Hustrun hade i början av juni med sig ett rosévin inköpt på flygplatsen i Marseille: Chateau de Pibarnon 2009.
Det blev en bloggpost som du kan läsa här. Det bestående minnet är att det fanns något i smaken som vi hade svårt att sätta fingret på. Efter ett tag dök så den här bloggposten upp från Herren. Det var samma vin men i årgång 2010. I början av juli, när vi flög hem efter vår cykeltur runt Alpillerna, hittade vi årgång 2010 på flygplatsen. Det blev en flaska och till lunchen i lördags drack vi detta, då vi hade besök av vår goda vän M från Stockholm.
Det är inte så mycket som skiljer de båda årgångarna åt.
Färgen går kanske något mer åt orange än vad jag minns från 09:an.
Doften är fylld av blodgrape, gräs, pinje(samma doft som när vi cyklade genom pinjelundar), krusbär och lite vinbärsblad.
Smaken: här känner vi blodgrapen igen, kryddor, örter och en väldig trevlig pinjeton som inte är helt olik Retsinasmaken. Det finns en diffuston åt det animaliska. Herren föreslog paté så låt gå för det.
Betyg 3.
Retsina.
Hustrun och jag har en svaghet för Retsina. Vi köper alltid en flaska i början på sommaren. I syfte att förtäras till lunchen en varm sommardag. Lunchen vid dessa tillfällen är alltid friterad bläckfisk samt en väl tilltagen grekisk sallad. I början av förra veckan blev det så ett tillfälle för vår greklunch.Vi analyserar aldrig retsinavinet (tur är väl det).Mat och vin är ofta väldigt starkt förknippade med ljuvliga stunder i livet. Vi hade en period (nio år) med start 1990, där vi första veckan i oktober åkte till en grekisk ö tillsammans med våra barn ( då två resp fem år gamla). Just under denna greklunch får Retsinan oss att bli tjugo år yngre och minnas härliga grekminnen med våra barn. Dessa minnen är fem stjärniga, men jag sätter inte något betyg på årets Retsina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar