2014 Cumberland Reserve Pinot Noir, Bergström

På en av mellandagarna lagade hustrun till en kyckling. En Pinot Noir skulle noga passa fint. Ur källaren tog jag fram ett vin jag drack för allra första gången under 2016.
På vårkanten 2016 var jag på en Winemakers dinner på Lipp, där jag träffade importören samt far och son Bergström. Ett stort nöje att höra deras berättelse och smaka deras viner.
Det blev så klart ett blogginlägg som du kan läsa här.

Ett Pinot Noir vin från Oregon. Druvorna kommer från fem olika vingårdslägen, även om det är så att vingårdarna Silice och Le Pré du Col står för merparten av druvorna. Vinet är tänkt att visa upp vad man kan göra i Willamette Valley. Och visst kan man göra bra grejer där. Ägarsonen Josh var själv riktigt nöjd med vad de presterat 2014.

Här finns en ung, frisk doft med härlig mörk Pinot-frukt, en del kryddor och stendamms mineraler.

I munnen känns vinet ungt och slankt. Vi gillar den friska och ungdomliga smaken av röda och även lite mörkare bär såsom: hallon, tranbär, körsbär, björnbär. Här finns en hel del kryddor med lite svartpeppar i avslutet. Trevliga tanniner ger vinet en småstram inramning. Vitala syror skapar en härlig friskhet. I avslutet, som är något längre än medel, känner vi körsbärskärnor, steniga mineraler, lite lakrits och någon liten blommighet. Gott!!

Betyg 4+

Vi köpte det här vinet direkt efter mötet med far och son Bergström. Det fanns i Systembolagets beställningssortiment för 349 kr. Just nu verkar det inte finnas något vin från Bergströms hos Systembolaget.

Minella, Vino Bianco, Calabretta

Calabretta är en producent på Sicilien som vi kommit att uppskatta allt mer. Vi har druckit några av deras röda viner bl a Rosso Capuccio och Nonna Concetta. Deras Rosato gjorde mig lyrisk i somras. Har nog aldrig hänt med ett rosévin tidigare.
Du som vill veta lite mer om producenten kan läsa om ett besök på vingården som gjordes av bloggaren VPK2881.

Den här kvällen var det dags att testa ett av deras vita viner.

Vinet är gjort på den lokala druvan Minella. Denna druva ingår oftast i lite olika vita Etna-blandningar, men i vårt vin den här kvällen är den allena rådande. Calabretta gör knappt 1 000 flaskor. Druvorna växer på i huvudsak oympade vinstockar. Vinet ligger kvar på ståltankar till juni året efter skörd, då det tappas på flaska.

En blyg och försiktig doft av gula stenfrukter, gula  äpplen, någon liten tropisk frukt och kryddor är vad vi kan ana oss till efter vissa ansträngningar.

I munnen är det ett mycket slankt och småstramt vin vi får njuta av. Lågmälda smaker av exotiska frukter, någon liten lime och gula äpplen. En finstämd kryddighet samt en del mineraler sätter vi på pluskontot. Det finns en ordentlig syra som gör att vinet känns både friskt och fräscht.
Ett ganska enkelt vin för vardagsbruk med en stor portion charm.

Betyg 3+

Söker man på Minella hos Systembolaget så får man inte en endaste träff. Ja, det är förresten detsamma med Calabretta.

Mina viner från Calabretta är köpta hos den dansk/italienske vinhandlaren Carlo Merolli.

2010 Barbera d´Asti La Riva, Alfiero Boffa

Under mellandagarna öppnade vi en flaska Barbera. Det har snart gått två år sedan vi senast drack det här vinet. Vår bedömning då var att detta var inget för långlagring och att det inom något år skulle nå sin topp. Med andra ord dags att titta till hur det utvecklat sig.

Från importörens hemsida hittar jag nedanstående uppgifter.
Producenten Alfiero Boffas egendomar ligger i byn San Marzano Olivieto ca 2 mil söder om Asti. Vinodling har man hållit på med sedan början av1800-talet, men det var först 1961 som man började buteljera under egen etikett. Dom äger idag runt 15 vingårdar som planterades på 1930- och 1940-talen. Just det här vinet kommer från en vingård med namnet "Nizza" (brant sluttning), som är 1.3 ha stor och är belägen på en höjd av mellan 200-260 meter.
Musten jäses på ståltankar och vinet får sedan ligga till sig i ca tolv månader på 500-liters ekfat innan det buteljeras. Det görs runt 5 000 flaskor av det här vinet.

