Resedagbok april 2024. Dag 5.

Dag 5

Vi vaknar till ett soligt och vackert San  Pietro in Cariano. Utsikten från vårt rum på Brunellis vingård är så livsbejakande. Kylskåpet är rejält fyllt för en första frukost.

 Vi ger oss ner på byn, där det är fredagsmarknad. Ost, charkuterier, tillagad mat och så kläder. En allsköns blandning. Vårt kaffeställe (se dag 4) ligger alldeles intill, så vi slår oss ned i solgasset och betraktar skådespelet.

Vi tar en promenad upp till Alighieris ägor och passerar en Masi-anläggning- En ännu större är under uppbyggnad. Vi passerar också Villa Monteleone och med sorg i hjärtat noterar vi att det har börjat växa igen på innergården. Vi har bott där ett par gånger och varit på vinprovningar med Club Amarone ännu fler gånger.

Dagens stora begivenhet är kvällen på Groto de Corgnan. En av våra absoluta favoritkrogar i Valpolicella.

Vi promenerar dit. Det är en tur genom vinfälten. Kvällssolen lyser. En svag vind och i horisonten ser vi bergen, där några toppar alltjämt är snötäckta. Vi njuter i fulla drag.

Groto de Corgnan har bytt regi sedan vi senast var där någon gång före pandemin, men den gamle ägaren Giorgio Soave bor i närheten och har för vana att titta in och se att hans livsverk fortsätter i samma stil och håller samma höga klass.

Vi startar med vit sparris, som växt endast 10 km från själva restaurangen. Knaper stekt prosciutto och en sås på ägggula och parmesan. Vilken start på kvällen.Vi väljer sedan som ”Primi”  lite olika rätter som vi delar med varandra.

- ”Tortelli fatti in Casa di ricotta e ortiche selvatiche della Lessinia”

- ”Tagliatelle fatte in Casa con Bruscandoli e fonduta di monte veronesestagionato”

- ”Gnocchi di patate fatti in Casa con Sugo di servo e mirtilli” .

Vi dricker till sparrisen ett rosébubbel från den lokala producenten Brigaldara. Volpina III är gjord i huvudsak på druvan Corvina och en liten skvätt Corvinone, som vuxit på vinstockar som är drygt 40 år gamla. Det har fått ligga på sin jästfällning i cirka 24 månader innan det degorgerades. Ingen sockerdosage.

I doft och smak hittar vi röda äpplen, röd citrus, persika och någon tropisk frukt. Mycket friskt och torrt. Ett härligt avslut med blodgrape.

Vi väljer att genomgående dricka viner från Le Ragose. Mer om detta nedan.

Vi väljer alla fyra att som Secondi äta ”Petto di Faraona con salvia , crema di sedano rapa e funghi spugnole”. På svenska blir det ett pärlhönsbröst med salvia, rotselleripuré och murklor.

Milde Moses vilka smaker. Vansinnigt gott!!!

Till vår blandning av olika Primi valde vi Le Ragoses Valpolicella Classico från 2022. Ett lättsamt vin som ska drickas ungt och med sin ungdomliga friskhet och jungfruliga frukt som främsta meriter. Det är gjort på druvorna Corvina 50%, Corvinone 20%, Rondinella 20% samt 10% andra tillåtna druvor. Druvorna avstjälkas och pressas omedelbart efter skörd. Jäsning (naturlig jäst) på ståltankar, där det också får vila en kortare tid innan det buteljeras. Inga torkade druvor och ingen ek ger ett mycket friskt vin med en fin syra och härliga körsbär.

Vi dricker Le Ragoses Superiore Marta Galli från 2019 till vår Secondi (Pärlhönsbröst). Samma druvmix som i deras Valpolicella Classico, men nu har vinet fått mogna på nya ekfat i drygt 24 månader. Detta ger vinet ett större djup och komplexitet. Eken är helt integrerad med frukten. Ett väldigt gott och bra matvin, som sitter som en smäck till vår Pärlhöna. Friskt, fina körsbär(både mörka och ljusa), lite örter och kryddor(vitpeppar) samt några mycket små nypor kakao, violer och lakrits. Bra och trevlig syra och behagliga tanniner.

Vi avslutar måltiden med några ostar från det närliggande bergsområdet Lessinia. Det blir så klart ett glas amarone till detta. Jag har alltid rankat Le Ragoses ”vanliga” amarone väldigt högt och årgång 2012 lever verkligen upp till detta. Samma druvblandning som i de två övriga viner vi druckit. Till amarone har de valt de bästa druvorna från de bästa av deras vingårdslägen. Druvorna skördas för hand i september och får sedan ligga och torka till slutet på januari, då de pressas och får jäsa på ståltankar. Endast naturlig jäst används. Vinet lagras sedan i 5-7 år (beroende på årgång) i stora (50 hl) fat av slavonsk ek innan det buteljeras.

En sagolik amarone. Årgång 2012 är i en alldeles underbar drickfas just nu. Härlig friskhet och med en frukt som känns både mogen och ung på något underligt vis. Söta,mörka körsbär, mogna björnbär, blåa plommon, några svartavinbär, lite örter och kryddor. Här finns inslag av torkad frukt typ fikon, dadlar och katrinplommon, men inga russin. Lång utdragen eftersmak med en liten bitterhet som för tankarna till mörk choklad, espresso och körsbärskärnor.

Det blir inte bättre än så här. Världsklass helt enkelt.

Vi avslutar med  dubbel espresso och till detta tar vi ett glas grappa. Vi fullföljer Le Ragose-spåret, så det får bli deras variant av grappa. En av de bästa trappor jag druckit.

Vår taxi hem meddelar att den blir försenad. Restaurangchefen Besa, som bor i vår by SAN Pietro in Cariano erbjuder att skjutsa hem oss, men då måste vi stanna tills hon stänger för kvällen. Inget problem för oss.

En fantastisk kväll och vilken service!!!

Resedagbok april 2024. Dag 4.

Dag 4 

Tidig frukost och så iväg mot Ostbahnhof och tåg mot Verona. När vi tittar ut genom fönstret möts vi av snöblandat regn och två plusgrader.

Vi kan inte säga att vi saknar München, när vi sätter oss på S-bahn och åker de fyra stationerna till Ostbahnhof. Vi hinner i god tid köpa en dubbelmacka på grovt bröd med ost och salami samt ta en dubbelespresso. I mitt fall med några centiliter mjölk.

Tåget mot Verona avgår 15 minuter sent, men det kör dom in.Vi får den finaste och vackraste tågresa vi någonsin gjort.

Nu ger ju aldrig foton en rättvisande bild av storslagna vyer, men vi njöt i fulla drag. Det vara bara att titta ut genom tågfönstret och försöka ta in det vi såg.

Dryga fem timmar tog resan. Väl framme i Verona och Porta Nova tog vi en taxi ut till vingården.

Vi välkomnades med den svenska flaggan i topp. Alberto och Martina tog emot oss och hälsade oss välkomna på det där hjärtliga italienska viset, som vi uppskattar så mycket.

Det blev en snabbtur ner till byn och en kaffe på vårt favoritcafé, sedan många år tillbaks. 

Det ser inte mycket ut för världen, men kaffe (espresso) i alla de former smakar gudomligt. Här stannar den lokale polismannen, kommunaltjänstemannen, sopåkaren m fl för en snabbkopp.    

Det blir sedan någon timme på ryggen innan vi vandrar de några hundra metrarna upp till Locanda dal Nane (alldeles intill bykyrkan) för en utsökt måltid.

Vi börjar med en antipasto (missade ta kort på den) bestående av en samling läckerbitar. Vi fortsatte sedan med

Ravioli al Monte Veronese e tartufo  dela Lessinia

Tagliatelle al ragu d´anatra.

Tiramisu till dessert kändes givet.

Fantastiska smaker i varje rätt.

Vi har blivit väldigt förtjusta i den lilla bykrogen. Hemtrevligt och riktigt god mat samt trevlig betjäning. Bättre än så kan inte ett Valpolicella-äventyr starta.

Vi startade kvällens äventyr med rosébubbel och fortsatte med Brunellis Corte Cariano 2021 till pastan. Klockrena matchningar.

2022 Recchia Spumante Chiaretto di Bardolino är gjort på Corvina (40%), Rondinella (40%), Molinra  (10%) samt resterande 10 procent på lokala druvor.

8-12 timmars macerationen. Jäsning på ståltankar, där det också får vila upp sig en kortare tid.

Friskt och lättdrucket. Jordgubbar, hallon och tranbär. Någon örtighet samt ett försiktigt blodgrapes bett i avslutet. 

2020 Corte Cariano består till 100% av Corvinadruvor som vuxit på Brunellis vingårdar i San Pietro in Cariano och i Pedemonte. Druvorna får torka i ca 60 dagar. Skalkontakt de tio första dagarna av vinifieringen. Vinet får ligga till sig i ca ett år på 30 hl stora ekfat och därefter ytterligare fyra månader på flaska innan det släpps ut på marknaden.

Ett mycket friskt och fräscht vin med en härlig körsbärsfrukt i såväl doft som smak. Mörka skogsbär och blåa plommon fyller på fruktsmakerna. De finstämda örterna och den trevliga tonen av svartpeppar förhöjer smakupplevelsen. I all sin enkelhet ett förbaskat gott vin.

Resedagbok april 2024. Dag 1, 2 och 3.

Pandemin satte stopp för våra resor utanför Sveriges gränser med undantag för Köpenhamnsresor, som visserligen ställdes in 2020, men som vi annars har besökt en gång om året. I höstas bestämde vi oss för att ändra på detta, så vi började planera en resa till Verona och Valpolicella. Vi gör detta tillsammans med de goda vännerna Viktor och Annika, som vi tidigare har åkt med till Valpolicella.

Vi bokade boende på Brunelli Wine Relais i fyra dagar och i Verona två dagar. Det är faktiskt fem år sedan vi bodde hos Brunelli senast och hela tio år sedan vi första gången besökte Brunellis Vingård.

