Brunellis båda riservor Campo del Titari och Campo Inferi är för mig bland de absolut bästa amaronevinerna. Båda levererar fantastiska vinupplevelser år efter år. Varje ny årgång letar sig ner i vår vinkällare. Visst skiftar dom lite mellan åren, men det är nyanser. Fantastiskt goda är dom alltid.
1996 gjorde Luigi Brunelli den första riservan som fick namnet Titari efter en av gårdens legendariska hästar. Luciana var inte helt nöjd. Hon ville ha en mjukare, inte så kraftfull och elegantare riserva. En lite femininare variant. Sagt och gjort. Luigi tog druvor från ett vinfält med en annan sorts jordmån. Vinfältet låg besvärligt till. Ett litet inferno att nå och skörda, så vinets namn var givet. Inferi! En liten annan druvsammansättning än i Titari samt ekfaten som Inferi ligger på har en mjukare rostning. Den första årgången av Inferi gjordes 1997.
Vi har provat ett flertal årgångar av Inferi och vi blir varje gång lika hänförda. Klicka på resp årtal så får du våra tankar om just den årgången: 2000 och 2009, 2010, 2011, 2012, 2013, 2015 och 2016. 2014 gjordes det ingen Campo Inferi. Ikväll är det årgång 2018 vi ska avnjuta. Jag upptäcker också att jag vare sig testat eller skrivit om 2017, så den står på tur. Årgång 2019 fick jag hem för några månader sedan. Den lär få vänta något år innan den provas.
Inferi är gjort på druvorna Corvina 70%, Rondinella 25% och Corvinone 5%. Druvorna har torkats i fyra månader. Jäsningen äger rum i 40 dagar i låg temperatur. Vinet får sedan mogna i 48 månader på ekfat som är 18 hl stora. Efter buteljering får vinet vila upp sig i närmare ett år på flaska innan det är redo för marknaden. Det görs årligen mellan 4000-5000 flaskor av Inferi.
Doften är stor, intensiv och kraftfull. Det råder ingen tvekan om att det här är en amarone av bästa sort. Fortfarande ung, men med ett par timmar i karaff bjuder den upp till en stor upplevelse.
Doften inleder med lite läder, våt jord och höstlöv, men rätt omgående är det den unga och mörka frukten som tar över. Efterhand fylls det på med örter, lite kryddor, torkad frukt och kakao. En liten ton av alkohol kan vi förnimma, men inte direkt störande. Vinet håller ju 17% och alkoholen är nästan helt uppfångad av frukten.
I munnen är det den mörka frukten som dominerar smakintrycken.
Vi kan notera söta, mörka körsbär, björnbär, några hallon och en del blåa plommon samt en mycket diskret ton av svartavinbär. Några små nypor av diverse örter och kryddor bygger på smakbilden. En ungdomlig syra ger vinet en härlig friskhet. Tanninerna är avrundade och nafsar lite försiktigt i munhålan. Eftersmaken är på amaronevis lång och utsökt och där kompletteras den mörka frukten först med lite torkade frukter typ katrinplommon och fikon och sedan med den lilla bitterheten från riktigt mörk choklad och några droppar espresso.
Det här är en ung amarone sina sju år till trots. Allt är inte fullt utvecklat och min bedömning är att den kommer utvecklas en hel del de närmaste åren.
Betyg 4++
Hur står sig årgång 2018 mot övriga årgångar vi smakat? Rätt bra vill jag nog påstå, även om den inte når de höjder som 2015 och 2016 har gjort. Å andra sidan är de årgångar rent magiska.
.jpeg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar