2015 Brunello di Montalcino från Canalicchio di Sopra

Det här vinet har jag varit nyfiken på att prova ända sedan vinet landade här hemma någon gång i vårvintras. Jag har varit där och fingrat på flaskan, men låtit den ligga kvar ända tills för någon vecka sedan. Vinet har fått en del internationella utmärkelser. 2015 anses som en mycket bra årgång i Montalcino, så förväntningarna är skyhöga.

Jag hade förmånen att för tre år sedan träffa Francesco Ripaccioli (från ägarfamiljen) på en vinprovning i Stockholm. Den intresserade kan läsa om detta här.

Historien tar sin början 1962 då Primo Pacenti grundar vinföretaget Canalicchio di Sopra. Egendomen är belägen strax nordost om samhället Montalcino. 1966 görs det första egna vinet. 1967 är Primo Pacenti med att tillsammans med tolv andra producenter grunda Consorzio del Vino Brunello di Montalcino, vars syfte är att säkerställa att kvaliteten hålls uppe på en hög nivå. 1990 lämnar han över ansvaret till svärsonen Pier Luigi Ripaccioli. Idag omfattar egendomen runt 60 ha, varav 15 ha odlas för vinframställning, 2 ha olivlundar och resten är jordbruks- och skogsmark. 2001 involveras dom tre barnbarnen Simonetta, Marco och Francesco i företagets verksamhet. Tre generation som sida vid sida för företaget framåt. Odlingarna består endast av Sangiovese. Dom gör tre viner: Rosso di Montalcino, Brunello di Montalcino och Brunello di Montalcino Riserva. Den senare görs endast exceptionellt bra år. Årsproduktionen ligger på totalt 60 000 flaskor. Hur många dom gör gör av var sort är helt beroende på årgången. Francesco uttryckte det också som “Hellre en riktigt bra Rosso än en medioker Brunello”.

 Druvorna har kommer från deras äldsta vinstockar, som vuxit på vinfält belägna runt 300 m över havet. 40% från vinfältet Canalicchio (lerjord rik på magnesium och järn) och 60% från vinfältet Montosoli (sten, sandsten och mineraler). 

Efter skörd tas stjälkarna bort. Jäsningen sker på ståltankar och med en maceration som varar mellan 15 och 20 dagar. Vinet har fått mogna i 36 månader på en blandning av 25 och 50 hl stora ekfat. Ytterligare ett år på flaska innan det är moget för marknaden

Vilket fantastiskt vin! Vi blir alldeles lyriska! Visst är det ungt och visst kommer det att utvecklas fint under de kommande åren, men jisses hur det levererar redan nu. Ren magi på flaska. Kanske den bästa Brunellon jag någonsin druckit!!

Doften börjar med lite försiktiga toner av läder, piptobak och jord för att efterhand domineras av i huvudsak mörk frukt, men här finns också tydliga inslag av lite ljusare bär. Finstämda toner av örter och kryddor förgyller doftintrycken liksom de diskreta inslagen av grusig trädgårdsgång och blommor.

Visst är doften trevlig att sniffa på, men när vi dricker av vinet (efter en timme på karaff) så blir storheten med det här vinet uppenbar. Elegant och smakrikt. Mer elegans än kraft. Frukten bestående av körsbär, björnbär, tranbär och röda vinbär är oemotståndlig. Lägg därtill någon nypa kryddor och örter, aningens viol, söt lakrits (främst i eftersmaken) och någon liten bit mörk choklad. Allt komponerat med finess och balans. Härlig syra, lite bitande tanniner och ljuvlig eftersmak fullbordar smakintrycken. Ja ni hör själva hur det låter. Ren och skär magi!

Betyg 5-

På SB kostar vinet 588 kr och dessvärre noterat som slutsålt.

Tre Champagner från Paul Déthune: Brut Rosé, Extra Brut samt Millésime 2008.

Paul Déthunes champagner har med tiden blivit mina favoriter. Rakt igenom hela portföljen är det världsklass. Paul Déthune har sin verksamhet i utkanten av byn Ambonnay, där dom förfogar över 7 ha vingårdar. Odlat vin har man gjort här i flera sekler. En omställning till hållbart jordbruk har gjorts. Knappt 60 000 flaskor fördelade på nio olika cuvéer gör dom. Jag har provat sju av dom: Blancde Noirs, BlancdeBlancs, Extra Brut, Cuvée Prestige, Millésime2008,  Cuvée A L´Ancienne 2008 samt deras Rosé. Jag köper mina flaskor av näthandlaren Franska Vinlistan. Någon gång emellanåt dyker dom upp på SB, men för tillfället finns det inget tillgängligt där. 