Vi bestämde oss för att göra denna resa med färja och tåg, så vi tog kontakt med Alingsås Resebutik. Vi lämnade en lista på hur vi ville resa, vilka stopp på vägen vi ville göra och så lät vi dom sy ihop ett paket. 

Dag 1

Vår resa startade måndagen 15 april med Öresundståget från Åsa till Göteborg. Etapp 1 gör vi med Stena färjan till Kiel. 18.45 lämnade vi Göteborg.

Sakta lägger båten ut från land…………..

En kort stund senare passerar vi Vinga.

Vi går ner till båtens restaurang och äter en alldeles ypperlig torskrygg. Vi dricker till detta en ”Petit Chablis” årgång 2022 från det stora kooperativet Chablisienne. Ung och frisk med gröna äpplen,citrus, örter, några krusbär och rejält med steniga mineraler. Inte alls så tokigt.

Dag 2 

Vi börjar dagen med en alldeles ypperlig frukost klockan 8. Färjan håller ankomsttiden och klockan 9.15 promenerar vi den knappa kilometern till järnvägsstationen i Kiel. Vi har på våra Interrailappar lagt in resan Kiel-Hamburg med tåget som avgår 10.02. Detta är första gången vi åker med IR, så vi gamlingar är lite stolta över att vi fått in allt på rätt plats.

Vårt tåg avgår i rätt tid, men i Neumünster, knappt halvvägs till Hamburg är det stopp. Spårarbeten är orsaken till det här stoppet. Vi får gå av och efter 20 min kommer ett annat tåg, som ska ta oss till Hamburg Hauptbahnhof. Bara ett spår som fungerar, så det blir flera stopp och vi försenas med nästan 90 min. Vi missar vår tänkta anslutning med bokade sittplatsbiljetter, men lite tur ändå för att efter 7 minuter avgår ett annat tåg mot München, där sittplatsbiljetter är frivilligt. Bara att ställa om tågförbindelsen i vår IR-app och sedan flyter allt perfekt.

Våren har kommit lite längre noterar vi på vägen mot München. Rapsfälten blommar och likaså gör syrenerna.

Tågresan tar dryga 6 timmar, så förutom att njuta av det förbivirvlande landskapet har jag även reselitteratur med mig. Och nu fungerar allt klanderfritt.

Vi bor på ett mycket enkelt hotell när Hauptbahnhof, så efter incheckning ger vi oss ut på stan för att hitta ett matställe.

Vi hittar en trevlig och enkel restaurang med det passande namnet Schnitzelwirt. Sparrisen har säsong, så valet blev lätt. Ett ypperligt val visar det sig. Perfekt tillagade och till detta serveras kokt potatis, hollandaisesås och en liten kalvschnitzel. Vi dricker till detta husets riesling. Inget märkvärdigt men anständigt. Ja faktiskt mer än så.

Vi avslutar kvällen på Glockenspiel Café och restaurant med en kaffe och en underbar chokladmousse.

Dag 3

Det blir en heldag i München. Vi tar det lite lugnt på morgonen och äter frukost klockan 9. Kanske inte den bästa jag ätit, men ändå helt godkänd. 

Vi promenerade till Pinakothek der Moderne dvs Münchens muséum av modern Konst. Här var det lätt att slå ihjäl några timmar. En allt igenom spännande upplevelse.

Idag spelas den andra avgörande delen av kvartsfinalerna i CL-fotbollen. Hela innerstaden är översvämmad av engelska fotbollssupportrar. Vi hittar en rustik krog ”Wirsthaus”, där vi intar en lätt lunch bestående av sparrissoppa och ett glas Weissburgunder. Soppan är väldigt god.

Vinet har en trevlig syra och en hel del gula äpplen, lite citrus, en viss kryddighet, gula plommon och nektariner. Inget stort vin, men väldigt trevligt och gott.

Kaffe och kaka tar vi på ett intilliggande café ”Rischart”. Hustrun och jag delar på en väl tilltagen bit ”Himbeereschokalat”. En mycket stor bit som gjord att dela på två. Inget lätt val, men vårt val var himmelskt gott!

Vi avslutar dagen med en urtypisk tysk variant.

Vi serveras en Augustiner Wurstplatte med Regensburger, Wienerwurst och Frankfurter samt sauerkraut och potatismos. Till detta dricker jag öl. En Augustiner Edelstoff. Ölen är lite väl karaktärslös, men kolossalt lättdrucket.

Imorgon bär det av mot Verona. 9.44 lämnar tåget Ostbahnhoff. Allt inlagt i vår Railplanner.

Winesociety och 2013 Raimondi Amarone den så kallade "Svensk-amarone"

I början på den gångna veckan nåddes jag av budskapet att min blogg finns med på en topplista som Wine Society upprättat. Jag kände mig så klart hedrad och blev så klart nyfiken. Jag såg att det på sidan fanns en del intressanta artiklar, vinquizz, diverse topplistor mm. Klart läsvärt!

Kvartsfinalerna i CL-fotbollen är igång. Vi drack den här veckan den s k "svensk-amaronen". I flera av matcherna bjöds det på stor underhållning och i våra glas bjöd "svensk-amaronen" på stordåd. Inget annat än en magisk mitt-i-veckan upplevelse.

