onsdag 17 oktober 2018

2016 F. Lumpp Givry 1er Cru Crausot

Månadens vin i oktober på forumet finewines.se är 2016 F. Lumpp Givry 1er Cru Crausot
Ni som följer bloggen vet att jag ganska ofta deltar i dessa vinprovningar.
Det kostar inget att vara medlem på forumet. Det är bara att registrera sig och ta del av diverse nördiga vinmänniskors tankar och åsikter om vin. Just projektet "Låt oss dela en pava över nätet" tycker jag är lite extra kul. Någon av medlemmarna väljer månadens vin. De som har lust deltar genom att köpa en flaska och sedan förmedla sina tankar.




Francois Lumpp ärvde tillsammans med sin bror familjens egendom i Givry under slutet av 70 talet. 1991 startade Francois tillsammans med sin fru Isabelle sin egen Domaine. De började om helt och planterade nya vingårdar i några av Givrys bästa 1:er Cru lägen, med bästa möjliga plantmaterial och med hög densitet. Att plantera och odla alla vingårdar från första början är något som blir mer och mer ovanligt i Bourgogne, men det gör att Francois känner sina vingårdar och rankor utan och innan. Precis som i Côte d´Or så ligger de bästa vingårdslägena i Givry i mitten av sluttningarna, det är också här man hittar hjärtat av Francois Lumpps vingårdar. Idag omfattar verksamheten 9,5 ha.
Källa: Importören (Johan Lidby Vinhandel) hemsida
Crausot är en Premier Cru-belägen vingårdslott strax utanför kommungränsen till Givry i kommunen Jambles. Francois har 0,93 hektar planterade med Pinot Noir och 0,63 hektar Chardonnay i denna Premimer Cru. Vingården ligger ca 276 meter över havet i lätt sluttande sydlig orientering. Stockarna är drygt 25 år gamla. Vinet jäser på rostfria ståltankar och lagras sedan i ca 12 månader på 228 liters ekfat. Ca 70% av faten är nya, något som den koncentrerade frukten inte har något problem att integrera.
I doften hittar vi en hel del röda bär och kryddor samt någon liten ton av vanilj, lite gruskross och aningens svart te.
Visst finns det rätt typiska PN-drag, men kanske mer åt Oregon och Spätburgunder än Bourgogne.

I munnen är det ett ungt vin med bra friskhet. De röda bären från doften återkommer som hallon, jordgubbar, tranbär och syrliga körsbär. En fin kryddighet noteras, precis som i doften. I eftersmaken lite rosor, nypon, steniga mineraler samt toner från fatlagringen.

Ett trevligt vin. Tämligen lättdrucket. Men jag går inte riktigt igång på det. Blir det bättre med lagring? Svårt att säga. Jag köpte två flaskor, så den ena får väl ligga ett par år så får se. Ytterligare flaskor avstår jag ifrån. Priset 379 kr gör väl sitt till.

Betyg 4-


måndag 15 oktober 2018

Champgne Marguet Special Collection 1995.

I slutet på augusti fick jag mail från Franska VinListan. Det gavs en möjlighet att köpa mogen champagne för ett rimligt pris. Det var årgångarna 1995,1996 och 1999 från Champagne Marguet som var till salu för 1935 kr knappt 650 kr per flaska. Dom kanske tre bästa årgångarna det decenniet. Jag hoppade på erbjudandet och i fredags, när det rådde Brittsommar här i Nordhalland, fann jag det lämpligt att dra korken ur den första flaskan.

Champagne Marguet grundades så sent som 2005. Det var en sammanslagning av det ursprungliga Champagne Marguet grundat 1875 och Bonnerave Frères från 1905.
Idag är det Benoit Marguet som står vid rodret. Vinmakare i femte generationen. Dom förfogar över 10 ha i Grand Cru-lägen: Ambonnay (7,3), Bouzy(0,7) samt Mailly. Runt 20% av skörden säljs till Krug. Vinstockarna har en genomsnittsålder på 40 år. Ett ekologiskt tänk har funnits länge, men sedan 2013 är hela verksamheten biodynamisk driven. Sedan 2010 plöjer hästarna Titan och Urban Marguets marker. Verksamheten bygger på dom tre pelarna:
- samspelet med naturen
- samarbetet med kollegor, vinmakare och odlare med samma grundsyn
- samsynen med Rudolf Steiner, "grundare" till den biodynamiska skolan.

1990-talets första år var en besvikelse för de flesta champagneodlarna, men så kom 1995 som gav en stor skörd och med bra druvkvalitet.
Den här champagnen är gjord på 35% Pinot Noir från Ambonnay, 25% Pinot Noir från Bouzy och 40 % Chardonnay från Ambonnay. Degorgering ägde rum i juni 2014 och då gjordes en dosage på endast 2g per liter. En Extra Brut med andra ord. Idag jäser deras champagner på ekfat, men det här är tiden före Benoits ansvar, så den lära vara jäst och lagrad på stålfat.
Till en början strömmar bubblorna upp från botten av glaset mot ytan, men strömmen avtar efterhand. Lite större bubblor än vad jag vanligtvis noterat. Sakta men säkert minskar kolsyrekänslan för att vinet så småningom upplevs som bra nära ett stilla vin.
En mogen champagne med en hel del fallfrukt i doften. Gott om kryddor, lite tropisk frukt och mineraler som påminner om den gamla skolkritan och krossad sten kan jag också förnimma. Här finns tydliga signaler om en champagne med hög ålder.
I munnen kommer bekräftelsen på att vi har en champagne med ett antal år på nacken och som är fullmoget, nästan gränsande till övermoget. De bokna äpplen är det första som noteras, men visst lite gul/gröna äpplen finns här också. Tydliga  toner av örter och kryddor. Aningens, aningens citrus som i avslutet drar mot grapefrukt. En anstrykning av mandel och honung kan vi också notera i avslutet. Det finns till en början lite gula stenfrukter (persika, nektarin, plommon), men de klingar av efterhand. Syran är alert rakt igenom.

En annorlunda och spännande upplevelse. Den påminner inte så mycket om andra champagner jag druckit, men jag kan inte låta bli att fascineras av dessa övermogna toner.

Betyg 4




fredag 12 oktober 2018

Vin från Georgien: Gavazi

I fredags var vi hemma hos goda vänner som nyligen besökt Georgien. Dom hade köpt med sig en flaska rödvin, som vi fick förmånen att få smaka. Det är faktiskt den första flaskan vin från Georgien som Vintankar smakar.
Det är inte helt lätt att hitta så mycket information om det här vinet eller producenten. Det står att det är ett semi-sweet wine, vilket jag inte tycker stämmer. Visst finns det en viss sötma, men mer av typen fruktsötma.
Vinet är gjort på druvan Saperavi. En mörkblå druva med tjockt skal och med ett rödfärgat fruktkött, vilket gör att vinerna blir nästan svarta i färgen. Precis så är det med vårt vin, som har en mörkblå färg med lite mörkvioletta stråk. Ja nästan svart och väldigt tät och kompakt.
Ursprungligen kommer Saperavi från Zemo Kartli i sydvästra Georgien, men är numera spridd över stora delar av Georgien. Det här vinet kommer från Kindzmarauli, Kakheti regionen och byn Gavazi, som ligger rakt öster ut från Tbilisi inte så lång från gränsen till Ukraina.

Doften är präglad av mörk frukt, rökta charkuterier, läder, tobak, örter och kryddor, men den mörka frukten är i framsätet.
I munnen återkommer den mörka frukten. Vi känner blåa plommon, mosade övermogna, söta, mörka körsbär, solmogna björnbär, hallon och blåbär. Bakom den primära frukten kan vi ana oss till kokta rödbetor och lite rödare bär. Inslaget av örter och kryddor förstärker de positiva intrycken. I eftersmaken finns både lakrits, några droppar espresso, lite vaniljkola och mörk choklad. Tanninerna är mjuka och fogliga. Syran finns där i måttliga, men ändå tillräckliga mängder.

Ett trevligt vin som väcker intresset för Georgiska viner och också påminner oss om att det finns så mycket vin och druvor m m som väntar på att bli upptäckta.
Betyg 3++

onsdag 10 oktober 2018

2008 Austri

Höstens vinresa ska gå till Alba och Barbaresco i Piemonte. Det är hög tid att läsa in sig lite mer på området och dess viner. En naturlig del är så klart att dricka viner på de klassiska druvorna Dolcetto, Barbera och Nebbiolo, men det finns ju också en del mindre kända druvor bl a Grignolino, Ruché , Brachetto och Freisa. Alla dess är röda eller blå druvor. Bland de vita eller gröna druvorna hittar vi Moscato, Cortese, Arneis och Erbaluce. Jag har säkert missat några druvor. Det finns så klart en del av de internationella druvorna som Pinot Noir, Chardonnay m fl som också odlas här.

Vi startar resan med en Barbera från producenten San Fereolo. Vi befinner oss i kommunen Dogliani i den södra delen av Piemonte. Inte riktigt dit vi ska, men inte så långt ifrån.
San Fereolo är biodynamiskt certifierade sedan ett decennium. Naturlig jäsning så klart. Skalen får ligga kvar med musten i närmare en vecka. Vinet får sedan mogna i 16 månader på ekfat av lite olika storlekar innan det buteljeras.
Jag drack den för ett år sedan. Gillade vad jag drack och skrev så här på bloggen

En mogen Barbera är inte så vanligt att jag dricker. När jag nu smakar på den här undrar jag varför? Den är ju riktigt, riktigt god. Slank och frisk (trots sin ålder och mognad).

I doften hittar jag röda bär, lite rosor och nypon, någon ört och krydda även en ton av läder och små, små doser av tobak kan jag förnimma.
I munnen är det ljusa, syrliga körsbär, några röda vinbär och tranbär jag noterar först av allt, men strax därpå känns också en mörkare frukt. Finstämda örter, lite kakao, lagerblad, torkad frukt och aningens svartpeppar. Syran finns där, trevlig och välbalanserad. Det är likadant med tanninerna, som gör sina avtryck utan att bli särskilt närgångna. Jag upplever vinet något mjukare idag än förra året.
Ja ni hör själva hur det låter. Enastående gott och detta för endast 169 kr.
Betyg 4
Årgång 2010 kom på SB i augusti. Åtgången var stor och vinet blev snabbt slutsålt. Det gäller att vara snabb på tangenterna eller ta sig till de butiker där vinet säljs.

Vi avnjöt den här flaskan till köttkorv, rotmos och spetskålsallad. Allt utom korven kommer från vår egna trädgård. Det visade sig vara en bra vin och matkombo!!

söndag 7 oktober 2018

2015 Syrah, Stefano Amerighi

Söndagmorgon. Dimmorna har börjat lätta. Det verkar bli en fin dag idag. En riktig Brittsommardag. Sol, varmt för årstiden och alldeles vindstilla. Jag glömde fota gårdagens vin, så jag gör det nu istället.
Producenten Stefano Amerighi är en relativt ny producent. Hans vingård ligger i Cortona, några mil rakt öster från Siena. 2002 planterade han 8 ha med Syrahstockar. Syrah är väl inget man förknippar direkt med Italien, men just Cortona har blivit känt för sina Syrahviner. Det finns dokumenterat att odlingar med Syrah har funnits i lite mer än 200 år i Cortona. Förutom de 8 ha med vinodlingar har Stefano, som den inbitne biodynamiker han är, planterat 2 ha med blommor, örter och fruktträd. Det går även vita Chianina-kor på markerna.
Vingården är indelad i många små plotter. Varje plott skördas och vinifieras för sig. Jag har själv aldrig varit där, men enligt importören (Bristly Wine) så är färg, doft och smak väldigt olika för varje liten plott.
Målsättningen är att göra rena, komplexa och balanserade viner, som kan lagras i många år. Han vill göra detta utan att använda kemiska bekämpningsmedel och tillsatsen är minimal av svavel. Vingården är såväl Eko-certifierad som Demeter-certifierad.
Alla druvor fottrampas, vilket givit skolungdomar arbetstillfällen
Det här vinet är gjort på Syrah till 100%. Vinet har fått klarna på naturligt sätt genom att under 14 månader fått ligga på en kombination av cement- och ekfat. Årsproduktionen av det här vinet ligger runt 9 000 flaskor.
Jag har tidigare druckit årgångarna 2010 och 2012. Klicka på respektive årtal så kan du läsa mina tankar om de årgångarna.

Doften är försiktig och ännu inte så utvecklad, men ändå tydlig. Hyfsat komplex. Här finns en del läder, piptobak, mörk frukt, lite kryddor, rökta charkuterier och någon liten blyg viol.

Smaken är kraftigare än doften. Ett ungt vin med bra utvecklingspotential. Inte så tungt utan drar mer åt det slanka hållet. Åtminstone för att vara ett vin på druvan Syrah.
Det börjar med frukt i forma av björnbär, slånbär, lite blåbär, någon liten ton av hallon samt blåa plommon. En finstämd kryddsamling där svartpeppar sticker ut i avslutet. Här finns också ett litet inslag av fattoner från ekfaten. Inget som vi stör oss på utan ser det mer som ett pikant inslag. Eftersmaken är hyfsat lång med mer mörk frukt, lagerblad, svartpeppar och lite kakao.
Syran är genomgående på en exemparisk nivå. Tanniner är allestädes närvarande utan att blir direkt påträngande eller besvärande. Vinet gjorde sig särdeles bra till vår köttfärslimpa fylld med diverse örter, mangold och lite ost.
Betyg 4
Vinet kostar 249 kr. Det finns för närvarande i sju butiker i Malmö- och Stockholmsområdet.


fredag 5 oktober 2018

Grekiska viner. Ett möte med Maria från Oinofilia.

I början av september gästades Göteborg av Maria Tsalapati från Oinofilia. Jag köpte ju några viner för ett år sedan av henne och blev smått imponerad av vad hon levererade. Du kan läsa mina tankar i dom här blogginläggen.

Det var så klart ett måste att ta mig till Wine Mechanics och testa vad hon hade med sig. Det blev någon timma i samspråk med den mycket sympatiska och kunniga Maria Tsalapati. Och vinerna var precis som jag lärt mig både spännande och goda. Det händer mycket inom den grekiska vinvärlden står det alltmer klart. Maria har tagit på sig uppdraget att det finns mycket gott och bra vin i Grekland. Bra mycket mer än vad den vanlige turisten stöter på hos tavernorna som ligger i turistkvarteren.

Oinofilia har specialiserat sig på att importera viner från små grekiska producenter, som driver sina odlingar ekologiskt, organiskt-biologiskt eller biodynamiskt. Det finns en strävan av att sätta Grekland på kartan över välrenommerade vinländer.
Producenten Tetramythos vingårdar ligger på de höga bergen på den  nordligaste delen av Pelopennesos. Mannen bakom vinerna är önologen Panayiotis Papagiannopoulos, som har ambitionen att bevara alla gamla ursprungstypiska druvor och självklart tillämpar han ekologiska odlingsprinciper. 


Deras Retsina är gjort på druvan Roditis. Vinet har fått jäsa på traditionellt sätt på amforor av lera och med tillsats av kåda från Alleppotallen. Druvorna kommer från odlingar i Aegialia på Peloponnesos, där de vuxit på vinstockar med en ålder på cirka 25 år och belägna runt 600 m över havet.

En liten elegantare Retsina. Visst känns kådasmaken men den är inte alls lika framträdande som hos många andra Retsina-viner. Vi bjuds på en fin citruskompott, gröna äpplen, en del örter och någon blommighet förutom det karaktäristiska avslutet i kådans tecken.
En av de bättre Retsina-viner jag smakat.

Roditis Orange Natur.
Vinet är gjort på den grekiska druvan Roditis, som vuxit på en vingård belägen drygt 800 m över havet. Vinstockarna är runt 50 år gamla och ser ut som buskar.
Jäsningen sker på leramforor. Ingen avstjälkning (hela klasar). Naturlig jäsning. Runt tre veckor får den jästa musten ligga på amforor. Vinet får sedan vila runt 6 månader på neutrala ekfat. Ofiltrerat och ingen tillsats av svavel.
Färgen går i en bärnstensfärgad ton. Doften är stor av kanderade stenfrukt, vitpeppar och inte minst rivet mandarinsskal. I munnen är det friskt fyllt av citrus, äpplen, örter och ett litet pepprigt avslut. Bra syra och behagfulla tanniner.
Ett mycket spännande vin, som jag absolut måste beställa.



