Det är em och solen gassar. Tempen måste vara över 30. Vi har ätit lunch och är med bussen på väg till vingården Roccolo Grassi. Vi är nu så långt österut man kan komma i Valpolicella. I alla fall nästan. Vi är i en by som heter Mezzano di Sotto. RG:s ägor är på 12 ha och man producerar ca 30 000 flaskor
Roccolo Grassi gränsar till Soave, därför gör dom ett vitt vin också.
Gården drivs numera av syskonen Sartori, Francesca och Marco.
Väl framme på gården möts vi av Francesca, som berättar om bakgrunden och lite historik om familjeföretaget. Marco ansluter efter ett tag och vi vandrar ut i vinfältet och sommarhettan( tycker vi nordbor) och Marco berättar om arbetet just nu. Snart är det dags att ta bort en av de två klasarna på skottet. Vi vandrar sedan runt i lokaliteterna. Rent och snyggt överallt. Hela gården utstrålar seriositet och noggranhet. Kvalitet är gårdens varumärke. Roccolo Grassi gjorde ingen amarone vare sig 2002, 2005 eller 2010. Marco fick inte den kvaliteten han önskade. Han vill inte överge korkanvändningen pga att vinet måste andas. Han exprimenterar med olika fabrikanter och korktyper för att få fram någon som passar honom.
Nu till provningen!
Vi börjar med Soave, La Broia, årgång 2009. Det här är ett vin som ska drickas ungt. Marcos råd är max 1-2 års lagring och servera det kylt! Druvan är 100 % Garganega.
Vi känner doften av lite exotiska blommor. Smaken är frisk, en liten blommighet och härliga mineraltoner.
Syran är stor och trevlig och ger en lång eftersmak. Inget komplicerat vin. Perfekt att avnjutas varma sommarvällar.
Betyg 3+.
Valpolicella Superiore 2007.
Druvblandningen är den samma som i amaronen och recioton dvs 60% Corvina, 15% Corvinone och 20% Rondinella och 5% Croatina.
Valpolicella Superiore görs på stockar som är 7-12 år gamla. Skördeuttaget har minskat från fem kilo till ett kilo per ranka de sista 10 åren. Den årliga produktionen är 18000 flaskor per år. Marco vill ha en frisk, fruktig Valpolicella med finess. Den färska frukten är helt i centrum.
Marken är rik på vulkaniskjord, vilket ger en speciall karaktär. 40% av druvorna torkas under 20 dagar före pressning. Vinet lagras efter vinifieringen i franska ekfat varav 1/3 är nya och 2/3 är använda 2-3 år. Alkoholhalt 14,5%.
Färgen är rödsvart med en violet ton.
Doften är inte lika stor och mäktig som jag är van vid. Utomhuseffekt? Vi kan dock skönja lite torkad frukt, moreller och aningens örtighet.
Smaken är inte fullt utvecklad. Det känns att här finns potential, bara den får vila 1-2 år. Ja, den klara säkert 10 års lagring. Vi känner lite körsbärskärnor med en viss strävhet, lite söt frukt finns där också. Örter finns och i slutet lite kaffe och lakrits.
Det här har varit min absoluta favorit bland Superiorevinerna. Jag skrev om årgång 2005 här. Jag har kvar en flaska av årgång 2004 och den vara makalöst bra för drygt ett år sedan, då jag senast drack den.
I nuläget blir det en fyra med potential till en femma.
Betyg 4.
Amarone 2006.
2006 anses allmänt som ett mycket bra år för amarone. Det är nog lite tidigt att uttala sig om dessa viner, då amarone kräver minst 5-7 års lagring för att komma till sin rätt.
Marcos filosofi är att få fram ett fräsh vin, men samtidigt med mycket koncentrerad frukt. Druvorna torkas kortare period än många andra producenter, fram till december istället för januari/februari. Genom att göra en extrem "green harvesting" och selektering på fältet så fås en oerhört koncentrerad och kraftfull druvfrukt, som samtidigt är ren och fräsh i sin smak. Det är inte för inte som Roccolo Grassis viner är bland de mest eftertraktade och svårtfångade vinerna i Italien. Vår kvot i år är 3 fl per deltagare.
Så här har bedömningen varit
Betyg i Italian Wines (Gambero Rosso): Tre glas: 1999, 2000
Två glas: 1998, 2001, 2003, 2004
Om 2006:an har vi gjort följande noteringar:
Färgen är rubinröd med dragning åt ljusare. Slutsats vinet är ungt.
Doften är stängd. Utomhusprovning är problem, men i det här fallet tror jag mer på att vinet inte luftats ordentligt samtidigt som det är för ungt. Dock körsbär går att känna parat med en viss örtighet.
Smaken: här öppnar det sig lite mer även om den fortfarande är tämligen sluten. Vi känner trots allt lite torkad frukt, körsbär, choklad och en angenäm kryddighet. Allt det vi vill ha i en amarone finns där, men blommar inte ut på ett fullskaligt sätt. Den lovar suveränt mycket, men de flaskor vi får köpa får allt finna sig i ryggläge ytterligare 4-5 år. Det är nog första gången som jag inte ger RG en solklar femma.
Första gången som en parentes dyker upp. Det är en prognos om vad som inträffar om man väntar 4 år.
Betyg 4+ (5).
Recioto 2007.
En av mina favorit reciotos. Årgång 2005 gjorde mig alldeles hänförd och den skrev jag om här.
