Hustrun och jag har ätit en enklare kvällsvard. Vi drack till detta resten av Quintarellis Superiore (se föregående bloggpost). Vi förbereder oss för en kvällspromenad, då brodern studsar in och kommenderar "ta fram tre glas". Han har tre flaskor med lite slattar, som han vill att vi ska prova blint.
Vi tar fram tre glas och han häller upp. Det här med blindprovning är svårt.
Vin nr ett.
Vi känner mörka körsbär, plommon och choklad i doften.
Smakmässigt gå detta igen, men kompletteras med lite örter. Ett snällt och drickvänligt vin.
Mina tankar går till Valpolicella, men där finns något avvikande
Picaie 2008.
40% corvina, 30% cabernet sauvignon och 30% merlot från Cecilia Beretta.
Kostar 134 på SB.
Jag känner mig riktigt stolt att kommit så nära. Det är första gången jag smakar detta vin.
Betyg 4-.
Vin nr två.
Här doftar det körsbär, kryddor och örter. Kanske en vaniljton.
Smaken: Återigen körsbär som för tankarna till Valpolicella, men med mer utvecklad kryddighet.
Jämfört med vin ett har det här en strävhet och en tydligare örtighet. Eftersmaken är meddellång med ett vanilj inslag och med tanniner på vakt. Jag gissar på en Chianti.
Zenato Ripassa 2008.
Corvina veronese 80 %, rondinella 10 % och sangiovese 10 %.
Kostar 179 kr på SB
Betyg 3+
Vin nr tre.
Färgen är väldigt mörk, nästan svart.
Doften är inte så stark, men där finns körsbär och lite kryddor.
Smaken: Körsbären går igen, men är åt det sura hållet. Örter finns där. Strävt. Känns som ett enklare vin. Jag har ingen aning om vad det ät är. Jag försöker med uteslutningsmetoden och får hela tiden instämmande från brodern. Jag kan ändå inte komma med en gissning.
Passitivo Primotivo.
Producent är Cantine Vinagri Paolo Leo. Vi är alltså i södra Italien i Puglia.
Det var längesen vi drack en Primotivo. Det dröjer nog till nästa gång. Vi gillade inte detta.
Inget fel på vinet, men det är inte vår grej.
Kostar 89 kr.
Betyg 2+
onsdag 31 augusti 2011
tisdag 30 augusti 2011
Quintarelli Superiore 2000
Fredagskvällen var ju nästan tropisk här på västkusten. Lördagen kände vi infödda mer igen oss. Dagsregn och en temp runt 18 grader. Idag söndag dryga 20 grader uppehåll, blåsigt och lite sol.
Mest uppskattas detta väder av brorsonen. Han windsurfar.
Min erfarenhet av Quintarellis viner är ytterst begränsad. Har aldrig smakat deras amarone.
2008 köpte jag deras Superiore årgång 1999. Den dracks upp under 2009. Jag förde inga ordentliga anteckningar, men minns den som något enastående. Hösten 2009 var hustrun och jag på resa med Clubamarone, den så kallade Skörderesan. Vi inhandlade då 2 flaskor Superiore av årgång 2000.
Hustrun fyllde år idag (söndag) och vad kan vara mer lämpligt än att öppna den sista av dessa två flaskor. Maten bestod av grillad kyckling, gorgonzola sufflé samt lite halstrade bönor,zucchini samt morötter.
Vi ska följa vinet under två dagar. Två timmar innan det är dags att äta häller vi upp två stora glas. Redan då vinet hälls upp sprider sig en mäktig doft av torkad frukt spetsad med lite körsbär sig i rummet.
Quintarelli Superiore 2000.
Quintarelli håller till i området runt Negrar.
Quintarelli brukar släppa sina viner när de är drickfärdiga har jag fått lära mig.
Följande är ett citat från bloggen Vinös från 2009:
Bepi Quintarelli gör sin Valpolicella Classico på 50% Corvina, 25% Rondinella, 5% Molinara och resten en blandning av Cabernet Sauvignon, Nebbiolo, Croatina och Sangiovese. En del av de senskördade druvorna vinifieras på vanligt sett med lång macerationstid. Resten torkas och vinifieras som om man skulle tillverka amarone. Dessa två delar blandas efter fermentering och tappas sen på fat. Bepi släpper aldrig sina viner till försäljning förrän han tycker att de är mogna. Det kan ofta innebära uppemot 6-7 års tid även för en vanlig valpolicella. Men vid riktigt stora årgångar som 1997 får de ligga ännu lite längre.
Vad Vinös tyckte om årgång 1997 kan du läsa om här.
Följande noteringar gjordes på söndagen:
Färgen är mörkt rubinröd med en brunaktig nyans.
När vi luktar på vinet möts vi av en otroligt komplex och elegant doft.
Till att börja med känner vi en härlig doft av körsbär. Ganska omedelbart tränger sig blommor (rosor) på. Vi anar också lite hallon och så dyker det upp lite gudomliga örter. En viss russinton kan vi notera efter ett tag. Den överraskar oss och den är förförande. Trots att vinet har legat så många år på fat så märks detta inte.
Vi tar åtskilliga sniffar innan det är dags för första klunken. Förväntningarna har stegrats.
Smaken är oerhört komplex. Till att börja med en fruktkompott som är gigantisk: Körsbär, björnbär, hallon och så lite torkad frukt. Strax därpå tar örterna vid, lite mineraler dyker upp och faktisk aningens lakrits.
Därefter ett lager av mörk choklad i kombination med en kaffeton. Smaken blir aldrig fadd utan är hela tiden frisk och det beror på att där finns lite syror som för tankarna åt apelsinhållet. Första gången jag upplever detta i ett Valpolicellavin.
Eftersmaken är gudomlig och vill aldrig ta slut. Det finns också lite sammetslena tanniner i vinet som förstärker lustkänslan.
Det är ett makalöst vin.
Vi har sparat en tredjedel av flaskan för att avnjutas på måndagen. Bättre kan vinet inte bli. Är det då inte slöseri och ett risktagande att vänta en dag. Jo, egentligen är det nog det. Men vi vill veta vad som händer med vinet under 24 timmar.
Nedanstående skrivs tisdagmorgon och baseras på de noteringar jag gjorde på måndagkväll.
Jag skrev: se söndagens noteringar.
Inget har egentligen ändrats. Vinet är identiskt med hur vi upplevde vinet i söndags.
Utan tvekan den bästa Superiore vi druckit.
Betyg 5
Mest uppskattas detta väder av brorsonen. Han windsurfar.
Min erfarenhet av Quintarellis viner är ytterst begränsad. Har aldrig smakat deras amarone.
2008 köpte jag deras Superiore årgång 1999. Den dracks upp under 2009. Jag förde inga ordentliga anteckningar, men minns den som något enastående. Hösten 2009 var hustrun och jag på resa med Clubamarone, den så kallade Skörderesan. Vi inhandlade då 2 flaskor Superiore av årgång 2000.
Hustrun fyllde år idag (söndag) och vad kan vara mer lämpligt än att öppna den sista av dessa två flaskor. Maten bestod av grillad kyckling, gorgonzola sufflé samt lite halstrade bönor,zucchini samt morötter.
Vi ska följa vinet under två dagar. Två timmar innan det är dags att äta häller vi upp två stora glas. Redan då vinet hälls upp sprider sig en mäktig doft av torkad frukt spetsad med lite körsbär sig i rummet.
Quintarelli Superiore 2000.
Quintarelli håller till i området runt Negrar.
Quintarelli brukar släppa sina viner när de är drickfärdiga har jag fått lära mig.
Följande är ett citat från bloggen Vinös från 2009:
Bepi Quintarelli gör sin Valpolicella Classico på 50% Corvina, 25% Rondinella, 5% Molinara och resten en blandning av Cabernet Sauvignon, Nebbiolo, Croatina och Sangiovese. En del av de senskördade druvorna vinifieras på vanligt sett med lång macerationstid. Resten torkas och vinifieras som om man skulle tillverka amarone. Dessa två delar blandas efter fermentering och tappas sen på fat. Bepi släpper aldrig sina viner till försäljning förrän han tycker att de är mogna. Det kan ofta innebära uppemot 6-7 års tid även för en vanlig valpolicella. Men vid riktigt stora årgångar som 1997 får de ligga ännu lite längre.
