söndag 15 juli 2018

2009 Dentelles & Crinolines Extra Brut från Pierre Brigandat & Fils.

Asså den här sommaren slår väl alla rekord i långvarig värme. Bevattningsförbud, utbrända gräsmattor, grönsakerna stannar i växten, de stackars bönderna får nödslakta mm....
Jo, det är rätt mycket besvärligt med värmen och torkan. Vädret är just inte mycket Vintankar känner att vi kan rå på, så vi försöker njuta av det som vi finner positivt. Luncher utomhus i skuggan, de fantastiskt ljumna och sköna kvällarna med sammetslena nätter och så klart bad i havet i en anständig temperatur (+22 grader).
Efter någon timma nere på "våra" klippor och ett svalkande dopp i det kristallklara havet drar vi korken ur en champagne vi inhandlade för ett par år sedan,

Producent är Pierre Brigandat & Fils, som är en odlare i den lilla byn Channes i Aube. Vi befinner oss i den allra sydligaste delen av Champagne nära gränsen till Bourgogne. I ca 50 år har dom drivit verksamheten som idag omfattar 20 ha. Till en början såldes alla druvor till Laurent Perrier men idag producerar dom själva lite över 50 000 flaskor fördelat på  fyra cuvéer. Det är mestadels Pinot Noir som odlas, men också lite Chardonnay. Dom är ännu inte ekologiskt certifierade, men arbetar på det. Sedan 2002 är det sonen Bertrand som leder firman.

Dentelles&Crinolines är den enda av deras cuvéer som innehåller Chardonnay (30%) resten dvs 70% är Pinot Noir.

Det har snart gått två år sedan jag senast drack den. Jag tyckte då att det var en helt OK champagne utan att den glänste på något sätt eller som jag skrev "En duglig dryck för sina slantar". Jag köpte två flaskor och den här sena eftermiddagen drar vi korken ur vår sista flaska.
Vi bjuder brodern och svägerskan på ett glas. Vi tycker alla att det här var ju en förbaskat trevlig champagne. Vi får nog göra en liten omvärdering
Vi sitter utomhus och då kommer ju alltid doftintrycken till korta, men viss kan vi känna en mycket frisk doft av äpplen, citrus, grusgång och aningens skolkrita.

I gommen har den en stor friskhet, ja nästan lite krispigt. Precis vad en önskar en sådan här solig och varm eftermiddag. Gula/gröna och även lite syrligt röda äpplen dominerar i munnen. Lägg till citrus, lime, några toner av persika och nektariner, förstärkta med mineraler av stenkaraktär. Avslutet har det där törstsläckande draget av grapefrukt med liten bitterhet. Vi är alla överens om att så här vill vi ha champagnen den här eftermiddagen där friskhet, tillgänglighet och törstsläckande drag premieras före stor elegans och djuplodande komplexitet.
Har den utvecklas så här bra på de gångna två åren? Eller är det helt enkelt stämningen och omständigheterna som gör att vi idag närmast ger den en hyllning??
Betyg 4
Det verkar finnas kvar flaskor i beställningssortimentet för 349 kr. Vi får allt köpa någon flaska till för efterkontroll!!

lördag 14 juli 2018

2005 Quintarelli Superiore och 2011 Il Fornetto , Stefano Accordini

När ska man dricka Amarone? Nördarna svarar nog när och var som helst. Andra svar jag hört är "En regnig tisdag". JC Vintankar svarar: "när helst det sänds en bra fotbollsmatch". Fast det ska medges att med den värme vi upplevt den här sommaren under fotbolls VM har det inte blivit Amarone till varje fotbollsmatch.
Under några av kvartstfinalerna blev det Quintarelli Superiore och under semifinalerna Il Fornetto.

Quintarellis Superiore är en av de absolut bästa Superiore som går att uppbringa. Den slår många Amarone med hästlängder. Så förväntningarna är alltid höga då vi drar korken ur en Superiore från Q. Den här kvällen korkar vi upp vår näst sista flaska från året 2005. Vad vi tyckt om andra vi druckit kan du läsa genom att klicka på resp årtal: 2000  2005 och 2009.
Bakom det här vinet finns den legendariske Giuseppe Quintarelli. Han gick bort i jan 2012 vid 84 års ålder, men vingården lever vidare genom hans barn. Geografiskt befinner vi oss några mil väster om Verona i Cerè i Negrardalens östsida.
Druvblandningen är 55% Corvina och Corvinone, 30 % Rondinella och 15% en blandning av druvorna Cabernet Sauvignon, Nebbiolo, Croatina och Sangiovese.  Druvorna har vuxit på vinstockar som i genomsnitt har en ålder av drygt 30 år. En del av druvorna (de sent skördade) vinifieras omedelbart, en del druvor torkas och vinifieras som på amaroenevis. Sedan blandas dessa och får ligga på stora fat av slavonsk ek i fem till sju år.
Quintarelli har alltid levt efter principen att släppa vinerna då de är drickklara, vilket ofta inneburit att varje årgång har släppts långt senare än vad andra odlare gjort i Valpolicella.


