Imperial Gran Reserva

I Vintankarhemmet konsumerades det en hel del Rioja på 80-talet och tidigt 90-tal. Någon gång emellanåt lyxade vi till det med Gran Reserva och en av den tidens favoriter släpptes i april.
Nostalgin fick ta över, då vi senast besökte Systembolaget i Sisjön. Vi norpade en flaska  och lät den slinka ner i inköpskorgen.

2004 Imperial, Gran Reserva, Cvne.
Producenten är Compania Vinícola del Norte de España, men dagligdags blir det Cune. Vintillverkningen går tillbaks till 1879.

Vinet är gjort på druvorna: Tempranillo 85%, Mazuela 5% och Graziano 10%. Druvorna kommer från stockar som är över 20 år gamla från gårdar runt Villalba och Haro i Rioja Alta.
Vinet har legat 24 månader på ekfat (franska och amerikanska) och 36 månader på flaska innan det släpps ut på marknaden.
Årgång 2004 rankas som en av de bättre årgångarna på 2000-talet.

Doften av mörka bär (bl a björnbär) slår emot oss av full kraft. Under bärdoften dyker det omgående upp en del örter. Strax därpå ansluter lite vanilj, läder, nötter och så den typiska riojamarkören i form av dill.

 I munnen får vi ett hyggligt mjukt vin utan att för den skull vara mesigt. Lite tanniner finns det. Dom känns avrundade och biter endast lite försiktigt i gommen m a o ett snällt vin. Den mörka frukten i form av mörka körsbär, björnbär, blåbär och viktoria plommon dominerar smakintrycken till en början. Örterna kommer strax därpå. En hyggligt bra syra bär upp vinet. Eftersmaken är endast medellång och här dyker det upp en del toner av vanilj, lite blommor, lakrits och kakao. Naturligtvis finns den mörka frukten med  hela vägen.

Vi kan förstå varför vi gillade riojor så mycket en gång i tiden, när vi dricker det här vinet. Idag kan vi sakna personligheten och det där lilla extra som ligger bortanför allfartsvägarna.

Vi betalade 289 kr på SB för vinet. Vi nöjer oss denna gång med att ha testat en flaska.

Betyg 4

Bressan Schioppettino

På våren 2012 träffade jag Ingvar från bloggen Billigt Vin. Han introducerade mig, genom en flaska Pinot Grigio, i vinproducenten Bressans värld. Vintankar föll pladask och beställde omgående en låda ( best nr 71836) med fem flaskor med lika många olika viner. Det är den möjligheten vi utanför Stockholm har. Vi har sedan provat oss igenom flaskorna Pignol 2000, Bressan nr 3 2001 och Pinot Nero 2006. Den enda vi inte provat så här långt är Schioppettino. Jag läste Ingvars inlägg om Schioppettino 2004 i förra veckan och efter Ingvars uppmaning  att plocka fram korkskruven, så gjorde vi så i fredags.

2005 Schioppettino, Bressan
Du som vill veta mer om producenten kan läsa om ett besök som Billigt Vin gjorde hos Bressan 2009.

Det här är vårt första vin gjort på druvan Schioppettino.
Schioppettino är en lokal friulansk druva som odlas i ett mycket begränsat område. Den går också under namnet Ribolla Nera. Vinet har jäst vid ca 25 grader och har haft lång skalkontakt. Det har lagrats på ståltank och sedan två år på botti. Källa Billigt Vin.

Vi måste naturligtvis sticka dit nosen och sniffa på glaset direkt efter upphällningen. Vi har aldrig känt ett vin lukta på det här sättet. Svårigheten blir att sätta ord på detta, men vi gör ett försök. Vi nås av en mäktig doft av skogsbär, vinbär och mineraler. En friskhet och lätthet genomsyrar doften. Den kompletteras med lite krydda, tryffel och läder. Och så en svag ton av blommor på det. En liten lätt rökighet finns i bakgrunden. Helt unikt.
Sonen som är hemma på besök och inte särskilt förtjust i rödvin, sammanfattar det hela som ingen stark doft men med många olika toner som kommer i omgångar. Minsann gör han inte tummen upp.

Smaken är lätt och kraftfull på en och samma gång. På ett slankt sätt med en fin, kraftfull fruktighet. Och så denna underbara servila pepprighet, som finns där utan att ta över. Smakerna ligger i lager på lager: skogsbär och röda vinbär, vitpeppar, lagerblad, mineraler, svarta vinbär och lite blommor. Frisk och pigg syra. Tanniner som inte bråkar. Ett fantastiskt vin till våra lammfärsbiffar med rostad paprika. Så speciellt och så läckert. Sent på kvällen fyller jag på mitt glas med några centiliter och bara njuter av vinet och smakerna. Jag behöver inga tillbehör för att njuta av detta vin.
Hustrun och jag har spara en slattt, så att vi får ett litet glas var på söndagskvällen när vi ser "Mästarnas Mästare". Absolut rätt tillfälle att dricka Bressans Schioppettino!!!

