Chateau D´Estoublon

Vi har dom senaste åren förlagt en semestervecka till dom nordvästra delarna av Provence. Det har varit cykelsemester med dagsetapper  runt 40 km per dag. 2011 var det "Tour des Alpilles". I den trevliga lilla staden Saint-Remy de Provence inhandlade vi det här vinet. Jag skrev om årgång 2007 här.

2008 Chateau D´Estoublon
Ett vin från AOC Les Baux de Provence är namnet. Vi är några mil söder om Avignon.
De nuvarande ägarna köpte "slottet" 1999. Vingården ligger i den södra delen av appellationen dvs någon mil öster om Fontvieille.
Man har tagit bort Cinsault, Counoise och Aubun druvorna och planterat Mourvèdre, Syrah och Grenache istället.

Vinet är gjort på druvorna:  30% vardera av Grenache, Syrah och Mourvèdre och så adderar man 10% Cabernet Sauvignon.


Vi möts av en doft av mörka bär: körsbär, blåbär och björnbär. Vi kan också känna en lite rökta charkuterier och järnhaltiga mineraler. Ingen kraftig doft utan mer av det försiktiga slaget.

I gommen får vi ett vin med lite mer kraft. Den mörka frukten läs körsbär och björnbär är det som till en början dominerar smakintrycken. Några nypor provencalska örter dyker upp efter en liten stund. Tanninerna är påtagliga, men är detta på ett civiliserat sätt dvs ett lätt bett i gommen utan att det blir påfrestande.
Eftersmaken har en hygglig längd och där en liten lakritsrem smyger sig fram på slutet.
Sammantaget är det ett gott vin vin, som gjorde sig bra till vår sensommar grillning. Vi dricker det gärna igen.

Betyg 4.

Dolcetto från Fratelli Revello

Dolcetto var det ett tag sedan vi drack och när vi häromdagen plockade fram lite överbliven och fryst spagetti Bolognese, så tog vi också fram en flaska Dolcetto. Vi inhandlade från Xwine (en näthandlare) lite viner från Valpolicella och Piemonte för ett tag sedan.

2013 Dolcetto d´Alba, Fratelli Revello.
Från deras Xwines hemsida kan vi läsa detta:
Vingården Fratelli Revello i La Morra, Piemonte, drivs idag av bröderna Carlo och Lorenzo Revello. Under 50-talet ägdes marken av byns församling S. Martino di La Morra medan verksamheten hyrdes ut till farfar Revello med söner. Till en början såldes druvorna av till större producenter och först 1967 gjordes den första egna produktionen. Tidigt 90-tal tog Carlo och Lorenzo över driften från sin far och farbror. Sedan dess har de arbetat hårt med att minska skördeuttag såväl som experimenterat med nya tillvägagångssätt, allt för att skapa dagens komplexa och välgjorda viner. Fratelli Revellos viner röner varje år nya framgångar i så väl Italien som internationellt.

Druvan är Dolcetto till 100%. Druvorna kommer från vinstockar som planterades 1980. Vinet har fått ligga 10 månader på ståltankar innan det buteljerats m a o ingen som helst ekinblandning här.

Detta är ett tämligen enkelt och okomplicerat vin. Det passar alldeles utmärkt till pizza och enklare pastarätter. Låter det lite nedsättande? Det är det inte alls. Vi är stora fan av Dolcettoviner och Revellos variant är inget undantag. Vi gillar det här vinet skarpt. Det är på en gång läskande, lättdrucket och väldigt gott.
Färgen har ett djup i sin mörkröda färg och det finns lite nyanser av lila ut mot glaskanten.
Det doftar av körsbär och mörka skogsbär. Det finns ett lätt örtigt drag med en en viss blommighet.
I munnen känns vinet slankt, ungt och med en härlig frisk framtoning. Här finns mörka körsbär, mörka skogsbär och lite örter. Trots den mörka frukten känns vinet lätt på något sätt. Syran ger vinet en härlig friskhet. Smålätta tanniner tar för sig i gommen. Till maten märkte vi inte mycket av tanninerna utan det är när vi dricker det på egen hand som de blir tydliga med sitt trevlig bett. Eftersmaken är medellång och i den dyker det upp lite mandelskorpor.
Det här var gott. Vi dricker det gärna igen och därför blir det påfyllning.

Vinet säljs av näthandlaren Xwine. I början av mitt inlägg finns en länk till deras hemsida. Det är bara att klicka sig in där och du hittar all info du behöver för att göra en beställning.
Priset är 630 kr för en sexpack. Den som tycker sexflaskor är för mycket kan köpa en blandlåda eller slå sig ihop med några vänner. Priset 105 kr per flaska är riktigt bra för ett så här gott vin.

Betyg 3+

Amarone från Allegrini. Igen!

Åtskilliga inlägg om Allegrini har jag skrivit under de snart fyra åren som bloggen varit igång. Det har blivit några om La Poja och några om Allegrinis Amarone.
Du kan läsa mina intryck om de olika årgångarna  genom att klicka på nedanstående länkar:
Årgång 2000, Årgång 2003, Årgång 2006 gäller Amarone.
La Poja hittar du här: Årgång 2003, Årgång 2004 och Årgång 2006

Nu är det dags att ta oss an årgång 2007 av Allegrinis Amarone.

2007 Amarone della Valpolicella, Allegrini.
Allegrini har sin amaroneproduktion runt Fumane i Valpolicella Classico-området.

Druvblandningen är 80% Corvina, 15% Rondinella och en slatt på 5% Oseleta.

Doften som når oss är inte riktigt lika omfamnande och sniffinbjudande som hos en del andra av våra favoritproducenter. Men det är en amarone så visst finns här en hel del typiska amaronedrag: mörka körsbär, katrinplommon, finmalda kryddor, romrussin och lite fat.

Smaken är lite stramare än för många andra amaroneviner. Här finns lite mer tanniner, visserligen runda och mjuka, men ändå är dom mer påtagliga. Detta gör Allegrinis amarone mer matvänlig.Den mörka frukten i form av söta mörka körsbär, björnbär och katrinplommon står i centrum tillsammans med några nypor örter/kryddor. Bra syra som ger vinet en friskhet som vi uppskattar.Eftersmaken är riktigt lång på sedvanligt amaronevis och här kommer mer mörk frukt, aningens torkad frukt och högklassig mörk choklad.Årgång 2007 är bra nu, men den kommer att utvecklas ytterligare.Allegrinis amarone brukar nå sin höjd efter ca 10 år och håller sedan denna i många år. Dom håller alltid en hög och jämn klass år efter år, däremot saknar den lite egen charm och karisma.
Betyg 4+

Jag hade tänkt besöka Allegrinis i sommar, men avstod. Dom ville ha 108 euros för att ta emot oss fyra svenskar. Vi skulle få en guidad tur på kullen La Grola och vingården La Poja samt få testa tre av deras viner. Vi har besökt många vingårdar i Valpolicella, men ingen av den här storleken. Så här långt har vi aldrig behövt betala, men visst kan vi tänka oss att göra detta, men108 euros för fyra personer tycker vi är för mycket och snarare en signal om att "vi är inte så tilltalade av besökare".
Du som ska besöka Valpolicella, så vill jag varmt rekommendera vingården Brunelli. Jag skrev om vårt besök där i somras på amaroneguiden.se

Liebling, Chateau du Donjon och Björn Afzelius

I fredags åkte Vintankar in till den stora staden Göteborg tillsamman med några goda vänner. Ett biobesök väntade. Vi hade köpt biljetter till Björn Afzelius dokumentären "Tusen Bitar". Vintankar var i sin ungdom en stor fan av Hoola Bandola, Affe och Wiehe. Det är fortfarande så att med jämna mellanrum läggs en gammal vinyl på skivtallriken med dessa gamla "Proggare". Filmen var väldigt bra och stark rekommendation utfärdas.

Vi käkade på Liebling, en restaurang inte så långt från "Biopalatset". Vi åt örtbakat lamm. Riktigt gott. Vi hade lite svårt att bestämma oss när det gällde vinvalet, så då fick jag följa med den käcka servitrisen in och testa tre viner.

Det blev en flaska av mittenvinet, ett franskt vin från Minervois.
Nu är ju Vintankar en gång för alla en fan av Valpolicella, så det fick också bli ett glas av Ripasson från det stora kooperativet i Negrar.

2011 Grande Tradition, Chateau Donjon.
Så här står det på importörens (Carovin):
Château du Donjon är ett vackert och mycket gammalt slott i Bagnoles i den västra delen av distriktet Minervois. Slottet är ett gammalt munkslott som har varit i privata ägor sedan mitten av 1500-talet.
Egendomen drivs idag av makarna Caroline och Jean Panis. Man tillverkar viner från appellationerna Minervois, Vin de Pays d'Oc och Côteaux de Peyrac.

Vinet är gjort på druvorna Grenache 40%, Syrah 40% och Carignan 20%. Vinstockarna är förhållandevis gamla med Carignan över 50 år och övriga runt 35 år.
Vinet lär också vara oekat.

Färgen har en djup rubinröd ton med lite violetta drag.
Det doftar av kryddor/ örter samt en fruktkompott av såväl röda som mörka bär.
Smaken domineras av solmogen, mörk frukt läs blå plommon, mörka körsbär och björnbär. Ordentligt med kryddor. Allt packeterat i en lite stramare stil. Bra syra och alerta tanniner. Trevlig eftersmak, där lite rödare bär som hallon och körsbär ger sig till känna.
Betyg 3+

Priset på "Bolaget" var 126 kr. Den är noterad som tillfälligt slut. Vi dricker den gärna igen.


2012 Le Roselle Ripasso.
Producent är det stora kooperativet i Negrardalen Cantina di Negrar. 220 druvodlare och 500 ha förfogar kooperativet över.
Ripasson är gjord på 70% Corvina, 15% Corvinone och 15% Rondinella.
Ett glas drack jag efter middagen, så ingen djupare analys. Den spontana reaktionen var detta.
En ganska mainstream Ripasso med tydliga amarone signaler. Runt och mjukt och med mörk frukt i centrum. Lite trevliga kryddor och en frisk syra.
Inte så tokigt men det finns så många ripasso som alla liknar varandra.
Betyg 3

99 kr vill "Bolaget" ha. Vinet finns i beställningssortimentet.

Nectar Costasera Amarone

På flygplatsen i Bryssel hittade jag en amarone från Masi, som jag tidigare inte smakat. Det fick så klart bli ett köp.
Masi gör tre amaroneviner i serien Costasera:
1. Masis basamarone heter helt enkelt Costasera. Den görs på 70% Corvina,
    25% Rondinella och 5% Molinara. Den kostar 285 kr på Systembolaget.
2. I och med årgång 2003 lanserades Riserva Costasera. Den görs på 70%
    Corvina, 15% Rondinella,10% Osoleta och 5% Molinara. Priset är 449
    på Systembolaget.
3. Nectar Costasera. Den verkar inte finnas tillgänglig på Systembolaget
    (ännu?). Min flaska är inköpt på flygplatsen i Bryssel för 36 euro.
    Andelen Rondinella har minskat med 10% och Corvina ökat med lika
    mycket.

I helgen drog vi korken ur vår första Nectar Costasera.

2009 Nectar Costasera Amarone

Doften är lite sluten och inte lika omfamnande som vi är vana vid, men visst tusan finns de typiska amaronedragen av mogna mörka körsbär och plommon. Lägg därtill några nypor kryddor och aningens torkad frukt.

Vi känner i smaken att vi har med en ungdomlig amarone att göra. Hade jag haft några fler flaskor eller kommer jag över några Nectar 2009, så ska dom få ytterligare ett par år i ryggläge.
Med detta sagt så är detta en riktigt trevlig amarone, som visserligen inte når Riservans höjder, men blir lite stramare och mer fokuserad än den vanliga Costaseran.

I munnen får vi massor av söta, mörka körsbär, men även en hygglig portion körsbär med en lite bittrare framtoning. Det här senare är nog den större andelen Corvinas förtjänst. Lite vibbar av Allegrinis La Poja!
Här finns också en del mörka skogsbär och blåa plommon, några nypor kryddor och aningens vanilj. Tanninerna är lite mer påtagliga och inte lika lena som i många andra amaroneviner.
Eftersmaken är riktigt lång. Det är egentligen först här vi känner den torkade frukten (nästan inga russin).
Någon liten ton av alkohol blir det också, vilken säkert kommer att ha plockats upp av frukten inom något år.

Dyker den här upp i det svenska sortimentet kommer Vintankar att göra ett köp.

