Några av våra grannar var hembjudna på middag hos oss förra helgen. Vi hade förstås lite välkomstdricka och en förrätt.
Den här ljuvliga saken begåvades vi med av Stig och Ann-Christine för fjorton dagar sedan.
Det fick bli kvällens förrätt. En strimlad vitlöksklyfta och lite vitt vin hällde vi på och så in i ugnen i ca 20 min.
Trögflytande och ljummen blev osten. En levainbaguette i bitar. Och ädel dryck.
Sagolikt gott!!
Millesimé 2009 blev välkomst dricka och Brut Nature till osten. Vilken kombo. Brut Nature växte till en gigant.
I början av september var en av ägarna på besök i Göteborg. Jag rapporterade om detta här. Det hela resulterade också i ett inköp av tre champagner. Två av dom korkade vi upp den gångna helgen. Intrycken från september stod sig väl.
2009 Millésimé Brut Blanc de Blancs
Torr, frisk och lite krämig med en härlig syra. Äpplen, citrus, lite rostat bröd och en god portion mineraler. Den fina balansen mellan syrorna, frukten och mineralerna är det som tilltalar mig.
Betyg 4+
Blanc de Blancs Brut Nature.
I doften hittar vi gröna äpplen, citrus och mineraler. Rak och enkel doft.
Intensiva smaker där de gröna äpplena har fått en liten touch av bokna, en tilltalande brödigheten och mineraler med inslag av kalk och sälta. Citrusen lite mer komplex.
Ibland kan Non-dosage-champagnerna bli snustorra och syran alltför stram, men inte i Vve Fournys fall. Här blir det bara positivt. Och så bra den gör sig till den ljumna osten!!
Betyg 4+
Priset är 279 kr. Ett verkligt bra pris.
fredag 30 oktober 2015
onsdag 28 oktober 2015
2010 ReSol. Passito Garganega från Brunelli.
I lördags när vi hade några grannar på middag, så hade hustrun gjort en verkligt läcker kaka till dessert. Det var en rödbetskaka. Det visade sig matcha vår dryck perfekt eller om det var så att jag lyckades hitta det vin som gifte sig exceptionellt bra med rödbetskakan. Hur som så stannade samtalet upp. Alla tittade på varandra. Gästerna undrade vad det var som var i glasen. En Passito Garganega från Brunellis blev mitt svar. Vi ställde oss alla upp och gjorde vågen. Ett av dom där ögonblicken då vinet tar över och man blir alldeles hänförd.
Brunelli är en odlare med verksamheten huvudsakligen förlagd till San Pietro in Cariano. Jag besökte dom första gången 2014. Detta resulterade i en artikel som jag skrev för Amaroneguiden, så den som vill veta mer om Brunelli klickar bara på länken.
Det här är alltså ett sött vitt vin, som är gjort på druvan Garganega till 100%. Brunelli har en vingård på 2 ha i Custoza. Druvorna har fått torka i ca fyra månader. Dom får sedan jäsa på 225 l barriquer. Vinet får sedan vila upp sig i nästan två år på dessa barriquer. Slutligen en sex månader lång slummer på flaska innan det släpps ut på marknaden.
Färgen har en stark gyllengul ton. Ja, det bär iväg mot bärnstenshållet.
I doften hittar vi tropiskfrukt, nötter, lite, lite honung, örter och gula frukter..
Ingen stor och omvälvande doft, mer försiktig och elegant.
I munnen är det så klart ett sött vin, men med en enastående friskhet. Från doften återkommer de tropiska frukterna och de kanderade mandlarna/hasselnötterna även i smaken. Lägg till lite torkad frukt och aningens citrus så är bilden nästan komplett. Men bara nästan för i den långa eftersmaken dyker det upp en försiktig ton av honung och ett delikat inslag av äpplen.
Det här var ruggigt gott. T o m bättre än vad jag minns, vilket inte säger lite. Dessvärre min sista flaska, så jag mailade Alberto och bad honom lägga undan några flaskor för avhämtning sommaren 2016.
Priset ligger på 15 euro och så tillkommer frakt och svensk alkoholskatt.
Betyg 5-
Brunelli är en odlare med verksamheten huvudsakligen förlagd till San Pietro in Cariano. Jag besökte dom första gången 2014. Detta resulterade i en artikel som jag skrev för Amaroneguiden, så den som vill veta mer om Brunelli klickar bara på länken.
Det här är alltså ett sött vitt vin, som är gjort på druvan Garganega till 100%. Brunelli har en vingård på 2 ha i Custoza. Druvorna har fått torka i ca fyra månader. Dom får sedan jäsa på 225 l barriquer. Vinet får sedan vila upp sig i nästan två år på dessa barriquer. Slutligen en sex månader lång slummer på flaska innan det släpps ut på marknaden.
Färgen har en stark gyllengul ton. Ja, det bär iväg mot bärnstenshållet.
I doften hittar vi tropiskfrukt, nötter, lite, lite honung, örter och gula frukter..
Ingen stor och omvälvande doft, mer försiktig och elegant.
I munnen är det så klart ett sött vin, men med en enastående friskhet. Från doften återkommer de tropiska frukterna och de kanderade mandlarna/hasselnötterna även i smaken. Lägg till lite torkad frukt och aningens citrus så är bilden nästan komplett. Men bara nästan för i den långa eftersmaken dyker det upp en försiktig ton av honung och ett delikat inslag av äpplen.
Det här var ruggigt gott. T o m bättre än vad jag minns, vilket inte säger lite. Dessvärre min sista flaska, så jag mailade Alberto och bad honom lägga undan några flaskor för avhämtning sommaren 2016.
Priset ligger på 15 euro och så tillkommer frakt och svensk alkoholskatt.
Betyg 5-
tisdag 27 oktober 2015
Villa Spinosas Ripasso och Amarone
Nu gäller det att försöka hålla sig opartisk. Vännerna Örjan och Toni har dragit igång sin verksamhet som vinimportörer under namnet Vino Conoscenza. Vintankar önskar dom all framgång.
I början av oktober lanserade dom sex viner från två producenter i Valpolicella. Vinerna finns i beställningssortimentet, så vi knappade omgående in en order. En vecka senare meddelade "min" Systembolagsbutik att viner fanns för avhämtning.
I fredags drog vi korken ur de två första.
Producenten Villa Spinosa har vi läst en del gott om. Amaronen finns ju med i Henrik Ungerths bok "Mina favoriter", liksom i Thomas Ilkjaers bok "Amarone och vinerna från Valpolicella".
Geografiskt befinner vi oss i Jago i Valpolicella Classico, några km sydväst om Negrar.
Vin har Villa Spinosa odlat sedan lång tid tillbaka. Fram till 1990 sålde man druvorna till Bolla, men därefter sköter man vinifieringen själva. I portföljen finns hela skalan av Valpolicella viner: Valpolicella Classico, Superiore, Ripasso, Amarone och Recioto. Av amarone gör dom tre olika varianter.
2011 Jago Valpolicella Ripasso Classico Superiore
I huvudsak en blandning på druvorna Corvina Veronese och Corvinone samt med en liten andel andra tillåtna druvor, som vuxit på sluttningarna runt Jago och med berget Calle Masua som skydd.
Jäsningen sker på stålfat. Först efter den andra jäsningen, på skalrester från Reciototillverkningen, får vinet ligga till sig på ekfat i ca ett år. Slutligen ytterligare 4-6 månader på flaska innan det är moget för marknaden.
Jago är en en Ripasso som inte har ambitionen att efterlikna en amarone. Den har sin egna stil och charm. Detta är egenskaper jag uppskattar. Den svenska marknaden har översvämmats av amaronelinande-wanna-be, med stor sötma, syltiga och klunkbara.
Jago står för något helt annat. Lite syrligare, slankare och kanske också lite stramare. Egenskaper som Vintankar uppskattar. Detta är ju också egenskaper som gör det till ett riktigt bra vin till en mängd pastarätter.
Färgen är rubinröd, men i en ljusare nyans än många andra ripassoviner. Färgen är faktiskt transparent.
I doften är det dom röda bären som dominerar. En tydlig ton av peppar och även lite örter kan vi notera.
I munnen får vi ett Ripassovin som känns lite lättare och slankare och med en finlemmad stramhet. Smaken av syrliga, lite ljusare körsbär är påtaglig. Visst, ett litet mörkare inslag, av diverse skogsbär finns det också samt försiktiga toner av örter. En alert syra ger den här Ripasson en stor friskhet. Tanniner finns det en hel del av. Dessa smånafsar i gommen på ett behagfullt sätt. Eftersmaken är lite längre än medel. Även här är de friska körsbären i centrum, men har också fått sällskap av lakrits, lite blommor och aningens kryddor.
Det här är ett vin vi gillar. Det gör tydligen den Italienska vinbibeln Gambero Rosso också. Just den här årgången (2011) gav dom 3 Bicchieri
Betyg 4
Vinet finns i beställningssortimentet och kostar 249 kr.
2006 Amarone Villa Spinosa
Detta är ryggraden i deras vinproduktion. Deras "Normale". Druvor som används är Corvina Veronese och Corvinone samt någon liten procentdel andra tillåtna druvor. Druvorna kommer från deras vingårdar i Jago och Figari (Marano). Vinet får ligga ett år på barriquer och sedan mellan två och tre år på fat av Slavonsk ek och slutligen ett år på flaska innan det når marknaden.
Dom gör ytterligare två varianter av Amarone
- Anteprima
Det är den amaronen som dom släpper tidigast. Den får två år på ekfat och ett år på flaska. Druvorna kommer från vingårdar i Jago och Figari (Marano)
- Gugliemi di Jago
Endast druvor från Jago. Vinet får ligga i åtta år på ekfat och ett år på flaska innan det släpps på marknaden.
Åter till deras Amarone "Normale", som vi följer under tre kvällar. Den första kvällen häller vi upp två glas som får stå och luftas i nästan tre timmar. På med korken och så få flaskan stå svalt till dagen därpå. Inga vacumpumpar eller gas. Bara på med korken.
Vi njuter av det tillsammans med en bit talegio och en bit Västerhavsost.
Färgen går i en mörk granatröd nyans. Inte helt transparent, men inte så långt ifrån.
I doften känner vi mörka körsbär, en hel del torkad frukt, en försiktig portvinston och lite örter.
Ingen doftbomb. Här finns mer elegans än kraft.
I munnen återkommer de söta mörka körsbären, den torkade frukten med en tydlig ton av russin och lite örter/kryddor. Vinet har en bra syra, vilket ger den en skön friskhet. Det finns lite tanniner, men de är alldeles lena. Hyggligt lång eftersmak med en del inslag av fat: espresso, kakao, vanilj. Torkad frukt har vi med oss hela tiden. Det dyker också upp en liten bitter ton som vi förknippar med krossade körsbärskärnor eller riktigt mörk choklad. Bitterheten adderar en extra dimension till vinet, som jag uppskattar.
Betyg 4+
Vinet finns i beställningssortimentet och kostar 549 kr.
I början av oktober lanserade dom sex viner från två producenter i Valpolicella. Vinerna finns i beställningssortimentet, så vi knappade omgående in en order. En vecka senare meddelade "min" Systembolagsbutik att viner fanns för avhämtning.
I fredags drog vi korken ur de två första.
Producenten Villa Spinosa har vi läst en del gott om. Amaronen finns ju med i Henrik Ungerths bok "Mina favoriter", liksom i Thomas Ilkjaers bok "Amarone och vinerna från Valpolicella".
Geografiskt befinner vi oss i Jago i Valpolicella Classico, några km sydväst om Negrar.
Vin har Villa Spinosa odlat sedan lång tid tillbaka. Fram till 1990 sålde man druvorna till Bolla, men därefter sköter man vinifieringen själva. I portföljen finns hela skalan av Valpolicella viner: Valpolicella Classico, Superiore, Ripasso, Amarone och Recioto. Av amarone gör dom tre olika varianter.
2011 Jago Valpolicella Ripasso Classico Superiore
I huvudsak en blandning på druvorna Corvina Veronese och Corvinone samt med en liten andel andra tillåtna druvor, som vuxit på sluttningarna runt Jago och med berget Calle Masua som skydd.
Jäsningen sker på stålfat. Först efter den andra jäsningen, på skalrester från Reciototillverkningen, får vinet ligga till sig på ekfat i ca ett år. Slutligen ytterligare 4-6 månader på flaska innan det är moget för marknaden.
Jago är en en Ripasso som inte har ambitionen att efterlikna en amarone. Den har sin egna stil och charm. Detta är egenskaper jag uppskattar. Den svenska marknaden har översvämmats av amaronelinande-wanna-be, med stor sötma, syltiga och klunkbara.
Jago står för något helt annat. Lite syrligare, slankare och kanske också lite stramare. Egenskaper som Vintankar uppskattar. Detta är ju också egenskaper som gör det till ett riktigt bra vin till en mängd pastarätter.
Färgen är rubinröd, men i en ljusare nyans än många andra ripassoviner. Färgen är faktiskt transparent.
I doften är det dom röda bären som dominerar. En tydlig ton av peppar och även lite örter kan vi notera.
I munnen får vi ett Ripassovin som känns lite lättare och slankare och med en finlemmad stramhet. Smaken av syrliga, lite ljusare körsbär är påtaglig. Visst, ett litet mörkare inslag, av diverse skogsbär finns det också samt försiktiga toner av örter. En alert syra ger den här Ripasson en stor friskhet. Tanniner finns det en hel del av. Dessa smånafsar i gommen på ett behagfullt sätt. Eftersmaken är lite längre än medel. Även här är de friska körsbären i centrum, men har också fått sällskap av lakrits, lite blommor och aningens kryddor.
Det här är ett vin vi gillar. Det gör tydligen den Italienska vinbibeln Gambero Rosso också. Just den här årgången (2011) gav dom 3 Bicchieri
Betyg 4
Vinet finns i beställningssortimentet och kostar 249 kr.
2006 Amarone Villa Spinosa
Detta är ryggraden i deras vinproduktion. Deras "Normale". Druvor som används är Corvina Veronese och Corvinone samt någon liten procentdel andra tillåtna druvor. Druvorna kommer från deras vingårdar i Jago och Figari (Marano). Vinet får ligga ett år på barriquer och sedan mellan två och tre år på fat av Slavonsk ek och slutligen ett år på flaska innan det når marknaden.
Dom gör ytterligare två varianter av Amarone
- Anteprima
Det är den amaronen som dom släpper tidigast. Den får två år på ekfat och ett år på flaska. Druvorna kommer från vingårdar i Jago och Figari (Marano)
- Gugliemi di Jago
Endast druvor från Jago. Vinet får ligga i åtta år på ekfat och ett år på flaska innan det släpps på marknaden.
Åter till deras Amarone "Normale", som vi följer under tre kvällar. Den första kvällen häller vi upp två glas som får stå och luftas i nästan tre timmar. På med korken och så få flaskan stå svalt till dagen därpå. Inga vacumpumpar eller gas. Bara på med korken.
Vi njuter av det tillsammans med en bit talegio och en bit Västerhavsost.
Färgen går i en mörk granatröd nyans. Inte helt transparent, men inte så långt ifrån.
I doften känner vi mörka körsbär, en hel del torkad frukt, en försiktig portvinston och lite örter.
Ingen doftbomb. Här finns mer elegans än kraft.
I munnen återkommer de söta mörka körsbären, den torkade frukten med en tydlig ton av russin och lite örter/kryddor. Vinet har en bra syra, vilket ger den en skön friskhet. Det finns lite tanniner, men de är alldeles lena. Hyggligt lång eftersmak med en del inslag av fat: espresso, kakao, vanilj. Torkad frukt har vi med oss hela tiden. Det dyker också upp en liten bitter ton som vi förknippar med krossade körsbärskärnor eller riktigt mörk choklad. Bitterheten adderar en extra dimension till vinet, som jag uppskattar.
Betyg 4+
Vinet finns i beställningssortimentet och kostar 549 kr.
fredag 23 oktober 2015
2006 Onkaparinga, Grenache, Clarendon Hill
Den här veckan gjorde vi ett undantag från vår regel att låta en flaska amarone följa oss under de två dagarna som Champions League spelades. Det blev istället ett vin från Australien, som jag höjt till skyarna såväl i årgång 2006 och 2005.
Clarendon Hills är en producent vars vineri ligger runt 40 km söder om Adelaide, strax nordost om McLaren Vale. Vinerna som tillverkas är gjorda på en druva och från en specifik vingård. Genom att googla har jag fått fram att dom gör ett vin gjort på druvan Mourvèdre, ett på Merlot, tre på Cabernet Sauvignon samt fyra olika Grenache- och Syrahviner. Det enda vin jag smakat är det Grenachevinet som kommer från vingården Onkaparinga.
Jäsningen äger rum i öppna ståltankar och "vild" jäst användes. Runt 18 månader får vinet mogna på ekfat.
Vi följer vinet under två dagar på så sätt att vi häller upp två glas på tisdag. Vi sätter på korken och låter den halvtomma flaskan stå svalt till onsdagskvällen.
Tisdagens upphällda glas får stå i ca två timmar innan vi börjar dricka av det. På onsdagen hälls vinet upp på glas strax innan det ska drickas.
Tisdag.
Vi möts av en stor och mäktig doft, som är packad med mörk frukt, kryddor, lite anis, en hel del örter, aningens kakao och ett litet nätt blommigt inslag i bakgrunden.
Kraftfullt och komplext är bara förnamnen.
Allt förpackat i ett litet lyxigt och elegant paket. Just så här minns jag det!
I munnen är det ett kraftpaket vi tar emot, så fyllt av de läckraste mörka bär som tänkas kan. Gott om örter och kryddor. En bra syra som ger friskhet. Snälla tanniner. En eftersmak som är riktigt lång och där vi möter lakrits, kakao, vildhallon och körsbär. En liten, liten fruktsötma alldeles i avslutet.
Känslan av att vinet nått en full mognadsgrad infinner sig.
Precis lika gott som vi minns det och som vi önskat möta det igen!!
Onsdag.
Doften har dragit sig tillbaka en del. Den är inte alls lika spektakulärt kraftig som dagen innan. Det är främst den mörka frukten som blivit plattare.
I munnen är detta ännu tydligare. Visst känner vi en del frukt och bär, men inte alls den kraft och elegans vi stötte på under tisdagen. Istället är det örter, medicinal kryddor och lakrits som tagit kommandot på frukten bekostnad. Visst tusan infinner sig en besvikelse.
Hur betygsätter man då detta?
Tisdagens upplevelser helt klart femstjärniga. Betyg 5.
Onsdagens upplevelser är ju påverkade av tisdagens glädjefnatt. Vinet är inte dåligt bara inte stjärnstatus längre. Betyg 4.
Vinet köptes på "Bolaget" för fem år sedan. Priset var då 389 kr. Våra 2006.or är härmed slut.
Vi har kvar en 2005:a som inhandlades även den på "Bolaget". Detta gjordes två år senare och priset hade då gått upp med en hundralapp. Känns som läge att ganska snart ta sig an denna.
Clarendon Hills är en producent vars vineri ligger runt 40 km söder om Adelaide, strax nordost om McLaren Vale. Vinerna som tillverkas är gjorda på en druva och från en specifik vingård. Genom att googla har jag fått fram att dom gör ett vin gjort på druvan Mourvèdre, ett på Merlot, tre på Cabernet Sauvignon samt fyra olika Grenache- och Syrahviner. Det enda vin jag smakat är det Grenachevinet som kommer från vingården Onkaparinga.
Jäsningen äger rum i öppna ståltankar och "vild" jäst användes. Runt 18 månader får vinet mogna på ekfat.
Vi följer vinet under två dagar på så sätt att vi häller upp två glas på tisdag. Vi sätter på korken och låter den halvtomma flaskan stå svalt till onsdagskvällen.
Tisdagens upphällda glas får stå i ca två timmar innan vi börjar dricka av det. På onsdagen hälls vinet upp på glas strax innan det ska drickas.
Tisdag.
Vi möts av en stor och mäktig doft, som är packad med mörk frukt, kryddor, lite anis, en hel del örter, aningens kakao och ett litet nätt blommigt inslag i bakgrunden.
Kraftfullt och komplext är bara förnamnen.
Allt förpackat i ett litet lyxigt och elegant paket. Just så här minns jag det!
I munnen är det ett kraftpaket vi tar emot, så fyllt av de läckraste mörka bär som tänkas kan. Gott om örter och kryddor. En bra syra som ger friskhet. Snälla tanniner. En eftersmak som är riktigt lång och där vi möter lakrits, kakao, vildhallon och körsbär. En liten, liten fruktsötma alldeles i avslutet.
Känslan av att vinet nått en full mognadsgrad infinner sig.
Precis lika gott som vi minns det och som vi önskat möta det igen!!
Onsdag.
Doften har dragit sig tillbaka en del. Den är inte alls lika spektakulärt kraftig som dagen innan. Det är främst den mörka frukten som blivit plattare.
I munnen är detta ännu tydligare. Visst känner vi en del frukt och bär, men inte alls den kraft och elegans vi stötte på under tisdagen. Istället är det örter, medicinal kryddor och lakrits som tagit kommandot på frukten bekostnad. Visst tusan infinner sig en besvikelse.
Hur betygsätter man då detta?
Tisdagens upplevelser helt klart femstjärniga. Betyg 5.
Onsdagens upplevelser är ju påverkade av tisdagens glädjefnatt. Vinet är inte dåligt bara inte stjärnstatus längre. Betyg 4.
Vinet köptes på "Bolaget" för fem år sedan. Priset var då 389 kr. Våra 2006.or är härmed slut.
Vi har kvar en 2005:a som inhandlades även den på "Bolaget". Detta gjordes två år senare och priset hade då gått upp med en hundralapp. Känns som läge att ganska snart ta sig an denna.
torsdag 22 oktober 2015
2012 Viola, Monte Santoccio
Du som vill veta mer om producenten och övriga viner dom tillverkar kan klicka här, så kan du läsa om ett fantastiskt besök hos dom som vi gjorde med Club Amarone i våras.
Till desserten i lördags hade våra gäster med sig en läcker äppelkaka och ett riktigt gott lite sötare vin. Ett vin som nog ska klassas som en recioto, men Nicolo och hustrun Laura kallar det helt enkelt Viola. Vinet är namnat efter deras ena dotter.
Vinet är gjort på druvorna Corvina 40%, Corvinone 30%, Rondinella 25% och Molinara 5%.
Druvorna har fått ligga och torka till slutet av februari. Druvblandningen är densamma som hos deras amarone, men druvorna har fått en månads längre torkning.
Det doftar av björnbär, körsbärssylt, blåa plommon och torkad frukt.
I munnen är det ett sött vin, men med en befriande, härlig friskhet. Här är inget sockerkladd!
Det vi kände i doften återkommer också i smakerna, kanske att den torkade frukten får ett större utrymme.
Eftersmaken är lång med en både söt och lite syrlig ton.
Ett underbar dessertvin som lyckas balansera det söta med en uppfriskande syra.
Betyg 4
Till desserten i lördags hade våra gäster med sig en läcker äppelkaka och ett riktigt gott lite sötare vin. Ett vin som nog ska klassas som en recioto, men Nicolo och hustrun Laura kallar det helt enkelt Viola. Vinet är namnat efter deras ena dotter.
Vinet är gjort på druvorna Corvina 40%, Corvinone 30%, Rondinella 25% och Molinara 5%.
Druvorna har fått ligga och torka till slutet av februari. Druvblandningen är densamma som hos deras amarone, men druvorna har fått en månads längre torkning.
Det doftar av björnbär, körsbärssylt, blåa plommon och torkad frukt.
I munnen är det ett sött vin, men med en befriande, härlig friskhet. Här är inget sockerkladd!
Det vi kände i doften återkommer också i smakerna, kanske att den torkade frukten får ett större utrymme.
Eftersmaken är lång med en både söt och lite syrlig ton.
Ett underbar dessertvin som lyckas balansera det söta med en uppfriskande syra.
Betyg 4
tisdag 20 oktober 2015
2005 Osar. Ett vin på druvan Oseleta från Masi.
Vi hade i lördags besök av våra vänner Stig och Ann-Christine. Lika Valpolicella-tokiga som vi, så det blev en kväll där vinerna kommer från Valpolicella. Vi började med en charktallrik. Jag serverade vinerna halvblint dvs det framgick vilka vinerna var, men inte i vilka glas. Dom spikade så klart detta.
Det blev två viner från Viviani. Det ena skrev jag om för ett par månader och det omdömet står sig, så det är bara att klicka på länken så kan du läsa om 2012 Campo Morar.
Casa dei Bepi från 2006 är det dryga året sedan jag senast drack och bloggade. Omdömet från då står sig. Fortfarande samma elegans, kanske lite mer torkad frukt. Vinet tar alltmer formen av ett ost och kontemplationsvin. Läsa mer om det kan du göra här.
Det tredje vinet kommer från Masi och är till 100% gjort på druvan Oseleta. Det här vinet har jag endast testat en gång tidigare och då var det ett smakprov på några cl. Det gjorde jag i Masis vinshop i den lilla byn Gargagnago 2012. Väl hemma i Sverige så inhandlade jag en flaska, som har fått ligga i källaren tills nu. Priserna på Masis viner i vinshoppen är ungefär de samma som på Systembolaget. Vinet finns i beställningssortimentet och kostar 355 kr.
Oseleta var en druva som ansågs utdöd, men så hittade Sandro Boscaini (Masis ägare) ett vin som var gjort på druvor som kom från fyra vinrankor, mer än 100 år gamla. Ett forskningsteam kunde sedan identifiera detta som ett vin gjort på Oseleta.
Det är en liten druva som mognar sent. Hög syra, tjockt skal, tanninrik är några av egenskaperna.
1985 planterade Masi Oseleta på 2 ha fördelat på tre vingårdar och sedan dess har dom planterat Oseletadruvan på ännu fler vingårdar.
1990 kom det första vinet (Toar) som innehöll en liten del Oseleta. 1995 kom den första versionen av Osar med runt 80% Oseleta. 2003 kom den första årgången av Amarone Costasera Riserva. Den innehöll 10% torkade Oseletadruvor.
Vill du få hela historien så klicka in på Vin Unics hemsida.
Idag är det flera producenter som använder en liten del (5-10 %) Oseleta i sina Amaroneviner.
2005 Osar.
Druvorna kommer från vingårdar i Marano och San Ambgogio.
Vinet har fått jäsa i 25 dagar med skalkontakt. Vinet har sedan fått ligga till sig i nästan två år på nya franska ekfat. Slutligen har det fått sex månader på flaska innan det är redo för marknaden.
Färgen har en mörk rubinröd ton med lite blålila stråk. Jämfört med Superioren och Amaronen, så var det en betydligt mörkare färg.
Doften avviker ordentligt från de andra två vinerna, visserligen finns här en stark doft av mörka bär, men det som vi omedelbart noterar är en doft av jord och gamla multnande höstlöv. En doft som vi alla fyra tycker verkar spännande.
Smaken är kraftig och packad med mörka bär. Här finns körsbär, blåbär, björnbär och lite sträva slånbär. En del örter och kryddor visar också upp sig. Syran är rejäl och tanninerna biter ordentligt. Eftersmaken är något längre än medel och bjuder på mörk choklad, lite espresso och ännu mera mörka bär.
På egen hand känns det lite kärvt och inte direkt inbjudande. Det är också så jag minns det från förra gången, men så fort maten kommer till så sker en dramatisk förändring. Nu mjuknar tanninerna och syran blir endast frisk. Smakerna blir lite elegantare. Nu är det inte bara gott. Det är helt underbart.
Redan den första smakbiten av tryffelsalami startade igång förändringen. Till våra lite kryddiga lammkorvar och lammfärsbiffar blir vinet sagolikt.
Betyg 4+
Vi kommer att fylla på vårt förråd. Vinet är verkligen en höjdare till maten. Det är också roligt att kunna bjuda på ett vin vars druva inte så många smakat.
Det blev två viner från Viviani. Det ena skrev jag om för ett par månader och det omdömet står sig, så det är bara att klicka på länken så kan du läsa om 2012 Campo Morar.
Casa dei Bepi från 2006 är det dryga året sedan jag senast drack och bloggade. Omdömet från då står sig. Fortfarande samma elegans, kanske lite mer torkad frukt. Vinet tar alltmer formen av ett ost och kontemplationsvin. Läsa mer om det kan du göra här.
Det tredje vinet kommer från Masi och är till 100% gjort på druvan Oseleta. Det här vinet har jag endast testat en gång tidigare och då var det ett smakprov på några cl. Det gjorde jag i Masis vinshop i den lilla byn Gargagnago 2012. Väl hemma i Sverige så inhandlade jag en flaska, som har fått ligga i källaren tills nu. Priserna på Masis viner i vinshoppen är ungefär de samma som på Systembolaget. Vinet finns i beställningssortimentet och kostar 355 kr.
Oseleta var en druva som ansågs utdöd, men så hittade Sandro Boscaini (Masis ägare) ett vin som var gjort på druvor som kom från fyra vinrankor, mer än 100 år gamla. Ett forskningsteam kunde sedan identifiera detta som ett vin gjort på Oseleta.
Det är en liten druva som mognar sent. Hög syra, tjockt skal, tanninrik är några av egenskaperna.
1985 planterade Masi Oseleta på 2 ha fördelat på tre vingårdar och sedan dess har dom planterat Oseletadruvan på ännu fler vingårdar.
1990 kom det första vinet (Toar) som innehöll en liten del Oseleta. 1995 kom den första versionen av Osar med runt 80% Oseleta. 2003 kom den första årgången av Amarone Costasera Riserva. Den innehöll 10% torkade Oseletadruvor.
Vill du få hela historien så klicka in på Vin Unics hemsida.
Idag är det flera producenter som använder en liten del (5-10 %) Oseleta i sina Amaroneviner.
2005 Osar.
Druvorna kommer från vingårdar i Marano och San Ambgogio.
Vinet har fått jäsa i 25 dagar med skalkontakt. Vinet har sedan fått ligga till sig i nästan två år på nya franska ekfat. Slutligen har det fått sex månader på flaska innan det är redo för marknaden.
Färgen har en mörk rubinröd ton med lite blålila stråk. Jämfört med Superioren och Amaronen, så var det en betydligt mörkare färg.
Doften avviker ordentligt från de andra två vinerna, visserligen finns här en stark doft av mörka bär, men det som vi omedelbart noterar är en doft av jord och gamla multnande höstlöv. En doft som vi alla fyra tycker verkar spännande.
Smaken är kraftig och packad med mörka bär. Här finns körsbär, blåbär, björnbär och lite sträva slånbär. En del örter och kryddor visar också upp sig. Syran är rejäl och tanninerna biter ordentligt. Eftersmaken är något längre än medel och bjuder på mörk choklad, lite espresso och ännu mera mörka bär.
På egen hand känns det lite kärvt och inte direkt inbjudande. Det är också så jag minns det från förra gången, men så fort maten kommer till så sker en dramatisk förändring. Nu mjuknar tanninerna och syran blir endast frisk. Smakerna blir lite elegantare. Nu är det inte bara gott. Det är helt underbart.
Redan den första smakbiten av tryffelsalami startade igång förändringen. Till våra lite kryddiga lammkorvar och lammfärsbiffar blir vinet sagolikt.
Betyg 4+
Vi kommer att fylla på vårt förråd. Vinet är verkligen en höjdare till maten. Det är också roligt att kunna bjuda på ett vin vars druva inte så många smakat.
måndag 19 oktober 2015
2008 "Knox Alexander" Au Bon Climat
Vintankar dricker inte så ofta Pinot Noir från USA, men i fredags hände det. Den fick utgöra sällskap till kvällens kyckling tillagad i en hederlig gammal Römertopf. Oj vad ofta vi använde den på 1980-talet, så föll den i glömska, men för något år sedan började vi använda den igen.
Betyg 4+
En sak gör oss förundrad och det är flaskan. Hur tänker man när man gör en flaska som tom väger 1 250 g?
Producenten Au Bon Climat drog igång sin verksamhet 1982. Det var Jim Clendenen och Adam Tolmach som startade upp det hela tillsammans. Det blev omgående en hyggligt stor succé. Efter nio år gick dom skilda vägar. Adam Tolmach startade upp sitt Ojai vineyards medan Jim Clendenen fortsatte med Au Bon Climat. Det är i huvudsak Pinot Noir och Chardonnay som odlas, men visst lite Nebbiolo, Pinot Blanc och Pinot Gris finns också i vingårdarna. Geografiskt befinner vi oss i Californien några mil norr om Santa Barbara i Bien Nacido Vineyards
Druvan är Pinot Noir till 100%, som kommer från de högst belägna blocken i den drygt 800 ha stora vingården. Jäsning sker i franska barriquer av olika åldrar. Vinet får sedan vila upp sig runt 20 månader på samma fat innan det buteljeras.
Vinet har fått sitt namn efter Clendensens son.
Färgen har en ljus rubinröd ton. Precis så att det är transparent.
Färgen har en ljus rubinröd ton. Precis så att det är transparent.
En tämligen typisk pinotdoft, där det första som noteras är röda bär: hallon och lite jordgubbar. Här finns en lätt kryddighet och en del rostade fat. En svag ton av torkade rosor i bakgrunden. Doften är inte så kraftig, men ändå väldigt tydlig.
Visst är det så att det finns ett tydligt inslag av rostade fat och aningens vanilj i smaken, men det är den fullödiga röda frukten som totalt dominerar. Den gör detta tillsammans med en kader av nymalda kryddor.
Hallon, jordgubbar, lite smultron och aningens mullbär. Där har vi den röda frukten. Kryddor som peppar (både svart och vit) och lite kryddnejlika. Hyggligt lång eftersmak. Det är där vi känner de rostade faten, unset vanilj och även lite kakao, men frukten är allestädes närvarande. Genomgående en bra syra, som skänker vinet friskhet. Visst finns det också en del tanniner, men dessa uppför sig på ett väluppfostrat sätt och bjuder ett trevligt motstånd.
Vi gör tummen upp för vinet, som faller oss bra i smaken. Det är helt enkelt riktigt gott!
Visst är det så att det finns ett tydligt inslag av rostade fat och aningens vanilj i smaken, men det är den fullödiga röda frukten som totalt dominerar. Den gör detta tillsammans med en kader av nymalda kryddor.
Hallon, jordgubbar, lite smultron och aningens mullbär. Där har vi den röda frukten. Kryddor som peppar (både svart och vit) och lite kryddnejlika. Hyggligt lång eftersmak. Det är där vi känner de rostade faten, unset vanilj och även lite kakao, men frukten är allestädes närvarande. Genomgående en bra syra, som skänker vinet friskhet. Visst finns det också en del tanniner, men dessa uppför sig på ett väluppfostrat sätt och bjuder ett trevligt motstånd.
Vi gör tummen upp för vinet, som faller oss bra i smaken. Det är helt enkelt riktigt gott!
Betyg 4+
En sak gör oss förundrad och det är flaskan. Hur tänker man när man gör en flaska som tom väger 1 250 g?
fredag 16 oktober 2015
Il Frappato, Occhipinti
Vid mitt senaste Köpenhamnsbesök, för någon månad sedan, hämtade jag upp några flaskor från den hyllade sicilianska producenten Arianne Occhipinti. Det var som vanligt i den mysiga mat- och vinbutiken Cibi e Vini som jag inhandlade dessa för dryga 200 DKK.
Häromkvällen drog vi korken ur en flaska från den senaste årgången av ett vin jag hyllat i ett flertal gånger. Genom att klicka på resp årtal hittar du det åretsbedömning:2010, 2011 och 2012.
Producent är Arianna Occhipinti. Vi befinner oss på Siciliens sydkust nära byn Vittoria.
Här odlas det i huvudsak Frappato och Nero d´Avola och så görs det olivolja. Odlingarna bedrivs efter en blandning av ekologiska och biodynamiska principer.
Det här vinet består till 100% av druvan Frappato. Vinet har fått ligga på skalen i uppåt två månader och därefter har musten fått vila under 14 månader på 25 hl-fat av slovensk ek. Vinet är ofiltrerat.
Precis som tidigare årgångar levererar även 2013 på ett förtjusande vis. Vi charmas återigen av den slanka, lite småstrama framtoningen och den finstämda röda frukten, kryddorna och den lättsamma blommigheten.
I såväl doften som smaken hittar vi hallon, tranbär och lite lingon. I gommen träffar syran rätt med sin friskhet. Tanninerna biter på det där behagfulla sättet. Eftersmaken med lite lakrits, vulkaniska mineraler och en handfull örter är bara så förträfflig. Vi njuter det till maten. Vi njuter den på egen hand och är väldigt glada att det finns fler flaskor i källaren.
Årgång 2013 överraskar lite med att redan nu vara så tillgänglig och inbjudande.
Betyg 4++
Häromkvällen drog vi korken ur en flaska från den senaste årgången av ett vin jag hyllat i ett flertal gånger. Genom att klicka på resp årtal hittar du det åretsbedömning:2010, 2011 och 2012.
Producent är Arianna Occhipinti. Vi befinner oss på Siciliens sydkust nära byn Vittoria.
Här odlas det i huvudsak Frappato och Nero d´Avola och så görs det olivolja. Odlingarna bedrivs efter en blandning av ekologiska och biodynamiska principer.
Det här vinet består till 100% av druvan Frappato. Vinet har fått ligga på skalen i uppåt två månader och därefter har musten fått vila under 14 månader på 25 hl-fat av slovensk ek. Vinet är ofiltrerat.
Precis som tidigare årgångar levererar även 2013 på ett förtjusande vis. Vi charmas återigen av den slanka, lite småstrama framtoningen och den finstämda röda frukten, kryddorna och den lättsamma blommigheten.
I såväl doften som smaken hittar vi hallon, tranbär och lite lingon. I gommen träffar syran rätt med sin friskhet. Tanninerna biter på det där behagfulla sättet. Eftersmaken med lite lakrits, vulkaniska mineraler och en handfull örter är bara så förträfflig. Vi njuter det till maten. Vi njuter den på egen hand och är väldigt glada att det finns fler flaskor i källaren.
Årgång 2013 överraskar lite med att redan nu vara så tillgänglig och inbjudande.
Betyg 4++
onsdag 14 oktober 2015
Först krabba och Bollinger, sedan ost och Tommaso Bussola Superiore
Uppladdningen inför Sveriges fotbollsmatch i fredags gjordes med lite krabbklor och en halvflaska champagne.
Bollinger Special Cuvée
Druvmixen är ungefär så här: 60% Pinot Noir, 25% Chardonnay samt 15% Pinot Meunier. Över 80% av druvorna kommer från Grand Cru och Premier Cru gårdar.
Första jäsningen sker på ståltankar och små gamla ekfat som är fem år eller äldre. Dom tillsätter 55 % vin från tidigare skördeår, varav 10 % är "reservvin" som lagrats i upp till 15 år på magnumbuteljer.
Du som vill veta lite mer om Bollinger och deras andra viner klickar på länken till Champagne och mat, där det finns en mycket bra sammanfattning av deras verksamhet.
Doften präglas av gul frukt äpplen, citrus och plommon. Vi noterar även mariekex och rostat bröd. Smaken är torr och mycket frisk med en härlig syra som jag associerar med äpplen (Cox Orange?), rostat bröd, lite citrus och med en eftersmak där nötter, nougat och blodgrape kan spåras.
Det här är gott, men jag går inte igång på denna halvflaska på samma sätt som när vi senast drack Bollinger på helflaska.
Betyg 4.
I utkanten av den lilla byn San Peretto någon mil om Negrar i Classicoområdet håller producenten Tommaso Bussola till. Dom producerar tio olika viner bl a en vanlig Classico, två Superiore, tre Amarone och två Recioto.
2007 Valpolicella Classico Superiore
Vinet är gjort på 50% Corvina, 40% Rondinella och 10% Molinara och andra druvor. Vinet har fått ligga 18 månader på ekfat och därefter fått en vila på tre månader efter buteljering.
Det görs 50 000 flaskor av Superiore.
Doften är stor och mäktig samtidigt som det andas en extra ordinär elegans. Det är packat med mörka körsbär, plommon, örter, kakao och en lätt touch av blommor. Allt detta serveras i en lite mörkare förpackning av jord och höstlöv. Ett riktigt sniffarvin!
Smaken är storslagen med både kraft och elegans. De söta mörka körsbären, de lätta kryddorna/örterna och kakaon, alla dom intrycken från doften går igen i smaken. Lite torkad frukt och fler skogsbär dyker upp. Vinet har en befriande och lättsam syra, vilken ger den där behövliga friskheten. Mjuka och finlemmade tanniner visar sin närvaro och ger ett behagfullt litet motstånd.
Eftersmaken är riktigt lång och där kompletteras ovanstående smaker med en nätt ton av viol, lite nötter och aningens russin.
Det här är enastående gott. På rak arm finns det väl endast två andra Superiore som matchar denna och det är Quintarellis och Roccolo Grassi.
Jag har tidigare skrivit om årgångarna 2005 och 2006.
Betyg 4+
Tilläggas skall att vi drack drygt halva flaskan på fredag. Resten räckte till varsitt stort glas på söndagskvällen. Vinet var minst lika gott då som på fredagen, kanske hade smakerna djupnat något.
Vår flaska inhandlades på SB för 257 kr. Nu är det årgång 2009 som gäller där och priset har gått upp till 279 kr.
Bollinger Special Cuvée
Druvmixen är ungefär så här: 60% Pinot Noir, 25% Chardonnay samt 15% Pinot Meunier. Över 80% av druvorna kommer från Grand Cru och Premier Cru gårdar.
Första jäsningen sker på ståltankar och små gamla ekfat som är fem år eller äldre. Dom tillsätter 55 % vin från tidigare skördeår, varav 10 % är "reservvin" som lagrats i upp till 15 år på magnumbuteljer.
Du som vill veta lite mer om Bollinger och deras andra viner klickar på länken till Champagne och mat, där det finns en mycket bra sammanfattning av deras verksamhet.
Doften präglas av gul frukt äpplen, citrus och plommon. Vi noterar även mariekex och rostat bröd. Smaken är torr och mycket frisk med en härlig syra som jag associerar med äpplen (Cox Orange?), rostat bröd, lite citrus och med en eftersmak där nötter, nougat och blodgrape kan spåras.
Det här är gott, men jag går inte igång på denna halvflaska på samma sätt som när vi senast drack Bollinger på helflaska.
Betyg 4.
I utkanten av den lilla byn San Peretto någon mil om Negrar i Classicoområdet håller producenten Tommaso Bussola till. Dom producerar tio olika viner bl a en vanlig Classico, två Superiore, tre Amarone och två Recioto.
2007 Valpolicella Classico Superiore
Vinet är gjort på 50% Corvina, 40% Rondinella och 10% Molinara och andra druvor. Vinet har fått ligga 18 månader på ekfat och därefter fått en vila på tre månader efter buteljering.
Det görs 50 000 flaskor av Superiore.
Doften är stor och mäktig samtidigt som det andas en extra ordinär elegans. Det är packat med mörka körsbär, plommon, örter, kakao och en lätt touch av blommor. Allt detta serveras i en lite mörkare förpackning av jord och höstlöv. Ett riktigt sniffarvin!
Smaken är storslagen med både kraft och elegans. De söta mörka körsbären, de lätta kryddorna/örterna och kakaon, alla dom intrycken från doften går igen i smaken. Lite torkad frukt och fler skogsbär dyker upp. Vinet har en befriande och lättsam syra, vilken ger den där behövliga friskheten. Mjuka och finlemmade tanniner visar sin närvaro och ger ett behagfullt litet motstånd.
Eftersmaken är riktigt lång och där kompletteras ovanstående smaker med en nätt ton av viol, lite nötter och aningens russin.