Jag testade fyra mycket spännande viner från Jerome Charles Binda som håller till i Kalathas bergen på ön Tinos. Biodynamiska odlingsprinciper är vad som gäller. Lokala druvor odlas.
To Kokkinaki ett rosévin i en törstsläckande stil gjort på druvorna Koumariano, Mavro Potamisi, Kondoura (Mandilaria). Vinstockar som är 50-150 år gamla. Ett år på stålfat. Syrliga röda bär dominerar.
Sainte Obéissance gjort på druvorna Aspro Potamisi 80% och Rozaki 20%. Torrt men med en viss sötma gör att det passar bra till asiatisk mat. Bra friskhet. Gula stenfrukter, hallon, citrus och en viss sälta just i avslutet.
10+12 grjort på 100% Aspro Potamisi.Ett annorlunda vin. Snäll syra. Massor av aprikoser. Lite mindre doser exotisk frukt, liten ton av mandlar, aningens citrus och unset grillad ananas.Läcker bitterhet i avslutet.
Vorias. Gjord på druvan Rozaki. Gamla druvstockar. Åtta månader på sin jästfällning på ståltank. Stor doft med mogna päron, vita blommor och någon citruston

Alla fyra lite annorlunda och spännande viner. Kokkinaki och Vorias gjorde störst intryck på mig, men visst tusan är jag nyfiken på att testa alla fyra litet mer koncentrerat.

Två viner från Sclavos Winery
Evriviadis Sclavos tog sin agronomexamen 1996 och övertog strax  därefter familjens verksamhet. Redan från början var det organisk-biologisk odling som gällde, men efter ett par år ställde han om till Biodynamiskt jordbruk. Geografiskt befinner vi oss i den joniska övärlden på ön Kefalonia i byn Lixouri. Han har satsat på lokala druvor såsom Robola, Mavrodaphne, Tsaoisi, Vostilidi m fl.
Jag blev imponerad förra året av deras vita vin Metagitnion och det urläckra röda Orgion på druvan Mavrodaphne. Nu testar vi två andra viner.

Alchymiste är ett rosévin gjort på druvan Mavrodaphne. Friskt, lite törstsläckande med fina röda bär och en litenlätt kryddighet. Det här vill jag ha till sommaren 2019.
Efranor är ett vitt vin på druvorna Vostilidi, Muscat of Cephalonia. I doften finns det en stor arom av aprikos, persika, lite citrus, sommarblommor och mandlar. Torrt, friskt, lite krispigt och full av gula stenfrukter i smaken, men även citrus, en god ton av stenaktiga mineraler och någon liten ört kan vi känna.
Även detta är ett gott och trevligt vin.
Fast mina favoriter från förra sommaren håller jag högre.



Förra året var det åtgång 2014 och den nya 2015 är minst lika bra.
Den mörka frukten och kryddorna samt inte minst friskheten får mig att så smått gå i spinn. Det här står på inköpslistan!


Nu till två röda finingar från Tetramythos. Överst i det här blogginlägget skrev jag om deras vita viner. Jag testade också två av deras röda viner.
Agiorgitiko är ett vin gjort uteslutande på den grekiska druvan med samma namn som vinet. Här finns fin röd frukt i form av körsbär och hallon, lite kryddor, jord och en touch av violpastill. Fin och behaglig syra samt mjuka och lena tanniner. Det här vill jag prova mer av.
Mavro Kalavrytino även här har druvan fått ge namn åt vinet. I doften läder, regnvåt jord, aningens stall och en god portion röda bär. I smaken tar jordgubbar, mörka körsbär och en liten, liten kryddighet över. För att i eftersmaken få sällskap av kakao. Intressant, charmigt och gott!

Familjen Thymiopoulos har ägt vingårdar i Naoussa sedan flera generationer tillbaks, men det är först på senare år som dom börjat producera vin under eget namn. Det startade när Apostolos Thymiopoulos återvände till sina hemtrakter efter avlagd examen vid Athens Universitet på Oenology-programmet i början på 2000-talet. Verksamheten drivs enligt organisk-biologiska metoder med inslag och tankar från den biodynamiska-läran. Därför används ingen konstgödsling, besprutning med syntetiska preparat mm. Hans tankar är att varje årgång ska få ge sin egna prägel åt vinet, därför så lite "intervenering" som möjligt i vinframställandet. En minimal tillsats av SO2 är i många fall ändå nödvändig.
Idag för förfogar man över 28 olika vingårdslägen med utgångspunkt från den ursprungliga vingården i Trifolos.

Jag avslutar med ett rödvin som håller hög klass. Det är gjort på den inhemska druvan Xinomavro. Här får jag klara Barolo-vibbar.  Vi kan känna körsbär, jordgubbar, röda vinbär, lite, lite hallon, nypon, granatäpplen och syrliga lingon. En viss kryddighet noteras liksom svart te. Här finns en bra syra som ger vinet en fin friskhet. Tanninerna finns där och nafsar runt i gommen.
Ett mycket bra vin, som jag varmt kan rekommendera.

Vid nästa Köpenhamnsbesök får det bli en kartong med lite olika grekiska viner som får följa med hem.







onsdag 3 oktober 2018

2000 Les Herses Rouge Sancerre

Månadens vin i september på forumet finewines.se var 2000 Les Herses Rouge Sancerre från Gitton Père et Fils.
Ni som följer bloggen vet att jag ganska ofta deltar i dessa vinprovningar.
Det kostar inget att vara medlem på forumet. Det är bara att registrera sig och ta del av diverse nördiga vinmänniskors tankar och åsikter om vin. Just projektet "Låt oss dela en pava över nätet" tycker jag är lite extra kul. Någon av medlemmarna väljer månadens vin. De som har lust deltar genom att köpa en flaska och sedan förmedla sina tankar.

