Barbaresco Montefico 2006

Skärtorsdagens firande fortsatte på kvällen.. Brodern stod för maten: en liten bit gåslever till förrätt, helgrillad oxfilé med potatisgratäng.Vi bröder bidrog med två röda viner var till en liten vinprovning.
Ett av vinerna är värd en egen bloggpost.

Vi fick ett mejl i mitten på december 2011 från Roagna att de tagit fram en "Cassa Mista" med godsaker. Vi blev verkligen sugna på den här lyxiga varianten och efter mejlkontakt med Gabriel(Bristly) så meddelade han att det skulle bli möjligheter att beställa denna under våren 2012. Vi gjorde så i form av en privatimport och fick förskottsbetala 30% till vårt lokala SB. I maj kunde vi hämta ut vår låda.

Du som vill läsa om ett möte med Roagna kan göra detta på bloggen Finare Vinare. Vi har under snart ett års tid petat lite på lådan och nyfiket frågat oss: var kan vi börja? Vi vet ju att det är vin med lång levnad och det gäller att inte dricka dom för unga. Vi har haft en del mailkorrespondans med Gabriel och slutligen landade vi att Montefico, skulle bli den som först skulle prövas.

2006 Barbaresco Montefico, Roagna.

Nebbiolo till 100% så klart. Medelåldern på stockarna är 50 år och kommer från vingården Montefico, där Roagna förfogar över 0,24 ha. Vi är då ca 500 m från byn Barbaresco. Roagna använder vare sig kemiska bekämpningsmedel eller konstgödsling. Här används endast en del svavel och kopparbaserade hjälpmedel.

Roagnas andel av Montefico

Vinet har legat 4-6 år på medelstora fat av fransk- eller slovonskek

Vi möts av en doft som lite försiktigt närmar sig oss. Vi noterar omedelbart att här finns ett flertal doftaromer. En röd frukt av körsbär, lingon, aningens hallon och röda vinbär, men mitt i den röda frukten finns en del lite mörkare toner av mörka körsbär, slånbär och blåbär. Ett skimmer av rosor och violer cirkulerar runt i doften. Vi anar oss också till lite läder, tobak och målarlåda. 

Det är dock i gommen som det här vinet ger full valuta. Lite stramt och slankt, men samtidigt ytterst elegant. Syrliga körsbär är det första vi tänker. Mer röd frukt: lingon, röda vinbär och aningens hallon.

De florala intrycken från doften i form av rosor och violer ligger och puttrar i bakgrunden. Syran är frisk och ungdomlig. Rejäla tanniner ger ett bra bett i gom och tunga, men förvånar oss med att göra detta på ett inte alltför utmanande sätt. I den långa eftersmaken kommer finkorniga mineraler fram och bildar med den röda frukten en fantastisk avslutning. 

Jag läser vad jag skrivit och skriver om, men blir ändå inte nöjd. Jag kan inte få ner på papper den känslan det var att dricka det här vinet.

Detta är den bästa barbarescon vi på Vintankar druckit. Vi har tidigare hållt Roagnas Pajé som nummer ett, men nu är det Montefico 2006. Det här vinet kommer med all säkerhet att hålla tio kanske tjugo år till. En del utveckling finns det säkert också, men det är förvånansvärt tillgängligt idag.

Vad varje enskild flaska kostar i boxen "Cassa Mista" framgår inte, men sedan dec finns Montefico 2006 i Bolagets beställningssortiment och då är priset 649 kr flaskan. Detta är naturligtvis väldigt mycket pengar för en flaska vin, men det är ett exceptionellt bra vin. Mitt råd blir: "spara in på krogbesöken eller avstå några andra inköp på Bolaget den närmaste tiden och handla Montefico 2006".

Betyg 5

Champagnelunch på skärtorsdagen

Vi hade mycket att fira på skärtorsdagen. Brodern från norr fixade det mesta med lunchen: räkor, purjolökspaj, laxrullar mm
Mitt bidrag blev löjrom från Kalix och två sorters champagne.

Vi hittade en vrå vid en av husvinklarna där solen gassade på och där det dessutom var helt vindstilla. Vi fick en föraning att det faktiskt finns något som kallas vår. Vi bestämde oss raskt för att det nu var dags för årets första champagne utomhus.

Gosset Grand Rosé.
Den är gjord på druvorna 56% chardonnay och 44% pinot noir.

Vi har skrivit om den här och här. Varje gång levererar den på toppnivå. Så även denna gång.
Det doftar av friska röda äpplen, som kombineras med lite röda bär (smultron och hallon). Det finns även en liten brödaktig ton.
I munnen är det de friska röda bären som omfamnar oss först. Hallon, smultron och röda vinbär. Mmm gott. En mycket frisk champagne med en bra syra, som kommer från de röda äpplena vi kände i doften. En lång eftersmak fylld av mineraler, snäckskal och en touch av blodgrape.
Med ett sådant här glas i handen, tillbkalutad i solgasset känns vare sig våren eller sommaren lång borta.

Priset på SB ligger på 459 kr. Värt varenda krona, särskilt då det en dag som denna får oss att känna vår och sommar inom räckhåll.
Betyg 5

2004 Hatt et Söner. Le Grand-Père.
Vingården klassificeras som Premier Cru, täcker flera hektar av Mont-Aimé-marken och ligger i champagnebyn Bergères-les-Vertus i Côte des Blancs. Jag drack deras standardcuvée i höstas och då skrev jag så här.
Idag är det deras prestige champagne som vi tar oss an.
En champagne på 100% chardonnay.
I doften känner vi lite finstämda toner av röda äpplen. Gott om citrus som drar mot blodapelsin, nötter samt små vita blommor. En svag brödaktig ton anar vi oss till.
I gommen får vi en torr, ungdomlig champagne. Inte knastertorr men ändå rejält torr. Citrus och röda äpplen är det första vi tänker på. En stor mineralaktig ton. Lite nötter och rostat bröd finns det också lite inslag av. Eftersmaken är hyggligt lång och där blir mineralerna tydligare och till slut framträder också en del exotiska frukter.
Gott är det!! Ett riktigt bra ackompanjemang till vår lunch.
Problemet är priset. Den här kostar 899 kr. Visst tusan är den här riktigt god, men frågan är om den är värd dubbla priset mot de champagner vi annars dricker?
Ja, den når inte upp till Gossets Grand Rosé, som man nästan kan köpa två flaskor av för samma pris.

Betyg 4+

Le Tense vs Azelia

Brodern bjöd på lite grillat med pasta och ädelostsås härom kvällen. Framför tallrikarna stod två glas med rött vin.
Vi hamnade på nebbiolodruvan, men kom inte längre än så.

2009 Le Tense Sassella
Ett vin från Valltelina i Lombardiet gjort på nebbiolo eller som druvan kallas där chiavennaska.
Producent är Nino Negri. Vi testade för snart ett år sedan just Le Tense och ett annat vin från Valtelina. Hur det gick kan du läsa här.
Druvorna till detta vin skördas från firmans egna vingårdar i kommunen Sassella i Valtellina Superiore. Musten har jäst på rostfria tankar under temperaturkontroll. Vinet mognar sedan 12 månader i slavonska botti (1/4) och i franska eller amerikanska barriquer (3/4). Därefter får det fyra månader i flaska innan det når marknaden.

Doften är svag till en början, ganska så sluten och vinet behöver tid i glaset för att komma tillskott doftmässigt. Vi känner lite körsbär, nypon, rosor och en svag arom av örter. Någon stor utvecklad doft blir det inte, men det som känns är trevligt, tilltalande och inbjudande.
Smaken är med på noterna omedelbart. En stram inledning med en syrlighet som för tankarna till lingon. Hyggligt med tanniner som biter till i gommen. Detta görs på ett trevligt sätt och inte på ett ansträngande sätt. Efter en liten stund dyker körsbären upp. I mellanpartiet finns ett floralt inslag och en liten kryddighet. Eftersmaken är medellång och där samsas körsbär och örter på ett gott sätt. I svansen känner vi lite toner av fat.
Ett stabilt och hyggligt vardagsvin, som passar bra till lite enklare rätter.
Priset på SB är 133 kr och det är vinet verkligen värt.
Betyg 4

2010 Nebbiolo Langhe, Azelia
Ett vin som till 100% är gjort på druvan nebbiolo. Producent är vingården Azelia, som drivs av Luigi Scavino.
Just de här nebbiolodruvorna kommer från Castiglione Falletto, Serralunga D´Alba. Vinstockarna är runt 20 år gamla. Här är inga ekfat inblandade utan endast tankar av rostfritt stål. Den årliga produktionen av det här vinet är 9 800 flaskor.

Vi möts av en trevlig doft av hallon, en hel del nypon, lite körsbär och en svag ton av örter. En obestämd arom av blommor cirkulerar i bakgrunden. Doften från Azelias Langhe Nebbiolo är tydligare och lite större än doften hos Le Tense.
I munnen får vi ett ungt, slankt och lite stramt vin. En bra syra för oss till syrliga körsbär med inslag av tranbär, lingon och faktiskt lite granatäpple. I mellanpartiet dyker det upp en del hallon med en viss sötma. Tanninerna är rejäla och känns i gommen utan att för den skull vara överdrivna. Eftersmaken är medellång, frukten får här sällskap med örter och alldeles på sluttampen lite lakrits.
Lite mineraler och blommor finns där någonstans.
Ett gott vin och ett vin i bra balans.
Vinet har dessvärre tagit slut på SB. Det kostade 169 kr då det släpptes i höstas.

Betyg 4

Vi sammanfattar detta som två väldigt bra nebbioloviner. Doftmässigt är det en klar seger för Azelia. Smakmässigt är det jämt skägg mellan dessa båda viner. Vi fyra runt bordet kan inte enas om vilket vi föredrar, men jag har trots allt fastnat för Azelia. Det är inte bara doften, utan jag finner det något mer elegant och komplext. Azelia är som sagt slut och här får man hålla utkik efter när nästa årgång lanseras. Le Tense finns däremot på ett flertal av landets Systembutiker.

GR-174 ett vin från Priorat.

Spanska viner har varit satt på undantag hos Vintankar, varför vet jag egentligen inte. Några Priorat-viner blir det varje år och någon enstaka Rioja. Häromkvällen blev det ett Prioratvin.

2008 GR-174
Producent är Casa Gran del Siurana. Vinet har fått namn efter vägen som korsar Priorat. Vill du veta mer om producenten så hittar du det på importörens hemsida.
Vinet är gjort på druvorna 35% grenache, 35% cabernet sauvignon och 30% carignan. 50% är lagrat nio månader på franska ekfat, resterande är oekat.

Det doftar av skogshallon, lite körsbär, mörka plommon och åtskilligt av örter. Lite svaga toner av vanilj känner vi också. Ingen stor doft, men ändå trevligt inbjudande.
I munnen kommer omedlbart lite skogshallon, solmogna björnbär, lite plommon och några grabbnävar örter. Det första intrycket är positivt. Eftersmaken domineras mer av örter och lakrits än av frukten. Lite vanilj och choklad finns där och lättar upp smakintrycken. På sluttampen ett litet floralt inspel. Tanninerna är försiktiga, rejält avrundade och ger en liten snäll påminnelse i gommen. Syran är pigg så här första dagen.

Alkoholen på 15% är totalintegrerad i frukten.
Första kvällens intryck är riktigt hyggligt. Inget stort vin, vilket man så klart inte kan förvänta sig för de 119 kr vi betalade, men ändå gott till såväl maten som på egen hand.

Knappt halva flaskan får stå svalt i två dagar innan vi häller upp två nya glas.
Nu är en del av den spänstiga frukten borta och örter och lakrits tar överhand. En klar besvikelse.

Detta var vår sista flaska av 2008:an och vi anar att den nog paserat toppen. Nu är det årgång 2011 som finns på SB och den kostar 129 kr.

Vi sätter betyg utefter hur vinet uppträdde första dagen.

Betyg 3+

Fyra italienare

Brodern från norr har anlänt till västkusten för påskferier. Vintankars uppgift den första dagen är att fixa lite att äta samt en vinprovning. Vi plockar upp fyra italienska rödviner från året 2006 ur vår källare.

Vi har inhandlat lite charkuterier från Ostbutiken i Mölndals Bro.
Lite tilltugg till själva provningen får agera förrätt. Min favorit är tryffelsalamin.

Jag lämnar infon att vinerna är från samma land, samma år och fyra olika druvor.. Det gissas på Italien redan innan dom smakat på vinerna. Det är alldeles uppenbart att de känner mina preferenser, men året prickar dom inte.
Barberan har dom svårt att placera, men de övriga prickar dom rätt på dvs rätt druva. Rätt producent? Nä, ingen av oss sådana konnässörer.

Vi provar vinerna en andra omgång till huvudrätten: Coq au vin. Lagat enligt recept från Julia Child, som vi upptäckte i den småtrevliga filmen Julie & Julia.

2006 Casa dei Bepi.
En av våra amaronefavoriter alla kategorier. Vivianis prestigeamarone levererar som alltid. Vi skrev om den här amaronen i höstas. Den lilla invändningen vi hade då om alkoholen är borta redan nu. Det här är amarone när det är som bäst: mörka körsbär, björnbär, mörk choklad, några nypor örter, lite torkad frukt och en lång utdragen eftersmak. Elegans, komplexitet och kraft allt på en och samma gång.
Kvällens vinnare till förrätten och inte minst till hårdostarna efter huvudrätten. Den funkar riktigt bra även till Coq au vin, men där blev Barolon och Brunellon något vassare.
Betyg 5

2006 Barolo Cerrati, Cascina Cucco
Den här drack vi årgång 2005 av i februari. Vi gillar 2006:an bättre. Det här är en underbar Barolo. En viss stramhet har den, vilket visar på pigga tanniner, men de är rejält avrundade och ger endast ett litet behagligt bett i gommen. Det doftar av hallon, körsbär, lite mandlar samt en del svårbestämda kryddor. Ingen stor svulstig doft utan mer försiktig, ja nästan lite blyg, men ändå väldigt tydlig. Sist men inte minst finns här några stänk av rosor, violer och unset tryffel.
I munnen får vi ett förhållandevis slankt vin med trevliga röda bär som första markör. Syran är frisk och tanninerna är finkorniga, avrundade och ger sig tillkänna på ett behagfullt sätt i gommen. 06:an är betydligt mer tillgänglig är den 05:a vi drack i februari.
Bakom den röda frukten ligger en del örter, choklad och ett litet, litet floralt inslag. Den här barolon är helt drickfärdig idag och riktigt, riktigt bra. Vi betalade 174 kr + frakt då vi köpte den från Carlo Merolli.
Betyg 5-