Nu är det alltså årgång 2007 som gäller.
Vinet har inte öppnat sig ordentligt. Det är återigen ett ungt vin som känns lovande.
Färgen är mörkt rubinröd.
Det doftar av körsbär och torkad frukt.
Smaken har en fin blandning av söt frukt och behaglig syra.
De flaskor vi köper får vila ett par år och sedan hoppas vi på samma utveckling som på 05:an.
Betyg 4.
Vi avslutade provningen med Recioto di Soave. La Broia. 2008.
Denna variant av sött vin smakar vi bara när vi är på besök hos RG. Dom gör inte så många och dom som säljs är ett fåtal. Färgen är gyllengul.
Det doftar av blommor och bär, lite torkad frukt finns där också
Smaken är en blandning av torkad frukt, lite russintoner, fin syra. Det är sött men inte kladdigt. Personligen fördrar jag den röda recioton.
Betyg 3+.
lördag 21 maj 2011
fredag 20 maj 2011
Valpolicella del 3. Marion.
Efter frukost är det samling för avresa till en vingård vi aldrig besökt tidigare. Spännande! Strax före nio åker bussen österut. Öster om Verona ligger den lilla dalen Marcellise, där en ny vinstjärna har vuxit fram: Marion.
Gården är på 8 ha och man gör ca 35 000 flaskor per år.
Våra ciceroner är Stefano och Nicoletta Campedelli. Dom driver verksamheten ihop med Stefanos broder Marco. Omgivningarna är otroligt vackra. Innan provningen vandrar vi runt bland vinrankorna medan Stefano berättar om arbetet på gården just nu och de närmaste veckorna. Vi har lite över 30 grader och solen steker på, så när vi får söka skugga för att börja prova deras sortiment känns det väldigt bra.
Dags för lite noteringar om de viner vi smakade. Jag tar dom inte i den ordning vi testade utan börjar med de för Valpolicella lite mindre vanliga.
Marion Teroldego 2007, Veronese IGT
Vinet är gjort på 100% Teroldego.
Detta är en druva som hustrun och jag endast druckit någon enstaka gång. Senast var nog tio år bort i tiden. Druvorna är kloner från Foradori i Trentino.
Färgen är mörkröd nästan svart.
Doften är lite speciell: en viss sötma av typen russin kan skönjas, liksom en del vanilj och lite kola.
Smaken domineras av körsbär och vanilj och därbak finns lite lakrits.
Vinet har legat 2,5 år på ekfat och detta känns verkligen.
Det är alltid spännande med druvor, som man inte har så stor erfarenhet av, men detta är inte riktig i vår smak.
Betyg 2+
Cabernet Sauvignon IGT 2007.
Vinet är gjort på 100% Cabernet Sauvignon. En del av skörden läggs för torkning i 30-40 dagar och en annan del får hänga kvar på vinstocken och når därmed en supermognad. De båda vindelarna blandas inte förrän efter 30 månader. Under tiden ligger de på fat av slovensk ek.
Vinet har en intensiv rubinröd färg med en violet kant.
I doften känner vi bär och kryddor.
I gommen känner vi blåbär, björnbär och lite svarta vinbär. Smaken är tämligen rund, men det finns lite behagliga tanniner. Eftersmaken är ganska lång och lite kryddig med en lakritston. Vi kan ana oss till lite vanilj, men här är den inte alls störande.
Det här vinet tilltalar oss betydligt mer.
Betyg 3+.
Borgomarcellise Valpolicella DOC 2009.
Vinet är gjort på 60% Corvina grossa, 20% Rondinella, 10% Corvina gentile samt 10% Croatina.
Även denna Valpolicellan känns enkel och lite tunn, men med en friskhet.
Druvorna skördas i två omgångar, där dena omgången lagras max 12 månader på slovenska ekfat och den andra laddning på stålfat. Precis innan buteljeringen blandas vinet.
Färgen är ljust rubinröd.
Doftmässigt känner vi körsbären, lite skogsbär och någon liten örtighet.
Doften går igen i smaken kanske är körsbären lite tydligare. Lättdrucket och inget att spara.
Betyg 3.
Valpolicella Superiore 2007.
Druvorna är i stort de samma som i Valpolicellan bara lite mindre av Croatina, men kompletterad med några andra druvor bl a Teroldego.
En del av druvorna plockas i slutet av september och får torka i ca 40 dagar. En del får hänga kvar och nå en "supermognad" och plockas i början av oktober. Varje laddning ligger var för sig på på små ekfat i ca 30 månader för att sedan blandas och buteljeras.
Färgen har en mörkröd ton med en violet nyans i glaskanten.
Doften kännetecknas av skogsbär, körsbär och aningen anis.
Smaken: här känner vi körsbären väldigt tydligt, men kompletterad med lite örter och behagliga tanniner.
I svansen dyker det upp vinbärsblad.
Vi gillar det här vinet som är gott idag och klara flera års lagring.
Betyg 4.
Calto 2005.
Här har man blandat 60% Superiore med 20% Amarone och 20% Teroldego.
Superioren slår igenom rätt rejält.
Vi har svårt att förstå en sådan här blandning. Vi försöker se det positivt dvs en exprimentlusta att nå högre och vidare.
Betyg 2.
Amarone 2007.
