2009 Amarone Villa Monteleone

Nedanstående skrev jag för ett par år sedan och så har det fortsatt, så även i år. 

Uppesittarkvällen avslutas på samma sätt som den gjort de senaste 15 åren. När allt julstöket är avklarat, så slår vi oss ner med ett glas Amarone och njuter av  att julefriden börjar infinna sig. Från musikanläggningen hörs Håkan Hagegård och Adolf Fredriks Gosskör. I våra glas är det Amarone från Villa Monteleone.

Ni som följer bloggen vet att Villa Monteleone fyller en särskild plats i hjärtat hos Vintankar. Vi har bott på gården ett par gånger, besökt den ännu fler gånger och köper deras viner så gott som varje år.

Ett av besöken kan du läsa om här. Åtskilliga årgångar av Villa Monteleones Amarone har vi njutit av. Du kan läsa om årgång 2001 här, 2003 här, 2004 här, 2005 här, 2006 här, 2007 här, 2008 här, VM Raimondi (svenska ekfat) 2008 här, årgång 2009 här samt 2011 här.

Vinet är gjort på druvorna Corvina, Corvinone och Rondinella. Vinet har legat 36 månader på franska ekfat.

Doften börjar med några diskreta toner av läder, höstlöv och jord, som ganska så omgående övergår i en hyfsad stor och varm doft av mörka bär. Här finns också ett inslag av örter, torkad frukt och kakao. Våra sinnen fylls av glädje och vi kan med lätthet förflytta oss till Villa Monteleones underbara trädgård (kanske mer park), där stillheten

Vi tar en klunk och våra smaksinnen ställer sig på parad och jublar. Vilken frukt!! Underbara söta mörka körsbär, solmogna björnbär, hallon och blåa plommon.

Några finstämda örter, aningens torkad frukt och kakao bygger på komplexiteten. En trevlig syra ger vinet en fin friskhet. Tanninerna mjuka och lena, men bjuder ändå på ett försiktigt motstånd. Eftersmaken är sagolik med mera söta, mörka körsbär, mörk choklad, någon ton av espresso samt några körsbärskärnor.

Ja, detta är så gott som det bara kan bli. Dessvärre var detta vår sista flaska. Vi slutar således på topp!!

Betyg 5-.

1991 Vintage Port från Porto Barros

Så här skrev jag för fem år sedan: 

I tidernas begynnelse d v s någon gång i slutet på 1970-talet, då Vintankar började prova vin, uppstod ett tycke för portvin. Plånboken var liten så det blev inte några köp för lagring. I takt med att ekonomin förbättrades på det sena 1980-talet började vi köpa några flaskor, som vi gömde undan. Hustruns intresse för portvin dog i mitten på 1990-talet, så det blev inga mer köp. Men en gång om året, varje jul, öppnar vi en flaska. Stilton, pepparkakor och portvin är ju en klassiker. Inte så många andra i familjen vurmar för portvin, så Vintankar får sin beskärda del med råge. Gott är det!!

Lika sant idag som då!!

Producenten Barros grundades 1913 av Manuel de Almeida. Dom äger ett flertal vingårdslägen, där de mest kända är Quinta Dona Matilde och Quinta de S.Luiz. Geografiskt befinner vi oss nära Pinhao. Deras egendomar omfattar idag 125 ha, varav 90 är planterade med vinrankor. I huvudsak är det druvorna Touriga Nacional, Touriga Franca, Tinta Roriz och Tinta Cao som odlas, men en liten andel Tinta Barroca och Soucao odlas också.

Barros är väl kanske mest känd för sin Colheita. På Systembolaget finns årgång 1965. Vintage Port finns i versionen årgång 2009. 
Årgången 1991 anses som en hygglig årgång, även om skörden blev ganska liten. 
På Systembolagets hemsida finns en kort recension av olika årgångar. Om 1991 har dom skrivit så här:
Betyg: 4 
En mycket bra årgång, där de flesta producenter valde att göra vintage port. En regnig vinter följdes av en fin vår och en tidig sommar som var het och torr. I september föll lagom med regn.

Alltid lika nervöst att dra korken ur ett vin som har hunnit bli 30 år, men den här var det ovanligt lätt att dra korken ur.

