2007 Chateauneuf-du-Pape Chante Le Merle från Bosquet des Papes.

Höstvädret börjar koppla sitt grepp om de nordhalländska bygderna där vi håller hus. Fortfarande är det förhållandevis varmt. När solen tittar fram blir det riktigt behagligt, men regnvädren har nu börjat avlösa varandra. Vinden tar i allt mer. Det mesta från trädgårdslandet är omhändertaget. Det börjar bli rätt trevligt att mysa inomhus. Fast grilla utomhus funkar fortfarande. Vi hade lagt en ytterfilé från ett vildsvin i marinad som vi sedan la på grillen. Ugnstekte potatisklyftor, lök, svamp och zucchini. Ur källaren plockade vi upp en flaska Chateauneuf-du-Pape.

Producent är Bosquet des Papes. Alltjämt ett familjeföretag, där det är femte generationen vinmakare som regerar. Dom förfogar över 32 ha vinmarker, varav 28,5 i själva Chateauneuf-du-Pape.  Den totala arealen fördelas mellan 40 olika lägen spridda över i stort sett hela appellationen. Snittåldern på vinrankorna är runt 50 år. Dom gör fyra olika röda Ch9dP: En basversion Tradition, Chant Le Merle, A La Gloire de mon Grand-Père och La Folie. Dom gör en vit Ch9dP, ett rött Côte du Rhone vin samt ett Rosévin.

Chante Le Merle 2007 är gjort på druvorna 84% grenache, 8% mourvèdre och 8% syrah som vuxit på vinstockar med en ålder på 80-90 år. Ingen avstjälkning och jäsning med skalen i ca 35 dagar. Vinet får tillbringa runt 12- 18 månader på stora ekfat varav 15-20% varit nya.

Jag har tidigare bloggat mina tankar om årgång 2007 för Tradition och A La Gloir d mon Grand-Père. Det var ju några år sedan, så frågan är hur har Chante Le Merle utvecklats?

Det korta svaret blir bara bra.

Det lite längre svaret blir att det här var förbaskat gott och att det är ett moget vin med väl utvecklade smaker och dofter.

Färgen går i mörk rubinröd ton med lite brunaktiga tegelstråk.

Doften är lite dov och kanske inte är så stor, men ändå tydlig och utvecklad. Det startar med tobak, jord och läder, som rätt omgående får sällskap med en blandning mogna röda och mörka bär. Här finns gott om örter och kryddor, men även en försiktig ton av viol. 

 I munnen är det lite piggare än vad doften indikerade. Här finns mogna bär såsom skogshallon, tranbär, vinbär (både svarta och röda) och några körsbär. Lite torkad frukt av ett lite mörkare slag. Örter och kryddor finns det gott om, där lavendel och svartpeppar sticker ut. En liten fin syra skapar friskhet bland de mogna bären. Tanninerna är mjuka och behagliga. Betydligt mer avrundade och mjuka mot när vinet var ungt, men bjuder trots allt ett försiktigt motstånd. Eftersmaken är lång och här känns frukten mer mörk. Örterna återkommer och sällskapar med lite mörk choklad, sötlakrits och violer och rosor.

Helt klart ett riktigt gott vin. Visst är det fullt med mognadstoner, men ändå känns det som vinet kommer att hålla den här nivån i åtskilliga år till.

Betyg 4+

Det här vinet inhandlades på SB för 10 år sedan och kostade då 399 kr. Just nu finns endast Tadition i årgång 2018 på SB och då till priset 349 kr.

2013 Bianco Slatnik från Radikon

 Jag upptäckte en överbliven flaska Bianco Slatnik i källaren. Inte så ofta vi dricker orangea viner, men just Radikons variant har vi fastnat för. Häromkvällen drog vi korken ur detta vin.