Druvsammansättningen är Corvinone 45%, Corvina gentile 20%, Rondinella 10% samt 10% av Croatina och andra druvor. Druvorna plockas i september och får sedan torka i 3-4 månader. Jäsning sker under 40-50 dagar och tappas på 350 liters fat av slovensk ek. De lagras där i ca 36 månader.
Färgen har en intensiv rubinröd nyans med lite violet i kanten.
Doften: körsbär, björnbär, torkade plommon
Gommen möts av en palett av torkad frukt, körsbär, skogsbär. Eftersmaken är lång och utdragen, mot slutet dyker peppar, örter och lite lakrits upp. Vinet har redan nu en mjuk och rund smak. Allt är i mycket fin balans.
En riktigt god amarone som är drickfärdig redan nu, men signalerar ett långt liv, där fortsatt utveckling är möjlig. Resans första femma känns självklar.
Betyg 5-.
Gården är på 8 ha och man gör ca 35 000 flaskor per år.
Våra ciceroner är Stefano och Nicoletta Campedelli. Dom driver verksamheten ihop med Stefanos broder Marco. Omgivningarna är otroligt vackra. Innan provningen vandrar vi runt bland vinrankorna medan Stefano berättar om arbetet på gården just nu och de närmaste veckorna. Vi har lite över 30 grader och solen steker på, så när vi får söka skugga för att börja prova deras sortiment känns det väldigt bra.
Dags för lite noteringar om de viner vi smakade. Jag tar dom inte i den ordning vi testade utan börjar med de för Valpolicella lite mindre vanliga.
Marion Teroldego 2007, Veronese IGT
Vinet är gjort på 100% Teroldego.
Detta är en druva som hustrun och jag endast druckit någon enstaka gång. Senast var nog tio år bort i tiden. Druvorna är kloner från Foradori i Trentino.
Färgen är mörkröd nästan svart.
Doften är lite speciell: en viss sötma av typen russin kan skönjas, liksom en del vanilj och lite kola.
Smaken domineras av körsbär och vanilj och därbak finns lite lakrits.
Vinet har legat 2,5 år på ekfat och detta känns verkligen.
Det är alltid spännande med druvor, som man inte har så stor erfarenhet av, men detta är inte riktig i vår smak.
Betyg 2+
Cabernet Sauvignon IGT 2007.
Vinet är gjort på 100% Cabernet Sauvignon. En del av skörden läggs för torkning i 30-40 dagar och en annan del får hänga kvar på vinstocken och når därmed en supermognad. De båda vindelarna blandas inte förrän efter 30 månader. Under tiden ligger de på fat av slovensk ek.
Vinet har en intensiv rubinröd färg med en violet kant.
I doften känner vi bär och kryddor.
I gommen känner vi blåbär, björnbär och lite svarta vinbär. Smaken är tämligen rund, men det finns lite behagliga tanniner. Eftersmaken är ganska lång och lite kryddig med en lakritston. Vi kan ana oss till lite vanilj, men här är den inte alls störande.
Det här vinet tilltalar oss betydligt mer.
Betyg 3+.
Borgomarcellise Valpolicella DOC 2009.
Vinet är gjort på 60% Corvina grossa, 20% Rondinella, 10% Corvina gentile samt 10% Croatina.
Även denna Valpolicellan känns enkel och lite tunn, men med en friskhet.
Druvorna skördas i två omgångar, där dena omgången lagras max 12 månader på slovenska ekfat och den andra laddning på stålfat. Precis innan buteljeringen blandas vinet.
Färgen är ljust rubinröd.
Doftmässigt känner vi körsbären, lite skogsbär och någon liten örtighet.
Doften går igen i smaken kanske är körsbären lite tydligare. Lättdrucket och inget att spara.
Betyg 3.
Valpolicella Superiore 2007.
Druvorna är i stort de samma som i Valpolicellan bara lite mindre av Croatina, men kompletterad med några andra druvor bl a Teroldego.
En del av druvorna plockas i slutet av september och får torka i ca 40 dagar. En del får hänga kvar och nå en "supermognad" och plockas i början av oktober. Varje laddning ligger var för sig på på små ekfat i ca 30 månader för att sedan blandas och buteljeras.
Färgen har en mörkröd ton med en violet nyans i glaskanten.
Doften kännetecknas av skogsbär, körsbär och aningen anis.
Smaken: här känner vi körsbären väldigt tydligt, men kompletterad med lite örter och behagliga tanniner.
I svansen dyker det upp vinbärsblad.
Vi gillar det här vinet som är gott idag och klara flera års lagring.
Betyg 4.
Calto 2005.
Här har man blandat 60% Superiore med 20% Amarone och 20% Teroldego.
Superioren slår igenom rätt rejält.
Vi har svårt att förstå en sådan här blandning. Vi försöker se det positivt dvs en exprimentlusta att nå högre och vidare.
Betyg 2.
Amarone 2007.
Druvsammansättningen är Corvinone 45%, Corvina gentile 20%, Rondinella 10% samt 10% av Croatina och andra druvor. Druvorna plockas i september och får sedan torka i 3-4 månader. Jäsning sker under 40-50 dagar och tappas på 350 liters fat av slovensk ek. De lagras där i ca 36 månader.
Färgen har en intensiv rubinröd nyans med lite violet i kanten.
Doften: körsbär, björnbär, torkade plommon
Gommen möts av en palett av torkad frukt, körsbär, skogsbär. Eftersmaken är lång och utdragen, mot slutet dyker peppar, örter och lite lakrits upp. Vinet har redan nu en mjuk och rund smak. Allt är i mycket fin balans.