Doften är stor och maffig. Den drar iväg mot mörk frukt med inslag av russin och några andra torkade frukter. Här finns en del örter och mineraler någon försiktig ton av läder samt unset rosor.

I munnen förvånas vi av att inslaget av russin är så stort. Detta har vi inte känt tidigare. Kan det möjligen vara så att vinet precis passerat sin topp?? Hur som så är det fortfarande väldigt gott med massor av söta, mörka körsbär, blåa plommon, lite björnbär, diverse torkade frukter och några nypor örter. Syran håller fortfarande friskheten vid liv. Tanninerna alldeles sammetslena.. Eftersmaken härligt lång, men även här en tydlig russinton tillsammans med mörk choklad och söta körsbär.
Betyg 4

Till de båda semifinalerna drog vi korken ur vår första 2011:a. Vi har så klart valt något av det bästa som går att uppbringa i Amarone-väg. Il Fornetto tillhör den yppersta eliten. 
Druvorna, 75% Corvina och 25% Corvinone, kommer från vinfältet "Il Fornetto" i närheten av staden Negrar. Druvorna får torka i 140 dagar. Vinet har fått ligga i 36 månader på nya barriquer av fransk ek. Vi har tidigare hyllat årgångarna: 20042006 och 2007

2011:an är ung och får därför några timmar i karaff för att komma till sin rätt. Vi dricker den under två dagar och det vete katten om den inte presterar som bäst dag 2, även om den redan till den första semifinalen gör ett mäktigt intryck.

Doften är stor och mäktig med massor av mörka bär, läder, jord, örter, kakao, lite torkad frukt, grus och någon liten försiktig blommighet. Det känns att detta är en amarone i sin linda med ännu inte fullt utvecklade dofter och smaker. Vi anar stordåd på gång.
Smaken är stor och kraftig samtidigt som den har en fin elegans. Det börjar med söta, mörka körsbär, lite björnbär, några hallon och blåbär samt några droppar svartvinbärssaft. Efterhand känner vi örter, kakao, steniga mineraler, lite torkad frukt och unset rosor. Friskheten finns där. Tanninerna ger vinet en liten stramhet. Alkoholen (16,5%) kan vi notera första kvällen, inte som alkoholstick utan mer som en förnimmelse. Dock är den som bortblåst kväll nummer två. Eftersmaken formidabel med mera söta, mörka körsbär, torkad frukt, massor av mörk choklad, några droppar espresso och lite sötlakrits. 
Javisst är det en strålande amarone redan nu, som kommer att utvecklas ytterligare så att djupet i smakerna blir mer påtagligt. Ni som har några 2011:or kan skatta er lyckliga. Ingen brådska att dra korken. 
Betyg 5-



torsdag 12 juli 2018

2016 SP68, Occhipinti

Värmen fortsätter att regera över den Nordhalländska bygden, där Vintankar har sin hemvisst. Något regn faller det inte över vår halvö. Gräsmattorna är sedan länge utbrända och mer tagit formen av små halmstrån. Vi är ju hängivna husbehovsodlare och klarat oss hyfsat väl så här långt, men sedan en vecka tillbaks har kommunen infört bevattningsförbud så det spörjs hur det ska gå i fortsättningen. Värre är det så klart för yrkesodlarna som lever på sina grödor.
Ni som följer min blogg vet att jag har en stor favorit bland vinmakarna på Sicilien. Arianna Occhipinti. Il Frappato är jag speciellt förtjust, men även hennes övriga viner gillar jag.

Arianna Occhipinti har sina vingårdar på Siciliens sydkust nära byn Vittoria. Dom odlar i huvudsak Frappato och Nero d´Avola och så görs det olivolja. Odlingarna bedrivs efter en blandning av ekologiska och biodynamiska principer. Förutom Il Frappato gör hon också Grotte Alte (lika delar Frappato och Nero D´Avola), SP68 (70% Frappato och 30% Nero D´Avola) och Siccagno (100% Nero D´Avola) samt ett vitt vin SP68.