I det nordöstra hörnet av Italien ligger vinregionen Friuli-Venezia Giulia. Runt byn Gorizia, inte långt från gränsen till Slovenien, hittar vi producenten Az. Agr. Radikon. Stanko Radikon är en av pionjärerna inom naturvinsrörelsen och vin med lång skalkontakt s k orangevin.  Ambitionen är att producera vin som är så naturligt gjorda som möjligt: Spontan jäsning, ingen eller nästan ingen tillsats av svavel, ingen filtrering etc. Det här gör också att vinerna skiftar mellan årgångarna, vilket precis är  syftet. Varje årgång ska vara påverkade av det aktuella årets förhållanden. 2016 gick Stanko bort och nu är det sonen Sasja som för verksamheten framåt.

Det här vinet är gjort på druvorna Chardonnay (80%) och Tokai Friulano (20%). Tre veckors skalkontakt och ett års lagring på stora ekfat. Dessa båda ting ger ett vin med en färgnyans som går i en mörk-orange ton som drar åt bärnsten.

I doften är det mogna äpplen med dragning åt fallfrukt, lite citrus, några gula stenfrukter, en god portion nyponpulver, lite kryddor, aningens nygrusad landsväg och unset honung. En rätt så stor och tydlig doft.

I munnen har det en bra friskhet samtidigt som smakerna känns mogna. Det domineras av mogna nästan övermogna äpplen, röd  citrus och aprikoser. Det tillkommer efterhand lite kryddor, mera gula stenfrukter och en hyfsad dos steniga mineraler. I eftersmaker kan vi känna blodapelsin, mandariner, aningens blodgrape, lite mandlar och ännu mer aprikoser. Några små nätta tanniner bjuder på ett finstämt motstånd.

Ja det här var ju riktigt gott. Smakrikt i en för mig liten annorlunda stil, men väldigt tilltalande.  

Betyg 4

Det är köpt på SB för några år sedan. Minns jag rätt låg priset runt 270 kr. Idag är det årgång 2018 som gäller. Det kan beställas på SB. Priset har gått upp till 349 kr. Lite mycket kanske, men det blev ett par flaskor.

Amarone 2011. Del 17. Masi Costasera

 Dags för del nummer 17 i det här årets stora vinprojekt. Turen har nu kommit till att prova Costasera från Masi. 

Vi har tidigare i år testat följande amarone:

- Acinatico, Stefano Accordini

- Accordinis Il Fornetto

- Allegrini
- Brigaldara
- Checco, Damoli
- Inferi från Brunelli

- Massimago
- Monte Santoccio

- Musella Riserva
- Pieropan
- Raimondi
- Roccolo Grassi
- Speri
- Viviani Casa dei Bepi
- Zenato

- Zymé
Årgång 2011 spåddes en lysande framtid, när de första producenterna släppte sina amaroneviner. En viss nedtoning har skett, men många amaroneexperter har gett årgången en fyra på en femgradig skala. Dom yttre förutsättningarna var mycket gynnsamma med bra väderförhållanden för att få druvor av högsta kvalitet. När så vädret var på vinböndernas sida under såväl skördetiden som under torkningsperioden var det inte så många som hade något att klaga på.

Masi behöver väl egentligen ingen närmare presentation. Dom har ju mer eller mindre blivit synonymt med Amarone och Valpolicella. Masi gör totalt fem olika amarone: Costasera, Costasera Riserva, Vaio, Campolongo di Torbe och Mazzano. Alla fantastiska amarone. Det finns också en speciell flygplats-Costasera med tillägget Nectar.

Jag hade förmånen att i mars 2014 vara med på en provning i Stockholm ledd av självaste Sandro Boscaini, där vi testade ett par olika årgångar av alla deras fem olika amarone. Du kan läsa om denna provningen på den här länken.
Masis Costasera har blivit lite av ett benchmark för mig. Jag vill gärna testa varje årgång för att ha som riktmärke när jag dricker andra amarone från samma år.