Vad Vinös tyckte om årgång 1997 kan du läsa om här.
Följande noteringar gjordes på söndagen:
Färgen är mörkt rubinröd med en brunaktig nyans.
När vi luktar på vinet möts vi av en otroligt komplex och elegant doft.
Till att börja med känner vi en härlig doft av körsbär. Ganska omedelbart tränger sig blommor (rosor) på. Vi anar också lite hallon och så dyker det upp lite gudomliga örter. En viss russinton kan vi notera efter ett tag. Den överraskar oss och den är förförande. Trots att vinet har legat så många år på fat så märks detta inte.
Vi tar åtskilliga sniffar innan det är dags för första klunken. Förväntningarna har stegrats.
Smaken är oerhört komplex. Till att börja med en fruktkompott som är gigantisk: Körsbär, björnbär, hallon och så lite torkad frukt. Strax därpå tar örterna vid, lite mineraler dyker upp och faktisk aningens lakrits.
Därefter ett lager av mörk choklad i kombination med en kaffeton. Smaken blir aldrig fadd utan är hela tiden frisk och det beror på att där finns lite syror som för tankarna åt apelsinhållet. Första gången jag upplever detta i ett Valpolicellavin.
Eftersmaken är gudomlig och vill aldrig ta slut. Det finns också lite sammetslena tanniner i vinet som förstärker lustkänslan.
Det är ett makalöst vin.
Vi har sparat en tredjedel av flaskan för att avnjutas på måndagen. Bättre kan vinet inte bli. Är det då inte slöseri och ett risktagande att vänta en dag. Jo, egentligen är det nog det. Men vi vill veta vad som händer med vinet under 24 timmar.
Nedanstående skrivs tisdagmorgon och baseras på de noteringar jag gjorde på måndagkväll.
Jag skrev: se söndagens noteringar.
Inget har egentligen ändrats. Vinet är identiskt med hur vi upplevde vinet i söndags.
Utan tvekan den bästa Superiore vi druckit.
Betyg 5
söndag 28 augusti 2011
Amarone vs Barolo vs CdRh vs NZ
Det blev en underbar augustikväll.
Fredagen började i dimma och lite duggregn för att efter lunch övergå till sensommarvärme och slutligen landa i en underbart ljummen, sammetslen kväll.
Brodern från norr är åter på besök på västkusten för att slutföra sina sista semesterveckor. Matansvaret ligger på honom och vinansvaret på mig. Så är förhållandena denna kväll. Han bjuder på ostron som förrätt, sedan grillad entrecote ( från djur som betat på strandängarna runt Tjolöholm), rostade rotfrukter samt en ost- och olivpaj. Vi firar lite extra då broderns yngste son blir 25 år på lördag och min hustru betydligt mer på söndagen.
Gosset Grand Rosé Brut.
Jag drack den här champisen i våras och skrev då så här,efter att ha blivit inspirerad av Punkarn som hade skrivit så här.
Den flaskan vi dricker ikväll till ostronen har en annan etikett än den vi drack i våras. Min tolkning blir att detta vin är från en annan batch. Det finns kanske någon av er kära läsare som kan mer om detta. Jag är tacksam om ni lämnar en kommentar.
Bubblet då? Jo, kanon bra, även om det inte öppnade sig på samma sätt som vårens flaska. Här ska man nog ha mer tålamod och vänta något år tills man öppnar nästa flaska.
Betyg 5-
Vi provade fyra viner och först ut var:
Domaine de La Janasse "Terre d´Argile". 2009.
Tidigare i veckan läste jag Finare Viners inlägg och blev då tveksam till att öppna en flaska redan idag.
Min nyfikenhet var väckt och efter att återigen läst vad Frankofilen skrev så plockade jag med den i vår lilla provning.
Doften är stor och domineras av bär och koladoft. Vi känner körsbär och hallon i kombination med härliga örter och lite kryddor. Koladoft eller är det ekfatsdoft? Den är lite för dominerande i vårt tycke.
Vi tar en klunk och det virvalr upp en härlig smak av frukt och bär. Härliga örter noterar vi liksom lite krydda. I smaken känns inte kolan/vaniljen speciellt mycket utan endast noterbar i eftersmaken. Ja, eftersmaken är lång, fylld av bär, lite viol, choklad och en örtighet som övergår i en viss lakritston på slutet.
Tanninerna finns där, men är tämligen lena.
Vi tycker att detta är gott, men tror att det kan bli ännu bättre.
Vi är inte lika lyriska som Frankofilen men inte heller lika försiktigt avvoga som FV.
Betyg 4
Roccolo Grassi Amarone 2004
Låt mig säga det med en gång: "När amarone smakar så här, då kan vin inte vara bättre". I min bok är detta en femetta.
Jag har tidigare skrivit om Roccolo Grassi, som för mig nog är nr ett i Valpolicella. En noslängd före Viviani.
Jag har nästan ingen erfarenhet av Quintarelli eller Dal Forno så dom får starta utom toton.
Druvsammansättningen är 60% Corvina, 15% Corvinone, 20% Rondinella samt 5% Croatina.
Färgen är briljantröd.
Vi sniffar och finner en komplex doft. Vi känner först lite torkad frukt, sedan dyker körsbär, lite örter, en viss blommighet upp och till slut ansluter en mysig chokladton. När vi hällde upp vinet kändes ett litet stick av alkohol, men efter tre timmar i karaff känns inget av detta.
Smaken är magisk. Kolossalt fyllig och komplex. Först lite friska körsbär, sedan lite torkad frukt med en aningens sötma. Efter ett tag tränger örterna sig fram lutande sig mot en smaskig chokladton. Här finns lite tanniner som är sammetslena. Alkoholen är hela 16,5%, vilket inte alls känns, då den är så integrerad i vinet.
Detta är ruggigt gott redan idag. Kan det verkligen bli bättre?
Ibland kan amaroneviner vara svåra att kombinera till maträtter, speciellt russin- eller portvinsamarone.
Detta är en amarone som går utmärkt att använda till köttgrytor av olika slag.
Årets bästa rödvin så här långt.
Betyg 5+
Gemma Barolo 2004.
Vinet är gjort på 100% Nebbiolo. Detta vinet kommer från Serralunga.
2009 kom en bloggpost, där man var föga imponerad av detta vin.
Vi är vare sig experter eller fantaster när det gäller Barolo, men just det här exemplaret tycker vi om.
I glaset skimrar en rubinröd färg emot oss.
Vi känner doften av hallon, körsbär, lite kryddor och en aningens viol. Det är ingen stark doft, men ändå tydlig.
Smaken har tydliga frukt- och bärtoner. Vi känner igen hallon och körsbär. Det finns en viss syrlighet. Tanninerna är tydliga, men väl avrundade. Vinet känns väldigt tillgängligt nu. Det här är en Barolo i lite lättare och snällare stil.
Betyg 4
Matariki Quintology 2002, Gimblett Gravels.
Vi har här ett vin från Hawkes Bay, (Nord ön), Nya Zeeland.
Druvblandningen är. 42% Merlot, 23,5% Cabernet Sauvignon, 21% Malbec, 8,5% Cabernet Franc samt 5% Syrah.
Färgen påminner om granatäpplets röda ton.
När vi sniffar på vinet möts vi först av en mycket stark doft av svartavinbär. Vi känner också toner av blyertspenna, cederträ och lite regnvåt jord.
I munnen känner vi smaken av körsbär, lite svartavinbärsblad, plommon och lite kryddor. Syror och tanniner finns där och är i god balans med frukten. Ändå vill vinet inte släppa loss ordentligt. Man kan ana sig till ambitionen att skapa ett vin av Bordeaux typ, men dit når man inte. Vi är inga Bordeauxfans, så det här vinet är inte vårt typ av vin. Därtill saknar vinet riktig elegans. Det är inget dåligt vin, men det har som sagt inte det som vi letar efter i goda viner.
Betyg 3
Detta var fredagkvällens äventyr. Den stora behållningen var som ni förstår RG:s Amarone. Denna bloggpost är författad under lördagen och söndagen. I skallen sitter fortfarande välbefinnandet efter en klunk av fredagkvällens amaronevin.