SP68 har jag druckit ett par tidigare årgångar, så klicka på årtalet så får du mina tankar: 2012,   2014 och 2015. Nu är det dags för den första 2016.
Druvmixen framgår ovan. Vinet har fått vila upp sig 6 månader på cementtankar och en månad på flaska innan det släpps ut på marknaden. Du som vill veta mer om producenten och hennes viner kan klicka dig in på hennes hemsida.

Ett ungt vin, som säkert kommer att utvecklas en del. Vi gav det lite tid i våra glas och då händer det saker.

Doften börjar lite diskret, men tar sig allteftersom vinet får tid i glasen. Röda bär, läder, våt jord, krossad flintasten, svart te och några örter kan vi summera doftintrycken till.

I munnen känns det lite småslankt, friskt och med en viss stramhet, men är ändå hyggligt tillgängligt redan nu. Det första vi noterar är en fin kompott av röda bär( jordgubbar, hallon, tranbär, syrliga körsbär), som sedan följs av lite örter och steniga mineraler med en diskret liten rökighet. Här finns en trevlig och bra syra som för tankarna åt lingonhållet. Tanninerna finns där, biter lite försiktigt utan att bli alltför närgångna. Eftersmaken är medellång och där återkommer både de röda bären, mineralerna, den krossade flintasten, men allt är förstärkt med några bär av mörkare slag.
Betyg 4
Jag betalade runt 160 DKK   i Köpenhamn hos Cibi e Vini.
Nu är det 2017 på gång och den kostar 175 DKK. För närvarande finns den inte på SB, men håll utkik för den dyker upp med ny årgång och går åt fort.

tisdag 10 juli 2018

Champagne A Viot & Fils

Det har nu gått mer än två år sedan jag fick den här champagnen som ett varuprov. Den lanserades då som den billigaste champagnen på Systembolaget. Jag tyckte den var förvånansvärt bra för sitt pris och skrev ett blogginlägg. Nu drygt två år senare har priset gått upp dryga tjugo kronor, så att den nu kostar 197 kr. SB:s billigaste champagne är André Legrand för 169 kr. Den har jag inte smakat.

Sonen fyllde 30 i våras. Vi hade den då som ett dryckesalternativ till den buffé som serverades. Intrycket är att den föll hans jämnåriga vänner väl i smaken. Häromkvällen provade vi den själva.
Historien börjar med att Armand Viot 1921 började odla vin i Champagnes södra delar, Côte des Bars närmare bestämt i byn Colombé-la-Fosse. Fem generationer senare är det Julien Viot som har ansvaret. Det här är en liten odlare som idag äger åtta hektar. All deras Champagne kommer från deras egna vingårdar, dessa är planterade med 34% Chardonnay, 33% Pinot Noir och 33% Pinot Meunier. De har för närvarande 300.000 flaskor som lagras i deras källare i väntan på degorgering.
Just den här champagnen har druvsammansättningen Pinot Noir (60%), Chardonnay (30%) och Pinot Meunier (10%).
Det är en NonVintage dvs den består av vin från ett flertal årgångar. Deras Brut Tradition ges alltid minst fem år på jästen innan den degorgeras. Dosagen är ca 5g per liter.

Vi möts av en trevlig doft av mogna, gula äpplen, lite citrus, stendamm, kanderade mandlar och brioche. På det hela en angenäm doft, som det är lätt att gilla.

I munnen kan vi omgående konstatera att det här är en tämligen lättdrucken sak samtidigt har den en stor och bra syra. Frisk och fräsch i hela sin framtoning.
Ganska omgående noterar vi de gula äpplena vi kände i doften, men de kompletteras med inslag av lite rödare höstäpplen med en bra syrlighet. Vi känner en hel del citrus, nötter, rostat bröd samt tydliga mineraler av såväl stenig karaktär som skolkrita. Inslaget av gula stenfrukter såsom persika och nektariner förhöjer smakintrycken. I avslutet hittar vi en del grapefrukt.

Så klart är det här ingen stor champagne med djup, komplexitet och elegans. Det är ju inte heller något en kan förvänta sig för för 197 kr, men för detta priset tycker jag ändå att en får en bra champagne-känsla. Ut av de champagner jag smakat under 250 kr har den få eller snarare ingen som slår den.

Betyg 3++

lördag 7 juli 2018

2011 Tintilia 66 och Sauce Pidmont.

Tidigare i veckan  åt vi en Sauce Pidmont. Enligt receptet (se längst ner på sidan) skulle inkråmet i Salsiccia användas. Vi bytte ut detta mot inkråmet i hemmagjorda vildsvinskorvar. Ett mycket lyckat resultat. Vi drack till detta ett vin gjort på druvan Tintilia. En för oss okänd druva tills i våras, då vi drack Settevigne Tintilia del Molise. Vi gillade vad vi drack och skrev så klart en bloggpost om detta, vilket du kan läsa om här.
Nu steppar vi upp ett hack och öppnar Claudio Cipressis prestigevin på druvan Tintilia.
Tintilia är en druva som var bortglömd, men som fått en renässans de senaste decennierna. Ja så mycket att Tintilia del Molise blivit en egen DOC sedan 2011. Geografiskt befinner vi oss några mil nordost om Neapel, inklämd mellan Abruzzo i norr och Apulien i söder
Producent till Tintila 66 är Claudio Cipressi vars vingård ligger strax utanför byn San Felice del Moise i provinsen Campobasso. Vingården ligger högt och har en fin utsikt mot Adriatiska havet, men också en bedårande vy över de omgivande kullarna. 16 ha vinmarker förfogar dom över. Odlingarna bedrivs enligt ekologiska principer och är från 2014 också certifierade som detta.


Druvorna till Tintilia 66 kommer från ett vinfält beläget runt 520 m över havet. Druvorna skördades i början på oktober. Macerationen har varat i dryga 10 dagar. Det har sedan fått mogna i 36 månader på ekfat.

Färgen har en djup granatäppelröd ton.
I doften känns mörka bär, lite läder, vått jord, tobak, örter och kryddor samt unset balsamico. Intensiv utan att bli påträngande.

I munnen är det rätt så slankt med viss stramhet. Det finns en fin bärkompott av såväl mörka som röda bär. De lite syrliga körsbären i sällskap med hallon, tranbär och blåbär ger vinet en fruktsmak som direkt slår an till våra smaklökar. Lite kryddor, steniga och järnhaltiga mineraler samt den långa eftersmaken med lakrits, några droppar espressokaffe, ännu mera körsbär och unset svartpeppar gör det här vinet till en riktig vinnare.
Den förträffliga syran i kombination med tanniner som biter lite försiktigt i munhålan ger vinet precis den karaktär som ett riktigt bra matvin ska ha.
Fast vi behöver inte mat för att finna glädje i Tintilia 66.
Strålande gott blir vårt slutomdöme.
Betyg 4++
På "Bolaget" kostar vinet 555 kr.


Det finns endast två viner på Systembolaget gjort på druvan Tintilia. Det är Tintilia 66 (78944) och Settevigne (76817). Du som är nyfiken på att prova den här druvan får rådet att köpa en flaska av Settevigne för 299 kr och se om den stämmer överens med dina smakpreferenser. Gör den så har du ett mer komplext och elegantare vin som väntar i Tintilia 66.




torsdag 5 juli 2018

Mancini en vingård i utkanten av Pesaro i Marche.

Vid vårt besök i Pesaro under midsommarhelgen blev vi en kväll sugna på grillad fisk. Vi ville gärna dricka något lättare rödvin till detta. I vinlistan hittade vi Pinot Noir dessutom från en vingård belägen alldeles i utkanterna av Pesaro. Vinet var gott, så påföljande dag besökte vi vingården.

Fattoria Mancini.
En familjeägd vingård som startade sin verksamhet 1861. Nu är det femte generationen vinmakare som driver den 30 ha stora vingården.
Flera av deras vingårdslotter ligger i Nationalparken Monte San Bartolo alldeles i utkanten av Pesaro. Stora nivåskillnader, branta sluttningar och närheten till Adriatiska havet skapar ett speciellt mikroklimat och samtidigt spektakulära vyer.


I början på 1800-talet anlade Napoleon administrationen vingårdar med Pinot Noir som huvuddruva. Den trivdes väl och anpassade sig till förutsättningarna både klimat- och jordmässigt. Numer betraktas just den klon av Pinot Noir som en egen lokal druva.

