Amarone della Valpolicella "Campolongo di Torbe"

Båda barnen har kommit hem för att fira jul. Dagen före dopparedagen hjälps vi åt med diverse julbestyr: granen ska kläs, skinkan griljeras, julklappar ska slås in. Någon timma före midnatt är allt på plats. Vi slår oss ner vid köksbordet och testar av skinkan, njuter av en bit stilton och i bakgrunden ljuder Håkan Hagegårds röst från stereon.

Sedan tiotalet år tillbaks i tiden öppnar så avslutas dagen före dopparedagen med en flaska amarone (innan dess var det portvin). I år blir det en av de bättre från den stora Valpolicella firman MASI. Det är också vår första bekantskap med just denna amarone.

2004 Campolongo di Torbe
En av Masis prestigeamarone.



Masi har ägt Campolongo di Torbe i sekler, men vingården nämns vid namn redan på 1100-talet då biskopen av Verona beställde vinet till sin privata källare. Liksom Mazzano(den andra prestigeamaronen) på andra sidan dalen Negrar så anses Torbe vara ett av Valpolicellas bästa lägen. Den speciella etiketten använder Masi på viner som inte ges ut med regelbunden kontinuitet. Vinet gjordes i 15 700 flaskor år 2004.
Stockarna växer på vulkanisk, mörk jord. Det här är en klassisk amarone med en klassisk druvmix av 70% Corvina, 25% Rondinella och 5% Molinara.
Molinara är en druva som många amaroneproducenter har börjat överge, men inte Masi. Det är en för området historisk druva och historien och traditioner är viktiga för Masi.

Vi häller upp i glasen två timmar innan vi ska njuta av det. Jag kan inte hålla mig utan måste med jämna mellanrum sticka dit min näsa och ta några sniff. Det är en fantastisk doft vi möter. Stor redan vid upphällningen, men växer ju mer tid vinet får i glaset. Komplext och elegant på en och samma gång, vilket inte gör det helt lätt att beskriva. But here we go. Massvis av finstämd, inbakad frukt i form av fikon, russin, körsbär och plommon. Här finns några nypor av kryddor/örter, mörk choklad, aningens vanilj och nötter. Underbart att dofta på.
I munnen dyker smakerna upp en efter en samtidigt känner vi att smakerna ännu inte är fullt utvecklade. Det första vi noterar är de soltorkade körsbären och de solmogna björnbären. Lingonsmaken i kombination med tranbären ger en livlig syra som är perfekt balanserad av den torkade frukten. Lite örter, mörk choklad, några toner av fat och en del finlemmade tanniner kompletterar bilden. Hela smakupplevelsen är stor, mjuk och rund med en förförisk utdragen eftersmak där fikon, russin, lite lakrits, plommon och mandlar lämnar såväl en söt som lite bitter ton kvar i gommen. Visst känner vi alkoholen, men den är så integrerad i frukten att det bara är angenämt. En så oerhört välgjord och välbalanserad amarone har vi sällan druckit.

Någonstans har vi hört att amarone ska funka till Janssons Frestelse. Visst låter det ofattbart, men vi har bestämt oss för att bilda oss en egen uppfattning. På julaftonens lunch häller vi så upp ett glas, som vi tar fram när vi lägger Janssons på tallriken. Minsann det funkar faktiskt. Det sötaktiga i ansjovisen fångas upp på ett elegant sätt samtidigt som alkoholen smälter samman med det feta och lite gräddiga. Den som är djärv och okonventionell tar efter.......

Dag två så kommer lite mer mognadstoner fram. De mörka chokladpralinerna vi åt dag två var en klockren kombo.
Det här är fortfarande ett väldigt ungt vin, vilket säkert kommer att utvecklas ytterligare. Campolongo är bara i sin linda. Redigt gott nu och kommer att hålla sig i decennier.

Betyg 5