Nyårsaftonens viner: Cuvée l´Ancienne 2008, 2009 Las Flors och 2004 Masi Costasera Riserva

Pandemin fortsätter lägga sin stora, mörka hand över världen. Själva är vi trippelvaccinerade sedan någon månad tillbaks, men vi fortsätter att vara försiktiga. Det Nya Åetr firade vi in tillsammans med två av våra vänner, som precis som oss är fullvaccinerade och lever ett försiktigt liv.

Vi startade med en sallad där hummer och krabba var huvudingredienser. Vi drack till detta Cuvée a L´Ancienne Millésime 2008.

Huvudnumret blev  ugnsbakad lammrostbiff med Amandine-potatis. Las Flors 2009 fick utgöra sällskap till detta.

Vi avslutade med en trio ostar från Brostorp. Så klart Amararone 2004 Costasera Riserva.

2008 Brut Cuvée a L´Ancienne, Paul Déthune.

Paul Déthune är en av mina favoritodlare. Kanske är det den odlare som jag skrivit flest blogginlägg om. Rakt igenom hela portföljen är det världsklass. Paul Déthune har sin verksamhet i utkanten av byn Ambonnay, där dom förfogar över 7 ha vingårdar. Odlat vin har man gjort här i flera sekler. En omställning till hållbart jordbruk har gjorts. Knappt 60 000 flaskor fördelade på nio olika cuvéer gör dom. Jag har provat sju av dom: Blancde Noirs, BlancdeBlancs, Extra Brut, Cuvée Prestige, Millésime2008,  Cuvée A L´Ancienne 2008 samt deras Rosé. Jag köper mina flaskor av näthandlaren Franska Vinlistan. Någon gång emellanåt dyker dom upp på SB, men för tillfället finns det inget tillgängligt där. 

Cuvée L´Ancienne är en blandning på 50/50 av Pinot Noir och Chardonnay. Druvorna kommer från två av deras allra bästa vingårdslotter. Jäsningen har ägt rum på 205-liters ektunnor, där det också har fått vila upp sig tills dess att det buteljerades (april 2009). En andra jäsning på flaska och i sju år fick det ligga på sin jästfällning innan det degorgerades i mars 2016.

Det görs årligen runt 1000 flaskor.

Det har gått lite mer än tre år sedan jag senast drack den här champagnen. Den upplevdes då som en mycket ung champagne, men redan då riktigt bra. Idag känns den fortfarande hyfsat ung.  Några direkta mognadstoner tycker jag mig inte kunna känna, även om det finns någon ton av bokna äpplen framförallt i smaken. Syran är alltjämt riktigt stor, även om den lugnat sig något gentemot hur det var för dryga tre år sedan.

En ganska stor och rätt så komplex doft. Vi hittar vi både gula och friska röda äpplen, en del del gula stenfrukter, skolkrita och krossad sten, lite nougat samt aningens kaprifol och unset vanilj.

Visst är doften trevlig, men det är när vi smakar på den som vi utbrister i jubeltoner. Riktigt förbaskat god helt enkelt. Det börjar med underbara äpplen: friska, lite syrliga typ cox pomona, men även en del gula/gröna. I bakgrunden finns aningens bokna äpplen. Inslaget av röd citrus (mandariner, blodapelsin) känns tydligt liksom lite rostat bröd, gula stenfrukter (aprikoser, persika), aningens nötter samt ett finstämt mineralinslag (krita, sten). Eftersmaken är längre än medel med ett elegant avslut i form av blodgrape.

2009 Las Flors de La Pèira

Historien om La Pèira startade 2004 då kompositören och musikern Rob Dougan köpte 11,6 hektar i Terrassez du Larzac i Languedoc. Ambitionen var att skapa ett vin som kunde mäta sig med de största i världen. Detta skulle uppnås med minimala skördeuttag, gamla vinstockar, klassiska druvsorter, en vinmakare från Chateau Margaux, högsta möjliga standard på utrustning samt en fullständig hängivelse.

Las Flors de la Pèira är gjort på druvorna Grenache (45%), Syrah (35%) och Mourvedre (20%).
Det lagras till största delen i nya och begagnade Demi-Muids som är stora Barriquer om 600 liter.

Av franska viner är Las Flors en av mina favoriter. Den första årgången jag drack var 2006. Det har sedan fortsatt med 2007, 2008, 2009 och 2010. Alltid har det levererat en underbar smakupplevelse.

