Viviani vs Valentina Cubi

Fredagen bjöd på sol upp mot 7 plussgrader. Visserligen en bitande vind, men visst är det en försmak av våren. Snödropparna lyser vackert vid husknuten. Det fick bli en långpromenad nere på Näsbokrok.
En del hemarbete klarades av på förmiddagen. Den sedvanliga veckohandlingen på eftermiddagen.

Sonen kom  hem efter första veckan på sydliga breddgrader(Ängelholm) och verkade nöjd med första veckan. Det låg också på min lott att förbereda kvällens måltid. Det fick bli en enkel pastarätt. Strimlad lövbiff i en svamp- och vitlökssås. Ner med färsk pasta  och vips var maten klar.
Vi fortsatte vårt Valpolicellatema. Ur källaren hämtade jag en Campo Morar 2008 från Viviani och en Amarone 1997 från Valentina Cubi. Båda köpta på plats.

Amarone de Valpolicella 1997, Valentina Cubi.

Detta har varit en av våra favoriter bland amaronevinerna ända sedan vi besökte producenten våren 2008. Lite betänksamma blev vi förra våren då den den inte levererade på samma sätt som tidigare. Du kan läsa om detta här.

Vi hade därmed sänkt våra förväntningar, men visst finns det både en nyfikenhet och anspänning när vi drar korken ur flaskan. Vi kan omedelbart konstatera: ingen korkskada i alla fall. Vi känner en viss liten spritighet så där bums, men inte såsom vi upplevde det för ett år sedan. Vi häller upp två glas som får stå till sig under en timma.

Färgen är rubinröd men med tydliga brunfärgade drag. Detta blir tydligare då vi i glaset bredvid har en Valpolicella Superiore från 2008. Färgen är som så ofta en avslöjare av åldern.
Vi doftar och kan konstatera att det inte finns några spår av den höga alkoholen i doften. Vi möts däremot av en intensiv körsbärsdoft. Lite russintoner, choklad och lite vaga kryddor kompletterar på ett angenämt sätt. Precis vad vi önskar oss av en gammelamarone. Och visst överträffar detta våra förväntningar.
Vi kan inte hålla oss utan gommen måste få sitt.
Vi låter vinet skölja runt i munhålan. Det här är gott. Mycket gott till och med. Härliga söta körsbär. En hel del torkad frukt med lite russintoner. Eftersmaken är lång och utdragen. Vi känner den där härliga fruktsötman uppblandad med lite örter och choklad. Alldeles på slutet dyker också den typiska lilla amaronebitterheten upp. Alkoholen är perfekt integrerad i frukten. Kanske har vinet tappat lite spänst mot när vi drack det första gången. Den här flaskan känns bättre än den vi drack för ett år sedan. Flaskvariation? Kanske snarare sänkta förväntningar. Hur som helst var detta vår sista flaska av årgång 1997.
Vi hade sparat en slatt i flaskan som gick åt på lördagskvällen. Vinet höll ihop bra och var lika njutbart dag två. När jag bär ut de tomma glasen, flera timmar senare, för diskning så strömmar en ytterst angenäm russin- och torkad fruktdoft upp ur glasen.
Betyg 5-

Campo Morar 2008, Viviani.
Vi har alltså ett vin från Vivianis, som ligger i Negrar området. Ni som följer min blogg vet att Viviani är en av våra absoluta favoriter i Valpolicella. Vi har besökt dom tre gånger tillsammans med Clubamarone.
Campo Morar är deras prestigevin bland icke amaronerna( eget ord). Vi har druckit flera årgångar. Vad vi tyckte om 2004 kan du läsa här och årgång 2005 skrev vi om här. Vid vårt senaste besök hos Vivianis provade samtliga av deras viner. Jag skrev då så här om årgång 2008.
Druvblandningen är Corvina Veronese 75% Rondinella 20% och Molinara 5% .
Detta är en Superiore, vilket innebär att en del av druvorna har torkats ca en månad.

Vi häller upp i två glas som får stå i två timmar innan vi börjar smaka. Vi provar sedan vinet under såväl lördag som söndag.
Fredag
Trots att vinet fått stå två timmar i glaset är doften mycket blygsam ja rentav lite knuten. Vi kan trots allt spåra lite körsbär, björnbär och kaffe.
Smaken är med en gång lite stram. Det känns att här finns det klass och elegans, men vinet vill inte släppa till ordentligt. Vi känner ändå en pigg körsbärs bärighet. Det finns inslag av såväl blåbär som björnbär. Vi kan också spåra lite örter och en härlig mörk choklad. Vinet känns lite för ungt idag, men skickar signaler om att här finns det utveckling.
Lördag
Det har inte hänt så mycket doftmässigt. Lite mer tillgängligt är det nog. Körsbärsaromen är lite tydligare. Björnbären träder också fram och lite örter har tillkommit.
Smaken är inte riktigt lika stram idag. Vinet känns mer tillgängligt. De söta körsbären tar en större plats. Egentligen är det så att allt det vi kände eller anade oss till på fredagskvällen träder fram på ett mer markant sätt. Jag vill ändå påstå att det finns mycket mer att hämta.
Söndag
Vi drar ur korken samtidigt som vi slår oss ner för att slötitta på "Så ska det Låta". Det känns som Minnenas Television.
Nu blommar doften ut på ett sätt som vi bara anade oss till på fredagskvällen. Härliga moreller, ljuvliga björnbär och lite blåbär. Hallon, lite örter, en bitterljuv choklad och moccatoner gör att den komplexitet vi anade oss till blir bekräftad. 
I gommen känns nu med full krafft en bärkompott av mörka körsbär, björnbär, blåbär, hallon och lite slånbär. "Så ska det smaka". Eftersmaken är lång och där spelar chokladen och moccatonerna ut sitt fulla register. Syrorna är lika pigga som dag ett. Tanninerna har mjuknat upp. Dom finns där fortfarande men är nu mjuka och tillmötesgående.

Slutsats.
Ett djäkla gottt vin som behöver luftas flera timmar för att nå sitt rätta jag.
Vi har fyra flaskor kvar i källaren och bestämmer oss för att vänta ett år tills vi korkar ur nästa flaska.
Betyg 4+