Två röda viner från Jura.

Vi har de senaste veckorna druckit två röda viner från Jura. Ni vet det där lilla vindistriktet i nordöstra Frankrike, som gränsar till Jurabergen i öster och Bourgogne i väster. 

Fem officiella druvsorter odlas i Jura. De två gröna är Chardonnay och Savagnin. De tre röda är Pinot Noir, Poulsard (även namnet  Ploussard förekommer) och Trousseau. 

Det är från Jura som Vin Jaune (tydliga sherrytoner) och osten Mont d´Or kommer.

2020 Rouge Tradition, Jérôme Arnoux. 

Jérôme Arnoux är född och uppvuxen i den lilla byn Montagny-les-Arsuse strax norr om Arbois. Han kom tidigt i kontakt med vinnäringen och började som självlärd sjuttonåring att arbeta åt olika vinbönder runt om Arbois. 

Efter 20 års arbete varav ett årtionde hos Domaine Tissot blev Jérôme år 2012 delägare och ansvarig vinmakare i Arbois äldsta källare Le Cellier des Tiercelines. Idag brukar man 15 hektar vinmark i Villette-les-Arbois, Montigny-les-Arsures och Pupillin från vilka huvuddelen av frukten till Jérôme’s viner kommer. Vingårdarna sköts efter hållbara principer utan någon som helst användning av pesticider och med mycket strikta skördeuttag.

Källa: Importören Pompettes hemsida.

Vinet vi dricker den här kvällen är gjort på alla de tre tillåtna blå druvorna. Det är gjort på 60% Pinot Noir, 30% Trousseau och 10% Poulsard. Jäsningen har ägt rum på ståltank och endast naturlig jäst har använts. Vinet har fått mogna i 24 månader på mestadels ståltank, men också på en del gamla använda ekfat. Buteljering sker utan vare sig filtrering eller klarning.

Färgen går i en lite ljusrödare nyans. Helt transparant.

Vi nås rätt omgående av en härligt frisk doft, där de röda bären spelar huvudrollen och med kryddor, örter, några florala toner och en god portion stenkross i birollerna.

Trevlig och inbjudande doft!

I munnen får vi ett friskt, slankt och rätt så lättdrucket vin. Här finns gott om röda bär: ljusa körsbär, syrliga jordgubbar, tranbär, några röda vinbär, hallon och något enstaka lingon. 

Vi noterar några små nypor av färska örter och kryddor (peppar, kanel, muskot). Mineraler av krita och sten samt någon liten blommig ton ger sig tillkänna i eftersmaken. Vinet har en trevlig och bra syra. Tanninerna finns där och visst nafsar dom i munhålan, men riktigt närgångna blir dom aldrig.

Gott!

Betyg 4.

Köpt på SB för 199 kr.

2019 Poulsard från Domaine L´Aigle À Deux Têtes. 

Henri Le Roy är en biolog från Paris som 2004 köpte ett par små plottar vingårdsmark i Vincelles strax norr om Rotalier i dom södra delarna av Jura. Han förverkligade därmed en dröm han närt i flera år. Han slopade användandet av herbicider redan från start och började en omställning till organisk/biologisk odling. Sedan 2012 är egendomen helt brukad enligt dessa metoder och också certifierad för detta. Idag omfattar den 2,5 ha som brukas på detta sätt samt 1,5 ha nyplanteringar på vit märgel. Den senare beräknas kunna lämna en användbar skörd år 2020. Alla viner produceras med naturlig jäst. I portföljen hittar vi tre viner på druvan chardonnay, ett på savagnin, ett på druvorna pinot noir och trousseau samt ett på poulsard.

Druvorna till det här vinet kommer från de lite yngre vinstockarna. Druvorna plockas så klart för hand och avstjälkas för att sedan få jäsa på gamla ekfat. Endast naturlig jäst användes. Vinet får vila upp sig i 12 månader på en blandning av ståltankar och 300-liters gamla ekfat innan det buteljeras.

Färgen är helt transparant och går i en mycket ljus rubinröd ton bl a beroende på att druvan Poulsard har ett mycket tunt skal. 

Doften inleder med en diskret ton av läder, tobak och jord, men övergår rätt omgående i en lite större doft, där de röda bären spelar huvudrollen. Vi kan även notera skolkrita, krossad sten samt några små nypor örter och kryddor, som kompletterar anrättningen. En mycket trevlig doft, om än inte så stor.

Det här är ett slankt vin och ganska så lättdrucket. I munnen vankas det en kompott på främst röda bär: syrliga jordgubbar, några smultron, lite hallon och tranbär samt ljusa, syrliga körsbär. Ett hyfsat stort inslag av örter och kryddor, där vi särskilt noterar tonen av vitpeppar. Det har en trevlig och bra syra. Tanninerna är väluppfostrade och bjuder ett trevligt motstånd. Ett mycket gott vin, som jag gärna dricker igen. Jag har tidigare skrivet om 2016 Poulsard Les Clous, som jag håller lite högre.

Betyg 4-.

Vi betalade 210 kr för den här flaskan

2014 Blanc de Blancs Extra Brut från Franck Bonville

Mars började här på Västkusten ganska så soligt, men avbröts abrupt med ett ordentligt snöoväder. Jag har egentligen inget emot lite snö. Det blir för mig en anledning att besöka närmaste golfbana och utnyttja de gjorda spåren. Fast nu hade vi ställt in oss på tidig vår. Snön försvann och ersattes av dis, regn och en väldigt grå tillvaro. Det finns bot mot detta och det stavas Champagne, så när det kändes som mest trist hämtade vi upp en flaska från en producent vi kommit att uppskatta allt mer.