2006  Brunello di Montalcino, Campogiovanni, San Felice

Det första vi slås av i doften är den röda frukten: hallon, körsbär och röda vinbär. Ett litet mörkt inslag av frukt finns där också i form av björnbär. Den mörka tonen förstärks av en multnande hög av höstlöv. Liten ton av viol, en del örter och svaga dofter av fat och läder kan vi också notera. Till en början är doften diskret, men den tar sig allt mer under kvällen.
I munnen ger vinet en känsla av ungdomlighet. Det första vi noterar är en röd syrlig frukt av körsbär/vinbär, men den övergår ganska snart i mörkare toner när de solmogna björnbären gör entré. Körsbären blir allt mörkare med en litet uns av sötma. Här finns gott om örter, aningens choklad och kaffe. Syran är tydlig utan att bli påträngande. Tanninerna ger ett rejält bett i gommen. Eftersmaken är lång och där spelar körsbären (de mörka) huvudrollen, även om örterna hela tiden dansar med och så avslutas det hela med en liten ton av sötlakrits. Riktigt bra till maten. Lite tuffare på egen hand. Brodern håller det som en av kvällens favoriter, men för mig är det nummer tre. Inköpt på SB för 299 kr.
Betyg 4+

2006 Barbera D´Alba, Roagna

Den här barberan drack vi för två år sedan. Det är naturligtvis en svår uppgift att ställas mot ovanstående giganter, men den klara det riktigt hyfsat. Visst är det lite enklare och mindre komplext, men som vardagsvin gör det verkligen sitt jobb.
Doften går åt det mörka bärhållet till: mörka körsbär, björnbär och slånbär. En lätt animalisk touch och lite finlemmade örter.
Smaken domineras av körsbär. Lite krossade körsbärskärnor ger vinet en trevlig kärvhet och en tilltalande bitterhet. Syran är påtaglig utan att vara ansträngande och skickar associationer till lingon. Det finns gott om tanniner, som är hyggligt avrundade och ger en liten påminnelse i gommen om sin existens. I eftersmaken kommer lite plommon och några väl tilltagna nypor av allehanda örter.
Ett riktigt bra vardagsvin. Det här var vår sista 06:a. Nu finns 07:an i beställningssortimentet. Den ska vi lägga en order på. 199 kr är ett bra pris tycker vi.
Betyg4(+)

Fyra olika druvor, vindistrikt och producenter.
Vi hade lite olika uppfattningar om kvällens vin, men för Vintankar är det "Casa dei Bepi" som är nummer ett. Sedan spelar det en stor roll till vad du ska ha vinet. Det finns många maträtter där jag föredrar att dricka Cascina Cuccos Barolo Cerrati.
Man behöver ju faktiskt inte välja. Barolon till maten och amaronen efter maten eller till ostarna.

Restaurang Fond och Göteborgs Konserthus

I torsdags var våra vänner från Stockholm G och M på Göteborgsbesök. Då vankas det alltid besök på någon av Göteborgs bättre krogar. Detta kombineras alltid med en kulturell begivenhet.
Den här gången var det en konsert med Göteborgs Symfonikerna och den fantastiska sopranen Katarina Dalayman. I sällskap med en fantastisk dirigent Patrik Ringborg, mezzosopranen Astrid Robillard och damkören ur Gbg Symfoniska Kör.

Vi hade bokat bord på Fond. En av Göteborgs fem krogar med en stjärna i Guide Michelin. Att den ligger vid Götaplatsen men 100 m till Konserthuset gör ju inte saken sämre. Restaurangen öppnade kl 17 och då jag var en halvtimma tidig, så smet jag in på det nyöppnade och intilliggande MrP.

San Venanzio - Prosecco Valdobbiadene

Ett glas Prosecco i väntan på att klockan skulle bli fem, men också ett sätt att samla tankarna och summera dagens arbete.
Frisk, torr och lättdrucken. Lite äpplen och päron i smaken som kombinerats med finkorniga mineraler. Det här ska drickas inte analyseras.
Jag dricker den här gärna igen. Särskilt en ljummen kväll i juli.











Vi hänger på låset och så fort dörrarna till Fond slås upp går vi in. Vi träffar Stefan Karlsson (krögaren själv) i entrén och frågar honom vad han rekommenderar. Snabbt svarar han Pilgrimsmussla till förrätt och Slätvar om man vill ha fisk. Lammrygg om det är kött man vill ha.

Vi öppnar kvällen med ett glas champagne. Tittar i menyerna. Väger in vad Stefan har sagt och gör våra beställningar.

Champagnen är gjord på Pinot noir 42%, chardonnay 38% och pinot meunier 20%.
Den brödiga doften är tydlig, men här finns också äpple, citrus och steniga mineraler.
Smaken är torr, frisk med en liten touch av mandlar. En del gröna äpplen, citrusen drar mot blodgrape och gott om mineraler.
Ingen avancerad sak precis, men fullgod att starta upp kvällen med.

Rökt pilgrimsmussla

Hustrun och jag valde den rökta pilgrimmsmusslan.

M som älskar löjrom, ja hennes val var lätt.

G valde Fonds klassiska "Pankofriterade burfångade havskräftor med svartpepparglaserade morötter och smörmixad apelsinbuljong".

Vi var alla fyra väldigt nöjda med våra val.

Hustrun och jag drack en Silvaner från Winzerhof Thörle. 2011 Saulheimers Silvaner "Alte Reben".
Det är en frisk doft av äppel(gula), citrus, mineraler och några örtstänk.
Smaken går i samma stil. Örterna och mineralerna matchar den rökta pilgrimsmusslan på ett perfekt sätt.
De båda andra var nöjda med sitt vinval, speciellt G tyckte rieslingen matchade hans burkräftor på ett förträffligt sätt.

Dags för huvudrätten.
Jag och G tog lammet, Hustrun tog Slätvaren och M tog oxfilén.

Lammrygg urbenad och stekt.

Ett gudomligt gott lamm.
Fina tillbehör som lammbräss och bräserade lökar.  Kräm på kålrot mm.
Ah vilken njutning

Vi serverades till detta ett glas spanskt rödvin.
2008 Baigorri Rioja Crianza.
90% tempranillo och 10% andra druvor.
Det blir inte så mycket spanskt hemma, därför extra trevligt att prova det här. I doften hittar vi mörka körsbär, plommon, aningens örter och lite toner av fat.
Vinet är mjukt med snälla nästan inställsamma tanniner. Frukten består av mörka körsbär och björnbär. Lite försiktiga örter och en medellång eftersmak med toner av ek, choklad och trivsamma mineraler.
Gott!! Kanske dags att ge Rioja en ny chans.

Hustruns Slätvar var stekt med lite hummer och purjolök i skaldjursgrädde. Till detta en ungsbakad jordärtskocka och en syrlig kalvsky.
Enligt hustrun en urläcker rätt.
Ett glas Sancerre från Domaine Thomas-Labaille.
En finstämd sak med typiska drag av fläder, krusbär, nässlor och mineraler. Här fick fisken verkligen spela huvudrollen och vinet hade inga ambitioner att ta över smaklökarna. Precis som det ska vara när maten står i centrum.

