Vinbaren 28+.

Restaurangen 28+ är en av stjärnorna på den göteborgska kroghimlen. Vårt första besök gjorde vi redan 1985. Den var då mindre än ett år gammal och saknade stjärna i Guide Michelin, men för oss innebar besöket en gastronomisk upplevelse av stora mått. Stjärna och andra utmärkelser var ju bara en tidsfråga. Återvänt har vi gjort med jämna mellanrum.
Dom öppnade en vinbar, där en också kunde äta. Vi hade hört mycket gott om både utbudet av viner på glas och dom rätter som serveras där. I mitten av november var det dags för vårt första besök.

Vi startade kvällen med ett ostron och lite champagne, medan vi funderade på vad vi skulle välja från menyn. Nu har jag ju inte varit någon ostronfantast utan lite föraktfullt sagt att det är ungefär samma upplevelse som att gå ner till vår havsvik och ta en kallsup, men den här kvällen omvändes jag, Tack Stig och Anki för uppmuntran. Det här holländska ostronet var en stor smakupplevelse och ostronfantasternas skara har utökats.

Brut Tradition Hatté et Fils
I byn Verzenay hittar vi Bernard Hatté et Fils. I början på 1950-talet började dom sälja champagne under eget varumärke. Dessförinnan hade druvorna sålts till de stora champagnehusen. Tidigare i år skrev jag om deras Cuivée Benjamin. Det vi dricker i kväll är deras Brut, som är gjord på Pinot Noir (40%), Pinot Meunier (40%) och Chardonnay (20%). Oftast är det en blandning på två årgångar samt 15% så kallat reservvin.
Frisk doft med lite röda bär, citrus, skolkrita samt någon liten brödighet.
I munnen känner vi en frisk ton av lime, lite rödare citrus, smultron och jordgubbar, mineraler och mariekex. Stor och pigg syra gör vinet nästan törstsläckande.
Betyg 4

Blanc de blancs från Damien Hugot.
Damien Hugot började göra champagne under eget namn i början på 1990-talet. Han hade tagit över 3 ha av sin fars vinmarker i Chouilly (någon mil öster om Epernay). Idag äger han 6 ha det mesta runt Chouilly, men också lite Pinot Noir i utkanten av Epernay samt några odlingslotter i Cramant. 
Det vi dricker i kväll är hans Blanc de blancs dvs den är gjord uteslutande på druvan Chardonnay. Den består av en blandning av två årgångar. Minns jag rätt så är det 70% från 2012 och resten från 2011.

Frisk i doften med tydliga inslag av gröna äpplen, lite citrustoner, mineraler som påminner om våta grusgångar men även gammaldags skolkrita, nybakat bröd och någon diffus kryddighet.
Härlig friskhet i munnen, men förvånansvärt lättdrucken. Smaken av gröna äpplen, diverse citrusfrukter, någon liten ton av päron, mineraler, mandelbeskvier samt lite aprikoser i avslutet.
Härlig syra, fin mousse och riktigt god.
Betyg 4+

Vi valde kvällens trerätters meny, där första rätten var en toast Skagen. Perfekt till vår champagne. Huvudrätt var oxfilé med rotfruktsstomp. Avslutningen var en läcker sorbet. Väldigt, väldigt gott! Höga förväntningar infriades med råge!

2015 Pinot Noir Bourgogne från Lignier-Michelot.
Den huvudsakliga verksamheten ligger i byn Moreys Saint Denise. Familjen har varit vinodlare i åtskilliga år, men först år 2000 började dom göra viner under eget namn.
Det här vinet är en blend på druvor från vingårdslägen i Bons Bâtons, Champs Perdrix och Les Hâtes. Hälften av klasarna avstjälkas. Den andra hälften görs det inte. Ungefär en tredje del av musten har fått mogna på nya ekfat, vilket gör att tonerna av ek är försvinnande små.

Jag blir ofta besviken då jag dricker Bourgogne, men den här flaskan är helt enkelt lysande. Det finns säkert både mer komplexa och elegantare bourgogner, men i den här finns det charm, lite egensinne och en tillgänglighet redan nu som vi uppskattar.
Här finns en fin kompott av röda bär, finstämda örter och kryddor, trevlig, alert och inbjudande syra. Charmiga och behagfulla tanniner. Hela sällskapet nickar belåtet redan efter första klunken
Betyg 4

Amaroneproducenterna Damoli och Bertarole besöker Barrique i Göteborg.

I mitten av november var det finbesök i Göteborg. Vi gästades av amaroneproducenterna Damoli och Le Bertarole. Tillsammans med importören Vino Conoscenza hade dom en provning på restaurang/vinbaren Barrique.

Lara Damoli presenterar sin vingård och sina viner. Rolf Olofson, Barriques delägare, deltar entusiastisk i provningen..

Damoli är en vingård som gått under min radar, så det är första gången jag bekantar mig med deras viner. Det blev en mycket positiv upplevelse. Lara berättade att dom är ett litet familjeföretag som i generationer bedrivit jordbruk och vinodling. Ja faktiskt ända sedan tidigt 1600-tal, men att själva vintillverkningen låg nere några årtionden. Nu är det fadern Bruno som har ansvaret för odlingarna, sonen Daniele som är vinmakare och dottern Lara som ansvarar för marknadsföringen. Vingården ligger i Jago-området strax väster om Negrar, men dom har också ett vinfält i Mazzano norr om Negrar beläget på 400 meters höjd.