Franck Bonville har sin huvudsakliga verksamhet runt byn Avize. Dom äger 77 vingårdslotter i Grand Cru-byarna Avize (15 ha), Cramant, Oger och Le Mesnil-sur-Oger. Enligt deras hemsida gör dom fem olika cuvéer på uteslutande Chardonnay samt en roséchampagne som innehåller 12% Pinot Noir från ett vinfält i Ambonnay.
Det hela tog sin början då 1900-talet var ungt. Alfred Bonville började köpa upp mark som han bedömde som lovande. Tillsammans med sonen Franck köpte dom 1937 den gården i Avize som blivit deras centrum. På 1970-talet blev det Francks son Gilles som förde firman framåt. Nu är det fjärde generationen vinmakare som genom Olivier Bonville bär huvudansvaret.

Jag tidigare provat:

- 2012 Blanc de Blancs

- 2013 Blanc de Blancs Grand Cru Extra Brut

- 2012 Pur Mesnil

- 2014 2014 Pur Mesnil

- Prestige Grand Cru Blanc de Blancs

Detta är en champagne gjord uteslutande på druvan Chardonnay, som vuxit på 40 år gamla vinstockar i Avize. Vinifieringen har ägt rum på ståltankar. Den buteljerades i februari 2015 och har sedan fått ligga på sin jäst i mer än sex år innan den degorgerades i november 2021. Den fick då en dosage på 2,5 g per liter.

Ett mycket pigg, frisk och väldigt fräsch Champagne, som bara är i sin linda. Den går alldeles utmärkt att dricka så här ung, men den kommer med all säkerhet att utvecklas fint de närmast åren.

Färgen går i en ljusgul nyans med några skira ljusgröna stråk. 

I doften hittar vi gröna äpplen, citrus, krossad sten, krita, en hel del gula stenfrukter samt aningens brioche och nötter. 

I gommen återkommer en hel del av vad vi kände i doften: gröna äpplen fast nu med en dragning åt det gula hållet, citrus, persika, aprikos, gula plommon, mariekex och aningens nötter. Härlig och pigg syra, fin mousse och en rätt så lång eftersmak, där särskilt skolkrita, ostronskal, gråpäron och aningens grapefrukt utmärker sig.

Bra nu , men kommer bli enastående om ett par år.

Betyg 4+

47 euro betalde vi vid privatimporten.

2006 Amarone, Speri

 Jag gjorde under det första halvåret 2018 en genomgång av årgång 2009. Det blev 19 olika Amarone, som jag provade. Jag skrev en artikel om detta på Club amarones hemsida. 

Två år senare gjorde jag en än mer omfattande genomgång av årgång 2011. Jag provade 27 olika Amarone. Den intresserade hittar min sammanfattning här. 

Hösten 2021 var min tanke att göra något liknande för årgång 2006. En femstjärnig årgång. Det är en årgång som kräver åtskilliga år på ryggen i källaren för att kunna visa upp hela sin potential. 15 år efter skörd gjorde jag bedömningen att nu var det dags för årgång 2006 att visa vad den går för.

Jag hann under hösten 2021 med två inlägg:

- Mazzano från Masi

- Il Fornetto från Stefano Accordini

Under våren 2022 provade jag

- Monte Ca Bianca från Begali

- Amarone Allegrini

Av någon outgrundlig anledning så kom jag av mig här, men nu (2023) är det dags att låta det här projektet bli slutfört. 

- Costasera från Masi 

- Le Ragose

- Campolongo di Torbe

Producent är familjen Speri. Vineriet grundades 1874 och nu är det den femte generationen som håller på att ta över. Det hela startade med 2 ha vinodlingar i utkanten av byn Pedemonte. Huvudkontoret ligger fortfarande här. Idag förfogar man över 50 ha fördelade på vingårdar i Fumane, San Pietro in Carriano och Negrar. Det är en traditionsrik familj och självklart är det bara egenodlade druvor som används. Dom gör tre varianter av Valpolicella d v s en basvariant, en Ripasso och en Superiore samt en Amarone och en Recioto. En grappa finns också med i deras sortiment.

Druvorna till Amaronen kommer från den 10 ha stora vingården Monte Sant´Urbano i Fumane, belägen på kullar som ligger på en höjd av 280-350 m över havet. Druvblandningen är Corvina och Corvinone (70%), Rondinella (25%) och en liten slatt Molinara.

Efter att druvorna skördats får de ligga och torka i ca 100 dagar. Vinet får efter att druvorna pressats ligga i dryga månaden på ståltankar tillsammans med skalen. I mitten på februari separeras skalen och då börjar själva jäsningsproceduren. Den äger rum på 50 hl stora ekfat. Vinet får sedan vila upp sig först i ca 24 månader på 500 l ekfat (allier) och sedan i 12 månader på 20-40 hl  ektunnor. Slutligen en kortare tid på flaska innan vinet är moget för marknaden.

Vad jag tyckt om tidigare årgångar kan du läsa genom att klicka på resp årtal. 2006, 2007, 2009, 2011 och 2013.

Speris Amarone behöver ofta bli bortåt tio år gammal för att riktigt bjuda upp. Nu har det gått dryga 16 år sedan skörd, så förväntningarna är högt ställda.

Speris amarone kan som ung upplevas rätt så stram. Det är visserligen en stil jag gillar, men frukten måste samtidigt vara där. Det är precis vad som händer med Speris amarone då den blir bortåt tio år gammal.

2006:an som vi dricker dom här kvällarna har precis det här: komplexitet, lite stramhet och en fantastisk frukt.

Doften är rätt så intensiv med mörk frukt, lite örter och kryddor samt aningens kakao och torkad frukt. Riktigt angenämt och väldigt amaronetypisk.

De mörka bären läs söta, mörka körsbär, mogna björnbär, blåa plommon, lite skogsbär och något vinbär dominerar omgående smakintrycken. Några små nypor av diverse örter och kryddor piffar upp intrycken. Lägg till lite kakao, hemkola och aningens torkad frukt så börjar smakpaletten bli komplett. Vinet har en bra syra och visst är det så att tanninerna känns, men tiden har rundat av dom och nu upplever vi dom hyfsat mjuka trots att dom bjuder ett behagfullt motstånd.

