fredag 31 augusti 2018

2013 Roditis Unfiltered, Tatsis Winery

För dryga året sedan köpte jag ett antal viner från några olika grekiska vinproducenter. Det var genom den danska importören Oinofilia, som köpet gjordes. Det resulterade under 2017 i tio olika bloggposter:
2014 Angels Heart Negoska Rosé
Economou Estate Crete 2013 Assyrtiko 
2014 Xinomavro Nature
Economou Estate 1999 Sitia
2014 Orgion, Sclavos Winery
Retsina från Tetramythos
- 2015 Assyrtiko de Mylos, Hatzidakis
2015 Aidani, Hatzidakis

2013 Gi&Uranos (Earth&Sky) Thymiopoulos
- 2014 Metagitnion

Tisdagen 4 september besöker den danske importören Maria Tsalapati från Oinofilia Göteborg. Det blir en möjlighet att prova några av de grekiska vinerna hon importerar mellan kl 12 - 17 på Wine Mechanics. Givetvis kommer Vintankar att ta chansen att träffa henne och smaka de viner hon importerar.
Vi firar detta genom att öppna vår enda kvarvarande flaska.

Tatsis Winery hittar vi i Goumenissa, Makedonien, Grekland.  Det är ett familjeföretag där pappa Christos och sönerna Periclis och Stegios driver verksamheten. Det hela tog dock sin början då Christos farfar förvärvade egendomen och började producera vin. 1998 började dom med ekologisk odling för att 2002 helt gå över till odling enligt biodynamiska principer. Idag omfattar egendom 13 ha vingårdar. I huvudsak odlar dom de inhemska röda druvorna Xinomavro och Negoska, men även Roditis, Alepou, Malagousia, samt de röda internationella druvorna Cabernet Sauvignon, Merlot och Cinsault.

Ett vin gjort på den inhemska druvan Roditis, som är en rosafärgad druva som ger ett "vitt vin", men pressas den och får tillbringa en längre tid med skalen så blir vinet mer orangefärgat. Det är precis detta som Tatsis gjort.
Kvällens vin har fått tillbringa runt en månad med skalkontakt i öppna kärl.. Ett års mognad på ekfat har det också fått. Ofiltrerat och ingen tillsats av svavel.
Allt detta ger ett vin som är lite annorlunda och samtidigt väldigt gott.
Färgen går i en orange och nästan bärnstensfärgad ton. I en liten grumlig ton.

I doften kan vi känna lite kryddor (nejlika?), röd citrus (apelsin, mandarin), gula stenfrukter, granithällar, aningens torkad frukt och en tydlig ton av honung.

Smaken är frisk, torr, hyfsat tanninrik och full av charmig karaktär. En fin och bra syra ger tillsammans med det kryddiga grapefruktavslutet en törstsläckande karaktär. Mycket av det vi kände i doften går igen i gommen, men jag vill särskilt framhålla den komplexa kryddigheten, inslaget av röd citrus, torkade aprikoser och den läckra honungen.

Vi drack det här till rökta laxrullar fyllda med en färs på kolja. En perfekt kombo.

Betyg 4


måndag 27 augusti 2018

Bortamatch på Eskön: Skaldjur Massifitti, As Sortes och två Amarone.

Första helgen i augusti åkte vi med vännerna Stig och Anki upp till Eskön (utanför Gävle). Vi var bjudna till ett försenat firande av Henriks 50-årsdag. Vi åkte redan på fredagsmorgonen. Vi hade bestämt att på fredagen så är det vi som står för kvällsmaten. Innan vi lämnade Göteborg tog vi vägen förbi vår fiskhandlare och fyllde på med räkor och burfångade havskräftor.

Vi hade givetvis tagit med oss två vita viner som vi tyckte skulle passa bra till skaldjuren. Ett Soave-vin från systrarna Suavia och ett spanskt vin på druvan Godello från Rafael Palacios.

2015 Massifitti
Du som vill vet lite mer om producenten kan läsa detta inlägget från 2015.
Massifitti är gjort uteslutande på druvan Trebbiano di Soave. En gammal druvsort som var på väg att glömmas bort, trots att den odlats just i Soave under några tusen år.
Massifitti görs på druvor från vinrankor som är dryga tio år gamla och som kommer från en vingård belägen på en höjd av 300 m över havet. Jordmånen är vulkanisk, vilket också kan spåras i det mineralrika vinet.
Druvorna pressas direkt efter skörd. Musten separeras från skalen och får jäsa i ståltankar utan skalkontakt. Temperaturen sänks så att malolaktisk jäsning undviks. Vinet får sedan mogna i femton månader på ståltankar innan det buteljeras.
Doften är präglad av en hel del citrus, lite gulgröna äpplen, en stor och djup arom av vulkaniska mineraler, en tydlig doft av jasmin och några försiktiga inslag av päron, gula stenfrukter och aningens örter. En intressant och mycket trevlig doft
I munnen är det som den verkliga upplevelsen kommer. Frisk och nästan krispig i sin framtoning. Ett riktigt skaldjursvin. Här finns en stor och tilltalande syra som förstärkts med gula äpplen, lite limeskal, aningens päron, några örter, persika, honungsmelon och så deras signum den alldeles förträffliga mineraliteten (krita, sten och lite skiffer).
Betyg 4

2016 As Sortes
Detta är ett vin på druvan Godello från Rafael Palacios. 2004 startade han eget i Valdeorras, där han köpte upp gamla nergångna vingårdar. Han odlar där druvan Godello på terraserade områden som ligger 600 m ö h. Geografiskt befinner vi oss i den sydvästra delen av Galicien
Vingårdarnas höga läge, det svala klimatet och den långa växtsäsongen ger druvorna en stark koncentration och möjliggör viner med mer struktur. Ekologisk odling med inslag av biodynamiska principer tillämpas.  Idag gör dom fyra olika cuvéer:  O Bolo (instegsvinet), Louro, As Sortes och Sorte o Soro.
As Sortes kommer från vinstockar som har en ålder på mellan 35 och 92 år. Jäsningen sker med naturlig jäst på 500-liter stora ekfat. Vinet får sedan mogna i sju månader på samma ekfat.

I doften hittar vi citrus, gula äpplen, stendamm, våt grusgång, lite örter och aningens rostade nötter.

En sådan härlig smak. Jag formligen älskar det här vinet med sin ljuvliga komplexitet, smakrikedom och friska syra. Här finns citrus,gul/gröna äpplen, persika, nektariner, gula plommon, örter, massor av steniga mineraler och lite lätt rostade hasselnötter. Allt komponerat på ett elegant sätt.
Betyg 4+


Kvällen avslutades med att Henrik plockade fram två Amarone ur sin källare. Villa Monteleone från 1999 och Casa dei Bepi 2006. En nästan 20 år gammal Villa Monteleone vet jag inte om jag någonsin druckit. Mina egna brukar ta slut alldeles för fort. Casa dei Bepi är ju vanligtvis en av mina stora favoriter men just 2006 har jag ett något kluvet förhållande till.

1999 Villa Monteleone.
Vilket vin! Vilken Amarone! Något alldeles makalöst god. Kanske den bästa Villa Monteleone jag druckit. Nästan 20 år gammal och fortfarande så fräsch och vital.
Här finns en delikat körsbärsfrukt förstärkt med solmogna björnbär. Här finns ett lager av finstämda örter. Inslaget av torkade frukter (fikon, dadlar, russin, katrinplommon) är påtagligt, men inte övertydligt. Den fina syran och de alldeles sammetslena tanninerna skapar en fräschhet åt det här tjugoåriga vinet. Och så ett avslut med en eftersmak av riktigt mörk choklad.
En amaronenörds dröm helt enkelt!! Tack för den Henrik!
Betyg 5

Casa dei Bepi 2006.
Det är inte utan att man undrar vad som hände 2006 hos Viviani. 2006 är ju ett bra amaroneår, men Casa dei Bepi 2006 är inget annat än ett misslyckande. En klar besvikelse. Nu tolv år senare borde den ha varit på sin topp, men icke så. Tillsammans med en bit choklad blinkar den till och vi kan förnimma det vi förväntat oss, men strax därpå lite fadd och trist.
Betyg 3

söndag 26 augusti 2018

Prestige Grand Cru Blanc de Blanc , Franck Bonville

I början på augusti blev jag bjuden på en champagne från en vinmakare jag aldrig tidigare smakat något av. En positiv upplevelse som får mig att vilja smaka mer av den här producenten har i sin portfölj.
Franck Bonville har sin huvudsakliga verksamhet runt byn Avize. Dom äger 77 vingårdslotter i Grand Cru-byarna Avize (15 ha), Cramant, Oger och Le Mesnil-sur-Oger. Enligt deras hemsida gör dom fem olika cuvéer på uteslutande Chardonnay samt en roséchampagne som innehåller 12% Pinot Noir från ett vinfält i Ambonnay.
Det hela tog sin början då 1900-talet var ungt. Alfred Bonville började köpa upp mark som han bedömde som lovande. Tillsammans med sonen Franck köpte dom 1937 den gården i Avize som blivit deras centrum. På 1970-talet blev det Francks son Gilles som förde firman framåt. Nu är det fjärde generationen vinmakare som genom Olivier Bonville bär huvudansvaret.

Vi dricker den här kvällen deras Brut Prestige, som är en champagne gjord uteslutande på druvan Chardonnay. Det är en blandning av årgångarna 2012 och 2013. Den har fått ligga närmare fyra år på sin jästfällning innan den degorgerades i april 2018. Dosagen är 7,5 g per liter.

Färgen går i en blekgul nyans med lite vårskira gröna stråk. Massor av små fina bubblor i en oändlig ström tar sig från botten av glaset upp mot ytan.
I den smått komplexa doften kan vi urskilja gröna och gula äpplen, aningens citrus, nybakade baguetter, stendamm, någon liten örtighet och på sluttampen såväl vita blommor som gula stenfrukter.

En mycket frisk champagne med stor och bra syra. I munnen är det de ljusgröna äpplena som vi först noterar. Omogna Transparente blanche ger en fin krispighet. Här finns också en del citrus, visserligen i mycket små portioner. Persika, gula plommon, nektariner och en liten touch av aprikos förgyller mellanpartiet. I avslutningen känns de steniga mineralerna, någon ton av rostat bröd och det lite bittra grapefrukt-avslutet.
Visserligen riktigt bra redan nu, men kommer säkert utvecklas fint de närmaste åren.
Betyg 4
Priset på SB är 395 kr.


torsdag 16 augusti 2018

2014 Valpolicella Superiore, Brunelli

Suget efter kraftiga och lite maffiga viner har varit lågt den här långa och heta sommaren. Nej istället har fokus riktats mot lite lättare viner. Häromveckan drack vi just ett sådant. En Superiore från Brunelli och året 2014.
Valpolicella Superiore och Ripasso. I denna klass hittar vi allt ifrån enkla viner kring 70 kr till stora komplexa viner för 300 – 500 kr. Den gemensamma nämnaren är att alkoholhalten är högre än i Valpolicellan och då vinerna inte får släppas till försäljning tidigast minst ett helt år räknat från 1 januari efter skörd så har de flesta Valpolicella Superiore även lagrats på ekfat. Utifrån ett lagringsperspektiv är det viktigaste att det finns en bra syra, taninner och frukt i det unga vinet. Dessa faktorer beror på skördeårets väder och vinets kvaliteter. Generellt sett är alla enklare Valpolicella Superiore bra ungefär tre år efter skördeår och de mer komplexa och dyrare når sin topp efter fem till sex år efter skördeår. I sällsynta fall kan Valpolicella Superiore lagras upp till tio år med fantastiskt utveckling. Detta gäller för de absolut bästa producenterna och topp årgångar.
Ni som regelbundet läser min blogg vet att Valpolicella och Amarone ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Vintankar har med åren fått en särskild relation till Brunelli och deras viner. Detta resulterade i att jag under 2017 hade ett samarbete med Alberto Brunelli, vilket möjliggjorde att jag varje månad berättade om vad som hänt på vingården samt presenterade deras viner. Klicka på länken så hittar du mina bloggonlägg Brunelli 2017.