Det finns ett gäng amaronenördar som 2005 bildade Clubamarone. Sällskapet är öppet för alla och medlemskapet är gratis. Vi på Vintankar anslöt oss 2006. De allra nördigaste betalar en årsavgift på 1 500 kr för ett Guldmedlemskap. Med medlemskapet följer en del förmåner bl a bra rabatter hos en del amaroneproducenter samt en specialversion av en Amarone lagrad på svenskt ekfat. Den går under namnet Amarone Raimondi. Det svenska ekfatet tillverkas i Sverige av tunnbindaren Thorslundskagge och skickas ner till Valpolicella. De flesta åren har det varit Villa Monteleone som släppt till ett fat amarone, som tappats upp på detta 225-liter stora fat gjort på svensk ek.

Jag har tidigare skrivit om årgångarna 2008, 2009, 2011 och 2013. Klicka på årtalet och du får mina nerpräntade tankar. 

Detta är den femte årgången av "svensk-amaronen" Amarone Raimondi. Årgång 2013 skiljer sig från de tidigare producerade årgångarna genom att den är gjord av Massimago och inte Villa Monteleone. 

Så här skrev Club Amarone i början på september 2016:

Den femte årgången av Amarone Raimondi blev klar nu under augusti 2016 då etiketterna klistrades på och korkarna vaxades hos Massimago. Årets Amarone ”Raimondi” är producerad av Massimagos Amarone della Valpolicella årgång 2013 (nr 72802). Det svenska ekfatet, 225 liter, är tillverkat i Sverige av tunnbindaren Thorslundskagge (http://www.kagge.com/). Ekfatet anlände i augusti 2014 till Massimago som fyllde det med Amarone årgång 2013. Därefter har det lagrats och mognat på den svenska eken fram till juli 2016 (23 månader totalt). Vinet buteljerades under juli 2016 och etikettering skedde i början av augusti.

Druvmixen hos Massimagos "vanliga" amarone är Corvina (70%), Corvinone (15%) och Rondinella(15%) och det är också den mixen som finns i den här versionen av Amarone Raimondi. Druvorna har torkats i 80 dagar innan de pressas och vinifieras. Knappt två år har den fått ligga på det svenska ekfatet.

Jag tycker att eken ofta har slagit igenom lite för mycket, men den här (11 år efter skörd) ger mig inte alls den upplevelsen. Det här är gott. Ja helt enkelt vansinnigt gott. Har det någonsin gjorts en bättre "svensk-amarone"?

Vi möts av en stor, kraftig och intensiv doft, där den mörka frukten spelar huvudrollen. Några lite större nypor örter och kryddor kan vi notera. I mindre omfattning men ändå klart kännbara är inslagen av vanilj, kakao, torkad frukt samt några markörer från fatlagringen. En stor och mycket angenäm doft.

I gommen är det den mörka frukten som omedelbart tar kommandot. Här finns massor av mörka bär: söta, mörka körsbär, mogna björnbär, hallon och svarta vinbär. Precis som i doften anmäler sig örter och kryddor sin närvaro. Mjuka och lena tanniner. Genom den trevliga syran har den här amaronen en bra friskhet. Eftersmaken är på amaronevis magisk. Den mörka frukten återkommer i sällskap med en del torkad frukt, men också den där lilla bitterheten som är så typisk för amarone och som jag förknippar med riktigt mörk choklad, några droppar espresso och körbärskärnor.

Helt underbart!!

Betyg 5- 

Tillhör du dom lyckliga som har någon flaska av den här amaronen, så behöver du inte ha bråttom. Den kommer säkert hålla den här angenämt höga nivån i flera år till. Med detta sagt så är den så läcker idag, så varför vänta på morgondagen.

Blanc de Noirs bas 2019, Paul Déthune

Vi fyllde hösten 2022 på vårt förråd av Paul Déthunes Blanc de Noirs. Ni som följt bloggen några år vet att just Paul Déthune tillsammans med Vilmart är mina absoluta favoritodlare.  

På påskafton var det dags att testa den första flaskan med basen 2019.

Paul Déthunes champagner har med tiden blivit mina favoriter. Rakt igenom hela portföljen är det världsklass. Paul Déthune har sin verksamhet i utkanten av byn Ambonnay, där dom förfogar över 7 ha vingårdar. Odlat vin har man gjort här i flera sekler. En omställning till hållbart jordbruk har gjorts. Knappt 60 000 flaskor fördelade på nio olika cuvéer gör dom. Jag har provat sju av dom: Blancde Noirs, BlancdeBlancs, Extra Brut, Cuvée Prestige, Millésime2008,  Cuvée A L´Ancienne 2008 samt deras Rosé. Jag köper mina flaskor av näthandlaren Franska Vinlistan. Någon gång emellanåt dyker dom upp på SB, men för tillfället finns det inget tillgängligt där. 

Den här champagnen är gjord uteslutande på Pinot Noir-druvor.

Kvällens flaska har basåret 2019, vilket betyder att cirka 70% av druvorna kommer från det året. Det har sedan tillsatts runt 30% s k reservvin, vilket är en blandning från 40 årgångar och som har legat på stora ekfat.