Costasera betyder "sluttning i kvällsol". Druvorna till det här vinet kommer från vingårdar i Cariano, som har ett sydvästligt läge, så att druvorna hinner se solen gå ner.
Vinet är gjort på druvorna Corvina (70%), Rondinella (25%) och Molinara (5%). Druvorna har fått ligga och torka i ca 100 dagar. Jäsningen äger rum i 45 dagar på stora fat av Slovonsk ek. Vinet får sedan ligga till sig i nästan tre år innan det buteljeras.

Det är med Costasera som med de andra fyra av Masis Amarone att de behöver några år på sig för att riktigt komma till sin rätt. Den "vanliga" Costasera är ändå den som först brukar bli riktigt tillgänglig. Och visst är det så även med årgång 2011. 

Vi låter den få två timmar på karaff innan vi häller upp den. Vi kan omgående konstatera att den är riktigt bra nu och ändå finns det mer utveckling i den. Den har lämnat det riktiga juvenila stadiet och är på väg mot ett mognare stadie utan att riktigt vara där. Det finns med andra ord lite mer utveckling att förvänta sig.

Det här är ingen riktigt fruktbomb. Förstå mig rätt för här finns det gott om mörk frukt, som med åren fått både djup och komplexitet. Den går i en lite stramare stil och det är precis som jag vill ha den.

I den komplexa doften hittar vi mörka körsbär, lite skogsbär, blåa plommon, en del örter, torkad frukt och kakao. Fattonerna har smält samman med frukten och kan bara skönjas lite försiktigt. Alkoholen märks inte av det minsta i doften. En mycket trevlig och inbjudande doft.

I munnen får vi en amarone som är på väg att börja få en del mognadstoner, men fullmoget är det inte. Jag är rätt säker på att smakerna kommer att utvecklas ytterligare. Även om de redan nu har ett fint djup och en bra komplexitet. Det här är en amarone med många goda år framför sig, så du som ligger på några flaskor behöver inte ha någon brådska. Har du flera flaskor så testa absolut en i närtid. Du kommer då få ta del av en högkvalitativ amarone.

Det finns massor av söta, mörka körsbär, björnbär, några hallon och blåa plommon. Lite torkad frukt med någon en diskret ton av russin men mer av fikon, katrinplommon och dadlar. Örter och kryddor noteras. Här finns en bra friskhet. Munkänslan ger en lite lättare struktur med små nätta tanniner som bjuder ett försiktigt motstånd. Alkoholen är nästan fullt ut integrerad med frukten, men aningens körsbär i likör tycker vi oss ana.

Eftersmaken är riktigt lång med mera söta, mörka körsbär som nu får sällskap av både mörk choklad och några droppar espresso. Avslutet har den där fina lilla bitterheten som jag förknippar med körsbärskärnor.

Det här är en riktigt bra amarone!

Betyg 4

På SB är det årgång 2015 som gäller. Priset har nu tagit sig upp över trehundringen och är 319 kr

Avslutningsvis försöker jag mig på en liten indelning av var vinet befinner sig enligt min mycket subjektiva bedömning.

1. Helt på topp. Blir inte bättre och bör drickas det närmaste året.
   - Pieropan, Massimago

2. Helt på topp. Kommer inte utvecklas så mycket mer, men håller nog i många år.
   - Brigaldara, Campo Inferi, Monte Santoccio, Stefano Accordini Acinatico

3. Bra nära toppen, men kommer att utvecklas ytterligare.
  - Allegrini, Casa dei Bepi, Checco Damoli, Costasera (Masi), Il Fornetto, Musella, Amarone

    Raimondi,  Roccolo Grassi, Speri, Zenato, Zymé 

Brut Sous Bois från Billecart-Salmon

Vädret, så här i början på  oktober, påminner mer om normalt svenskt sommarväder än höstväder. Visserligen mörknar det betydligt tidigare, men solen och värmen på eftermiddagarna är fortfarande ljuvliga. I fredags satte sig hustrun och jag oss på "kyrkbänken" utmed ladugårdsväggen. Solen värmde riktigt gott och endast en svag vind fläktade en aning. Vi korkade upp en för oss helt ny champagne. 

