Vi kan också lova att vi kommer fortsätta vara den bloggare i Sverige som håller Valpolicella- och Amaroneflaggan högt. 10 dagar i Verona och Valpolicella är redan inbokade, precis som senast kommer vi att bo hos Lucia på Villa Monteleone.
Årets första inlägg får bli om en amarone vi drack någon av de sista dagarna 2013.
2004 Mazzano
Det här är ett av Masis prestigeviner. Detta från en årgång som betraktas som tämligen bra, men inte i klass med 2006, 2007 och som 2009 verkar bli.
Den här amaronen är gjord på druvorna 75% Corvina, 20% Rondinella och 5% Molinara. En klassisk druvmix. Numera behöver ju Molinara inte finnas med.
Så här skriver importören på sin hemsida:
Mazzano ligger högt upp i Negrar-dalen ca 480 meter över havet. Efter skörden läggs druvklasarna för torkning på stora tråg i en torklada med öppna fönster, ett litet trevånings stenhus från 1500-talet. Frukten får torka fram till januari-februari. Då har druvornas vikt reduceras med 35-40 %, medan smaken intensifierats och sockerhalten höjts. Druvorna kan då, men behöver inte, ha blivit angripna av ädelröta. Druvorna pressas varligt med stjälkar och får sen jäsa i ungefär 50 dagar på stora fat av slovensk ek. Vinet tappas på små fat, av olika träslag och ålder, och lagras i tre till fyra år.
Vi provar det här vinet under två dagar.
Dag 1
Vi häller upp två glas dryga två timmar innan vi ska avnjuta dom.
Vi möts av en doft som är lite återhållsam och inte alls den där kraftfulla doften som man så ofta möter. Ju längre tid vinet får på sig i glasen desto fler nyanser framträder. Initialt är det mörka körsbär, torkad frukt och lite örter vi känner. Dofterna ligger lite instängda bakom en mörkare ridå av läder och humus.
Även smakerna är tillbakahållna. De mörka körsbären och den torkade frukten finns där, men vill inte blomma ut. Vi känner att de finns där någonstans, men kan inte riktigt komma åt dem. Vi anar oss också till örter och en del mörk choklad. Syran skänker friskhet, något som vi uppskattar och som ska finnas i riktigt bra amarone. Här finns en del tanniner, som ger vinet en lätt strävhet, utan att för den skull bita till i gommen det minsta. Eftersmaken är lång och gör att vinet känns i gommen långt efter att man svalt klunken.
Alkoholen är totalt inbakad i frukten. Vi anar oss till elegansen, men eftersom smakerna är så återhållsamma så blir det mest en föraning.
Vi måste nog erkänna att vi väntat oss mer. Vi ställer vårt hopp till dag 2.
Vi sätter på korken på den halvt urdruckna flaskan. Vi ställer undan flaskan på ett av husets svalare ställen.
Dag 2
I knappt ett dygn får flaskan stå på så sätt, innan vi på nytt häller upp två glas. Redan vid upphällningen känner vi att det hänt en hel del med doften. Den är betydligt mer välkomnande. Vi känner mörka körsbär, torkad frukt i form av dadlar, fikon och russin, finklippta örter och lite kakao. Tonerna av läder och humus som igår låg som en ridå och hindrade övriga nyanser från att komma fram har nu förflyttats till de bakre regionerna, där de skänker den här amaronen en extra dimension. Nu är vi nyfikna på smaken.
Nu är det ordentlig tryck i smaken. Snacka om skillnad. En komplex fruktsmak av söta mörka körsbär, björnbär, skogshallon och blåa plommon tar gommen i fullständig besittning. Strax därpå en symfoni av torkad frukt. Alla säger att russinen ska vara så dominerande. Det tycker inte vi. Inte i den här 2004:an. Russinen samsas på ett exemplariskt sätt med fikon, dadlar och katrinplommon. Lägg därtill ett litet knippe av örter. Eftersmaken är lång, elegant och intensiv. Här finns kakao, kaffe, aningens sötlakrits och lite krossade körsbärskärnor. Fortfarande känns syran pigg. Tanninerna finns där och känns nu alldeles sammetslena. Plötsligt har alla bita fallit på plats. Välbalanserat och elegant samtidigt med en intensitet och kraftfullhet som tar andan ur oss.
Nu infrias våra förväntningar. Det är ju så här vi vill det ska smaka.
Det här var vår enda 2004:a. Hade jag haft fler så hade jag nog väntat två/tre år med att öppna nästa flaska.
Betyg 4+
Vi betalade 799 kr på Systembolaget för detta när vi en gång i tiden köpte det. Det är som ni förstår ett av de absolut dyraste viner vi inhandlat. Kan något vi vara värt så mycket? För en amaronenörd som Vintankar, så kan det faktiskt det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar