Garganega från Roccolo Grassi och Brunelli

I söndags hade vi en riktig Brittsommardag. Vilken härlig känsla att i solskenet skörda frukterna av våren och sommarens mödor.

På kvällen hade vi gäster och då serverar vi kokt torsk med ett mos på potatis och palsternackor, som tillbehör en röra på kokta rödbetor och kapris. Majsen åt vi till lunch på måndagen.

Vi drack två viner gjort på druvan Garganega. Trots att båda är gjord på samma druva till 100% är dom väldigt olika.

Roccolo Grassi är enligt min uppfattning en av de allra bästa producenterna i Valpolicella. Deras vingårdar ligger i dom östra delarna  av området. En del av deras marker sträcker sig in i Soave och där växer druvorna till deras " La Broia". Ett vin jag provat ett flertal årgångar av. Bl a 2009 och 2007.

Doften har en försiktig ton av citrus, sommarblommor och mineraler.
Smaken är även den lite blygsam med inslag av citrus, persika och mineraler. En lättsam, frisk och bra syra ger vinet en ryggrad att vila på. I eftersmaken finns något som påminner om exotiska frukter och mera mineraler.
Betyg 4-

Producenten bakom Carianum är Brunelli. Dom har blivit lite av vår favorit. Detta vare sig det gäller amarone eller de lite enklare Valpolicellavinerna. Deras gård ligger i San Pietro in Cariano alldeles nedanför den gamla kyrkan.
Dom äger också en vinodlingslott (2ha) i Custoza ( strax söder om Gardasjön). Druvstockarna är runt 25 år gamla. Druvorna till vinet plockas när dom blivit lite övermogna. Syftet är att få druvor med större koncentration och komplexitet i såväl doft som smak.
Vinet får fem månader på 225 l barriquer. innan det buteljeras.
Vad vi tyckte om 2012 hittar du här.

Vi möts av en betydligt mer distinkt doft. Den är väldigt frisk i hela sin framtoning och här finns gott om äpplen, aprikoser och framför allt massor av örter/kryddor. I bakgrunden svävar en lätt blommighet bl a jasmin.


I munnen är det den gula frukten som vi omedelbart möter: sommaräpplen, aprikos, persika och aningens citrus. Strax därpå är det ett intensivt inslag av örter/kryddor som uppenbarar sig. I den hyfsat långa avslutningen spetsas intrycken av lite acaciahonung.
En bra syra ger vinet en trevlig friskhet.
Betyg 4-


Två bra, men väldigt olika viner. La Broia har en mer finstämd och elegantare framtoning med dofter och smaker som inte är så framtonade. 
Carianum har betydligt mer tryck i såväl doft som smak och är i mitt tycke mer komplex framför allt i smakerna.
Till de eleganta maträtterna på vitfisk så föredrar jag La Broia, medan till den ugnsbakade örtlaxen blir Carianum det självklara valet. Båda går väldigt bra att avnjuta på egen hand, vilken jag väljer är nog mer en humörsak.
Prismässigt är det inte mycket som skiljer.  Vi betalade 10 euro för La Broia och 8 euro för Carianum.