En stor och mycket angenäm doft möter oss, där den mörka frukten (även med ett rödare inslag) dominerar. Fast det börjar med aningens läder och höstlöv efterhand ansluter lite torkad frukt med någon diffus kryddighet. Alkoholen har med tiden integrerats väl med frukten, men visst går den att spåra och så ska det vara med en bra port.

I munnen är det både en mörk frukt och en del röda bär som omgående tar kommandot. Blåa plommon, söta körsbär, hallon och förstärkt med en lätt kryddighet. Riktigt lång eftersmak med aningens violer, kanel, körsbärskärnor, katrinplommon och unset russin. Alkoholen stör inte det minsta, men visst känns det att det är ett starkvin. 

Riktigt gott och trevligt, men i den yppersta eliten spelar den inte. Väldigt mycket portvin för en liten slant. Den här flaskan inhandlades 1996 på SB. Jag betalade 159 kr per flaska och nu ligger det kvar en flaska i källaren. Jag tycker jag belönats rikligt för mitt tålamod att kunna vänta.

Betyg 4

2009 Quet, Mas Boislauzon

Förra veckan hyllade jag Domaine Pegau från 2011, som årets bästa Chateauneuf-du-Pape. I helgen som gick drack jag Quet från Mas Boislauzon och året 2009. Även den var enastående bra, även om den inte riktigt når Domaine Pegaus höjder. Långt efter är den inte.

Den här vingården drivs av syskonen Chaussy och är belägen i den norra delen av appellationen.  Dom förfogar över 11,5 ha vinmark i själva Chateauneuf-du-Pape spridda på 15 olika fält och 20 ha i Cote du Rhone Villages. Sedan 2012 är  vingården certifierad som "agriculture biologique". 
Dom gör en vit Ch9dP och fyra röda Ch9dP-viner.  

Deras flagskepp har namnet Tradition och den har jag druckit och skrivit om årgångarna: 2007, 2009, 2010 och 2012. 

Quet är deras topp-vin, som med årgången 2007 fick hela 100p av Parker. Jag drack min sista Quet från 2007 förra året. Mina tankar kan du läsa här.

Quet görs på mixen Grenache(80%) och Mourvèdre (20%). På baksidesetiketten står det att Syrah ingår, så då antar jag att det finns med någon liten slatt. Vinstockarna är bortåt 70 år gamla och växer på ett litet fält med namnet Quet. Vinifieringen sker på ståltank. Grenache-vinet får vila upp sig i 14 månader på stora tunnor s k foudres, medan Mouvèdres-musten får göra det på lite äldre barriquer. Naturlig jäsning och ingen filtrering.

Det ska sägas med en gång att det här är ett alldeles lysande vin. Det är också ett vin med lite mognadstoner. 

Färgen går i en mycket mörkröd nyans med lite bruna stråk här och var. En rätt så intensiv färg.

Doften börjar lite försiktigt med läder, jord och tobak, men växer efterhand och då är det den mörka, lätt mogna frukten och de solvarma örterna som tar över. Jag får en association till cykelturer en varm eftermiddag i Provence. Här finns också, fast i mindre omfattning, torkad frukt och en nätt liten rökighet.

I munnen är det den mörka frukten i en dovare tonart som tar kommandot. Körsbär, svarta vinbär och blåa plommon. Förstärkt med några nävar örter och kryddor.  Syran finns där och håller friskheten uppe med ett dovt anslag. Tanninerna är nedslipade och känns mjuka utan att bli mjäkiga. I den riktigt långa eftersmaken kommer sötlakrits, torkad frukt och choklad. 

Riktigt gott!

Betyg 5-

Prismässigt har vinet sprungit iväg. Jag betalade på SB 399 kr för 2007:an. Något år senare kostade 2009:an 479 kr och 2020 kostade årgång 2015 696 kr. Just nu är det inte tillgängligt på SB.