Eftersmaken är stor och helt fantastisk. De söta mörka körsbären återkommer tillsammans med lite torkad frukt och precis som i en kvalitetsamrone finns det en elegant ton av bitterhet bestående av högkvalitativ mörk choklad, några droppar espresso och körsbärskärnor.

Det här är riktigt gott!!

Betyg 5-

Den här flaskan köptes på SB 2010 och minns jag rätt kostade den runt 350 kr. Jag har under många år utnämnt Speris Amarone till den bästa Amaronen under 400 kr, men nu kostar årgång 2017 449 kr på SB.

2021 Carianum från Brunelli Winery

I söndags hade hustrun gjort en smakrik och fantastisk god fisksoppa. Jag valde ett vitt vin som vi alltid har hemma och som vi tycker passar alldeles utmärkt till smakrika fiskrätter. Det blev Carianum från Brunellis Winery. Vi köper det här varje år och det är precis lika gott i varje årgång.

I och med årgång 2021 har vinet fått en ny etikett.

Detta är ett vin gjort på druvan Garganega till 100 %. Det är alltså samma druva som Soave-viner görs på. Druvorna kommer från en vinodlingslott (2ha) i Custoza ( strax söder om Gardasjön), som Brunelli också äger. Druvstockarna är runt 30 år gamla. Druvorna till vinet plockas när dom blivit lite övermogna. Syftet är att få druvor med större koncentration och komplexitet i såväl doft som smak. Musten får tillbringa en kortare tid med skalkontakt. Vinet får sedan ligga på sin jästfällning runt fem månader på 225 l barriquer innan det buteljeras.

Första årgången av det här vinet kom 1990. Druvorna kommer från ett vinfält som Luciana hade med sig in i boet. Luigi och Luciana gjorde det här som ett gemensamt projekt och därmed har Carianum blivit ett kärleksvin som förenar Luciana och Luigi. Detta återspeglas i den nya etiketten.

Vad jag tyckt om tidigare årgångar kan du läsa genom att klicka på resp årtal 2012, 2013, 2015 och 2018. Årgång 2017 skrev jag om på Club Amarones hemsida efter en provning i Stockholm med Alberto.

Färgen går i en mörkare halmgul ton.

En frisk och ganska så kraftig doft möter oss. Betydligt kraftigare än vad Soave-viner brukar dofta. Gula äpplen, tydliga citrustoner, några lite större nypor örter, en del tropiska frukter samt krossad flinta sten. Precis på slutet kommer också några angenäma florala toner såsom jasmin. En mycket trevlig inledning!

Vi smakar på vinet och konstaterar omgående att det är rätt så kraftfullt med en komplex palett av smaker samt att det har en friskhet vi uppskattar. Mycket av det vi kände i doften kommer tillbaka i smakerna. Vi noterar gula sommaräpplen, lite citrus, gula plommon, persika, lite aprikos, mango och rätt gott om örter. Här finns en bra och fin syra. Eftersmaken är något längre än medel och i den dyker det upp kaprifol, jasmin och aningens honung samt steniga mineraler.

Ett gott och väldigt trevligt vin som gör sig särskilt bra till smakrika fiskrätter.

Betyg 4

Vinet kostar på SB strax under 200 kr och finns i beställningssortimentet. Just nu är det slutsålt, men pass på när det kommer åter.

2014 Amarone Acinatico från Accordini

 Champions League har dragit igång med slutspelet. Vi drack till förra veckans matcher Acinatico årgång 2014 från Stefano Accordini. Ni som följt bloggen några år vet att det här är en producent jag håller väldigt högt. 

Stefano Accordini tillhör det absoluta elitskiktet av vinproducenter i Valpolicella. Det har under årens gång blivit ett antal besök hos dom. Ofta i regi Club Amarone, men vi har också varit där på egen hand. Alltid har vi blivit väl mottagna och fantastiska provningar har det blivit. Det har gått en del år sedan vi senast besökte Stefano Accordini. Visst längtar vi dit igen!
Så klart finns dom på min Tio-i-topp lista över Amaroneproducenter.

2014 var ett besvärligt år i Valpolicella. Roccolo Grassi gjorde ingen amarone det året utan druvorna hamnade i deras Superiore. Brunelli gjorde sin "bas" Amarone, men avstod från att göra sina två riservor och likadant var det för Accordini. Dom avstod från att göra en riserva (Il Fornetto) utan druvorna användes för deras "bas" amarone dvs Acinatico.

Hur blev då Acinatico 2014? Det är med stor spänning vi drar korken och häller upp två glas, som får luftas i knappt två timmar innan vi börjar att avnjuta vinet.

Acinatico är gjord på 75% Corvina, 20% Rondinella och 5% Molinara. Druvorna har fått torka i 90-120 dagar. Vinet har fått ligga till sig i ca två år på stora fat av fransk ek.

Det har gått drygt åtta år från det att druvorna skördades. Min erfarenhet säger att det är någonstans här som Acinatico börjar bli riktigt bra.  

Det visar sig vara ett riktigt antagande. Acinatico 2014 är precis lika bra som tidigare årgångar. Ett fantastisk vin helt enkelt!

Vi möts omgående av en doft med toner av läder, tobak och lite jord. Ganska så snart tar den mörka frukten över spetsad med lite örter och kryddor. Aningens torkad frukt, vanilj, kakao, hemkola och unset violer/rosor dyker upp ju längre vi har vinet i våra glas. Visst är doften tydlig och gränsar till att vara kraftig, men framförallt andas den elegans.

Vi smakar och noterar en härlig friskhet. Ungt trots sina åtta år. De mörka bären dominerar: söta, mörka körsbär, björnbär, blåbär, hallon och blåa plommon. Och så dök det upp lite svarta vinbär också. Hyfsat stora nypor örter och kryddor noteras liksom lite mer subtila toner av katrinplommon, russin och dadlar. Fin syra och lättsamma och trevliga tanniner sätter vi på pluskontot.

 Eftersmaken är amaronelång med mera mörka körsbär och örter, som nu sällskapar med mörk choklad, några droppar espresso och körsbärskärnor. De tre sist nämnda inslagen ger den där lilla delikata bitterheten som utmärker en kvalitetsamarone.

