Serego Alighieri

Vi promenerade runt i byn Gargagnago på eftermiddagen den första dagen. Mitt emot Villa Monteleone ligger Serego Alighieri. I Sverige kanske mest känt för sin amarone Vaio. Några hundra meter därifrån ligger Foresteria. En anläggning med sovrum, restaurang och wine-shop.
Serego Alighieri är i rakt nedstigande led släkt med den store Dante. Har jag fattat saken rätt så var det en son till Dante som slog sig ner i trakten. Resten är som man säger historia.

Alighieri har ett utvecklat samarbete med MASI-gruppen och i affären kan man köpa såväl Alighieris viner som Masis. Många av dom kan man få provsmaka. Sent på em slinker vi in i vinaffären. Vi kan konstatera att prisnivån inte skiljer sig så mycket från Systembolagets. Vi bestämmer oss för att provsmaka två viner. Vi betalar 5 euro för båda dessa.

Toar 2008
Producent är Masi. Vinet är gjort på 80% Corvina och 20% Oseleta.
Färgen är djupt rubinröd med små violetta stråk.
Doften är ganska sluten, men vi känner lite röd frukt, körsbär och inslag av vanilj.
Smaken är lite instängd, men körsbären finns där. Vi kan ana oss till  lite mörka plommon och lite örter. Tanninerna är lite klumpiga och känns lite ohyfsade. Nja, det här är lite av en besvikelse. Vi hittar inget som vi känner oss attraherade av.
Betyg 3-

Osar 2005.
Vinet är gjort på 100 % Oseleta.
Runt 1980 började Masi att odla lite mer av Oseleta. En urgammal druva som var på väg att försvinna. Druvorna kommer från kullarna i Marano och San Ambrogio där de växer i alluvial stenig jord. Den unga damen i vinbutiken meddelar oss också att druvorna får sitta kvar lite längre på vinstocken än vad som är normalt.
Vinet lagras sedan 24 månader på rostade ekfat.
Färgen är riktigt mörkröd med en dragning åt svart.
Doften är mer utvecklad än i Toar. Vi noterar mörka bär såsom björnbär, blåbär, slånbär och mörka körsbär. Vi känner inslag av kakao och pinjeträ.
Smaken är stor och komplex. De mörka bären går igen även i smaken.  Nu kompletterad med en rejäl dos kryddor/örter och mörk choklad. Det är gott om tanniner, som ännu inte slipats av och därmed ger ett rejält bett i gommen. Detta görs på ett elegant sätt. Eftersmaken är lång och där framträder körsbären tydligare. På slutet dyker det upp lite trevliga fikon och russin på ett ytterst servilt vis. Vinet har en ordentlig och angenäm syrlighet som balanseras bra mot frukten.
Det här vinet gillar vi. Det finns i BS och kostar då 349 kr, vilket är ungefär vad det kostade hos Alighieris.

Betyg 4

Villa Monteleone. Dag ett i Valpolicella.

Vi vaknar upp till ett varmt och soligt Valpolicella. Hustrun tillsammans med A vandrar några hundra meter för att komma till Familia ( en stor matvarubutik). Vi äter vår frukost i skuggan av ett jätteträd (dålig på botanik är bara förnamnet) och med utsikt över Villa Monteleones vinodlingar. Granngårdens tupp tillsammans med en gök hjälper till att förstärka idyllen.

 Vi har bokat in en lunch med vinprovning med VM:s ägare Lucia Raimondi. Vi har beslutat oss för att starta vår lillsemester lugnt, så vi använder förmiddagen till att vandra runt i den intilliggande omgivningen dvs byn Gargagnago.

Vi går genom vinodlingarna för att komma ut i själva byn.

Här växer Corvina och Rondinella. Soldis och 25 grader känns väldigt behagligt.

Vi äter en lunch med Lucia Raimondi. Hon berättar om sina viner och filosofin bakom vinproduktionen, hur hon kom att hamna i Valpolicella. Du som vill veta lite mer om henne kan göra detta här.  Två timmar tog vår lunch med Lucia i hennes underbara trädgård eller snarare park. Vi har besökt henne tre gånger tidigare med Clubamarone, men det är första gången vi är här på egen hand. Nya bitar om livet som "vinbonde" läggs till det vi visste sedan tidigare. 
Samtalet kommer också att handla om mycket mer.
Valpolicella Classico, Santa Lena 2011.
Jag skrev några rader i gårdagens bloggpost om detta trevliga, lätta och mycket lättdruckna vin. Enkelt, okomplicerat och egentligen inte mycket att analysera. Passar bra ljumma sommarkvällar när suget efter rödvin sätter in. Till vår pastarätt med tomatsås var det en fullträff.
Betyg 3

Valpolicella Classico Superiore Ripasso "Campo San Vito", 2009.
Vi serverades en alldeles underbar gratinerad kyckling med en lite örtig sås. Vi drack till detta hennes ripasso.
Det doftar av körsbär och örter. I bakgrunden finns ett litet blommigt inslag.
Vinet har en kraftig smak, med en stor fruktkoncentration. Tydligast av allt känner vi körsbären, men här finns ett lite mörkare inslag av skogsbär. En del örter noterar vi. Eftersmaken är medellång och i den känner vi lite choklad och torkad frukt. Eftersmaken skvallrar om amaronekontakten. En liten servil fattig ton noterar vi också, vilken skvallrar om att vinet legat 24 månader på ekfat.
Betyg 4-

Amarone della Valpolicella 2007.

Villa Monteleone erhöll 2010 för första gången tre glas i Gambero Rossos Italian Wines för sin Amarone av årgång 2005. Vi smakade 2006:an vid förra årets besök. Idag är det 2007 vi ska få göra bekantskap med.
Lucia strävar efter att göra en amarone av traditionellt snitt. Hon vill inte ha den alltför ekad.

Färgen är briljant klarröd.
Doften har en lite dovare ton än vad många andra amaroneviner har. Vi föredrar den här nyansen. Körsbär, lite russin(inte för mycket) aningens kakao och så lite multna löv. Allt i en elegant stil, som är både djup och fruktig.
 Smaken är stor, djup, fruktig och ung. Mogna moreller, skogsbär, lite choklad och en viss örtighet. Här finns i dagsläget lite mer tanniner än vad jag noterat på tidigare årgångar, men detta är bara till vinets fördel. Frisk syra har det också.

Villa Monteleones amarone blir bara bättre och bättre. Jag vill redan nu, trots att vinet fortfarande är ungt, utnämna årgång 2007 till det bästa amaronevinet Lucia har gjort. Det har dessutom möjligheter att utvecklas ytterligare.
Betyg 5-









Recioto 2005.
Vi avslutar lunchen med en recioto. Vi serveras hemmagjord glass med en jordgubbsmarmelad
Detta är en gammal bekant till oss och den växer för varje gång vi dricker av den.
Det här är absolut en av de bästa recioto vi känner till. Mycket beroende på att den har en friskhet och en syra som är väldigt tilltalande. Visst finns här en stor sötma, men den balanseras av den friska syran. Detta gör den här recioton mycket användbar.
Betyg 4.

Valpolicella i juni.

Inte ett blogginlägg på en vecka. Det brukar betyda semester. Det stämmer även denna gång. Tillsammans med våra goda vänner V och A har hustrun och jag gjort ett besök i Valpolicella under fem dagar. Vi åkte på tisdagskvällen och var åter tillbaks på västkusten sent på söndagskvällen.
Vi flög till Verona och hade där en hyrbil som väntade oss och runt midnatt ringde vi på hos vår värdinna Lucia Raimondi på Villa Monteleone.

Nytt för i år är att det finns ett hus som hyrs ut veckovis för 800 euro. Huset är i tre plan med ett allrum och välutrustat kök på bottenplanet. På de två övriga planen finns varsitt sovrum och rymligt badrum.
Klockan är mycket så vi får en snabbgenomgång av huset, nycklar mm. Vi upptäcker när Lucia har gått att det finns lite bröd i köket och i allrummet står det en flaska Valpolicella. Helt perfekt. Vi behöver någon halvtimma för att landa och detta gör man bäst över ett glas vin.

