi är inga Bourgognefreakar. Vi tycker ofta att de är för dyra för våra plånböcker och har dessutom fallit för den Nya Zeeländska varianten av Pinot Noir. Vi ber innehavaren Bertrand Bluy om förslag och då blir det en Bourgogne.

2006 Les Theurons. Domaine Régis Rossignol-Changarnier.

Vi får ett vin från Beaune. Druvan är till 100% Pinot Noir.

Vinet har en färg som är rubinröd av det ljusare slaget. Det är knappt transparent.
I doften känner vi lite krydda men framförallt en rödfruktig arom. Spår av choklad noterar vi också Ingen stark doft, mer lite sirlig och servil. Utan tvekan väldigt behaglig.
I gommen dyker de röda bären med lite krydda upp igen. Ju längre kvällen led desto mer utvecklades smaknyanserna. Det sista glaset blir det bästa. Lite silkiga tanniner har vi med oss hela tiden. Visst, här finns en fin syra men i en perfekt harmoni med frukten. Vi gillar absolut det här vinet. 47 euro fick vi betala för att dricka det på lokalen.

Vi har ca 45 minuters promenad hem till vårt hotell i Marais. I en ljummen vårkväll och med god mat och gott vin innan för västen är vi lyckligt lottade.

Vilken början på vårt Parisäventyr!! Det blir bara bättre, vilket kommer att framgå av de kommande inläggen.

3 Rhonare och en Languedoc

Det var så åter dags för vårt vinprovargäng att träffas. Den här gången var det hemma hos oss. Det blev ett sydfranskt tema. 2 flaskor Cote du Rhone Village, en Chateauneuf du Pape samt La Peiras instegsvin. Det blev tre viner från Bristly och en Ch9dP som släpptes 1 mars.
Jag ska också vara tydlig och säga att jag har inga som helst kontakter med Bristly, mer än den som vanlig konsument. Det var mer slumpen som spelade in.
För hustrun och mig är alla gamla bekanta förutom Ch9dP. De andra i vinprovargänget är det första gången de smakar något av de här vinerna.
Alla vinerna är köpta via systembolaget.

2008 Les Obriers De La Peira.
Ett vin som jag skrivit om tidigare bl a för snart ett år sedan och även för snart två månader sedan.
Vinet är gjort på 65% Cinsault och 35% Carignan.
Ikväll kändes vinet mer slutet än vad det gjort tidigare och ville inte riktigt bjuda upp. Inget direkt fel på det, möjligen tunnel eller flaskvariation. Naturligtvis fanns bären, frukten och örterna där, men inte riktigt som tidigare flaskor.
159 kr betalade vi för det.

2009 Cotes-du-Rhone-Villages, Cuvée du Vatican.
Vinet är gjort på 80% grenache och 20% syrah. Producent är Vignobles Diffonty.
Vinet visar sig idag från sin allra bästa sida. Doften är
underbar. Stor och kraftfull. Full av röd frukt, örter och kryddor. Kvällens doftvinnare!
I gommen möts vi av en härlig blandning av hallon, jordgubbar och vinbär. Någon har slängt dit lite solmogna björnbär. Här finns också en skön blandning av örter och kryddor. Tanninerna är mjuka och behagliga. En fin syra håller uppe vinet på ett rakryggat sätt.
Vinet kostar 109 kr flaskan, men verkar endast säljas i sexpack.


2009 Chateauneuf-du-Pape, Domaine Mathieu.

Det här vinet är gjort på 90% grenache och de återstående 10 procenten är en blandning av mourvèdre, syrah, cinsault och övriga druvsorter.

Det doftar lite svagt av körsbär, björnbär och peppar. En betydligt svagare doft än väntat.
Smaken känns ung och lite sluten. Vi fångar upp lite söta bigarråer, solmogna hallon och björnbär. En del vitpeppar och aningens inslag av fat. Eftersmaken är meddelång och där dyker lite lakrits upp. Här finns en del tanniner som inte är helt avrundade ännu.
199 kostar detta på SB.

2009 Cotes du Rhone Village, Terre d´Argile, Domaine de la Janssse.

Druvmixen är 1/3 av Grenache, Syrah och Mourvedre.
Kvällens näst bästa vindoft. Vi känner doften av röda bär, särskilt hallon och körsbär. Lägg därtill en bunt örter och fin mörk choklad. Slutligen lite fat, som inte alls dominerar som den gjorde förra gången vi testade det här vinet
Smaken: Ja i smaken går den röda frukten och bären igen. Örter och kryddor ökar på smakintrycket. Eftersmaken är medellång och i den dyker det upp såväl lite mörk choklad, en blyg viol som lakrits. Ett väldigt trevligt vin. Tanninerna är mjuka och trevliga.
159 kr på bolaget.