Betyg 4+

Jag tror det finns lite mer utveckling att vänta på i takt med att vinet mognar. Det här håller i många år till, så ingen brådska. Å andra sidan tycker jag att den här unga och friska amaronen har sin tjusning idag.

Runt 30 euro betalade jag för fem år sedan .

2015 San Fereolo.

Så här fint lös solen den 1 mars här på Västkusten. Snödroppar blommade och våren kändes i antågande. Annat är det idag. Flera decimeter snö har kommit i omgångar sedan i tisdags. Nu är det ett vackert vinterlandskap som möter oss, där snön ligger tung på grenarna. Det blir att plocka fram skidorna, då det ska hålla sig i ett par dagar.

Någon av de första dagarna i mars drack vi den senaste årgången av San Fereolo. Ett vin som vi köper varje ny årgång av. 

Bakom producenten San Fereolo står Nicoletta Bocca. Hon köpte 1992 en gammal vingård på 12 ha belägen mellan Dogliani och Monforte d´Alba. I anslutning till gården ligger en gammal barock-kyrka som heter San Fereolo och därmed var namnet på vingården givet. 

2004 fick hon sin  biodynamiska certifiering och hon är en del av Vinnatur-rörelsen. 

Dolcetto är huvuddruvan och den gör dom tre olika viner på. Austri är deras Barbera men vissa år tillsätter dom en liten andel Nebbiolo. En Langhe Nebbiolo finns också i portföljen samt ett vitt vin på druvorna på Riesling och Gewurtztraminer.

Har jag förstått saken rätt var hennes Dolcetto den första som belönades med tre glas av Gambero Rosso.

Deras flaggskepp är San Fereolo. Ett vin gjort uteslutande på druvan Dolcetto, som kommer från vinstockar som är mellan 45 och 75 år gamla. Vinfälten är belägna på 400-500 m ö h.  Naturligtvis skördas allt för hand. Druvklasarna avstjälkas och pressas försiktigt. Jäsningen sker med naturlig jäst och äger rum på ekfat. Vinet får ligga till sig på 7-40 hektoliter stora ekfat i drygt 6 månader innan det buteljeras.

Jag har skrivit om San Fereolo i årgångarna 2007, 2008 och 2013. Klicka på resp årtal så får du mina tankar. Jag drack för snart tre år sedan Dolcetton "1593" i årgång 2006. En Dolcetto som fått tillbringa bortåt fyra år på ekfat. Visst är den bra, men tycker inte att eklagringen egentligen tillför något. Jag föredrar hennes San Fereolo.

Ett alldeles underbart vin, som verkligen lever upp till våra höga förväntningar. 

Doften börjar lite försiktigt med toner av läder, våt jord och aningens tobak. Det står inte länge på innan de mörka körsbären och blåa plommonen dominerar doften med sina friska, mörka toner. Efterhand kompletteras frukten med lite örter, stenkross och aningen rosor. En angenäm och trevlig doft.

Dolcetto är för mig i första hand ett vin att ackompanjera maten. Även om San Fereolos variant är lite elegantare är den en fantastisk medspelare till vår svenska husmanskost. Friskheten finns där liksom slankheten och den lilla stramheten. Mestadels mörk frukt i form av skogsbär, körsbär och blåa plommon, men det har smugit sig en del toner av lite ljusare (rödare) bär också. Några nypor örter och kryddor får sällskapa med nypon aningens lakrits, kaffe och kakao. I eftersmaken noterar vi körsbärskärnor, violer och rosor samt att frukten blir allt ljusare.

Betyg 4

Vi köpte den här på SB i höstas och betalade då 249 kr. Det är slutsålt nu och min erfarenhet är att det gäller att vara snabb på tangenterna, då den nya årgången lanseras.

Sortimentsprovning med Budbreak och Skoogs Vinhandel

 Vi  hade finbesök i Göteborg för dryga månaden sedan. Vinimportörerna Budbreak och Skoogs Vinhandel hade ordnat med sortimentsprovning på Bar La Lune i Göteborg. Så klart var det ett måste med ett besök. Skoogs Vinhandel var en ny bekantskap medan Gabriel Enning (f d Bristly) har jag träffat ett par gånger tidigare och handlat en hel del av (via Systembolaget).

Det har gått några år sedan jag senast träffade Gabriel, så det var lite extra kul att återigen stöta på varandra. Mycket har hänt sedan dess. Sommaren 2020 bildade Gabriel tillsammans med Petter firman Budbreak och till sin hjälp har dom också Nicolai Breschi.

Girolamo Russo.

Det var den här producenten som öppnade upp mina ögon för Etna Rosso-viner och druvan Nerello Mascalese. Minns jag rätt var det i början på 2012 som Gabriel mailade att nu hade dom en Etna-producent vars viner var högklassiska. Jag högg direkt och sedan dess fyller jag på med varje ny årgång. Instegsvinet à Rina måste vara ett av SB:s mest prisvärda viner för sina 219 kr.

à Rina i årgång 2020 bjuder på sedvanlig charm. Friskt, läckra röda bär, örter, etnamineraler, rosor, fin syra och härliga småbitande tanniner. Just nu verkar det slutsålt. Årgång 2021 är nog snart på ingång och då gäller det vara snabb på tangenterna. 219 kr på SB. Ja där får en mycket vin för pengarna.

Feudo di Mezzo 2018 har mycket gemensamt med à Rina, men är lite mer komplext. Dofter och smaker har djupnat. Ett strålande vin helt enkelt! Visst det kostar 521kr. Mycket pengar så klart, men fasligt gott är det.

Deras Rosato är i mitt tycke ett av de bättre roséviner jag druckit.

Barolo och Barbera från Elio Sandri.

Den här producenten introducerade Gabriel för oss 2016 och vi föll pladask. Sanslöst goda viner tyckte vi då. Du som vill veta mer om producenten kan läsa på den här länken och även här.