La Chouette de Champillon Blanc de Noirs Brut

Två av mina bästa vänner, som också delar mitt stora intresse för vin, hörde av sig om en champagne dom verkligen gillade och som därtill var trevligt prissatt (269 kr). Detta gjorde dom oberoende av varandra och då måste jag så klart stilla min nyfikenhet och inhandlade en flaska. Jag sällar mig nu också till kören, som tycker att det här är en riktigt bra och god champagne. Och så klart fyllde jag på vårt förråd. Naturligtvis går den inte att jämföra med prestigechampagner, men under 300 kr är det absolut en av de bättre.

Producent är Champagnehuset Autrèu de Champillon, som grundades 1670. Det ligger i byn Champillon någon mil norr om Épernay. Dom äger 35 ha egna vingårdar i Vallée de la Marne och Côte des Blancs. Grand Cru lägen i Chouilly och Aÿ samt några Premier Cru lägen i Dizy och Hautviller. Dom har också några kontrakterade odlare, som dom samarbetat med under lång tid.

Just nu är det tre generationer som arbetar sida vid sida på vinfälten och i vinkällaren. Farfar Gérard, sonen Eric och sonsonen Laurent. På så sätt förenas tradition med moderniteter. 

Dom producerar champagne med den egna etiketten, men gör också champagner under andra varumärken bl a La Chouette de Champillon

Det här är en Blanc de Noirs, vilket betyder att den är gjord endast på blåa druvor. I det här fallet är det druvorna Pinot Noir (60%) och Pinot Meunier (40%) som använts. Den har fått ligga på sin jästfällning i cirka 24 månader innan den degorgerades. Den fick då en dosage på 6 g per liter.

Färgen går i en blekgul nyans, vilket överraskar mig något då den är gjord på enbart blåa druvor.

Vi möts av en frisk och trevlig doft av gulgröna äpplen, aningens citrus, lite rostat bröd, våta berghällar, nötter och några röda bär. Doften är mer komplex än vad en brukar stöta på hos champagner i det här prissegmentet.

Smaken är härligt frisk med en fin balanserad syra, som påminner om röda äppelskal. Äppeltonerna drar annars åt det gula hållet. Här finns också lite röd citrus, aningens röda bär (tranbär?), någon gul stenfrukt, lite kalkiga mineraler, unset rostat bröd och aningens valnötter. I eftersmaken kommer mera röda äppelskal samt bitterheten från blodgrape.

Betyg 4

På "Bolaget" kostar den 269 kr, vilket måste anses som ett synnerligen bra pris för en champagne av den här klassen. Det verkar finnas gott om den i hela vårt land. 

Den här kommer jag skåla in det nya året med!!

 

2011 Chateau-neuf-du-Pape Domaine Pegau

Häromveckan åt vi lammentrecôte med potatisgratäng. Just till lamm tycker vi att en flaska Chateauneuf-du-Pape gör sig extra bra. Sagt och gjort ner i källaren och upp med en flaska. Det blev en Pegau från 2011. Det var åtskilliga år sedan vi senast drack den. Jag hyllade årgång 2007 för fem år sedan. Mina tankar kan du läsa här.

Domaine Pegau har en historia som börjar 1670 och har sedan dess varit i familjen Ferrauds ägo. 1964 började dom sälja viner under eget namn. 1987 fick vinerna namnet Pegau. 

Domaine Pegau drivs idag av Laurence Féraud, som tog över efter fadern Paul. Egendomen i Ch9dP omfattar 22 ha, varav knappt 20 ha odlas med blåa druvor och nästan 2 ha med gröna druvor. Utan att vara certifierade har Domaine Pegau alltmer börjat använda sig av organisk/biologiska metoder. Dom gör tre röda cuvéer och två vita.

2012 förvärvades ytterligare 41 ha strax söder om Ch9dP. Dessa klassas som Cote du Rhone Village och säljs under namnet Chateau Pegau.

Vi dricker deras Cuvée Réserve. Vinet är gjort på druvorna Grenache 60%, Carignan 30% samt Counoise 10%.Genomsnittsåldern på vinstockarna är dryga 60 år. De hela druvklasarna får jäsa i 5-7 dagar på cementtankar, därefter följer en "maceration" på mellan 7-14 dagar. Vinet får sedan ligga till sig i 18 månader på 50 hl stora ekfat (foudres), därefter buteljeras vinet utan klarning och filtrering.