Vi summerar det hela som en fantastisk måltid. Makalöst god mat och en trevlig personal som tog hand om oss på ett förstklassigt sätt. Vi förstår verkligen varför Fond har en stjärna i Guide Michelin.

Föreställningen på Konserthuset var som jag skrev inledningsvis sanslöst bra. Vi steg ut i vinterkylan med en upprymdhet och inre tillfredsställelse som endast kan fås av en stor musikupplevelse.

Inte ens denna halvtaskiga Cava kunde fördunkla våra sinnen.
Den står vi över nästa gång vi gästar Konserthuset.

Veckans amarone: 2004 Corte Sant Alda

Vintern håller fortsatt även Västkusten i ett järngrepp. Det måste vara många år sedan vi haft en så långvarig vinter. Vi får värma oss inomhus och låta amaronen göra sitt jobb. Ingen CL-fotboll den här veckan, men det hindrar inte Vintankar från att plocka fram en flaska ur källarskrymslena.

Den här veckan blev det en amarone från Corte Sant´Alda.
Vingårdarna ligger nordöst om Verona i den lilla byn Mezzane di Sotto.
Den ägs av Marinella Camenari, som också är vinmakare. Hon uttrycker sin filosofi som "Det är min skyldighet att söka själen i denna plats och min målsättning är att vi aldrig ska utsätta rankorna för spänningar. Vi ska vara ett stöd för dem och när de behöver assistans finns vi där med naturliga hjälpmedel."
Vingården etablerades 1970 och det har pågått ett ständigt förändringsarbete. Dom tillämpar idag biodynamiska odlingsmetoder och Marinella är övertygad om stjärnbildernas betydelse för slutresultatet. Hon anger att det här är ett naturvin.
Idag förfogar man över drygt 16 ha och har en årsproduktion på 82 000 flaskor.
Det görs en Soave, en basvalpolicella samt två superiore och en recioto förutom de två amaronevarianterna.
Vi dricker ikväll deras standard amarone, men det görs också en prestigeamarone med namnet Mithas. Av standardamaronen görs det 12 000 flaskor. Prestigeamaronen Mithas görs det bara runt
1 000 flaskor av och endast exceptionellt bra år som 1995, 1997, 2000, 2004 och 2006
 Källa www.vinovativa.se 

2004 Amarone Corte Sant´Alda

Druvblandningen är 40% Corvinone, 30% Corvina och 30% Rondinella
Marinella Camerani torkar sina druvor på traditionellt manér i träbackar helt utan temperatur- eller fuktkontroll. Tack vare erfarna skördearbetare som kritiskt endast väljer de bästa klasarna samt de svala vindarna från Lessinibergen undviks eventuell röta helt.

Därefter övergår processen till det toppmoderna, där de torkade druvorna i februari får jäsa med naturliga jäststammar i öppna, franska träkar.
Corte Sant’Alda lagrar sin Amarone enbart i franska ekfat. Marinella använder främst barriquer men några 500 liters tonneaufat ingår också. Just det här vinet har lagrats 26 månader i franska barriquer och tonneau (20% nya).




Hustrun och jag njuter av det här vinet under tisdagen och onsdagen. På tisdagen när jag öppnar flaskan häller jag upp två glas, som får stå och luftas drygt 1,5 timma innan vi äter kvällsmat. En redig lyxkänsla en vanlig tisdagskväll. Vinet är precis lika bra på onsdagskvällen. Vi kan egentligen inte se att vinet förändrats något mellan de två dagarna.

Vi möts av en stor och komplex doft. Mörka körsbär, torkad frukt, katrinplommon och några små nypor örter.
Och så en intensiv russindoft. Att det är amarone i glasen råder det ingen tvekan om.

I munnen dyker det upp smaker som mörka, söta körsbär, katrinplommon, solmogna björnbär, torkad frukt och en del örter. Smaken är komplex och ingredienserna ligger där i lager på lager. Inte allt på en gång utan var sak i sänder. Allt förpackat i en elegant kostym. Det finns en liten pigg syra i mellanpartiet. Den är viktig för att  vinet inte skall bli syltigt. Tanninerna är undanträngda, men dom finns där, lena och silkiga. Eftersmaken är på amaronevis lång, utsökt och utdragen. Frukten och örterna får sällskap av russin med en liten sötma och försiktiga toner av fat.
Det vilar ett mått av stor elegans över den här amaronen. Helt på topp idag, men vänta inte för länge med att njuta av 04:an.

En amarone att njutas av på kvällen i sällskap av lite hårdostar och funderingar över livets väsentligheter.

Vi köpte vår flaska för snart fyra år sedan och betalade då 499 kr.
Nu är det årgång 2008 som säljs på SB. Årgång 2009 lär vara på ingång.

Betyg 4+

2005 Plexus

Hos Vintankar är det mest viner från Europa som konsumeras och kanske mest är det italienska viner. Någon gång emellanåt gör vi nerslag i resten av världen, så blev det den här kvällen.
Kvällens vin köptes in efter att ha läst bloggen WinePunk. Det var mycket av beskrivningen som stämde överens med Vintankars preferenser.

2005 Plexus, John Duval
Vinet är producerat av John Duval Wines, som håller till i Barossa Valley, South Australia, Austalien.
John Duval är en legendarisk vinmakare med trettio år hos Penfolds och som mellan 1986 och 2000 var chefsvinmakare. Han startade eget år 2003 och har koncentrerat sig på fyra viner.
Plexus, som är en Rhoneblandning på syrag, grenache och mourvedre.
Entity, som är ett rent syrahvin.
Elgio en slags prestige syrah.
Plexus vitt, som är gjort på druvorna marsanne, roussanne och viognier.
Inget av vinerna finns för närvarande tillgängligt på Systembolaget.
Målet med verksamheten lär vara att uttrycka "The Barossa Fruit and Terroir".

Syrah 50% från vingårdar i Stockwell, Light Pass, Ebenezer och Marananga
Grenache 34% från vinstockar som är över femtio år gamla från vingårdar i Stockwell, Light Pass och Rowland Flat.
Mourvedre 16% från riktigt gamla stockar, några som är över hundra år, i Light Pass och Angaston.
Vinet har fått mogna i sexton månader på franska ekfat.

Vi har en alltså en Rhoneblandning från Barossa Valley.



Vi möts av en hyggligt stor doft, där vi först noterar röd frukt i form av körsbär och hallon, men det finns lite mörkare toner av solmogna björnbär. Doften är komplex och efterhand kommer det fram mörk choklad, eneträ och örter. På slutet känner vi en viss ton av ek, som vittnar om att vinet har legat på ekfat. Tonen av ek är servil och försiktig och den värsta ekallergiker borde inte kunna ha några invändningar mot detta.

Vi tar en sipp och låter vinet virvla runt i gommen några sekunder. Vi känner smaker av röd frukt: mosade körsbär, skogshallon, lite röda vinbär och några söta jordgubbar. Den röda frukten överraskar oss. Vi hade förväntat oss frukt av ett mörkare slag, men för all del lite mörka bär finns det, nämligen övermogna björnbär.
Några rejäla nypor av de läckraste örter cirkulerar runt, men frukten får spela första fiolen. Frisk och god syra skapar en fräschhet. Tanninerna ger vinet en viss stramhet, detta trots att de är finkorniga, avrundade och på gränsen till lite silkiga. Eftersmaken är lång och där får de mosade körsbären sällskap av kaffe, choklad och lite lakrits.. Kryddorna tar för sig lite mer nu, men tar aldrig över.

Det här är ett riktigt gott vin. Alla delar sitter på plats och de olika ingredienserna balanseras mot varandra på ett ypperligt sätt. Vinet känns bra nära sin topp, men också med en lång levnadstid framför sig.
Vi köpte vinet via SB:s beställningssortiment någon gång under 2011. Vi betalade då 279 kr.
Just nu verkar det inte finnas några viner från John Duval hos SB, men när de dyker upp ja då ska Vintankar vara snabb på tangenterna.

Betyg 4+

A la Gloire du mon Grand-Pere

Vi har haft ett sug efter Chateauneuf-du-Pape ett tag. Häromdagen gjorde vi slag i saken och korkade upp en flaska från Bosquet des Papes. Det blev deras A la Gloire du mon Grand-Pere av årgång 2009. Vad vi tyckte om årgång 2007 kan du läsa här.

2009 A la Gloir de mon Grand-Pere. 
Vinet kallas även "Cuvée Grenache" då det till 98 % består av den druvsorten. De resterande 2 procenten är Cinsault. Vinet produceras enkom de bästa årgångarna. 
Druvorna kommer från en enda av egendomens vingårdar och den ligger i nordöstra delen av appellationen som har ett lite svalare mikroklimat än resten av byn. Jordmånen är kalkblandad lera och detta skänker vinet en mineralig och stram struktur bakom den generösa och yppiga frukten. 
Åldern på stockarna är mellan 60 och 90 år och avkastningen blir genom det naturligt låg, dock blir nyansrikedomen desto större... 
Vinifikationen äger rum på temperaturkontrollerade betongkar efter en partiell avstjälkning. Macerationstiden uppgår till cirka 35 dagar varefter vinet förs över till fat av fransk ek. Majoriteten av dessa är på 1500 liter men även en del 500 liters fat används. Lagringstiden uppgår till mellan 12 och 18 månader beroende på årgång varvid vinet buteljeras efter en lätt filtrering. 
Vinet har en alkoholhalt på 15%, det betyder 05,% lägre än 07:an. Det görs 
6 000- 8 000 flaskor av den här cuvéen.

Det doftar av hallon och jordgubbar. Ordentligt med örter och lite svaga aromer av violer och fat. Den korta sammanfattningen blir trevlig.
Smaken är ungdomlig och domineras initialt av röda bär, men det tar inte lång tid förrän örterna tar över. Smaken övergår till att bli en dryck på flytande Salvi Läkerol. Det är nästan så av vi blir lite chockade. Det är inte så vi vill det ska vara, inte heller så vi minns 07:an. OK, det finns trevliga saker också: syran ger en bra stuktur, tanninerna biter men inte galet mycket. Eftersmaken är lång, men även här dominerar örterna (salvia) och den salta lakritsen alltför mycket. Under dessa ingredienser känner vi en röd frukt som inte tillåts komma fram. Någonstans ligger där lite varma mineraler.
Vi testar vinet under tre dagar och obalansen mellan frukten och örterna finns där hela tiden.

Vi hade stora förväntningar som grusades. Frågan är om tiden kan rätta till den rådande obalansen. Vi tror det och därför låter vi de flaskor vi har kvar få vila ett par år.

Vi köpte vår flaska vid ett av nyhetssläppen under 2012. Vi betalade då 339 kr.
Betyg 3 +

2005 Trevigne Barbera d´Alba

Lördagkvällens måltid var älgfärsbiffar, hasselbackpotatis, coleslaw samt rårörda lingon.
Vi plockade fram en barbera från Domenico Clerico. Deras dolcetto drack vi i februari och gillade.

2005 Trevigne Barbera d´Alba
Det här blir vår första bekantskap med en barbera från Domenico Clerico. Druvan är barbera till 100 %. Det görs 21 000 flaskor av denna barbera. Vinstockarna har en genomsnittsålder på 25 år. Vinet har legat 14-16 månader på barriquer av fransk ek. Hälften nya och hälften som använts en gång.

Det här doftar av lingon, röda vinbär och mogna trädgårdshallon. En svag ton av örter finns där också och slutligen dyker det upp en liten, liten vaniljstång som signalerar om ekfatslagringen. Vi finner inte detta störande på något sätt.
I munnen får vi ett slankt och halvstramt vin. Alldeles utmärkt till vår mat. Vi tar ett glas lite senare på kvällen utan några tillbehör och även detta klara den här barberan gallant. Smakerna som vi känner är syrliga körsbär, röda vinbär, en liten nypa av svårbestämda örter och mogna söta trädgårdshallon. Syran är pigg och frisk utan att anstränga gommen alltför mycket. Tanninerna är rejäla men också avrundade. Eftersmaken är inte kort men definitivt inte lång. Här kommer det fram lite mer örter, ett floralt inslag blandas med den röda frukten och en liten sötlakrits dyker upp det allra sista. Visst känner man att det legat en tid på ekfat, men inte så där ansträngande eller överekat. Vi är ju inte ekallergiker utan tycker att ett visst anslag ger vinet en mjukhet som vi uppskattar framför allt fram på kvällskanten.

Vår flaska är köpt via SB:s beställningssortiment för 199 kr.

Betyg 4

Roséchampagne Legras&Haas

Sonen hade kommit upp från Ängelholm. Han fixade fredagkvällens måltid.
Baja Fish Taco.

Kummelfiléer med pankopanering.
Coleslaw (rödkål, lime,dijonsenap, aioli, cremefraiche)
Salsa(mango,koriander, rödlök,lime, salt, habanerochili)

Gott är bara förnamnet!












Mitt bidrag blev att gå ner i källaren och hämta lite dryck. Det blev en roséchampagne.

Legras & Haas
De håller till i Grand Cru byn Chouilly. Familjen har varit odlare i mer än 200 år, men det är först på senare år, som de byggt upp varumärket Legras & Haas. De förfogar över 14 ha i Chouilly samt även en liten vingård i Ay.

Den här champagnen är gjord på 50% chardonnay, 25% pinot noir och 25% pinot meunier.
Det doftar av röda bär (smultron och jordgubbar), lite citrus och bröd eller snarare mariekex. Vi känner också en svag ton av mandlar och aningens honung.
I munnen får vi ett torrt och lättdrucket vin. Tonerna av smultron och jordgubbar går även igen i smaken, men det tillkommer aningens hallon. Citrustonen går åt blodapelsinhållet. Här finns också lite nyanser av kex, mandlar och en fruktighet som jag inte kan sätta namnet på. Syran är pigg och fräsch utan att irritera gommen alltför mycket.
Gott är det innan maten och det funkade faktiskt till vår mat.
Det var underligt hur fort det gick innan flaskan var tom??

Betyg 4

Vi har köpt vår flaska via Franska Vinlistan och betalade då 248 kr, dock fanns den bara i en sexpack. På SB kan den köpas styckevis för 295 kr. Vilket som, så är det ett bra pris för en bra champagne.