Den senaste månaden har vi druckit tre av Paul Déthunes Champagner.

Brut Rosé.

Detta är en av mina absoluta favoriter bland roséchampagner. 

Vi drack den häromveckan, då vi besökte vännerna Stig och Anki i deras paradis i Hamburgsund. 

Sommaren hade tagit paus. Ute blåste och regnade det, men härinne var det varmt och mysigt. Paul Déthunes roséchampagne i våra glas ackompanjerades av plockmat. Ganska omgående så var de fina och viktiga samtalen i full gång.

Färgen går i en lite mörkare laxrosa ton med någon kopparfärgad nyans som tillskott.

Doften är packad av röda bär, grusig sommarväg, rosor och röd citrus. Riktigt trevlig doft, men det är smaken som vi faller för. Den härliga friskheten och de röda bären (läs syrliga jordgubbar, tranbär, några hallon och fina, ljusa körsbär) skapar sommarglädje inombords. Här finns också röd citrus (mandariner, blodapelsin), steniga mineraler, skolkrita, en diskret liten örtighet och på detta ett avslut av blodgrape. Bara så gott!!

Det är en champagne gjord på Pinot Noir (80%) och Chardonnay(20%). I basen är det vin från 2015. Ungefär 50% är s k reservvin. Den degorgerades i juli 2018.

Betyg 5-

Mina flaskor är slut och det börjar därmed bli hög tid att fylla på källaren av Brut Rosé från Paul Déthune.

Extra Brut

Det här är en av Paul Déthunes enklare och därmed billigare cuvéer. Kanske inte så komplex, men väldigt god i all sin enkelhet.

Extra Brut är gjord på 70% Pinot Noir och 30% Chardonnay. Basvinet är från 2016 och 50% är s k reservvin. Den är endast stålfatslagrad. Den degorgerades i januari 2019, vilket betyder att den legat knappt två år på sin jästfällning. Dosagen brukar ligga på 5g/liter.

Det finns en ungdomlig friskhet i såväl doft som smak. Det är gott om äpplen och citrus. I doften hittar vi krita, grus och snäckskal, några gula stenfrukter och aningens kaprifol. I munnen är den torr utan att vara knastertorr. Citrusen drar iväg åt det röda hållet (mandariner, blodapelsin). Persika och aningens brioche bättrar på smakupplevelsen. I avslutet lite grapefrukt. 

Betyg 4

Min flaska kostade 330 kr. Just nu är priset 345 kr hos Franska Vinlistan.

2008 Millésime.

Millésime 2008 har jag druckit ett flertal flaskor av och varje gång har den imponerat på mig. Den första flaskan dracks i mars 2018 och resulterade i den här tokhyllningen. De därpå följande flaskorna har varje gång levt upp till mina högt ställda förväntningar.

Det här är den sista flaskan och jag vill påstå att den är helt på topp och någon ytterligare utveckling tror jag inte på.

Doften startar med övermogna äpplen och citrus, men ganska så omgående tillkommer nybakat bröd, gula stenfrukter, röda bär, grusig sommarväg och snäckskal. En trevlig och angenäm doft utan att vara alltför påträngande.

Precis som  med doften är det de lätt övermogna gul-gröna äpplena som vi först noterar. Strax därpå får vi en samling röda bär främst jordgubbar, hallon och smultron. Även citrus i form av mandariner och blodapelsin noteras liksom persika, gula plommon och aningens aprikos. En trevlig syra av röda äpplen skärper till intrycken. I avslutet steniga mineraler och krita, aningens rostat bröd och så lite blodgrape. Förbaskat gott helt enkelt!!

Millésime är gjord på Pinot Noir (40%) och Chardonnay (60%). Vinifiering liksom en kortare mognadstid har ägt rum på 34 hl stora ekfat. I april 2009 buteljerades den här årgången. Den degorgerades i maj 2017, vilket betyder att den legat åtta år på sin jästfällning.

Betyg 5-

Paul Déthune dyker väldigt sällan upp i systembolagets sortiment. Mina flaskor köper jag av Franska Vinlistan. Millésime 2008 är slutsåld sedan länge och just nu hittar jag ingen annan Millésime där.

2009 La Poja från Allegrini

För knappt en vecka sedan plockade jag upp en kär gammal bekant ur vinkällaren. La Poja från Allegrini. Det var ett vin som jag följde och inhandlade varje ny årgång av, men av någon outgrundlig anledning upphörde den vanan för några år sedan. Kvar i källaren fanns två flaskor och med stor nyfikenhet drog vi korken ur den som var från året 2009. Kvar i källaren ligger en flaska från året 2011.

Du som vill veta vad jag tyckt om tidigare årgångar klickar på resp årtal så får du mina tankar: 2003, 2004, 2005, 2006 samt 2007. 

Producent är familjen Allegrini. Välkänd för de flesta amaroneälskare. Allegrini är ett familjeföretag baserat i Fumane. Dom är en av de större producenterna i Valpolicella med en produktion på cirka 1 miljoner flaskor. Sverige är Allegrinis näst största exportmarknad efter USA. Sedan 2001 har dom också ett vinprojekt i Toscana.
Kvällens vin La Poja kommer från en vingård med samma namn belägen på kullen (berget) La Grola. Högst upp på La Grola på en platå ligger den 2,65 ha stora vingården La Poja på en höjd av 320 m över havet. 1979 planterades den med enbart Corvinadruvor.

Druvorna är till 100% Corvina Veronese dvs samma druva som är ryggraden i amaronevinerna.
Efter skörden avstjälkas och krossas druvorna varsamt. Skalen får sedan macereras med musten i 9 dagar.  Malolaktisk jäsning ägde rum i november. Vinet har sedan uppfostrats på nya franska ekfat i tjugo månader, därefter femton månader på flaska innan det släpptes ut på marknaden.

Färgen går i en djup och lite mörkare rubinröd ton med några tegelbruna stråk.

En stor och rätt så kraftig doft slår emot  oss, där mogna, mörka körsbär dominerar. I mindre omfattning men ändå med viss tydlighet kan vi känna örter, kryddor och kakao. Visst andas det rätt mycket Valpolicella över doften.

Det är när vi tar första klunken som vi inser vad vi saknat La Poja. Så förbaskat gott med sina mörka, mogna körsbär, blåa plommon, solmogna björnbär, någon droppe svartvinbärssaft och förföriska örter och kryddor. En fin syra håller uppe friskheten. Tanninerna har med åren slipat av sina kanter och vi upplever vinet som rätt så mjuk, men visst tusan småbiter tanninerna i munhålan och bjuder motstånd. Eftersmaken är något längre än medel och där får den mörka frukten sällskap av både sötlakrits och den finaste mörka choklad en kan tänka sig. Riktigt, riktigt gott!!

Min bedömning är att La Poja 2009 är helt på topp nu och kommer säkert hålla sig där i flera år till. Du som ligger på några flaskor La Poja 2009 tycker jag absolut ska öppna en i närtid. Det är en stor vinupplevelse som väntar.

Betyg 4++

Vår flaska köptes 2013 på SB och vi betalade då 475 kr. I skrivande stund finns det inga La Poja tillgängliga på "Bolaget".

Projekt Grekland 2.0 Del 11. 2017 Negoska Rosé. Tatsis

 2017 köpte jag 12 olika viner från Oinofilia i Köpenhamn. Det resulterade i 12 olika blogginlägg. Den intresserade hittar mina tankar här.

Vi har också startat i gång vårt projekt Grekiska viner 2.0. 

Det landade under vårvintern en kartong med tolv olika viner hemma hos Vintankar, som kommer att ingå i det projektet, men det kommer också att ingå andra viner köpta på SB eller annorstädes. 

Tidigare har jag skrivit om:

- 2019 Metagitnion, Sclavos

- 2012 Roditis Barrel Aged 3 Years

- 2016 Old Roots Xinomavro, Domaine Tatsis

- 2019 Xinomavro Young Vine, Thymiopoulos

- 2017 Xinomavro Nature, Thymiopoulos

- 2019 Nostos Roussanne, Manousakis Winery

- 2018 Pithari Red, Afianes Wines

- Retsina Amhporae Natur, Tetramythos

- 2015 Resin Flavour Roditis, Tatsis

- 2018 Gi&Uranos från Thymiopoulos

En av dessa varma, soliga och underbara eftermiddagarna i början på augusti behövde vi något svalkande och törstsläckande. I källaren fanns en flaska rosévin på druvan Negoska. Jag har endast vid ett tillfälle tidigare druckit det här vinet. Det var en underbar vårdag i maj 2017, som du kan läsa om här.

Tatsis Winery hittar vi i Goumenissa, Makedonien, Grekland.  Det är ett familjeföretag där pappa Christos och sönerna Periclis och Stegios driver verksamheten. Det hela tog dock sin början då Christos farfar förvärvade egendomen och började producera vin. 1998 började dom med ekologisk odling för att 2002 helt gå över till odling enligt biodynamiska principer. Idag omfattar egendom 13 ha vingårdar. I huvudsak odlar dom de inhemska röda druvorna Xinomavro och Negoska, men även Roditis, Alepou, Malagousia, samt de röda internationella druvorna Cabernet Sauvignon, Merlot och Cinsault.

Det här vinet är gjort uteslutande på den blå druvan Negoska, som vuxit på vinstockar med en ålder på 40-60 år. Druvorna avstjälkas och macerationen pågår i 12-18 timmar. Det är vare sig klarnat eller filtrerat, vilket gör att det samlas lite grums i botten på flaskan. Endast naturlig  s k vildjäst används.

Färgen går i en läcker brons- och hallonröd ton.

I doften hittar vi röda bär, citrus, regnvåt grusgång, nyskivade skogschampinjoner och några sommarblommor. Ingen stor och kraftig doft, men ändå ganska så tydlig.

Vid den första klunken ler vi belåtet. Det är så här vi minns det och som vi längtat efter det. Stor och behagfull syra som ger vinet en härlig friskhet. Precis vad vi önskar oss denna varma sommardag. Smånafsande tanniner bjuder på ett trevligt motstånd. Sällan vi mött tanniner i ett rosévin, men som jag läste på någon blogg "hos Tatsis har även vattnet tanniner". Smakupplevelsen startar med en samling röda bär, där jordgubbar, tranbär och hallon är särskilt tydliga. Därpå följer röd citrus av typen mandariner och blodapelsin. I det läckra törstsläckande slutet får vi steniga mineraler, lite blommor och blodgrapefrukt.

Vi är stormförtjusta i det här lite egensinniga och charmiga rosévinet. 

Betyg 4.

Vår flaska kostade 179 DKK. Köpt av Oinofilia i Köpenhamn. Dessvärre slutsålt. Det känns som ett givet val att köpa inför våren och sommaren 2022, när det kommer åter.

Funtanaliras , Vermentino di Gallura från Cantina Sociale del Vermentino-Monti.

 Vi har under två veckor haft dottern hemma tillsammans med sin italienske sambo. Det har blivit åtskilliga kvällar där dom fixat maten. Egentligen är det nog Walter som gjort det mesta. En av kvällarna fick vi en risotto med bläckfisk och ett vin som dom tagit med sig.

Sardinien är medelhavets näst största ö. På ett sätt kan en säga att Sardiniens historia speglas i vilka druvor som odlas där. Det finns en del inhemska druvor, andra druvor som grekerna tog med sig och så klart en del som spanjorerna förde dit under den 400-åriga perioden som Sardinien tillhörde Spanien. 1720 togs ön över av Savojen och in kom också nya druvor. På Sardinien har det odlats vin sedan länge. Det finns fynd som pekar på att redan 1600 f Kr existerade det vinodlingar.

Sardiniens enda DOCG är Vermentino di Gallura belägen på öns nordöstra sida. Vermentino måste utgöra 95-100 %. Vermentino är dock inte en så gammal druva. Det äldsta skriftliga belägget kommer från 1658 då druvan beskrivs i Piemonte. Det finns indikationer som pekar på att det är en inhemsk druva från Sardinien. Dessa bygger bland annat på DNA-forskning och källor som anger att den druva som på 1300-talet kallas arratelau eventuellt är liktydig med vermentino. Vermentino finns också i Languedoc i Frankrike under namnet rolle samt i de italienska vinområdena Ligurien, där den kallas pigato och i Piemonte under namnet favorita. Det är också en viktig druva på grannön Korsika, en annan tänkbar ursprungsplats för druvan. 

Källa: DinVinguide.se

Det här är ett vin, som uteslutande är gjort på druvan Vermentino. Druvorna kommer från vinfält belägna på 300-450 m höjd över havet. Producent är Cantina Sociale del Vermentino-Monti, som har sin verksamhet förlagd i den nordöstra delen på Sardinien inte så långt från staden Olbia.

Det är sparsamt med info om både vin och producent och så mycket mer än detta har jag inte kunnat hitta.

 Färgen går i en blek halmgul nyans.

 I doften hittar jag citrus, sommar blommor, krusbär, lite persika och grusig sommarväg.

Det här är ett vin som vi verkligen gillar. Det finns en härlig friskhet  med inslag av citrus, krusbär, gröna äpplen, fläder, lite päron, aningens nässlor, persika och steniga mineraler. En trevlig och bra syra sätter vi på pluskontot. Eftersmaken är medellång.

Ett alldeles utmärkt vardagsvin, som gör sig särdeles bra till fisk- och skaldjur, men klarar sig väldigt bra på egen hand en solig sommareftermiddag. 

Betyg 4

Dessvärre finns inte vinet på "Bolaget".

2017 Le Sassine Ripasso, Le Ragose

 Intresset för Valpolicella startade för mig som för så många andra med ett Rippasso-vin. Det kan kanske var runt 30 år sedan. Så många Ripasso finns det inte i källaren, men ett par favoriter har jag: Brunelli, Accordini, Begali och så Le Ragose. 

 Le Ragose ligger i den östra delen av området Valpolicella Classico. Här köpte makarna Galli vingården Le Sassine år 1969. Vi är i den södra delen av kommunen Negrar. Le Ragose ligger på några kullar 250-400 m över havet. De ursprungliga 2,4 ha har nu blivit 19 ha med en årlig produktion om 150 000 flaskor. Sammanlagt finns det runt tolv viner i deras portfölj, däribland fyra amarone och två ripasso

Le Sassine är gjort på druvorna 50% Corvina, 20% Rondinella, 20% Corvinone, 10% andra druvor (Forselina, Negrara, Pelara, Barbera, Oseleta, Croatin, Merlot). Druvorna handplockas. Vinifiering i september/oktober. Det lagras i tankar av stål. I januari/februari hälls detta Valpolicellavin på Amaroneskinnen enligt Ripassometoden. Det får sedan ett år på ståltank, sex månader på slavonska 50 hl ekfat och slutligen ett år på flaska.

En Ripasso utan några torkade druvor och med endast 6 månader på ekfat och därtill stora sådana ger ett vin med mycket stor friskhet och väldigt långt ifrån det stora flertalet Ripasso som översvämmat "Bolaget" med att försöka efterlikna amarone. Le Sassine är en Ripasso som lever helt och hållet på sina egna meriter. en given favorit hos mig.

Färgen går i en lite mörkare rubinröd ton.

Det börjar doftmässigt med en försiktig ton av läder, jord och tobak. En härlig frisk och fin doft av mörka bär möter oss strax därpå och det är också den som är det bestående intrycket. Visserligen efterhand uppgraderad med lite örter och kryddor till en suveränt trevlig doft. 

I gommen känns Le Sassine både något slankare och stramare än många andra Ripasso jag druckit. Detta gör Le Sassine så förträfflig som sällskap till många maträtter. Det finns en stor och mörk frukt bestående av bl a mörka körsbär, svartavinbär, hallon och blåbär. En nypa örter av provensalskt slag och något drag med svartpepparkvarnen förhöjer smakintrycken. En trevlig syra skapar friskhet samtidigt som tanninerna på ett behagfullt sätt nafsar i munhålan. Eftersmaken är något längre än medel och där återkommer såväl de mörka bären som örter och kryddor. Lite mörk choklad dyker upp samt i mycket små doser torkad frukt. Alldeles på sluttampen tycker vi oss känna några körsbärskärnor.

Le Sassine är en Ripasso som är helt i min smak. Jag håller den som en av de allra bästa Ripassovinerna. Jag drack den första gången på hösten 2012. Det var då årgång 2007. Det resulterade i den här hyllningen. Andra årgångar jag skrivit om är 2010, 2011 och 2012. 