Vi avslutade med en liten omröstning. Två av "vinprovarna" hade lite näsproblem och avstod.
Fyra röstade för vin nr 2 dvs Cuvée du Vatican och de fyra andra på vin nr 4 Domaine de la Janasse.
Bådas Cotes-du-Rhone-Villages viner.
Det billigaste vinet som kom från Cuvée du Vatican blev alltså delad segrare.

Tyskland vs Nya Zeeland

Fredagskvällen blev en match mellan Tyskland och Nya Zeeland. Norra halvklotet mot södra halvklotet eller om man så vill en Spätburgunder mot en Pinot Noir.
I höstas var det första gången vi drack tyskt rödvin. Vi gillade vad vi drack då, vilket du kan läsa om här.
Den 1 mars släpptes en Spätburgunder för 199 kr på SB. Vi köpte en flaska för att öka våra referensramar om Spätburgunder. Vi ställde detta mot en Kiwi PN som vi köpte i somras för 219 kr. Ungefär samma prisklass. Producerade samma år, men geografiskt väldigt långt ifrån varandra.

M Spätburgunder Schneider 2009.
Producent är Markus Schneider från Pfalz i Tyskland.
Druvan är en klon av Pinot Noir. Vinet har lagrats åtta månader på nya ekfat.

Vi möts av ett vin med en mörkröd färg. Lite mörkare ton än vi väntat oss och på gränsen till att inte vara transparent.

Nosen möts av en kraftig kryddig doft. Vi stannar upp och är lite överraskade. Bakom kryddigheten finns en liten fruktig kombo av körsbär och jordgubbar. Vi adderar ockå en viss rostad kaffeton och så en liten lakritsbit.
I munnen främträder smaken av frukt och bär lite tydligare. Pepprigheten och örterna sätter även här ett rejält avtryck.
Smaken av lakrits är också tydlig. Vi noterar också lite fat och kaffe på slutet. Helhetsintrycket störs något av ett grönt paprikastick i slutet på eftersmaken.

Sammanfattningsvis är doften stark och lite särpräglad med sin kraftiga kryddighet. Vi gillar det här draget. På minus-kontot sätter vi paprikatonen på slutet. Vi tycker oss också sakna en viss elegans. Vi fyller nog inte på våra förråd samtidigt som vi också konstaterar att vi inte vill vara utan den här upplevelsen. Vi håller de två Spätburgunder som vi drack i höstas som ett strå vassare. Betyg 3+

Akarua Pinot Noir 2009

Producenten håller till på Central Otago på Sydön. Distriktet är Bannockburn. Du hittar mer fakta om producenten här.

Det här vinet har en helt annan färg. En väsentligt ljusare röd nyans och helt transparent.Vi sniffar och möts av de solmogna hallonen och jordgubbarna med en gång. Här finns också lite svartpeppar och örter. Inte lika dominerande som i Spätburgundern, men likväl helt närvarande. Lägg därtill lite kaffe och fat så är det en doft med som har ett trevligt anslag. I smaken tar bären (jordgubbar och hallon) kommandot direkt. Örter och kryddor är allerstädes närvarande, men låter bären dominera. Precis så vill vi ha det! I eftersmaken tillkommer även lite körsbär och plommon, som är  choklad- överdragna. Inget stort vin. Inget för lagring, men väldigt gott att dricka idag.                                                                   

Betyg 4-

Jag var lite ljummen i min hållning till Akarua när jag drack det i somras. Det kan ha berott på att det då dracks sida vid sida med Mountford Estate och då är det många Pinot Noir-viner, oavsett var de kommer ifrån, som hamnar i underläge.

Amarone della Valpolicella 2004, Viviani

Champion League-fotbollen rullar på. Hela vår familj är fotbollstokiga. Den här veckan är det bara hustrun och jag hemma, så vi får ensamma trängas i soffan framför TV:n. Fotbollen avnjuts alltid med ett glas vin och företrädesvis är det amarone som gör oss sällskap.
Till tisdagens match har vi öppnat ett amaronevin från Viviani. Inte deras prestigeamarone "Casa dei Bepi" utan ikväll är det deras standardamarone från 2004 som får släppa till. 05:an drack vi förra året och då tyckte vi så här.

Amarone della Valpolicella 2004, Viviani
Druvmixen är densamma i "Casa dei Bepi" (CdB)  som i standardamaronen dvs 70% Corvina Veronese och 30% Rondinella. Standardamaronen lagras 24 månader på 225 liters ekfat och därefter 12 månader på flaska medan CdB lagras 36 månader på 225 liters ekfat och därefter 12 månader på flaska. Av CdB görs det ca 8 000 flaskor medan den vanliga görs det 15 000 flaskor.

Jag häller upp två glas en timma innan matchstart.
I glasen har vi en vätska med en klarröd färg. Absolut inte transparent men ljusare än vad de flesta amaroneviner brukar vara.
En stor och mäktig doft stiger upp ur glasen. Det är t o m så att under den timman vinet står i glaset, så känns doften var gång vi är i närheten. Jag får titta en extra gång på flaskan för att konstatera att det är faktiskt standardamaronen. Vi sticker så småningom dit vår nos och känner doften av mörka, söta körsbär. Efter ett tag ansluter lite björnbär och kakao. I bakgrunden cirkulerar lite russintoner. Ytterst diskreta, men dom finns där.
En kompakt och komplex smak känner vi, då vi börjar sippa på vinet. Det här är mäktigt. Det behövs bara en liten, liten sipp för att fylla hela gommen med framförallt solmogna, söta, mörka körsbär. Björnbären finns där också men de spelar andra fiolen. Eftersmaken är lång och elegant med en bitterljuv, mörk, chokladsmak. En liten krydda finns där i svansen. Tanninerna är sammetslena och eleganta. Detta är långt ifrån "russinamaronen" eller "portvinsamaronen". Det här är en amarone som passar väldigt bra till mat, speciellt om du har något tillbehör med sötma som exempelvis palsternacka eller jordärtsskocka.
Idag visar den att den klar sig mycket bra på egen hand.
Vi njuter av det här vinet under tre dagar. Det blir som ni förstår inga stora glas, men det behövs inte när drycken är så fullproppad av aromer. Något negativt? Jo faktiskt! Den första dagen dyker ett litet stick av alkohol upp i eftersmaken, men dag två och tre är det borta. Vår slutsats blir att en timmas luftning är för lite. En annan slutsats vi drar är att 2004:an mognar långsammare än vad årgång 2003 och 2005 gör. Vi kommer att dricka upp våra 2005:or före den enda återstående 2004:an.

Betyg 4+



.

La Poja 2003.

Lördagsvinet fick åter igen bli ett vin gjort i Valpolicella, men nu är det ingen superiore, ripasso eller amarone.
La Poja 2003.
Vi drack just den här årgången för drygt ett år sedan och var då riktigt belåtna med vad vi hade i glasen.
Du hittar våra reflexioner här. Punkarn provade för snart ett år sedan en flaska från 1991, vilken var en besvikelse. Hans egna ord hittar du här.
I veckan som gick kom 2007:an. Vi inhandlade två flaskor och beslöt samtidigt att låta vår sista 2003:a få släppa till livet.

Druvorna till detta vin kommer från den 2,65 hektar stora vingården La Poja. Vingården ligger på en höjd av 320 meter över havet, på kullen La Grola i Valpolicella. Medelåldern på vinstockarna, som är planterade i sydöstlig riktning, är 27 år. Druvorna är till 100% Corvina Veronese dvs samma druva som är ryggraden i amaronevinerna.

Vi häller upp halva flaskan i karaff dvs kvällens dosering. Vinet får där luftas uppemot två timmar.

Färgen är en mörk, röd färg med tegelnyans ut mot glaskanten.

Här doftar det körsbär. Inte de där söta utan mer likt en sort vi kallade brunbär som små. Doften är omedelbar och kraftig. Lite krossade körsbärskärnor och russintoner ansluter ganska så snart. Efter ett tag kan vi också känna en viss kryddighet, choklad och vissa fattoner. Det här är dofter vi känner igen från många Valpolicellaviner. Lite mer koncentrerade i La Poja.
Vi smakar och känner de typiska Corvinadragen i form av körsbär och en del örter. Här finns både kraft och djup. Gott om tanniner, men de är avslipade och behagliga. Eftersmaken är lång och där finns körsbärssmaken återigen, men nu med en sötaktig touch. Trots att vi tycker frukten är lite sötaktig finns där samtidigt en god portion syrlighet. Vi hittar både örter och kryddor. Lägg därtill såväl kaffe som choklad och läder och du har ett vin som förutom kraft och djup även är komplext. Glömde jag faten. Visst dom finns där men är inte alls påträngande.

Vinet var alldeles utmärkt till de lammfärsbiffar vi åt. På egen hand är det lite tuffare, men vi gillar den tuffheten. Perfekt att dricka idag, men klara säkert flera år i källaren. Så mycket bättre är jag tveksam att det blir. Det duger gott så som det presterar ikväll.
Den sista slatten dracks på söndagskvällen. Minst lika bra då som det var kvällen innan.

Betyg 5-

Campogiovanni 2006

Vi öppnade en flaska Brunello di Montalcino på fredagskvällen. Det var ett tag sedan vi senast drack en Brunello.

Campogiovanni, Brunello di Montalcino, 2006.
Producent är San Felice. De håller till på de sydvästra sluttningarna av kullen/berget Montalcino i Toscana. Druvan är så klart Brunello (en klon av Sangiovese) till 100%.
Vinet lagras 36 månader i stora slovenska fat. Efter det lagras vinet ytterligare 12 månader i flaska.
Winespectator placerade vinet på 4:e plats på sin Topp 100-lista och gav det 96p. Detta skapar en del förväntningar.

Vi häller upp vinet i två ganska stora glas och låter det stå i ett par timmar innan vi börjar provsmaka.
Färgen lyser intensivt i en rubinröd nyans av det ljusare slaget. Dock är det inte transparent.
Vi sniffar och möts av en rödfruktig doft. Här finns hallon, jordgubbar, körsbär och röda vinbär. Vi noterar också en liten lövhög, en del kryddor samt läder. Trots alla ingredienser är doften lite återhållsam och ännu inte fullt utvecklad.
Dags för gommen att få sitt. Det första intrycket är en syrlighet av röda bär som vi finner tilltalande, men efter ett tag tillstöter en lite sötare mörkfruktighet, som får oss att tänka på mogna björnbär. Inte fullt så stramt som vi väntat, men det är ändå gott om sandiga tanniner som ger ett behagligt bett i tungan. Efterhand stöter det till såväl örter som läder och aningens tobak. Eftersmaken är ganska lång och där kösbären till en början framträder tydligast. Alldeles i slutet känner vi en mycket behaglig lakritsrem.
                                                                                                                     

 Det här är ett vin som tilltalar oss. Kanske lite för ungt idag, men blir säkert bättre med ytterligare något år i ryggläge. Vi drack en 2005:a i somras, vad vi tyckte om den kan du läsa här. Årgång 2006 känns mer tillgänglig idag än vad 2005:an gjorde i somras. Vi vill nog påstå att 2006:an är ett strå vassare. I vart fall är vi mer attraherade av den.
Vi betalade 299 kr på SB. Det är den verkligen värd.
Betyg 4+

Bruno Paillard, Assemblage, 1996

Vi lyxade till fredagsmyset med att ta fram två humrar ur frysen. Ur källaren plockade vi upp en champagne som vi under ett flertal år haft stor glädje av. Inget varar för evigt och detta var vår sista flaska.

Bruno Paillard, Assemblage, 2006.
Druvblandningen är 52% Chardonnay och 48% Pinot Noir. Degorgerad i december 2006.
Etiketten är prydd med ett unikt konstverk av den italienska konstnärinnan Paola Marchesi.
Vi hade väldiga besvär att få ur korken, men efter en gedigen arbetsinsats gick den ur med ett behagligt plopp. Vår champagne har stått på altanen en stund och är därför väldigt kall. Vi häller upp två glas som vi låter stå i glasen dryga 10 minuter innan vi tar oss an dem.

Färgen är  djupt gyllengul. Vi häller upp och får med en gång ett litet skum överst. Det kommer sedan bara lite sporadiskt en del bubblor från glasets botten, men de kommer.
Doften är stor och komplex och mycket tilltalande. Vi känner en del äpple och lite gråpäron. Här finns också toner av citrus och aprikos. Lite rostat bröd noterar vi också. Njutbart!
Smaken är t o m ett hack större. Stor och mångfacetterad. Här finns gula äpplen, lite citrus och en del torkad frukt. Detta kompletteras av lite kryddor, nötter och en angenäm dos honung. Mycket friska syror som faktiskt känns runda och mjuka. Enormt balanserat och mängden smaker harmoniserar väldigt bra med varandra. Detta är bara så himla gott. Den här skumpan kan nog inte bli bättre än vad den är just nu.
Precis så här ska ett avsked vara från en god vän!
Betyg 5-

2006 Crozes Hermitage, Alain Graillot

Veckans vin har varit en Crozes-Hermitage. Vi öppnade den i måndags och sedan har den fått göra oss sällskap under tre dagar. Hustrun kom hem sent på måndagskvällen, så jag tjuvstartade med ett glas till en fläskkotlett med Hasselbackpotatis och en lätt kryddig sås.

2006 Crozes Hermitage Alain Grillot.
Alain Graillot äger 23 hektar vinodlingar i Crozes-Hermitage precis utanför staden Tain l´Hermitage i byn Pont de l´Isère. Alla druvorna skördas för hand och får sedan macerera i 5 dagar innan den alkoholiska jäsningen tar fart.upp till en maximal temperatur på 32 grader.Vinerna jäses på burgundiskt vis där hela klasar åker i tanken. Vinet lagras mestadels på gamla ekfat och 1/3 av vinet lagras endast på ståltank för att behålla den rena frukten. Källa Ward Wines

Redan i juli 2008 dök det upp en bloggpost signerat Le Francophile om detta vin. Tre år senare skrev Birk så här. En viss skillnad i åsikt kan man notera.

Färgen är mörk röd med en dragning åt lila ut mot glaskanten

Doften är till en början lite blyg, men tar sig alltmer den första kvällen, men den blommar inte ut direkt. Dag två och tre återfaller den till att vara, låt oss säga, diskret. Lite dofter hittade vi ändå:

röda bär (en blandning av ljusröda körsbär och lingon), lite rökt bacon och ett uns vanilj.

Smaken domineras av de röda bären (av mera syrliga arter). Liten krydda och peppar finns där, med betoning på liten. En svag järnig ton kan vi också spåra samt lite rökta charkuterier.

Under de tre dagarna vi provar håller vinet ihop väldigt bra. Inga skillnader i vare sig doft eller smak.

Vi hade nog förväntat oss lite mer kraft och utmejslade Syrah-drag, vilket gör att det finns en liten besvikelse. Möjligen kan vinet befinna sig i den berömda tunneln.

Vi köpte den här flaskan på SB år 2008 för 188 kr. Året därpå köpte vi en 07:a för samma pris.

När kan de tänkas komma ur tunneln?

Betyg 3

Stoneleigh Pinot Noir 2010

Lördagseftermiddagen tillbringade sonen och jag på Valhalla dvs på läktaren vid plastgräsplanen. Drygt 3 800 andra fotbollstokiga hade åkt dit för att se Blåvitt möta Fredrikstad. Det var väl inte så mycket att njuta av, men vi hade plats på solsidan, där vi kunde drömma om våren.

Jag mötte några vänner på LIPP och åt en hygglig Biff Rydberg. Vi delade på en flaska rött. Restaurangens pålägg ca 400 kr. Ganska bra timpeng för att skruva av kapsylen.

Stoneleigh Pinot Noir 2010.
Vi har ett vin som till 100 % är gjort på druvan Pinot Noir. Producenten håller till i Marlborough dvs på Sydöns nordsida.
Färgen är ljusröd. Helt transparent.
Ingen stor doft men där finns en del jordgubbar, hallon och lite, lite örter.
Smaken är lite syrlig, men visst den röda frukten är tydlig. Hallon, körsbär och röda vinbär. En del fat och kryddor dyker upp på slutet. Eftersmaken är inte så lång och där är syrligheten än mer påtaglig.
Ett enkelt pinot-noirvin som inte får mig att tända till. Ganska så lättdrucket. Alla delar harmoniserar inte med varandra. Jag har smakat betydligt bättre PN-viner från NZ.
Betyg 3-

När jag vandrade mot tåget insåg jag att jag skulle få vänta nästan en timma , så jag slank in på Linnèa Art Restaurant och  beställde ett glas Valpolicella i baren. 105 kr fick jag betala.
Remo Farina Ripasso 2009..
Jag har googlat och fått fram att vinet är gjort på 65% Corvina, 20% Rondinella, 5% Molinara och 10% andra druvor.
Doften kändes lite dov eller mörk. Jag kunde notera en fruktblandning av mörka körsbär och blåa plommon med inslag av lite peppar och örter.
Smaken dominerades av de mörka körsbären. Lite mörk choklad och örter noterade jag också. Mjuka behagliga tanniner med en frisk syra.
På det hela en trevlig bekantskap.

Det är alltid svårt att komma med genomtänkta omdömen när man i all hast och dessutom på egen hand har druckit ett glas. Jag tycker vinet hade vissa kvaliteter, så jag vill gärna göra en noggrannare test.
Jag kommer att hålla ögonen öppna och införskaffa en flaska då tillfälle ges.