Det här är enastående gott. På rak arm finns det väl endast två andra Superiore som matchar denna och det är Quintarellis och Roccolo Grassi.
Jag har tidigare skrivit om årgångarna 2005 och 2006.
Betyg 4+
Tilläggas skall att vi drack drygt halva flaskan på fredag. Resten räckte till varsitt stort glas på söndagskvällen. Vinet var minst lika gott då som på fredagen, kanske hade smakerna djupnat något.
Vår flaska inhandlades på SB för 257 kr. Nu är det årgång 2009 som gäller där och priset har gått upp till 279 kr.
måndag 12 oktober 2015
Masi, Allt om Vin och Ritz
I lördags hade tidningen Allt om Vin tillsammans med Masi bjudit in till en "läsarmiddag" på restaurang Ritz i Göteborg. En läcker fyrarätters middag med åtta viner stod på programmet. Allt till en kostnad av 1 499 kr person.
Vi besökte Masi och Alighieri i våras. Du kan läsa om vårt besök här.
Den mest formidabla amaroneprovning vi varit med på ägde rum för 18 månader sedan på Gondolen i Stockholm. Mr Amarone, Sandro Boscaini, tog oss då igenom årgångarna 1997, 2000 och 2007 av Costasera, Vaio, Mazzano och Campolongo. Du kan läsa om hela härligheten här
Vi fick en Ankleverterrin med rostade pistagenötter och fikonmarmelad. En helt sagolik liten anrättning, som höjde förväntningarna inför kvällen.
Vi serverades till detta ett glas bubbel från Trento. Vinet är gjort på Chardonnay 60% och Pinot Noir 40%. Ett torrt, friskt och ganska enkelt bubbel. En balanserad syra med fina citrustoner, gröna äpplen och lite mineraler, med en touch av smör i avslutet.
Det funkade alldeles utmärkt till vår lilla "amuse".
Betyg 3+
Ett av Raphaeles skötebarn är ett projekt som går under namnet Costasera Contemporary Art.
Tanken är att vartannat år ska en konstnär från ett land som står MASI nära "produce a work of art dedicated to Masi´s icon wine". Först ut blev den svenske konstnären Ernst Billgren. Jag har skrivit om det hela här.
Konstnären ska också utse en ung stipendiat som ska få chansen att studera vid ett välkänt italiensk konstcenter. Ernst Billgrens val blev Björn Krogvig, studerande vid Konstfack i Stockholm, som fått tillbringa två veckor vid den klassiska glasstudion Berengo i Murano, Italien.
Raphaele kunde också avslöja att nummer två i raden blir en Schweisisk konstnär, men att allt kommer att offentliggöras längre fram i höst.
Dags för förrätt. Här serverades Halstrade pilgrimsmusslor med ostronemulsion, brynt soyasmör och blomkålspuré. Sagolikt gott.
Vinet blev Masianco 2014, som är gjord på Pinot Grigio 75% och Verduzzo 25%. De senare har fått torka i 3-4 veckor efter skörd. Druvorna har vuxit i vingårdar i Castions di Strada, Friuli.
Diskret doft av gul frukt och örter.
I smaken hittar jag gula äpplen, aprikoser, en del örter och lite citrus. Inte riktigt min smak, då syran är lite väl återhållsam. Samtidigt inget riktigt tryck i de smaker jag känner. Ändå inget inget dåligt vin, bara inte min cup of tea.
Betyg 3
Dags för huvudrätten. Hjortytterfilé, rödvinssås med mörk Valhrona choklad, smörkokt romanesco, friterade kantareller och potatis fondant.
En helt underbar rätt med smaker anpassade för kvällens tre viner.
De två första vinerna är båda från 2011 och är Masis motsvarighet till ripassoviner. Den vanliga Campofiorin firade 50 års jubileum förra året. Det var med andra ord den allra första ripasson som tillverkades. Numer kallar Masi inte längre vinet för ripasso utan helt enkelt Campofiorin, namnad efter den vingård från vilken druvorna kommer.
Masi låter numera vinets andra jäsning ske med 25% torkade druvor istället för med resterna från recioto eller amarone.
Det var i mitten på 1990-talet som Vintankar upptäckte Campofiorin och tog det till sitt hjärta. Det blev därmed starten på vårt förhållande till Valpolicella. Idag dricker vi inte ripasso så ofta och därmed inte heller Campofiorin
Det har under årens gång ändå blivit ett par bloggposter om Campofiorin. Vi har skrivit om årgång 2004, 2006 och 2008.
Ikväll är det årgång 2011. Mina intryck från tidigare stämmer rätt bra. Jag har helt enkelt vuxit ifrån det här vinet. Jag tycker att det är lite för "tamt" eller mainstream. Jag hittar inte det där trycket i frukten som jag uppskattar.
Betyg 3
Brolo Campofiorin Oro har en liten annan druvsammansättning. Här finns ingen Molinara och andelen Rondinella har minskat från 25 till 10 procent. Andelen Corvina har ökat med 10% och så ingår Oseleta med 10%, därtill har det fått drygt ett halvt år längre på ekfat.
Vilken skillnad detta gör. Ett helt annat tryck i frukten och övriga smaker. Lite stramare och aktivare tanniner. Lägg därtill en friskare syra. Gott. Riktigt gott.
Visserligen är Brolo Campofiorin Oro knappt femtiolappen dyrare, men mångdubbelt värt det.
Den som inte provat det här vinet får rekommendationen att göra det!
Betyg 4-
Det här vinet har jag druckit massvis av gånger i diverse olika årgångar. Costaseran har blivit amaronevärldens benchmark.
Även den här kvällen levererar Costaseran. Den bedömningen jag gjorde för Amaroneguiden för ett år sedan står sig: Fortfarande väldigt ung, men ändå med finfina körsbär, torkade örter, mörk choklad och en lätt ton av torkad frukt. Här finns också finlemmade tanniner som bjuder ett behagfullt motstånd. Tämligen lätt i sin struktur för tillfället. Med åren kommer 2010:an att utvecklas väl och när den mognar om tre/fyra år kommer den att få ett större djup och mer utvecklade smaker. Väldigt god redan idag!
Betyg 4
Det hade nu blivit dags för osten. Vi serverades en Parmesan lagrad i 36 månader med espressohonung och saltrostade mandlar.
Vi fick till detta dricka två årgångar av Vaio Armaron Amarone.
Vaio var den första amaronen som introducerades på Systembolgat (1994).
Vaio Armaron är en vingård i Gargagnago (ett par mil väster om Verona). Det var här som Dantes son Pietro 1353 köpte egendomen, som familjen Serego Alighieri sedan dess bott på.
Den som vill se vad jag skrivit om tidigare årgångar klickar helt enkelt på vidstående årtal: 2003, 2004, 2005 och 2006. Alla dessa årgångar höjde jag till skyarna, men årgång 2007 var jag lite mer reserverad till.
Det finns två speciella saker med produktionen av Vaio. För det första så ingår druvan Molinara Serego Alighieri. En speciell klon av druvan, som endast växer här. För det andra så ligger vinet de sista 4 månaderna, av den tre år långa fatlagringen, på fat av körsbärsträ.
Årgång 2008 känns väldigt ung, men överraskar mig med att ändå vara förvånansvärd tillgänglig redan nu. Här finns en kraft och komplexitet som vida överstiger vinerna vi provat tidigare: mörka körsbär, örter, torkad frukt och kakao. Allt förpackat på ett elegant sätt. Lång eftersmak. Tanniner som bjuder motstånd och en syra som ger vinet friskhet. Det känns att med ett par år i källaren kommer det här att bli riktigt stort. Ett givet köp. En flaska ska testas mer ingående tämligen omgående. Och så ett par flaskor i källaren för framtiden.
Betyg 4+
Vaio 1993.
Vilket vin! 22 år gammalt och fortfarande med en bra friskhet. Betydligt lättare i sin struktur än 2008:an, men smakerna och dofterna är fullt utvecklade. Ju längre tid i glaset desto mer upptäcker vi. Elegansen! Oj, oj, oj. Amaronenörden i mig närmar sig sjunde himmelen.
Doften är helt ljuvlig. Nästan så att det inte behövs drickas. Det räcker att sticka dit nosen då och då.
Smaken är ju bara så komplex. Inte bombastisk kraftfull som den kan vara hos vissa amarone. Den här årgången av Vaio uppvisar mer elegans och komplexitet än kraftfullhet.
Smakerna tar sig fram en i sänder: söta, mörka körsbär, lite lättsamma örter, torkad frukt, naturligtvis lite russin och med betoning på lite, fikon, dadlar, katrinplommon. Eftersmaken är amaronelång. Naturligtvis följer oss körsbären och den torkade frukten oss ända in i mål, men här tillkommer en ljuvlig mörk choklad, unset espresso och kanel.
Betyg 5
Kvällen avslutades med en dessert. Choklad- och kolapaj, körsbärssorbet och torkad körbärscrunch.
Söta och samtidigt friska ingredienser.
Vi serverades till detta en Recioto 2011 Angelorum.
En lite torrare recioto, men visst katten finns det en hel del sötma. Mycket frisk i sin framtoning.
Söta, mörka körsbär, åtskilligt med torkad frukt och en del kakao.
Passade bra till vår dessert. En helt OK Recioto.
Betyg 3+
Vi sammanfattar detta som en mycket trevlig kväll.
Restaurang Ritz bjöd en superb måltid. Vi kommer att återvända hit.
Vi tackar också Allt om Vin och Anders Fagerström för det här initiativet och för det trevliga värdskapet.
Ett stort tack till Masi och Raphaele för en engagerad och informativ presentation av vinerna.
Att få dricka en Vaio 1993 var en ynnest.
Naturligtvis ska importören VinUnic och deras representanter också ha ett stort tack för att den här kvällen blev av och blev en sådan succé.
Vi besökte Masi och Alighieri i våras. Du kan läsa om vårt besök här.
Den mest formidabla amaroneprovning vi varit med på ägde rum för 18 månader sedan på Gondolen i Stockholm. Mr Amarone, Sandro Boscaini, tog oss då igenom årgångarna 1997, 2000 och 2007 av Costasera, Vaio, Mazzano och Campolongo. Du kan läsa om hela härligheten här
Vi fick en Ankleverterrin med rostade pistagenötter och fikonmarmelad. En helt sagolik liten anrättning, som höjde förväntningarna inför kvällen.
Vi serverades till detta ett glas bubbel från Trento. Vinet är gjort på Chardonnay 60% och Pinot Noir 40%. Ett torrt, friskt och ganska enkelt bubbel. En balanserad syra med fina citrustoner, gröna äpplen och lite mineraler, med en touch av smör i avslutet.
Det funkade alldeles utmärkt till vår lilla "amuse".
Betyg 3+
Raphaele Boscaini guidade oss igenom kvällens viner på ett engagerat, passionerat, trevligt och sakkunnigt sätt. |
Tanken är att vartannat år ska en konstnär från ett land som står MASI nära "produce a work of art dedicated to Masi´s icon wine". Först ut blev den svenske konstnären Ernst Billgren. Jag har skrivit om det hela här.
