Tyskland vs Nya Zeeland

Fredagskvällen blev en match mellan Tyskland och Nya Zeeland. Norra halvklotet mot södra halvklotet eller om man så vill en Spätburgunder mot en Pinot Noir.
I höstas var det första gången vi drack tyskt rödvin. Vi gillade vad vi drack då, vilket du kan läsa om här.
Den 1 mars släpptes en Spätburgunder för 199 kr på SB. Vi köpte en flaska för att öka våra referensramar om Spätburgunder. Vi ställde detta mot en Kiwi PN som vi köpte i somras för 219 kr. Ungefär samma prisklass. Producerade samma år, men geografiskt väldigt långt ifrån varandra.

M Spätburgunder Schneider 2009.
Producent är Markus Schneider från Pfalz i Tyskland.
Druvan är en klon av Pinot Noir. Vinet har lagrats åtta månader på nya ekfat.

Vi möts av ett vin med en mörkröd färg. Lite mörkare ton än vi väntat oss och på gränsen till att inte vara transparent.

Nosen möts av en kraftig kryddig doft. Vi stannar upp och är lite överraskade. Bakom kryddigheten finns en liten fruktig kombo av körsbär och jordgubbar. Vi adderar ockå en viss rostad kaffeton och så en liten lakritsbit.
I munnen främträder smaken av frukt och bär lite tydligare. Pepprigheten och örterna sätter även här ett rejält avtryck.
Smaken av lakrits är också tydlig. Vi noterar också lite fat och kaffe på slutet. Helhetsintrycket störs något av ett grönt paprikastick i slutet på eftersmaken.

Sammanfattningsvis är doften stark och lite särpräglad med sin kraftiga kryddighet. Vi gillar det här draget. På minus-kontot sätter vi paprikatonen på slutet. Vi tycker oss också sakna en viss elegans. Vi fyller nog inte på våra förråd samtidigt som vi också konstaterar att vi inte vill vara utan den här upplevelsen. Vi håller de två Spätburgunder som vi drack i höstas som ett strå vassare. Betyg 3+

Akarua Pinot Noir 2009

Producenten håller till på Central Otago på Sydön. Distriktet är Bannockburn. Du hittar mer fakta om producenten här.

Det här vinet har en helt annan färg. En väsentligt ljusare röd nyans och helt transparent.Vi sniffar och möts av de solmogna hallonen och jordgubbarna med en gång. Här finns också lite svartpeppar och örter. Inte lika dominerande som i Spätburgundern, men likväl helt närvarande. Lägg därtill lite kaffe och fat så är det en doft med som har ett trevligt anslag. I smaken tar bären (jordgubbar och hallon) kommandot direkt. Örter och kryddor är allerstädes närvarande, men låter bären dominera. Precis så vill vi ha det! I eftersmaken tillkommer även lite körsbär och plommon, som är  choklad- överdragna. Inget stort vin. Inget för lagring, men väldigt gott att dricka idag.                                                                   

Betyg 4-

Jag var lite ljummen i min hållning till Akarua när jag drack det i somras. Det kan ha berott på att det då dracks sida vid sida med Mountford Estate och då är det många Pinot Noir-viner, oavsett var de kommer ifrån, som hamnar i underläge.

Amarone della Valpolicella 2004, Viviani

Champion League-fotbollen rullar på. Hela vår familj är fotbollstokiga. Den här veckan är det bara hustrun och jag hemma, så vi får ensamma trängas i soffan framför TV:n. Fotbollen avnjuts alltid med ett glas vin och företrädesvis är det amarone som gör oss sällskap.
Till tisdagens match har vi öppnat ett amaronevin från Viviani. Inte deras prestigeamarone "Casa dei Bepi" utan ikväll är det deras standardamarone från 2004 som får släppa till. 05:an drack vi förra året och då tyckte vi så här.

Amarone della Valpolicella 2004, Viviani
Druvmixen är densamma i "Casa dei Bepi" (CdB)  som i standardamaronen dvs 70% Corvina Veronese och 30% Rondinella. Standardamaronen lagras 24 månader på 225 liters ekfat och därefter 12 månader på flaska medan CdB lagras 36 månader på 225 liters ekfat och därefter 12 månader på flaska. Av CdB görs det ca 8 000 flaskor medan den vanliga görs det 15 000 flaskor.