Det är precis så med den här flaskan också. Helt underbar!

Vi möts ganska omgående av stor och intensiv doft av mörk frukt. Alldeles underbart. Strax därpå en fin balanserad doftstöt av provensalska örter och kryddor. Lite kakao, aningens lakrits, lite stendamm och unset rosor och violer. Komplext, intensivt och samtidigt en stor elegans.

I gommen är det alldeles underbart. Med tiden har det blivit moget och rätt så runt, men fortfarande med en fin syra och tanniner som rundats av och samtidigt nafsar runt i munhålan. I ett underbart drickfönster just nu. Ett av årets bästa viner. Här finns en mogen mörk frukt i form av mörka körsbär, skogsbär och aningens plommon. Örter och kryddor från doften återkommer i smaken. Lång härlig eftersmak där de mörka bären, örterna, kryddorna nu får sällskap av mörk choklad och söt lakrits. Alkoholen på 14,5% är fullständigt uppslukad av den ljuvliga frukten.

Knappt 300 kr betalade jag en gång i tiden. Detta måste vara ett av de bästa viner under 300 kr jag inhandlat.

Betyg 5 

2004 Costasera Riserva från Masi.

Masi behöver väl egentligen ingen närmare presentation. Dom har ju mer eller mindre blivit synonymt med Amarone och Valpolicella. Masi gör totalt fem olika amarone: Costasera, Costasera Riserva, Vaio, Campolongo di Torbe och Mazzano. Alla fantastiska amarone. Det finns också en speciell flygplats-Costasera med tillägget Nectar.

Druvblandningen i den vanliga Costasera är Corvina (70%), Rondinella (25%) och Molinara (5%).
Det som skiljer Riservan från den vanliga Costasera kan kortfattat sammanfattas som:
- Riservan innehåller 15% Oseleta och 10% mindre Rondinella samt ingen Molinara
- Druvorna till Riservan får ligga på tork 15 -20 dagar längre
- Riservan ligger dryga året längre på Slavonska ekfat
- Priset på Riservan är ungefär det dubbla

Costasera Riserva är ett relativt nytt vin. i Masis portfölj. 2003 var första årgången och den landade på Systembolagets hyllor inför julen 2008. Så klart köade jag i Nordstan efter några flaskor. Dom är sedan några år tillbaks slut i min källare. Nu är det dags för den sista 2004:an.

Detta är en mogen amarone utan att för den skull vara övermogen. 

En stor och kraftfull doft med massor av mörka bär möter oss ganska så omgående. Lite örter, kryddor, kakao, torkad frukt, aningens piptobak och blåa plommon lämnar alla små bidrag till den komplexa och ljuvliga doften.

Den fina syran ger vinet en bra friskhet. Tanninerna är tydliga och smånafsar i munnen. Dom har med tiden mjuknat och bjuder på det där motståndet jag uppskattar så mycket. 

Här finns en djup, mogen och samtidigt intensiv mörk frukt bestående av söta, mörka körsbär, mogna björnbär, lite blåbär och skogshallon samt aningens blåa plommon. Alldeles underbart. Örter och kryddor är mer framträdande än då vinet var ungt.

Eftersmaken är mycket lång och dröjer sig kvar i gommen en lång tid. Den mörka frukten är så klart på plats men nu tillkommer en liter bitter ton av riktigt mörk kvalitetschoklad, några droppar espresso, körsbärskärnor och torkad frukt.

Betyg 5-

Du som ligger på några flaskor behöver inte ha bråttom för min uppfattning är att den kommer hålla i många år till. Med detta sagt så tror jag inte på någon ytterligare utveckling och sörjer inte att den var vår sista flaska.

2010 Brunello di Montalcino från Querccecchio och 2011 Dolcio a Matteo

På någon av mellandagarnas middag åt vi långbakat vildsvin eller s k draget vildsvin. Det blev att gå ner i källaren och leta reda på något vin på druvan Sangiovese. Upp kom jag med en Brunello di Montalcino och en flaska Chianti Classico Riserva. Två synnerligen goda viner visade det sig. De satt också som en smäck till det dragna vildsvinet.