Druvorna till Barberan kommer från vinrankor som är bortåt 60-70 år gamla och planterade på en jordplätt i bästa nebbiolo-läge. Det är en lågavkastande barberaklon med små smakrika druvor. Vinifiering startar med en lång maceration på ståltank, där också jäsningen äger rum medelst naturlig jäst. Vinet får ligga till sig i åtta månader på stora botti av slavonsk ek och därefter ca 6 månader på flaska innan anses moget för marknaden.

Barberan känns ung och samtidigt lovar den mycket inför framtiden. Redan idag bjuder den på en fin mörk frukt, några instick av lite rödare bär, några nypor örter, mineraler (grus), aningens rosor och lite kakao. God idag, men ge den något år och den växlar upp rejält. Tror jag.

Nebbiolodruvorna till Barolon kommer från ett vinfält med gamla vinstockar. Lång maceration och jäsning(naturlig jäst) på ståltankar och sedan bortåt två på stor fat av slavonsk ek.

En ung Barolo som kommer att växa mycket med några år i källaren. En vända i  karaffen så bjuder den redan nu på en del trevligheter: Inledningsvis lite läder, sedan är det friska körsbär, tranbär och nypon. Vi kan även känna någon nypa peppar, en lätt touch av rosor och en viss stenig mineralitet. Ordentlig syra och stadiga tanniner. Gott!!

Gheppio.

Det här är ett projekt som jag tycker är mycket spännande och som också visar Petters och Gabriels stora och djupa intresse för genuina viner. Dom kontaktade kooperativet i Barolo (Terre del Barolo) för att efterhöra deras intresse av att ta fram några viner. Tre krav ställdes

- Vinerna ska vara av toppklass
- Vinerna ska vara 100% spårbara till de odlare som bidragit med druvorna.

- Odlarna ska ha skäligt betalt för sina druvor.

Efter lite diskussioner med chefsvinmakaren hos Terre del Barolo startade projektet med två viner (Langhe Nebbiolo och Barbera). Idag är det fem viner som ingår. Förutom de två ursprungliga så ingår även en Dolcetto, en Barolo samt ett vitt vin på druvan Arneis. Du som är intresserad kan läsa om projektet och de fem olika vinerna på Budbreaks hemsida

I Piemonte är det vanligt med djur på etiketten. På Gheppios viner är det jaktfalken. Ett enkelt val då Gabriels farfar var ornitolog och jaktfalken hans favorit. Den är ju dessutom vanligt förekommande i Piemonte. Petter har målat bilden.

Jag gjorde ett snabb test av vinerna och visst är det så att det smakade mera. Mycket mera!!  Barolon kostar 275 kr och de andra strax under 150 kr. Här kan vi verkligen tala om att en får mycket vin för pengarna. Så klart har jag lagt en beställning på alla fem viner som ingår i Gheppio-serien. Nu väntar jag bara på ett pling från SB och därefter dyker den upp på bloggen.

Sandro Fay.

Det är snart fem år sedan jag för första gången stiftade bekantskap med den här producenten. Det resulterade i det här blogginlägget. 

I Valtellina, som dom här vinerna kommer ifrån, har druvan Nebbiolo namnet Chiavennasca. Båda vinerna är gjorda på den här druvan. Mycket av tillverkningen är lika dan. Båda får jäsa på ståltank och de får sedan tillbringa  runt 12 månader på ekfat. För Ca Morei är det på 500-liters barriquer varav 20% är nya och för Costa Bassa är det lite större ekfat. Den stora skillnaden är att Ca Morei kommer från ett enda vinfält på 550 m ö h och det görs endast 8000 flaskor medan Costa Bassa kommer från ett antal olika vinfält belägna på 450 m ö h eller lägre.

Två väldigt goda och trevliga viner, där Ca Morei är lite mer komplex i smaken, känns lite elegantare och har ett något större djup. Ca Morei kostar 350 kr medan Costa Bassa kostar 201 kr.

Vid en sortimentsprovning är det svårt att hinna testa allt. Jag valde att titta lite närmare på Budbreaks Piemonteviner.

2020 Dolcetto D´Alba från Giuseppe Mascarello.

En sanslöst god Dolcetto från vingårdsplotten Bricco Mirasole i Castiglione Falletto. De avstjälkade druvorna jäser på ståltank, där vinet får ligga till sig några månader. Härliga körsbär (bigarråer), liten delikat bitter ton av körsbärskärnor, aningens mynta och unset viol och mineral (stenig). Bra syra och smånafsande tanniner.

Barbera och Langhe Nebbiolo, Alberto Voerzio. Båda från 2020.

Ett relativt ungt företag i La Morra med 6 ha vinfält bl a i La Serra. Ekologiska odlingar. Spontanjäsning. Både Barbera och Langhe Nebbiolo har fått jäsa på stålfat och sedan fått  tillbringa runt 12 månader på begagnade ekfat och därefter 8 månader på ståltank innan de buteljeras. Ingen filtrering.

Barberan är ung och med en fin friskhet med röda bär, plommon, syrliga körsbär och någon nypa örter som främsta markörer. Trevlig syra och trivsamma, inte alltför närgångna, tanniner. Gott!

Langhe Nebbiolo-vinet känns väldigt ungt och har en härlig friskhet. Det bjuder redan nu på en trevlig röd-blå frukt, lite peppar, örter, violer och rosor. Bra syra och ganska så stadiga tanniner. Jag tror det kommer utvecklas fint det närmaste året.

2018 Barolo Perno, Paolo Giordano.

Ett nytt spännande äventyr har startat. . Det var Paolos hustrus förfäder som köpte dessa vinfält (3,5 ha) i Perno, Monforte d´Alba år1939. Dessa har mer eller mindre varit övergivna sedan 1994, men nu har Paolo startat igång en verksamhet under eget namn. I dag gör han Langhe Nebbiolo (3320 fl) och Barolo Perno (1264 fl). 2018 är Paolos första årgång. Det är denna vi får prova.