Veckans Amarone

Champion League fotbollen rullar vidare. Vintankar har, som de som följer den här bloggen, en särskild faiblesse för att förgylla fotbollskvällarna med ett glas amarone.
Vi har har varit i Valpolicella ett flertal gånger och besökt en del odlare. Området vimlar av små odlare och många av dom är duktiga. En av dessa små odlare vi besökt och som vi har ett särskilt gott öga till är Le Bertarole. Den första årgången vi drack var från år 2000. Vi drack den på hösten 2006 och blev helt sålda. Vi har under åren smakat de flesta av deras årgångar, men tycker inte att de riktigt kommit upp till den  nivån igen. Vi har sedan besökt Le Bertarole, i utkanten av Fumane, tre gånger. Vi har blivit väldigt bra bemötta och den genom sympatiske Marco Venturini har charmat oss med sin berättelse om familjens slit med vingårdsarbetet och amaroneframställningen. Varje gång vi varit där har vi hoppats att dom fått till årets amarone. Vi unnar dom verkligen detta. Vi skrev om vårt senaste besök på våren 2011.

2007 Amarone della Valpolicella "Le Marognole"
Vi testade den på våren 2011 och tyckte då att den kändes lovande och att Le Bertarole var på rätt väg igen. Det är därför med stor spänning vi drar korken ur kvällens flaska. Vi häller upp två glas och låter dessa få två timmar på sig att luftas innan det är dags för oss att börja sniffa och sörpla.

Lite fakta.
Vinet är gjort på druvorna 30% Corvina, 40% Corvinone, 20% Rondinella samt 5% vardera av Dindarella och Croatina.
Vinet har efter jäsning fått 4-5 månader på rostfria ståltankar, för att därefter få ligga 30 månader på stora fat av slovonsk ek och slutligen 6 månader på flaska innan det kommer ut på marknaden.






Det har minsann hänt saker på de två åren som gått. Precis som vi önskade och hoppades har det utvecklats i en riktning som är väldigt positiv.

Doften är stor utan att var övertydlig. Här finns körsbär, lite torkad frukt och aningens russin samt en del örter. En svag ton av läder och mandlar noterar vi också. Verkligen angenämt. Lädertonen finns där, men är rejält nedtonad mot tidigare årgångar, vilket definitivt är till 2007:ans fördel.
Smaken är packad av mörka härliga körsbär. En riktigt bra syra gör den här amaronen enormt frisk och fräsch. Att kalla detta för körbärssaft är kanske att häda, men körsbären är väldigt dominerande och detta på ett positivt sätt.
Här finns också en del typiska amaronedrag i form av lite torkad frukt och russin, med betoning på lite. Några små nypor av örter förstärker vårt rakt igenom positiva intryck. Små finlemmade och alldeles mjuka och lena tanniner är ytterligare ett bra tecken. Eftersmaken är lång på amaronevis. De söta mörka körsbären fortsätter att spela huvudrollen, men kompletteras av mörk choklad, en diskret russinsötma och på sluttampen aningens, aningens bitterhet från krossade körsbärskärnor.
Ah där satt den!!!
Hustrun utbrister årets bästa vin. Själv är jag lite mer försiktig. Jag nöjer mig med att konstatera att detta är ett underbart vin med lång livstid och potential för ytterligare utveckling.
På våren 2011 satte jag betyget 4- och idag är det så nära en femma man kan komma.
Grattis Bertarole och grattis Vintankar som har ytterligare fem flaskor i källaren.

Betyg 4++

Vinet är privatimporterat och priset inkl frakt och alkoholskatt(36 Kr) landade på ca 250 kr.

Champagne Laurent-Perrier

Söndagens middag bestod av en fiskgratäng på bergtungafiléer och färska räkor. Vi hade till detta pressad potatis. Vi förgyllde måltiden med att plocka upp en halvflaska champagne.

Laurent-Perrier Brut.
Producent är Laurent-Perrier.Det drivs av två systrar och är fortfarande familjeägt.Det är beläget i byn Tours-sur-Marne öster om Epernay. Firman grundades 1812 och således tillverkat champagne i dryga 200 år. Huset producerar ca 7,5 miljoner flaskor per år (Castellane ca 3,5 miljoner) och är det största enskilda familjevarumärket i Champagne. L-P äger även Salon, Delamotte, Castellane och J-P Lemoine.

Den här champagnen är gjord på druvorna: 45% chardonnay, 40% pinot noir och 15% pinot meunier.

En försiktig lite sirlig doft av gula äpplen, citrus och nybakat bröd snirklar sig upp till våra doftorgan.
I munnen får vi ett friskt vin. Inte så särdeles komplext, men ändå tydliga smaker av gula äpplen, citrus, allt i en brödig inramning. Eftersmaken kanske är lite kort, dock dyker här upp en del trevliga mineraler och vit persika.



Det här är ingen märkvärdig champagne utan mer en hygglig vardagschampagne. Lättdrucken, torr och frisk.
Passar bra som aperitif, men också till mat där du vill låta matens smaker spela huvudrollen.

Champagne på halvflaska är en mycket användbar storlek, dels som nu senast när vi bara ville ha något bubbel till söndagsmaten och dels till någon förrätt på fredag/lördag när det egentligen är rödvin vi är sugna på.
Den här halvflaskan var inhandlad för 189 kr på SB.

Betyg 3+

2007 Brunello di Montalcino, Caprili

Den Brunello di Montalcini som föll mig mest i smaken under Gambero Rossodagen i Köpenhamn var Caprili av årgång 2007. Den första mars släpptes just den Brunellon på det svenska Systembolaget. Vi var var på Öland men hade vår bärbara dator med oss. Några knapptryckningar och ordern var lagd. I onsdags hämtade jag ut våra tre flaskor och i lördags drog vi korken ur den första flaskan. Den fick göra sällskap till lördagsmaten:  
Sjömansbiff. Vi har lagat den här rätten så många gånger så något recept följer vi inte, men i stort stämmer den överens med den bifogade länken. Vi lägger ett lager med ost överst så vi får en knaprig välsmakande yta.

2007 Brunello di Montalcino, Caprili.
Familjen Bartolommei köpte i mitten på 1960-talet egendomen Caprili i Montalcino i södra Toscana. De planterade omgående sangiovese grosso av klon brunello. 1978 kom deras första Brunello di Montalcino.
I deras sortiment ingår även en Rosso di Montalcino liksom en riserva.
Just den här brunellon har legat tre år på stora slovonska ekfat. Därefter ytterligare fyra månader på flaska innan det släpps ut på marknaden.