Maison Billecart-Salmon grundades 1818. Det var då som Nicolas Francois Billecart gifte sig med Elisabeth Salmon. Vingården ligger i den lilla byn Mareuil-sur-Aÿ cirka 7-8 km öster om Epernay. Det är fortfarande ett familjeföretag, där det idag är den 7:e generationen som styr över verksamheten. Idag omfattar verksamheten 100 ha som dom själva äger samt ytterligare lika mycket som dom köper från kontrakterade odlare. Från totalt 40 olika crus skapar dom sina cuvéer. Alla från Premier- eller Grand Cru-lägen. 

Deras portfölj består av 6 Non Vintage Cuvéer, en "vanlig" vintage, en champagne på Pinot Meunier med namnet Les Rendez-vous de Billecart-Salmon, en årgångsrosé Elisabeth Salmon, en Brut Millésime Cuvée Nicolas Francois samt en Blanc de Noirs med namnet Le Clos Saint-Hilaire med druvor från den en hektar stora vingården med samma namn.

Noterbart är att när Rickard Juhlin 1999 skulle utse "The champagne of the Millenium", så hamnade Billecart-Salmon som etta med årgången 1959 och tvåa med årgången 1961.

Min egna erfarenhet av Billecart-Salmon är mycket begränsad. Ja, det är faktiskt så att den enda jag druckit är Cuvée Nicola Francois på halvflaska. Jag hade uppmärksammat en konstig prissättning på deras halvflaskor kontra deras helflaskor. Halvflaskan kostade 299 kr och helflaskan 899 kr. Den här lite underliga prissättningen hade den svenske importören under några år för årgångarna 1998 och 2000.

Klicka på resp årtal så får du mina tankar. Förvisso inga stora årgångar, men alltid roligt att fynda.

Brut Sous Bois

Den är gjord på ungefär lika delar Chardonnay, Pinot Noir och Pinot Meunier. Chardonnay-druvorna kommer från vinfält i Côte des Blancs. Pinot Noir från Montagne de Reims, Aÿ och Mareuil-sur-Aÿ och Pinot Meunier från den högra stranden av Vallée de Marne. Samtliga druvor är från Premier Cru eller Grand Cru-lägen.

Vinifieringen äger rum på stora ekfat under låg temperatur. Vinet får också ligga till sig under en kortare tid på begagnade ekfat innan det buteljeras. Den här cuvéen har runt 30-35 %  reservvin. Den får sedan tillbringa mellan 6-7 år på sin jästfällning innan den degorgeras. Den får då en dosage på 7g/liter.

Det här är en alldeles enastående god champagne. Här finns begynnande mognadstoner. Väldigt njutbar redan idag, så klart klarar den flera års lagring och visst kan det finnas lite mer utveckling, men så god som den är just nu kommer det bli svårt att hålla tassarna borta.

Färgen går i en vacker gyllengul ton.

I doften hittar vi   mogna gula äpplen, lite citrus, en fin ton av rostat bröd, lite gula stenfrukter, någon liten floral ton, aningens sten och grus, unset mandelmassa och nougat.

I munnen får vi en frisk och torr (inte knastertorr) champagne. Här finns både djup och komplexitet i smakerna. Mogna gula äpplen med en dragning åt att vara lite bokna. En frisk citrus ton med lite torkade gula stenfrukter (aprikos, persika) kan vi notera. Bra syra som för tankarna till röda äpplen. En viss mineralitet (sten och aningens krita), lite nötter, servil kryddighet och ett läckert avslut i blodgrapens tecken. Tusan så gott!!

Betyg 5-

Priset på SB är 599 kr och enligt hemsidan finns den i åtta butiker företrädesvis på Västkusten.