Av någon outgrundlig anledning har det blivit några år, där jag missat att inhandla Sassine, desto roligare nu att återigen konstatera att detta är en fantastisk Ripasso.

Betyg 4

Priset på Systembolaget är 280 kr.

Projekt Grekland 2.0 Del 10. 2018 Gi & Uranos från Thymiopoulos

 2017 köpte jag 12 olika viner från Oinofilia i Köpenhamn. Det resulterade i 12 olika blogginlägg. Den intresserade hittar mina tankar här.

Vi har också startat i gång vårt projekt Grekiska viner 2.0. 

Det landade under vårvintern en kartong med tolv olika viner hemma hos Vintankar, som kommer att ingå i det projektet, men det kommer också att ingå andra viner köpta på SB eller annorstädes. 

Tidigare har jag skrivit om:

- 2019 Metagitnion, Sclavos

- 2012 Roditis Barrel Aged 3 Years

- 2016 Old Roots Xinomavro, Domaine Tatsis

- 2019 Xinomavro Young Vine, Thymiopoulos

- 2017 Xinomavro Nature, Thymiopoulos

- 2019 Nostos Roussanne, Manousakis Winery

- 2018 Pithari Red, Afianes Wines

- Retsina Amhporae Natur, Tetramythos

- 2015 Resin Flavour Roditis, Tatsis

En dag i förra veckan vankades det grillad lammentrecôte, klyftpotatis, tzatziki och en fräsch grekisk sallad. Så klart dricker vi något rött från Grekland. Jag gillar druvan Xinomavro och för fyra år sedan lät vi oss imponeras av Gi&Uranos (Earth and Sky) från Thymiopoulos, så vi återknyter bekantskapen med det vinet fast i version 2018.

Familjen Thymiopoulos har ägt vingårdar i Naoussa sedan flera generationer tillbaks, men det är först på senare år som dom börjat producera vin under eget namn. Det startade när Apostolos Thymiopoulos återvände till sina hemtrakter efter avlagd examen vid Athens Universitet på Oenology-programmet i början på 2000-talet. Verksamheten drivs enligt organisk-biologiska metoder med inslag och tankar från den biodynamiska-läran. Därför används ingen konstgödsling, besprutning med syntetiska preparat mm. Hans tankar är att varje årgång ska få ge sin egna prägel åt vinet, därför så lite "intervenering" som möjligt i vinframställandet. En minimal tillsats av SO2 är i många fall ändå nödvändig.
Idag för förfogar man över 28 olika vingårdslägen med utgångspunkt från den ursprungliga vingården i Trifolos.

Vinet är gjort på den grekiska druvan Xinomavro till hundra procent. Druvorna har vuxit på vinstockar som har en ålder på mellan 40 och 50 år. Vingårdarna ligger på en höjd av 180 - 450 meter över havet. Vinet har fått jäsa med naturlig jäst. Det har fått ligga till sig på gamla ekfat (en blandning av 225 l, 300 l och 500 l) i cirka 18 månader. Det tappas på flaska ofiltrerat.

Årgång 2013 drack jag i augusti 2017. Vad jag tyckte kan du läsa här.

Vinet har en djup lite mörkare rubinröd färg.

Doften startar med regnvåt jord, nyskivade champinjoner och aningens läder. Den röda frukten tar så småningom över förstärkt med lite örter och kryddor. I mindre omfattning men ändå klart noterbart är tonerna av tomatblad, svarta oliver, aningens violer och rosor samt somrig grusväg.

I munnen är det ett kraftigt vin och ganska så fylligt. Den fina frukten tar omedelbart kommandot. Det börjar med röda bär såsom hallon, körsbär, aningens jordgubbar och tranbär. Här finns också ett tydligt inslag av mörkare bär främst björnbär och blåbär. Kryddor, örter svart te, nypon, olivspad och tomatpuré tycker vi oss kunna känna i den komplexa smaken. En fin syra och stadiga tanniner balanseras av den undersköna frukten. Eftersmaken är lång med mer frukt, örter, grusiga mineraler, rosor och unset vanilj.

Ett underbart gott vin, som sitter som en smäck till vårt grillade lamm. 

Betyg 4+

Vi betalade 309 DKK.