 Den har fått tillbringa runt 24 månader på 24-hl stora ekfat och sedan ytterligare 12 månader på flaska innan den släppts ut på marknaden. En mycket ung Barolo, som lovar väldigt mycket. Den förvånar lite med att vara riktigt tillgänglig redan nu. Doften är lite diskret med röda bär, några örter, rosor och aningens krossad sten. I munnen noterar vi ljusa körsbär, syrliga jordgubbar, några tranbär, ett par små nypor örter och kryddor samt aningens violer. Bra syra och med stadiga tanniner. Även om det här unga vinet är förvånansvärt tillgänglig redan nu, så tror jag at ett par år i ryggläge i källaren gör att det kommer växla upp rejält.

Skoogs Vinhandel.

En för mig helt ny bekantskap. Ja, jag hade faktiskt aldrig hört talas om dom förrän den här provningen i början på februari. Du kan läsa på hemsidan om deras concept. DerasVinlista innehåller många spännande viner. En hel del viner kan köpas genom deras Privatimport.

Traversa (se bild ovan).

En liten ekologisk producent på en av kullarna utanför Neive. Jag provar deras Barbareso Starderi från 2015 och 2018. Detta är en Barbaresco i en rustikare stil med en hel del röda bär i såväl doft som smak. Här finns en god portion rosor och violer liksom en del örter. Årgång 2015 känns hyfsat drickklar nu medan 2018 låter jag gärna få något år eller två i källaren.

Jag provade även deras Barbera d´Alba Burdinota från 2019. Riktigt god. Den känns ganska så drickklar, men klarar så klar ett antal i källaren också. Här blandas röda och mörka bär till en härlig fruktkompott. Lite örter, någon krydda  och en väldigt bra och hyfsat stor syra. Tanninerna finns där, men är mycket inställsamma.

Domaine Overnoy-Crinquand i Arbois-Pupillin (Jura)

Ett familjeföretag där Mikael Crinquand är tredje generationens vinmakare. Dom har alltid brukat de 5,5 ha de äger ekologiskt och är nu även certifierade för detta. 

Vinodlingarna, som ligger helt inom Pupillins gränser, ligger på de branta sluttningarna inom området som kallas ”La Bidode”. Vinodlingarna är planterade med en blandning av de klassiska sorterna från Jura: två hektar Ploussard, en hektar Trousseau, en hektar Savagnin och en och en halv hektar Chardonnay. All skörd görs för hand. Vinifieringen är traditionell vilket ger vinerna det uttalade och unika uttrycket av Juras terroir. På senare årgångar har buteljeringen svängt mer och mer åt upptoppade viner på Chardonnay och Savagnin, ouillé.

Ploussard eller Poulsard samma druva fast lite olika vad den kallas för. Vi prövar årgång 2020. Ungt, friskt, slankt med en fin samling röda bär med hyfsat stora nypor örter och kryddor. Riktigt gott. 

Trousseau 2018. Även detta ett rätt så slankt vin med en fin friskhet. Röda bär, kanel, viss blommighet, härlig syra och lite mer tanninrik än Ploussard. Gott!

Två trevliga Jura-viner som jag mer än gärna dricker igen.

Domaine de Montbourgeau.

Ännu en producent från Jura. Nu från byn L´Etoile belägen några mil öder om Arbois. 

Gården består av cirka åtta hektar, planterad med framförallt Chardonnay och Savagnin och mindre områden av Trosseau och Poulsard.

L´Etoile från 2019 är ett vin gjort på Chardonnay och vissa år med en liten slatt Savagnin. Gula och gröna äpplen, gott om mineraler såsom krita, salt och sten, gräs, någon liten örtighet samt unset ingefära. En trevlig syra finns där också.

L´Etoile Savagnin 2018 är ett vin gjort uteslutande på druvan Savagnin. Vi känner citrus, päron, gröna äpplen, liten fin örtighet och härlig syra.

Två trevliga viner, som jag gärna dricker igen och framförallt vill lära känna lite mer.

Domaine de Beudon.

Vi förflyttar oss till området Valais i södra Schweiz. Högt belägna vingårdar och biodynamiska odlingar. Du som vill veta mer om producenten och deras viner kan läsa det här. 

Gamay 2012 är precis som namnet säger ett vin till 100% gjort på druvan Gamay. Det har fått jäsa på ståltankar och buteljeras tämligen omgående. Ofiltrerat. Det här är ett vin med dryga 10 år på nacken. Ett moget vin med en bra friskhet. Syrliga jordgubbar, friska körsbär, svartpeppar, aningens lakrits och finstämda tanniner. Vi gillar det här.

Pinot Noir 2017 Bra friskhet, där körsbär, kryddor  och inte minst rosor dominerar intrycken. Gott!!

2015 Valpolicella Classico Superiore TB från Bussola

Ni som följer bloggen vet att jag då och då deltar i något som på vinforumet finewines går under namnet "Låt oss dela en pava ......." Under februari är det Bussolas Superiore från året 2015.

Det kostar inget att vara medlem i finewines.se. Det är bara att registrera sig och ta del av diverse vinnördars åsikter och tankar om vin. 

Bussola är en av mina favoritproducenter i Valpolicella. Deras Amarone kvalar in på min Tio-i-Topp-lista. På hösten 2016 var jag med om en smått legendarisk provning av Bussolas sortiment. Den intresserade kan läsa om detta här.

Classico på etiketten betyder att vinet kommer från den västligaste delen av Valpolicella. Classico utgör ungefär en tredjedel av hela Valpolicella och är områdets historiska vincentrum.

Superiore på etiketten i Valpolicella får endast vin ha som uppfyller vissa kriterier. Ett av kraven är att vinet ska ha en alkoholhalt på 12% eller högre. Ett annat krav är att vinet ska ha lagrats minst ett år räknat från 1:a januari året efter skörd. Det finns däremot inga krav på att druvorna eller viss andel ska vara torkade. Lagringen kan ha ägt rum på ekfat (stora eller små), stålfat, cementfat eller liknande. Sammantaget betyder detta att viner med beteckningen Valpolicella Superiore kan skilja sig enormt mycket åt allt från fruktstinna, kraftiga nästan bombastiska viner till mycket lätta, eleganta viner.