Stor sannolikhet att detta vin blir årets vinupplevelse. Vi kommer lätt att minnas "Det var det där vinet vi drack dagarna innan Olle fyllde 25", då vi sitter där på hemmet.
Nu gäller det att hitta en dansk vinhandlare som vi kan köpa av vid vårt nästa Köpenhamnsbesök.

Betyg 5

Boca, Le Piane

Vinbloggarna  Italienska Viner, Lessrof och Finare Vinare har hejdlöst hyllat ett vin från norra Piemonte. Det är klart att det då uppstår en nyfikenhet att det där vill vi också prova.
Vi gick in på Italienska Magasinets hemsida och gjorde några beställningar. Det är första gången vi köper av den här internethandlaren. Efter dryga två veckor får vi ett samtal från en bensinstation i Horred (ca 3 mil från oss), som meddelar att dom har ett paket till oss. Detta stämer inte riktigt med leveransvillkoren på hemsidan, så jag mailar IM om det är något jag missförstått. Mindre än en timma senare blir jag uppringd av IM. Dom beklagar att något gått fel. Jag får två alternativ att antingen vänta ytterligare ett par dagar innan det kan köras ut till mig eller att jag själv hämtar vinet och då får jag tillbaks fraktavgiften. Bra service!! Jag väljer att hämta vinet.



2006 Boca, Le Piane
I den fjällnära delen av Piemonte finns sju små egna appellationer: Boca, Bramaterra, Fara,Gattinara, Ghemme, Lessona och Sizzano.Inte så långt därifrån finns: Carema och Erbaluce.

Det här vinet kommer från Boca. Det är gjort på i huvudsak nebbiolo, men med lite vespolina och bonarda. De två senare druvorna har vi ingen erfarenhet av.
Vinmakare är Christoph  Kunzli och detta är hans toppvin. Druvorna kommer mestadels från yngre stockar. Vinet har legat på 25 hl bottis runt 18 månader och sedan på flaska lika länge innan det når marknaden.

Vi provar vinet under fyra dagar.

Dag 1.
Vi häller upp två glas. Sätter på korken och förvarar flaskan svalt.
Doften den här första dagen är svag. Vi anstränger oss och tycker oss då känna mörka körsbär, slånbär, lite mineraler, järn och mörk choklad. Aningens viol.
I munnen får vi ett vin med totalt dominerande tanniner. Det biter i gommen och tungan skrynklar ihop sig. Nästintill omöjligt att dricka på egen hand. Något bättre till maten blir det. Vi tycker oss, under ytan av tanniner och en skarp syra, känna slånbär, mörka körsbär, mörk choklad, kaffe och pinjeträ.
En besvikelse infinner sig. Besvärliga tanniner, men vi känner att det finns attribut under ytan som är tilltalande och som vi vill komma åt. Men icke ikväll.

Dag 2
Inte så mycket har hänt, kanske börjar doften släppa till. Tanninerna bråkar fortfarande med oss. Vinet är svårtillgängligt, men precis som dag 1 känner vi att här finns en massa trevliga saker bara tanninerna kan lugna ner sig.

Dag 3
Drygt halva flaskan gick åt under våra tester dag ett och två. Vi låter flaskan stå med korken på och i den svalaste delen av vårt hus. Vi häller ånyo upp två glas. Väldigt spännande är det att sticka dit nosen och se om det vi anat oss till också har börjat krypa fram.
Ta mig tusan här har det hänt grejer.
Vi möts nu av en tillmötesgående doft, där det vi tyckte oss känna dag 1 möter upp våra förväntningar.
Mörka körsbär och slånbär. Gott om mineraler, lite järnaktig  nästan blodaktig, en behaglig lite blommig nyans, fin mörk choklad, pinjeträ och aningens lakrits. Så läckert!
I munnen är det liknande smaker, som det vi kände i doften. Den fina frukten och de eleganta mineralerna samsas på ett symbiotiskt sätt. Eftersmaken är lång och redigt njutbar med en känslig liten bittermandel ton på slutet.
Tanninerna finns där fortfarande, men nu är dom på vår sida. Helt plötsligt förstår vi varför dom där  bloggarna vi hänvisade  till i början av det här inlägget är så lyriska. Vi stämmer in i jubelkören.

Dag 4
En liten skvätt har vi sparat till den här dagen. Sent på kvällen till en bit bröd och parmaskinka. Vinet är precis lika bra som dag tre. Vi är mycket nöjda att vi hoppade på tåget och gjorde en beställning från Italienska Magasinet. Mest nöjda är vi att vi gav vinet chansen att utvecklas under fyra dagar.
Vår slutsats är att detta måste luftas rejält, hällas upp på karaff på morgonen samma dag som det ska avnjutas.