Konstnären ska också utse en ung stipendiat som ska få chansen att studera vid ett välkänt italiensk konstcenter. Ernst Billgrens val blev Björn Krogvig, studerande vid Konstfack i Stockholm, som fått tillbringa två veckor vid den klassiska glasstudion Berengo i Murano, Italien.
Raphaele kunde också avslöja att nummer två i raden blir en Schweisisk konstnär, men att allt kommer att offentliggöras längre fram i höst.
Dags för förrätt. Här serverades Halstrade pilgrimsmusslor med ostronemulsion, brynt soyasmör och blomkålspuré. Sagolikt gott.
Vinet blev Masianco 2014, som är gjord på Pinot Grigio 75% och Verduzzo 25%. De senare har fått torka i 3-4 veckor efter skörd. Druvorna har vuxit i vingårdar i Castions di Strada, Friuli.
Diskret doft av gul frukt och örter.
I smaken hittar jag gula äpplen, aprikoser, en del örter och lite citrus. Inte riktigt min smak, då syran är lite väl återhållsam. Samtidigt inget riktigt tryck i de smaker jag känner. Ändå inget inget dåligt vin, bara inte min cup of tea.
Betyg 3
Dags för huvudrätten. Hjortytterfilé, rödvinssås med mörk Valhrona choklad, smörkokt romanesco, friterade kantareller och potatis fondant.
En helt underbar rätt med smaker anpassade för kvällens tre viner.
De två första vinerna är båda från 2011 och är Masis motsvarighet till ripassoviner. Den vanliga Campofiorin firade 50 års jubileum förra året. Det var med andra ord den allra första ripasson som tillverkades. Numer kallar Masi inte längre vinet för ripasso utan helt enkelt Campofiorin, namnad efter den vingård från vilken druvorna kommer.
Masi låter numera vinets andra jäsning ske med 25% torkade druvor istället för med resterna från recioto eller amarone.
Det var i mitten på 1990-talet som Vintankar upptäckte Campofiorin och tog det till sitt hjärta. Det blev därmed starten på vårt förhållande till Valpolicella. Idag dricker vi inte ripasso så ofta och därmed inte heller Campofiorin
Det har under årens gång ändå blivit ett par bloggposter om Campofiorin. Vi har skrivit om årgång 2004, 2006 och 2008.
Ikväll är det årgång 2011. Mina intryck från tidigare stämmer rätt bra. Jag har helt enkelt vuxit ifrån det här vinet. Jag tycker att det är lite för "tamt" eller mainstream. Jag hittar inte det där trycket i frukten som jag uppskattar.
Betyg 3
Brolo Campofiorin Oro har en liten annan druvsammansättning. Här finns ingen Molinara och andelen Rondinella har minskat från 25 till 10 procent. Andelen Corvina har ökat med 10% och så ingår Oseleta med 10%, därtill har det fått drygt ett halvt år längre på ekfat.
Vilken skillnad detta gör. Ett helt annat tryck i frukten och övriga smaker. Lite stramare och aktivare tanniner. Lägg därtill en friskare syra. Gott. Riktigt gott.
Visserligen är Brolo Campofiorin Oro knappt femtiolappen dyrare, men mångdubbelt värt det.
Den som inte provat det här vinet får rekommendationen att göra det!
Betyg 4-
Det här vinet har jag druckit massvis av gånger i diverse olika årgångar. Costaseran har blivit amaronevärldens benchmark.
Även den här kvällen levererar Costaseran. Den bedömningen jag gjorde för Amaroneguiden för ett år sedan står sig: Fortfarande väldigt ung, men ändå med finfina körsbär, torkade örter, mörk choklad och en lätt ton av torkad frukt. Här finns också finlemmade tanniner som bjuder ett behagfullt motstånd. Tämligen lätt i sin struktur för tillfället. Med åren kommer 2010:an att utvecklas väl och när den mognar om tre/fyra år kommer den att få ett större djup och mer utvecklade smaker. Väldigt god redan idag!
Betyg 4
Det hade nu blivit dags för osten. Vi serverades en Parmesan lagrad i 36 månader med espressohonung och saltrostade mandlar.
Vi fick till detta dricka två årgångar av Vaio Armaron Amarone.
Vaio var den första amaronen som introducerades på Systembolgat (1994).
Vaio Armaron är en vingård i Gargagnago (ett par mil väster om Verona). Det var här som Dantes son Pietro 1353 köpte egendomen, som familjen Serego Alighieri sedan dess bott på.
Den som vill se vad jag skrivit om tidigare årgångar klickar helt enkelt på vidstående årtal: 2003, 2004, 2005 och 2006. Alla dessa årgångar höjde jag till skyarna, men årgång 2007 var jag lite mer reserverad till.
Det finns två speciella saker med produktionen av Vaio. För det första så ingår druvan Molinara Serego Alighieri. En speciell klon av druvan, som endast växer här. För det andra så ligger vinet de sista 4 månaderna, av den tre år långa fatlagringen, på fat av körsbärsträ.
Årgång 2008 känns väldigt ung, men överraskar mig med att ändå vara förvånansvärd tillgänglig redan nu. Här finns en kraft och komplexitet som vida överstiger vinerna vi provat tidigare: mörka körsbär, örter, torkad frukt och kakao. Allt förpackat på ett elegant sätt. Lång eftersmak. Tanniner som bjuder motstånd och en syra som ger vinet friskhet. Det känns att med ett par år i källaren kommer det här att bli riktigt stort. Ett givet köp. En flaska ska testas mer ingående tämligen omgående. Och så ett par flaskor i källaren för framtiden.
Betyg 4+
Vaio 1993.
Vilket vin! 22 år gammalt och fortfarande med en bra friskhet. Betydligt lättare i sin struktur än 2008:an, men smakerna och dofterna är fullt utvecklade. Ju längre tid i glaset desto mer upptäcker vi. Elegansen! Oj, oj, oj. Amaronenörden i mig närmar sig sjunde himmelen.
Doften är helt ljuvlig. Nästan så att det inte behövs drickas. Det räcker att sticka dit nosen då och då.
Smaken är ju bara så komplex. Inte bombastisk kraftfull som den kan vara hos vissa amarone. Den här årgången av Vaio uppvisar mer elegans och komplexitet än kraftfullhet.
Smakerna tar sig fram en i sänder: söta, mörka körsbär, lite lättsamma örter, torkad frukt, naturligtvis lite russin och med betoning på lite, fikon, dadlar, katrinplommon. Eftersmaken är amaronelång. Naturligtvis följer oss körsbären och den torkade frukten oss ända in i mål, men här tillkommer en ljuvlig mörk choklad, unset espresso och kanel.
Betyg 5
Kvällen avslutades med en dessert. Choklad- och kolapaj, körsbärssorbet och torkad körbärscrunch.
Söta och samtidigt friska ingredienser.
Vi serverades till detta en Recioto 2011 Angelorum.
En lite torrare recioto, men visst katten finns det en hel del sötma. Mycket frisk i sin framtoning.
Söta, mörka körsbär, åtskilligt med torkad frukt och en del kakao.
Passade bra till vår dessert. En helt OK Recioto.
Betyg 3+
Vi sammanfattar detta som en mycket trevlig kväll.
Restaurang Ritz bjöd en superb måltid. Vi kommer att återvända hit.
Vi tackar också Allt om Vin och Anders Fagerström för det här initiativet och för det trevliga värdskapet.
Ett stort tack till Masi och Raphaele för en engagerad och informativ presentation av vinerna.
Att få dricka en Vaio 1993 var en ynnest.
Naturligtvis ska importören VinUnic och deras representanter också ha ett stort tack för att den här kvällen blev av och blev en sådan succé.
fredag 9 oktober 2015
Sherry! Amontillado del Principe.
Sherry är en dryck Vintankar har konsumerat väldigt lite av. De gånger vi smakat så har vi alltid ställt oss frågan "vaffö på detta viset". Det har ju smakat bra. Det har ju varit gott.
Vi fick för någon månad sedan chansen att ta emot ett varuprov på en sherry som precis skulle lanseras. En inbjudan vi hade svårt att stå emot.
Jag har googlat sherry för att öka min kunskap lite grann om den här vintypen. Ja att vi befinner oss i sydvästra Spanien några mil nordväst om Gibraltar det visste jag. Likaså att att namnet kommer från området där det tillverkas dvs Jerez de la Frontera.
I huvudsak är det tre gröna druvor som odlas. Den allra vanligaste är Palomino, som används i alla torra sherrysorter. Druvan Moscatel odlas endast på någon procent av odlingsarealen och används som sötningsvin. Den tredje druvan är Pedro Ximénez och används för att göra extremt söta viner, framställda av druvor som torkats i solen före pressning.
Torra Sherryviner indelas enkelt i två mycket olika sorters vin. Relativt ung, vit, delikat, lätt, uppfriskande, mineralisk och ganska måttligt alkoholstark (14-15%) Fino eller Manzanilla är väsensskilt från långlagrad, mörk, mäktig, komplext smakrik och starkare (18,5-20%) Amontillado, Oloroso eller Palo Cortado. Sherry är ett lagringsvin som får en hel del av sin karaktär från lagring.
Vill du veta mer om sherry så hittar du det i en artikel från Vinbanken, där ovanstående citat är klippt ifrån.
En hyllningsartikel till sherryn och samtidigt mycket rik på info hittar du på Bloggen Öhmans mat & vin.
Producent är Marques del Real Tesoro, som ägs av giganten Grupo Estevez. Druvorna till just det här vinet kommer från gården Macharnudo.
Den här sherryn är gjord på Palomino till 100%. Druvorna har fått jäsa på stora ekfat. Det får sedan ligga i ca åtta år under ett jästtäcke (flor), för att sedan få runt nio års lagring på amerkanska ekfat innan det tappas på flaska.
Färgen har en djup bärnstensfärgad ton.
Vi möts av en spännande och nyansrik doft, där vi hittar bokna äpplen, torkad frukt (fikon, aprikoser), nötter och pomerans.
Smaken är torr och frisk, så långt man kan komma från den där uppsötade varianten jag som ung student fick av Mrs Kyte på somrarna i Hastings.
I den här Amontilladon finns en uppsjö av smaknyanser, vinteräpplen, apelsinskal, en finstämd nötsamling (hassel, para), torkad frukt, mineraler och en nätt blommighet.
Inte allt på en gång utan i finstämda portioner.
Hyfsat lång eftersmak med nötter och någon liten syrlighet från vinteräpplen.
Det här var gott. Det här köper jag igen. Och visst dricker Vintankar för lite sherry. Det är nog dags att botanisera lite mer grundligt bland det torra sherryvarianterna.
Vi bjöd våra vänner på det här som aperitif med lite tilltugg. Det gillades stort av alla. Lite förvånade blev dom när jag meddelade att på "Bolaget" kostar en halvflaska (37,5 cl) endast 79 kr. Det finns gått om flaskor runt om i landet.
Betyg 4
Vi fick för någon månad sedan chansen att ta emot ett varuprov på en sherry som precis skulle lanseras. En inbjudan vi hade svårt att stå emot.