Campo Santa Lena 2011.
Detta är det enklaste av de viner som  Lucia producerar. 
Druvmixen är:  Corvina, Rondinella, Croatina och Molinara.
Corvina dominerar. Det är en rätt stor andel rondinella medans druvorna croatina och  molinara utgör en mindre andel. Vinet har legat 6 månader på ståltank innan det tappats upp på flaska. Färgen ljus briljant röd. Nästan transparent.
Ingen stor doft men ändå tydlig, där körsbärsdoften dominerar. Smaken är mycket frisk. Körsbärsfrukten dominerar och nu talar vi om de där röda lite syrliga körsbären. Aningens örtighet och lite lingon. Vi kommer på oss själva med att vi alltmer gillar det här lite enkla, friska och lite syrliga vinet. Framförallt sommartid. Vi vill ha det lite svalare neråt 15-16 grader.

Vi diskuterar upplägget de närmaste dagarna och vips har vinet tagit slut. Detta är betyg nog en kväll som denna.

2006 Fonterutoli Chianti Classico

Vi är åter i vardagen trots att det är söndag. Trädgårdsarbetet består nu av ogräsbekämpning medelst handkraft.  Den första salladen är klar för att avnjutas (ruccola och plocksallad). Söndagskvällen avslutades med Mästarnas Mästare och lite rödvin.

2006 Fonterutoli Chianti Classico
Producent är Marchesi Mazzei. Vinet vi dricker är deras andravin.
Druvsammansättning: Sangiovese 90%, Malvasia nera och Colorino 5% och Merlot 5%.
Vi köpte den här halvflaskan för ett par år sedan och druckit en om året. Den förra vi drack var i september 2011 och våra intryck hittar du här.

Precis som sist så känner vi doften av de mörka körsbären först och de kompletteras ganska omgående av skogsbär. Lite choklad och toner från fat kan vi ana oss till.
I gommen känns vinet fortfarande väldigt fräscht. Frukten är lättsam och vi noterar körsbär, skogsbär, röda vinbär och lite örter. Eftersmaken är medellång. Visst känner vi lite fat, men den harmoniserar mycket väl med frukten. Såväl syrorna som tanninerna spelar i god samklang med vinets övriga egenskaper. Allt finns där på ett tydligt sätt utan att sticka ut på egen hand och det är ju så vi vill att det ska vara.

Halvflaskorna brukar mogna lite snabbare, men den här har det inte hänt så mycket med under det senaste året. Ingen besvikelse i detta för vår del. Vi tycket det här är en trevlig vardagschianti.

På Bolaget säljs just nu inga halvflaskor. Helflaskan kostar 149 kr och det är årgång 2009. Vi får nog fylla på vårt förråd av denna trevliga vardagschianti.

Betyg 4

Krug Brut 1998.

Vi var för några dagar sedan på besök hos goda vänner. Gott vin får man alltid hos dom, men det djupa intresset och nördigheten har dom inte. För något år sedan fick dom en flaska champagne, som dom inte visste så mycket om. Bara att de som försett dom med den här flaskan aldrig gav bort något som inte hade hög klass. Dom visade upp kartongen och då kan man lugnt säga att vi tappade våra hakor och stod och dreglade. Jodå, i kartongen låg det en flaska champagne, som vi bara läst om, drömt om och med en prislapp som vida överskrider vår budget. In i kylen någon timma och sedan korkades det upp!!