En riktigt god amarone som är drickfärdig redan nu, men signalerar ett långt liv, där fortsatt utveckling är möjlig. Resans första femma känns självklar.
Betyg 5-.
torsdag 19 maj 2011
Valpolicella del 2. Viviani.
Kvällens provning hölls på den fantastiska restaurangen Trattoria Alla Routa.
Den är högt belägen med utsikt över stora delar av Negrardalen. Du hittar mer info här.
Vi har tidigare skrivit om vårt första möte med syskonen Viviani. Vill du läsa om detta klickar du här.
Viviani ses av många som en av arvtagarna till de två legendariska producenterna Dal Forno och Qintarelli. Vivianis viner får påfallande ofta höga betyg i Italian Wines.
Årsproduktionen ligger totalt på ca 70 000 flaskor. Vi ser framemot en spännande provning.
Den här gången hölls provningen av Claudios fru, bördig från Holland. Det var inte riktigt samma känsla och entusiasm som i de provningar Cinzia eller Claudio hållit.
Provningen ägde rum utomhus, vilket försvårar = minskar doftintrycken.
Under provningen serverades vi några smårätter, vilka var mycket trevliga.
Nu lite om vinintrycken, men tyvärr har de anteckningar jag förde förkommit. Det blir att försöka minnas vilka intryck vinerna gav. Årtalen är därmed också lite osäkra.
Först ut var deras enklaste vin en Valpolicella Classico 2009.
Den känns lite tunn även om den har mer karaktär än Bertaroles(från förra blogginlägget). Våra smakpreferenser har gått i den riktningen att vi önskar oss lite mer pondus.
Druvsammansättningen är Corvina Veronese: 75%, Rondinella: 20% och Molinara: 5%.
Färgen har en dragning åt röda vinbär, fullmogna med djup röd färg. Doftmässigt skönjer vi körsbär samt en liten mandeldoft. I gommen brusar körsbären fram och i eftersmaken känner vi en aningens röda vinbär. Detta är ett enkelt, lätt drucket vin som passar bra till Pizzan en sommarkväll.
Betyg 3
Näst på tur står ett favoritvin i form av Campo Morar 2008. Detta är en Superiore med Ripasso- inslag. Vill du veta mer om hur vinet tillverkas så kolla här.
Jag minns inte vilken druvsammansättning vinet har. Jag utgår då ifrån att det ungefär den samma som i Classicon och det är vilka druvstockar som klasarna plockas från, men framförallt tillverkningsprocessen som gör att det skiljer sig så mycket från Classicon.
Årgång 2005 fick tre glas i den italienska vinbibeln Italian Wines 2009.
Doften har en god körsbärston, lite choklad och kaffe samt lite blåbär tycker vi oss känna.
Smaken är stor med en bärkompott av moreller, blåbår och björnbär. I bakgrunden känner vi toner av såväl choklad som kaffe. Eftersmaken är riktigt lång och bärig. Vinet känns fortfarande ungt och mår säkert bra av något års lagring.
Betyg 4+.
Vin nr tre är deras standard Amarone 2007.
70% Corvina Veronese samt 30% Rondinella är vinet gjort av.
Vinet är fortfarande lite knutet. Färgen har en trevlig rubinröd färg.
Doften har en tydlig körsbärston. Man märker inte mycket av den russinton som brukar prägla detta vin, däremot kan vi ana lite choklad.
Smaken är lite eldig med mogna körsbär(moreller) och chokladsmak. Tanniner finns här som inte är helt avslipade ännu. Vinet har en bra balans och vi tror på bra utveckling.
Betyg 4.
Nu är det dags för Casa dei Bepi. Vivianis prestigeamarone. Ett vin som vi i tidigare årgångar rankat som något av det bästa som finns i amaroneväg. Vi får smaka årgång 2005, men det är 2006:an vi får köpa, då 2005:an är så gott som slutsåld. Det är samma druvsammansättning som i standardamaronen.
Doften bär spår av körsbär, någon liten russinton. Den här doftar mindre än vad vi är vana vid. Vi tror att utomhusprovningen är orsaken till detta.
Smaken är kraftfull med mogna körsbär, lite blåbär och i bakgrunden smyger sig lite toner av kaffe och choklad omkring. Vinet känns fortfarande väl ungt men vi anar den sedvanliga elegansen. Vi tror på en stor utveckling inom ett par år. I nuläget når den inte upp till den sedvanliga femman vi brukar ge detta vin.
Betyg 4+.
Det sista vinet vi får prova är Recioton 2007.
Samma druvor i recioton som i amaronerna.
Färgen är mörkt rubinröd.
Det doftar torkad frukt och en hel del körsbär.
Smaken är fylld av en sammetslen, sötfyllning av torkad frukt och en tilltalande friskhet. Visst är det sött men inte kladdigt.
Betyg 4.
Den är högt belägen med utsikt över stora delar av Negrardalen. Du hittar mer info här.
Vi har tidigare skrivit om vårt första möte med syskonen Viviani. Vill du läsa om detta klickar du här.
Viviani ses av många som en av arvtagarna till de två legendariska producenterna Dal Forno och Qintarelli. Vivianis viner får påfallande ofta höga betyg i Italian Wines.
Årsproduktionen ligger totalt på ca 70 000 flaskor. Vi ser framemot en spännande provning.
Den här gången hölls provningen av Claudios fru, bördig från Holland. Det var inte riktigt samma känsla och entusiasm som i de provningar Cinzia eller Claudio hållit.
Provningen ägde rum utomhus, vilket försvårar = minskar doftintrycken.
Under provningen serverades vi några smårätter, vilka var mycket trevliga.
Nu lite om vinintrycken, men tyvärr har de anteckningar jag förde förkommit. Det blir att försöka minnas vilka intryck vinerna gav. Årtalen är därmed också lite osäkra.
Först ut var deras enklaste vin en Valpolicella Classico 2009.
Den känns lite tunn även om den har mer karaktär än Bertaroles(från förra blogginlägget). Våra smakpreferenser har gått i den riktningen att vi önskar oss lite mer pondus.
Druvsammansättningen är Corvina Veronese: 75%, Rondinella: 20% och Molinara: 5%.
Färgen har en dragning åt röda vinbär, fullmogna med djup röd färg. Doftmässigt skönjer vi körsbär samt en liten mandeldoft. I gommen brusar körsbären fram och i eftersmaken känner vi en aningens röda vinbär. Detta är ett enkelt, lätt drucket vin som passar bra till Pizzan en sommarkväll.
Betyg 3
Näst på tur står ett favoritvin i form av Campo Morar 2008. Detta är en Superiore med Ripasso- inslag. Vill du veta mer om hur vinet tillverkas så kolla här.
Jag minns inte vilken druvsammansättning vinet har. Jag utgår då ifrån att det ungefär den samma som i Classicon och det är vilka druvstockar som klasarna plockas från, men framförallt tillverkningsprocessen som gör att det skiljer sig så mycket från Classicon.
Årgång 2005 fick tre glas i den italienska vinbibeln Italian Wines 2009.
Doften har en god körsbärston, lite choklad och kaffe samt lite blåbär tycker vi oss känna.
Smaken är stor med en bärkompott av moreller, blåbår och björnbär. I bakgrunden känner vi toner av såväl choklad som kaffe. Eftersmaken är riktigt lång och bärig. Vinet känns fortfarande ungt och mår säkert bra av något års lagring.
Betyg 4+.
Vin nr tre är deras standard Amarone 2007.
70% Corvina Veronese samt 30% Rondinella är vinet gjort av.
Vinet är fortfarande lite knutet. Färgen har en trevlig rubinröd färg.
Doften har en tydlig körsbärston. Man märker inte mycket av den russinton som brukar prägla detta vin, däremot kan vi ana lite choklad.
Smaken är lite eldig med mogna körsbär(moreller) och chokladsmak. Tanniner finns här som inte är helt avslipade ännu. Vinet har en bra balans och vi tror på bra utveckling.
Betyg 4.
Nu är det dags för Casa dei Bepi. Vivianis prestigeamarone. Ett vin som vi i tidigare årgångar rankat som något av det bästa som finns i amaroneväg. Vi får smaka årgång 2005, men det är 2006:an vi får köpa, då 2005:an är så gott som slutsåld. Det är samma druvsammansättning som i standardamaronen.
Doften bär spår av körsbär, någon liten russinton. Den här doftar mindre än vad vi är vana vid. Vi tror att utomhusprovningen är orsaken till detta.
Smaken är kraftfull med mogna körsbär, lite blåbär och i bakgrunden smyger sig lite toner av kaffe och choklad omkring. Vinet känns fortfarande väl ungt men vi anar den sedvanliga elegansen. Vi tror på en stor utveckling inom ett par år. I nuläget når den inte upp till den sedvanliga femman vi brukar ge detta vin.
Betyg 4+.
Det sista vinet vi får prova är Recioton 2007.
Samma druvor i recioton som i amaronerna.
Färgen är mörkt rubinröd.
Det doftar torkad frukt och en hel del körsbär.
Smaken är fylld av en sammetslen, sötfyllning av torkad frukt och en tilltalande friskhet. Visst är det sött men inte kladdigt.
Betyg 4.
onsdag 18 maj 2011
Valpolicella del 1. Le Bertarole.
Hustrun och jag är nyss hemkomna från en resa med Clubamarone i Valpolicella. Vi kommer att i sex delar redovisa våra egna intryck av de fem vingårdar vi besökte samt lämna korta kommentarer om de viner vi fick prova.
Den som vill veta lite mer om Valpolicellas olika vintyper hittar detta här.
Le Bertarole.
Den här gården ligger precis i utkanten av samhället Fumane ca 15 km nordväst om Verona.
Ägare är familjen Venturini. Gården är ett familjeföretag, där sonen Marco på en ganska hygglig engelska tar oss igenom gårdens viner. Han är också gårdens vinmakare.
Detta är en liten producent som gör runt 35 000 flaskor. Man har den egenheten att på varje flaska står det hur många flaskor man gjorde det aktuella året samt att varje flaska är numrerad.
Du kan få mer info om Le Bertarole här.
Valpolicella Classico " Le Filagne" 2010.
Gårdens enklaste vin, som är gjort på 70% Corvina , 20% Rondinella och 10% Corvinone.
Det är ett ungt och enkelt vin, lite ljusare i färgtonen än de övriga vinerna. Tämligen lättdrucket med smak av körsbär och hallon. En liten örtkrydda kan kännas i eftersmaken.