När brodern med familj tittar in under lördagen och uttrycker sin tacksamhet över att få ha tagit del av RG:s amarone, ja då kan ju undertecknad endast konstatera att dela ett suveränt gott vin vin med sina närmaste ger upplevelsen ytterligare en dimension.
Fredagen började i dimma och lite duggregn för att efter lunch övergå till sensommarvärme och slutligen landa i en underbart ljummen, sammetslen kväll.
Brodern från norr är åter på besök på västkusten för att slutföra sina sista semesterveckor. Matansvaret ligger på honom och vinansvaret på mig. Så är förhållandena denna kväll. Han bjuder på ostron som förrätt, sedan grillad entrecote ( från djur som betat på strandängarna runt Tjolöholm), rostade rotfrukter samt en ost- och olivpaj. Vi firar lite extra då broderns yngste son blir 25 år på lördag och min hustru betydligt mer på söndagen.
Gosset Grand Rosé Brut.
Jag drack den här champisen i våras och skrev då så här,efter att ha blivit inspirerad av Punkarn som hade skrivit så här.
Den flaskan vi dricker ikväll till ostronen har en annan etikett än den vi drack i våras. Min tolkning blir att detta vin är från en annan batch. Det finns kanske någon av er kära läsare som kan mer om detta. Jag är tacksam om ni lämnar en kommentar.
Bubblet då? Jo, kanon bra, även om det inte öppnade sig på samma sätt som vårens flaska. Här ska man nog ha mer tålamod och vänta något år tills man öppnar nästa flaska.
Betyg 5-
Vi provade fyra viner och först ut var:
Domaine de La Janasse "Terre d´Argile". 2009.
Tidigare i veckan läste jag Finare Viners inlägg och blev då tveksam till att öppna en flaska redan idag.
Min nyfikenhet var väckt och efter att återigen läst vad Frankofilen skrev så plockade jag med den i vår lilla provning.
Doften är stor och domineras av bär och koladoft. Vi känner körsbär och hallon i kombination med härliga örter och lite kryddor. Koladoft eller är det ekfatsdoft? Den är lite för dominerande i vårt tycke.
Vi tar en klunk och det virvalr upp en härlig smak av frukt och bär. Härliga örter noterar vi liksom lite krydda. I smaken känns inte kolan/vaniljen speciellt mycket utan endast noterbar i eftersmaken. Ja, eftersmaken är lång, fylld av bär, lite viol, choklad och en örtighet som övergår i en viss lakritston på slutet.
Tanninerna finns där, men är tämligen lena.
Vi tycker att detta är gott, men tror att det kan bli ännu bättre.
Vi är inte lika lyriska som Frankofilen men inte heller lika försiktigt avvoga som FV.
Betyg 4
Roccolo Grassi Amarone 2004
Låt mig säga det med en gång: "När amarone smakar så här, då kan vin inte vara bättre". I min bok är detta en femetta.
Jag har tidigare skrivit om Roccolo Grassi, som för mig nog är nr ett i Valpolicella. En noslängd före Viviani.
Jag har nästan ingen erfarenhet av Quintarelli eller Dal Forno så dom får starta utom toton.
Druvsammansättningen är 60% Corvina, 15% Corvinone, 20% Rondinella samt 5% Croatina.
Färgen är briljantröd.
Vi sniffar och finner en komplex doft. Vi känner först lite torkad frukt, sedan dyker körsbär, lite örter, en viss blommighet upp och till slut ansluter en mysig chokladton. När vi hällde upp vinet kändes ett litet stick av alkohol, men efter tre timmar i karaff känns inget av detta.
Smaken är magisk. Kolossalt fyllig och komplex. Först lite friska körsbär, sedan lite torkad frukt med en aningens sötma. Efter ett tag tränger örterna sig fram lutande sig mot en smaskig chokladton. Här finns lite tanniner som är sammetslena. Alkoholen är hela 16,5%, vilket inte alls känns, då den är så integrerad i vinet.
Detta är ruggigt gott redan idag. Kan det verkligen bli bättre?
Ibland kan amaroneviner vara svåra att kombinera till maträtter, speciellt russin- eller portvinsamarone.
Detta är en amarone som går utmärkt att använda till köttgrytor av olika slag.
Årets bästa rödvin så här långt.