Vi besökte vingården. Vi hann inte med någon riktig rundvandring utan fick nöja oss med en provsmakning.
Den mycket trevliga Chiara berättade lite om vinerna och serverade oss fem smakprover:
- Roncaglia på druvan Albanella
- Impero Blanc de Noir
- Focara Pinot Noir
- Focara Pinot Noir Rive
- Sangiovese Rive


Vi fick dessvärre vare sig smaka eller köpa deras prestigevin BLU, som sedan 2007 uteslutande är gjort på den gamla druvan Ancelotta. Slutsålt

2017 Roncaglia
Vårt första smakprov var ett vitt vin gjort på den lokala druvan Albanella. Mancini har sedan tidigt på 1970-talet gjort viner på just denna druva. De kommer från ett vinfält runt den lilla byn Roncaglia precis utanför Pesaro och gränsar till San Bartolo National Park. 1994 fick den statusen DOC Colli Pesaresi Roncaglia.
Vinet görs på lägst 75% Albanella och får innehålla som mest 25% vit Pinot Noir.
Varsam pressning av druvorna. Jäsning på ståltank, där musten får ligga i fyra månader på sin jästfällning innan det buteljeras. "Microfiltering" innan buteljeringen.
Färgen går i en vacker halmgul ton.

I doften finns det en hel del citrus, lite örter, aningens sommaräng och rejält med sten- och grusdamm.

I gommen är det friskt och rent på något vis. Citrus, gröna äpplen, persika, några stora nypor örter, stenmineraler och en liten nötig ton i avslutet.

Det här kändes spännande, så en flaska fick följa med hem för en mer noggrann granskning.
2016 Focara Pinot Noir
Detta är deras Bas-Pinot-Noir. 100% avstjälkning. Maceration i sju dagar. Jäsning på ståltank. 12 månaders mognad på 228-liters ekfat.

I doft och smak finns en ganska så typisk på pinot-frukt, lite kryddor och mineraler. Bra syra och små nätta tanniner gör det här till ett trevligt vin. Kanske inget stort vin men ändå trevligt och gott.
2015 Focara Pinot Noir Rive.
I det här fallet kommer druvorna från vinfältet med namnet Rive. Det tillverkas på ungefär samma sätt som bas-pinoten. Ligger på ekfat lika länge, men här är 50% av ekfaten nya och resterande 50% använda ett år.

Vi får en mer fokuserad frukt, där de röda bären framträder med större tydlighet. Jordgubbar, lite syrliga körsbär, något enstaka björnbär, hyfsat med kryddor främst svartpeppar och unset viol.
Visst det är runt 8 euro dyrare, men klart värt det. En flaska får följa med hem.
2017 Impero, Blanc de Pinot Noir
Det här alltså ett vitt vin gjort på den blå druvan Pinot Noir. Vi som älskar champagne vet ju att där görs "vit" champagne på blå druvor bl a på Pinot Noir. Mancini har i över 40 år laborerat med att få fram ett stilla vitt vin på Pinot Noir. 1998 släppte dom den första årgången.
Här avstjälkas inte druvorna utan hela klasar pressas ytterst försiktigt allt för att minimera skalkontakten.. Vinet får jäsa på ekfat och mogna i cirka 12 månader på franska 228-liters ekfat (20% nya, 40% två ggr använda och 20% 3 ggr använda.

Färgen är halmgul med några gyllengula stråk.

I doften känner vi röda äpplen, citrus, en hel del örter och kryddor, lite gula stenfrukter och unset blommor.

Smaken känns kraftig med en bra syra. Friskt och matigt på något sätt. De röda äpplena från doften återkommer tillsammans med en hel del röda citrusfrukter. Inslaget av örter och kryddor är påtagligt. De gula stenfrukterna från doften känns nu som persika och nektariner. Ett annorlunda vitt vin. Spännande som bara den. Så klart fick en flaska följa med hem för lite noggrannare undersökning, så Vintankar återkommer i ärendet.

På gården kostar det här vinet 22 euro.
Det finns en mousserad variant för 32 euro.
Bas Pinot Noir 17 euro medans Rive kostar 25.
Dom gör två olika Sangiovese för 9 resp 15 euro. Vi testade den dyrare. Helt OK, men tog inga noteringar.



tisdag 3 juli 2018

Verdicchio, Pecorino, Bianchello och Spumante på Sangiovese. Vi befinner oss i Pesaro i Marche.

Vi tillbringade midsommarhelgen i Pesaro, en liten fin stad vid Adriatiska havet. Den ligger några mil söder om den betydligt mer kända badorten Rimini. Vi hade några lugna och fina dagar i Pesaro. I år firar dom 150-årsdagen efter Rossinis bortgång. Han dog visserligen i Paris men föddes i Pesaro.
Många trevliga restauranger. Väldigt trevligt bemötande. Fina stränder. Vi kan verkligen rekommendera ett besök i Pesaro.
Utbudet av fisk och skaldjur var mycket stort. Det blev ett flertal restaurangbesök, där vi njöt av dessa läckerheter.

Det blev så klart en del vitt vin till maten. Verdicchio är en druva som vi känner till hyfsat väl, men Bianchello, Pecorino och vit Pinot Noir tillhör inte vanligheterna
2016 Bachero från Vini Pontemagno.
En Verdicchio dei Castelli di Jesi gjort så klart uteslutande på druvan Verdicchio. Detta blev vårt första vin då vi sent på eftermiddagen anlände till Pesaro. De flesta restauranger var stängda, men vi hittade ett café/bar som serverade några enkla Piadina. Under parasollen och med en svag bris i den över 30-gradiga värmen var det här en verklig hit.
I doften frukt, citrus, blommor och örter. Rätt så bra tryck i frukten och örterna och med en härlig liten bitterhet i eftersmaken. Enkelt. Törstsläckande. Charmigt. Och precis vad vi behövde.
På SB finns det 17 viner med beteckningen Verdicchio dei Castelli Jesi.


2017 Onirocep, Pantaleone
Ett vin gjort på druvan Pecorino. Vinets namn är som den uppmärksamme ser ett anagram på druvan. Pantaleone ligger i de södra delarna av Marche inte så långt från Ascoli Piceno. En liten familjeägd vingård med inriktning på biologisk odling.

Vinet är gjort på Pecorino till 100%. Jäst på ståltankar och legat en kortare tid på dessa.
Väldigt frisk och fräscht med fina lite rödare citrustoner, gula stenfrukter, steniga mineraler, någon liten blommighet och så några rejäla nypor örter främst timjan och rosmarin.
Här finns en stor och välkomnande syra. Det vilar en slags renhet över vinet. Vi gillade det här till våra fiskrätter.
En sökning hos SB visar att det finns 14 viner på denna druva.

2017 Celso, Bianchello del Metauro
Producent är Guerrieri, beläget några mil söder om Pesaro. De arbetar ekologiskt, men utan att vara certifierade. De tillverkar pasta från egen skörd av korn och olivolja förutom vin. Använder enbart naturlig jäst. All uppvärmning på gården sker genom solenergi.

Jäst på ståltankar och även tillbringat några månader på dessa för att lugna ner sig. Ett ungt vin som ska drickas ungt.
Det lever mycket på sin friskhet och unga gula frukt: citrus, äpplen, persika samt en hel del örter.
Visst är det ett enkelt vin, men har sin charmiga karaktär.
Första gången vi dricker vin på den här druvan, men vi gör det gärna igen. Funkade utmärkt till blåmusslor och pasta.
Hos SB finns det dessvärre inga viner på denna druva.

Spumante Rosé Extra Dry
Det här vinet är gjort på druvan Sangiovese, som skördats extra tidigt för att få en fin syra. Charmat-metoden har använts, vilket innebär att det inte jäst en andra gång på flaska som champagner får göra, utan på ståltankar.
Vi kan hitta en hel del röda bär främst smultron, jordgubbar och några hallon. Lite blodgrape och stenmineraler i avslutet. Friskt. Törstsläckande. Lättdrucket. Väldigt gott!!
Det är klar det inte går att jämföra med roséchampagner. Det har naturligtvis inte den komplexiteten, men varma kvällar är detta riktigt trevligt som aperitif eller som mingelvin. Vi betalade 15 euro på vår restaurang för att ha något att läppja på medans vi tittade på menyn. Det kan vi tänka oss göra åtskilliga gånger till, när tillfälle ges. Dessvärre finns det inte på SB.
2017  Verdicchio dei Castelli di Jesi
Ytterligare en Verdicchio nu från producenten Zaccagnini. Visst påminner den en hel del om Bachero, som jag inledningsvis skrev om, men inte riktigt lika fokuserad i frukten. Inte heller samma ört och bitterhet i avslutet. Absolut inte dålig men Bachero vann den matchen.



Vi gjorde också ett snabbbesök hos Vingården Mancini i utkanterna av Pesaro. Vi köpte med oss ett par flaskor. Vi drack två av deras Pinot-viner när Sverige spelade fotboll mot Tyskland. Dom gör faktiskt en vit Pinot Noir. Jag har druckit detta som champagne fast då kallas det för Blanc de Noir, men en stilla vit Pinot Noir har jag aldrig druckit tidigare. Fast mer om Mancini och deras Pinot Noir viner i morgondagen inlägg.

söndag 1 juli 2018

Modena och Lambrusco.

Det är först i sommar som Vintankar på allvar provat några Lambrusco. Åker en till Emilia Romagna på sommaren och temperaturen klättrar upp över 30 grader, ja då söker en efter svalkande drycker, gärna med lite lägre alkohol i. Vi har nyss kommit hem från en resa, där vi hade ett par övernattningar i Modena. Och så klart drack vi ett par olika Lambrusco. Riktigt frälsta blev vi inte, men visst är det ett spännande vin.
Det går ju inte att gå förbi Modena utan att nämna att det är här Ferrari har sitt ursprung.

Pavarotti föddes också strax utanför Modena.


En mycket trevlig Saluhall, där det vimlade av olika Balsamico varianter och andra läckerheter.












Lambrusco är en druvsort med ett 60-tal olika kloner. Det är framförallt i Emilia-Romagna som druvorna odlas, men visst odlas dom i ytterligare en del områden i Italien. Det finns 8 DOC-klasser för Lambrusco, där de viktigaste är Grasparossa, Salamino och Sorbara. Vinet görs som torrt, halvtorrt (amabile) och sött (dolce). Det får användas andra druvor bl a ancellotta, men viner DOC klassificerade måste innehålla Lambrusco till 85%.
Lambrusco är också namnet på en vintyp som är mousserande och rött eller rosa i färgen.
Vinet får jäsa på ståltankar och genom att tillsätta en mängd ojäst must till det färdigjästa vinet så åstadkommes en andra jäsning. Även den sker vanligtvis på ståltank (charmat-metoden), men visst förekommer det även att vinet får jäsa en andra gång på flaska (champagne-metoden).

Lambrusco di Sorbara från Torre Tusini


Resans första Lambrusco. Vi drack det till en lättare lunch. I mitt tycke också resans bästa Lambrusco, om detta berodde på omständigheterna med tryckande värme, trevlig personal och god mat ska jag låta vara osagt. Friskt, törstsläckande och tusan så lättdrucket var det, men samtidigt med en stor portion charm under ytan. En hel del röda bär, lite lingonsyrlighet och små nätta inslag av örter och sten-mineraler. Producenten håller till någon mil norr om Modena i SanProspero.

Lambrusco di Sorbara, Selezione, Francesco Vezzelli.
Vi köpte den här flaskan på rekommendation i saluhallen. Producenten håller till i utkanterna av Modena. En Lambrusco i lite stramare stil, men också med mer fruktsötma. Massor av ljusa körsbär och jordgubbar samt grusmineraler. Lite av en besvikelse.

Lambrusco Grasparossa di Castelvetro, Giacobazzi

Den här har beteckningen Amabile och klassas därmed som halvtorr. Lättdrucken, visst finns det en sötare frukt, men också en liten lätt bitter ton i avslutet. Enkelt. OK i den ljumna sommarnatten. Ett glas får räcka.

Centenario, Grasparossa di Castelverto från Cleto Chiarli
Den här högg jag på flygplatsen. Ville ju få med mig en flaska hem för att bjuda brodern och svägerskan på.

100 % Grasparossa. 36 timmar lång maceration. Ett par månaders återhämtning på ståltank innan buteljering. Lite kraftfullare med mörka bär som kompletterar de röda bären. En hel del både steniga och järnhaltiga mineraler. Lite mer juice och samtidigt eleganta tanniner. Den här gillar jag.

Riktigt tänd på Lambrusco har jag väl inte blivit, men inte heller avskräckt. Jag kommer att fortsätta mitt sökande efter någon riktigt bra. På Systembolaget kan jag notera att det finns 13 olika flaskor varav 5 finns i det ordinarie sortimentet. Av dessa har jag läst en del gott om Fondatore (90223), så det får bli en flaska vid tillfälle.
Jag vet att den danske vinhandlaren Carlo Merolli är en stor älskare av Lambrusco, så vid nästa Danmarksresa får det nog bli ett besök hos honom.