En doft av finstämd mörk frukt, försiktiga örter, någon stenig mineralton samt en försiktig dos från fathanteringen.
Några nypon dyker upp efter att vinet få stå en tid i glaset.

 I munnen är det ett friskt vin med syrliga körsbär som är vinets signum, även om det finns ett litet mörkare inslag av läder, piptobak och mörka bär. En bra syra följer vinet hela kvällen. Snälla och mycket fogliga tanniner gör vinet lättdrucket. Ett trevligt inslag av örter/kryddor i mellanpartiet noteras. Eftersmaken är av medellängd och här återkommer körsbären med sina fina syrlighet, men också med en liten bitterhet som vi förknippar med körsbärskärnor.
Visst tusan är det här gott!
Betyg 4
Vi betalade 159 kr på "Bolaget", då vi köpte det för snart två år sedan. Det här vinet finns inte just nu i sortimentet, men i beställningssortimentet finns tre andra Barberor från Boffa. Det kan nog vara läge att testa dessa.

Stora Pizzaätardagen med Barbera från Cascina Tavijn

Nyårsdagen har ju blivit Stora Pizzaätardagen i Sverige.

Det har faktiskt varit så även för Vintankar i åtskilliga år.

2017 startar vi med en hemmagjord vegetarisk pizza.








Ur källaren plockar vi fram en Barbera, som vi rankar som en av de allra charmigaste och mest goda Barberor vi känner.

Cascina Tavijn är en producent som vi kom i kontakt med för flera år sedan. En oförglömlig provning med kvinnan bakom vinet, Nadia Verrua, skrev jag om för tre år sedan. Du kan läsa om det här.
Namnet Bandita kommer sig av att årgång 2011 inte föll konsortiet i Asti i smaken, så just det året fick Cascina Tavijns Barbera inte använda tillägget d´Asti. Nadia döpte då om deras Barbera till Bandita rätt och slätt.Ordningen var återställd från och med årgång 2012. Nadia använder fortfarande Bandita, men med tillägget Barbera d´Asti.

Vad vi tyckt om tidigare årgångar kan du läsa genom att klicka på resp årtal: 2007, 2011 och 2012

I doften finns en mörk ton som vi förknippar med mörk frukt, läder och någon jord. Samtidigt finns det ljusare drag som för oss betyder rosor och målarlåda.

I munnen är det gott om körsbär, lite sv vinbär, några björnbär och en hel del örter. Lite grusiga mineraler noteras.
Trevliga och alerta syror som tillsammans med de väluppfostrade tanninerna ger vinet sin matvänliga karaktär.
Eftersmaken är något längre än medel. Mer mörka bär, syrliga röda äpplen och tydligare steniga mineraler.

Återigen bugar vi oss Nadia och hennes Barbera!!

Betyg 4

Cascina Tavijns viner finns inte på Systembolaget, vilket måste beklagas. Jag handlar mina hos Cibi e Vini i Köpenhamn. 135 DKK är ju i det närmaste rena fyndpriset.

Det drar ihop sig till en ny Köpenhamnsresa!

Grande Réserve, Vilmart & Cie. Magnum

Årets första blogginlägg får bli ett om Champagne. Och lite nostalgi.
Vi firade som så många gånger förr Nyår ihop med våra vänner här ute på halvön. En gång i tidernas begynnelse startade vi ett Daghemskooperativ. Vi behövde barnomsorg. Kommunen hade ingen möjlighet att ge oss detta, men såg välvilligt på att vi själva hittade lokal och bildade ett kooperativ.
Flera av oss började också umgås regelbundet. Sportlovsveckor, födelsedagar och Nyårsaftnar mm tillbringades ihop. Samtliga barn är sedan länge utflugna, men vi föräldrapar umgås.
I år var vi hos N och P. Ett hederligt gammalt "knytis" stod på schemat.

Vårt bidrag  var en förrätt. Några skivor ankbröst tillsammans med en sallad bestående av mangobitar, brysselkål, machesallad, granatäpplen, lite rödlök, citron, olivolja av bästa sort samt balsamsirap.
Hustrun hade verkligen fått till det!
Jag valde vår sista magnumbutelj av Grande Réserve från Vilmart. Inköpt 2010 från Franska Vinlistan. Vi betalade då en knapp femhundring. Ett synnerligen bra pris från en enastående champagne.