Totalt gör dom 6 olika viner varav vi fick prova tre. Den vanliga Valpolicellan, Recioton och IGT-vinet ingick inte denna gång i provningen
2016 Biancheté Bianco Veronese IGT.
Detta är ett vitt vin gjort till 100% på den blå druvan Corvina. Till det här vinet har dom använt de minst mogna druvorna. Dessa pressas försiktigt direkt efter skörd. Skalen skiljs omedelbart från druvjuicen för att på så sätt undvika färgämnena från skalen. Jäsningsproceduren äger rum på ståltankar. Den fortskrider långsamt under cirka 10-15 dagar. Vinet får sedan vila en kortare tid på ståltankar innan den buteljeras.
Färgen är halmgul.
I doften gula stenfrukter, aningens citrus och en mycket tydlig ton av regnvåt grusgång.
Smaken är frisk och domineras av de gula stenfrukterna, gul/gröna äpplen, skolkrita, steniga mineraler och i avslutet en liten blommighet.
På det hela ett mycket trevligt vin, som gjort för gravad lax, smakrika fiskrätter, krabbgryta med lite sting. På bolaget kostar det 222 kr
Det är fascinerande med vin. Detta är 100% Corvina och det är vitt. Det kraftfulla röda vinet La Poja från Allegrini är också 100% Corvina. Varandras diametrala motsatser vad gäller färg och smak.

2012 Giago Valpolicella Ripasso.
En enastående god Ripasso. Här behövs ingen ytterligare lagring. Helt drickklart nu och på topp de närmaste två till tre åren. Det är gjort på druvorna Corvinone (45%), Corvina (30%) och Rondinella (25%). Druvorna skördas lätt övermogna. Pressas omgående. Jäser tillsammans med skalen i ståltankar under 15 dagar. En andra jäsning med resterna från amaronetillverkningen innan vinet tankas över till Barriquer av fransk ek, där vinet får mogna i tre år. Slutligen ett år på flaska innan det anses moget för marknaden. En perfekt balanserad Ripasso. Ingen överdådig fruktighet. Mer eleganta mörka körsbär, plommon, örter och kryddor. Fin syra och behagfulla tanniner som bjudet ett visst motstånd. Detta måste vara en av SB:s fyra till fem bästa Ripasso. Pris 259kr.

2010 Checo Amarone della Valpolicella
Även detta är ett vin som är helt på topp och kommer säkert hålla sig där i ytterligare några år. Detta är ju lite av Damolis filosofi att vinerna ska vara drickklara och inte behöva någon ytterligare lagring för att kunna avnjutas. Samma druvmix som i deras Ripasso. Druvorna har fått ligga och torka i 100-120 dagar innan de pressas. Jäsningen sker på ståltankar och varar runt en månad. Vinet får sedan mogna i 4-5 år på små, begagnade ekfat.
Här finns en fin elegant doft av mörka körsbär, torkade frukter, lite örter och någon krydda.
Smaken går lite i samma stil med söta mörka körsbär, blåa plommon, en liten kryddigthet och i avslutet en bitterljuv ton av espressokaffe, mörk choklad och körsbärskärnor. Visst är det mjuk och runt, men med avrundade tanniner som bjuder ett försiktigt motstånd. Vinet har en bra friskhet. Ett väldigt välbalanserat vin utan en överdådig fruktighet. Elegans före kraft. På SB är priset 522 kr.

Alla Damolis tre viner som vi fått prova känns väldigt köpvärda och visst kommer vi att fylla på vårt förråd av dessa.

Marco Venturini från Le Bertarole berättar om vingården och sina viner.

Även Le Bertarole har tre viner som vi provar. Marco från ägarfamiljen Venturini träffade vi första gången i april 2008 på en legendarisk provning nere i Fumane. Det är faktiskt så att Le Bertarole är medskyldiga till att vi fastnade i amaroneträsket. Någon gång 2006 (5 år före blogstarten) drack vi deras amarone från år 2000 och sedan var vi sålda.
Du som vill veta lite mer om gården och deras viner kan läsa om ett besök jag gjorde där  2011.

2015 Valpolicella Ripasso
Den är gjord på Corvina (40%), Corvinone (30%), Rondinella (20%) samt 5% vardera av Croatina och Oseleta.
Vinet har fått ligga till sig i arton månader på en blandning av ekfat av varierande storlekar.
Den här Ripasson känns i nuläget lite sluten och mår säkert bra av något års vila. Den går i en stramare och mer tanninrik stil än Damolis variant. Sedan några år tillbaks ingår 5% Oseleta, vilken ofta ger ett tanninrikare vin.Frukten känns lite ljusare, har en fin kryddighet, mer påtaglig ek och ett avslut av rostade mandlar och torkad frukt

2013 Amarone Podere Cariano
Le Bertarole gör två Amarone. Den här är det senaste tillskottet och lanserades i och med årgång 2007. De är gjord på druvorna: 35% Corvina, 35% Corvinone, 20% Rondinella, 5% Croatina och 5% Oseleta. Druvorna kommer från vinfält på en lägre höjd, vilket gör att den ibland även kallad deras låglandsamarone. 
Druvorna har torkats i tre månader. Vinet har fått mogna i tre år på en blandning av barriquer och lite större ekfat.
I doft och smak är det mörka skogsbär och mörka körsbär som dominerar. En finlemmad ört och kryddighet noteras liksom inslaget av torkad frukt och nötter. I nuläget känns den lite stram och inte fullt utvecklad, men här finns en potential som lovar gott. Den kostar på SB 377 kr och i prisläget under 400 kr tillhör den dom bättre.

2012  Avdentes Fortvna Ivvat IGT
Det här är första årgången av det här vinet och därmed det senaste tillskottet i Le Bertaroles vinportfölj. Detta är något så unikt som ett vin gjort uteslutande på druvan Croatina. Druvorna har skördats sent på året när dom är övermogna. Vinet har fått vila upp sig i tre år på ekfat.
Ett riktigt litet kraftpaket med ordentligt tryck i doft och smak.
I den stora och intensiva doften hittar vi mörk frukt, en del kryddor, läder, jord och lite vått grus.
I munnen breder en stor mörk frukt ut sig. Vi känner mörka körsbär, svarta vinbär, blåbär och björnbär. Kryddigheten är stor, där främst svartpeppar noteras men också lite ingefära och unset muskot. Lång eftersmak med mera mörk frukt och svartpeppar. Syran finns där och skänker friskhet. Tanninerna nafsar runt i gommen på ett trevligt sätt.
Visst är det stora och intensiva smaker, men jag tycker Marco lyckas tygla detta och givit vinet en bra balans.
Priset på SB är 299 kr och jag tycker det är värt varenda krona. Ett lite annorlunda och spännande vin. Visst har jag köpt på mig ett par flaskor.

Valpolicella i slutet av oktober. Dag 2.

Det har varit en natt med storm, häftigt regn och åska. Ute på gårdsplanen ligger omkullblåsta platsbackar. I övrigt inte så mycket materiell skada. Fast nu kan vi skymta lite blått här och där på himmelen.
Det är bråda dagar på vingården. Viner buteljeras (ny batch ripasso). En del skeppas iväg till USA eller annorstädes. I källaren är det full sysselsättning med att pressa corvinadruvorna, som torkats i en månad. Corte Cariano på G. Vi ser inte så mycket av Alberto. Nu är det vintillverkning som gäller.

Istället har han kusin Martina tagit över i vinbutiken. Hon är utbildad inom vinicultura och agricultura. Hon gör också en del guidningar på vingården.
 På en alldeles utmärkt engelska berättar hon att 2018 års skörd är väldigt lovande. Konsortiet var där för ett par dagar sedan och tittade på deras druvor och gav dom högsta betyg.

Så gott folk Titari och Inferi 2018 lovar stordåd.



Vi har beställt lunch till kl 12 på Enoteca Valpolicella i Fumane. En promenad på drygt 45 minuter. Det klarnar upp allt mer. Solen skiner och vi får en fin promenad. Vi går på den östra sidan genom ett villa område. Snart är vi ute bland vingårdarna. En del kända namn dyker upp.

Vi är i väldigt god tid, så vi kikar in hos Bertarole och på grusplanen står Marco. Vi hojtar till och det blir ett kärt återseende. En liten rundtur på gården och en spontanprovning på kontoret. Vi testar för första gången Avdentes Fortvna Ivvat gjort på 100% Croatina, som är mycket sent skördade. Ett litet kraftpaket med mörk frukt, örter och kryddor som främsta attribut. Fogliga men ändå nafsande tanniner. Det här vinet finns på SB för 299 kr, så vi beslutar oss omgående för ett köp. Vi fick även ett fatprov på 2017. Det kommer bli något alldeles enastående.

Lunchen på Enoteca är alltid magisk. En av våra absoluta favoritställen. Pastan är bland det bästa som går att uppbringa. Vinlistan är både omfattande och trevligt prissatt.
2012 Ripasso Jago från Villa Spinosa.
I sin lite strama och ändå fruktiga stil helt sagolik till den här pastan. De fina körsbären, de läckra skogsbären, örterna och så lakrits och mörk choklad i avslutet. Mmm......
2011 Amarone Gioè från Santa Sofia
En ny bekantskap för oss. Vi tog chansen att testa denna till osten. Vi konstaterar ett riktigt hårdostvin med ordentligt tryck i frukten. Söta mörka körsbär, plommon, torkade fikon, någon liten ton av örter och aningens mörk choklad. Hyfsat frisk och väldigt snälla tanniner.

Mätta och belåtna vandrar vi hemåt.
Det har blivit sensommarväder. Vi väljer nu att gå upp på bergskammen (Monte Sant Urbanao). Här går en liten grusig väg. Några bilar möter vi inte endast några traktorer.  Olivskörden har börjat!
Utsikten är sanslös.