Betyg 5+
Gemma Barolo 2004.
Vinet är gjort på 100% Nebbiolo. Detta vinet kommer från Serralunga.
2009 kom en bloggpost, där man var föga imponerad av detta vin.
Vi är vare sig experter eller fantaster när det gäller Barolo, men just det här exemplaret tycker vi om.
I glaset skimrar en rubinröd färg emot oss.
Vi känner doften av hallon, körsbär, lite kryddor och en aningens viol. Det är ingen stark doft, men ändå tydlig.
Smaken har tydliga frukt- och bärtoner. Vi känner igen hallon och körsbär. Det finns en viss syrlighet. Tanninerna är tydliga, men väl avrundade. Vinet känns väldigt tillgängligt nu. Det här är en Barolo i lite lättare och snällare stil.
Betyg 4
Matariki Quintology 2002, Gimblett Gravels.
Vi har här ett vin från Hawkes Bay, (Nord ön), Nya Zeeland.
Druvblandningen är. 42% Merlot, 23,5% Cabernet Sauvignon, 21% Malbec, 8,5% Cabernet Franc samt 5% Syrah.
Färgen påminner om granatäpplets röda ton.
När vi sniffar på vinet möts vi först av en mycket stark doft av svartavinbär. Vi känner också toner av blyertspenna, cederträ och lite regnvåt jord.
I munnen känner vi smaken av körsbär, lite svartavinbärsblad, plommon och lite kryddor. Syror och tanniner finns där och är i god balans med frukten. Ändå vill vinet inte släppa loss ordentligt. Man kan ana sig till ambitionen att skapa ett vin av Bordeaux typ, men dit når man inte. Vi är inga Bordeauxfans, så det här vinet är inte vårt typ av vin. Därtill saknar vinet riktig elegans. Det är inget dåligt vin, men det har som sagt inte det som vi letar efter i goda viner.
Betyg 3
Detta var fredagkvällens äventyr. Den stora behållningen var som ni förstår RG:s Amarone. Denna bloggpost är författad under lördagen och söndagen. I skallen sitter fortfarande välbefinnandet efter en klunk av fredagkvällens amaronevin.
När brodern med familj tittar in under lördagen och uttrycker sin tacksamhet över att få ha tagit del av RG:s amarone, ja då kan ju undertecknad endast konstatera att dela ett suveränt gott vin vin med sina närmaste ger upplevelsen ytterligare en dimension.
fredag 26 augusti 2011
Wooing Tree Pinot Noir 2008
På tips från Punkarn inhandlades detta vin för ett par månader sedan. I onsdags var det dags att testa av detta Pinot Noir Vin. Vi hade en enkel strimlad biff med grönsaker som ackompanjemang.
Wooing Tree Pinot Noir 2008.
Vi har här ett vin från Central Otago, Nya Zeeland.
Producenten har två Pinot Noir viner tillgängliga via SB. Den enklare varianten Beetle Juice skrev Johan P om här. Vi hoppade upp ett snäpp och provade deras första vin.
Druvorna har handplockats och sedan har vinet fått mogna på Franska ekfat i 11 månader. 40% av ekfaten var nya.
I glaset lyser en transparent rubinröd färg emot oss.
Doften avslöjar genast att vi har med ett Pinot Noir vin att göra. En härlig bärig doft möter oss. Vi känner igen mogna körsbär, lite jordgubbar, hallon och plommon. Strax därefter stöter vi på en fin blandning av kryddor och lite örter.
Så ska det dofta!!
I gommen möts vi av en varm, fruktig och kryddig smak. Här finns såväl koncentration som djup. Vi urskiljer hallon, jordgubbar och söta plommon. I eftersmaken som är lång finns underbara kryddor och örter. En liten fatig vaniljton kan vi urskilja. Den stör inte det minsta utan höjer bara komplexiteten. Sammetslena tanniner och en behaglig syra gör att vinet passar utmärkt till maten.
Ja, ni hör ju själva att det satt som en smäck. Görgott, helt enkelt. Egentligen för bra för ett mitt-i-veckan vin.
Väldigt nära en femma.
Betyg 4+
Wooing Tree Pinot Noir 2008.
