Dags för ett litet jubileum. Idag(30/12) är det på året en dag sedan jag lade ut mitt första blogginlägg. Det handlade om ett amaronevin. Vill du, kan du läsa om det här. Detta är på något sätt signifikativt för oss på Vintankar, det är där ( i Valpolicella) vi har våra vinhjärtan.
Det blev ett inlägg under 2010 och under 2011 inklusive detta (som påbörjades 30/12 men blev klart 31/12) blev det 176. Nästan ett inlägg varannan dag. Nybörjarentusiasm?
Vi kände oss sugna på lite skaldjur. Ur frysen plockade vi fram tre krabbor.
Ur källaren plockade jag upp en nyinköpt chablis från Franska Bolaget.
2010 Chablis 1er Cru "Cote de Léchet".
Producent är Domaine de Malandes. Detta är ett litet familjeföretag som säljer det mesta av sin produktion på export.
Druvan är så klart 100% Chardonnay.
I glasen har vi ett vin med en blekgul färg. Den nyansen du får i utspädd fläderblomssaft.
Det doftar omedelbart av härliga citrusfrukter. En underbar friskhet. Efterhand dyker det upp toner av mineraler, våta stenar i ett sommarregn, sparris och lite snäckskal. Oj, det här var tilltalande.
Vi tar en klunk. Det är dags för gommen att få sitt. En härlig frisk och lite syrligt vin. Citrussmaken är det första vi noterar. Citroner och lime blandat med varandra. Lite gröna äpplen. Lite tropisk frukt ansluter, men endast varligt. Gott om mineraler och vi får känslan av skaldjursbankarna som vinrankorna växt på. Det här är ett lätt vin, som samtidigt känns elegant. Perfekt till skaldjur. Vinet har inga anspråk att placera sig i förarsätet utan är istället inne på att komplettera sältan i skaldjuren (krabborna).
Vi provade det här på en av Franska Bolagets provningsdagar i höstas. Vi fann vinet då tilltalande och beställde en låda där tre flaskor ingick. Vi borde beställt mer!!
149 kr flaskan betalade vi. Vi tycker vi fick mycket vin för dom pengarna.
Betyg 4.
Det har varit ett spännande vinår i bloggosfären för oss på Vintankar. Vi vill tacka för all uppmuntran och trevliga kommentarer vi fått under året.
Avslutningsvis vill vi önska alla våra läsare
GOTT NYTT ÅR!
lördag 31 december 2011
fredag 30 december 2011
Masi Campofiorin 2008
En gammal trotjänare har råkat ut för "wandering palate" dvs smakprefenserna vill ha lite mer spännande viner och viner med en egen själ. Jag drack en 04:a som jag skrev om här. Nu var det dags för en 08:a, som någon i bekantskapskretsen haft med sig. Vi har inga egna kvar.
Masi Campofiorin 2008.
Druvsammansättningen är 70% Corvina, 25% Rondinella och 5% Molinara.
Priset på SB är 105 kr.
Vi låter vinet få nästan en timma i glaset innan vi testar det. Färgen som lyser ur glaset är mörkröd. Det finns skiftningar som drar åt ett mörkblått håll.
Ingen stor doft men ändå tydlig. Vi känner körsbären, lite snällla kryddor och en behaglig kakao doft.
Trevlig och lite försiktigt tilltalande, men inget som triggar igång fantasin.
Första klunken signalerar smaker av mörka körsbär och beskedliga örter. Efter ett tag känns tydliga fattoner och en liten bitter mörk choklad. Eftersmaken är meddelång, körsbären kompletteras med lite mörka plommon och kryddorna blir tydligare. Tanninerna finns där och är väldigt tillmötesgående.
Ett pålitligt vin, som funkar bra till mat. Inte helt oävet på egen hand heller. På det stora hela ganska trevligt. Dock känns det ganska tillrättalagt och utan en egen själ.
Betyg 3
torsdag 29 december 2011
San Vito 2007 vs Monti Garbi 2007
Vi hade vännerna V och A på besök härom kvällen. Vi började med en halvflaska Billecart-Salmon till löjrommen. Vi drack den i höstas. Den var bra då och lika bra nu. Vill du läsa mer om detta så gör du det här.
Vi åt honungsglaserade revbensspjäll och till detta testade vi två ripassoviner från år 2007. Vill du veta mer om ripassoviner så rekomenderar jag läsning här.