Betyg 5-

Amarone vecka 15. Svensk!

Nu tror ni väl att Vintankar fått dåndimpen, när vi börjat skriva om en svensk amarone, men frågan är om inte det vi drack till veckans CL-matcher är så nära en svensk amarone du kan komma.
Druvorna är naturligtvis inte odlade i Sverige. Namnet amarone är ju skyddat. Hur kan man ändå med lite fantasi kalla detta för en svensk amarone?
Här kommer historien.

Det finns ett gäng amaronenördar som 2005 bildade Clubamarone. Sällskapet är öppet för alla och medlemskapet är gratis. Vi på Vintankar anslöt oss 2006.
De allra nördigaste betalar en årsavgift på 1 500 kr för ett Guldmedlemskap. Med medlemsskapet följer en del förmåner bl a bra rabatter hos en del amaroneproducenter samt en special version av Villa Monteleones amarone.

2008 Amarone della Valpolicella Raimondi

Du som vill läsa lite mer än de kortfattade noteringar som följer nedan kan göra detta här.
Årgång 2008 är den första av det här projektet. 
Det svenska ekfatet tillverkades i Sverige av tunnbindaren Thorslundskagge under 2009. I november 2009 anlände det till Villa Montelone och Lucia tappade då över 225 liter Amarone (som fram till dess legat på fransk ek i 8 månader) till det svenska ekfatet. Vinet lagrades därefter på den svenska eken i ca 16 månader fram till försommaren 2011 då buteljering skedde. Därefter lagrades vinet 12 månader på butelj innan flaskorna transporterades upp till Sverige under september 2012 och därefter distribuerades till respektive guldmedlem i Club Amarone via Systembolaget.

Det gjordes av den här första årgången 276 fl. Vintankar lyckades komma över ytterligare två flaskor utöver den som följer med Guldmedlemsskapet. Vi hämtade våra flaskor hos Villa Monteleone när vi bodde där förra sommaren.

Druvorna som använts är Corvina, Corvinone och Rondinella.

Vi möts av en stor doft av körsbär, lite toner av russin och kakao.  En viss eldighet känner vi också. Eken gör sig påmind. Vi kan konstatera med en gång att det behövs mer tid för att den ska integreras. Här finns lite mörka eller dovare dofter av höstlöv och jord. Amaronesignalementet är ändå tydligt.


I munnen får vi ett ungt vin med en rund och fyllig smak, där alla bitar ännu inte fallit på plats. De söta mörka körsbären dominerar
Vi känner lite russinsmak (med betoning på lite), en del örter, gott om kakao, aningens vanilj och tydliga drag av ek.
En frisk syra och lite tanniner. Eftersmaken domineras av körsbären, kakaon och ekfat som inte integrerats i frukten (ännu).
Det här är lite annorlunda mot Villa Monteleones vanliga amarone. Vi har druckit flera olika årgångar, dock inte 2008:an.
"Svenskamaronen" har betydligt mer dofter och smak av ek.
Jag frågade Lucia i somras om jämförelsen mellan hennes egna amarone och "svenskamaronen". Hon svarade på ett mycket diplomatisk sätt att eken tar en större plats i den amaronen som legat på svenska ekfat. Hennes kroppsspråk uttryckte att det där var inte hennes favorit.
Även om vinet var för ungt och idag hade för mycket ek, så var det gott och spännande att prova. Det är också roligt med riktiga entusiaster som testar sina egna idéer och skapar något unikt. Vi hyllar därför Fredrik, Håkan, Martina m fl från Clubamarone, men framförallt Villa Monteleones ägarinna Lucia Raimondi, som släppte till vinet.

Hur som helst ska det bli spännande att följa de två återstående flaskorna. Det dröjer nog två år innan vi återupptar bekantskapen.

Betyg 4-

Rochettevino en Dolcetto d´alba

Vi har under vintern druckit några viner gjorda på druvan dolcetto. De flesta har överraskat oss positivt, så vi testar oss vidare. I april lanserade detta vin.

2011 Dolcetto D´Alba, Rochettevino

Producent är Gianni Voerzio.
I den lilla vinbyn La Morra, sydväst om huvudorten Alba i området Piemonte, hittar du Agriviticola Gianni Voerzio. Den lilla familjefirman driver här sedan århundraden en vingård.
Fram till 1986 drev Gianni och hans bror Roberto den här gården tillsammans. Dom har numera gått skilda vägar. Gianni driver vingården (13,5 ha) tillsammans med hustrun Franca. 
Vi smakade deras barolo "la serra" av årgång 2004 förra året.

Från våra glas snirklar sig en tydlig doft av körsbär. Ingen stor och stark doft utan mer lite försiktig. Visst finns här lite mer än bara körsbär: svaga toner av örter, lite nypon och aningens blommor.
I munnen får vi ett ungdomligt och friskt vin. Även här dominerar körsbären, men nu kompletteras de av lite mörkare bär: blåbär, slånbär och tranbär. Några nypor av färska örter är ditlagda. Lite lingon med hygglig syra. En viss blommighet (viol) kan vi skönja. Lite kort i eftersmaken, men ändå såpass att det tillkommer en mineralktig ton.

Det är inget fel på den här Dolcetton. Den smakar bra, men jag går inte igång på den. Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Något så luddigt som att jag inte inte finner charmen hos vinet eller dess själ. Mmmmm?

Den är precis som Dolcetto ska vara dvs enkel och rakt på sak. I huvudsak ett vin till den vardagliga maten, men just den här triggar inte igång mig på samma sätt som Roagnas, Peccheninos eller Domenico Clericos.



Vinet är köpt(99136) på SB för 129 kr.

Betyg 3+

2008 Langenlois Käferberg, Loimer

På lördagsmorgonen plockade vi fram två krabbor ur frysen samt några bitar kummel. Lördagen fortskred som lördagar vanligtvis gör i Vintankarhemmet dvs förmiddagen ägnades åt telefonkonferens för att snickra ihop veckans V75-system. Långpromenad på Näsbokrok och den här lördagen slösades det med solsken.
Eftermiddagen fylldes med att se travloppen och hur vårt genialt utformade V75-system föll i småbitar.
Krabban rensades och blev till en läcker sås. Kummeln grillades och en smarrig rosmarinpasta blev tillbehör.

Ur källaren hade vi plockat upp ett vin från Österrike. Det här är ett vin som jag inte vet så mycket om. Det var länge sedan vi drack ett vin från Österrike. Nyfikna är vi på hur det ska smaka.

2008 Langenlois Käferberg, Loimer

Vinmakare är den alltmer framgångsrike Fred Loimer.
Vinet är gjort på druvan Gruner Veltliner.

Färgen är halmgul.

I doften hittar vi friska toner av äpple, citrus, vita blommor och tämligen gott om mineraler med en svag kryddighet. Doften är lite blyg och försiktig till en början, men tar sig alltmer desto längre vinet är i glasen.
En trevlig och tilltalande doft.

I munnen får vi ett torrt och friskt vin som andas en viss ungdomlighet. En viss rondör finns där trots allt.
Här blandas elegans och smaker på ett inbjudande sätt.
Lite äpple och citrus noterar vi inledningsvis, dessa ger vinet en frisk syra. Lite tropisk frukt, vita blommor och gott om mineraler ger vinet en stark karaktär. Här finns också en del örter/kryddor som hottar upp vinet. I svansen noteras en liten beska som för våra tankar till blodgrape.
Gott så det förslår! Vi har en flaska kvar. Faktiskt den enda gruner veltliner vi har i källaren. Vi frågor oss varför? Och lovar samtidigt bättring.

Betyg 4









Inhandlat på SB för 249 kr någon gång under 2010. Just nu finns inte det här vinet tillgängligt, men håll utkik om det dyker upp i en annan årgång. Det kommer vi att göra.

Veckans amarone. Vecka 14

Kvartsfinaler i Champions League. Ur källaren har vi plockat upp en flaska, som av misstag kom med vid ett köp av Le Ragose från Carlo Merolli.

2007 Amarone della Valpolicella, Provolo
Provolo är en liten producent i de östra delarna av Valpolicella, inte så långt från Mezzane di Sotto.

Den här amaronen är gjord på 75% Corvina, 15% Rondinella och 10% Oseleta. Vinet har legat 36 månader på stora ekfat innan det buteljerades.

Vi möts av en typisk amaronedoft. Det doftar intensivt av körsbär, katrinplommon och torkad frukt. Vi noterar lite blyga toner av fat och någon knivsudd örter.
Smaken är ung och frisk. Behöver lite tid för att bjuda på sig själv, men då väller det fram massor av mörka körsbär, hallon, katrinplommon och björnbär. En fin fruktkompott, som visst har ett litet sött anslag, men också en frisk syra som får oss att fundera om inte någon hällt i lite lingondricka. Lite tanniner finns det och dom är sammetslena. Eftersmaken är lång och då träder den torkade frukten fram tillsammans med mörk choklad, lite fat och en svag ton av valnötter.
Det är vår första kontakt med Provolo. Det är en lite lättare och friskare amarone. Alkoholen på 15% är totalt inbakad i frukten och känns överhuvudtaget inte. Genom sin friska och i viss mån lite syrliga stil går den att kombinera till många pastarätter. En vardagsamarone av gott snitt.
Vi följde den under två dagar och den förändrades i stort sett inte under dessa två dagar.
Betyg 4