torsdag 22 december 2011

Vila Santa 2006

Vi har börjat med en liten lagerrensning dvs vi har en del viner som blivit liggandes i källaren, som vi behöver dricka upp för att få plats med lite mer spännande saker. Vila Santa är just ett sådant vin. I våras skrev jag ett inlägg om 06:an och 08:an, vilka du kan läsa om här. I början av veckan gjorde vi ett omtest av årgång 2006.
Vila Santa blir år efter år utsett till "Fyndvin" av Sveriges vinjournalister. I vårt hem har det varit en följeslagare under många år, även om det på senare år blivit allt mer sällan vi druckit av det. Påfallande ofta har det kommit fram på nattkröken när vi vill avsluta med något enklare, men samtidigt gott vin.
Vi har de senaste åren inte varit lika begeistrade över vinet, då vi tycker att det blivit mer slätstruket och utan egen charm. Vi vet att våra egna smakpreferenser har förändrats en del och att vi även, efter att druckit en del lite dyrare viner, fått smak på lite exklusivare saker. Numera finns även Vila Santa på bag-in-box. Detta har vi inte testat. I Systembolagets butiker är det årgång 2009 som gäller till 99 kr flaskan. Det är samma pris som 2006 kostade när vi köpte det 2008.

Villa Santa 2006.
Producent är den beryktade João Portugal Ramos, känd som en av Portugals främsta vinmakare.
Han är också känd för att vara en av de vinmakare som för över tjugo år sedan började arbeta med att höja kvaliteten på vinnäringen i Portugal. Du kan läsa mer om honom här.
Vi befinner oss i Alentejo, alldeles utanför staden Estremoz, några mil öster om Lissabon

Druvmixen är aragones, trincadeira, touriga nacional, alicante bouschet och cabernet sauvignon.
Vinet har en kompakt mörkröd färg, som drar åt blålila ut mot glaskanten.
Vi drar in lite luft genom näsan och känner dofter av mörka bär, som för tankarna till björnbär, men även lite hallon och en dos vanilj. Vi noterar också en svagt kryddad doft. Vilken krydda är svårt att säga, men doften känns kryddig.
Vi tar en rejäl klunk. Återigen är det smaken av björnbär vi först noterar, sedan lite örter och vanilj. Eftersmaken är medellång och där dyker lite svartavinbär, vildhallon och aningens lakrits upp. Det finns lite tanniner, men de är sammetslena. Ett snällt och drickvänligt vin. Funkar bra till mat, men klarar sig utmärkt på egen hand. Det är lätt att förstå att detta är ett populärt vin. Trevlig doft och smak samt drickvänligt.
Allt detta låter bra, men det känns ändå som vi saknar en dimension: Lite egen karaktär och mer komplexitet hade vi nog önskat oss.
Betyg 3

6 kommentarer:

  1. Hej JC, tror att du helt enkelt "drabbats" av wandering palate-syndromet. Att din smak för "bättre grejer" utvecklats (genom provande och analyserande av vad man egentligen uppskattar och värdesätter hos ett vin). Då blir just den där extra dimensionen intressant (oavsett om den omfattar elegans, struktur, komplexitet, eller ngt annat intresseväckande extra) som gör att man skiljer ut "bättre grejer" - och därmed så blir de normala (ibland gamla favoriter) inte lika spännande att dricka. Har för mig att både Franko och FinareVinare skrivit om wandering palate för ett tag sedan. Så har man väl börjat vandra på vägen mot bättre vin... så finns egentligen ingen återvändo... God Jul och ett Gott Nytt vinår önskar Vintresserad (som läser alla dina inlägg med behållning)

    SvaraRadera
  2. Vintresserad!
    Du har nog helt rätt. Det finns ingen återvändo och just nu när året är på väg att ta slut så tittar vi framåt. Nyfiken på vad som ska dyka upp härnäst och vilka gamla Babies som ska förpassas till minnenas skrymslen.
    Det blir nog ett och annat återfall bl a för att hålla koll på i vilken riktning jag är på väg.
    Jag lägger uttrycket "wandering palate" på minnet.
    Tack också för de fina orden om mitt bloggande.
    Även jag önskar dig en God Jul och ett Gott Nytt År.
    J-C

    SvaraRadera
  3. Jag håller med Vintresserad men med ett litet tillägg. Samtidigt som jag tror att referensramarna flyttas och vidgas i takt med att man får smak på "bättre" grejjor så tror jag ändå att trotjänarna har en plats i källaren. Som du sa, när man vill avrunda med något gott men kanske har tappat en del av nyanseringsförmågan eller om man bara vill kunna hugga rätt vin till rätt mat utan att behöva tänka så mycket. Ibland kan ett "hundrakronorsvin" vara precis vad som behövs.

    Mitt återsmakande av Guigals C-d-R var ett sådant exempel. Bra, mogen men inte himlastormande dyrt eller svårtillgängligt. Men som alltid är det smak och plånbok som styr...

    I vilket fall, ha nu en riktigt GOD jul med massor av "dyra" viner. Det är alla värd.

    Mvh David

    SvaraRadera
  4. Jag har också följt Vila Santa (J.P. Ramos) genom åren, liksom en del av vinerna från J.M. Fonseca. Min känsla har varit som din, att det var lite bättre förr och har funderat på om det var "wandering palate" eller vinerna som ändrat stil eller kvalitet. Jag träffade Domingos Soares Franco som är vinmakare och delägare på J.M. Fonseca och ställde honom frågan. Han sade att han höll med, att vinerna i lägre och mellanprisnivå gjordes i en lite mer tillgänglig stil. Syrorna är lägre och tanninerna mjukare för att vinerna skall vara drickbara direkt. Han sade t.o.m. att Systembolaget uttryckligen vill ha den senaste årgången så tidigt som möjligt, med mindre flasklagring för att de sade att kunderna vill ha den senaste årgången (sic).

    En konsekvens är att trotjänare som Vila Santa och billiga Periquita nu inte tål lagring på samma sätt och har en mer inställsam karaktär. Synd tycker jag, och Domingos höll med.

    Har en Vila Santa 2003 på magnum som vi skall dricka på julhelgen, skall bli kul att testa.

    SvaraRadera
  5. David!
    Visst är det så att både smak och plånbok styr urvalet. Det finns viner jag läst om, som jag gärna skulle vilja prova men prislappen sätter stopp.
    Även om jag kan notera hur ribban (krontalet) år för år höjts, så lär den väl aldrig nå dessa höjder. I så fall krävs det att kusarna en lördag springer exakt på det viset jag vill, men hur troligt är det?
    I morgonkväll blir det en amarone jag gått och vänt på ett par gånger. På julaftonen ett Portvin från 80-talet. Allt dyker upp i bloggen när jag väl kan smyga mig undan.
    En riktigt GOD JUL till dig också.

    J-C

    SvaraRadera
  6. Mats L!
    Tack för intressanta synpunkter och informationer. Jag tillhör dom som en gång i tiden började lagra Periquita. Förra året (2010) innan jag började blogga gjorde vi en vertikal på 1988-1993. Ett av vinerna var otjänligt (icke korkskadat), ett var lysande(1989 tror jag) och de övriga hade passerat bäst före datum, men drickbara.
    Jag skulle testat 1994-2000 i år men det blev inte av. Numer så köper jag en flaska om året för omedelbar konsumtion, av rent nostalgiska skäl.
    Jag har någon Vila Santa från 2002-2004 kvar, så jag är så klart nyfiken på hur din magnum smakar. Jag skulle uppskatta dina kommentarer.

    J-C

    SvaraRadera