San Vito 2007, Villa Monteleone.
En av mina favorit producenter i Valpolicella, som ni som läser min blogg säkert har förstått. Den här gången är det ripasson från 2007 vi dricker. Vi betalade 13 euro när vi köpte den på vingården
Från glaset lyser en mörkröd färg.
Vi känner doften av körsbär, lite örter och en liten rosenton.
Vi smakar och möts av en härlig frukt- och bärkompott: körsbär, vildhallon och björnbär. Lite senare stöter örterna till och lite trevlig mörkchoklad. Eftersmaken är ganska lång och det är i den man känner ripassons samhörighet med amarone dvs den torkade frukten ger sig tillkänna.
En fin syra är hela tiden närvarande och tanninerna finns där men är tämligen mjuka och finlemmade.
Ett trevligt vin som klarar sig på egen hand, men gör sig väldigt bra till våra honungsglaserade revben.
Vi minns 08:an från i våras som lite vassare.
Betyg 3+.
Monti Garbi 2007.
Detta har varit ett av de bästa och pålitligaste ripassovinerna i systembolagets sortiment. Producent är Tenuta Sant Antonio. Producenten gör två riktigt bra amaroneviner Campo dei Gigli, som är deras prestigeamarone samt en standardamarone, Selezione Antonio Castagnedi. Den senare är i mitt tycke den bästa amaronen under 300 kr, som finns på Systembolaget.
Druvblandningen är 70% Corvina, 20% Rondinella och 10% Osoleta.
Vi upplevde årgång 2008 som ett steg tillbaka när vi provade den i somras. Nu är det 2009 som säljs på SB. Priset är fortfarande 99 kr, men den årgången har vi ännu inte provat.
I glaset har vi ett vin med en mörkröd färg. Lite ljusare än San Vito.
Vi doftar och känner genast igen de typiska ripasso-körsbären. Doften är lite mörkare och dovare än Villa Monteleones ripasso. Doften kompletteras med lite örter och vanilj. Ingen stark påträngande doft utan lite mer servil.
Vi smakar och känner omedlbart de friska körsbären. Örterna finns i bakgrunden liksom vaniljen och chokladen. MG är något kortare i rocken än San Vito. Syran är fortfarande pigg och tillsammans med de mjuka tanninerna ger de en bra stadga åt vinet.
Vinet är bra nu och kommer inte att bli bättre. Årgång 2007 ska nog drickas upp inom ett halvår.
Betyg 3+
Även om dessa båda viner är lite olika till sin karaktär, så finner vi dom ändå jämngoda. Trevliga, enkla, raka och ärliga viner att förgylla vardagen med. Bra matviner, men fullt drickbara även på egen hand.
Vi åt honungsglaserade revbensspjäll och till detta testade vi två ripassoviner från år 2007. Vill du veta mer om ripassoviner så rekomenderar jag läsning här.
San Vito 2007, Villa Monteleone.
En av mina favorit producenter i Valpolicella, som ni som läser min blogg säkert har förstått. Den här gången är det ripasson från 2007 vi dricker. Vi betalade 13 euro när vi köpte den på vingården
Från glaset lyser en mörkröd färg.
Vi känner doften av körsbär, lite örter och en liten rosenton.
Vi smakar och möts av en härlig frukt- och bärkompott: körsbär, vildhallon och björnbär. Lite senare stöter örterna till och lite trevlig mörkchoklad. Eftersmaken är ganska lång och det är i den man känner ripassons samhörighet med amarone dvs den torkade frukten ger sig tillkänna.
En fin syra är hela tiden närvarande och tanninerna finns där men är tämligen mjuka och finlemmade.
Ett trevligt vin som klarar sig på egen hand, men gör sig väldigt bra till våra honungsglaserade revben.
Vi minns 08:an från i våras som lite vassare.
Betyg 3+.
Monti Garbi 2007.
Detta har varit ett av de bästa och pålitligaste ripassovinerna i systembolagets sortiment. Producent är Tenuta Sant Antonio. Producenten gör två riktigt bra amaroneviner Campo dei Gigli, som är deras prestigeamarone samt en standardamarone, Selezione Antonio Castagnedi. Den senare är i mitt tycke den bästa amaronen under 300 kr, som finns på Systembolaget.
Druvblandningen är 70% Corvina, 20% Rondinella och 10% Osoleta.
Vi upplevde årgång 2008 som ett steg tillbaka när vi provade den i somras. Nu är det 2009 som säljs på SB. Priset är fortfarande 99 kr, men den årgången har vi ännu inte provat.
I glaset har vi ett vin med en mörkröd färg. Lite ljusare än San Vito.
Vi doftar och känner genast igen de typiska ripasso-körsbären. Doften är lite mörkare och dovare än Villa Monteleones ripasso. Doften kompletteras med lite örter och vanilj. Ingen stark påträngande doft utan lite mer servil.
Vi smakar och känner omedlbart de friska körsbären. Örterna finns i bakgrunden liksom vaniljen och chokladen. MG är något kortare i rocken än San Vito. Syran är fortfarande pigg och tillsammans med de mjuka tanninerna ger de en bra stadga åt vinet.
Vinet är bra nu och kommer inte att bli bättre. Årgång 2007 ska nog drickas upp inom ett halvår.
Betyg 3+
Även om dessa båda viner är lite olika till sin karaktär, så finner vi dom ändå jämngoda. Trevliga, enkla, raka och ärliga viner att förgylla vardagen med. Bra matviner, men fullt drickbara även på egen hand.
tisdag 27 december 2011
Fonseca Guimaraens 1988 Vintage Port
Vårt intag av port har minskats drastiskt under de sista 10 åren. Det är framförallt hustrun som inte längre är speciellt förtjust i port, men jag uppskattar fortfarande ett glas portvin. Den sist köpta flaskan är just dagens portvin, som inhandlades 2006 för 299 kr på Systembolaget. Innan dess köpte vi med jämna mellanrum en hel del port. Vilket gör att vi har ca 30 flaskor kvar i källaren. På årsbasis räknat går det åt 1-2 flaskor. Då jag är dryga 60 år så finns min kvarvarande konsumtion av portvin i källaren och några fler flaskor behöver inte inköpas.
Vi öppnar alltid en flaska på julaftonen för att ha till osten och chokladen under julaftonskvällen.
I år fick det bli ett portvin från sonens födelseår.
Vi öppnar alltid en flaska på julaftonen för att ha till osten och chokladen under julaftonskvällen.
I år fick det bli ett portvin från sonens födelseår.
Fonseca Guimaraens Vintage Port 1988.
Firman startades redan 1822 av Manoel Pedro Guimaraens, som efter en politisk flykt från Portugal till England ett par år senare i ett tomt portvinsfat, fick firman att blomstra till ett av de mest betydande portvinshusen. Efter andra världskriget var man dock tvungen att sälja firman eftersom handeln och därmed kapitalet gått i botten. Trots att firman sedan dess ägts av Taylors har familjen Guimaraens fortsatt sitta vid rodret. Idag är David Guimaraens i sjätte generationen portvinshusets vinmakare, vilket innebär att man bibehållit den typiska stilen som utmärker deras viner och gjort dem kända och prisrosade världen över.
De årgångar som ”deklareras” går produktionen till Fonseca Vintage, men tack vare den stora efterfrågan av årgångsportvin som uppstod i början av 50-talet bestämde sig vinhuset för att släppa ett årgångsportvin då skördarna uppvisade tillräckligt hög kvalitet, utan att bli ”deklarerade” årgångar. Man lanserade då Guimaraens Vintage Port. Detta vin släpps generellt till försäljning när det nått den mognad då det anses färdigt att njuta, vilket normalt sett är efter 12-15 år efter skörd, vilket är något kortare mognadstid än för de deklarerade årgångarna.
Druvmixen är touriga nacional, touriga franca, tinta roriz, tinta barroca, tinta cão och tinta amarela.
De tre första druvorna dominerar.
Jag dekanterar drygt halva flaskan (dagens beräknade åtgång) någon timma innan vi sätter oss vid julbordet.Vi har i glaset ett vin som lyser av en mörkröd färg, som övergår i tegelnyanser mot glaskanten.
Vi sniffar och möts av en förvånansvärd frisk doft ( vinet är ju ändå 23 år gammalt). Det första vi tänker på är mosade körsbär uppblandat med söta plommon. En viss eldighet finns där men inte alls störande. Det tillstöter lite russin, kryddor och lakrits. Lite överraskande och mycket trevligt.