Jag har googlat sherry för att öka min kunskap lite grann om den här vintypen. Ja att vi befinner oss i sydvästra Spanien några mil nordväst om Gibraltar det visste jag. Likaså att att namnet kommer från området där det tillverkas dvs Jerez de la Frontera.
I huvudsak är det tre gröna druvor som odlas. Den allra vanligaste är Palomino, som används i alla torra sherrysorter. Druvan Moscatel odlas endast på någon procent av odlingsarealen och används som sötningsvin. Den tredje druvan är Pedro Ximénez och används för att göra extremt söta viner, framställda av druvor som torkats i solen före pressning.
Torra Sherryviner indelas enkelt i två mycket olika sorters vin. Relativt ung, vit, delikat, lätt, uppfriskande, mineralisk och ganska måttligt alkoholstark (14-15%) Fino eller Manzanilla är väsensskilt från långlagrad, mörk, mäktig, komplext smakrik och starkare (18,5-20%) Amontillado, Oloroso eller Palo Cortado. Sherry är ett lagringsvin som får en hel del av sin karaktär från lagring.
Vill du veta mer om sherry så hittar du det i en artikel från Vinbanken, där ovanstående citat är klippt ifrån.
En hyllningsartikel till sherryn och samtidigt mycket rik på info hittar du på Bloggen Öhmans mat & vin.
Producent är Marques del Real Tesoro, som ägs av giganten Grupo Estevez. Druvorna till just det här vinet kommer från gården Macharnudo.
Den här sherryn är gjord på Palomino till 100%. Druvorna har fått jäsa på stora ekfat. Det får sedan ligga i ca åtta år under ett jästtäcke (flor), för att sedan få runt nio års lagring på amerkanska ekfat innan det tappas på flaska.
Färgen har en djup bärnstensfärgad ton.
Vi möts av en spännande och nyansrik doft, där vi hittar bokna äpplen, torkad frukt (fikon, aprikoser), nötter och pomerans.
Smaken är torr och frisk, så långt man kan komma från den där uppsötade varianten jag som ung student fick av Mrs Kyte på somrarna i Hastings.
I den här Amontilladon finns en uppsjö av smaknyanser, vinteräpplen, apelsinskal, en finstämd nötsamling (hassel, para), torkad frukt, mineraler och en nätt blommighet.
Inte allt på en gång utan i finstämda portioner.
Hyfsat lång eftersmak med nötter och någon liten syrlighet från vinteräpplen.
Det här var gott. Det här köper jag igen. Och visst dricker Vintankar för lite sherry. Det är nog dags att botanisera lite mer grundligt bland det torra sherryvarianterna.
Vi bjöd våra vänner på det här som aperitif med lite tilltugg. Det gillades stort av alla. Lite förvånade blev dom när jag meddelade att på "Bolaget" kostar en halvflaska (37,5 cl) endast 79 kr. Det finns gått om flaskor runt om i landet.
Betyg 4
torsdag 8 oktober 2015
Garganega från Roccolo Grassi och Brunelli
I söndags hade vi en riktig Brittsommardag. Vilken härlig känsla att i solskenet skörda frukterna av våren och sommarens mödor.
På kvällen hade vi gäster och då serverar vi kokt torsk med ett mos på potatis och palsternackor, som tillbehör en röra på kokta rödbetor och kapris. Majsen åt vi till lunch på måndagen.
Vi drack två viner gjort på druvan Garganega. Trots att båda är gjord på samma druva till 100% är dom väldigt olika.
Roccolo Grassi är enligt min uppfattning en av de allra bästa producenterna i Valpolicella. Deras vingårdar ligger i dom östra delarna av området. En del av deras marker sträcker sig in i Soave och där växer druvorna till deras " La Broia". Ett vin jag provat ett flertal årgångar av. Bl a 2009 och 2007.
Doften har en försiktig ton av citrus, sommarblommor och mineraler.
Smaken är även den lite blygsam med inslag av citrus, persika och mineraler. En lättsam, frisk och bra syra ger vinet en ryggrad att vila på. I eftersmaken finns något som påminner om exotiska frukter och mera mineraler.
Betyg 4-
Producenten bakom Carianum är Brunelli. Dom har blivit lite av vår favorit. Detta vare sig det gäller amarone eller de lite enklare Valpolicellavinerna. Deras gård ligger i San Pietro in Cariano alldeles nedanför den gamla kyrkan.
Dom äger också en vinodlingslott (2ha) i Custoza ( strax söder om Gardasjön). Druvstockarna är runt 25 år gamla. Druvorna till vinet plockas när dom blivit lite övermogna. Syftet är att få druvor med större koncentration och komplexitet i såväl doft som smak.
Vinet får fem månader på 225 l barriquer. innan det buteljeras.
Vad vi tyckte om 2012 hittar du här.
Vi möts av en betydligt mer distinkt doft. Den är väldigt frisk i hela sin framtoning och här finns gott om äpplen, aprikoser och framför allt massor av örter/kryddor. I bakgrunden svävar en lätt blommighet bl a jasmin.
I munnen är det den gula frukten som vi omedelbart möter: sommaräpplen, aprikos, persika och aningens citrus. Strax därpå är det ett intensivt inslag av örter/kryddor som uppenbarar sig. I den hyfsat långa avslutningen spetsas intrycken av lite acaciahonung.
En bra syra ger vinet en trevlig friskhet.
Betyg 4-
Två bra, men väldigt olika viner. La Broia har en mer finstämd och elegantare framtoning med dofter och smaker som inte är så framtonade.
Carianum har betydligt mer tryck i såväl doft som smak och är i mitt tycke mer komplex framför allt i smakerna.
Till de eleganta maträtterna på vitfisk så föredrar jag La Broia, medan till den ugnsbakade örtlaxen blir Carianum det självklara valet. Båda går väldigt bra att avnjuta på egen hand, vilken jag väljer är nog mer en humörsak.
Prismässigt är det inte mycket som skiljer. Vi betalade 10 euro för La Broia och 8 euro för Carianum.
På kvällen hade vi gäster och då serverar vi kokt torsk med ett mos på potatis och palsternackor, som tillbehör en röra på kokta rödbetor och kapris. Majsen åt vi till lunch på måndagen.
Vi drack två viner gjort på druvan Garganega. Trots att båda är gjord på samma druva till 100% är dom väldigt olika.
Roccolo Grassi är enligt min uppfattning en av de allra bästa producenterna i Valpolicella. Deras vingårdar ligger i dom östra delarna av området. En del av deras marker sträcker sig in i Soave och där växer druvorna till deras " La Broia". Ett vin jag provat ett flertal årgångar av. Bl a 2009 och 2007.
Doften har en försiktig ton av citrus, sommarblommor och mineraler.
Smaken är även den lite blygsam med inslag av citrus, persika och mineraler. En lättsam, frisk och bra syra ger vinet en ryggrad att vila på. I eftersmaken finns något som påminner om exotiska frukter och mera mineraler.
Betyg 4-
Producenten bakom Carianum är Brunelli. Dom har blivit lite av vår favorit. Detta vare sig det gäller amarone eller de lite enklare Valpolicellavinerna. Deras gård ligger i San Pietro in Cariano alldeles nedanför den gamla kyrkan.
Dom äger också en vinodlingslott (2ha) i Custoza ( strax söder om Gardasjön). Druvstockarna är runt 25 år gamla. Druvorna till vinet plockas när dom blivit lite övermogna. Syftet är att få druvor med större koncentration och komplexitet i såväl doft som smak.
Vinet får fem månader på 225 l barriquer. innan det buteljeras.
Vad vi tyckte om 2012 hittar du här.
Vi möts av en betydligt mer distinkt doft. Den är väldigt frisk i hela sin framtoning och här finns gott om äpplen, aprikoser och framför allt massor av örter/kryddor. I bakgrunden svävar en lätt blommighet bl a jasmin.
I munnen är det den gula frukten som vi omedelbart möter: sommaräpplen, aprikos, persika och aningens citrus. Strax därpå är det ett intensivt inslag av örter/kryddor som uppenbarar sig. I den hyfsat långa avslutningen spetsas intrycken av lite acaciahonung.
En bra syra ger vinet en trevlig friskhet.
Betyg 4-
Två bra, men väldigt olika viner. La Broia har en mer finstämd och elegantare framtoning med dofter och smaker som inte är så framtonade.
Carianum har betydligt mer tryck i såväl doft som smak och är i mitt tycke mer komplex framför allt i smakerna.
Till de eleganta maträtterna på vitfisk så föredrar jag La Broia, medan till den ugnsbakade örtlaxen blir Carianum det självklara valet. Båda går väldigt bra att avnjuta på egen hand, vilken jag väljer är nog mer en humörsak.
Prismässigt är det inte mycket som skiljer. Vi betalade 10 euro för La Broia och 8 euro för Carianum.
onsdag 7 oktober 2015
2012 Le Liste en Dolcetto från Erbaluna
Ibland är det enkla också det godaste. I måndagskväll åt vi en kvällsmåltid på lite olika rester samt råstekt potatis och grillad korv från Årnäs, inhandlad på Coop Konsum Frillesås.
Vi drack till detta en Dolcetto inhandlad hos Cibi e Vini i Köpenhamn för 89 DKK.
Dolcetto är en druva som jag upptäckte för några år sedan och som gick direkt till mitt Vintankarhjärta. En vinimportör jag haft kontakt med skrev "Dolcetto ska drickas inte analyseras". Kanske är det så, men det skadar inte att stanna upp och reflektera lite över det som finns i glaset.
Årgång 2010 skrev jag om för två år sedan.
Azienda Agricola Erbaluna ligger precis i utkanten av byn La Morra i Piemonte. Vi befinner oss ca 50 km sydost om Turin. Här har det drivits vinodling i en väldigt massa år. Idag bedrivs en småskalig ekocertifierad (organisk/biologisk) vinproduktion. Två Barberor, två Barolo, en Langhe Nebbiolo, en Dolcetto samt ett vin som är en blandning av Barbera och Dolcetto finns i deras portfölj.
Återigen charmas jag av det här enkla vinet med sin stora klunkabilitet.
Det är inte den lite försynta doften av körsbär och järnfilspån som vinner mitt hjärta, utan den charmiga smaken av körsbär, mineraler och krossade körsbärskärnor med en ton av bittermandel.
Stort blir det aldrig, utan lever på sin charm, friskhet, trivsamma tanniner och småalerta syra. Så bra till vardagsmaten att just denna kväll göre sig andra viner inte besväret.
Gott vin behöver inte vara dyrt. 89 DKK är synnerligen trivsamt för plånboken.
Betyg 4-
Vi drack till detta en Dolcetto inhandlad hos Cibi e Vini i Köpenhamn för 89 DKK.
Dolcetto är en druva som jag upptäckte för några år sedan och som gick direkt till mitt Vintankarhjärta. En vinimportör jag haft kontakt med skrev "Dolcetto ska drickas inte analyseras". Kanske är det så, men det skadar inte att stanna upp och reflektera lite över det som finns i glaset.