Av basvinet från 2019 har runt hälften av vinet spenderat några månader på 205-liter stora ekfat och den andra hälften på 34 hl tunnor av ek.

Vinet degorgerades i februari 2022, vilket betyder att det fått ligga på sin jästfällning i 20 månader. Dosagen brukar var runt 5 gram per liter.

Färgen går i en ljusare halmgul nyans med några guldgula stråk.

I doften finns en del röda äpplen, några röda bär, lite rödaktig citrus, rostat bröd, någon gul stenfrukt samt snäckskal och unset kryddor. Det dyker även upp en liten blommighet, som vi tycker drar åt kaprifol och fläder. Doften är av det mer försiktiga slaget och signalerar ungdomlighet.

En ung champagne med en härlig friskhet. Det börjar med röda syrliga äpplen, men efterhand kommer de röda bären i form av syrliga jordgubbar, tranbär och några smultron. Vi noterar också en del röd citrus, såsom blodgrape och mandariner. I mindre omfattning, men ändå rätt tydligt noterar vi vanilj, rostat bröd, krita och mandlar. Eftersmaken är lång och där återkommer såväl de röda äpplena, blodgrapen som de röda bären, men det tillkommer också en liten kryddighet och en viss blommighet. I avslutet blir blodgrapen extra tydlig.

Betyg 4+

Jag betalade på hösten 2022 drygt 500 kr per flaska vid köpet från Franska Vinlistan. På Systembolget finns den inte.

2014 Chateauneuf-du-Pape, Le Vieux Donjon

På Långfredag var det dags för årets påskmiddag. Traditionen säger att det ska vara lamm. Vi hade köpt några ytterfiléer, som vi grillade. I ugnen hader vi klyftpotatis (Amandine). Tsatziki svängde vi också till. Vi tycker att Chateauneuf-du-Pape gör sig särskilt bra till lamm, så jag plockade upp en flaska med några år på nacken.

Just Le Vieux Donjon har vi ett särskilt gott öga till. Det är en Ch9dP som vi druckit flera årgångar av. Vad vi tyckt om dessa kan du läsa här: 2009, 2010, 2012 och 2013. 

Vinodlingarna ligger i området runt Cabrieres och Mont Redon, medans vinkällaren ligger mellan Chateauneuf du Pape och Courthezon. En av de ytterst få producenter i Chateauneuf-du-Pape som bara producerar ett enda rött vin. Allt druvmaterial som anses tillräckligt bra används. Resten ratas och säljs till negocianter. Druvmixen är 75% Grenache, 10% Syrah, 10% Mourvedre och 5% Cinsault. En stor andel av druvmaterialet avstjälkas före pressning. Hur stor andel är beroende på årgång. Mourvedre vinifieras för sig medan de övriga druvorna vinifieras tillsammans. Jäsningen äger rum på traditionella fyrkantiga, röda cementbehållare. Vinet lagras i 18 månader innan det buteljeras. 80% gör detta på Foudres (dvs stora ekfat) och resten på cementtankar.

Le Vieux Donjon gör endast två viner. En röd och en vit Chateauneuf-du-Pape. Lite kaxigt ändå att skippa såväl instegsviner som topp-cuvéer. Det dom gör går dom all-in på.

Våra förväntningar är som alltid, då vi drar korken ur en Le Vieux Donjon, skyhöga. Den här gången precis som allandra gånger så infrias dessa höga förväntningar. Detta är ett helt sanslöst gott vin.

Här finns en del begynnande mognadstoner, men fullmoget är det inte och därmed finns det lite utveckling kvar att vänta in, så ingen brådska för den som ligger på några flaskor.

Men fasligt gott är det nu.

I doften hittar vi solmogna bär såväl röda som lite mörkare. Här fins också gott om prevencalska örter och pinjeskog. Lite mindre men ändå tydligt noterar vi kakao, lakrits och aningens metallslöjdsal.

Det vi kände i doften kommer tillbaks i gommen, då vi smakar på vinet. Frukten känns mörkare än vad doften indikerade. Vi noterar solvarma, mogna björnbär, blåa plommon och några blåbär. Skogshallon och någon jordgubbe signalerar lite röda instick. Kryddor och örter (främst rosmarin och lavendel) tar för sig ganska så ordentligt. Tonen av svartpeppar är riktigt delikat. Mjuka och snälla tanniner bjuder ett försiktigt motstånd. En fin liten frisk syra ger vinet en god friskhet. Eftersmaken är riktigt lång, där den mörka frukten, örterna och kryddorna återkommer, men får nu sällskap av söt lakrits och mörk choklad.

Ja ni hör hur det låter. Inget annat än sanslöst gott.

Betyg 5-

Nu är det årgång 2020 som säljs på SB. Priset ligger på 539 kr. Vår flaska inhandlades 2017 för 360 kr.

2019 Barbera D´Asti "Bricco del Noce", Trinchero

 På hösten 2022 hyllade vi Trincheros Barbera i detta blogginlägg. Slutsatsen blev att är du osäker på om du gillar Barbera, så testa det här vinet. Gillar du det inte, ja då gillar du inte Barbera. Vinet kostar 241 kr och i skrivande stund finns det 84 flaskor att beställa on line.