Några km söder om Reims i Rilly-la-Montagne hittar vi Vilmart & Cie. Tillsammans med Paul Déthune har Vilmart blivit något av Vintankars favoriter i champagnevärlden.
Grande Réserve görs alltid på tre årgångar. Druvorna kommer från vinstockar som har en ålder på 30 år. Druvmixen är 70% Pinot Noir och 30% Chardonnay. Vinet har fått mogna i ca tio månader på stora ekfat innan det buteljerats.
Odlingen sker efter biodynamiska principer utan att man blivit certifierade.

En fin doft av citrus, gula äpplen, brioche, brynt smör, grus och vitpeppar. En aptitretande doft.

I munnen är det en citrusblandning i form av blodapelsin, lite lime och mandariner som tar oss med storm. Strax därpå tillkommer gula äpplen och lite gula stenfrukter. Här finns också gott om mineraler både snäckskal och sand. Även om det börjat smyga sig in lite mognadstoner är syran förvånansvärd frisk. Eftersmaken något längre än medel och med något litet päron, rostat bröd, unset honung och aningens vitpeppar.

Detta var vår sista flaska och snäppet bättre än de tidigare vi köpte för sex år sedan.
En härlig champagne som återigen imponerar på oss. Och då är detta deras instegschampagne. Det börjar bli dags för oss att fylla på vårt förråd.

Betyg 4+

Mina favoriter i Amaronevärlden.

Jag brukar med jämna mellanrum bläddra i mina två favoritböcker om Amarone: "Amarone och vinerna från Valpolicella" av Thomas Ilkjaer och "Mina favoriter" av Henrik Ungerth.


Jag upptäckte någon gång under vårvintern att det var 9 av de 52 Amaroneviner som Henrik listar i sin bok, som jag inte hade smakat. Jag bestämde mig då för att årets tema på bloggen fick bli att innan 2016 är till ända ha fått tag på dessa nio amaroneviner. I oktober gick jag i mål.

I jakten på de viner som saknats har jag fått tips och hjälp. Jörgen Milton tipsade mig om var jag kunde hitta det makalösa vinet Mithas och den fantastiska Zenato Riserva. Slutligen var det Toni Zalbo som fixade målgången med vin nr 52 (Vigneto Alto, Tommaso Bussola) och ställde dessutom till med en Bussolaafton.

Jag har flera gånger den här hösten fått frågan "Vilka är dina favoriter?"  Ingen lätt fråga, då det finns så många fantastiska Amarone. I höstas bad Aftonbladet mig att lämna några köprekommendationer i olika prislägen. Självklart finns några av mina absoluta favoriter med där.
Jag gick igenom de Amarone jag bloggat sedan starten 2011. Det visade sig att ingen Amarone fått betyget 5+, men vid 70 tillfällen (lite drygt) har jag satt betyget 5- eller 5 på ett Amaronevin.
Det där med betyg är ju inget absolut värde. Det är en ytterst subjektiv bedömning. Det intressanta blir när ett vin eller producent i årgång efter årgång når upp till 5-nivån.

Tanken tog fäste och jag bestämde för att göra en Topp 10 lista. Första frågan som dök upp är det de 10 bästa amarone jag någonsin druckit? I så fall skulle ju ett vin kunna finnas med i ett flertal årgångar. Nästa fråga blev ska en producent kunna representeras av flera olika amarone. Masi gör ju fem amarone och skulle kunna stå för halva listan.

Det fick bli en Topp 10-lista med perspektivet mina tio favoritproducenter av amarone. Endast sett ur ett amaroneperspektiv, vilket betyder att de övriga viner som producenten gör tar jag ingen hänsyn till. Listan är ingen inbördes rangordning utan endast i bokstavsordning.

Mina tio Favoriter

Brunelli
Detta är en producent jag upptäckte ganska sent. Varför vet jag inte, men vid besöket hos Brunelli 2014, vilket jag skrivit om på Amaroneguiden.se, föll jag pladask.
Dom gör tre amarone. Det är deras två riservor, som kvalificerar Brunelli till Mina Favoriter.

Jag håller Titari som en av de allra bästa Amarone. Årgångarna 2009 och 2011 är alldeles enastående.
Inferi är inte långt efter.








Le Ragose
Dom gör en riktigt bra "bas-amarone". Jag har provat ett flertal årgångar och alla har varit mycket bra. Men den kvalificerar sig inte ensam till Mina Favoriter.

Tillsammans med Marta Galli och Caloetto blir Le Ragose en självklar Favorit.
Två enastående viner.







Marion
Jag minns mitt första besök hos Marion. Det blev en ögonöppnare.