Azienda Agricola Erbaluna ligger precis i utkanten av byn La Morra i Piemonte. Vi befinner oss ca 50 km sydost om Turin. Här har det drivits vinodling i en väldigt massa år. Idag bedrivs en småskalig ekocertifierad (organisk/biologisk) vinproduktion. Två Barberor, två Barolo, en Langhe Nebbiolo, en Dolcetto samt ett vin som är en blandning av Barbera och Dolcetto finns i deras portfölj.
Återigen charmas jag av det här enkla vinet med sin stora klunkabilitet.
Det är inte den lite försynta doften av körsbär och järnfilspån som vinner mitt hjärta, utan den charmiga smaken av körsbär, mineraler och krossade körsbärskärnor med en ton av bittermandel.
Stort blir det aldrig, utan lever på sin charm, friskhet, trivsamma tanniner och småalerta syra. Så bra till vardagsmaten att just denna kväll göre sig andra viner inte besväret.
Gott vin behöver inte vara dyrt. 89 DKK är synnerligen trivsamt för plånboken.
Betyg 4-
tisdag 6 oktober 2015
2006 Costasera Riserva, Masi
Nu i oktober så släpper Masi ytterligare ett antal flaskor av årgång 2006 av Amarone Costasera Riserva. Jag köpte några flaskor när den här årgången släpptes på hösten 2011. Priset på "Bolaget" var då 449 kr. Nu är priset 549 kr.
Vad jag skrivit om andra årgångar av Riservan kan du läsa genom att klicka på resp årtal: 2003, 2004, 2005 och 2007. Kanske dags att testa 2008:an, även om den troligtvis är för ung.
Den stora frågan är när kommer 2009:an?
Den första 2006:an drack jag för snart 18 månader sedan. Jag skrev då så här. Jag gav det betyget 4+ dvs en riktigt bra amarone. Anledningen till att det inte blev 5- var den alkoholhetta som inte vill släppa.
Det är därför med stor spänning vi drar korken ur den här flaskan. Lever den upp till de stora förväntningarna? Är alkoholen nertonad?
Riservan är en specialcuvée av Masis storsäljare Costasera.
Druvmixen är 70% Corvina, 15% Rondinella, 10% Oseleta och 5% Molinara. Jämfört med den vanliga Costaseran så har Riservan 10% Oseleta och motsvarande mängd mindre Rondinella. Druvorna till Riservan får torka 15-20 dagar längre än Costaserans druvor.
Riservan ligger 38-40 månader på Slavonska ekfat medan den vanliga Costaseran ligger 24 månader.
Det är en stor och maffig doft vi nås av och med väldigt många tydliga amaroneattribut: mörka bär, torkad frukt, en del örter, katrinplommon och kakao. I bakgrunden kan vi skönja en viss alkoholton, men idag väsentligt mer diskret än förra gången vi drack 06:an.
I munnen är det kraft, komplexitet och elegans på en och samma gång. Rejält med söta, mörka körsbär, solmogna björnbär, massor med torkad frukt (fikon, dadlar, russin), en del örter och kakao. Det har börjat framträda en del mognadstoner. Syran är fortfarande på tårna och skänker en välbehövlig friskhet åt vinet. Tanninerna är så avrundade och mjuka som tanniner nu en gång kan bli. Eftersmaken är gigantisk och nästan lite förförisk. De söta körsbären och den torkade frukten får här sällskap av en riktigt mörk chokladbit och aningens espresso. Russinen tar mer plats idag än vad jag minns.
Alkoholen kan vi ana, men det känns betydligt mindre av den i kväll än vad det gjorde senast det begav sig.
Vi hällde upp drygt halva flaskan på karaff och lät vinet stå så i dryga två timmar innan vi skulle avnjuta det. Vi satte på korken på flaskan och tog ett litet glas de kommande tre kvällarna.
Vinet håller ihop på ett strålande sätt. Friskheten behålls hela vägen, kanske att smakerna djupnar något och att russintonen är något mer markant i det allra sista glaset.
Betyg 5-
Vad jag skrivit om andra årgångar av Riservan kan du läsa genom att klicka på resp årtal: 2003, 2004, 2005 och 2007. Kanske dags att testa 2008:an, även om den troligtvis är för ung.
Den stora frågan är när kommer 2009:an?
Den första 2006:an drack jag för snart 18 månader sedan. Jag skrev då så här. Jag gav det betyget 4+ dvs en riktigt bra amarone. Anledningen till att det inte blev 5- var den alkoholhetta som inte vill släppa.
Det är därför med stor spänning vi drar korken ur den här flaskan. Lever den upp till de stora förväntningarna? Är alkoholen nertonad?
Riservan är en specialcuvée av Masis storsäljare Costasera.
Druvmixen är 70% Corvina, 15% Rondinella, 10% Oseleta och 5% Molinara. Jämfört med den vanliga Costaseran så har Riservan 10% Oseleta och motsvarande mängd mindre Rondinella. Druvorna till Riservan får torka 15-20 dagar längre än Costaserans druvor.
Riservan ligger 38-40 månader på Slavonska ekfat medan den vanliga Costaseran ligger 24 månader.
Det är en stor och maffig doft vi nås av och med väldigt många tydliga amaroneattribut: mörka bär, torkad frukt, en del örter, katrinplommon och kakao. I bakgrunden kan vi skönja en viss alkoholton, men idag väsentligt mer diskret än förra gången vi drack 06:an.
I munnen är det kraft, komplexitet och elegans på en och samma gång. Rejält med söta, mörka körsbär, solmogna björnbär, massor med torkad frukt (fikon, dadlar, russin), en del örter och kakao. Det har börjat framträda en del mognadstoner. Syran är fortfarande på tårna och skänker en välbehövlig friskhet åt vinet. Tanninerna är så avrundade och mjuka som tanniner nu en gång kan bli. Eftersmaken är gigantisk och nästan lite förförisk. De söta körsbären och den torkade frukten får här sällskap av en riktigt mörk chokladbit och aningens espresso. Russinen tar mer plats idag än vad jag minns.
Alkoholen kan vi ana, men det känns betydligt mindre av den i kväll än vad det gjorde senast det begav sig.
Vi hällde upp drygt halva flaskan på karaff och lät vinet stå så i dryga två timmar innan vi skulle avnjuta det. Vi satte på korken på flaskan och tog ett litet glas de kommande tre kvällarna.
Vinet håller ihop på ett strålande sätt. Friskheten behålls hela vägen, kanske att smakerna djupnar något och att russintonen är något mer markant i det allra sista glaset.
Betyg 5-
måndag 5 oktober 2015
Stockholmsäventyret del 3.
Det blev tisdag och vår sista dag för den här gången i Stockholm. Vilken dag! Så soligt och så varmt.
Vi började med Moderna muséet på Skeppsholmen, fortsatte med Djurgårdsfärjan och promenad till Valdemarsudde.
Utställningen "Symbolism och Dekadans" på Prins Eugens Valdemarsudde var verkligen sevärd. Vi lämnar en rekommendation. En ljuvlig promenad tillbaks mot vårt hotell, med ett stopp i baren på hotell Diplomat.
65% PN, 30% Chardonnay och 5% Pinot Meunier. Verkar i huvudsak vara från 2011. Degorgerad i januari 2015.
Enkel vardagschampagne med en frisk doft av citrus, vinteräpplen och en liten ton av nybakt bröd.
I munnen känns den väldigt ung och frisk. Torr så klart. Syrliga röda äpplen, lite citrus och en del mineraler
Resans stora mål är en konsert med Cecilia Bartoli tillsammans med de goda vännerna M och G. Vi äter alltid en liten måltid innan konsert- eller operabesöket. Ikväll är det den Italienska krogen Kol & Kox.
Vi startar med champagne. Enkel men ändå väldigt god. Gula äpplen, lite citrus, rostat bröd och gott om mineraler.
Till förrätt väljer vi: Små Piemontesiska färska pastaknyten fyllda med nötkött och kalkon, brässerade grönsaker och Parmiggiano Reggiano. Tillagas med smör, salvia och prosciutto.
Mycket gott!
Huvudrätt blir grillad kalventrecote. Hiskeligt gott och saftigt kött. Perfekt tillagad.
Vi väljer att till detta dricka en Brunello från 2010. Just årgång 2010 har lyfts till skyarna av diverse vinskribenter. Vintankar har hunnit med tre/fyra olika 2010:or och vi är benägna att hålla med.
Här vimlar det av körsbär: mörka och även lite ljusare t o m en del torkade. En liten trevlig kryddblandning lägger till ytterligare en dimension. Lång eftersmak, där frukten får sällskap av såväl läder som lakrits.
Väldigt god!!
Ånyo kan vi konstatera att årgång 2010 levererar trots sin ungdom.
Kvällen avslutades med en formidabel konsert med Cecilia Bartoli. Vilken skönsång!! Vilken utstrålning!! En våldsamt entusiastisk publik på Stockholms Konserthus hyllade henne också.
Vi började med Moderna muséet på Skeppsholmen, fortsatte med Djurgårdsfärjan och promenad till Valdemarsudde.
Utställningen "Symbolism och Dekadans" på Prins Eugens Valdemarsudde var verkligen sevärd. Vi lämnar en rekommendation. En ljuvlig promenad tillbaks mot vårt hotell, med ett stopp i baren på hotell Diplomat.
65% PN, 30% Chardonnay och 5% Pinot Meunier. Verkar i huvudsak vara från 2011. Degorgerad i januari 2015.
Enkel vardagschampagne med en frisk doft av citrus, vinteräpplen och en liten ton av nybakt bröd.
I munnen känns den väldigt ung och frisk. Torr så klart. Syrliga röda äpplen, lite citrus och en del mineraler
Resans stora mål är en konsert med Cecilia Bartoli tillsammans med de goda vännerna M och G. Vi äter alltid en liten måltid innan konsert- eller operabesöket. Ikväll är det den Italienska krogen Kol & Kox.
Vi startar med champagne. Enkel men ändå väldigt god. Gula äpplen, lite citrus, rostat bröd och gott om mineraler.
Till förrätt väljer vi: Små Piemontesiska färska pastaknyten fyllda med nötkött och kalkon, brässerade grönsaker och Parmiggiano Reggiano. Tillagas med smör, salvia och prosciutto.
Mycket gott!
Huvudrätt blir grillad kalventrecote. Hiskeligt gott och saftigt kött. Perfekt tillagad.
Vi väljer att till detta dricka en Brunello från 2010. Just årgång 2010 har lyfts till skyarna av diverse vinskribenter. Vintankar har hunnit med tre/fyra olika 2010:or och vi är benägna att hålla med.
Här vimlar det av körsbär: mörka och även lite ljusare t o m en del torkade. En liten trevlig kryddblandning lägger till ytterligare en dimension. Lång eftersmak, där frukten får sällskap av såväl läder som lakrits.
Väldigt god!!
Ånyo kan vi konstatera att årgång 2010 levererar trots sin ungdom.
Kvällen avslutades med en formidabel konsert med Cecilia Bartoli. Vilken skönsång!! Vilken utstrålning!! En våldsamt entusiastisk publik på Stockholms Konserthus hyllade henne också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)