Vi följde det här vinet under tre dagar. Doften hade mattats något dag tre, men det vete katten om inte vinet smakmässigt var bäst dag tre. Och då var vinet kolossalt gott redan dag ett, men vi tar det från början.
Vi möts omgående av en tydlig men skir doft av körsbär, lite skogshallon, en del örter och läder. I den bakre regionen cirkulerar lite blomdoft och aningens fat. Vi finner inte faten (choklad, kaffe, vanilj) särskilt störande, då de endast andas av sin närvaro utan att breda ut sig. Trots vad jag skrivit så är dofttonen lite mörkare till sin karaktär
Smaken är stram, slank och ungdomlig. Gott om körsbär och örter. Den är varmt omfamnande med en mörk fruktighet. Syran är pigg. Inte alls vass eller störande. Gott om tanniner som greppar tag i gommen på ett behagfullt sätt. Tanninerna känns aningens kantiga första dagen och därmed växer vinet när det ackompanjeras av mat. Och vipps har tanninerna blivit mycket mer medgörliga. Tilläggas ska att dag tre är tanninerna helt lena och mjuka, då blir vinet underbart på egen hand. Eftersmaken är hyggligt lång och där dyker det upp choklad, en violpastill, aningens vanilj och så lite sötlakrits.
Vi gillar verkligen det här vinet och på det sättet det utvecklades. Dag ett var det perfekt till maten. Dag tre lysande på egen hand.
Vinet kommer med all säkerhet att utvecklas väl de kommande åren.

I skrivande stund finns det en hel del flaskor kvar i Stockholm och Malmö. Priset 269 kr känns som ett mycket bra pris för ett mycket gott vin.

Betyg 4+

Brigante Pinot Nero

Jag köpte för några veckor sedan tre årgångar av Cascina Cuccos Barolo Cerrati från den danske vinhandlaren Carlo Merolli. Jag passade samtidigt på att få med lite andra viner. Jag rådgjorde med BV-Ingvar och då blev det bl a  en flaska Pinot Nero.

2006 Brigante Pinot Nero Langhe Rosso DOC Cascina Baricchi
Vi befinner oss i Piemonte. Gården ligger på Langhekullarna i närheten av byn Neviglie  inte så långt från Barbaresco. Vi befinner oss ca 5 mil sydost om Turin.
Druvan är till 100% Pinot Noir. Vinet har fått två år på franska ekfat "allier", endast en liten andel nya fat, därefter ytterligare två år på flaska innan det når marknaden.

Färgen är brunröd, med viss möda kan vi säga transparent.
Det doftar av körsbär, lite tunn arom av skogshallon och en hel del örter. Vi anar också lite smultron och en del florala inslag(nyponros och violer). Vi följer vinet hela fredagskvällen och tar sista slatten på lördgaskvällen. Doftmässigt håller vinet ihop bra. Dag två är örterna tydligare och det har tillkommit nyanser av farin, kola och rostat kaffe. Vi gillar doften, framförallt första dagen. Vi känner inte så mycket likheter med andra pinotviner vi druckit.
Smaken domineras av syrliga körsbär, lite lingon och några nypor kryddor. Lite mer röd frukt i form av hallon och jordgubbar finns där, dock på ett varligt och försiktigt sätt. Gott om kryddor och örter känner vi. Det tar en liten stund, men så dyker där upp en trevlig lakritsrem. Syran är frisk utan att vara särskilt vass. Små finlemmade tanniner tar ett litet behaglig grepp i gommen. Eftersmaken är medellång och där blir lakritsen mer tydlig, men får samsas med körsbärskärnor och en del fat ingredienser: farinsocker, rostat kaffe och choklad.

Vinet förändras smakmässigt marginellt under de två dagar vi njuter av vinet, möjligen blir kryddor/örter och lakrits mer framträdande dag två. Tanninerna är  än mer mjuka den andra dagen.

Vinet funkade bra till vår enkla pastarätt på fredagskvällen och var kanske än mer tilltalande på egen hand.

Ett enkelt och trevligt vardagsvin, som inte har så många likheter med andra pinot-noir-viner vi druckit. Med detta sagt så lämnar vinet oss med en behaglig känsla och vi är glada att vi har ytterligare en flaska. Detta är enligt oss inget lagringsvin, så ett lämpligt tillfälle fram i sommar......

Priset är 124 MUK dvs lika mycket oavsett svenska, danska eller norska kronor, som du betalar med.

Betyg 4-

Avslutningsvis ber jag dig käre läsare att titta på den översta bilden. Den lilla figuren i mitten på vinetiketten väckte mycket trevliga minnen hos mig.

Vem tycker du att figuren liknar? Vilken bokassociation får du?

Det först rätta svaret kan påräkna ett glas vin på någon av Göteborgs vinbarer, då vederbörande besöker Gbg.

Roccolo Grassi Superiore

Till förra veckans CL-matcher nöjde vi oss med en Superiore, men inte vilken som helst. Det blev en från Roccolo Grassi. I vårt tycke en av de fem bästa producenterna i Valpolicella.

2007 Valpolicella Superiore, Roccolo Grassi.
Vi har skrivit en del om Roccolo Grasso och de sympatiska ägarna syskonen Marco och Franceska Sartori bl a vid ett  besök våren 2011.

Druvblandningen är den samma som i deras amarone och recioto dvs 60% Corvina, 15% Corvinone och 20% Rondinella och 5% Croatina.

Det doftar av mörka, söta körsbär, lite torkad frukt och en hel del örter. En svag ton av mocca uppenbarar sig på slutet.
Det här är supergott och bra mycket bättre än många av de billiga amaroneviner som finns på SB. Vi förstår varför vi hävdat att denna superiore endast överträffas av Quintarellis.
Vi var rent lyriska när vi drack den här i somras. Det har inte hänt så mycket sedan dess dvs den är precis lika fantastisk nu som då.
De söta mörka körsbären från doften går igen i smaken. Mörka plommon och torkad frukt ansluter tidigt i smakpaletten. Lägg därtill lite örter och mörk choklad så är bilden nästintill klar. Pigg syra, sammetslena tanniner och en redigt lång eftersmak gör det här vinet bra till maten och strålande på egen hand.
Vi har några flaskor kvar i källaren (tack o lov). En i halvåret blir nog lagom även om vår uppfattning är att vinet säkert klarar flera år i källaren.

Vi betalade 20 euro när vi köpte våra flaskor på gården våren 2011.

Betyg 4+

Sauvignon Blanc och Montepulciano

Förra lördagen var vi hemma hos vännerna P och N. Det vankas alltid god mat hemma hos dom. I lördags började vi med en laxtartar och ett glas vitt.

2011 Les fumées blanches
Domaines Francois Lurton grundades 1996, först som ett samarbete mellan bröderna Jacques och Francois Lurton, uppvuxna i en av de mest framstående vinfamiljerna i Bordeaux. Fadern André Lurton, välkänd vinprofil med ett flertal Bordeauxslott i sin ägo, har varit en ledstjärna och mentor för de båda sönerna sedan tidig ålder. 1988 startade de sin egen konsultverksamhet med "flying winemaking" som en specialitet och var involverade i vinprojekt hos producenter bland annat i Argentina, Australien, Chile och Frankrike.
Sedan 2007 äger Francois Lurton företaget ensam och producerar tillsammans med sina medarbetare vin i fyra länder under egen etikett; Frankrike, Spanien, Argentina och Chile. Fram tills år 2012 producerades även vin i Portugal men den vingården är nu såld. Smakmässigt täcks hela skalan från friskt, franskt vitt som storsäljaren "Les Fumées Blanches" (silvermedalj i Wine Nordic Winechallenge 2008) som ständigt får högsta betyg av vinskribenterna, till mustigt rött argentinskt som Bodega Piedra Negra Malbec Reserve i Systembolagets sortiment.
 Källa: The wineagencys hemsida

Druvan är till 100% Sauvignon Blanc.
Druvskalen macereras med musten i 8-12 timmar innan de pressas. Därefter flyttades musten över till rostfria ståltankar där den kylstabiliserades vid 8-10°C i ett par dagar innan alkoholjäsningen startar. Efter att jäsningen avslutats lagras vinet i ett par veckor tillsammans med sin jästfällning.
Färgen är blekgul med en svag grön nyans.
Här både doftar och smakar det Sauvignon Blanc. I doften känner vi fläder, nässlor, gräs, lite päron och svaga citrustoner. En finstämd doft utan att vara alltför aromatisk.
Smaken är torr och frisk. Citrus, svarta vinbärsblad, lite fläder, gröna äpplen och på slutet lite krusbär.
Ett enkelt och rättframt vin utan alltför mycket krusiduller.
Betyg 3

Vinet finns i SB.s standard sortiment och kostar 75 kr.

