Corte Sant Alda 1998

För dryga månaden sedan hörde en av mina läsare av sig och undrade om jag ville testa årgång 1998 av Corte Sant Alda, då detta är en amarone som behöver bortåt  tio år för att visa sitt rätta jag, så var det så klart enkelt att tacka ja till detta trevliga erbjudande. Vi hade en liten mailkonversation som slutade med att Ola fick en Roccolo Grassi årgång 2007 av mig och jag fick ett litet paket med tre flaskor, varav Corte Sant Alda var en. Efterhand återkommer vi med våra intryck av de andra flaskorna.
Tack Ola.

Båda barnen var hemma den gångna helgen. Det är ju Håkan på Ullevi. Nationaldagen slutade med att vi spelade lite kort och åt lite hårdost. Givetvis en amarone till detta.

1998 Corte Sant Alda
Jag skrev lite om producenten, då jag drack deras 2004:a för dryga året sedan. Så jag hänvisar till det blogginlägget för den som vill veta mer om producenten. Vad vi tyckte om årgång 2006 hittar du här.

Det är ofattbart att det här vinet är 16 år gammalt. Det enda ålderstecknet är att färgen fått en liten tegelton. I övrigt har vinet en spänst och friskhet som signalerar ungdomlighet.

Redan då vi häller upp vinet på möter vi den för oss både bekanta och älskade amaronedoften: mörka körsbär en masse, torkad frukt och en lätt örtighet. Kanske inte så intensiv men med en särdeles elegans. Vi sniffar länge på vinet.

I munnen slås vi av den friskhet som detta sexton år gamla vinet levererar. Smaken är sannerligen komplex och har en stor elegans. Gott är bara förnamnet.
Vi möter först en massiv matta av söta, mörka körsbär som har en härlig spänst. Därefter lite mer mörka bär, främst solmogna björnbär. Katrinplommon, torkad frukt och några nypor av underbara medelhavsörter får oss att le belåtet mot varandra.
Minsann finns här inte också lite tanniner som ger vinet en härlig spänst, visserligen mjuka och sammetslena, men en del i komplexiteten.
Eftersmaken är riktigt lång och det är först där vi möter en lätt russinton. Här finns också det där klassiska amaroneavslutet i form av riktigt mörk choklad, som lämnar en sagolik liten bitterhet efter sig.

1998 var en hygglig årgång, men det är precis som Henrik Ungerth skriver i sin bok "Ammarone Mina Favoriter" att Corte Sant Alada ska drickas efter att den blivit 10 år gammal. Det är den här 1998:an ett påtagligt bevis på.

Betyg 5-

Än en gång. Tack Ola för att jag fick chansen att njuta av den här läckerheten.