Det här är ett enastående vin. Årgång 2011 är i ett perfekt drickfönster just nu. Jag utnämner det till det här årets bäst Ch9dP, som jag druckit. Åtta år har det legat i vår källare och vi belönas rikligt för vår väntan.

Färgen går i en rubinröd ton med lite brunare nyanser.

Doften börjar med jord, läder, lite tobak och höstlöv. Efterhand blir frukten mer framträdande. Örter och kryddor tar för sig ordentligt. Lite mindre men ändå tydligt kan vi känna torkad frukt och choklad. Allt med en bra friskhet. En mycket angenäm doft.

Visst är det en trevlig doft, men det är när vi dricker av det, som det växer till något stort och som gör att vi utnämner det till årets bästa Ch9dP.

Här finns en del begynnande mognadstoner, men det har fortfarande en bra friskhet. Här finns en trevlig syra. Tanninerna har rundats av rejält. Ja faktiskt så mycket att vi upplever det som ganska så mjukt, men utan att ha blivit det minsta mesigt.

Den mörka frukten står alltjämt i centrum med mogna björnbär, några körsbär och ordentligt med mörka skogsbär. Örter och lite kryddor finns det gott om. Eftersmaken är lång med mera mörka bär, men också lite lakrits och mörk choklad samt aningens enbär. Så in i bänken gott.

Betyg 5-

Vinet känns helt drickfärdigt. Så mycket mer utveckling tror jag inte på, men du som ligger på några flaskor behöver inte ha bråttom, då det kommer att klara många år i källaren.

2019 Cà del Magro från Monte del Frà

Det här är ett vin jag upptäckte på sortimentsprovningen med Handpicked Wines tidigare i höstas. Jag beslöt mig tämligen omgående att köpa några flaskor för at ha möjlighet att lite mer omgående testa vinet.

Monte del Frà grundades 1958 av Massimo Bonomo och hans två söner Eligio och Claudio. Idag är det tredje generationen med Silvia, Marica och Massimo som ansvarar för verksamheten. Vingården ligger någon mil sydost om Gardasjön i regionen  Bianco di Custoza. Verksamheten omfattar idag 120 ha egna vinodlingar, men dom hyr också några noga utvalda vinodlingar.

Det här är ett vin gjort på druvorna Garganega (40%), Trebbiano (20%), Incrocio Manzoni (15%), 10% vardera av Cortese och Chardonnay samt en liten slatt Tocal Fruilano, Malvasia och Riesling. Druvorna har vuxit på vinstockar som är dryga 30 år gamla och belägna 100-150 m ö h runt samhället Sommacampagna.

Vinifiering i rostfria ståltankar. 6 månaders lagring på sin jästfällning innan buteljering samt ytterligare 6 månader på flaska innan det släpps ut på marknaden.

Färgen går i en blekgul nyans med skira ljusgröna stråk.

Doften har en fin friskhet med gröna äpplen, lite citrus, sommarblommor, fläder, regnvåta berghällar samt någon exotisk frukt.

I munnen är det en frisk fläkt av gröna äpplen typ Granny Smith som tillsammans med citrus och lite örter bildar en stabil bas att stå på. I lite mindre omfattning, men ändå väldigt tydligt noterar vi fläder, krusbär, persika, aprikoser och vita blommor. I den medellånga eftersmaken dyker det upp aningens honung och en liten, liten ton av saffran. 

Betyg 4-

Ett riktigt gott vin, som på "Bolaget" kostar 149 kr, vilket måste betraktas vara av fyndkaraktär. Det här är inget jag långlagrar utan jag dricker mina flaskor under de närmaste två -tre åren. Vi drack det till en inte alltför het skaldjurspasta. Jag tror också det skulle göra sig bra till Sushi.

Möte med Triplus Vinhandel, och Quintarelliprovning hos Amaroneguiden

Vid Stockholmsbesöket häromveckan var torsdagskvällen destinerad för ett  möte med några amaronenördar och Torbjörn med hustru från Triplus Vinhandel. Och vilken kväll det blev.

Vi träffades ute i Huvudsta i Tonis vinkällare. En alldeles underbar källare att ha vinprovningar i. Toni fördelar med stor precision de läckra dropparna så att ingen ska ha skäl att gnöla.