Vi fortsatte med en spagetti carbonara med ett litet lyxigare stuk. Pastan var så klart hemmagjord och så där god att när du tagit sista tuggan inser du att nu blev det lite för mycket. Rött från Italien så klart.
2009 Vigneto Valle Reale Montepulciano d´Abruzzo
Producent är Valle Reale. Vi befinner oss i vinregionen Abruzzerna, som ligger på Italiens östra kust, mot Adriatiska havet, mellan regionerna Marche och Puglia. Familjen Pizzolos vingård Valle Reale ligger i en dalgång, högt upp i Lagabergen, vilket skiljer dem från huvuddelen av vingårdarna i Abruzzerna. Jordmånen är mager och klimatet hårt med kalla vintrar och heta somrar. Temperaturskillnaden är stor mellan dag och natt. Det ger en lång mognadssäsong med druvor som har både arom och koncentration när de slutligen skördas i början av november. Här trivs Montepulcianodruvan, som ursprungligen kommer från just den här trakten.
Valle Reales vinstockar har en snittålder på 30 år och hela skörden görs för hand.
Källa: The wineagencys hemsida
  

Vinet har legat 12 månader på franska ekfat innan det buteljerades.
Det doftar av körsbär, en hel del örter i en liten jordig stil. Vi känner en del fat, men inte alltför framträdande. Aningens läder dyker upp på slutet.
I  munnen får vi ett vin med mörk frukt. Vi känner körsbär, björnbär och blåbär. Lite tanniner finns det, men de är alldeles lena och mjuka. Eftersmaken är mellanlång och här känner vi mörka plommon, en del örter, mörk choklad och en del fat. Lite frisk syra finns i mellanpartiet.
Ett bra matvin som satt som en smäck till pastan. OK, visst kan det saknas lite elegans och komplexitet, men för det här priset är det en plusvariant.

Vi dricker väldigt sällan viner på druvan Montepulciano. Det känns som det börjar bli dags att utforska den mer.

Vinet finns i SB:s standardsortiment och kostar 89 kr.

Betyg 3+

Nya Zeeländsk Pinot från Clos Henri.

Vi stannade kvar ytterligare en dag på Öland efter vår formidabla middag på Halltorps Gästgiveri. Öland visade upp sig från sin bästa sida. Flera plusgrader och soligt. Vi inhandlade några lammytterfiléer från Runstens Gård för att ha till kvällens måltid. Eftermiddagen tillbringade vi hos hustruns bror. Fikade, pratade, såg på Herrstafetten på skidor och hade trevligt i allmänhet.

Hustrun och hennes syster tillagade lammfiléerna och serverade dom med en potatisgratäng. Vi hade med oss en Pinot Noir från Nya Zeeland.

2009 Pinot Noir, Clos Henri.
Producent är Clos Henri i Marlborough, Nya Zeeland. 
Henri Bourgeois, välkänd profil från byn Chavignol i appellationen Sancerre, köpte på nittiotalet 90 hektar mark runt en flodbädd i det nyzeeländska Marlborough-distriktet och där har han låtit bygga upp en helt ny egendom från grunden. De odlar i huvudsak Pinot Noir och Sauvignon Blanc.

Färgen är helt transparent.
Det doftar av hallon, lite jordgubbar, en del örter och lite våt jord. Vi sniffar lite till och hittar efter ett tag nypon, röda vinbär och aningens läder. Den här doften gillar vi.
I gommen får vi ett slankt vin, ja nästan lite tunt. Mogna hallon och jordgubbar, några försiktiga nypor örter. Syran är pigg och drar mot lingonhållet med inslag av röda vinbär. Eftersmaken är lite kort och där dyker en liten ton av vanilj upp. Snällt och lättdrucket. Inget fel i det, men lite mer karaktär hade suttit bra.
Våra förväntningar var stora på det här vinet och det lever inte riktigt upp till dessa. Det här är absolut inte något dåligt vin, men för de 239 kr vi betalade hade vi förväntat oss lite mer.

Betyg 4-

Karaffer kan se ut på olika sätt. Av systern fick vi reda på att inom vården associerar man till något annat än vinkaraff. Själv tycker jag den är både originell och läcker.











Vår flaska är köpt via SB och deras beställningssortiment för 239 kr. Det verkar av SB:s hemsida endast finnas årgång 2008 och den kostar 269 kr.

Givry 1er Cru "La Grande Berge", Domaine Mouton

Det är inte så ofta som det dricks Bourgogne i Vintankarhemmet, men i förra veckan var det dags. Vi har inte lärt oss att uppskatta dessa viner, utan vi har ofta föredragit Pinot Noir från Nya Zeeland. Den här gången blev vi positivt överraskade.

2007 Givry 1er Cru "La Grande Berge".
Producent är Domaine Mouton. Dom har 12 ha vingårdar i Givry och Givry 1er Cru. Vingården, La Grande Berge, är bara på 1 hektar. Vinstockarna är mellan 25 och 58 år gamla.
Vinet har legat på franska ekfat i 8 månader varav 40 procent nya. 

Vi nås av en trevlig, liten försiktig doft, som snirklar sig upp till våra luktorgan. Den ljusa frukten i form av hallon, smultron och jordgubbar är vår första tanke. Efterhand så nås vi också av lite örter, trevliga fat och daggvåt jord. Det är så här vi vill känna PN-doften dvs inte alltför omslutande utan mer sirligt tilltalande.
I gommen får vi ett vin som känns väldigt drickmoget. Vinet är rätt så slankt. De röda bären från doften återkommer i smaken med toner av hallon och jordgubbar. Hyggligt med örter noterar vi. En fin syra som skänker såväl friskhet som fräschhet och för tankarna åt lingonhållet. En del fat finns det som påminner oss om fatlagringen, men den har mestadels omfamnats av frukten och blir därmed inte alls störande. Eftersmaken är tämligen lång och där samsas bären, örterna/kryddorna med kaffe och chokladen
Oj, vad det här påminner om Nya Zeeländska  pinotnoirviner.
Vi gillar verkligen det här vinet. Lättdrucket är det, men har ändå en bra egen karaktär. Med detta sagt så finns det ändå en tanke i vårt bakhuvud att vinmakaren sneglat på PN-viner från Nya Zeeland och försökt göra något publikvänligt utan att ge alltför mycket avkall på de egna ambitionerna.

Det är snart tre år sedan vi inhandlade den här flaskan på SB för 189 kr. Kanske inte ett fynd, men ett förbaskat bra pris på ett riktigt gott vin.

Betyg 4