Ovanstående beskrivning går igen i så gott som alla Valpolicella Classico vi provade.
Vi tycker numera att nästan alla Valpolicella Classico viner känns väl tunna, men till en enkel pastarätt eller pizza slinker det väl ned.
Pris 4,5 euro
Betyg 2+
Valpolicella Classico Superiore Ripasso 2008.
Här är druvsammansättningen 40% Corvina, 30% Corvinone, 20% Rondinella samt 5% vardera av Dindarella och Croatina.
Det här vinet här lite mera karaktär. Lite mörkare i färgen. I doften känner vi lite körsbär samt en liten krydda. Smaken: här går körsbären igen med tillägg av fin hallonton, lite ört och krydda kan vi känna och med en medellång eftersmak.
Detta är mer i vår smak.
Pris 9 euro.
Betyg 3-
Amarone della Valpolicella 2007.
Man gör numera två varianter dels Podere Cariano och dels Podere Le Marognole.
Den förstnämnda är en nytillkommen variant. Druvsammansätnningen är den samma dvs 30% Corvina, 40% Corvinone, 20% Rondinella samt 5% vardera av Dindarella och Croatina.
Cariano kommer från vinodlingar i dalen medan den ursprungliga Marognole kommer från vinodlingar på lite högre höjd. Carianon kostade 17,5 euro medans Marognole kostade 25 euro.
Vi föredrar den ursprungliga amaronen dvs Marognole.
Färgen är mörkröd.
Doft: Här känner vi körsbär, katrinplommon, lite färska fikon, en viss örtig doft, lite läder och någon liten mandel ton .
Smak: En viss eldighet( inte störande), friska fruktsyror och balanserade tanniner. Körsbären finns där med lite bärkompott men även någon kryddig ton. Eftersmaken är ganska lång och i slutet känns den där trevliga lilla bittra tonen som ofta utmärker amaroneviner.
Tanninerna pekar på att det här kommer att bli bättre med några år i källaren.
Betyg 4-
Cariano, "låglandsamaronen" känns bara lite tunnare i varje moment. En billigare men också ett mycket enklare amaronevin. Detta kändes inte nödvändigt.
Betyg 3.
Vi avslutade med att prova deras Recioto 2007.
Druvsammansätningen är här 50% Corvina, 20% Corvinone, 20% Rondinella samt 5% vardera av Dindarella och Croatina.
Ett sött vin men ändå med en viss friskhet.
Betyg 3+
Detta var tredje gången vi besökte Le Bertarole. Förra gången vi var där tyckte vi oss märka en viss försämring av gårdens viner. Denna provning var genomgående bättre, vilket gladde oss.
Det är väldigt lätt att tycka om den genomsympatiske Marco, som verkligen bjuder på sig själv.
Gården är verkligen värt ett besök, även om den i vår ranking inte hamnar i topp tre.
Den som vill veta lite mer om Valpolicellas olika vintyper hittar detta här.
Le Bertarole.
Den här gården ligger precis i utkanten av samhället Fumane ca 15 km nordväst om Verona.
Ägare är familjen Venturini. Gården är ett familjeföretag, där sonen Marco på en ganska hygglig engelska tar oss igenom gårdens viner. Han är också gårdens vinmakare.
Detta är en liten producent som gör runt 35 000 flaskor. Man har den egenheten att på varje flaska står det hur många flaskor man gjorde det aktuella året samt att varje flaska är numrerad.
Du kan få mer info om Le Bertarole här.
Valpolicella Classico " Le Filagne" 2010.
Gårdens enklaste vin, som är gjort på 70% Corvina , 20% Rondinella och 10% Corvinone.
Det är ett ungt och enkelt vin, lite ljusare i färgtonen än de övriga vinerna. Tämligen lättdrucket med smak av körsbär och hallon. En liten örtkrydda kan kännas i eftersmaken.
Ovanstående beskrivning går igen i så gott som alla Valpolicella Classico vi provade.
Vi tycker numera att nästan alla Valpolicella Classico viner känns väl tunna, men till en enkel pastarätt eller pizza slinker det väl ned.
Pris 4,5 euro
Betyg 2+
Valpolicella Classico Superiore Ripasso 2008.
Här är druvsammansättningen 40% Corvina, 30% Corvinone, 20% Rondinella samt 5% vardera av Dindarella och Croatina.
Det här vinet här lite mera karaktär. Lite mörkare i färgen. I doften känner vi lite körsbär samt en liten krydda. Smaken: här går körsbären igen med tillägg av fin hallonton, lite ört och krydda kan vi känna och med en medellång eftersmak.
Detta är mer i vår smak.
Pris 9 euro.
Betyg 3-
Amarone della Valpolicella 2007.
Man gör numera två varianter dels Podere Cariano och dels Podere Le Marognole.
Den förstnämnda är en nytillkommen variant. Druvsammansätnningen är den samma dvs 30% Corvina, 40% Corvinone, 20% Rondinella samt 5% vardera av Dindarella och Croatina.
Cariano kommer från vinodlingar i dalen medan den ursprungliga Marognole kommer från vinodlingar på lite högre höjd. Carianon kostade 17,5 euro medans Marognole kostade 25 euro.
Vi föredrar den ursprungliga amaronen dvs Marognole.
Färgen är mörkröd.
Doft: Här känner vi körsbär, katrinplommon, lite färska fikon, en viss örtig doft, lite läder och någon liten mandel ton .