Den ungefärliga druvmixen är Corvina (65%), Rondinella (25%) och Corvinone(10%). Brunelli använder inga torkade druvor till sin Superiore. Den har fått tillbringa runt ett år på 50 hl stora fat av Slavonsk ek.

Det här vinet ska serveras lite kylt. Under vinterhalvåret tycker jag 14 kanske 15 grader kan vara lämpligt, men i somras prövade jag, efter råd från Alberto, att servera det runt 12 grader. Det blev helt perfekt att sitta och smutta på i den ljuva sommarnatten och funkade alldeles strålande till lätta kycklingrätter och sallader. Visst är det så att det gått åt några flaskor den här sommaren. Nu har vi endast en flaska kvar.

Förra sommaren var det 2013 vi drack och vad vi tyckte om den kan du läsa här.

Jag tycker inte den här årgången avviker så mycket från 2013. Det är många av karaktärsdragen som går igen.
Ett tämligen lätt och slankt vin, men som ändå har en hel del karaktär. Vi charmas av den friska och lite syrliga körsbärsfrukten som understöds av en fin örtsamling. Vi kan också hitta lite blåa plommon, någon liten nötig ton och så unset viol alldeles i avslutet. Det är ändå den härligt friska och rena körsbärsfrukten som vi tar till oss.

Betyg 4-

Dessvärre kan vinet inte köpas hos Systembolaget. Våra flaskor är köpta direkt från vingården. Vi betalade 10  euro inkl frakt, men så tillkommer den svenska alkoholskatten på ca 20 kr.

onsdag 15 augusti 2018

Casa Belfi Colfòndo Prosecco, Albini Armano

Den här sommaren har verkligen varit en Colfòndo-sommar. De heta dagarna med varma sommarkvällar är som gjorda för att dricka svalkande och törstsläckande drycker och dit ska Colfòndo räknas. Att alkoholen inte är så hög utan håller sig på 10.5% är ju också tilltalande.

Nu har lågtrycken börjat sin bana över Nordhalland och visst är vi tacksamma för att åter få lite regn. I förra veckan, när hettan fortfarande regerade, drack vi vår sista flaska av denna underbara Colfòndo

Casa Belfi har sitt säte i San Polo di Piave någon mil från Treviso. Det drivs av enologen Maurizio Donadi tillsammans med vinentrepenören Albino Armani. Det finns ett intressant reportage om Casa Belfi på bloggen Billigt Vin. Läs det!!
Dom gör s k naturviner. Odlingsmetoderna är biodynamiska. Ingen klarning eller filtrering av vinet. Naturliga jästsvampar. Inget svavel tillsätts.


Vinet är till 100% gjort på druvan Glera. Druvorna pressades och skalen skiljdes bort direkt. Efter jäsningen har vinet fått vila i ca sex månader på ståltankar. En andra kolsyregivande jäsning ägde rum på buteljen. Vinet har varken klarnats eller filtreras och är därför lite "grumligt" d v s den naturliga jästfällningen finns kvar. 
Ingen risk för korkskador, då det är en gammal vanlig kapsyl som används. Ett ungt vin som ska drickas ungt!

Färgen har en liten immig, oklar ljusgul kulör med några svaga ljusgröna stråk.

Doften är frisk med ett tydligt inslag av citrus, gul/gröna äpplen och örter, men också små trevliga toner av gula stenfrukter, brödsmulor och mormors nysatta bröddeg.
I munnen är det den härliga friskheten och torrheten som direkt fångar vår uppmärksamhet. Visst är det ungt och visst ska det drickas ungt. Det är därmed ett vin som inte ska djupanalyseras, men vi slås av den fina äppel- och citrussmaken. De steniga mineralerna, de små nyanserna av aprikos och persika samt honungsmelon triggar igång vår lusta att hitta smakbeskrivningar. I eftersmaken kommer krusbär, rostat bröd och så en bitterljuv grapefrukt.
Törstsläckande, lättdrucket, friskt och underbart gott får vi bli vårt slutomdöme.
Betyg 4-

På SB är priset 129 kr, vilket vi tycker är ett riktigt bra pris för denna dryck. SB:s hemsida säger att vinet endast finns i Henån, Kista och Mariefred och då med endast en flaska på vardera stället. En flaska i saldot betyder ofta att det är slutsålt.
Lägg Colfòndo på minnet. Vinet återkommer säkert till våren och då gäller det att vara på tårna . Det tänker Vintankar vara.


fredag 10 augusti 2018

Alfred Gratien Roséchampagne

I förra veckan när dottern och hennes pojkvän var på besök firade vi detta med att öppna en flaska  Roséchampagne. En riktigt bra sådan, som vi kunde njuta av i den varma sommarkvällen. Visst har vädret med hettan och torkan ställt till mycket problem, men åt detta kan vi inte göra så mycket. I vart fall inte just nu. Vi njuter av de varma sommarkvällarna och dricker lite bubblande friskhet.

Alfred Gratien har en historia som tog sin början 1864 i Épernay. Ansvarig för själva verksamheten är idag Nicolas Jaeger, fjärde generationen champagnemakare hos Alfred Gratien.
Vi har endast druckit ett par av AG:s cuvéer. 2008 Cuvée Paradis drack vi på hösten förra året. Den var alldeles sagolikt bra. 2004 Brut Millésimé var även den väldigt bra. Fast upp till Cuvée Paradis nådde den ju inte riktigt.  Nu är det således dags för deras Rosé.

Vinet är gjort på druvorna Chardonnay (56%), Pinot Noir (23%) och Pinot Meunier (21%). Basårgången brukar utgöra 50% och resten är en blandning av gamla årgångar. Den här flaskan har 2012 som basår.
Musten från första pressningen jäser till ett basvin i ekfat om 228 liter, som tidigare använts fyra gånger till Chablisviner. Rosévinet skapas genom att tillsätta Pinot Noir-vin, ingen saignée. Vinet genomgår ingen malolaktisk jäsning. Efter andra jäsningen på flaska ligger vinet på jästfällningen i minst 48 månader.
Färgen går i en laxrosa nyans.
Här finns massvis av små bubblor som i en oändlig ström tar sig från botten på våra glas upp mot ytan.

I doften hittar vi smultron, jordgubbar, lite röda citrustoner, kryddor, stendamm, aningens rostat bröd och någon försiktig ton av rosor. En trevlig och inspirerande doft, som får oss att längta efter den första lilla klunken.

I munnen är det en champagne av ett något kraftigare slag, men ändå med stor elegans. Ingen malolaktisk jäsning ger en stor och fin syra, men inte alls så att den blir särskilt påträngande. Massor av röda bär (samma som vi känner i doften) men med tillägg av övermogna röda vinbär. Det finns ett djup i bärsmaken som vi får för oss att faten har bibringat. Tonen av rostat bröd är mer påtaglig i smaken än i doften. Mandariner och blodapelsin i mellanpartiet utgör tillsammans med de stenhaltiga mineralerna ett trevligt inslag. Hyfsat lång eftersmak med lite örter och blodgrape. Just blodgrapen ger det där lilla bittra avslutet som vi är så förtjusta och som som också ger känslan av törstsläckning.

Det här är en matvänlig champagne. Vi utnämner den till SB:s bästa roséchampagne under 400 kr.

Betyg 4++




onsdag 1 augusti 2018

Retsina. Tear of the Pine och Kamara Nimbus Ritinitis. Lite Grekland på hemmaplan.