Bussolas Superieore är mer åt det kraftiga hållet.

I utkanten av den lilla byn San Peretto någon mil från Negrar i Classicoområdets östra del håller producenten Tommaso Bussola till. Vingården ligger på 250-460 m ö h. Jordmånen är vulkanisk, basaltisk och lerig. Vinstockarna har en ålder på 40-50 år.

På den 21 ha (varav 15 ha vinmarker) stora egendomen producerar dom tio olika viner bl a en vanlig Classico, två Superiore, tre Amarone och två Recioto. Det hela tog sin början på 1970-talet då Tommaso började arbeta med sin farbror Giuseppe. Idag är både hustrun och de båda sönerna involverade i familjeföretaget.

Det här vinet är gjort på druvblandningen Corvina (50%), Corvinone (45%) och Rondinella (5%). 50% av druvorna skördas och vinifieras första veckan i oktober. Den andra häften får torka i cirka 3 månader innan druvorna pressas i december. När fermentationen av de torkade druvorna ska börja tillsätts musten från den delen som vinifierades i oktober. Vinet får sedan ligga på 700 l stora franska och slavonska ekfat i 32 månader innan de pumpas över till ett 75 hl stort ekfat, där det får vila runt 10 månader innan det buteljeras.

Från våra glas strålar en vacker lite mörkare rubinröd färg.

Doften är stor och intensiv med mörka körsbär i centrum. Fast inledningsvis möts vi av jord och höstlöv. Vi noterar också en del skogsbär, blåa plommon, örter och kryddor, aningens viol, kakao, kaffe och unset vanilj. Mycket angenäm doft.

I munnen återkommer mycket av det vi kände i doften. Mörka körsbär, björnbär, blåa plommon tar omgående kommandot för att efterhand släppa fram lite, lite torkad frukt, några större nypor örter och kryddor samt en liten ton av violer. Vinet har en fin och bra syra. Tydliga, väluppfostrade tanniner nafsar runt i munhålan. Eftersmaken är riktigt lång med mera mörka bär, men här tillkommer lite mörk choklad, espresso och körsbärskärnor. Här finns tydliga amaronevibbar!

Av ovanstående förstår ni att Bussolas Superiore uppskattas mycket av oss.

Betyg 4

2008 Louis Roederer och 2012 Chateauneuf-du-Pape, Ch Sixtine

I lördags hade vi de goda vännerna Stig och Anki på besök. Det blev en eftermiddag med promenad och fika på naturreservatet Näsbokrok. Vi fortsatte sedan kvällen med lite god mat och dryck spetsat med viktiga samtal.

Vi startade med en löjromstoast, fortsatte med grillat lamm, potatisgratäng med getost och avslutade med ost. Det blev som alltid samtal fyllda med både skratt och allvar. Det är stunder likt denna, som trots allt elände som händer i världen, får oss att gå vidare och hoppas på en bättre framtid.

2008 Louis Roederer. 

Ett av de få stora champagnehusen som fortfarande är familjeägt är Louis Roederer. Även om anorna går tillbaks ända till 1700-talet, så är det egentligen från 1833, då Louis Roederer ärvde egendomen, som räknas som startdatumen för det här ärevördiga familjeföretaget. 7 generationer senare är det Frédéric Rouzaud som bär huvudansvaret. Runt 80% av druvorna kommer från egenägda vingårdar och resterande från långtidskontrakterade vinodlare.

Dom gör gör tre olika årgångslösa champagner varav en är torr, en är söt (demi-sec) och på senare tid även Collection. Fem årgångschampagner om deras Brut Nature räknas in. Dom gör dessutom prestigechampagner under namnet Cristal. 

Genom att gå in på Louis Roederers app och slå in koden på baksidesetiketten får jag lite fakta om just den här flaskan.

Druvblandningen brukar vara cirka Pinot Noir (70%) och Chardonnay (30%), men just vår flaska har mixen 61% Pinot Noir och 39% Chardonnay. Runt en tredjedel av musten brukar få jäsa på ekfat, men i vårt fall är det 22% som fått ligga på ekfat.

Den degorgerades i maj 2014, så runt fem år har den fått ligga på sin jästfällning. Dosagen är 9g/liter.

Pinot Noir-druvorna kommer från vinfält i Verzy medan Chardonnay-druvorna kommer från Chouilly

Färgen går i en mörk gyllengul ton med en dragning åt bärnsten..

Doften är stor, elegant och alldeles underbar med gula äpplen, citrus, lite bröd, persika, vita sommarblommor,  skolkrita (någon som minns detta) och unset nötter.

En alldeles underbar champagne med några begynnande mognadstoner, men ändå med en härlig friskhet. Gula äpplen aningens mogna, en touch av päron, citrus, persika, aprikos, en viss brödighet, vita sommarblommor, lite hasselnötter och mandlar samt unset röda bär typ smultron. En ganska lång eftersmak, där smultronen är mer framträdande och med ett bett av blodgrape precis i avslutet.

En fantastisk champagne!!

Betyg 5- 

Den kommer nog att utvecklas ytterligare de närmaste åren och då blir det en klockren 5:a.

2012 Chateauneuf-du-Pape, Chateau Sixtine.

När det vankas lamm, då vill jag dricka Chateauneuf-du-Pape. I källaren fanns en flaska Château Sixtine från 2012, då blev valet lätt.

Producenten Chateau Sixtine-Cuvée du Vatican har en anrik historia. Egendomen om fattar 23 ha vinodlingar och är familjeägd genom familjen Diffonty, vars anor kan spåras till mitten på 1600-talet. Företagets namn kommer sig av att dom fick en stor beställning på nattvardsvin av påven på 1920-talet.
Jean-Marc Diffonty tog över företaget i början på 1990-talet. En modernisering med nytt vineri, lägre skördeuttag mm tog fart. 