Vi tar en liten klunk och låter den få några sekunder i gommen. Vi känner smaken av mörka körskbär, katrinplommon och en tydlig russinsmak. Ett mjukt och lent portvin. Eftersmaken är lång, söt (inte för söt) och faktiskt finns där en liten pepprig ton. Syrorna är fortfarande alerta och det känns förvånande att detta vinet är tjugotre år gammalt. På slutet tillstöter lite mörk choklad.
En trevlig port. Frisk, mjuk och inte för söt, som till och med hustrun gör tummen upp för.Riktigt bra till stiltonosten.
Betyg 4+.
söndag 25 december 2011
Amarone, Campo San Paolo, 2001, Villa Monteleone
Hustrun och jag har en tradition som daterar sig till det sena 80-talet. Våra barn var då bara ett par år gamla. Vi var i full färd med att forma vår familjs jultraditioner. Den 23:e dec var alltid en lika hektisk dag: matinköp, sista städrushen, julpyntning, marsipankonstverk, skinka mm. När barnen äntligen var i säng, så fortsatte vi med julklappsinslagning och någon gång när den 23:e gick över till den 24:e var allt klart och vi fullständigt utmattade. Vi satte då på lite sakral julmusik tog fram stiltonosten, pepparkor och hällde upp ett ordentligt glas portvin. Nu var julen äntligen här och julefriden började infinna sig.Idag har vi det lite mindre jäktigt, men traditionen att lyssna på julmusik äta ost och dricka vin vid tolvslaget den lever vidare. Fast nu har parmesanen kompletterat stiltonosten och portvinet är utbytt mot ett glas amarone. Det är framförallt hustrun som ledsnat på portvinet och föredrar amarone istället. Vi har varit på amaroneprovningar där hon kan utbrista "portvinsvarning" och då vet jag att detta är inte hennes dryck.
Amarone "Campo San Paolo" 2001.
Producent är Villa Monteleone. Gården ägs och drivs av en fantastisk kvinna, Lucia Raimondi. Du som vill få hela hennes historia kan klicka här. Gården ligger runt byn Gargagnago. Vi har besökt henne tre gånger tillsammans med Clubamarone. Varje gång kan vi konstatera att i hennes trädgård (egentligen park) är man så nära paradiset det nu går att vara. Jag får en strof i huvudet av någon popsång från tidigt 70-tal "if paradise is half as nice". I år ska vi boka in oss en vecka på hennes B&B.
Villa Monteleone fick 3 glas i Italian Wine (Gambero Rosso) för första gången för sin Amarone 2005.
Det görs nu också en amarone på svenska ekfat i en speciell edition. Läs här.

Åter till Campo San Paolo 2001.
Druvblandningen är corvina, corvinone och rondinella. Druvorna har legat och torkat runt 120 dagar.
Det här är Villa Monteleones prestige amarone. Den har legat 36 månader på ekfat och sedan 12 månader på flaska innan den började säljas. Är jag rätt informerad så har ingen mer gjorts sedan 2001.
Detta är vår sista flaska.
Ur glasen strålar det en briljant klarröd färg. Ljuset från stearinljuset ger en väldigt läcker färgton (lila/purpur) mot glaskanten.
Doften är mäktig. Dov och mörkfrukt med körsbärstoner slår nästan knockout på luktorganen. Efterhand känns lite torkad frukt, russin och kakaotoner.
Smaken domineras av körsbär och krossade körsbärskärnor ger en ljuv liten bitterhet. Vi hittar också små nyanser av lite örter. Eftersmaken är lång och gigantisk, där tränger sig torkad frukt och russin fram och som kompletteras med unset vanílj och en trevlig dos mörkchoklad. Syrorna är fortfarande förvånansvärt pigga och det ger en bra stadga till vinet. Smakmässigt drar det i väg åt reciotohållet, men inte alls den sötman. Tanninerna är sammetslena.
Sent på julaftonskvällen var det dags för nästa glas. Vi åt lite chokladtryfflar och klarade av två av sju delmoment i familjens interna sällskapsspels mästerskap.
Amarone "Campo San Paolo" 2001.
Producent är Villa Monteleone. Gården ägs och drivs av en fantastisk kvinna, Lucia Raimondi. Du som vill få hela hennes historia kan klicka här. Gården ligger runt byn Gargagnago. Vi har besökt henne tre gånger tillsammans med Clubamarone. Varje gång kan vi konstatera att i hennes trädgård (egentligen park) är man så nära paradiset det nu går att vara. Jag får en strof i huvudet av någon popsång från tidigt 70-tal "if paradise is half as nice". I år ska vi boka in oss en vecka på hennes B&B.
Villa Monteleone fick 3 glas i Italian Wine (Gambero Rosso) för första gången för sin Amarone 2005.
Det görs nu också en amarone på svenska ekfat i en speciell edition. Läs här.
Åter till Campo San Paolo 2001.
Druvblandningen är corvina, corvinone och rondinella. Druvorna har legat och torkat runt 120 dagar.
Det här är Villa Monteleones prestige amarone. Den har legat 36 månader på ekfat och sedan 12 månader på flaska innan den började säljas. Är jag rätt informerad så har ingen mer gjorts sedan 2001.
Detta är vår sista flaska.
Ur glasen strålar det en briljant klarröd färg. Ljuset från stearinljuset ger en väldigt läcker färgton (lila/purpur) mot glaskanten.
Doften är mäktig. Dov och mörkfrukt med körsbärstoner slår nästan knockout på luktorganen. Efterhand känns lite torkad frukt, russin och kakaotoner.
Smaken domineras av körsbär och krossade körsbärskärnor ger en ljuv liten bitterhet. Vi hittar också små nyanser av lite örter. Eftersmaken är lång och gigantisk, där tränger sig torkad frukt och russin fram och som kompletteras med unset vanílj och en trevlig dos mörkchoklad. Syrorna är fortfarande förvånansvärt pigga och det ger en bra stadga till vinet. Smakmässigt drar det i väg åt reciotohållet, men inte alls den sötman. Tanninerna är sammetslena.
Ett komplext och elegant vin i sina bästa år. Underbart på egen hand och växer en dimension ihop med parmesanosten. Funkade OK till stilton och pepparkakor.
Sent på julaftonskvällen var det dags för nästa glas. Vi åt lite chokladtryfflar och klarade av två av sju delmoment i familjens interna sällskapsspels mästerskap.
Vi är så har dag två lika överväldigade av vinet som vi var igår.
Betyg 4+
torsdag 22 december 2011
Vila Santa 2006
Vi har börjat med en liten lagerrensning dvs vi har en del viner som blivit liggandes i källaren, som vi behöver dricka upp för att få plats med lite mer spännande saker. Vila Santa är just ett sådant vin. I våras skrev jag ett inlägg om 06:an och 08:an, vilka du kan läsa om här. I början av veckan gjorde vi ett omtest av årgång 2006.
Vila Santa blir år efter år utsett till "Fyndvin" av Sveriges vinjournalister. I vårt hem har det varit en följeslagare under många år, även om det på senare år blivit allt mer sällan vi druckit av det. Påfallande ofta har det kommit fram på nattkröken när vi vill avsluta med något enklare, men samtidigt gott vin.
Vi har de senaste åren inte varit lika begeistrade över vinet, då vi tycker att det blivit mer slätstruket och utan egen charm. Vi vet att våra egna smakpreferenser har förändrats en del och att vi även, efter att druckit en del lite dyrare viner, fått smak på lite exklusivare saker. Numera finns även Vila Santa på bag-in-box. Detta har vi inte testat. I Systembolagets butiker är det årgång 2009 som gäller till 99 kr flaskan. Det är samma pris som 2006 kostade när vi köpte det 2008.
Villa Santa 2006.
Producent är den beryktade João Portugal Ramos, känd som en av Portugals främsta vinmakare.
Han är också känd för att vara en av de vinmakare som för över tjugo år sedan började arbeta med att höja kvaliteten på vinnäringen i Portugal. Du kan läsa mer om honom här.
Vi befinner oss i Alentejo, alldeles utanför staden Estremoz, några mil öster om Lissabon
Druvmixen är aragones, trincadeira, touriga nacional, alicante bouschet och cabernet sauvignon.
Vinet har en kompakt mörkröd färg, som drar åt blålila ut mot glaskanten.
Vi drar in lite luft genom näsan och känner dofter av mörka bär, som för tankarna till björnbär, men även lite hallon och en dos vanilj. Vi noterar också en svagt kryddad doft. Vilken krydda är svårt att säga, men doften känns kryddig.
