Quintarelli Superiore 2000

Fredagskvällen var ju nästan tropisk här på västkusten. Lördagen kände vi infödda mer igen oss. Dagsregn och en temp runt 18 grader. Idag söndag dryga 20 grader uppehåll, blåsigt och lite sol.
Mest uppskattas detta väder av brorsonen. Han windsurfar.

Min erfarenhet av Quintarellis viner är ytterst begränsad. Har aldrig smakat deras amarone.
2008 köpte jag deras Superiore årgång 1999. Den dracks upp under 2009. Jag förde inga ordentliga anteckningar, men minns den som något enastående. Hösten 2009 var hustrun och jag på resa med Clubamarone, den så kallade Skörderesan. Vi inhandlade då 2 flaskor Superiore av årgång 2000.
Hustrun fyllde år idag (söndag) och vad kan vara mer lämpligt än att öppna den sista av dessa två flaskor. Maten bestod av grillad kyckling, gorgonzola sufflé samt lite halstrade bönor,zucchini samt morötter.
Vi ska följa vinet under två dagar. Två timmar innan det är dags att äta häller vi upp två stora glas. Redan då vinet hälls upp sprider sig en mäktig doft av torkad frukt spetsad med lite körsbär sig i rummet.

Quintarelli Superiore 2000.
Quintarelli håller till i området runt Negrar.
Quintarelli brukar släppa sina viner när de är drickfärdiga har jag fått lära mig.
Följande är ett citat från bloggen Vinös från 2009:
Bepi Quintarelli gör sin Valpolicella Classico på 50% Corvina, 25% Rondinella, 5% Molinara och resten en blandning av Cabernet Sauvignon, Nebbiolo, Croatina och Sangiovese. En del av de senskördade druvorna vinifieras på vanligt sett med lång macerationstid. Resten torkas och vinifieras som om man skulle tillverka amarone. Dessa två delar blandas efter fermentering och tappas sen på fat. Bepi släpper aldrig sina viner till försäljning förrän han tycker att de är mogna. Det kan ofta innebära uppemot 6-7 års tid även för en vanlig valpolicella. Men vid riktigt stora årgångar som 1997 får de ligga ännu lite längre.
Vad Vinös tyckte om årgång 1997 kan du läsa om här.

Följande noteringar gjordes på söndagen:
Färgen är mörkt rubinröd med en brunaktig nyans.
När vi luktar på vinet möts vi av en otroligt komplex och elegant doft.
Till att börja med känner vi en härlig doft av körsbär. Ganska omedelbart tränger sig blommor (rosor) på. Vi anar också lite hallon och så dyker det upp lite gudomliga örter. En viss russinton kan vi notera efter ett tag. Den överraskar oss och den är förförande. Trots att vinet har legat så många år på fat så märks detta inte.
Vi tar åtskilliga sniffar innan det är dags för första klunken. Förväntningarna har stegrats.
Smaken är oerhört komplex. Till att börja med en fruktkompott som är gigantisk: Körsbär, björnbär, hallon och så lite torkad frukt. Strax därpå tar örterna vid, lite mineraler dyker upp och faktisk aningens lakrits.
Därefter ett lager av mörk choklad i kombination med en kaffeton. Smaken blir aldrig fadd utan är hela tiden frisk och det beror på att där finns lite syror som för tankarna åt apelsinhållet. Första gången jag upplever detta i ett Valpolicellavin.
Eftersmaken är gudomlig och vill aldrig ta slut. Det finns också lite sammetslena tanniner i vinet som förstärker lustkänslan.
Det är ett makalöst vin.
Vi har sparat en tredjedel av flaskan för att avnjutas på måndagen. Bättre kan vinet inte bli. Är det då inte slöseri och ett risktagande att vänta en dag. Jo, egentligen är det nog det. Men vi vill veta vad som händer med vinet under 24 timmar.

Nedanstående skrivs tisdagmorgon och baseras på de noteringar jag gjorde på måndagkväll.
Jag skrev: se söndagens noteringar.
Inget har egentligen ändrats. Vinet är identiskt med hur vi upplevde vinet i söndags.
Utan tvekan den bästa Superiore vi druckit.

Betyg 5