2019 Les Vignes de Lantignié, Beaujolais Village, Jean-Marc Burgaud

Det blir någon flaska Beaujolais varje år. De gånger jag druckit Beaujolais de senaste åren har jag ofta blivit positivt överraskad och fått konstatera att de varit betydligt bättre än sitt något skamfilade rykte. Det har ofta krävts att en lägger på några kronor och undviker de allra billigaste. Det dök för en tid sedan upp en möjlighet att köpa några flaskor i ett par olika prisklasser från Jean-Marc Burgaud. En producent jag aldrig tidigare druckit något av. Det blev ett köp och först ut är den enklaste av de tre.

1989 startade Jean-Marc Burgaud tillsammans med sin hustru och kompanjon Christine sin vinverksamhet genom att hyra 3 ha vinfält. Idag äger dom runt 19 ha varav 13 ha i Morgon (7 ha i Côte du Py), 1 ha i Régnié samt 5 ha Beaujolais Villages. Verksamheten har sin bas i Villié-Morgon. All odling sker enligt organisk-biologiska metoder utan att vara certifierad. Allt arbete i vingården utförs för hand eller med hästar som hjälpmedel. Naturlig jäsning och inga tillsatser förutom lite svavel vid buteljering.

Kvällens vin är en Beaujolais Villages från byn Lantignié, där familjen Burgaud har sitt ursprung. Druvan är så klart Gamay, som vuxit på vinrankor med en ålder på drygt 50 år. 

Macerationen varade runt sju dagar. Ingen avstjälkning utan de hela klasarna pressades varsamt inför jäsningen. Vinet har fått tillbringa en kortare tid på fat av cement innan det buteljerades.

Färgen går i en djup rubinröd ton.

I doften hittar vi främst en samling röda bär, där det även smugit sig in något mörkare bär (björnbär). Vi noterar också lite violer, krossad sten samt en diskret samling örter.

Visst är det en försiktig och trevlig doft, men det är då vi tar den första klunken som våra ögonbryn höjs och vi utbrister "mmm det här var inte dumt alls". Riktigt gott faktiskt konstaterar vi lite senare. 

Ganska så slankt. Friskt med en viss stramhet. De röda bären från doften möter oss omgående. Nu i form av röda körsbär, vildhallon, röda vinbär och tranbär. Något enstaka björnbär noteras också. Aningens läder initialt. Steniga mineraler. Små nätta örter. En trevlig och tilltalande syra bildar tillsammans med de försiktigt bitande tanninerna en stadig ryggrad. Medellång eftersmak.

Det här faller oss verkligen i smaken. Riktigt gott redan nu och kan nog utvecklas något de närmaste åren. Så klart blir vi nyfiken på vad deras viner från de bättre lägena i Côte du Py smakar.

Betyg 4

Vinet är köpt från Systembolaget och kostade 179 kr. Jag ser att det nu är anmält som slutsålt. Ett bra pris för ett bra vin, så håll utkik om det kommer åter.

Moz Colfondo från Costadilà

Jag ligger fortfarande lite efter med bloggandet. Här kommer ett inlägg om ett uppfriskande vin, som vi njöt av då högsommarvärmen regerade. Det blev mycket läsande på altanen i skuggan. Dagliga havsbad. Så klart något uppfriskande på den sena eftermiddagen. Vad gör sig bättre än Colfondo när det är högsommar.

Costadilà.
Företaget startades av Ernesto Cattel med ambitionen att göra vin som påminde om vin som hans farfar gjorde det en gång i tiden. Ernesto var lite av en pionjär att återföra tillverkning av Prosecco till hur det ursprungligen gjordes dvs som en Col fondo. Ernesto gick bort 2018 och hans medhjälpare sedan många år Martina Celi och Alex della Vecchia driver företaget vidare i samma anda.
Namnet Costadilà kommer från Costa di lá vilket betyder "Berget där borta".

Moz.
Det här vinet är ett uttryck för den experimentlusta som Ernesto hade. Han här blandat druvan Moscato Fior d´arancio med druvan Glera för att få ett mer aromatiskt vin. I övrigt görs det på liknande sätt som deras övriga Col fondo dvs jäsning på ståltank, skalmaceration runt en vecka och en andra jäsning på flaska. Ingen klarning, ingen filtrering och inget tillsatt svavel. Detta gör att det blir en jästfällning på några centiliter kvar i botten på flaskan. Col fondo betyder också med botten.
Resultatet blir ett sprudlande friskt vin med en alkoholstyrka på 10,5% och med en lysande orangefärg.