Vi provade fem viner från Quintarelli. Inte riktigt i den ordning som bilden visar. Den ena bättre än den andra. En helt magisk provning.

Bakom vinerna finns den legendariske Giuseppe Quintarelli. Han gick bort i jan 2012 vid 84 års ålder, men vingården lever vidare genom hans barn. Geografiskt befinner vi oss några mil väster om Verona i Cerè i Negrardalens östsida.

Quintarelli har alltid levt efter principen att släppa vinerna då de är drickklara, vilket ofta inneburit att varje årgång har släppts långt senare än vad andra odlare gjort i Valpolicella.

2013 Rosso Ca` del Merlo IGT

Det här är syskonvinet till Superiore. Det är gjort på druvblandningen Corvina och Corvinone (55%), Rondinella (25%) samt 20% Cabernet Sauvignon och Merlot. Druvorna kommer från ett enda vinfält. 50% av druvorna pressas omgående och resterande 50% får torka i två månader innan de pressas. Jäsningen sker genom naturlig jäst. 

Provningens yngsta vin. Och visst märks det. Även om vinet är åtta år gammalt känns det fortfarande väldigt ungt med ännu icke fullt utvecklad doft och smak. Med detta sagt är det ändå ett fantastisk gott vin redan nu och kommer med all säkerhet att utvecklas fint de närmaste åren.

Doften startar med jord, läder och tobak för att rätt omgående låta den mörka frukten ta över. Örter och kryddor ger tydliga avtryck liksom svarta oliver. En skir doft av rosor noteras också.

I munnen är det blåa plommon, mörka skogsbär och några körsbär som regerar. Förstärkta med örter, lite svartpeppar, körsbärskärnor och mörk choklad. Bra syra och smånafsande tanniner. Allt i en fin balans. Precis som jag skrev i inledningen så är allt inte fullt utvecklat. Ännu. Ge det något år eller två så kommer det att hända grejer. 

Betyg 4+

2003 och 2008 Valpolicella Superiore.

Druvblandningen är 70% Corvina och Corvinone samt 30 % Rondinella.  Druvorna har vuxit på vinstockar som i genomsnitt har en ålder av drygt 30 år. En del av druvorna (de sent skördade) vinifieras omedelbart och en del druvor torkas (två månader) innan de pressas och vinifieras. Jäsningen äger rum genomnaturlig jäst. De två olika pressningarna blandas och hälls över skalresterna från amaronetillverkningen. Lite socker finns kvar så att en försiktig andra jäsning äger rum. Precis som när ripasso tillverkas. Det färdiga vinet har fått mogna i 5-7 år på stora fat av slavonsk ek.

Superiore är det av Quintarellis viner som jag druckit flest gånger. Klickar du på årtalet så får du mina tankar om just den årgången: 2000, 2005 och  2009. 

Två, för mig, nya årgångar att testa den här kvällen kändes extra kul.

Årgång 2003

Detta är en 18 år gammal Superiore, som fortfarande har en enastående spänst och friskhet. Kanske har frukten inte riktigt samma intensitet och djup längre, men ändå finns här alltjämt en hel del kraft i den mogna mörka frukten. Örter, mörk choklad och en del torkad frukt spelar här en lite större roller.

Riktigt god. Någon ytterligare utveckling tror jag inte på, men allt tyder på att den håller sig så här i flera år till.

Betyg 4++

Årgång 2008

En helt fantastisk Superiore. Friskheten och de begynnande mognadstonerna bildar tillsammans en kombination av dofter och smaker som gör oss helt hänförda. Doften är stor och komplex med massor av mörka bär, lite örter och torkad frukt samt aningens toner av violer och rosor. En underbar doft. Ännu mer imponerade blir vi när de första dropparna rinner genom våra strupar. Vi känner en magisk, mogen, mörk frukt, där de söta mörka körsbären tillsammans med mogna björnbär dominerar. De kompletteras av aningens blåa plommon, örter, mörk choklad och rosor. De juvenila dragen har börjat tonas ner och de begynnande mognadstoner har smugit sig fram. Just i den skärningspunkten och med en bibehållen friskhet tillsammans med lena tanniner blir detta himmelskt.