2010 Brunello di Montalcino, Quercecchio.

Azienda Agricola Quercecchio har sina vingårdar strax sydväst om byn Montalcino. Vi är på klassisk mark. Ägorna tillhörde på medeltiden klostret Monte Oliveto Maggiore. Nu är det familjen Salvioni som är ägare sedan fem generationer bakåt i tiden. Egendomen omfattar 230 ha med skogsområden, öppna fält, olivlundar och vingårdar.
Vingårdarna omfattar 15 ha och ligger på en höjd av 320 meter över havet på sluttningarna som ligger mot Maremma hållet.

Vinet har fått jäsa på stålfat. Musten får ligga med skal och macereras en hyfsat lång tid. Vinet får sedan ligga till sig i ca tre år på fat av fransk ek. Fyra år efter skörden buteljeras vinet och får ligga på flaska i fyra månader innan det släpps ut på marknaden.

Ett alldeles underbart vin, som lämnat ungdomstadiet bakom sig och har börjat få lite mognadstoner utan att riktigt vara i ett fullmoget stadie.

Doften är präglad av lite ljusare körsbär förstärkta med en del örter, lite peppar, nypon, läder och aningens rosor. Riktigt trevlig utan att vara stor.

I munnen återkommer de ljusa körsbären förstärkta med mogna skogsbär och lite röda vinbär. Här finns också en del torkade  örter och någon liten nypa peppar. Trevlig syra skapar en bra friskhet hos vinet. Tanninerna nafsar i munhålan och bjuder ett trevligt motstånd. Eftersmaken är något längre än medel och ger oss mera röda bär, lite steniga mineraler, ainigens lakrits och unset mörk choklad.

Det här vinet är riktigt gott och inne i ett underbart drickfönster. Det är så här jag vill ha min Brunello dvs ungdomstiden bakom sig, men ändå inte riktigt fullmoget. 

Betyg 4+

Flaskan köptes av Carlo Merolli i Danmark för lite drygt fem år sedan. Minns jag rätt betalade jag då 175 DKK. Jag tycker jag belönats rikligt för min väntan.

2011 Doccio a Matteo.

Producenten Caparsa håller till runt byn Radda, belägen nästan mitt emellan Florens och Siena. Det hela tog sin början 1965 då Reginaldo Cianferoni köpte 10 ha som planterades med vinrankor. 1982 tog sonen Paolo över. En inriktning på ekologiskt jordbruk gjordes och vingården är idag certifierad för organisk odling. I deras portfölj hittar vi bl a ett vitt vin, en rosato, ett vini santo samt ett flertal röda viner. Ett par utav dom har jag skrivit om tidigare: 2016 Caparsa Chianti Classico och Rosso di Caparsa, 2015 Caparsino Chianti Classico Riserva liksom 2014 Caparsino CC Riserva

Det här är ett vin gjort på i huvudsak druvan Sangiovese (95%) och en liten slatt Colorino (5%). Druvorna har vuxit på vinfältet Doccio a Matteo, som också fått ge namn åt vinet. Det är beläget på en höjd av 450 m ö h. Naturlig jäsning dvs ingen jäst tillsättes utan det får räcka med den naturliga som finns på druvornas skal. Vinet har fått ligga på en blandning av 5hl och 10 hl stora ekfat i närmare 30 månader innan det buteljerades.

Doften startar med läder, höstlöv, jord och lite blyertspenna, men efterhand tar den mörka frukten över. Det är en mörkare frukt än vad jag vanligtvis tycker mig hitta hos Chiantiviner. Lite örter och några kryddor ansluter också så småningom.

I munnen noterar jag såväl mörka som lite ljusare körsbär. Trots sina dryga tio år sedan skörd har vinet en bra och trevlig friskhet. Medelhavsörter och lite kryddor dyker upp i mellanpartiet. Tanninerna är mjuka utan att vara mesiga och bjuder på ett behagfullt motstånd. Eftersmaken är medellång och här kommer det mer av körsbären, men också lite björnbär och slånbär samt aningens lakrits, mörk choklad och några körsbärskärnor.

Riktigt gott även om det inte når upp till Quercecchios Brunello. 

Betyg 4 

Dags för Brunelli Amarone Riserva: 2013 Campo del Titari och 2012 Inferi

 Julen är över och vi har precis tagit steget in i 2022. Vår förhoppningar är att pandemiläget ska förbättras åtskilligt. Vårdpersonalen behöver hämta andan och komma in i mer normala rutiner. 