Krug Brut 1998.
Krugfamiljen har använt samma metoder sedan huset grundades 1843 av Johann-Joseph Krug från Mainz. Det är knappast troligt att Krugs filosofi kommer att överges inom överskådlig tid, eftersom framgången varit så enorm. Filosofin går i korthet ut på att alla viner jäser byvis på 205-liters välåldrade fat med trä från Argonne och de vackra skogarna i centrala Frankrike. Vinerna filtreras sällan utan klarnas genom omdragning från ett fat till ett annat. Vinerna genomgår inte malolaktisk jäsning, vilket är en av anledningarna till Krugs fantastiska lagringspotential. Inga viner degorgeras före sex års ålder. Man äger själv 20 hektar i Aÿ, Ambonnay, Le Mesnil och Trépail, men har framför allt många prestigefyllda kontrakt med några av champagnes bästa odlare, som sätter en stor ära i att förse Krug med druvor. Grundaren Johann-Joseph Krug lärde sig champagnemakeriet hos Jacquesson. När han ansåg sig fullärd efter nio år, startade han sitt eget hus i Reims. Efter Johann-Josephs död tog hans son Paul över och grundlade den mäktiga Krugdynastin. 1910 tog Joseph Krug II över. 1924 kom Josephs brorson Jean Seydoux in i bilden. Han skapade sedermera de berömda cuvéerna tillsammans med Paul Krug II. Först 1962 kom Henri Krug att bli ansvarig för cuvéen. I dag har Eric Lebel huvudansvaret för cuvéerna och Olivier Krug leder firman. De arbetar helt ostört och självständigt trots att firman i dag ägs av LVMH. Alla viner från Krug är små mästerverk och Krug Vintage har alltid varit flaggskeppet innan de vingårdsorienterade specialvinerna gjorde entré.
Oerhört fascinerande att se hur Krug trots sitt digra upptag av druvor från olika källor lyckats undvika en enda oxiderad druva detta riskabla år.
Källa: The Richard Juhlin Champagne Club.

Man använder sig av druvorna chardonnay, pinot noir och pinot meunier.

Chardonnay dominerar i årgång 1998 och detta har inte hänt sedan 1981. Förklaringen lär vara att det var en het sommar och chardonnaydruvorna blev ovanligt bra. Det gjordes ingen årgångsbetecknad 1999 och det betyder att 98:an är 90-talets sista vintage.

Färgen är gyllengul. Lite mer guldaktig än vad vi med vår ringa champagneerfarenhet noterat.
Doften är stor och mäktig. Initialt dominerar bröd som står på jäsning. Ganska snart tillkommer hasselnötter, apelsinskal, lite örter och så lite torkad frukt. Doften sitter kvar länge och slutligen kommer lite gulröda äpplearomer.
Mmm, komplext och ljuvligt.
Trots sina 14 år känns smaken frisk, fräsch och ungdomlig. Och oerhört komplex! Samtidigt har vinet också en lenhet och mjukhet som överaskar oss. Vi känner smaker som ligger i lager på lager: citrus, bröd, päron, nötter (mandel och hasselnöt), rödgula äpplen, örter, persika, torkad frukt, sommarblommor. Syran är frisk och balanseras med smakerna på ett underbart sätt. Eftersmaken är lång och intensiv.

En fantastisk dryck, som lever upp till sitt ryckte. Ett vintillfälle att förvara på ett säkert ställe i minnesbanken. Vi kan bara uttrycka vår stora tacksamhet till våra vänner som lät oss vara med på den här resan.

Betyg 5

2010 Etna Rosso, Tenuta delle Terre Nere

Den här veckans "mitt-i-veckan-vin" har varit en sicilianare. Du som vill veta mer om viner från Sicilien kan följa bloggen Winevirtuosity. En serie i 28 avsnitt. Våra ögon öppnades därmed för vad som kan åstadkommas på Etnas sluttningar.