Vi kan starkt rekommendera den här promenaden när vädret är fint.

Kvällen avslutas som den bör göra när en bor hos Brunelli.
2013 Campo del Titari
47 euro kostar den på gården och blir en magnefik avslutning till våra ostar, salami och skinka.
Jag skrev på Club Amarones hemsida en artikel om en Titari vertikal. Mina tankar om årgång 2013 sammanfattade jag så här:
Detta är inget annat än en sagolik amarone. Visserligen ännu ung, men två timmars luftning och kvällen blir magisk. Jag är ganska säker på att den kommer utvecklas ytterligare. Jag vill ändå påstå att få amarone når den här nivån som Titari redan nu uppvisar. Ytterligare ett mästerverk från Luigi Brunelli. Vi bugar oss djupt!!

Precis så är det!!

Valpolicella i slutet på oktober. Dag 1.

Bloggandet har gått trögt i november. De två inläggen om Langhe tog längre tid att förbereda än vanligt. Därtill har vi hunnit med en vända till Stockholm samt haft väldigt mycket att göra på hemmaplan. Nu ska vi hålla oss hemma och hoppas få bloggat allt det vi ligger efter med.

Är en tvungen att ha bil, då en besöker vingårdar? Det är klart att ska en handla eller besöka producenter som ligger lite avlägset, så är det väl ett måste. Många av de vingårdar vi besökte i Langhe kändes tillgång till bil som ett måste. Vår sista del av Italienresan klarade vi oss utan bil. Vi tog tåget på söndagsmorgonen från Alba till Turin. Ett par timmars väntan och sedan snabbtåget till Verona.Vi välkomnades där av hällande regn. Vi tog en taxi från järnvägsstationen i Verona till Brunelli i San Pietro in Cariano. 40 euro gick taxiresan på.

Rummen som Brunelli tillhandahåller är väldigt fina. Vi har bott här förut och kommer gör så även nästa år. Du som vill veta mer om boendet klickar bara in på den här länken
Tycker en om att promenera som vi gör, så finns det åtskilliga vingårdar och restauranger att besöka på gångavstånd. En busstur in till Verona tar 45 minuter och kostar några euro.
Brunellis vingård ligger i utkanten av San Pietro in Cariano, alldeles nedanför den gamla kyrkan.

Regnet upphörde och vi tog en promenad intill en av byns pizzerior. Ganska så fullt den här söndagskvällen och ännu fler av byborna som kom och hämtade. Vi förstår dom. Hysteriskt bra pizzor. Vi kan verkligen rekommendera ett besök hos dai Butei beläget mitt i centrum.

2014 Ca Carnocchio från Salette
Vi har inte druckit så mycket av Le Salettes viner. Deras Rosato är riktigt hygglig och amarone Pergole Vece 2011 alldeles enastående god. Här kan du läsa mina hyllningar.
Kvällens pizzavin är gjort på druvorna Corvina, Oseleta, Rondinella, Sangiovese, Croatina och Corvinone. Druvorna har fått ligga och torka i tre månader. 18-20 månaders vila på ekfat och sedan 6 månader på flaska innan det är moget för marknaden.
Mogna mörka skogsbär och körsbär, plommon, en del örter, liten pepparton och någon diskret ton av muskot. Bra syra och smånafsande tanniner. Ett avslut av körsbärskärnor och mörk bitter choklad. Ett mycket trevligt och gott vin, som funkade strålande bra till våra pizzor.

Vi promenerade hem i den mycket behagliga oktoberkvällen.
Vi får en god natts sömn.

Första morgonens frukost bjuder Brunellis på. I kylen finns youghurt, gott om skinka och ost, frukt,skorpor, marmelad, kaffe och te
Måndagen bjöd på ett riktigt busväder. Hårda vindar och störtskurar. Stora problem i både Verona och Venedig, men på något mirakulöst sätt lyckades vi promenera tämligen torrskodda.

Förmiddagen tillbringas i San Pietro in Cariano, där vi hittade en mycket trevlig kaffebar. Köpte på oss lite mer frukostmat hos La Familia inne i byn. Hinner precis tillbaks till Brunellis när himmeles portar öppnar sig. En halvtimma håller det på.

Så fort regnet upphör vandrar vi igenom de närliggande vinfälten och kommer fram till Masi och Villa Monteleone. Siktet är inställt på att äta lunch på "La Primavera". Vi klarar oss nästan fram innan nästa störtskura tar sin början.
 En enkel lunchrestaurang, men med välgjord och god mat. Det här är den lokala lunchrestaurangen. Passar oss bra den här gråtrista dagen. En enklare trerätters gick på 11 euro. Nice!!

2013 Brolo Campofiorin Oro från Masi.
Vinet är gjort på mestadels Corvina samt några skvättar Rondinella och Oseleta. Ett riktigt gott och bra vin. Det satt som en smäck till vår mat. Det finns en mörk frukt med tydliga körsbär, lite skogsbär och en viss örtighet. Bra syra och inslaget av Oseleta ger vinet en stramhet som gör det till ett utmärkt matvin. På SB kostar det dryga 200 kr. Här på lunchkrogen är priset 20 euro.