Betyg 4+

Offerus ett vin från Saint-Joseph

Jag har några påbörjade blogginlägg, som av olika anledningar inte blivit färdigskrivna. Det här vinet drack vi någon gång på försommaren. Jag städade av ett ganska rörigt skrivbord den gångna helgen och då hittade jag lite anteckningar om just det här vinet. I mappen utkast låg foton och ett påbörjat inlägg. Vi städar även av det här inlägget.


2010 Offerus, J.L. Chave Selection
Producenten har anor som vinmakare som går tillbaks till 1400-talet. Vi talar om 16:e generationens vinproducent. Alla förstfödda pojkar i den här familjen får namnet Jean-Louis.
Vi har ett vin från norra Rhone från appellationen St-Joseph.

Här är det Syrah till 100%.
Så här skriver importören (Philipson Söderberg) på sin hemsida:
Sélection görs på druvor som Chave köper från vänner och grannar som är bättre på att odla druvor än att göra vin. Druvorna avstjälkas, krossas och jäses i cementtankar, ingen carbonique. Efter färdig macerartion fylls vinet på fat där det genomgår malolaktisk jäsning och lagras i ca 14 månader på gamla franska fat innan det blandas, vilar tre månader och buteljeras. Chave drar inte om vinet, ser bara till att faten tappas upp en gång per vecka. Oftast behöver vinet inte filtreras och man avstår helst.

Färgen är röd-blå med lite mörkare stråk ut mot kanterna.

Doften är till en början diskret, men efter någon timma kommer det fram en del trevliga aromer utan att riktigt ordentligt släppa loss. Vi kan notera lite rått kött, en del mörka bär främst björnbär och svarta vinbär. Det finns en pepprighet som ligger som en filt över övriga dofter.

 Precis som med doften så vill vinet inte riktigt bjussa på sig själv den här kvällen. I munnen blir det en lite små stram juice med mörka bär, finmald peppar, en del örter och järnhaltiga mineraler. Visst känns den mörka frukten, som är av det svalare slaget, men nyanserna vill inte riktigt blomma ut. Tanninerna tar för sig rejält, men utan att bli alltför krävande. Syran är vital och skapar en friskhetskänsla. Eftersmaken är medellång. Här känner vi att det finns åtskilligt som vill ta sig fram, men lyckas inte riktigt med detta. Vi anar lite rödare bär i form av hallon möjligen lingon, och aningens lakrits.

Vi har en flaska kvar och den kommer att få vila ett par år innan vi tar oss an den. Betyget sätts efter hur vinet uppträder idag. Jag blir inte förvånad om jag höjer upp det då, under förutsättning att det vi kan ana oss till blommar ut.

Betyg 3+

Årgång 2011 finns på "Bolaget" för 197 kr.











h

kk

Lite smått och blandat från San Sebastian och Bilbao

Vi besökte så klart ett par av San Sebastians alla Tapasbarer,
Den här blev vi väldigt förtjust i. Enkelt, trångt men läckra rätter

Maten smakade alldeles utmärkt. Det är klart att vi var tvungna att prova det lokala vinet Txakoli. Ett vitt vin med tämligen hög syra och gjort på druvan hondarribi zuri.

Vinet hälls upp i höga dricksglas. Vinet ska hällas upp så att flaskan befinner sig runt halvmetern från glaset.

Ett ganska enkelt vin, men med en trevlig syra som ger stor friskhet åt vinet. Här finns citrus och en del kryddor. I eftersmaken finns en angenäm lite bitter ton av grapefrukt.

La fabrica är en enkel men trevlig restaurang som vi kan rekommendera.

2010 Martinet Bru
Ett vin från Priorat. Producenten Mas Martinets verksamhet drog igång 1989, då José Louis Pérez köpte 20 ha mer eller mindre övergivna vingårdar i det då bortglömda Priorat. Nu är det dottern Sara som driver verksamheten.
Fyra olika Prioratviner står på produktionslistan. Odlingen sker enligt ekologiska principer.
Det här vinet kommer från vingården Mas Torrent i södra Priorat.
Vinmixen är 50% Garnacha, 15% Carinena, 15% Syrah och 10% vardera av Cabernet Sauvignon och Merlot.
Vinet har lagrats runt 18 månader på 300 1iters, franska ekfat varav 30% nya, 40% som använts en gång och 30% som använts två gånger.
Det doftar av mörka bär, kryddor och mineraler.
Smaken domineras av björnbär, hallon och körsbär. Den friska bärsmaken hottas upp av kryddor och lite järnhaltiga mineraler. Här finns också lite rått kött och lite lätta toner av fat. Bra syra och ordentliga tanniner som gör sitt jobb till maten. I den medellånga eftersmaken finns en del kakao och lakrits