lördag 30 juni 2018

2013 Cabernet Franc, Garage Maule Valley

Månadens vin i juni på forumet finewines.se var en Cabernet Franc från  Garage Wine Maule Valley. Ni som följer bloggen vet att jag ganska ofta deltar i dessa vinprovningar.
Det kostar inget att vara medlem på forumet. Det är bara att registrera sig och ta del av diverse nördiga vinmänniskors tankar och åsikter om vin. Just projektet "Låt oss dela en pava över nätet" tycker jag är lite extra kul. Någon av medlemmarna väljer månadens vin. De som har lust deltar genom att köpa en flaska och sedan förmedla sina tankar.
Utförsåkningen tog kanadensaren Derek Mossman Knapp till Chile. 2001 startade han tillsammans med hustrun Pilar Miranda och deras gode vän Alvaro Pena Garage Wine Company. Från början ett hobbyprojekt med intentionen att göra vin småskaligt, hantverksmässigt och personligt, men ryktet om deras viner spred sig via vänner och bekanta. Restaurangerna i trakten hakade på och resten är historia. Derek har också varit väldigt aktiv i MOVI, en organisation för oberoende vinbönder.
Druvorna köper dom från vinbönder med gamla vingårdar. Betalar dom anständigt, vilket betyder väsentligt mer än vad de stora jättarna gjort.
I dag produceras cirka 40 000 flaskor från väldigt många olika vingårdslägen baserade i Maule, Maipo och Itata. Man fokuserar på flera olika druvor såsom cabernet sauvignon, cabernet franc, carignan, país, garnacha och mataro. Vintillverkningen sker för hand, skalkappan trycks ner för hand, jäsningen sker spontant och temperaturen kontrolleras genom att man öppnar och stänger fönstren i byggnaden. Ekfaten är gamla för att ge så lite karaktär som möjligt.
Källa: Handpicked Wines hemsida

Las Higueras Vineyard Cabernet Franc Lot #43.
Druvorna till detta vin, gjort enbart på Cabernet Franc, kommer från mycket gamla "bush vines", där ingen konstbevattning existerar. Fortfarande används hästar i stället för traktorer. Odlingarna är belägna vid floden Perquilauquen i Maule några mil söder om Santiago.
I doften hittar vi en hel del mörka bär, lite kryddor, våt jord, lite instängd källare, aningens piptobak och stendamm. Ingen jätteutvecklad doft, ändock mycket tydlig.

I munnen är det en stor och trevlig attack av mörka bär, där de svarta vinbären särskilt utmärker sig, men även körsbär, plommon (blåa) och diverse skogsbär kan vi ana oss till. Allt i en solvarm stil. Lite kryddor och örter finns där i bakgrunden. Syran är helt OK. Tanninerna är närvarande men är ytterst beskedliga. Eftersmaken medellång med mera mörka bär och en hyfsat stor dos grön paprika.
Vinet känns helt drickmoget i dagsläget och jag tror inte det kommer att hända så mycket vid ytterligare lagring.

Betyg 3++

Vinet finns i Systembolagets beställningssortiment till 229 kr.

torsdag 21 juni 2018

2012 Generala, Barbera D´Asti från Bersano

Häromkvällen öppnade vi en flaska Barbera till kvällens pastarätt. Vi brukar gilla Barbera och det här var inget undantag. Vi drack den under två dagar och den håller ihop väldigt bra. Då vi hällde upp de sista dropparna ställde vi oss frågan "varför dricker vi inte Barbera lite oftare"?
Bersano grundades år 1907 av Giuseppe Bersano då han förvärvade egendomen Cascina Cremosina, ett av de vackraste slotten i Piemonte, beläget i Nizza Monferrato. Då sonen Aruro Bersano tog över vineriet 1935 expanderade vineriet mycket och hans motto ”Se vuoi bere bene, comprati un vigneto” (vill du dricka gott, köp en vingård) är företagets motto än idag. Genom åren har företaget växt till 230 hektar vingårdsmark med tio egendomar spridda i Monferrato och Langhe. Idag ägs det av familjerna Massimelli och Soave
Källa: hemsidan hos janake winegroup

Generala är en av deras två prestige Barbera. Vinifieringen har ägt rum på ståltankar Vinet har sedan fått mogna först i sex månader på stora ekfat s k tonneaux, därefter i ytterligare sex månader på barriquer av slavonsk ek och slutligen arton månader på flaska innan det släpps ut på marknaden.

En försiktig och trevlig doft av röda bär främst körsbär strålar mot oss, men visst mörka plommon,  regnvåt jord, nyplockad svamp, aningens örter och aningens kakao samt unset vanilj finns där också. Oj till slut kommer även torkade rosor.

Är doften trevlig så är det ändå så att det är när vi smakar vinet som våra mungipor går upp i dur-läge. Den rena och finstämda frukten parad med lite örter och kryddor är smått förförande. Visst finns här syra och tanniner, men intrycket blir ändå ett varmt och mjukt vin med bra spänst. I avslutet hittar vi lakrits av det sötare slaget, röda körsbär, diskret kryddighet, lite espresso, kakao, aningens vanilj, lite spad från svarta oliver och någon ton av violer och rosor.
Gott är det. Mer Barbera vill vi testa.
Betyg 4

189 kr vill "Bolaget" ha för årgång 2014.