Just nu är årgång 2008 helt på topp. Och förblir säkert så i flera år till.

Betyg 5-

2002 Rosso del Bepi.

Detta blir min första Rosso del Bepi. 2002 var ett svårt vinår i Valpolicella. Många producenter avstod från att göra amarone. Quintarelli valde att göra en amarone på sedvanligtvis, men då det inte riktigt levde upp till Giuseppes mycket höga krav, så klassades det ner och fick heta Rosso del Bepi.

Druvmixen liknar de flesta av Quintarellis viner: Corvina och Corvinone (55%) Rondinella (30%) samt  Cabernet Sauvignon, Cabernet Franc samt några andra druvsorter (15%) från 30-åriga vinstockar. Ett noggrant urval av druvor görs. Dessa får ligga och torka fram till slutet på januari, då de pressas. Macerationen varar i ca 20 dagar, då jäsning med naturlig jäst startar. En process som varar i cirka 45 dagar. Det har sedan fått mogna i närmare sju år på stora ekfat.

Ett nitton år gammalt vin, som alltjämt har en härlig fräschhet. Doft och smak har fortfarande en hel del kraft, intensitet och djup med åtskilliga mognadstoner, men absolut inte övermoget. De mogna mörka bären bildar tillsammans med de läckra lite söta kryddorna en ytterst elegant bas att stå på. Sedan fylls det på med torkad frukt (fikon, dadlar, russin), mörk choklad, körsbärskärnor, aningens viol och någon ört. Alldeles sammetslena tanniner och finstämd syra. Och på detta en låååång eftersmak. 

Sagolikt gott!!

Den klarar säkert ett par år till i källaren. Fullmogen utan att vara övermogen och därmed blir mitt råd för den som ligger på någon flaska att dricka den inom ett eller två år.

Betyg 5-

.

2003 Amarone Riserva

Det femte och sista glaset är en Amarone Riserva. Första gången jag stiftar bekantskap med Quintarellis Riserva. Detta är ju något vi amaronenördar går och längtar efter. Ikväll har Torbjörn tagit med en flaska med årgång 2003. Vi ser på etiketten att det gjordes 5973 flaskor det året.

Druvmixen är 70% Corvina och Corvinone samt 30% Rondinella. Riservan skiljer sig  från deras Amarone eller Rossso del Bepi genom en hårdare selekteringen av druvor och att det görs mycket färre flaskor.

2003 var ett mycket varmt år i Valpolicella, som innebar en del utmaningar för Amaroneproducenterna. Giuseppe Quintarelli hanterar detta på ett mästerligt sätt. Årgång 2003 var en av de sista årgångarna där "Bepi", som var hans smeknamn, själv deltog fullt ut i produktionen. 

Detta är inget annat än ett sagolikt vin. En Amarone som är ren och skär magi på flaska. Jag har nästan tömt superlativen på de tidigare vinerna och hur ska jag kunna beskriva det här mästerverket rättvist? 

Egentligen kan det sammanfattas som att här finns en urläcker kraft, intensitet, komplexitet och djup i doft och smak. En elegans och balans av sällan skådat slag. En amarone att sitta och småsniffa på och mellan varven låta några droppar av denna gudomliga nektar slippa ner genom strupen. Det blir inte bättre än så här.

Betyg 5

2001 Recioto.

Tomas B hade med sig en bonusflaska och vad kunde vara bättre än en recioto. Detta är ju ursprunget och därmed den historiska föregångaren till amarone, ripasso m fl.

Jag har aldrig smakat Q:s recioto, så det blir premiär för mig.

Druvmixen påminner till stor del om den som gäller för Q:s amarone. Likaså görs den på liknande sätt. Till recioton väljer Q druvor som kommer från vinfält som är särskilt lämpade för att göra recioto på. Precis som med alla andra Quintarelliviner så sker jäsningen genom naturlig jäst. Vid amaroneproduktionen får i princip allt socker jäsa bort och därmed blir alkoholen högre. Recioton ska ha en betydligt högre restsötma och då måste också jäsningsprocessen stanna av tidigare.