Smak: En viss eldighet( inte störande), friska fruktsyror och balanserade tanniner. Körsbären finns där med lite bärkompott men även någon kryddig ton. Eftersmaken är ganska lång och i slutet känns den där trevliga lilla bittra tonen som ofta utmärker amaroneviner.
Tanninerna pekar på att det här kommer att bli bättre med några år i källaren.
Betyg 4-
Cariano, "låglandsamaronen" känns bara lite tunnare i varje moment. En billigare men också ett mycket enklare amaronevin. Detta kändes inte nödvändigt.
Betyg 3.
Vi avslutade med att prova deras Recioto 2007.
Druvsammansätningen är här 50% Corvina, 20% Corvinone, 20% Rondinella samt 5% vardera av Dindarella och Croatina.
Ett sött vin men ändå med en viss friskhet.
Betyg 3+
Detta var tredje gången vi besökte Le Bertarole. Förra gången vi var där tyckte vi oss märka en viss försämring av gårdens viner. Denna provning var genomgående bättre, vilket gladde oss.
Det är väldigt lätt att tycka om den genomsympatiske Marco, som verkligen bjuder på sig själv.
Gården är verkligen värt ett besök, även om den i vår ranking inte hamnar i topp tre.
onsdag 11 maj 2011
Pal Sun 2004, Villa Monteleone
I helgen hade vi en chokladefterrätt. Vi drack en recioto till denna.
Den som vill veta mer om recioto rekommenderar jag att kolla här.
Vi är mycket förtjusta i recioto till chokladefterrätter eller till ostbrickan. Visst är vinet sött, men blir sällan sötsliskigt. Istället känns det ofta friskt.
Vi drack Pal Sun 2004.
Vinet kommer från Villa Monteleone. Det finns information på svenska som du kan läsa här.
Druvorna är Corvina, Corvinone och Rondinella.
Doften är packad av torkad frukt, mörka bär och en trevlig kaffeton. Det känns med en gång att här är det elegans som gäller.
I gommen känns de mörka bären tillsammans med den torkade frukten tydligt. Sötman finns där, men blir aldrig påträngande. Mycket balanserat. I eftersmaken känner vi igen kaffetonen från doften. Långt och njutbart.
Vinet når visserligen inte den recioton från Roccolo Grassi vi drack och skrev om för någon månad sedan, men vi tycker att det tillhör de bättre recioton vi smakat.
Betyg 4
Den som vill veta mer om recioto rekommenderar jag att kolla här.
Vi är mycket förtjusta i recioto till chokladefterrätter eller till ostbrickan. Visst är vinet sött, men blir sällan sötsliskigt. Istället känns det ofta friskt.
Vi drack Pal Sun 2004.
Vinet kommer från Villa Monteleone. Det finns information på svenska som du kan läsa här.
Druvorna är Corvina, Corvinone och Rondinella.
Doften är packad av torkad frukt, mörka bär och en trevlig kaffeton. Det känns med en gång att här är det elegans som gäller.
I gommen känns de mörka bären tillsammans med den torkade frukten tydligt. Sötman finns där, men blir aldrig påträngande. Mycket balanserat. I eftersmaken känner vi igen kaffetonen från doften. Långt och njutbart.
Vinet når visserligen inte den recioton från Roccolo Grassi vi drack och skrev om för någon månad sedan, men vi tycker att det tillhör de bättre recioton vi smakat.
Betyg 4
måndag 9 maj 2011
Bordeaux vs Chateauneuf du Pape
Lördagkvällens måltid var lite grekinspirerad, men då vi inte har några grekiska rödviner hemma (borde åtgärdas) så plockade vi fram ett Bordeauxvin och en Ch9dP.
De funkade båda bra till lammfärsbiffarna och klyftpotatisen.
Båda vinerna fick två timmar på karaff innan vi började sörpla i oss dem.
Lafleur Laroze Grand Cru 2005.
Vinet kommer från Saint-Emillion Grand Cru och är gjort på 70% Merlot och 30% Cabernet Franc.
Detta är slottets andra vin.
Doften är inte stark men ändå tydlig. Vi känner en svag vinbärsdoft mer åt röda än svarta parad med hallon och läder.
I gommen träffar vi på mer vinbär fast nu mer svarta än röda, lite körsbär och hallon tycker vi oss känna. En liten jordighet finns med i bakgrunden. Tanninerna är ganska så avrundade och mjuka.
Vinet känns klart för att drickas nu, men klara säkert ett par år till.
Vi är inga Bordeauxfantaster.Vi köpte en låda med "Petits Chateaux" från Winefinder i vintras.
6 sorter ggr 2 flaskor. Detta var vin nr 3 och hittills bäst. Inget stort vin men ändå trevligt.
Betyg 3+.
Domaine La Barroche Chateuxneuf du Pape Signature 2007.
Återigen en flaska från den mycket hypade årgången 2007.
Vi drack en flaska av det här för ett år sedan och den fortsätter att leverera.
66% kommer från druvan Grenache och resten från Mourvèdre, Syrah och Cinsault.
Importören Bristly skriver om producenten här.
Doften är tilltalande och vi tycker oss känna en frukt- och bär-doft (definitivt hallon) och örter.
Smaken är kraftig och vi känner en söt och mörkfrukt, trevliga syror, lite peppar och en viss örtighet kanske lagerblad. Eftersmaken är lång och trevlig med en behaglig ton av lakrits. Tanniner finns det en del av, men de är väl integrerade med syran och frukten.