Släkten Gitton har gjort vin i Loiredalen sedan andra världskrigets slut. Företaget grundades av Marcel Gitton, som då köpte en halv hektar vingård i Sancerre. Genom åren har han utvecklat företaget som nu äger 37 hektar i Loiredalen och sedan 1989 egendomen Château Lafon i Côtes de Duras, ett litet vinområde mellan Bordeaux oh Bergerac. Marcel Gitton är en stor personlighet som fortfarande tar aktiv del i verksamheten även om han lämnat över huvud ansvaret till sonen Pascal.
I Sancerre äger Gitton 27, hektar, 23 av dem planterade med sauvignon blanc och resten pinot noir. Stockarnas genomsnittsålder är cirka 30 år. Gittons vingårdar här är rika på flinta vilket ger vinerna den speciella, lite kritiga nyans som är så typisk för god sancerre. ”Silex” markerar att en sancerre kommer från flintrik jord.
Källa: Importörens hemsida

Det här vinet är gjort uteslutande på druvan Pinot Noir, som kommer från vingården Les Herses som är 1 ha stor. Vinrankorna planterades mellan 1943-1960.
Vinet har fått jäsa på ståltankar och sedan tappats över på 225-liter stora ekfat, där vinet har fått mogna. Osäker på hur länge det fått ligga på ekfaten.

Det doftar av läder, våt sandjord, mossa, röda bär och en del kryddor. Inte så stor, men tillräcklig för att få det att vattnas i gommen.

I munnen  känns jordgubbar, tranbär, lingon i en liten mogen stil, men här finns också några droppar av mörkare bär typ blåbär. Örter, kryddor, steniga mineraler med kalkinslag, lättrökta charkuterier och en liten pepprighet i avslutet.
Roligt att testa ett vin med lite ålder. I grunden ett inte alltför avancerat vin, men som med mognad blivit klart intressant.
Betyg 3++

Finns i beställningssortimentet för 299 kr.

måndag 1 oktober 2018

2013 Dolcetto d´Alba, Elio Sandri

Jag har skrivit det förut och jag gör det igen. Dolcetto är en riktigt trevlig druva, som ger viner så användbara till en mängd maträtter inte minst svensk husmanskost. Just den här varianten från Cascina Disa och Elio Sandri har jag ett särskilt gott öga till. Det har blivit några flaskor de senaste åren som bl a resulterat i det här blogginlägget.

Producent är Cascina Disa, bakom den står idag Elio Sandri . Vi befinner oss i utkanten av Monforte d´Alba i Perno-området. Det här är historisk mark, här har det gjorts vin i flera sekler. På 1400-talet låg här ett kloster som bl a ägnade sig åt vinframställning.
1965 köptes egendomen av Elios pappa, sedan 2000 är det Elio som ansvarar för verksamheten. Vingården är på ca 7 ha. Han arbetar med stora gamla ekfat, en naturlig jäsningsprocess, bekämpningsmedel är bannlysta istället slås gräset mellan rankorna två ggr per år. Det är m a o bra nära det vi kallar organisk odling. Han är inte intresserad av att få verksamheten certifierad.
Idag gör han en Barbera, en Dolcetto, en Langhe Nebbiolo, en Langhe Rosso och en Barolo (Riserva).

Druvorna till Dolcetto planterades 1977. Vinifieringen har ägt rum på ståltankar.

En försiktig doft av bär, såväl röda som lite mörkare, jord, aningens läder, några örter och en vis blommighet. Inte så kraftig utan mer försiktig, men ändå så att det börjar strömma till saliv i gommen.

I munnen är det slankt med viss stramhet. Precis som vi vill ha det. Först fin frukt av plommon (blåa), körsbär, hallon , några lingon. Det fylls på med steniga mineraler, lite örter och någon krydda. Medellångt avslut, men med en väldigt läcker bitterhet i form av körsbärskärnor och någon droppe espresso. Den läckra syran och de närvarande tanninerna är riktiga charmtroll.
Gott!!
Betyg 4
Köpt på "Bolaget" för 139 kr pavan. Nu är det årgång 2016 som gäller och priset är 146 kr. Säljes endast i kolli om 6 fl.

lördag 29 september 2018

2013 Rosso di Montalcino, Quercecchio

Småruggigt ute. Vi trotsade väder och vind och tog en promenad  nere på "Kroken". Väl hemma satte vi igång med kvällens mat. Vi hade kommit över ett halvt vildsvin. Vi plockar fram några bitar till en gryta. Någonstans i bakhuvudet hade jag noterat att Sangiovese är en druva som ofta gör sig bra till vildsvin.I vinkällaren hittade jag en Rosso di Montalcino som borde passa bra.
Azienda Agricola Quercecchio har sina vingårdar strax sydväst om byn Montalcino. Vi är på klassisk mark. Ägorna tillhörde på medeltiden klostret Monte Oliveto Maggiore. Nu är det familjen Salvioni som är ägare sedan fem generationer bakåt i tiden. Egendomen omfattar 230 ha med skogsområden, öppna fält, olivlundar och vingårdar.
Vingårdarna omfattar 15 ha och ligger på en höjd av 320 meter över havet på sluttningarna som ligger mot Maremma hållet.

Vi drack för 30 månader sedan deras Brunello från 2010. Vi gillade verkligen den och skrev så klart ett blogginlägg.
Nu är det alltså dags för deras lite enklare vin med beteckningen Rosso di Montalcino. Druvan är den samma som till Brunello dvs en speciell klon av Sangiovese. Vad som skiljer Rosson från Brunellon är att Rosson får ligga till sig i ett år på franska ekfat istället för tre år som för Brunello.

Färgen går i en läcker ljus rubinröd ton. Transparent.