Baronen Ornavasso byggde upp den här egendomen i början på 1800-talet i Agliano Terme några mil söder om Asti. Bröderna Trinchero köpte den 1920. Dom började omgående med vinplantering, men först 1952 buteljerade dom vin under eget namn. Så klart en Barbera och deras fokus har hela tiden varit just på Barbera. Idag är det Ezio ensam som driver verksamheten med hjälp av Monica hans assistent sedan 25 år tillbaks i tiden. Ibland gör dom avsteg från den lokala vinlagstiftningen och då får vinet beteckningen Vino Rosso. Odlingarna är ekologiska genom organisk/biologiska odlingsmetoder utan att vara certifierade.

Druvorna till det här vinet kommer från vingårdens lite yngre vinstockar, men ändå dryga 30 år gamla. Jordmånen är mager och kalkrik. 

Manuell skörd-avstjälkning-spontanjäsning på cementtankar- lagring 12 månader på gamla, stora botti av slavonsk ek följt av tre månader på tank innan det buteljeras. Ingen klarning eller filtrering.

Färgen går i en mörk rubinröd nyans.

Den mycket trevliga och angenäma doften börjar med lite jord och läder för att ganska omgående låta en blandning av mörka och lite ljusare bär dominera intrycken. Här finns också toner av örter, en viss floral anstrykning, aningens nypon, nötter och rosor. 

Vi smakar på vinet och ler igenkännande. Det här är riktgt gott. Väldigt lättdrucket och ändå en underbar karaktär. 

Härlig fin frukt bestående av mörka körsbär, hallon, blåa plommon, något tranbär och björnbär. Några små nypor örter och kryddor förstärker smakbilden. Vi tycker oss också känna aningens nötter, rosor, nypon och unset lakrits. Här finns en trevlig syra som balanserar på ett underbart sätt med frukten. Tanninerna finns där, men är mjuka och lena.

Betyg 4+

Vi hyllade den förra årgången (2018) och denna är precis lika god.

Grand Cellier d’Or 2015, Vilmart&Cie

 Jag har nog en 4-5 favoriter bland champagneodlarna. En av dessa är Vilmart&Cie. Den här kvällen är det deras Grand Cellier D´Or som vi ger oss på. Jag har tidigare endast druckit den i version 2008. Ikväll är det årgång 2015 som vi drar korken ur. Visst är vi rejält nyfikna.

 Vilmart & Cie grundades 1890 i Rilly-la-Montagne någon mil söder om Reims. Dom är fortfarande ett familjeföretag med femte generationen i ledningen. Dom förfogar över drygt 11 ha. Årsproduktionen ligger runt 110 000 flaskor. Odlingarna sker efter biodynamiska principer utan att vara certifierade. På hemsidan står det följande: The house has obtained Haute Valeur Environnementale (High Environmental Quality) and Viticulture Durable (Sustainable Viticulture) certification, and abides by the principles of the Ampelos charter (a quality charter excluding the use of chemical fertiliser, herbicides and insecticides), thereby defending biodiversity and its own ecosystem.

Enligt deras hemsida tillverkar dom sju olika cuvéer: Blanc de Blancs, Grand Réserve, Grand Cellier, Grand Cellier d´Or Millésime, Cuvée Rubis, Grand Cuvée Rubis Millésime  och Coeur de Cuvée Milleéime.
Vi har tidigare drucket fem av dessa och det har så klart blivit några bloggposter. Klicka på resp Cuvée och du får mina tankar om just den champagnen:
-  Grand Réserve
-  Grand Cellier 
-  Grand Cellier d´Or 2008
-  Cuvèe Rubis 
-  Coeur de Cuvée 2008 
De två jag inte druckit är deras Blanc de Blancs och deras Årgångsrosé. Det blir att hålla utsikt efter dessa.
Det är sällan eller snarare aldrig som deras champagner dyker upp på "Bolaget" utan det är Franska Vinlistan som blivit min leverantör.

Grand Cellier D´Or görs på Chardonnay (80%) och Pinot Noir (20%), som vuxit på vinstockar med en genomsnittlig ålder på 50 år. Musten har fått tillbringa runt 10 månader 228-liter stora ekfat. Efter att den buteljerats har den fått ligga drygt 40 månader på sin jäst innan den degorgerades i november 2019.

Färgen går i en gyllengul nyans.

En alldeles underbar champagne, som mer än väl överträffar våra högt ställda förväntningar. Den är fortfarande ung med en härlig friskhet och i ett underbart dickfönster. Så klart kommer den leverera i många år till.
 

I doften hittar vi en läcker blandning av gula och gröna äpplen förstärkta med inslag av citrus, gula kärnfrukter, mariekex, någon ört, kritiga mineraler och daggvåta grusgångar. 

I gommen är den frisk och torr. De gula och gröna äpplena från doften återkommer så fort vi tar den första lilla klunken, liksom tonerna av citrus. Vi noterar även gula plommon, persika, någon aprikos, aningens rostat bröd, nötter och hela tiden med en härlig frisk syra samtidigt som en antydan till krämighet gör sig gällande. I avslutet får vi aningens honung, något rött bär och blodgrape. 