Vi har också en längtan att få komma ner till Valpolicella, där vi inte varit sedan hösten 2019. Vi får se hur saker och ting utvecklas.

Vi har under julhelgen druckit några amarone. Vår favoritproducent är, som alla läsare av bloggen vet. Brunelli. Vi har druckit deras två riservor, som båda levererar vinupplevelser av ett sällsamt slag.

2013 Campo del Titari

Druvblandningen är ungefär den samma år från år. Titari är gjord på druvorna Corvina och Corvinone (75%), Rondinella (15%) och Oseleta (10%). Druvorna kommer från en och samma vingård, som ligger cirka 450 m över havet. En första selektering görs ute på fältet, då druvorna plockas. En andra selektering görs efter att druvorna torkats. Druvorna torkas i cirka fyra månader innan de pressas. Jäsningen äger rum i 40 dagar vid en låg temperatur.

Vinet får därefter mogna under 36 månader på nya ekfat innan de buteljeras. Slutligen får det vila ett år på flaska innan det släpps ut på marknaden.

Årsproduktionen av Titari är runt 3 000 flaskor.

Årgång 2013 är fantastisk nu. Den är fortfarande ung och har en härlig friskhet och därför kräver den en luftning på karaff i någon timma eller två.

Doften är stor och intensiv med massor av mörk frukt. Fast doftintrycken börjar med lite läder, aningens jord och lite höstlöv, men den mörka underbara frukten tar rätt så snabbt kommandot. Vi kan även notera lite torkad frukt, kakao, hemkola och några örter. Ett riktigt sniffarvin.

När vi börjat smaka på vinet grips vi nästan av en euforisk känsla. Det här är ju sagolikt gott! Söta mörka körsbär, mogna björnbär, aningens svarta vinbär och lite blåa plommon bildar en underbar bärkompott. Lägg till lite örter och kryddor samt lite torkad frukt: katrinplommon, fikon, dadlar och unset russin. Eftersmaken är formidabel där de söta mörka körsbären nu sällskapar med den mörka chokladens lilla bitterhet förgylld med några droppar espresso och körsbärskärnor.

Betyg 5-

Vi köpte på oss en hel del flaskor från året 2013. Det har blivit en eller två flaskor de senaste åren och för varje flaska vi druckit har jag noterat att Titari har utvecklats och tagit steg mot den totala fulländningen. Inte riktigt där än, men bra nära.

Betyg 5-

Det var bra nära att det blivit en ren 5:a

2012 Inferi

Det är gjort på druvorna Corvina (70%), Rondinella (25%) och Corvinone (5%). Druvorna kommer från en vingård med samma namn som vinet. Den är belägen 350 meter över havsytan. Selektering, torkning, jäsning, lagring följer samma mönster som för Titari.
Det som skiljer Inferi och Titari åt är växtplatsen och druvsammansättningen. Jordmånen där druvorna till Inferi växer innehåller mera lera och kalkstenen består av mindre bitar. Titari har 10% mindre Rondinelladruvor och motsvarande mängd mer Oseleta.

Namnet Inferi kommer av att vinfältet ligger lite besvärligt till. Det är ett litet inferno att nå och skörda.

Ett fantastiskt vin, som nu börjar närma sig sin topp. Visst kan det kanske utvecklas lite till, men inte så mycket mer. Det behövs inte heller, när det är så här underbart gott som det är just nu.

Inferi är lite mjukare och har en mer mogen frukt i såväl doft som smak. Det här är en amarone som lämnat ungdomen bakom sig och börjat få tydliga mognads drag. Friskheten är alltjämt stor.

Doften är förförisk med sina mogna mörka körsbär och mörka skogsbär. Små nypor av örter och kryddor tillför tillsammans med lite torkad frukt en ljuvlig komplexitet. Visst finns här en intensitet i doften fast än mer elegans.

Smakerna följer i mångt och mycket det vi kände i doften. En underbar frukt av söta, mörka körsbär, mogna björnbär, hallon och blåa plommon. Finstämda örter och kryddor. Små försiktiga inslag av torkad frukt. Fin syra och alldeles lena tanniner. Eftersmaken lång och elegant, där den mörka chokladen och körsbärskärnorna visar upp sig i all sin prakt.