Det finns en väldigt trevlig promenad som sträcker sig runt  den berömda familjen Alighieris domäner. Dom fyra fontänernas väg. Percorso delle 4 Fontane. Vi har gått den åtskilliga gånger, men det fick bli en tur även i år.
Alldeles i slutet av den här lilla promenaden börjar det droppa från himmelen. Vi kan se att en redig regnskur är på ingång.

Lyckligtvis är vi precis framme vid La Rivendita, där en kan både provsmaka och inhandla viner från Masi. Vi söker skydd där.

Vi väljer två av Masis toppamarone: 2012 Costasera Riserva och 2011 Campolongo di Torbe.

Costasera Riserva lanserades 2008 och den första årgången var 2003. Den har ända sedan dess varit en av mina favoriter. Här är det årgång 2012 (ännu inte dykt upp i Sverige) som vi får testa. Vad jag tyckt om tidigare årgångar kan du läsa om här.

Visst är 2012:an ung, men vi förstår att flaskan varit öppnad någon dag. Den känns därför förvånansvärd tillgänglig. Ungdomlig frukt där vi främst noterar söta mörka körsbär, mörka skogsbär och blåa plommon. Här finns också en hel del örter och torkad frukt. Lång eftersmak. Bra syra samt en tydlig tanninstruktur. Här finns ju runt 10% Oseleta och det gör Riservan så mycket mer attraktiv än den vanliga Costasera. Just den lilla stramheten uppskattar vi.

2011 Campolongo di Torbe. En sagolik amarone, som vanligtvis brukar behöva bli närmare tio år innan den bjuder upp, men den här 2011:an är i ett fantastisk skick. Jodå, det visar sig att flaskan varit öppnad i ett par dagar, visserligen med korken på. Den har således fått en luftning som gör att den när vi provar den är inget annat än magisk. Stor komplex doft av körsbär, plommon och torkad frukt. Örter, lite vanilj och mandlar. Smaken domineras av solmogna mörka körsbär och björnbär. Syrliga tranbär, lite örter, små nätta toner från fathanteringen och mörk choklad. Smakerna dröjer sig kvar i munnen länge.

Masi har ett projekt som går under namnet Masi Contemporary Art. Det startade 2013 med att Ernst Billgren utformade etiketten. 2015 hade turen kommit till Maya von Moos. Jag skrev en bloggpost om detta, som du kan läsa här. 2017 blev det den kanadensiske konstnären Susan A Point som fick uppdraget. En närmare presentation av henne finns att läsa här. 2013 var det Costasera 1998, 2015 Costasera 1999 och följdenligt 2017 Costasera 2000. Dessvärre har den svenske importören inte släppt den senaste delen i Masis Contemporary Art i Sverige.

Jag kan varmt rekommendera ett besök på La Rivendita. Här ges en möjlighet att prova många av Masis viner. Vi hade ett långt och trevligt samtal i denna mysiga miljön med dom som jobbade där. Det slutade med att dom tyckte det var onödigt att vi betalade något. Det var ju inte så mycket kvar i flaskorna. Man bugar för den gästfriheten.

Regnet hade upphört, men hängde i luften, men vi kom hem precis innan det riktiga ovädret bröt ut. Full storm och piskande regn, som smattrade mot fönsterrutorna.

Kvällen avslutade vi "hemma". Vi hade ost, skinka och lite andra tillbehör, så vi åt kvällsmaten i Brunellis provningslokal. Vinet stod på rummet när vi kom. Det var tydligen vår välkomstpresent. Dom anstränger sig verkligen för att få gästerna på gott humör. 

2015 Campo del Maestro är den andra årgången av det här ytterst delikata vinet. 

Översatt till svenska blir det här "Mästarens vinfält". En hyllning till druv-mästaren dvs den person som tagit hand om vinfältet under årens gång. Det här vinfältet är "Campo Inferi" dvs samma vinfält som där druvorna till deras Amarone Riserva med samma namn odlats på. Beläget 220  m över havet och med jordmånen vitkalksten och märgel.

Druvsammansättningen är Corvina (50%), Oseleta(10%), Rondinella(10%) samt 5 procent vardera av Negrara, Corvinone, Croatina, Forselina, Sangiovese och Cabernet Franc.
Druvorna skördades i slutet av september och fick sedan ligga och torka i fyra månader. I februari ägde pressningen och jäsningen rum. Vinet har därefter fått mogna i 22 månader på franska barriquer (225 liters ekfat).

Visst är det ungt, men det anade vi, så vi lät det få två timmar på karaff innan vi skulle avnjuta det. 

Massor av mörk frukt i doft och smak, örter, mineraler, en del torkad frukt, aningens vanilj, mörk choklad, lite espressokaffe och i avslutet krossade körsbärskärnor. Ett sagolikt vin fick avsluta en lika sagolik dag. 

Helt osannolikt att vi kunde promenera dryga 10 km den här dagen, där häftiga regnskurar avlöste varandra, utan att vi fick särskilt mycket regn på oss. Prognosen för morgondagen visar sol från lunch.

Langhe i oktober. Dag två. Lördag.