En fantastisk Recioto. Jag vågar påstå att den är med marginal den godaste och läckraste Recioto jag någonsin druckit. Helt magisk!!

20 år gammal känns den nästan lite ung och med en härlig friskhet och spänst. Fin syra och faktiskt nästan lite lena tanniner, som bjuder ett försiktigt motstånd. Fast den lena, söta, mörka frukten med aningens körsbärskärnor, mörk choklad och en hög andel torkad frukt är bara gudomlig.

Betyg 5

Toni hade också fixat läckra ostar och skinkor

Vilken kväll det här blev. Stort tack till Torbjörn med hustru, som bjöd på dessa magiska Quintarelli viner. Tomas för den gudomliga recioton. Alla närvarande för en fantastisk stämning. Sist men inte minst Toni,som upplät sin underbara vinkällare och som fixat tilltuggen. Den här kvällen lever jag länge på!!

Besök i Stockholm och på restaurang DoMa.

Hustrun och jag besökte härom veckan Stockholm. Det blev tåget upp och två nätter på Freys Hotel. Vi kom fram på onsdag eftermiddag. Checkade in och skyndade iväg till Kulturhuset för att titta på en retrospektiv utställning om Roy Andersson med titeln "Om detta att vara människa". Mycket sevärd. 

Han är ju inte bara känd för sina långfilmer utan även ett antal klassiska reklamfilmer finns på hans CV. I stor kontrast till de infantila reklamfilmer som visas  på diverse TV-kanaler idag.

Kvällen var bokad för en matupplevelse på restaurang DoMa. Vi skulle varit där redan i mars 2020, när den var nyöppnad, men pandemin kom ivägen. Nu var det äntligen dags.

Vi hade fått ett bord alldeles intill "luckan" dvs intill köket där sous-chefen regerar. En ren fröjd att se skickligheten i hantverket och med vilken effektivitet rätterna kommer fram.

Här visar Emma oss den snurrade rårakan som utgör bottenplattan i en av förrätterna. Lika glad och positiv i verkligheten som på bilden. En verklig förmån att sitta där och få detaljer i matlagningen förklarade för oss.

Vi provade tre förrätter. Den ena ljuvligare än den andra. 

- Kalixlöjrom, snurrad råraka, smetana & Batakpeppar

- Jordärtskockchips med en Wrångebäckskräm, lingonpicklad lök och lingonpulver på toppen

- Brioche, svamp & riven vintertryffel

Vansinnigt gott!  Någon favorit? Alla tre!! Vi ställer oss upp och gör vågen.

Det var sedan dags för våra huvudrätter. Vi valde två olika och så bytte vi när vi kommit halvvägs. Vi var så fångade av maten att vi glömde ta kort på dom.

- Ravioli med rotselleri, jordärtskocka, äpple & karamelliserad grönsaksgrädde

- Dovgjort med palsternacka, svartrot, syrad rödkål & svartvinbärssås

Vilka smakkombinationer. Och balansen mellan smakerna! Gudomligt gott!!

Vi avslutade med ett par desserter. Allt på menyn såg fantastiskt gott ut. Svårt att bestämma oss är bara förnamnet. Återigen valde vi två olika, som vi delade på. Emma överraskade oss med ett smakprov på en tredje dessert.

- Salt och pepparmaräng med Créme Brûlée & mandarinsorbet.

Här finns en underbar friskhet parad med delikata smaker, som fullständigt tar andan ur oss.

Jag sjabblade med kameran, så bilderna blev usla, därför är det bara lite text om de två andra.

- Nogger och 88:an. Hasselnöt, smörkola, nötella & tonkamousse

- Varm kolasås. Vaniljglass, rödvinbärsgranité & karamelliserade pekannötter.

Ett möte mellan två klassiska glasspinnar som nogger och 88:a är så klart något som triggar igång oss gamlingar. När desserten sedan förädlas med ovan nämnda ingredienser, så är ju succén given. Tonkabönan tillför aningens lakrits, choklad och mandel. En helt ny upplevelse för oss. Bara så gott!!!