Jag har sedan dess köpt samtliga årgångar jag kunnat komma över. Varje årgång har resulterat i högsta betyg.












Masi
Så vitt jag vet är Masi den ende producenten som gör fem olika Amarone. Deras "ingångsamarone" Costasera har ju blivit något slags benchmark inom amaronevärlden, men den tar sig inte in bland mina Favoriter. De fyra andra gör det. Mazzano och Campolongo di Torbe är deras vingårdsbetecknade amarone. Dom behöver lång tid på sig för att komma till sin rätt. Det är inte så ofta som jag druckit dom, men när jag gjort det har det varit stora vinupplevelser. Självklart är dom bland Mina Favoriter.

Jag var i mars 2014 på en oförglömlig provning av Masis Amarone. 

I Masi-familjen är Vaio och Costasera Riserva mina favoriter. Här vill jag inte missa en endaste årgång.










Roccolo Grassi
Detta är en producent som jag håller väldigt högt. Jag har besökt vingården ett flertal gånger. Här köper jag alltid de nya årgångar som släpps. Vinmakaren och ägarsonen Marco Sartori är ytterst noggrann. Det är inte varje år som han gör en amarone.

I maj 2015 , på en resa med Club Amarone, fick jag vara med om en minnesvärd provning av Roccolo Grassis  viner på Enoteca Valpolicella.

Speri
En producent som från och med årgången 2015 är certifierad som Organisk/biologisk odlare.

Vigneto Monte Sant´Urbano är en amarone som kommer från ett vingårdsläge en bit utanför Fumane. En amarone med lite större stramhet och mer tanniner. Vid ung ålder (fem-sex år) krävs flera timmars luftning. Den växer med åren och som tioåring börjar den närma sig himmelska höjder. Den här amaronen fungerar många gånger alldeles utmärkt till mat. Den är därtill sympatiskt prissatt.





Stefano Accordini
Jag har besökt gården, både det nya stället upp i bergen och det gamla stället nere i Pedemonte, både i grupp och på egen hand. Jag har alltid känt mig lika välkommen.

Här gör man två amarone. Den "vanliga" med namnet Acinatico blev tidigt en av mina favoriter. Och visst kvalar den in av egen kraft bland Mina Favoriter. Prestigeamaronen Il Fornetto är ett härligt kraftpaket med elegans och komplexitet. En av de bästa amarone som det går att uppbringa.



Tommaso Bussola
Tre amarone gör den här producenten. Visst är den enklare av dom tre riktigt bra, men den får inte det djupet, kraften och elegansen som krävs för att hamna bland Mina Favoriter, men dom andra två är giganter båda två.

Vigneto Alto, Bussolas prestigeamarone, var ju den amaronen som tog mig i mål. Årgång 2003 helt på topp just nu, men med begynnande mognadstoner.
2007:an drack jag i oktober. En bit kvar till toppen, men med sin unga frukt rent magisk.

TB Amarone har gett mig några av mina allra största vinupplevelser. Den här 2004:an drömmer jag fortfarande om. Likaså var årgångarna 2005,2006 och 2007 fantastiska. Dock sätter jag ett frågetecken på 08:an, som jag drack för några veckor sedan. Bra men inte som tidigare årgångar.


Viviani
Hos Viviani har jag ett av mina bästa amaroneminnen, där jag en vårdag 2008 fick smaka det mytomspunna "Tulipana Nero". En amarone som inte görs längre.

Numera gör Viviani två varianter. "Normale" är bra. För att inte säga riktigt bra, men till det översta toppskiktet når den inte. Casa dei Bepi är deras prestigeamarone. Den tillhör de bästa amarone alla kategorier. Under lång tid höll jag den som en av mina topp tre, men de senare årgångarna tycker jag inte har utvecklats till samma formidabla viner som tidigare. Det är ändå en given favorit. Elegans är det som utmärker Vivianis viner och då särskilt Casa dei Bepi.

Zenato
Två amarone av hög klass gör att den här producenten kvalificerar sig till Mina Favoriter.

Riservan är en magisk amarone. Den ensam renderar en plats baland Mina Favoriter.

Den "enklare" av dom två är en fantastisk "bruksamarone"



Det har inte varit helt lätt att sätta ihop den här listan. Några av dom är självklara bland Mina Favoriter. Några som hamnat utanför var väldigt nära att komma med.
Närmast var Campo dei Gigli.
Det finns säkert dom som tycker att Quintarelli och Dal Forno borde vara givna. Visst är dom sagolikt bra  Amarone, men jag dricker dom väldigt sällan. Dom är helt enkelt för dyra för att jag ska klassa dom som Mina Favoriter.