Vi stiger upp i hyfsad tid. Äter vår italienska frukost (se gårdagens inlägg). Kl 09 kommer vår taxi som tar oss ner till Alba. Det är lördag och därmed marknadsdag. De smala gatorna är fyllda med handlare främst med diverse kläder och textilier. På de små torgen är det ost, korv, grönsaker, olivolja mm. En gemytlig och trevlig stämning. Vi har bestämt träff på Vincafé. Dags förmiddagens första kaffe, som för min del blir en caffè macchiato.

Tryffelfestival, ostar bl a mozzarella och så klart kommers. Hela centrum i Alba är på lördagsförmiddagen en enda stor marknad

Vi bilar runt och ser berömda byar såsom Barolo, La Morra, Serralunga, Montforte m fl. Berömda vingårdar kan vi skymta genom diset.
Siktet är inställt på Serralunga d´Alba.

Där på toppen i byn, precis bakom kyrkan ligger Trattoria Cascina Schiavenza, som också är en del av själva vinfirman med samma namn.
1956 startades verksamheten av bröderna Vittorio och Ugo Alessandria. Idag är det systrarna Enrica och Maura som tillsammans med sina män Luciano Pira och Walter Anselma förvaltar den drygt 10 ha stora egendomen. Inga pesticider eller konstgödsel, naturlig jäst,plantering och skörd efter månens olika faser.. Jäsningen på gamla cementcisterner. Lagring av vinerna sker på traditionella gamla botti av slavonsk ek.
I deras vinportfölj finns en Dolcetto, en Barbera, en Langhe Nebbiolo samt fem olika Barolo varav tre vingårdsbetcknade.

Det är ju tryffeltider, så fram till bordet kommer en korg med sex olika tyfflar. Vi får lukta på dom och bestämmer oss för vilken vi vill ha. En stund senare kommer vår valda tryffel till bordet med en våg, så vi ska veta vad den väger. Vid själva bordet hyvlas det på tryffel allt efter behag. När det är dags för notan vägs tryffeln igen och på så sätt fastställs det hur mycket tryffel vi konsumerat.

Hustruns huvudrätt. En specialitet i Alba.

Det här är en restaurang som jag verkligen kan rekommendera. Fantastisk mat. Jag åt till förrätt en samling Langhe-specialiteter bl a råbiff, vitello tonnato,  en urläcker crepes samt en sallad och som huvudrätt en sagolik kalv bräserad i barolo. Minnet får det att vattnas i gommen.

 Vi drack till maten en Barolo från gården.
2013 Barolo Broglio. Här kommer druvorna från vinfältet Broglio beläget på en höjd av 360 m ö h och strax utanför själva byn.
Visst är det här ett ungt vin, men ändå redan nu riktigt tillgängligt. Här finns en alldeles underbar jungfrulig frukt i form av röda bär (hallon, lite körsbär,, några tranbär). Lägg till lite örter och kryddor, violer och torkade rosor.

Bra syra och visst är tanninerna på bettet, men tillsammans med maten blir det ett behagfullt samspel. Lång eftersmak med någon liten nötig ton.
Ja, vi faller pladask. Den här vill vi jaga fatt på när vi kommer hem.




Här näst på tur står ett besök hos Parusso. Vi är nu i utkanten av den lilla byn Bussia. Vintillverkning har dom gjort sedan tidigt 1900-tal. Nu är det fjärde generationen som för verksamheten framåt. Idag förfogar dom över 23 ha vinmarker

I deras vinportfölj finns en Spumante, två vita viner på druvan Sauvignon Blanc, en Dolcetto, två Barbera, en Lnaghe Nebbiolo och inte mindre än sex olika Barolo.
Deras Spumante är gjord uteslutande på druvan Nebbiolo. och en andra jäsning på flaska. Inte alls så tokigt. Även om det inte får mig att göra vågen är det ändå gott och välsmakande.
Barbera D´Alba Superiore och Langhe Nebbiolo båda från 2016 känns båda två som stabila viner. Inga stordåd, men ändå goda och trevliga. Bra bruksviner. Dricker dom gärna igen, men inget jag komma att jaga.

2014 Barolo 44a Annata "Etichetta Blu".
Detta är en Barolo som görs på druvor från samtliga deras "Cru-lägen", såsom fadern Armando gjorde på 1970-talet. På senare år har den gjorts 2002,2005 och 2014. Förklaringen är väl att dom gjort bedömningen att druvmaterialet inte är tillräckligt bra för att göra Cru-Barolo och därför görs "44a Annata". Maceration med skalkontakt, spontanjäsning, inget svavel innan det buteljeras, då en minimal dos, 18 månader på barriquer.
Den här gillar vi. I doften röda bär, läder, lakrits och mossa. I munnen konstaterar vi att det är ett ungt vin med en stora syra och med tanniner som tar rejäla grepp i gommen. Inte utan elegans. Här finns en fin frukt, läckra örter, svart te, nypon och någon liten blommighet (violer, rosor).

2010 Barolo Bussia.
Provningens höjdarvin. Så in i bänken läcker. Druvorna kommer från vinfälten Rocche och Munie i Bussia-området. Vinrankorna har en ålder på 15-50 år. Efter att druvorna pressats följer en hyfsad lång maceration, spontanjäsning. Mognar i 18 månader på barriquer.
Redan i den läckra doften känns en fin elegans. De röda bären dominerar, men i sällskap med regnvåt jord, höstlöv, torkade rosor, ett litet knippe örter och unset mint i avslutet.

I munnen känns vinet väldigt drickmoget. Körsbär, hallon, tranbär, några enstaka slånbär sällskapar med lite örter och kryddor, någon liten blommighet och en försiktig ton av espresso i avslutet. Syran är alert. Tanninerna finns där och biter behagfullt. Vi kan inte göra annat än buga oss. Ett riktigt gott vin, som vi ska försöka jaga fatt på.


Vi avslutar kvällen i La Morra. Vi träffar den mycket sympatiske konstnären Pierflavio Gallina, som hade en utställning. En av hans litografier med motiv från Langhe fick följa med oss hem. Vi gick till en närliggande vinbar och drack ett glas Spumante innan vi skildes från Pierflavio.

Det blev Deltetto Brut från 2013. En blandning av Pinot Nero och Chardonnay. Jäsningen äger rum på ståltankar. Andra jäsning på flaskan, där vinet får ligga på sin jäst i nära fyra år. En härligt frisk och pigg Spumante med massor av gul/gröna äpplen, en del citrus, stenaktiga mineraler, några gula stenfrukter och krossade mariekex. Lättsam men ändå full av egen karaktär. Gott!

Så blev det dags att runda av den här kvällen. Dags för resans första pizza. En fantastisk pizzeria. Helt magiska pizzor. Det här stället kan vi verkligen rekommendera.

2017 Dolcetto Visadi från Domenico Clerico.
Alldeles i närheten av Monforte d´Alba ligger den här vingården. De första dolcettoplantorna planterades 1950 och de senaste 2004. Macerationen varar 5-7 dagar tillsammans med druvornas skal.Vinet har legat 10 månader på rostfria ståltankar innan de buteljerades. 
En härlig Dolcetto med fin mörk frukt i såväl doft som smak: plommon, körsbär, slånbär. Slank, viss stramhet. Fin syra. Alerta men väluppfostrade tanniner. I eftersmaken en härlig liten bitterhet från körsbärskärnor. Vi gillar den här. Det har gått många år sedan jag senast drack Domenico Clericos variant. Vad jag tyckte då kan du läsa här.

Så närmar sig våra dagar i Langhe sitt slut. Imorgon söndag är det resdag. Alba till Turin. Turin till Verona. Tåg hela vägen.

Langhe i oktober. Del 1. Fredag.

Så har då Vintankar till slut besökt Langhe i Piemonte. Vi tog flyget till Turin, där de goda vännerna I och M möter oss. M är född och uppvuxen i Neive, så en bättre guidning om Barbaresco och Langhe är det svårt att få. Vi åker direkt ner till Alba.

Vi bor på det vackert belägna Agriturismo Paitin. Det ligger på en kulle med mycket fin utsikt.
Den första kvällen när vi kör dit får vi väja för en vildsvinsflock.

Vi checkar in och sedan direkt ner till centrum i Alba och äter lite kvällsmat på det mycket trevliga Vincafé. För min del blir det Vitello tonnato och raviolo. Vi delar på en flaska Dolcetto di Diano d´Alba från Sori Costa Fiore av årgång 2016.
Maten håller hög klass och en Dolcetto sitter som en smäck. Friskt, matvänligt, slankt, härlig röd frukt, med några mörkareinslag, fina kryddor, behagfulla tanniner och så den där lilla bittra tonen i eftersmaken, vilken får mig att tänka på körsbärskärnor.
Den här dricker jag gärna igen.

Fredagsmorgonen startade med en italiensk frukost.
Youghurten, frukten och det mörka brödet fastnade inte på bilden

Vi ser Paola (gift med Giancarlo) och Giancarlos pappa Alfonso.

Vi blev upphämtade av I och M runt 08.30 och så iväg till Azienda Agricola Ronchi. Vinodlare sedan sent 1800-tal. Alla druvor såldes till större företag, men på 1950-talet började dom göra viner själva. 1996 tog Giancarlo över ansvaret för verksamheten. Tillsammans med hustrun Paola, fadern Alfonso och vinmakaren Paolo Caciorgna har dom lyckats göra goda och spännande viner.
Idag omfattar egendomen 5,5 ha vingårdar i Barbaresco-området samt ytterligare en ha i Guarene. Det är där dom odlar Arneis.
Årsproduktionen ligger på cirka 25 000 flaskor.
Eko-tänket finns där, så inga kemiska bekämpningsmedel eller konstgödning.

På en hyfsad engelska guidade Paola oss igenom stora delar av deras portfölj. Vi provade de flesta av vinerna så när som på deras Dolcetto och Freisa. Rakt igenom trevliga och välsmakande viner.