Jag häller upp två glas en timma innan matchstart.
I glasen har vi en vätska med en klarröd färg. Absolut inte transparent men ljusare än vad de flesta amaroneviner brukar vara.
En stor och mäktig doft stiger upp ur glasen. Det är t o m så att under den timman vinet står i glaset, så känns doften var gång vi är i närheten. Jag får titta en extra gång på flaskan för att konstatera att det är faktiskt standardamaronen. Vi sticker så småningom dit vår nos och känner doften av mörka, söta körsbär. Efter ett tag ansluter lite björnbär och kakao. I bakgrunden cirkulerar lite russintoner. Ytterst diskreta, men dom finns där.
En kompakt och komplex smak känner vi, då vi börjar sippa på vinet. Det här är mäktigt. Det behövs bara en liten, liten sipp för att fylla hela gommen med framförallt solmogna, söta, mörka körsbär. Björnbären finns där också men de spelar andra fiolen. Eftersmaken är lång och elegant med en bitterljuv, mörk, chokladsmak. En liten krydda finns där i svansen. Tanninerna är sammetslena och eleganta. Detta är långt ifrån "russinamaronen" eller "portvinsamaronen". Det här är en amarone som passar väldigt bra till mat, speciellt om du har något tillbehör med sötma som exempelvis palsternacka eller jordärtsskocka.
Idag visar den att den klar sig mycket bra på egen hand.
Vi njuter av det här vinet under tre dagar. Det blir som ni förstår inga stora glas, men det behövs inte när drycken är så fullproppad av aromer. Något negativt? Jo faktiskt! Den första dagen dyker ett litet stick av alkohol upp i eftersmaken, men dag två och tre är det borta. Vår slutsats blir att en timmas luftning är för lite. En annan slutsats vi drar är att 2004:an mognar långsammare än vad årgång 2003 och 2005 gör. Vi kommer att dricka upp våra 2005:or före den enda återstående 2004:an.

Betyg 4+



.

La Poja 2003.

Lördagsvinet fick åter igen bli ett vin gjort i Valpolicella, men nu är det ingen superiore, ripasso eller amarone.
La Poja 2003.
Vi drack just den här årgången för drygt ett år sedan och var då riktigt belåtna med vad vi hade i glasen.
Du hittar våra reflexioner här. Punkarn provade för snart ett år sedan en flaska från 1991, vilken var en besvikelse. Hans egna ord hittar du här.
I veckan som gick kom 2007:an. Vi inhandlade två flaskor och beslöt samtidigt att låta vår sista 2003:a få släppa till livet.

Druvorna till detta vin kommer från den 2,65 hektar stora vingården La Poja. Vingården ligger på en höjd av 320 meter över havet, på kullen La Grola i Valpolicella. Medelåldern på vinstockarna, som är planterade i sydöstlig riktning, är 27 år. Druvorna är till 100% Corvina Veronese dvs samma druva som är ryggraden i amaronevinerna.

Vi häller upp halva flaskan i karaff dvs kvällens dosering. Vinet får där luftas uppemot två timmar.

Färgen är en mörk, röd färg med tegelnyans ut mot glaskanten.

Här doftar det körsbär. Inte de där söta utan mer likt en sort vi kallade brunbär som små. Doften är omedelbar och kraftig. Lite krossade körsbärskärnor och russintoner ansluter ganska så snart. Efter ett tag kan vi också känna en viss kryddighet, choklad och vissa fattoner. Det här är dofter vi känner igen från många Valpolicellaviner. Lite mer koncentrerade i La Poja.
Vi smakar och känner de typiska Corvinadragen i form av körsbär och en del örter. Här finns både kraft och djup. Gott om tanniner, men de är avslipade och behagliga. Eftersmaken är lång och där finns körsbärssmaken återigen, men nu med en sötaktig touch. Trots att vi tycker frukten är lite sötaktig finns där samtidigt en god portion syrlighet. Vi hittar både örter och kryddor. Lägg därtill såväl kaffe som choklad och läder och du har ett vin som förutom kraft och djup även är komplext. Glömde jag faten. Visst dom finns där men är inte alls påträngande.

Vinet var alldeles utmärkt till de lammfärsbiffar vi åt. På egen hand är det lite tuffare, men vi gillar den tuffheten. Perfekt att dricka idag, men klara säkert flera år i källaren. Så mycket bättre är jag tveksam att det blir. Det duger gott så som det presterar ikväll.
Den sista slatten dracks på söndagskvällen. Minst lika bra då som det var kvällen innan.