Det finns en frisk doft av ljusa, röda bär som slår emot oss omedelbart. Efter en stund i glasen dyker här upp toner av läder, tobak och en del grus- och stendamm. Vi kan också förnimma lite örter och någon liten nyponros.
I munnen känns det friskt och tämligen slankt. Här finns en frisk fläkt av röda vinbär, hallon, körsbär och någon  liten jordgubbe. Ett trevligt örtinslag kan vi också notera liksom steniga mineraler. Syran finns där och så även de smånafsande tanninerna. I den medellånga eftersmaken är det främst körsbär av lite olika slag vi tar till oss. OK lite röda vinbär noteras också. Vi får även små toner av sötlakrits, svart te och någon liten kryddighet.
Helt klockrent samspel med vår vildsvinsgryta.
Betyg 4-

torsdag 27 september 2018

2010 Ca Bianca, Begali

Höstovädren avlöser varandra, men låter några vackra septemberdagar utgöra mellanrum. Vi fick ett par dagar riktigt fint höstväder efter stormen Knud. Hög luft, sol och svag vind, då känns hösten riktigt anständig.
I helgen plockade vi fram en flaska amarone från 2010. Vi vet ju att Ca´Bianca behöver ganska många år på sig för att blomma ut. Dags för en avstämning med andra ord.
Producenten Begali besökte vi på våren 2015 tillsammans med Club Amarone. Det resulterade så klart i ett blogginlägg som du kan läsa här. Vi smakade då årgång 2010 för första gången och vi gillade verkligen vad vi drack. Vi köpte med oss några flaskor hem och några månader senare drog vi korken ur en 2010:a och skrev då detta. I augusti 2017 drog vi korken ur nästa 2010:a. Visst hade den utvecklats åt rätt håll, men långt ifrån sin förväntade topp. Det blev så klart ett nytt blogginlägg.

Ca´Bianca görs på 40% Corvina, 35% Corvinone, 20% Rondinella och 5% Oseleta. Vinet har fått närmare fyra år på ekfat ( en blandning av barriquer och tonneaux). Vi dricker vinet under tre dagar och ger det ordentligt med luft.

Jo men visst har det utvecklats en del, men kanske inte lika mycket som jag förväntade mig. Det känns så väldigt väl att den kommer att ta ytterligare steg. Vi har turligt nog ett par flaskor kvar. Och du som har några 2010:or i källaren behöver inte ha bråttom.

Det doftar amarone lång väg med massor av mörka bär, torkad frukt, någon örtig ton och aningens kakao.
Det är när vi smakar på Ca Bianca som vi förvånas lite över att vinet är åtta år. Det känns fortfarande ungdomligt och vännen Henriks utlåtande att det behöver bli tio år för att nå sin fulla potential blir allt tydligare även för Vintankar.
Här finns en stramhet, även om det mjuknat något, som är större än hos många andra amaroneviner. Bra tryck i den mörka frukten läs körsbär, hallon, björnbär plommon. Lite finstämda örter ger vinet en bra karaktär. Den för amarone typiska torkade frukten finns där fast inte så mycket russin mer katrinplommon, fikon och dadlar. Härligt lång eftersmak med mörk choklad, körsbärskärnor, någon droppe espresso samt mera mörk frukt.
Betyg 4++



tisdag 25 september 2018

Två vita viner från södra Rhone

Tiden rullar undan med höststormar som varvas med fina, soliga septemberdagar. Vi har den senaste tiden druckit två vita viner från södra Rhone, som vi tycker förtjänar lite uppmärksamhet.

2009 La Montagne från Saint Jean Barroux
Producenten Saint Jean Barroux och dess ägare Philippe Gimel träffade jag för lite mer än fyra år sedan på en vinprovning i Ängelholm. Jag vart mycket imponerad och det hela resulterade i ett blogginlägg.

Vingården ligger på sluttningarna vid Mount Ventoux. Det är här som en av de klassiska etapperna i Tour de France går. Vingården är ekocertifierad. 
Vinet är gjort på lika delar Clairette, Bourbolenc och Grenach Blanc. Det har fått jäsa långsamt på ståltankar och sedan vila upp sig i ett halvår eller så på dessa innan det buteljerats.
Vinerna tål lång lagring och de släpps först när de är drickmogna. 2014 släpptes 900 flaskor av årgång 2009 och några få lyckades leta sig upp till Sverige. Tack Gabriel och Paula på Bristly Wine.
Vintankar hade lyckan att komma över ett par flaskor.
Nu är det dags för vår sista flaska

Färgen har djupnat något sedan vi senast drack det för ett par år sedan. Tonen går nu mer åt halmgult än blekgult som vi beskrev det då.

Doften är hyfsat stor med citrus, gula stenfrukter, örter och krossat makadam.

I munnen har det fortfarande en bra friskhet samtidigt som det börjat smyga sig in en del mognadstoner.
Vinet har en en stor komplexitet med många nyanser och bottnar. Det börjar med en en härlig citrusmix, fortsätter med friska gula äpplen som efterhand får sällskap med en finstämd örtsamling. Lite kryddor tillstöter. I den långa eftersmaken får vi nektariner, persika, aprikoser, steniga mineraler, unset honung och någon liten sälta alldeles i avslutet.
Väldigt gott!!
Betyg 4+





2009 Réserve Sixtine 2009, Cuvée du Vatican
Producenten Chateau Sixtine-Cuvée du Vatican har en anrik historia. Egendomen om fattar 23 ha vinodlingar och är familjeägd genom familjen Diffonty, vars anor kan spåras till mitten på 1600-talet. Företagets namn kommer sig av att dom fick en stor beställning på nattvardsvin av påven på 1920-talet.
Jean-Marc Diffonty tog över företaget i början på 1990-talet. En modernisering med nytt vineri, lägre skördeuttag mm tog fart. 
Deras röda viner är vi väl bekanta med, men detta är faktiskt den första flaskan av deras vita vin som vi dricker. Det är gjort uteslutande på druvan Roussanne. De plockas när de är riktigt fullmogna. Druvorna pressas omgående efter att de plockats. Det får sedan jäsa på ekfat, där det också får vila upp sig i cirka nio månader tillsammans med jästfällningen tills det är dags att buteljeras.

Vinet har en mörkgul färg med aningens bärnstenstoner.

Doften är stor med citrus, örter, brynt smör, mineraler såväl steniga som kalkiga, gula stenfrukter, någon liten rökig ton och lite övermogna päron. Spännande och tilltalande.

Smaken är kraftig, ganska så komplex och  med en bra syra som ger en fin friskhet åt vinet.
Vi kan omgående notera en stor samling örter, en hel del citrus, äppelskal, kryddor och gula stenfrukter. Trots att texturen upplevs lite oljig eller snarare smörig så har det en bra friskhet. Eftersmaken är tämlig lång med aprikoser, kryddor, unset honung, skolkrita och aningens bitter grapefrukt.

Ett vitt vin utanför den vanliga fållan, men gör sig särdeles bra till smakrika skaldjurs- och fiskrätter liksom många kycklingrätter.

Betyg 4+

måndag 24 september 2018

2016 Assyrtiko, Santorini Sigalas

Vårt intresse för grekiska viner tog fart under förra året, då vi köpte en samling viner från den danska importören  Oinofilia. Vad jag tyckt om dessa viner kan du läsa genom att klicka här.
Visst har vi till och från genom åren köpt någon flaska vitt vin från Grekland bl a Assyrtiko Gaia Wild Ferment. Häromveckan var det dags för ännu ett vitt vin från Santorini.

Producenten Domaine Sigalas har sin verksamhet på Santorini. Företaget grundades 1991 och har sedan förvärvat vingårdar, utvecklats och byggt nytt. Idag ligger deras vineri på nordspetsen några km från turistparadiset Oia. Numera ingår 19 ha vingårdar med en inriktning på lokala druvor såsom Assyrtiko, Aidani, Mandilaria, Athiri och Mavrotragano. Odlingmetoderna går hand i hand med de organisk/biologiska.
Lånad från hemsidan

Den karga, vulkaniska jorden, det blåsiga, soliga och regnfattiga klimatet hat skapat speciella förutsättning för vinodling. Phylloxera (vinlusen) har inte slagit till här, vilket gör att det här finns mycket gamla vinstockar på mer än hundra år gamla. Vin har ju odlats på Santorini i mer än 3000 år, så traditionen är stark.

Kvällens vin Santorini är gjort på druvan Assyrtiko, som vuxit på vinstockar äldre än 50 år. Jäsning på ståltankar och en kortare vila på ståltankar innan det buteljeras.
Assyrtiko är den överlägset vanligaste druvan på Santorini och har därför fått ge namn åt vinet.

I doften hittar vi citrus, aningens pinjeträd, något krusbär, stendamm och lite krossad flintasten.

I munnen är det ett friskt vin med en stor och balanserad syra. Citrus och grön/gula äpplen utgör de dominerande smakintrycken. I alla fall omedelbart, men efterhand dyker det upp aprikoser och andra gula stenfrukter. Inslaget av steniga mineraler är påtagligt. Medellång eftersmak med persika, lime,unset honung och någon liten sälta i avslutet.

Ett gott vin. Användbart till speciellt lite kryddiga fisk- och
skaldjursrätter.
Betyg 4-
På "Bolaget" får en punga ut med 199 kr för en flaska.

söndag 23 september 2018

2015 Costa Bassa Sandro Fay.

Stormen Knud har dragit förbi. Ute på vår halvö verkar det mesta och de flesta klarat sig bra. Vi fick för något år sedan såväl tele- som elledningar nergrävda, vilket resulterat i att vi inte blir strömlösa vid varje storm längre.

Nebbiolo är en druva som vi tycker väldigt bra om. Detta oberoende om den kommer som Barolo, Barbaresco eller som Langhe Nebbiolo. Priserna på bra Barolo och Barbaresco har också börjat stiga kraftigt sedan några år. Vi har därför börjat leta efter andra områden, där en kan hitta bra viner på druvan Nebbiolo
I slutet på sommaren fick jag mail från Bristly Wine om att dom tagit in en ny producent med viner från Valtellina-dalen. Så klart blev det en beställning.
Valtellina med sina branta terrasserade vingårdar.
Bilden är lånad från importören Bristly Wine.
Valtellina är en region i norra Lombardiet inte särdeles långt från den Schweiziska gränsen någon mil öster om Como-sjön. Här hittar vi nebbiolo-druvan fast här går den under namnet Chiavennasca. I Valtellina görs det vin nästan uteslutande på den druvan och det med en tusenårig historia.

Sandro Fay grundade 1973 Societa Agricola Fay. Familjen Fay hade sedan flera generationer bedrivit jordbruk runt den lilla byn San Giacomo di Teglio i Valtellina-dalen, men Sandro beslutade sig för i början på 1970-talet att göra en satsning på tillverkning av kvalitetsviner. Idag är det hans båda barn Marco, utbildad oenolog vid Universitetet i Trentino och med erfarenheter från flertalet Barolo-producenter, och Elena som har tagit över ansvaret. Egendomen omfattar idag 15 ha vingårdar i form av mindre terrasserade plotter som är utspridda i subzonen Valgella samt någon liten plott i Sassella. Vingårdarna ligger på mellan 350 och 900 m ö h.