2010 Etna Rosso
Vinet är gjort på druvorna Nerelle mascalese och Nerelle mantellato.
Druvorna har växt på Etnas nordsida och därmed har vi en vulkanisk jordmån bestående av stenar, aska och pimpsten.
Färgen är  ljusröd. Helt transparent.
Doften är strax efter flasköppnandet mycket svag, men den tar sig alltmer. Vi följer vinet under tre dagar och störst är doften dag två. De röda bären (jordgubbar, hallon, körsbär,lingon) dominerar dag ett. Kryddorna känns lite försiktigt dag ett men tilltar dag två och tre. Mineralerna blir tydligare ju längre flaskan varit öppen. Under alla tre dagarna är de röda bären med på ett påtagligt sätt. Det är bara det att de komplettarts med örter och mineraler de senare dagarna.
Smaken är fylld av rödfrukt från bären. Detta i en mycket lättsam stil. Här finns också örter och mineraler. Syran är pigg och alert och den spelar i fin samklang med den röda frukten. Gott om tanniner som är hyggligt finkorniga och ännu inte helt avslipade. Tanninerna och syran får mig att tänka på slånbär. Eftersmaken är medellång och här dyker lite läder och choklad upp.
Vinet håller ihop väldigt bra under de tre dagarna vi följer vinet. Det vete katten om det inte är bäst dag två.

Ett gott vardagsvin till ett mycket humant pris (129 kr). Dessvärre verkar det vara slut på SB.
Det är andra gången på kort tid som vi faller för rött vin från Sicilien och gjort på druvan Nerelle Mascalese. Det är kanske dags att testa något vitt från Sicilien?

Betyg 4

2007 Valpolicella Superiore, Roccolo Grassi.

Förra veckans fredagskväll avslutades med lite ost och ett vin från Valpolicella.
Roccolo Grassi hör till en av våra absoluta favoriter. Vi är nu så långt österut man kan komma i Valpolicella. I alla fall nästan. Vi är i en by som heter Mezzano di Sotto. RG:s ägor är på 14 ha och man producerar ca 38 000 flaskor. Detta fördelar sig på fem viner. Två vita: en Soave och en Soave recioto samt tre röda: Superiore, Amarone och Recioto

Vi har druckit deras Superiore tidigare, men det här är den första 07:an. Undantaget den vi testade då vi besökte gården förra våren.
Roccolo Grassis Valpolicella Superiore odlas på vinfält 200 meter över havet som vätter mot sydost. Vinrankorna är ca 10 år gamla och 65% består av Corvina-druvan. Marken är rik på vulkaniskjord vilket ger en speciall karaktär. Blandningen av druvor är densamma som i husets Amarone, dvs 60% Corvina, 15% Corvinone, 20% Rondinella, och 5% Croatina. 40% av druvorna torkas under 20 dagar före pressning. Vinet lagras efter vinifieringen i franska ekfat varav 1/3 är nya och 2/3 är använda 2-3 år. Alkoholhalt 14,5%.

Doften är subtil men ändå tydlig. Vi känner mörka körsbär (moreller), plommon, lite torkad frukt, en viss blommighetoch en servil örtighet. Ju längre kvällen lider desto tydligare blir dofterna. Doften har det där trevliga anslaget som triggar en att gå från att lukta till att smaka.
Det har hänt mycket med smaken jämfört hur det var när vi testade det för ett år sedan. Allt börjar falla på plats och utvecklingen har därmed gått i rätt riktning. Vi möter tämligen omedelbart härliga mörka körsbär. Här finns också inslag av torkad frukt och fina plommontoner. En näve örter/kryddor gör sig gällande på ett tidigt stadium. Smaken är komplex, men naturligtvis inte i klass med deras amarone. Eftersmaken är lång och utdragen. Körsbärskärnor ger en liten trevlig bitter ton. Solmogna björnbär och då menar jag riktigt mogna så att den där lilla sötman kommer fram. Torkad frukt, choklad, läder och lite, lite lakrits. Det här är riktigt gott. Tanniner finns det en hel del. Finslipade men ännu inte helt avrundade ger dom ett trevligt motstånd i gommen. En fin syra somharmonerar bra med körsbärsfrukten.
Oh, det här är gott. Den här Superioren överglänser många billiga amaoneviner och allt vad ripasso heter.
Vår uppfattning är att det här vinet kommer att växa de närmaste åren.
Vi betalade 20 euro när vi köpte våra flaskor på gården.

Betyg 4+