Vi har här ett vin från Central Otago, Nya Zeeland.
Producenten har två Pinot Noir viner tillgängliga via SB. Den enklare varianten Beetle Juice skrev Johan P om här. Vi hoppade upp ett snäpp och provade deras första vin.
Druvorna har handplockats och sedan har vinet fått mogna på Franska ekfat i 11 månader. 40% av ekfaten var nya.
I glaset lyser en transparent rubinröd färg emot oss.
Doften avslöjar genast att vi har med ett Pinot Noir vin att göra. En härlig bärig doft möter oss. Vi känner igen mogna körsbär, lite jordgubbar, hallon och plommon. Strax därefter stöter vi på en fin blandning av kryddor och lite örter.
Så ska det dofta!!
I gommen möts vi av en varm, fruktig och kryddig smak. Här finns såväl koncentration som djup. Vi urskiljer hallon, jordgubbar och söta plommon. I eftersmaken som är lång finns underbara kryddor och örter. En liten fatig vaniljton kan vi urskilja. Den stör inte det minsta utan höjer bara komplexiteten. Sammetslena tanniner och en behaglig syra gör att vinet passar utmärkt till maten.
Ja, ni hör ju själva att det satt som en smäck. Görgott, helt enkelt. Egentligen för bra för ett mitt-i-veckan vin.
Väldigt nära en femma.
Betyg 4+
onsdag 24 augusti 2011
Moreccio 2009, Bolgheri, Toscana
Förra fredagen, då vi hade vännerna S o T på besök, hade dom med sig det här vinet. En ny bekantskap för hustrun och mig. Vinet kommer från Bolgheri i Toscana
Producent är Fattoria Casa di Terra. I beställningssortimentet står det att årgång 2008 kan beställas, men vi fick alltså en 2009. I lördagskväll öppnade vi flaskan och hällde upp två stora vinglas, där vinet fick luftas. Under tiden cyklade vi vår Solrydsrunda (22 km).
Moreccio 2009.
Vinrankorna är 10-15 år gamla. Druvsammansättningen är Cabernet S 40%, Merlot 30% och Syrah 30%. Merlot skördas i slutet av augusti, Syrah i mitten av septembet och Cabernet S i slutet av september.
I glaset lyser en rubinröd färg emot oss.
Producent är Fattoria Casa di Terra. I beställningssortimentet står det att årgång 2008 kan beställas, men vi fick alltså en 2009. I lördagskväll öppnade vi flaskan och hällde upp två stora vinglas, där vinet fick luftas. Under tiden cyklade vi vår Solrydsrunda (22 km).
Moreccio 2009.
Vinrankorna är 10-15 år gamla. Druvsammansättningen är Cabernet S 40%, Merlot 30% och Syrah 30%. Merlot skördas i slutet av augusti, Syrah i mitten av septembet och Cabernet S i slutet av september.
I glaset lyser en rubinröd färg emot oss.
| Det doftar av multnande höstlöv och svartavinbär. En ganska enkel och okomplicerad doft, men ändå trevlig. Vi tar en klunk och känner genast smaken av svarta vinbär, röda bär, lite örter och i eftersmaken har vi en ganska syrerik frukt med en ton av mint. Tanninerna är inte helt avrundade utan ger sig tillkänna på ett trevligt sätt. Vinet passade bra till vår kvällstallrik med charkuterier. Betyg 3 |
tisdag 23 augusti 2011
Saint Clair, Pioner Block, 2008.
Det har varit en underbar helg, med sommarväder på den del av västkusten där vi bor. Gräsklippning med hörselskydd med inbyggd radio. Minnesgudstjänsten från Norge får mig som förälder till 20+ barn att fundera över livet lite extra.
På kvällen äter hustrun och jag piggvar, skirat smör, pepparrot och potatis. Lite sallad, bönor, tomater mm från den egna skörden.
Vi dricker sista flaska av ett NZ vin.
Saint Clair, Family Estate. Pioner Block 3 = 43Degrees. Sauvignon Blanc 2008.
Det här vinet kommer från Marlborough’s Lower Wairau area, öster om Blenheim.
Färgen är blekt, ljusgul.