Betyg 5-

2017 Leon Barral vs 2017 La Foret Chablis Premier Cru, Domaine pinson

 Vi hade under ett par av mellandagarna besök av hustruns syster och särbo. Trevliga samtal och sällskapsspel stod bl a på agendan. Till en av middagrana hade vi gjort en krabbpaj till förrätt och ugnsbakat hälleflundra som huvudnummer. Ur källaren plockade vi två vita viner från Frankrike. Två mycket olika viner.

2017 Barral Blanc.

I den lilla byn Lenthéric i Faugères i Languedoc hittar vi Domaine Leon Barral. Familjen Barral har varit vinodlare sedan mitten på 1700-talet. Nu är det 13:e generationen som styr över den 30 ha stora egendomen, varav 7 ha är betesmark för djuren. 1993 tog Didier och hans bror över verksamheten och började omgående producera vin under eget namn. Dom ställde samtidigt om till ett biodynamiskt influerat produktionssätt och har blivit lite av föregångare med det i Faugères. Idag arbetar han med permakultur. Han upplever att hans vingårdar är i fullständig balans. Efter alla år med biodynamisk odling har hans vingårdar nu nått en kraft och styrka där inget behöver tillsättas. 

Det här är ett vin gjort på de gröna druvorna Terret Blanc och Gris(80%), Viognier (10%) och Roussane (10%). Vinstockarna har en ålder på mellan 20 och 90 år. Jäsningen sker med naturlig jäst. Musten hade skalkontkt i ett par dygn. Ingen filtrering och ingen tillsats av SO2. Det har fått vila dryga året på ekfat.

Färgen går i en nyans av ljus bärnsten.

En ganska så kraftig doft av gula stenfrukter, lite citrus, medelhavsörter, sommarblommor och grusväg. I lite mindre omfattning, men ändå hyfsat tydligt hittar vi apelsinskal, någon rökighet, aningens ölmalt samt unset honung. 

I munnen känns det rätt så friskt och ganska så kraftfullt med aprikoser, en hel del örter och kryddor, tropiska frukter, citrus, mandlar, steniga mineraler och aningens honung. Behaglig syra och mjuka tanniner. Medellång eftersmak.

Betyg 4-

2017 La Foret Chablis Premier Cru, Domaine Pinson.

Producenten Domaine Pinson har hållit till i området mellan Vaillons och Montmains i Chablis sedan 1640-talet. Dom äger idag runt 14 ha vingårdar och producerar allt från enklare AOC-viner till mer komplexa viner från Premier Cru-lägen såsom Mont-de-Milieu, La Fôret, Montmains och inte minst Grand Cru-läget Les Clos. 

Idag är det Laurent och dottern Charlène Pinson som styr verksamheten. De använder inga kemiska bekämpningsmedel. Jorden plogas för att tvinga rötterna att söka sig långt ner i jorden.

Det var i början på 2000-talet som jag upptäckte Domaine Pinson och därefter har jag med jämna mellanrum inhandlat deras Mont-de-Milieu. Du som vill läsa vad jag skrivit om tidigare årgångar får klicka på resp länk. Vi har druckit deras 2006:a som vi skrivit om här och här. Vi har druckit av deras 2008:a som vi skrivit om här och här. Vi skrev om årgång 2010 här och årgång 2014 här.

Chablis Premier Cru La Forêt här har druvorna kommit från vinfält som ligger på västra sidan om floden Serein. Vingården La Forêt är en av tre vingårdar i den större (118 hektar) paraply-vingården Montmains. Pinsons del av av La Fôret sluttar i sydligöstlig riktning vilket innebär att de åtnjuter extra morgonsol och därmed mognar något bättre än de delar av vingården som har annan riktning och blir sedermera något kraftfullare än de från mindre fördelaktig exponering. Jordmånen är Kimmeridgian limestone med ett väldigt tunt ytskikt av grusig jord vilket ger en knivskarp mineralitet och syra i vinet. Vinstockarna är i genomsnitt 60 år gamla (planterade 1955). I sin La Fôret så använder Pinson endast det naturliga jästen som finns inneboende i vingården och vinet har lagrats i åtta månader på tre till fyra år gamla ekfat.

Källa: Importören Tryffelsvinets hemsida.

Ett härligt friskt och hyfsat smakrikt vin, men här är det mer elegans än kraft som gäller. 

I den försiktiga doften hittar vi citrus, gröna äpplen, aningens päron, någon tropisk frukt, sommarblommor samt våta berghällar och aningens skolkrita. 

I gommen är det ett härligt friskt vin med en ordentlig och behaglig syra som gör att vinet känns nästan krispigt. Gröna äpplen, några toner av päron, tydlig citrus, någon aprikos och persika samt kalkiga mineraler levereras i små eleganta mängder. Eftersmaken är medellång med grapefrukt, aprikoser och mineraler med en viss sälta.

Ännu en gång levererar Domaine Pinson en underbar Chablis.

Betyg 4

På SB är det årgång 2019 som gäller och den kostar 369 kr.

2009 Amarone Villa Monteleone

Nedanstående skrev jag för ett par år sedan och så har det fortsatt, så även i år. 

Uppesittarkvällen avslutas på samma sätt som den gjort de senaste 15 åren. När allt julstöket är avklarat, så slår vi oss ner med ett glas Amarone och njuter av  att julefriden börjar infinna sig. Från musikanläggningen hörs Håkan Hagegård och Adolf Fredriks Gosskör. I våra glas är det Amarone från Villa Monteleone.

Ni som följer bloggen vet att Villa Monteleone fyller en särskild plats i hjärtat hos Vintankar. Vi har bott på gården ett par gånger, besökt den ännu fler gånger och köper deras viner så gott som varje år.

Ett av besöken kan du läsa om här. Åtskilliga årgångar av Villa Monteleones Amarone har vi njutit av. Du kan läsa om årgång 2001 här, 2003 här, 2004 här, 2005 här, 2006 här, 2007 här, 2008 här, VM Raimondi (svenska ekfat) 2008 här, årgång 2009 här samt 2011 här.

Vinet är gjort på druvorna Corvina, Corvinone och Rondinella. Vinet har legat 36 månader på franska ekfat.

Doften börjar med några diskreta toner av läder, höstlöv och jord, som ganska så omgående övergår i en hyfsad stor och varm doft av mörka bär. Här finns också ett inslag av örter, torkad frukt och kakao. Våra sinnen fylls av glädje och vi kan med lätthet förflytta oss till Villa Monteleones underbara trädgård (kanske mer park), där stillheten

Vi tar en klunk och våra smaksinnen ställer sig på parad och jublar. Vilken frukt!! Underbara söta mörka körsbär, solmogna björnbär, hallon och blåa plommon.

Några finstämda örter, aningens torkad frukt och kakao bygger på komplexiteten. En trevlig syra ger vinet en fin friskhet. Tanninerna mjuka och lena, men bjuder ändå på ett försiktigt motstånd. Eftersmaken är sagolik med mera söta, mörka körsbär, mörk choklad, någon ton av espresso samt några körsbärskärnor.

Ja, detta är så gott som det bara kan bli. Dessvärre var detta vår sista flaska. Vi slutar således på topp!!

Betyg 5-.

1991 Vintage Port från Porto Barros

Så här skrev jag för fem år sedan: 

I tidernas begynnelse d v s någon gång i slutet på 1970-talet, då Vintankar började prova vin, uppstod ett tycke för portvin. Plånboken var liten så det blev inte några köp för lagring. I takt med att ekonomin förbättrades på det sena 1980-talet började vi köpa några flaskor, som vi gömde undan. Hustruns intresse för portvin dog i mitten på 1990-talet, så det blev inga mer köp. Men en gång om året, varje jul, öppnar vi en flaska. Stilton, pepparkakor och portvin är ju en klassiker. Inte så många andra i familjen vurmar för portvin, så Vintankar får sin beskärda del med råge. Gott är det!!

Lika sant idag som då!!

Producenten Barros grundades 1913 av Manuel de Almeida. Dom äger ett flertal vingårdslägen, där de mest kända är Quinta Dona Matilde och Quinta de S.Luiz. Geografiskt befinner vi oss nära Pinhao. Deras egendomar omfattar idag 125 ha, varav 90 är planterade med vinrankor. I huvudsak är det druvorna Touriga Nacional, Touriga Franca, Tinta Roriz och Tinta Cao som odlas, men en liten andel Tinta Barroca och Soucao odlas också.

Barros är väl kanske mest känd för sin Colheita. På Systembolaget finns årgång 1965. Vintage Port finns i versionen årgång 2009. 
Årgången 1991 anses som en hygglig årgång, även om skörden blev ganska liten. 
På Systembolagets hemsida finns en kort recension av olika årgångar. Om 1991 har dom skrivit så här:
Betyg: 4 
En mycket bra årgång, där de flesta producenter valde att göra vintage port. En regnig vinter följdes av en fin vår och en tidig sommar som var het och torr. I september föll lagom med regn.

Alltid lika nervöst att dra korken ur ett vin som har hunnit bli 30 år, men den här var det ovanligt lätt att dra korken ur.

En stor och mycket angenäm doft möter oss, där den mörka frukten (även med ett rödare inslag) dominerar. Fast det börjar med aningens läder och höstlöv efterhand ansluter lite torkad frukt med någon diffus kryddighet. Alkoholen har med tiden integrerats väl med frukten, men visst går den att spåra och så ska det vara med en bra port.

I munnen är det både en mörk frukt och en del röda bär som omgående tar kommandot. Blåa plommon, söta körsbär, hallon och förstärkt med en lätt kryddighet. Riktigt lång eftersmak med aningens violer, kanel, körsbärskärnor, katrinplommon och unset russin. Alkoholen stör inte det minsta, men visst känns det att det är ett starkvin. 

Riktigt gott och trevligt, men i den yppersta eliten spelar den inte. Väldigt mycket portvin för en liten slant. Den här flaskan inhandlades 1996 på SB. Jag betalade 159 kr per flaska och nu ligger det kvar en flaska i källaren. Jag tycker jag belönats rikligt för mitt tålamod att kunna vänta.

Betyg 4

2009 Quet, Mas Boislauzon

Förra veckan hyllade jag Domaine Pegau från 2011, som årets bästa Chateauneuf-du-Pape. I helgen som gick drack jag Quet från Mas Boislauzon och året 2009. Även den var enastående bra, även om den inte riktigt når Domaine Pegaus höjder. Långt efter är den inte.

Den här vingården drivs av syskonen Chaussy och är belägen i den norra delen av appellationen.  Dom förfogar över 11,5 ha vinmark i själva Chateauneuf-du-Pape spridda på 15 olika fält och 20 ha i Cote du Rhone Villages. Sedan 2012 är  vingården certifierad som "agriculture biologique". 
Dom gör en vit Ch9dP och fyra röda Ch9dP-viner.  

Deras flagskepp har namnet Tradition och den har jag druckit och skrivit om årgångarna: 2007, 2009, 2010 och 2012. 

Quet är deras topp-vin, som med årgången 2007 fick hela 100p av Parker. Jag drack min sista Quet från 2007 förra året. Mina tankar kan du läsa här.

Quet görs på mixen Grenache(80%) och Mourvèdre (20%). På baksidesetiketten står det att Syrah ingår, så då antar jag att det finns med någon liten slatt. Vinstockarna är bortåt 70 år gamla och växer på ett litet fält med namnet Quet. Vinifieringen sker på ståltank. Grenache-vinet får vila upp sig i 14 månader på stora tunnor s k foudres, medan Mouvèdres-musten får göra det på lite äldre barriquer. Naturlig jäsning och ingen filtrering.

Det ska sägas med en gång att det här är ett alldeles lysande vin. Det är också ett vin med lite mognadstoner. 

Färgen går i en mycket mörkröd nyans med lite bruna stråk här och var. En rätt så intensiv färg.

Doften börjar lite försiktigt med läder, jord och tobak, men växer efterhand och då är det den mörka, lätt mogna frukten och de solvarma örterna som tar över. Jag får en association till cykelturer en varm eftermiddag i Provence. Här finns också, fast i mindre omfattning, torkad frukt och en nätt liten rökighet.

I munnen är det den mörka frukten i en dovare tonart som tar kommandot. Körsbär, svarta vinbär och blåa plommon. Förstärkt med några nävar örter och kryddor.  Syran finns där och håller friskheten uppe med ett dovt anslag. Tanninerna är nedslipade och känns mjuka utan att bli mjäkiga. I den riktigt långa eftersmaken kommer sötlakrits, torkad frukt och choklad. 

Riktigt gott!

Betyg 5-

Prismässigt har vinet sprungit iväg. Jag betalade på SB 399 kr för 2007:an. Något år senare kostade 2009:an 479 kr och 2020 kostade årgång 2015 696 kr. Just nu är det inte tillgängligt på SB.