Ett väldigt gott, lättdrucket och törstsläckande vin med massor av charm. 

Vi dricker det ute på kyrkbänken tillsammans med brodern och svägerskan. Flaskan töms i ett nafs.

Det här är inget vin vi djupanalyserar. Jag för inga anteckningar, men ur minnet har den trevliga doften av röd citrus, övermogna äpplen, regnvåta berghällar, nyjäst bröd samt rosor dröjt sig kvar. 

I munnen är det främst friskheten från den röda citrusen, mogna äpplen och tropiska frukten som etsat sig kvar.

Det är så här vi vill minnas sommaren. Sol och värme, salta bad och något läskande på kyrkbänken. 

Betyg 4.

Vår flaska är köpt på SB för 214 kr. Just för tillfället verkar Costadilas viner vara slutsålda. Mitt råd blir att hålla koll på när de dyker upp igen på SB och då vara flink på tangenterna. 

2014 Pur Mesnil, Franck Bonneville

Nu är vi tillbaks till mer normalt svenskt sommarväder. Lite regnskurar då och då. En hel del vind. Där emellan riktigt fint och soligt. De tre första veckorna av juli däremot rådde det konstant högsommar. En av de där ljuvliga julikvällarna blev det champagne från en producent jag kommit att uppskatta allt mer. Franck Bonville.

Franck Bonville har sin huvudsakliga verksamhet runt byn Avize. Dom äger 77 vingårdslotter i Grand Cru-byarna Avize (15 ha), Cramant, Oger och Le Mesnil-sur-Oger.
Det hela tog sin början då 1900-talet var ungt. Alfred Bonville började köpa upp mark som han bedömde som lovande. Tillsammans med sonen Franck köpte dom 1937 den gården i Avize som blivit deras centrum. På 1970-talet blev det Francks son Gilles som förde firman framåt. Nu är det fjärde generationen vinmakare som genom Olivier Bonville bär huvudansvaret.

 Enligt deras hemsida gör dom fem olika cuvéer på uteslutande Chardonnay samt en roséchampagne som innehåller 12% Pinot Noir från ett vinfält i Ambonnay. Sommaren 2018 släppte dom tre cuvéer från 2012, som kom från olika Grand Cru-fält från tre byar i Côte des Blancs. Varje champagne fick namn efter den by där vinfälten hör hemma: pur Mesnil, pur Avize och pur Oger. 

Jag har druckit ett par av Franck Bonvilles cuvéer. Klicka på resp länk så får du mina tankar: Extra Brut 2013, Brut 2012, Prestige Grand Cru (2012/2013) samt 2012 Pur Mesnil

Det är dags för oss att pröva den nya årgången av pur Mesnil.

Druvan är Chardonnay till 100%. Pur Mesnil är gjord på druvstockar som är runt 40 år gamla och som vuxit på fyra olika vinfält: Le Tilleul (0,5 ha), Les Hauttes (0,2 ha), Les Zailleux (0,17 ha) och Les Mussettes (0,17 ha). Vinfälten är belägna på en höjd av 300 m över havet. Jordmånen är vit kalksten.

Den har fått mogna i fem år på sin jästfällning och degorgerades i november 2020. Dosagen är drygt 3g/l.

En härlig frisk och torr champagne. Lite ung idag och kommer säkert att utvecklas en del med något år i ryggläge. Ändå är den väldigt njutbar redan nu.

I doften hittar vi gröna äpplen, lite citrus, en del gula stenfrukter, mariekex, skolkrita och grusgång.

I gommen är det en fin friskhet med gröna äpplen och citrus som vi omedelbart kan ta till oss. Persika, nektariner och gula plommon samt en rejäl näve krita och steniga mineraler kan vi också notera. 

Eftersmaken är medellång och där dyker det upp lite blommor, aningens nötter, en viss sälta och ett härligt avslut av mogen grapefrukt.

På pluskontot sätter vi också den fina balansen mellan smaker och den ordentliga syran.

Den förra årgången (2012) hade en fin krämig struktur, vilket årgång 2014 inte riktigt har. Ännu.

Betyg 4+

Vår flaska är privatimporterad och vi betalade dryga femhundringen.