Druvblandningen är 50% Grenache, 20% Mourvedre och 30% Syrah, från vingårdslägena Rayas, La Crau och Barbe dʼAsne i Chateauneuf-du-Pape. Vinstockarna är mellan 50 och 100 år gamla.
Jäsningen har ägt rum i ståltankar. Hälften av vinet har fått tillbringa runt ett år på stora ekfat  och den andra halvan på barriquer, varav 30% nya. Därefter blandas vinet och tappas på flaska.

Vi möts omgående av en stor och intensiv doft av solvarma mörka bär. Rätt omgående ansluter en god portion örter och kryddor. Efterhand tillkommer också pinjeträd och grusig sommarväg. Det är bara att blunda och vips är vi på cykling i trakterna runt Avignon.

I munnen känns vinet moget med ordentligt tryck i frukten. Här finns solmogna björnbär, några skogshallon, mogna blåa plommon, mörka, mogna körsbär och något svartvinbär. Hyfsat stora mängder provencalska örter noteras. En diskret ton av svartpeppar dyker också upp. Eftersmaken är urtrevlig och riktigt lång och komplex. Nu får vi ta del av lite rosor och violer, lakrits, aningens choklad och hela tider är örterna och den underbara frukten med oss. 

Bra syra och fina välintegrerade tanniner sätter vi också upp på pluskontot.

Betyg 4+

2016 köpte vi den här flaska för 299 kr på SB. 3:e mars släpps årgång 2020 av det här vinet. Priset är nu 354 kr. Dryga femtiolappen i prishöjning på sju år och därtill svag krona får anses som en skälig prishöjning.

Vi kommer att sätta oss framför datorn den förmiddagen.

Kvällen avslutades med en ostbricka med ostar från Wrångebäck, Sörbo och så en vällagrad Gouda. Det blev så klart ett glas Amarone till detta. Campolongo från Masi årgång 2006.

Mina tankar om det vinet bloggade jag om för några dagar sedan.

2006 Campolongo di Torbe från Masi

 Jag gjorde under det första halvåret 2018 en genomgång av årgång 2009. Det blev 19 olika Amarone, som jag provade. Jag skrev en artikel om detta på Club amarones hemsida. 

Två år senare gjorde jag en än mer omfattande genomgång av årgång 2011. Jag provade 27 olika Amarone. Den intresserade hittar min sammanfattning här. 

Hösten 2021 var min tanke att göra något liknande för årgång 2006. En femstjärnig årgång. Det är en årgång som kräver åtskilliga år på ryggen i källaren för att kunna visa upp hela sin potential. 15 år efter skörd gjorde jag bedömningen att nu var det dags för årgång 2006 att visa vad den går för.

Jag hann under hösten 2021 med två inlägg:

- Mazzano från Masi

- Il Fornetto från Stefano Accordini

Under våren 2022 provade jag

- Monte Ca Bianca från Begali

- Amarone Allegrini

Av någon outgrundlig anledning så kom jag av mig här, men nu (2023) är det dags att låta det här projektet bli slutfört. Under januari har det blivit två 2006:or som testats. 

- Costasera från Masi 

- Le Ragose

Vi fortsätter nu i februari med att testa en av Masis vingårdsbetecknade amarone.

Masi behöver väl egentligen ingen närmare presentation. Dom har ju mer eller mindre blivit synonymt med Amarone och Valpolicella. Masi gör totalt fem olika amarone: Costasera, Costasera Riserva, Vaio, Campolongo di Torbe och Mazzano. Alla fantastiska amarone. Det finns också en speciell flygplats-Costasera med tillägget Nectar.

Masi har ägt Campolongo di Torbe i sekler. Den nämns vid namn redan på 1100-talet då biskopen av Verona beställde vinet till sin privata källare. Liksom Mazzano(den andra prestigeamaronen) på andra sidan Negrar-dalen, så anses Torbe vara ett av Valpolicellas bästa lägen. Den speciella etiketten använder Masi på viner som inte ges ut med regelbunden kontinuitet. Vinet gjordes i 15 100 flaskor år 2006.
Stockarna växer på vulkanisk, mörk jord. Det här är en klassisk amarone med en klassisk druvmix av 70% Corvina, 25% Rondinella och 5% Molinara.
Molinara är en druva som många amaroneproducenter har börjat överge, men inte Masi. Det är en för området historisk druva och historien och traditioner är viktiga för Masi.

Vad jag tyckte om årgång 2004 kan du läsa här. 2014 besökte Sandro Boscaini Stockholm. Hustrun och jag hade den stora förmånen att få vara med på denna smått mytomspunna provningen. Vi provsmakade då tre olika årgångar av Campolongo 1997, 2000 och 2007. Du kan läsa om detta här.

Vi möts rätt så omgående av en frisk och vital doft, som inte det minsta för tankarna till en 17 år gammal Amarone. Viss finns det en del begynnande mognadstoner, men ändå en friskhet och fräschhet som förvånar oss. Doften är stor och intensiv. Det är dom mörka bären som dominerar, men visst lite örter, kryddor, aningens torkad frukt och kakao förstärker doftintrycken. En helt ljuvlig doft.

Även i gommen känns det förvånansvärt piggt och friskt för att vara 17 år gammalt. Mörka körsbär, solmogna björnbär, blåa plommon, skogshallon och något enstaka svartvinbär startar smakresan. Efterhand fylls det på med lite torkad frukt, örter, kryddor och några mandlar. En trevlig syra bjuder tillsammans med mjuka tanniner ett stillsamt motstånd. Det hela rundas av med en vidunderlig eftersmak med återkommande söta, mörka körsbär och torkad frukt (fikon, dadlar, russin, katrinplommon) samt en exklusiv bitterhet av mycket mörk choklad och körsbärskärnor. 

Magiskt gott. Kanske kan det utvecklas något ytterligare, men framförallt kommer det att hålla den här nivån i åtskilliga år till.

Betyg 5-