Betyg 5-

Campogiovanni 2006

Vi öppnade en flaska Brunello di Montalcino på fredagskvällen. Det var ett tag sedan vi senast drack en Brunello.

Campogiovanni, Brunello di Montalcino, 2006.
Producent är San Felice. De håller till på de sydvästra sluttningarna av kullen/berget Montalcino i Toscana. Druvan är så klart Brunello (en klon av Sangiovese) till 100%.
Vinet lagras 36 månader i stora slovenska fat. Efter det lagras vinet ytterligare 12 månader i flaska.
Winespectator placerade vinet på 4:e plats på sin Topp 100-lista och gav det 96p. Detta skapar en del förväntningar.

Vi häller upp vinet i två ganska stora glas och låter det stå i ett par timmar innan vi börjar provsmaka.
Färgen lyser intensivt i en rubinröd nyans av det ljusare slaget. Dock är det inte transparent.
Vi sniffar och möts av en rödfruktig doft. Här finns hallon, jordgubbar, körsbär och röda vinbär. Vi noterar också en liten lövhög, en del kryddor samt läder. Trots alla ingredienser är doften lite återhållsam och ännu inte fullt utvecklad.
Dags för gommen att få sitt. Det första intrycket är en syrlighet av röda bär som vi finner tilltalande, men efter ett tag tillstöter en lite sötare mörkfruktighet, som får oss att tänka på mogna björnbär. Inte fullt så stramt som vi väntat, men det är ändå gott om sandiga tanniner som ger ett behagligt bett i tungan. Efterhand stöter det till såväl örter som läder och aningens tobak. Eftersmaken är ganska lång och där kösbären till en början framträder tydligast. Alldeles i slutet känner vi en mycket behaglig lakritsrem.
                                                                                                                     

 Det här är ett vin som tilltalar oss. Kanske lite för ungt idag, men blir säkert bättre med ytterligare något år i ryggläge. Vi drack en 2005:a i somras, vad vi tyckte om den kan du läsa här. Årgång 2006 känns mer tillgänglig idag än vad 2005:an gjorde i somras. Vi vill nog påstå att 2006:an är ett strå vassare. I vart fall är vi mer attraherade av den.
Vi betalade 299 kr på SB. Det är den verkligen värd.
Betyg 4+

Bruno Paillard, Assemblage, 1996

Vi lyxade till fredagsmyset med att ta fram två humrar ur frysen. Ur källaren plockade vi upp en champagne som vi under ett flertal år haft stor glädje av. Inget varar för evigt och detta var vår sista flaska.

Bruno Paillard, Assemblage, 2006.
Druvblandningen är 52% Chardonnay och 48% Pinot Noir. Degorgerad i december 2006.
Etiketten är prydd med ett unikt konstverk av den italienska konstnärinnan Paola Marchesi.
Vi hade väldiga besvär att få ur korken, men efter en gedigen arbetsinsats gick den ur med ett behagligt plopp. Vår champagne har stått på altanen en stund och är därför väldigt kall. Vi häller upp två glas som vi låter stå i glasen dryga 10 minuter innan vi tar oss an dem.

Färgen är  djupt gyllengul. Vi häller upp och får med en gång ett litet skum överst. Det kommer sedan bara lite sporadiskt en del bubblor från glasets botten, men de kommer.
Doften är stor och komplex och mycket tilltalande. Vi känner en del äpple och lite gråpäron. Här finns också toner av citrus och aprikos. Lite rostat bröd noterar vi också. Njutbart!
Smaken är t o m ett hack större. Stor och mångfacetterad. Här finns gula äpplen, lite citrus och en del torkad frukt. Detta kompletteras av lite kryddor, nötter och en angenäm dos honung. Mycket friska syror som faktiskt känns runda och mjuka. Enormt balanserat och mängden smaker harmoniserar väldigt bra med varandra. Detta är bara så himla gott. Den här skumpan kan nog inte bli bättre än vad den är just nu.
Precis så här ska ett avsked vara från en god vän!
Betyg 5-

2006 Crozes Hermitage, Alain Graillot

Veckans vin har varit en Crozes-Hermitage. Vi öppnade den i måndags och sedan har den fått göra oss sällskap under tre dagar. Hustrun kom hem sent på måndagskvällen, så jag tjuvstartade med ett glas till en fläskkotlett med Hasselbackpotatis och en lätt kryddig sås.