 

2016 Beaujolais Nouveau från Foillard

2016 köpte vi ett par flaskor av J Foillards Beaujolais Nouveau. Vad vi tyckte om den kan du läsa här. Vårt intresse för Beaujolais Nouveau har verkligen gått i en Berg-och-dal-bana. På det sena 1970-talet  när vårt vinintresse var gryende skulle vi alltid testa årets variant. De viner vi fick tag på via Systembolaget var rätt blaskiga och trista, så vårt intresse försvann. I början på 2010-talet började det ta fart igen. Det hade börjat dyka upp viner av en helt annan klass på "Bolaget". Jag hade läst en del gott om just Jean Foillard och hans viner. Inte minst det ekologiska tänket imponerade samt att de kunde tänkas utvecklas en del med ett par år i källaren.

Jean Foillard odlar alla sina vinmarker ekologiskt och har gjort så sedan starten 1982. Inga tillsatser används under vinifikationen och vinerna buteljeras utan klarning eller filtrering. Totalt disponerar Foillard 15 ha. Merparten av odlingarna ligger på Côte du Py strax utanför byn Villiè-Morgon, men också ett  1 ha stort fält i Fleurie. De 4 ha som Foillard gör sin Noveau på kommer från vinstockar som är 40-60 år gamla och ligger utanför byn Villié-Morgon.

Vi möts av en frisk doft av röda bär. Här finns också ett tydligt inslag av nygrusad trädgårdsgång.
I munnen är det slankt, lättsamt med både charm och karaktär. De röda bären (hallon, röda vinbär, jordgubbar, körsbär och tranbär) dominerar smakintrycken. Visst är det lättdrucket men för den skull inte alls mesigt. Syran är alltjämt rätt så stor och för våra tankar till syrliga röda äpplen, tranbär och lingon. En fin mineralton av sten och krita noteras samt några ytterst små nypor av obestämdbara örter kan vi också förnimma. Glöm alla fördomar om skumbanan för det finns inte ett spår av dylika smaker.
Så klart blir det här aldrig stort, men faktiskt förbaskat gott till kvällens hemlagade pizza. Och visst har smakerna djupnat sedan det lanserades 2016.
Betyg 4-

Det blir nog så att jag försöker jaga tag på några flaskor Beaujolais Nouveau från Foillard den tredje torsdagen i november senare i år. Några flaskor ska jag sedan glömma i ett par år.

2000 Les Herses från

 För två år sedan var det månadens vin på forumet finewines.se. Vad jag tyckte då kan du läsa här. Jag köpte två flaskor så hög tid att dra korken ur den sista flaskan till lördagskvällens kyckling.

Släkten Gitton har gjort vin i Loiredalen sedan andra världskrigets slut. Företaget grundades av Marcel Gitton, som då köpte en halv hektar vingård i Sancerre. Genom åren har han utvecklat företaget som nu äger 37 hektar i Loiredalen och sedan 1989 egendomen Château Lafon i Côtes de Duras, ett litet vinområde mellan Bordeaux oh Bergerac. Marcel Gitton är en stor personlighet som fortfarande tar aktiv del i verksamheten även om han lämnat över huvud ansvaret till sonen Pascal.

I Sancerre äger Gitton 27, hektar, 23 av dem planterade med sauvignon blanc och resten pinot noir. Stockarnas genomsnittsålder är cirka 30 år. Gittons vingårdar här är rika på flinta vilket ger vinerna den speciella, lite kritiga nyans som är så typisk för god sancerre. ”Silex” markerar att en sancerre kommer från flintrik jord.
Källa: Importörens hemsida

Det här vinet är gjort uteslutande på druvan Pinot Noir, som kommer från vingården Les Herses som är 1 ha stor. Vinrankorna planterades mellan 1943-1960.
Vinet har fått jäsa på ståltankar och sedan tappats över på 225-liter stora ekfat, där vinet har fått mogna. Osäker på hur länge det fått ligga på ekfaten.

Ett trevligt och gott vin. Så här 20 år efter skörd är det så klart moget, men inte övermoget. Det har fortfarande en bra friskhet. På de två år som gått sedan vi senast drack det har det inte hänt så mycket. Mitt intryck är att det säkert håller sig fräscht i flera år till.