Den här sommaren påminner inte så lite om de veckor vi spenderade i Grekland för ganska många år sedan, när våra barn var små. Vi försöker varje år leka lite Grekland här hemma. I år har det varit lättare än någonsin att försätta sig i den stämningen. Vi inhandlar Retsina, bläckfisk, grekisk youghurt, fetaost och några goda oliver. Från trädgårdslandet plockar vi lök och sallad. Ur växthuset kan vi plocka tomater och gurka. Och vips kan vi göra en sallad, fritera lite bläckfisk till kalamares och så klart göra lite tzatziki.

Systembolaget har bistått oss med två olika Retsina.

2017 Tear of the Pine

Producent är S Kechris & Co Winery-Destillery som har sitt säte i Thessaloniki. Stelios Kechris, med en examen i oenologi från Dijon i Frankrike, satsade i början på 1980-talet på att göra en kvalitetsretsina för att återupprätta retsina-vinets något skamfilade rykte. Familjen hade en lång tradition av att framställa retsina till sin restaurang. Tillsammans med dottern Elena, med studier i Bordeaux, gjordes ännu en satsning på att ta retsinan ytterligare steg uppåt. Dom valde druvan Assyrtiko och vinifiering på öppna ekfat. Druvorna kommer från en vingård belägen i Goumenissa några mil norr om Thessaloniki.

Jag tycker faktiskt dom lyckas riktigt bra. En av de bästa jag druckit.
Detta är en Retsina av ett litet elegantare slag. Naturligtvis är inslaget av kåda påtagligt i såväl doft som smak, annars skulle det väl inte vara någon Retsina.
I doften hittar vi gula äpplen, lite citrus, örter och pinjeskog.
Smaken är frisk med en trevlig och bra syra. Gula äpplen, citrus, örter, unset honung och tallbarr ger vinet en hyfsad komplexitet. En liten rökighet har smugit sig in i eftersmaken liksom aningens havssalt.
Vi drack det här på kvällen efter en stekhet dag på bergshällarna i Nordhalland. Den grekinspirerade maten jag beskrev i inledningen utgjorde en perfekt kombo.




2016 Kamara Nimbus Ritinitis
Ett naturvins Retsina.
Familjen Kioutsoukis (Dimitrios, Eleftheria och deras barn) bestämde sig 2011 för att lämna storstan och flytta ut på landsbygden. Dimitrios, tidigare kemisk ingenjör ville göra någonting nytt och har idag tillsammans med med sin familj 11 ha med främst inhemska druvor så som Assyrtiko, Malagousia, Roditis och Xinomavro i norra Grekland, Thessaloniki, Melissochori, ett område som är känt från antiken för sina viner. Familjen använder sig av ekologiska metoder med biodynamiska inslag. 
Källa: Importörens hemsida

Druvorna skördas för hand. Därefter skalmacerar druvorna 5-7 dagar i ståltank. Alkoholjäsningen pågår under 20-30 dagar och därefter tillsätts pinjekåda av hög kvalitet från bergen Evia, utifrån ett forntida recept. Alkoholjäsningen sker med naturlig jäst och vinet genomgår malolaktisk jäsning.  Vinet ligger på sin jästfällning i tre månader.
Inte riktigt lika stor elegans som i Tear of the Pine. Syran är inte heller riktigt lika alert, däremot finns det ett större och mer dominerande inslag av kåda.
I doften råder det ingen tvekan om att detta är en Retsina. Efterhand får inslaget av kåda sällskap med en citruskompott, lite gröna äpplen, örter, liten lätt blommighet och uttorkad gräsmatta.
Smaken är kryddig med en större samling citrusfrukter, en del äpplen, aningens pepprig framtoning, tallbarr, unset honung och några sommarblommor.
Ett spännande och gott vin, som kunde haft en större syra för att få riktigt igång mig.

Båda dessa viner finns på SB:
Tear of the Pine har best nr 96052 och kostar 169 kr
Kamara har bestnr 96182 och kostar 219 kr.

För Retsinavänner känns detta som något som måste testas. Jag sätter inte ut något betyg, då retsina endast ska jämföras med retsina. Tear of rhe Pine tilltalar mig något mer.