Vi tar en rejäl klunk. Återigen är det smaken av björnbär vi först noterar, sedan lite örter och vanilj. Eftersmaken är medellång och där dyker lite svartavinbär, vildhallon och aningens lakrits upp. Det finns lite tanniner, men de är sammetslena. Ett snällt och drickvänligt vin. Funkar bra till mat, men klarar sig utmärkt på egen hand. Det är lätt att förstå att detta är ett populärt vin. Trevlig doft och smak samt drickvänligt.
Allt detta låter bra, men det känns ändå som vi saknar en dimension: Lite egen karaktär och mer komplexitet hade vi nog önskat oss.
Betyg 3
Vila Santa blir år efter år utsett till "Fyndvin" av Sveriges vinjournalister. I vårt hem har det varit en följeslagare under många år, även om det på senare år blivit allt mer sällan vi druckit av det. Påfallande ofta har det kommit fram på nattkröken när vi vill avsluta med något enklare, men samtidigt gott vin.
Vi har de senaste åren inte varit lika begeistrade över vinet, då vi tycker att det blivit mer slätstruket och utan egen charm. Vi vet att våra egna smakpreferenser har förändrats en del och att vi även, efter att druckit en del lite dyrare viner, fått smak på lite exklusivare saker. Numera finns även Vila Santa på bag-in-box. Detta har vi inte testat. I Systembolagets butiker är det årgång 2009 som gäller till 99 kr flaskan. Det är samma pris som 2006 kostade när vi köpte det 2008.
Villa Santa 2006.
Producent är den beryktade João Portugal Ramos, känd som en av Portugals främsta vinmakare.
Han är också känd för att vara en av de vinmakare som för över tjugo år sedan började arbeta med att höja kvaliteten på vinnäringen i Portugal. Du kan läsa mer om honom här.
Vi befinner oss i Alentejo, alldeles utanför staden Estremoz, några mil öster om Lissabon
Druvmixen är aragones, trincadeira, touriga nacional, alicante bouschet och cabernet sauvignon.
Vinet har en kompakt mörkröd färg, som drar åt blålila ut mot glaskanten.
Vi drar in lite luft genom näsan och känner dofter av mörka bär, som för tankarna till björnbär, men även lite hallon och en dos vanilj. Vi noterar också en svagt kryddad doft. Vilken krydda är svårt att säga, men doften känns kryddig.
Vi tar en rejäl klunk. Återigen är det smaken av björnbär vi först noterar, sedan lite örter och vanilj. Eftersmaken är medellång och där dyker lite svartavinbär, vildhallon och aningens lakrits upp. Det finns lite tanniner, men de är sammetslena. Ett snällt och drickvänligt vin. Funkar bra till mat, men klarar sig utmärkt på egen hand. Det är lätt att förstå att detta är ett populärt vin. Trevlig doft och smak samt drickvänligt.
Allt detta låter bra, men det känns ändå som vi saknar en dimension: Lite egen karaktär och mer komplexitet hade vi nog önskat oss.
Betyg 3
måndag 19 december 2011
Chateauneuf-du-Pape,2009, Domaine La Barroche
Ja så drog vi korken ur Signature 2009 till slut. Det var meningen att det skulle gjorts redan förra helgen, men av misstag famlade jag fel i källarmörkret och fick tag på en 07:a. Vad vi tyckte om detta kan du läsa om här. Vi ändrade snabbt taktik och gick in i en vertikal under dryga veckan, vilket betyder att vi under förra veckan testade årgång 2008. Detta kan du läsa om här.
Idag har jag så lyckats med vad jag inte klarade av förra veckan dvs jag fick med mig en 09:a.
Chateauneuf-du-Pape, 2009, Domaine La Barroche.
Grandiosa hyllningar har framförts av Finare Vinare och Herren och Rhonarna.
Går man in på producentens hemsida så anges druvmixen för 2007 till 66% Grenache, 15% Mourvedre, 13% Syrah och 6% Cinsau. Gäller dessa proportioner för 2009? Vet inte, jag har inte sett någon speciell info för just 2009, men man kan ju misstänka att andelen Syrah ökat då ingen Fiancée görs längre. Förhoppningsvis uppdateras deras hemsida.
Vi kommer hem lite sent på lördagkväll. Vi bestämmer oss ändå att se på en bandad repris av "Så mycket bättre", sista avsnittet. Vi öppnar flaskan och häller upp i två glas. Ingen luftning vid det här första tillfället.
Färgen känns igen. Tredje flaskan, fast olika årgångar, talar om för oss att några färgskillnader kan vi inte notera. Kanske finns det färgskillnader, men då får nog glasen från de tre årgångarna stå bredvid varandra.
Doften är så här i början lite svag, men efter hand växer den under småtimmarna. Mörka skogsbär, kryddor, lite örter och efter någon timma dyker lakritsen upp. Det är en lovande och tilltalande doft. Nu vill vi smaka!
I gommen möts vi av ett friskt vin. Den pigga syran visar med all tydlighet att detta är ett ungt vin. Vi känner de mörka bären som nu kompletterats med röda bär(hallon och jordgubbe). Det dyker upp gott om kryddor och örter. Vi kan också spåra en liten blommig ton, som vi tycker känns som viol. Eftersmaken: fruktig, örtig, lång och med en avslutning som skickar klara lakrits signaler. Tanninerna ger ett rejält bett i gommen. Inte ett dugg obehagligt utan enormt charmerande. Det här känns lovande och urläckert. Dryga halva flaskan är kvar och den ska få sätta livet till imorgon. Längtan dit är stor.
Söndagkväll dvs dag två.
Flaskan har fått stå halvfylld, lite svalt och med korken på i 20 timmar.
Vi sniffar och känner omedelbart tydliga och tämligen markerade dofter av björnbär, slånbär och blåbär men kompletterade med såväl hallon som jordgubbar. Rejält med örter och kryddor. En viss lakrits ton och en liten pikant sötaktig ton som vi förknippar med russin eller möjligen fikon. Det är fortfarande en väldigt pigg doft med en ljuvlig fräschör. Trevligt! En betydligt mer utvecklad doft idag än igår. Våra luktcensorer skickar signaler till hjärnan att "ta en klunk någon gång".
Vi gör så och låter vinet virvla runt i gommen någon sekund. Vi utbrister båda i ett "GOTT".
Vi hittar såväl de mörka som de röda bären. Kanske någon pytteliten sötma, men inte alls som i 07:an.
Naturligtvis hittar vi örter och kryddor, en liten bit mörk choklad sticker fram tillsammans med en urtjusig lakritston i den långa eftersmaken. Att alkoholen uppgår till 15% blir vi förvånade över. Den är så inbakad i frukten som det nu bara går. Syrorna är fortfarande lika pigga dag två som dag ett. Tanninerna känns betydligt mer beskedligare idag än vad de gjorde igår, men fortfarande inte ett dugg mesiga. Vi kan bara buga oss för ett praktexemplar till vin.
Riktigt gott redan nu, särskilt med lite luftning. Vår bedömning är att det här vinet klara många år i källaren, men varför vänta när det redan nu är så här tilltalande.
Betyg 5
Sammanfattning.
Ett fantastiskt vin alla tre årgångarna.
Årgång 2007 fick betyget 4+
Årgång 2008 fick betyget 4+
Årgång 2009 fick betyget 5
I vår bok seglar 09:an upp som en klar vinnare i en ytterst hård kamp. Vad som avgjorde var nog att 2009 kändes lite mer elegantare och mer välstrukturerad.
I SB:s beställningssortiment kostar det 329 kr med beställningsnr 75870.
Visst, 329 kr är mycket pengar. Men tänk så här: Vad kostar ett vin när du går ut på lokal och äter en bit mat. Väljer du ett billigt vin kanske du hamnar strax under trehundringen. Jag föreslår att du gör ett köp av detta enorma vin. Ta fram det här vinet, när du har en god middag på gång med trevliga vänner. Du får en upplevelse du kan aldrig kan få på krogen och det för dryga trehundra kronor. Risken finns att det bara är sånt här du vill dricka i fortsättningen.
Idag har jag så lyckats med vad jag inte klarade av förra veckan dvs jag fick med mig en 09:a.
Chateauneuf-du-Pape, 2009, Domaine La Barroche.
Grandiosa hyllningar har framförts av Finare Vinare och Herren och Rhonarna.