Det startar med en ganska så typisk pinot-doft med röda bär och en lätt kryddighet. Här finns också en del läder, våt jord och lite mossa.. Ingen stor doft, men ändå väldigt tydlig. Doften idag är mer pn-aktig än vad jag vill minnas att den var för två år sedan.

I gommen startar det med en fin bärkompott på jordgubbar, tranbär och lite lingon. Det har precis som för två år sedan smugit sig in ett lite mörkare drag av blåbär. En god dos örter och kryddor. Finstämda mineraler av granit och krita känns också. I eftersmaken får vi lite lätt rökta charkuterier i en lite pepprig stil.

På det hela ett trevligt och gott vin. Hur det är som ungt har jag svårt föreställa mig, men som 20-åring dricker jag det gärna. Stort blir det väl aldrig, men gör ett gott jobb till lördagskvällens kyckling.

Betyg 3++

Det kostade för två år sedan 299 kr på SB. Nu är det slutsålt.

Cuvée Prestige (Princesse des Thunes) från Paul Déthune.

För dryga veckan sedan var det hummerpremiär. En stor företeelse här på Västkusten. Nu är vi på Vintankar ena riktiga landkrabbor, som för minsta lilla blåst blir sjösjuka. Vi förlitar oss på vännen Viking (yrkesfiskare) och i lördags eftermiddag när han var på våg hem med båten fick vi ett erbjudande om fyra humrar. Inget att tveka på. Det är bara att slå till.

Tre hamnar i frysen. En kalasar hustrun och jag på så fort dom är kokta och vattnet svalnat. Få saker överträffar hummer naturell i ljummet skick. 

Vi dricker så klart champagne till detta.

Paul Déthunes champagner har med tiden blivit lite av mina favoriter. Rakt igenom hela portföljen är det världsklass. Paul Déthune har sin verksamhet i utkanten av byn Ambonnay, där dom förfogar över 7 ha vingårdar. Odlat vin har man gjort här i flera sekler. En omställning till hållbart jordbruk har gjorts. Knappt 60 000 flaskor fördelade på nio olika cuvéer gör dom. Jag har provat sju av dom. 

Vi har ett särskilt gott öga till deras Blanc de Noirs och deras Cuvée Prestige. Den här gången var det den senare som fick göra hummern sällskap

Brut Cuvée Prestige är gjord på lika delar Pinot Noir och Chardonnay. Dagens flaska har 2013 som bas och på det 30% reservvin från 30 olika år. Den degorgerades i juli 2018 och fick då en dosage på 5 gr per liter. 

Cuvée Prestige är lite av deras flaggskepp och det görs runt 2 500 flaskor av den här cuvéen.

Så klart har det under min 10-åriga bloggtid blivit några flaskor. Jag skrivit om följande basår: 2005 och 2008.

En alldeles enastående champagne. Så fräsch, så frisk och så smakrik. Vi blir faktiskt lite smålyriska.

I den friska doften hittar vi gul/gröna äpplen, lite citrus, en ton av rostat bröd, några gula stenfrukter och inte minst grusväg och stendamm. I bakgrunden en försiktig doft av blommande sommaräng. Väldigt trevligt.

Vid den första lilla klunken är det en äppelsamling som möter oss. Det börjar med friska gula sommaräpplen och landar i syrliga röda äpplen som för våra tankar till mogna cox orange. Ett inslag av röda bär finns det också och då främst smultron och syrliga jordgubbar. Här finns gott om mineraler särskilt steniga och lite kalkiga. En finstämd ton av rostat bröd och mariekex gör sig påmind. Citrusen närvarar med mandarin och blodapelsin. Aningens aprikoser och persika tycker vi oss också känna. I avslutet mynnar det ut i en frisk blodgrape.                

Ja ni hör hur det låter. Vansinnigt gott helt enkelt.

Betyg 5-

Kan den utvecklas ytterligare? Ja, jag tror faktiskt det, men att hålla tassarna borta från den här är en stor prövning!

Mina flaskor är köpta från Franska Vinlista. 535 kr är priset.