2015 Costa Bassa
Först ut av de tre viner jag beställde blev deras vin med namnet Costa Bassa. Så klart är det endast Nebbiolo (Chiavennasca) druvor som använts. Druvorna kommer från deras lägst belägna vingårdarna (upp till 450 m ö h). Vinet har fått jäsa på ståltankar i ca 14 dagar. 7 dagars maceration. 12 månader på stora ekfat.

Ett vin helt drickmoget idag. Enkelt, rent och rak på sak på något vis.

I doften hittar vi röda bär, någon liten läderton, en del örter, stendamm och en fin bukett sommarrosor.

Frisk i smaken med röda lite syrliga bär läs hallon, jordgubbar, lingon, körsbär. Ett finstämt inslag av små nätta kryddor, lite nypon och rosor. Vinet har en alldeles förträfflig syra. Tanninerna krafsar runt i munhålan på ett behagfullt sätt. Eftersmaken är medellång.

Betyg 4-

Vinet finns i beställningssortimentet hos SB och kostar 229 kr. En bra introduktion till viner från Valtellina-dalen.

Vad jag tyckt om andra viner från detta området kan du läsa genom att klicka på resp länk: Le Tense och SommarovinaStella Retica (Arpepe).


fredag 21 september 2018

Två favoriter från Chateauneuf-du-Pape: 2009 Pure och 2012 Le Vieux Donjon

Häromdagen skrev jag om två viner från Priorat som jag verkligen uppskattar. Dagens inlägg handlar om två viner från Chateauneuf-du-Pape som jag också håller väldigt högt. Ch9dP är nog mitt favoritdistrikt i Frankrike.

2009 Pure.
Det här vinet drack jag på nyårsaftonen 2017. Otroligt gott och helt på topp, så när dottern med pojkvän besökte oss i början av augusti drog vi korken ur vår sista flaska.
Pure
Detta är toppvinet från Domaine la Barroche. Vinet är gjort på i huvudsak grenache-druvor från vinstockar som är mer än hundra år gamla. På sin hemsida anger dom att 97% är från Grenache och resterande tre procent från andra tillåtna druvor. Druvorna har avskiljts från stjälkarna innan de pressas. Jäsningen äger rum på emaljerade ståltankar. Vinet får tillbringa fyra veckor med skalen. Runt 18 månader på stora, gamla ekfat har vinet fått ligga till sig på.
Vi möts omgående av en stor och maffig doft, där de röda bären (hallon, jordgubbar, körsbär) möter oss. Allt eftersom vinet får luft tränger sig de mörka bären fram, då främst i form av solmogna björnbär. Örter och diverse kryddor blandat med läder, makadam, piptobak och aningens fänkål kompletterar doftintrycken. Här kan vi sniffa länge!!

Doften imponerar på oss, men ändå är det så att när vi smakar på vinet så blir vi omedelbart alldeles stumma. För en sekund. Innan superlativerna flyger över bordet. Jag utnämner det här till en av de bättre Ch9dP-viner jag druckit. Precis som jag gjorde på nyår.
Smaken är bara så läcker. Mogen, komplex och fullmatad.
Frukten består främst av röda bär precis som i doften: hallon,ljusa körsbär och lite jordgubbar, men också några mörka bär såsom björnbär och aningens cassis. 

Gott om provencalska örter, några kryddor, en hel del mineraler, en försiktig ton av kolasnören , lakrits, torkade fikon och någon liten espressoton alldeles i avslutet. Inte allt på en gång utan smakerna dyker mer upp som lager på lager. Syran håller fortfarande det här vinet med en bra friskhet. Tanninerna rejält avrundade, men ändå närvarande hela kvällen. Eftersmaken låååång.

Betyg 5




2012 Le Vieux Donjon
Det här är en Ch9dP som vi druckit flera årgångar av. Vad vi tyckt om dessa kan du läsa här: 200920102012 och 2013. Vi knyter den här augustikvällen åter bekantskapen med årgång 2012.
Vinodlingarna ligger i området runt Cabrieres och Mont Redon, medans vinkällaren ligger mellan Chateauneuf du Pape och Courthezon. En av de ytterst få producenter i Chateauneuf-du-Pape som bara producerar ett enda rött vin. Allt druvmaterial som anses tillräckligt bra används. Resten ratas och säljs till negocianter. Druvmixen är 75% Grenache, 10% Syrah, 10% Mourvedre och 5% Cinsault.
Vinet har fått ligga till sig först i sex månader på betongtankar och sedan runt ett år på Foudres (stora ekfat).

Även om den inte når Pures höjder så är det här en Chateauneuf av enastående slag. När vi dricker den så blir det  väldigt tydligt varför vi köper den år efter.

Härlig doft av såväl mörka bär som några instick av lite ljusare. Gott om örter och kryddor, lite pinjeträd, aningens lättrökta charkuterier och aningens grusdamm.
I munnen känns frukten kanske inte lika ungdomlig som tidigare, men fortfarande med en bra pigghet. Lite försiktiga mognadstoner har börjat smyga sig in. Kanterna ha slipats av och vinet har börjat mjukna. Inte alls samma stramhet och tanninbitande som för fyra år sedan. Med detta sagt så bjuder vinet ändå det där motståndet som vi verkligen älskar.

Solvarm frukt där blåa plommon och mogna björnbär står i centrum. Lägg till en del provencalska örter, lite pinjeträd, grusiga mineraler, en liten smak av blod och en tydlig ton av lakrits. Eftersmaken är riktigt lång!
Visst har vinet utvecklats åt precis det håll vi önskade. Det här är helt enkelt "görgott".

Betyg 4+

På "Bolaget" är årgång 2015 som gäller till 349 kr. Visst har vi lagt en beställning.