Ytterligare några som klappar på dörren till Topp-10-listan Mina Favoriter
- Corte Sant Alda. Drack en 1998 för något år sedan, som var magisk. Deras toppvin Mithas höjde jag till skyarna i våras.
- Begali och deras Monte Ca Bianca har jag hyllat bl a här.
- Villa Monteleone har en särskild plats i Vintankarhjärtat, så nära.....
- Latium Morini och deras Campo Leon har jag hyllat ett flertal gånger, men på senare år något ojämn.
- Pergole Vece från Le Salette årgång 2011 var rent magisk då jag testade den för första gången på försommaren i år. En amarone att följa, som visst kan ta sig in på listan om de kommande årgångarna presterar på samma vis.

Det finns några till som jag endast druckit enstaka flaskor av och som lovar gott. Tanken är att listan ska revideras i december varje år.

1991 Vintage Port, Barros. Julaftonens portvin.

I tidernas begynnelse d v s någon gång i slutet på 1970-talet, då Vintankar började prova vin, uppstod ett tycke för portvin. Plånboken var liten så det blev inte några köp för lagring. I takt med att ekonomin förbättrades på det sena 1980-talet började vi köpa några flaskor, som vi gömde undan. Hustruns intresse för portvin dog i mitten på 1990-talet, så det blev inga mer köp. Men en gång om året, varje jul, öppnar vi en flaska. Stilton, pepparkakor och portvin är ju en klassiker. Inte så många andra i familjen vurmar för portvin, så Vintankar får sin beskärda del med råge. Gott är det!!

Det är alltid lika spännande, ibland onödigt spännande, att dra korken ur en gammal portvinsflaska.Det har hänt att korken gått i småsmulor så att vi fått filtrera porten för att inte korksmulorna ska förstöra smaken.
Öppnandet i år gick särdeles bra. Ni ser vilken hel, fin och fräsch kork som satt i det här 25-åriga portvinet.


Producenten Barros grundades 1913 av Manuel de Almeida. Dom äger ett flertal vingårdslägen, där de mest kända är Quinta Dona Matilde och Quinta de S.Luiz. Geografiskt befinner vi oss nära Pinhao. Deras egendomar omfattar idag 125 ha, varav 90 är planterade med vinrankor. I huvudsak är det druvorna Touriga Nacional, Touriga Franca, Tinta Roriz och Tinta Cao som odlas, men en liten andel Tinta Barroca och Soucao odlas också.

Som synes ingen vit jul på Västkusten.

Barros är väl kanske mest känd för sin Colheita. På Systembolaget finns den från åren 1965, 1985 och 2003. Det finns ingen Vintage Port från Barros på SB, men väl en Very Old Tawny Edition 101.

Årgången 1991 anses som en hygglig årgång, även om skörden blev ganska liten. 
På Systembolagets hemsida finns en kort recension av olika årgångar. Om 1991 har dom skrivit så här:
Betyg: 4 
En mycket bra årgång, där de flesta producenter valde att göra vintage port. En regnig vinter följdes av en fin vår och en tidig sommar som var het och torr. I september föll lagom med regn.

Doften är stor och angenäm. Det finns en intensiv mörk frukt men också lite torkad frukt och kryddor. En tydlig ton av alkohol noteras, men inte den där stickiga varianten utan mer "körsbär i sprit". Lite läder och aningens våt jord kan vi också skönja.

Det här portvinet känns både friskt och lättsamt. Förvånansvärt mjukt och drickmoget. Alldeles underbart till grön- och blåmögelostarna.

I munnen är det både mörk frukt och röda bär som dyker upp. Blåa plommon, körsbär och lite hallon. Torkad frukt som går åt dadlar, fikon och katrinplommon, nästan inga russin. En fin ört- och kryddblandnig där kanel känns lite extra tydligt. Långt avslut med "söta körsbär i sprit", mörk choklad, slånbär och krossade körsbärskärnor.
Komplexitet och elegans parad med friskhet gör Barros 91:a till ett härligt portvin. Så mycket mer utveckling tror jag inte på, men å andra sidan kommer det nog att hålla sig på den här nivån ytterligare fem/sex år, kanske längre. Och detta räcker långt. Två flaskor kvar i källaren lovar gott de närmaste åren.
Betyg 4+

Jag köpte det här portvinet 1996 på Systembolaget för 159 kr. Känns idag som ett bra köp