Vi gillar det här skarpt. Kanske borde det finnas ett plusstecken bakom betyget.
Betyg 4
De funkade båda bra till lammfärsbiffarna och klyftpotatisen.
Båda vinerna fick två timmar på karaff innan vi började sörpla i oss dem.
Lafleur Laroze Grand Cru 2005.
Vinet kommer från Saint-Emillion Grand Cru och är gjort på 70% Merlot och 30% Cabernet Franc.
Detta är slottets andra vin.
Doften är inte stark men ändå tydlig. Vi känner en svag vinbärsdoft mer åt röda än svarta parad med hallon och läder.
I gommen träffar vi på mer vinbär fast nu mer svarta än röda, lite körsbär och hallon tycker vi oss känna. En liten jordighet finns med i bakgrunden. Tanninerna är ganska så avrundade och mjuka.
Vinet känns klart för att drickas nu, men klara säkert ett par år till.
Vi är inga Bordeauxfantaster.Vi köpte en låda med "Petits Chateaux" från Winefinder i vintras.
6 sorter ggr 2 flaskor. Detta var vin nr 3 och hittills bäst. Inget stort vin men ändå trevligt.
Betyg 3+.
Domaine La Barroche Chateuxneuf du Pape Signature 2007.
Återigen en flaska från den mycket hypade årgången 2007.
Vi drack en flaska av det här för ett år sedan och den fortsätter att leverera.
66% kommer från druvan Grenache och resten från Mourvèdre, Syrah och Cinsault.
Importören Bristly skriver om producenten här.
Doften är tilltalande och vi tycker oss känna en frukt- och bär-doft (definitivt hallon) och örter.
Smaken är kraftig och vi känner en söt och mörkfrukt, trevliga syror, lite peppar och en viss örtighet kanske lagerblad. Eftersmaken är lång och trevlig med en behaglig ton av lakrits. Tanniner finns det en del av, men de är väl integrerade med syran och frukten.
Vi gillar det här skarpt. Kanske borde det finnas ett plusstecken bakom betyget.
Betyg 4
söndag 8 maj 2011
Camille Savès Millésime 2004
Hårt arbete i trädgården har präglat lördagen. För att få räta på ryggen så en tjurrusning intill datorn för att kolla travet.
Ikväll har vi våra goda de vännerna P och N på besök. Vi lärde känna varandra 1986 när vi drog igång ett dagiskooperativ. Vår enda chans då att få till barnomsorgen. Våra liv har sedan följts åt. Barn i samma åldrar. P och jag själv är årsbarn. Hustrun och N är årsbarn. 10 år i samma hyrda stuga vecka 7 för sportlov. Det finns mycket att minnas och mycket att diskutera.
Kvällen börjar med ett glas bubbel från Camille Savès. Numera vår huvudleverantör av skumpa (via Franska Bolaget). Vi dricker resten av champisen till en förrätt på omelett och nässlor kombinerat med en lättrökt kalkonskiva.
Camille Savès Brut Millésime 2004.
Franska Bolaget ordnade leverans för ett par veckor sedan. Längre än så gick det inte att hålla sig. Den måste bara testas.
Den här är gjord på 80% Pinot Noir och 20% Chardonnay från Bouzy och mer än 35 år gamla stockar.
Doften kännetecknas av äpplen, lite citrus i kombination av röda bär och en angenäm liten brödighet i bakgrunden.
Smaken är läcker och frisk med äpple, citrus, lite mineraltoner och den typiska Pinot Noir tonen av röda bär. Syran är uppfriskande och trevlig. En god moussekänsla.
Strax under 300 kr kostar detta och måste därmed betraktas som ett fynd!
Betyg 4+
Nu väntar trädgårdsarbete så resten av lördagskvällens viner kommer i ett senare inlägg.
Ikväll har vi våra goda de vännerna P och N på besök. Vi lärde känna varandra 1986 när vi drog igång ett dagiskooperativ. Vår enda chans då att få till barnomsorgen. Våra liv har sedan följts åt. Barn i samma åldrar. P och jag själv är årsbarn. Hustrun och N är årsbarn. 10 år i samma hyrda stuga vecka 7 för sportlov. Det finns mycket att minnas och mycket att diskutera.
Kvällen börjar med ett glas bubbel från Camille Savès. Numera vår huvudleverantör av skumpa (via Franska Bolaget). Vi dricker resten av champisen till en förrätt på omelett och nässlor kombinerat med en lättrökt kalkonskiva.
Camille Savès Brut Millésime 2004.
Franska Bolaget ordnade leverans för ett par veckor sedan. Längre än så gick det inte att hålla sig. Den måste bara testas.
Den här är gjord på 80% Pinot Noir och 20% Chardonnay från Bouzy och mer än 35 år gamla stockar.
Doften kännetecknas av äpplen, lite citrus i kombination av röda bär och en angenäm liten brödighet i bakgrunden.
Smaken är läcker och frisk med äpple, citrus, lite mineraltoner och den typiska Pinot Noir tonen av röda bär. Syran är uppfriskande och trevlig. En god moussekänsla.
Strax under 300 kr kostar detta och måste därmed betraktas som ett fynd!
Betyg 4+
Nu väntar trädgårdsarbete så resten av lördagskvällens viner kommer i ett senare inlägg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)