Riktigt förbaskat gott helt enkelt!!!!

Betyg 5- 

Flaskan är köpt av Franska Vinlistan. Minns jag rätt så betalade jag för tre år sedan 589 kr. Jag noterar att årgång 2017 kostar 678 kr.

2021 Langhe Nebbiolo, Cantina Luigi Pira

Ni som följer bloggen vet att jag då och då deltar i något som på vinforumet finewines går under namnet "Låt oss dela en pava............... Under mars är det en mycket ung Langhe Nebbiolo. 

Det kostar inget att vara medlem i finewines. Det är bara att registrera sig och ta del av diverse vinnördars åsikter och tankar om vin. 

Langhe Nebbiolo från en producent jag hört en del gott om gjorde att jag hoppade på den här månaden.

Luigi Pira drivs idag av bröderna Giampaolo och Romolo Pira. Det är ett riktigt familjeföretag, där även Giampaolos hustru Tiziana och döttrarna Annalisa och Elena är involverade i verksamheten. Vintillverkningen tog egentligen fart på 1950-talet genom Luigi och hans fru Rosa. Familjen har ägt och brukat marken sedan sent på 1800-talet. Deras vinfält ligger på den västra sidan av Serralunga.

I deras portfölj hittar vi fyra olika Barolo, en Langhe Nebbiolo, en Barbera och en Dolcetto.

Druvan är så klart Nebbiolo. Dessa kommer från ett 1,5 ha stort vinfält, som planterades 1999 och ligger på en höjd av cirka 300 m ö h.  Druvorna får jäsa under 18-20 dagar på tankar av rostfritt stål. Vinet har sedan fått mogna runt 9 månader på 25 hl stoka fat av slavonsk ek.

Doften börjar lite försiktigt med läder och jord. Det tar dock inte så lång tid innan körsbären som tillsamans med toner av vanilj, vitpeppar, nötter och nyponrosor tar över. Doften förblir mest hela tiden diskret, men det som känns är angenämt.

I munnen är det ungt och friskt. Slankt och lite småstramt. De röda bären är både tydligare och mångfacetterade i gommen än i doften: röda körsbär, lite hallon, några tranbär och lingon. En viss örtighet noteras. I eftersmaken hittar vi små doser av vanilj, nyponrosor, mandlar och viol. Stadig syra och lite bitande tanniner ger både ryggrad och motstånd.

Inte alls så tokigt. Inte stort men ändå gott och trevligt

Betyg 4-

På SB är priset 239 kr.

2019 Les Sentius från Joan Simó

I mitten på januari skrev jag en hyllning till Priorat-vinet Les Eres Vinyes Velles. Niclas som hade tipsat mig om det vinet tyckte även att "lillebrodern" Les Sentius var ett trevligt och intressant vin. Jag inhandlade ett par flaskor och i förra veckan passade jag på att dra korken ur den första flaskan.

Familjen Simó har odlat vin i många generationer, men fram till 1990-talet sålt druvorna vidare till det lokala kooperativet. Gerard Batllevell Simó insåg potentialen i familjens gamla vingårdar och beslutade 1999 att börja tillverka vin i egen regi. Så stallet och källaren i det gamla familjehuset mitt i Porrera byggdes om till ett modernt vineri, och verksamheten fick namn efter morfar Joan. 

Gerard gör ca 25 000 flaskor vin per år från de gamla vinstockarna på vingårdarna Les Eres, Tros Nou och Els Carners, och nyare planteringar på La Garranxa.

På Systembolaget kan det beställas följande viner: Les Sentius 2019, Les Eres Vinyes Velles 2015, Tros Nou 2018 och även den exklusiva vinlådan Joan Simó Selecció.

Det här vinet har druvmixen 60% garnatxa negra, 10% carinyena, 15% syrah och 15% cabernet sauvignon. Druvorna kommer från vingården La Garranxa i Porrera. Här växer runt 11 000 vinstockar med en ålder på i genomsnitt 20 år. 

Vinet har fått ligga runt 15 månader på ekfat (225-liters) som använts en gång tidigare till att lagra Les Eres.

Färgen går i en mörk rubinröd nyans.

Doften inleder med lite toner av läder, jord och höstlöv, men den mörka frukten tar tämligen omgående över. Här finns också tydliga inslag av örter och kryddor. Speciellt svartpeppar är både tydlig och läcker. I mindre omfattning men ändå tydligt noterbara är tonerna av vanilj och choklad. En mycket trevlig doft.

I munnen känns det mjukt och runt med en härlig rätt så kraftig mörk frukt läs blåa plommon, mörka körsbär, björnbär och svartavinbär.

Örter och kryddor i små fina omgångar noterar vi. Tanninerna finns där, men är rejält avrundade och bjuder ett försiktigt motstånd tillsammans med en behaglig fräschör från en trevlig syra.

Eftersmaken är något längre än medel och där får frukten och kryddorna sällskap av choklad, några droppar espresso samt unset vanilj.