Dom testar olika jäsnings och lagringsprocedurer. När det kommer till Arneis har dom bestämt sig. Den ska enbart få ligga till sig på amforor (runt sju månader). Lite drygt 400 flaskor gör dom.
Har en smakat den så är det lätt att förstå beslutet. Den här är riktigt god.
En hyfsat stor doft av gula stenfrukter, någon blommighet, lite örter, rivet limeskal och krossad flintastenar.
Även om doften är tilltalande så är det när vi smakar på det som vi lyfter på ögonbrynen och nickar belåtet. En rätt så intensiv och komplex smak, där vi noterar gröna äpplen, några citrustoner, persika, lite mango, några pepparkorn, kalk- och stenmineraler som lämnar lite sälta i avslutet.
Riktigt gott. Behöver inte lagras, men klarar säkert 3-4 år i källaren. Den här vill jag dricka mer av!!

Langhe Rosso 2016
En blandning på mestadels Merlot, men också en slatt Nebbiolo. Jäst på ståltank och sedan har det fått mogna på stora ekfat.
Mörka bär, jord, lite läder, några örter och en fin liten kryddighet. Bra syra och snälla tanniner gör att det känns tillgängligt redan nu. Det här dricker vi gärna igen.

Vi avslutar med att prova årgångarna 2013 och 2014 deras Barbaresco. Vi faller pladask för 2013. Vinet har fått mogna i två år på 2000-liter stora ekfat.
I doften: en hel drös med röda bär, jord, läder, höstlöv, nypon, lite rosor, aningens örter och kryddor samt några mineralstänk. En trevlig och fin friskhet parad med tanniner som småbiter i gommen på ett riktigt anständigt sätt. Kan absolut drickas som den är idag även om jag tror den kommer utvecklas fint de närmaste åren.
Årgång 2014 är inte alls så tokig. Årgången som sådan har ju ett något skamfilat rykte, men jag tycker Giancarlo lyckats bra. Inte riktigt samma tryck, balans och elegans som i 2013, men ändå trevlig och god.

Vi hastar vidare till Barbaresco. Vi tar oss upp i tornet för att njuta av utsikten. Denna disiga dag där solen inte riktigt vill tränga igenom begränsas så klart utsikten, men den ger ändå en fingervisning om landskapets skönhet.

Längst ner till höger ser vi Carlo och Daniel leverera Nebbiolodruvor
av högsta kvalitet till kooperativet Produttori del Barbaresco

Vi åt en underbar lunch i Barbaresco på Trattoria
Antica Torre i sällskap med den mycket sympatiske vinodlaren Carlo Varaldo. 86 år och still going strong. Nebbiolo-druvorna lämnas till Kooperativet Produttori Barbaresco. Han gör sitt egna Dolcettovin. Vi delade en flaska till lunchen. Vi gick sedan hem till honom och fick oss ett fatprov på 2018.
Årgång 2017 är ungt, friskt, slankt och med syrliga körsbär, röda vinbär, några slånbär, lite nypon och ett litet knippe örter. En alert syra tillsammans med behagfullt bitande tanniner gör den här dolcetton till en utmärkt medspelare till diverse pastarätter.

Javisst är det tryffelsäsong i Alba. Den här läckerheten gjorde någon person lycklig

Vi hann i all hast med ett besök hos Produttori del Barbaresco.  Aldo Vacca visade oss runt. Berättade kortfattat historien om prästen Don Fiorino Marengo som såg till att verksamheten 1958 kom igång  efter att ha legat nere i ett par decennier pga fascisterna och andra världskriget. Du som vill läsa mer kan göra detta här och här.

Tiden hade flugit iväg och det var dags för fredagens avslutande vingårdsbesök.

Cantina del Bricchetto och den mycket engagerade och intensive vinmakaren Franco Rocca berättade och visade oss runt.
Det hela avslutades med en vinprovning med tillhörande ost.

Ett familjeföretag som förfogar över 4,5 ha och som producerar runt 25 000 flaskor. Beläget på kullarna i Neive. Allt sköts av Franco själv och så klart med bistånd av hustrun Susan. En mycket intensiv och fascinerande man. Det här med mässor och marknadsföring hade han inte mycket till övers för. Tydligen sålde han sina viner ändå både i Italien och på export.

Av någon outgrundlig anledning blev det inga kort tagna på själva vinprovningen.

Dolcetton och Barbera Ombranera gick i en stil som vi inte riktigt var bekväma med. Barbera d´Alba Bricco Sterpone var mer i vår smak.
Kronan på verket är Franco Roccas Barbaresco Albesani  som var fenomenalt bra. 35-åriga vinstockar. Dryga två år på en blandning av stora och små ekfat. Vi smakade årgång 2013. I doften röda bär, lite läder, piptobak, någon liten ton av vanilj och lakrits. I gommen en välbalanserad kompott av röda bär, örter, nypon och lite rosor.  Ung, men ändå tillgänglig. Alert syra, lite småbitande tanniner som gör att det stramar i gommen, men ändå inte alltför ansträngande. Riktigt gott idag. Kommer säkert att utvecklas fint de närmaste åren. Den här dricker jag mer än gärna igen och ska så klart hålla utkik efter den. På gården kostade den 36 euro.

Ganska så trötta och huvudet fullt av intryck återvänder vi till vårt Agriturismo. Fortsättning följer......