2011 Moscatel från Ochoa
Ett vin från Navarra. Bodegas Ochoa ligger i den lilla staden Olite (40 km söder om Pamplona), som en gång i tiden var huvudstad för kungariket Navarra.
Vinet är till 100% gjort på Moscatel.
Ett trevligt sött vin med en bra friskhet. Vi hittar en del citrus, gula stenfrukter, aningens honung och en lätt blommighet.

2009 Reserva oro, Vina Real
Det är klart att det blev lite Rioja. Den här reservan är från CVNE. En av de de större och mer välkända riojaproducenterna med en historia som startade i slutet på 18000-talet. Idag har dom tre produktlinjer CUNE, Vina Real och Contino
Just den här riojan kommer från Vina Real med sin verksamhet runt "Cerro de la Mesa" kullen i Alavesa-området. Vi befinner oss i en del av Baskien.
Det här vinet är gjort på 90% Tempranillo, och resten Garnacha och Graciano. Vinet jäser på rostfria ståltankar, därefter får vinet en uppfostran runt två år på fat av amerikansk och fransk ek.

Ett mjukt, runt och snällt vin. Gott om mörka bär, men även lite röda i form av hallon. Rejält med kryddor och i doften finns en lite jordig touch.Faten märks inte så mycket i doften, men desto mer i smaken. Vi får nostalgiska vibbar tillbaks till 1980-talet, då Vintankar konsumerade en hel del Rioja.
Vi gillar det här vinet. Någon gång emellanåt är det kul att göra dessa nostalgiska tripper och vi gör det gärna igen.

2011 Crianza, Ramón Bilbao
Detta är en betydligt enklare Rioja än den föregående. Här är det Tempranillo till 100%. Lite ljusare i färgen än Vina Real.
Frukten har lite rödare bär: körsbär, hallon, lätta kryddor, tydlig ton av dill och en hygglig portion vanilj. Dessa intryck går igen i smaken. Snällt, mjukt drickvänligt och lite inställsamt. Inte riktigt vår cup of tea.

2007 Maetierra Dominum
Druvorna är Tempranillo, Garnacha och Graciano. Jag har inte kunnat få fram proportionerna. Druvorna hämtas från fyra olika vingårdslägen. Vinet får ligga till sig i 15-18 månader på fat av ny fransk ek.
Här finns en trevlig mörk frukt som spetsats med lite kryddor, balsamico-dofter, kakao och rostade fat. Mjuka tanniner, men inte mesiga sådana. Bra syra. Eftersmaken är av medellängd och med en bra mineral känsla i avslutet.
Helt OK.

Lördagen tillbringade vi i Bilbao med besök på Guggenheimmuséet och fotboll.

Två bra utsällningar.
Den ena med verk av Yoko Ono och den andra med verk av Georges Braque

Athletic Bilbao hade hemmamatch mot Levante. Det slutade med en 3-0 seger för Athletic.
Runt 40 000 åskådare på en arena som rymmer 50 000. En fantastisk stämning. Athletic får bara ha baskiska spelare.Laget har kvalificerat sig till Champions League. Två unga spelare utmärkte sig speciellt. En mittback född 1994 med namnet Aymeric Laporte samt en offensiv mittfältare född 1992 Iker Muniain Goni. Det ska bli spännande att följa det här laget.

Stämningen var fantastisk. Inga vakter och nästan inga poliser. Min spanska är usel, men jag fattade det som att det sjöngs kärleksvisor till det egna laget och inga hatramsor till motståndarna. En liten supporterskara till Levante fick i lugn och ro framföra sina hejarrop. Dom satt på läktaren bland Bilbaofansen utan polisbeskydd eller andra avgränsningar.
Något annat som var slående var att på den sektionen vi satt, där kryllade det av barn utan att dom var i sällskap av sina föräldrar. Vilka föräldrar släpper idag sina 10-åringar på fotboll i Allsvenskan utan att själv följa med?
Biljettpriset var dock rejält tilltaget 50 euro för att sitta i höjd med ena hörnflaggan.