Varm kolasås är barnsligt gott. En underbar friskhet från granitéen tillsammans med vaniljen i glassen och de läckra pekannötterna och kolasåsen ger smaker som lyfter mot skyarna. Dessertskeden hjälper oss att inte lämna kvar någon tillstymmelse av kolasåsen.

Vi gottegrisar har fått en stund i paradiset!

Vår sommelier Hedvig hjälpte oss med vinvalet och skötte också serveringarna. Maten presenterades av både Hedvig och Emma på ett sätt som satte våra smaklökar i full trim. 

Vi startade kvällen med var sitt glas champagne.

NV Vertus Expérience, Blanc de Blancs Extra Brut, André Jacquart.

Detta är en champagne gjord uteslutande på druvan Chardonnay, som vuxit på vinfält runt den lilla staden Vertus. Det har fått en kortare tid på ekbarriquer. Vinet har legat runt tre år på sin jästfällning.

En trevlig, lättsam och frisk champagne med en syra som inte är allt för närgången. Med andra ord helt perfekt att börja kvällen med under tiden, som vi tittar igenom menyn. Den får också göra oss sällskap till de tre förrätterna vi njuter av. 

I doft och smak hittar vi  omogna, gula äpplen, lite citrustoner, en viss blommighet (främst initialt), lite mariekex och brioche, aningens fläder, finstämda toner av steniga mineraler samt några gula stenfrukter.

Vår erfarenhet av André Jacquarts champagner är starkt begränsad, men visst blir vi sugna på att testa fler.

2019 Arbois Pupillin Ploussard "Viandris" från Cellier Saint Benoit.

Vinlistan är ganska så omfattande och efter min snabba genomtittning drar jag slutsatsen att rätt stort fokus ligger på Frankrike och Bourgogne. Självklart är Italien representerat i första hand av viner från Piemonte och likasjälvklart finns här viner från lite varstans i världen också.

Vi har ett intressant samtal med vår sommelier Hedvig och landar så småningom i Jura.

Strax söder om Arbois hittar du den lilla byn Pupillin. Här ligger producenten Cellier Saint Benoît. Vingården är på endast 6 ha och runt 12 000 flaskor produceras. Benjamin Benoit är fjärde generationen vinmakare. Hans ledord är hållbart jordbruk, endast handskörd och begränsad produktion.

Vi dricker ett av deras viner på druvan Poulsard, men som här går under namnet Ploussard. Den här cuvéen har namnet Viandris och vinstockarna planterades runt 1970. Vad jag förstår är det här den första årgången. Avstjälkning, naturlig jäst, jäsning på ståltankar eller fibertankar. Det har fått vila i 6 månader på tank innan det buteljerades utan filtrering eller klarning och med en mycket liten tillsats av svavel.

Ett ungt vin med en fin friskhet och med en viss stramhet. Här finns det gott om röda bär (jordgubbar, hallon, tranbär och några lingon), en liten pepparton och någon näve steniga mineraler. Den förträffliga syran för mina tankar till syrliga röda äpplen. Tanninerna är på plats och nafsar på ett behagfullt sätt i gommen. En riktigt trevlig bekantskap, som jag mer än gärna dricker igen.

2018 Szamorodni, Gizella 

Lite sött till desserterna fick det bli. En mycket trevlig sötsak från Tokaj och Ungern

Producent är Gizella. Deras vingårdar i Tarcal är belägna i den nordöstra delen av Ungern.
Druvmixen är 53.93% Furmint, 37.25% Hárslevelű and 8.82% Yellow Muscatel. Druvorna skördades botrytis angripna i slutet på oktober eller november. Det har fått 6 månader på ekfat innan det buteljerades.

Visst är det här ett sött vin, men det har den där härliga friskheten som vi uppskattar så mycket. Här finns tropiska frukter liksom persika och aprikoser. En alldeles underbar frukt. I mindre omfattning finns här även toner av bakade äpplen, honung, sultanrussin och unset muscovadosocker.

Det var länge sedan jag drack en tokajer och när det smakar så här undrar jag så klart varför.

Vi fick några fantastiska timmar på DoMa. Så sagolikt gott. Fantastisk fin servering och en avslappnad miljö, som gjorde att vi verkligen kände oss som hemma.

Besöker du Stockholm är ett besök på DoMa ett måste!!