2006 Crozes Hermitage Alain Grillot.
Alain Graillot äger 23 hektar vinodlingar i Crozes-Hermitage precis utanför staden Tain l´Hermitage i byn Pont de l´Isère. Alla druvorna skördas för hand och får sedan macerera i 5 dagar innan den alkoholiska jäsningen tar fart.upp till en maximal temperatur på 32 grader.Vinerna jäses på burgundiskt vis där hela klasar åker i tanken. Vinet lagras mestadels på gamla ekfat och 1/3 av vinet lagras endast på ståltank för att behålla den rena frukten. Källa Ward Wines

Redan i juli 2008 dök det upp en bloggpost signerat Le Francophile om detta vin. Tre år senare skrev Birk så här. En viss skillnad i åsikt kan man notera.

Färgen är mörk röd med en dragning åt lila ut mot glaskanten

Doften är till en början lite blyg, men tar sig alltmer den första kvällen, men den blommar inte ut direkt. Dag två och tre återfaller den till att vara, låt oss säga, diskret. Lite dofter hittade vi ändå:

röda bär (en blandning av ljusröda körsbär och lingon), lite rökt bacon och ett uns vanilj.

Smaken domineras av de röda bären (av mera syrliga arter). Liten krydda och peppar finns där, med betoning på liten. En svag järnig ton kan vi också spåra samt lite rökta charkuterier.

Under de tre dagarna vi provar håller vinet ihop väldigt bra. Inga skillnader i vare sig doft eller smak.

Vi hade nog förväntat oss lite mer kraft och utmejslade Syrah-drag, vilket gör att det finns en liten besvikelse. Möjligen kan vinet befinna sig i den berömda tunneln.

Vi köpte den här flaskan på SB år 2008 för 188 kr. Året därpå köpte vi en 07:a för samma pris.

När kan de tänkas komma ur tunneln?

Betyg 3

Stoneleigh Pinot Noir 2010

Lördagseftermiddagen tillbringade sonen och jag på Valhalla dvs på läktaren vid plastgräsplanen. Drygt 3 800 andra fotbollstokiga hade åkt dit för att se Blåvitt möta Fredrikstad. Det var väl inte så mycket att njuta av, men vi hade plats på solsidan, där vi kunde drömma om våren.

Jag mötte några vänner på LIPP och åt en hygglig Biff Rydberg. Vi delade på en flaska rött. Restaurangens pålägg ca 400 kr. Ganska bra timpeng för att skruva av kapsylen.

Stoneleigh Pinot Noir 2010.
Vi har ett vin som till 100 % är gjort på druvan Pinot Noir. Producenten håller till i Marlborough dvs på Sydöns nordsida.
Färgen är ljusröd. Helt transparent.
Ingen stor doft men där finns en del jordgubbar, hallon och lite, lite örter.
Smaken är lite syrlig, men visst den röda frukten är tydlig. Hallon, körsbär och röda vinbär. En del fat och kryddor dyker upp på slutet. Eftersmaken är inte så lång och där är syrligheten än mer påtaglig.
Ett enkelt pinot-noirvin som inte får mig att tända till. Ganska så lättdrucket. Alla delar harmoniserar inte med varandra. Jag har smakat betydligt bättre PN-viner från NZ.
Betyg 3-

När jag vandrade mot tåget insåg jag att jag skulle få vänta nästan en timma , så jag slank in på Linnèa Art Restaurant och  beställde ett glas Valpolicella i baren. 105 kr fick jag betala.
Remo Farina Ripasso 2009..
Jag har googlat och fått fram att vinet är gjort på 65% Corvina, 20% Rondinella, 5% Molinara och 10% andra druvor.
Doften kändes lite dov eller mörk. Jag kunde notera en fruktblandning av mörka körsbär och blåa plommon med inslag av lite peppar och örter.
Smaken dominerades av de mörka körsbären. Lite mörk choklad och örter noterade jag också. Mjuka behagliga tanniner med en frisk syra.
På det hela en trevlig bekantskap.

Det är alltid svårt att komma med genomtänkta omdömen när man i all hast och dessutom på egen hand har druckit ett glas. Jag tycker vinet hade vissa kvaliteter, så jag vill gärna göra en noggrannare test.
Jag kommer att hålla ögonen öppna och införskaffa en flaska då tillfälle ges.