Vi sniffar och känner de typiska dragen av en sauvignon blanc: gräs, krusbär, nässlor, och lite svarta vinbärsblad. Det finns ett uns av fläder påpekar hustrun.
I gommen möts vi av en torr och mycket frisk smak. Vi känner tydliga drag av krusbär och svartavinbärsblad. Vi noterar också toner av gräs, citrus, lite fläder och lite tropisk frukt. Eftersmaken är pigg och läskande och vi kan där spåra en liten elegant kryddighet med mineraltoner.
Ett friskt och uppiggande vin. Kanske aningens för lätt och för lite elegans för piggvaren.
Efter en dag utomhus i solen var det här ett vin som vi njöt till fullo av.
Betyg 4-
På kvällen äter hustrun och jag piggvar, skirat smör, pepparrot och potatis. Lite sallad, bönor, tomater mm från den egna skörden.
Vi dricker sista flaska av ett NZ vin.
Saint Clair, Family Estate. Pioner Block 3 = 43Degrees. Sauvignon Blanc 2008.
Det här vinet kommer från Marlborough’s Lower Wairau area, öster om Blenheim.
Färgen är blekt, ljusgul.
Vi sniffar och känner de typiska dragen av en sauvignon blanc: gräs, krusbär, nässlor, och lite svarta vinbärsblad. Det finns ett uns av fläder påpekar hustrun.
I gommen möts vi av en torr och mycket frisk smak. Vi känner tydliga drag av krusbär och svartavinbärsblad. Vi noterar också toner av gräs, citrus, lite fläder och lite tropisk frukt. Eftersmaken är pigg och läskande och vi kan där spåra en liten elegant kryddighet med mineraltoner.
Ett friskt och uppiggande vin. Kanske aningens för lätt och för lite elegans för piggvaren.
Efter en dag utomhus i solen var det här ett vin som vi njöt till fullo av.
Betyg 4-
måndag 22 augusti 2011
Alconte 2007
Alconte 2007.
För snart en vecka sedan drack vi Montecastro 2006. Vad vi tyckte om det vinet kan du läsa om här.
Det var nu dags att testa deras andravin. Importören är Bristly och flaskan kostar 149 kr.
Alconte är ett vin gjort till 100% på druvan Tempranillo.
Färgen är mörkt rubinröd.
Vinet doftar av mörka bär (körsbär, björnbär, blåbär). Det finns en tydlig kryddighet med en liten rökt ton. Vi tycker oss också känna en liten vaniljton lurandes i bakgrunden.
Smaken är mjuk och rund. Fylld av mörka bär, i en pepprig och örtig stil. Eftersmaken är medellång och fruktig. På slutet dansar en mycket trevlig lakritston in. Visst finns här lite tanniner, men de är mjuka och lena.
Jämför vi det med storebrorsan Montecastro, så är dom väldigt lika varandra smak- och doftmässigt.
Montecastro är lite sirligare, lite mer komplext och elegantare. Den är 80 kr dyrare och försvarar dessa med råge. Båda vinerna faller oss i smaken och är väl värda att förgylla en enklare måltid med.
Betyg 4-
För snart en vecka sedan drack vi Montecastro 2006. Vad vi tyckte om det vinet kan du läsa om här.
Det var nu dags att testa deras andravin. Importören är Bristly och flaskan kostar 149 kr.
Alconte är ett vin gjort till 100% på druvan Tempranillo.
Färgen är mörkt rubinröd.
Vinet doftar av mörka bär (körsbär, björnbär, blåbär). Det finns en tydlig kryddighet med en liten rökt ton. Vi tycker oss också känna en liten vaniljton lurandes i bakgrunden.
Smaken är mjuk och rund. Fylld av mörka bär, i en pepprig och örtig stil. Eftersmaken är medellång och fruktig. På slutet dansar en mycket trevlig lakritston in. Visst finns här lite tanniner, men de är mjuka och lena.
Jämför vi det med storebrorsan Montecastro, så är dom väldigt lika varandra smak- och doftmässigt.
Montecastro är lite sirligare, lite mer komplext och elegantare. Den är 80 kr dyrare och försvarar dessa med råge. Båda vinerna faller oss i smaken och är väl värda att förgylla en enklare måltid med.
Betyg 4-
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)