Går man in på producentens hemsida så anges druvmixen för 2007 till 66% Grenache, 15% Mourvedre, 13% Syrah och 6% Cinsau. Gäller dessa proportioner för 2009? Vet inte, jag har inte sett någon speciell info för just 2009, men man kan ju misstänka att andelen Syrah ökat då ingen Fiancée görs längre. Förhoppningsvis uppdateras deras hemsida.
Vi kommer hem lite sent på lördagkväll. Vi bestämmer oss ändå att se på en bandad repris av "Så mycket bättre", sista avsnittet. Vi öppnar flaskan och häller upp i två glas. Ingen luftning vid det här första tillfället.
Färgen känns igen. Tredje flaskan, fast olika årgångar, talar om för oss att några färgskillnader kan vi inte notera. Kanske finns det färgskillnader, men då får nog glasen från de tre årgångarna stå bredvid varandra.
Doften är så här i början lite svag, men efter hand växer den under småtimmarna. Mörka skogsbär, kryddor, lite örter och efter någon timma dyker lakritsen upp. Det är en lovande och tilltalande doft. Nu vill vi smaka!
I gommen möts vi av ett friskt vin. Den pigga syran visar med all tydlighet att detta är ett ungt vin. Vi känner de mörka bären som nu kompletterats med röda bär(hallon och jordgubbe). Det dyker upp gott om kryddor och örter. Vi kan också spåra en liten blommig ton, som vi tycker känns som viol. Eftersmaken: fruktig, örtig, lång och med en avslutning som skickar klara lakrits signaler. Tanninerna ger ett rejält bett i gommen. Inte ett dugg obehagligt utan enormt charmerande. Det här känns lovande och urläckert. Dryga halva flaskan är kvar och den ska få sätta livet till imorgon. Längtan dit är stor.
Söndagkväll dvs dag två.
Flaskan har fått stå halvfylld, lite svalt och med korken på i 20 timmar.
Vi sniffar och känner omedelbart tydliga och tämligen markerade dofter av björnbär, slånbär och blåbär men kompletterade med såväl hallon som jordgubbar. Rejält med örter och kryddor. En viss lakrits ton och en liten pikant sötaktig ton som vi förknippar med russin eller möjligen fikon. Det är fortfarande en väldigt pigg doft med en ljuvlig fräschör. Trevligt! En betydligt mer utvecklad doft idag än igår. Våra luktcensorer skickar signaler till hjärnan att "ta en klunk någon gång".
Vi gör så och låter vinet virvla runt i gommen någon sekund. Vi utbrister båda i ett "GOTT".
Vi hittar såväl de mörka som de röda bären. Kanske någon pytteliten sötma, men inte alls som i 07:an.
Naturligtvis hittar vi örter och kryddor, en liten bit mörk choklad sticker fram tillsammans med en urtjusig lakritston i den långa eftersmaken. Att alkoholen uppgår till 15% blir vi förvånade över. Den är så inbakad i frukten som det nu bara går. Syrorna är fortfarande lika pigga dag två som dag ett. Tanninerna känns betydligt mer beskedligare idag än vad de gjorde igår, men fortfarande inte ett dugg mesiga. Vi kan bara buga oss för ett praktexemplar till vin.
Riktigt gott redan nu, särskilt med lite luftning. Vår bedömning är att det här vinet klara många år i källaren, men varför vänta när det redan nu är så här tilltalande.
Betyg 5
Sammanfattning.
Ett fantastiskt vin alla tre årgångarna.
Årgång 2007 fick betyget 4+
Årgång 2008 fick betyget 4+
Årgång 2009 fick betyget 5
I vår bok seglar 09:an upp som en klar vinnare i en ytterst hård kamp. Vad som avgjorde var nog att 2009 kändes lite mer elegantare och mer välstrukturerad.
I SB:s beställningssortiment kostar det 329 kr med beställningsnr 75870.
Visst, 329 kr är mycket pengar. Men tänk så här: Vad kostar ett vin när du går ut på lokal och äter en bit mat. Väljer du ett billigt vin kanske du hamnar strax under trehundringen. Jag föreslår att du gör ett köp av detta enorma vin. Ta fram det här vinet, när du har en god middag på gång med trevliga vänner. Du får en upplevelse du kan aldrig kan få på krogen och det för dryga trehundra kronor. Risken finns att det bara är sånt här du vill dricka i fortsättningen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)