Betyg 4

Ett riktigt gott vin som på SB kostar 259 kr.Det når så klart inte upp till Les Eres som är drygt 150 kr dyrare, men för sina 259 kr är det bra nära ett fynd.

Internationella Kvinnodagen och SP68 från Arianna Ochipinti

 I fredags var det 8:e mars, vilket betyder att det också är Internationella Kvinnodagen. Visst kändes det givet att välja en kvinnlig vinmakare till fredagsvinet. Arianna Occhipinti på Sicilen har vi följt i bra många år. Hyllat henne har vi gjort i ett flertal blogginlägg. Den här gången är det hennes röda variant av SP68 från 2019 som vi väljer att njuta av.

Arianna Occhipinti har sina vingårdar på Siciliens sydkust nära byn Vittoria. Dom odlar i huvudsak Frappato och Nero d´Avola och så görs det olivolja. 17 ha är planterat med vinrankor och 15 ha med olivträd, mandelträd, buskar, örter och cypresser.

Förutom Il Frappato gör hon också Grotte Alte (lika delar Frappato och Nero D´Avola), SP68 Rosso (70% Frappato och 30% Nero D´Avola) och Siccagno (100% Nero D´Avola) samt det vita vinet SP68 Bianco.

Odlingarna bedrivs efter en blandning av ekologiska och biodynamiska principer. Certifierad som ECOCERT. Endast naturlig jäst används, ingen klarning eller filtrering och endast små mängder svavel tillsätts.

SP68 är gjort på druvmixen 70% Frappato och 30% Nero d´Avola, som främst kommer från vinfälten i Bombolieri, där vinstockarna har en blandad ålder. Vinfälten ligger på 280 m ö h. Druvklasarna avstjälkas och får spontanjäsa samt ligga med skalen i cirka 15 dagar. Naturlig jäst är en självklarhet. Vinet får jäsa på cementtankar, där det får ligga kvar och mogna i 6 månader. Buteljering görs utan vare sig klarning eller filtrering. En ytterst liten tillsats av S02 görs.

Färgen går i en mörkröd nyans med lite violetta stråk.

Doften böjar med läder, jord och krossad sten, men en samling röda och mörka bär tar tämligen omgående över kommandot.  Det finns gott om kryddor och örter samt de typiska etnamineralerna med sin lena rökighet. Aningens violer dyker upp på sluttampen

I gommen är det friskt med en rätt så stor syra. Frukten är både röd och mörk precis som i doften. Här finns skogshallon, plommon, röda körsbär, röda vinbär, lite tranbär och några blåbär. Örter och kryddor lämnar tydliga spår. Tanninerna finns där och biter lite lätt i munhålan, men på ett betydligt lugnare sätt än för två år sedan då vi senast njöt av vinet. I den medellånga eftersmaken känns en liten finstämd rökighet, aningens violer, örter, svart te och ännu mera av de röda och mörka bären. 

Betyg 4

Vår flaska inhandlades 2020 i Köpenhamn hos vår favoritbutik Cibi e Vini. Vi betalade då 150 DKK. Numera finns vinet på Systembolaget och där är det den senaste årgången (2022) som gäller. Priset är 231 kr.

2021 O Pequeno, Mein

 Dags för en helt ny bekantskap. Det vart lite strul med en av våra beställningar, så vi erbjöds en lösning där vi erhöll några flaskor av det här vinet. Vi är ju alltid öppna för nya bekantskaper, så inte så mycket att prata om utan vi tog erbjudandet. I förra veckan blev så dags att dra korken ur den första flaskan.

I början på 1990-talet förvärvade Javier Alén egendomen Viña Mein. Det är en vingård som ligger i den lilla byn San Clodio i vinregionen El Ribeiro i Galicien. Dom äger 14 små vinfält på totalt 18,3 ha, som ligger på 100 till 193 meters höjd över havet, på sluttningarna i Avia dalen. I dom här trakterna har det odlats vin sedan 1200-talet. Javiers målsättning har varit att de gamla traditionella druvorna ska få komma till sin rätt. Den gröna druvan Treiixadura står i centrum.

Det här vinet är gjort på Treixadura till 80% och de övriga 20 procenten delas mellan Godello, Albariño, Torrontés och Loureira. Druvorna har fått jäsa var för sig på små fat av en blandning av ståltankar, cementtankar och ekfat. Musten blandas och får därefter mogna i cirka 10 månader innan det buteljeras.

Allt vin produceras med deras egna druvor.

Färgen går i en lite ljusare halmgul nyans.

I doften hittar vi gröna äpplen, en hel del citrus, lite päron, gula stenfrukter, en fin nätt blommighet samt aningens krita och krossat grus.

I gommen är det torrt, friskt och med en trevlig syra. Det är rätt så aromatiskt med äpplen och citrus i centrum, men med persika, aprikoser, aningens honung samt lite nätta florala inslag som smakförstärkare. Rätt så runt i sin framtoning. Eftersmaken bär tydliga spår av grapefrukt, krita, fläder och steniga minraler.

Ett gott och spännande vin på druvor vi sällan dricker. Visst blir vi nyfikna på att utforska Galicien lite mer.

Betyg 4-

Vi betalade 16 euro per flaska.