2015 SP68 Bianco, Occhipinti

Gårdagens inlägg handlade om Arianna Occhipintis Frappato. Idag blir det några rader om hennes vita vin SP68.

Vinet är gjort på druvorna Albanello och Zibibbo (Moscat d´alessandria). Dom har växt på 280 m höjd och stockarna är runt 15 år gamla. Naturligtvis är druvorna organiskt odlade. Vinet har legat sex månader på cement(betong)-tankar  och en månad på flaska innan det släpps ut på marknaden. Vinet är ofiltrerat.

Färgen har en ljus bärnstensfärgad ton.

Doften är stor och med en mycket aromatisk ton. Här vimlar det av intryck. Det första vi kommer att tänka på är jasmin och kamomill, men visst citrus, fläder, tropiska frukter, lite honung och massvis av mineraler. De senare har stendamm, skolkrita och viss vulkanaktiga inslag.

I munnen känns det lätt, fruktigt och kryddigt. Vi känner en massiv matta av diverse smaker: citrus, gröna äpplen, fläder, tropiska frukter, kryddor, örter och gott om mineraler. I bakgrunden finns hela tiden denna blommiga ton, som vi noterade i doften. Syran är ordentlig, vilket ger vinet en bra friskhet. Eftersmaken är något längre än medel och där återkommer den tropiska frukten tillsammans med aningens honung och lätt krutiga mineraler

Visst tusan är det gott. Alla dessa smaker har Arianna Ochipinti lyckats balansera och få ihop till en harmoni av förförande toner.

Betyg 4

Min flaska är köpt hos Cibi e Vini i Köpenhamn för 135 DKK. Nu är den slutsåld, men jag tror att de nya årgångarna kommer om några månader. På Systembolaget finns endast den röda varianten av SP68.

2012 Frappato från Occhipinti

Det har gått några år sedan vi drack vårt första vin (Frappato 2010) från den sicilianska producenten Arianna Occhipinti. Vi blev ögonblickligen förälskade och har sedan dess köpt de nya årgångarna. Vi passar på att fylla på vårt lager med hennes viner och olivolja, då vi besöker Köpenhamn. Det är hos den gemytliga mat och vinbutiken Cibi e Vini som vi hittar Occhipintis produkter.
Vi har tidigare druckit och skrivit om årgångarna 2010, 2011, 2012 och 2013. Det har gått två år sedan vi drack 2012, så hög tid att göra ett återbesök.
Förutom Frappato gör hon också Grotte Alte (lika delar Frappato och Nero D´Avola), SP68 (70% Frappato och 30% Nero D´Avola) och Siccagno (100% Nero D´Avola) samt ett vitt vin SP68.

Producent är Arianna Occhipinti. Vi befinner oss på Siciliens sydkust nära byn Vittoria.
Här odlas det i huvudsak Frappato och Nero d´Avola och så görs det olivolja. Odlingarna bedrivs efter en blandning av ekologiska och biodynamiska principer. Du som vill veta mer om Ariana Occhipinti hittar detta på deras engelska hemsida.

Vinet är uteslutande gjort på druvan Frappato. Vinet har fått ligga på skalen i uppåt två månader och därefter har musten fått vila under 14 månader på 25 hl-fat av slovensk ek. Vinet är ofiltrerat.

Det finns något i färgen som alltid fascinerar mig. Jag tror det är den värme som finns i den röda nyans som för mig betyder fullmogna lingon.

Ingen stor svulstig doft utan mer försiktig, men ändå väldigt tydlig. Här finns en fin samling röda bär såsom hallon, tranbär, ljusa körsbär och lite lingon. En god portion kryddor, lite stendamm och skolkrita. I bakgrunden finns en diskret ton av sommarrosor.

I munnen är det ett slankt, friskt och ett lite småstramt vin. De röda bären från doften återkommer i smakerna. De mineraliska inslagen är påtagliga med både steniga och vulkaniska toner. Några nypor örter. En ordentlig syra och gott om tanniner, men balansen med frukten, örterna och mineralerna gör att Frappato 2012 är redigt tillgänglig och läcker just nu. Hyfsat lång eftersmak med lite citrus, lakrits, mera mineraler och röda bär.
Drickes väldigt bra nu!!

Betyg 5-

2007 Amarone, Marion

Marion är en producent som jag har ett gått öga till. Jag besökte dom på våren 2011 tillsammans med Club Amarone. Naturligtvis blev det ett blogginlägg.
Jag gillar deras IGT-viner på druvorna Teroldego och Cabernet Sauvignon, men även deras Superiore håller hög klass. För att inte tala om deras Amarone, som finns med på min Tio-i-Topp-lista.
Marions vingård liger i dom östra delarna av Valpolicella närmares bestämt i kommunen Marcellise. Familjen Campedelli köpte vingården 1988. Den omfattar 8 ha. Ett omfattande renoveringsarbete drogs igång och nya vinstockar planterades. Till en början såldes druvorna till "Cantina Sociale di Colognola ai Colli". I mitten på 1990-talet började dom göra vin under eget namn. Idag är det Stefano med hustrun Nicoletta och brodern Marco som driver verksamheten.

Druvsammansättningen är Corvinone 45%, Corvina gentile 25%, Rondinella 20% samt 10% av Croatina och andra druvor.
Jäsning sker under 40-50 dagar och därefter tappades vinet upp på 225 liters fat av slovensk ek, där det lagrades i ca 36 månader. Ytterligare lagring på flaska i tolv månader innan det släpptes ut på marknaden.

Idag presterar Marions Amarone 2007 på topp. Mycket bättre än så här kan det inte bli. Vansinnigt gott helt enkelt.
Det har gått ett par år sedan jag senast drack en 2007:a. Vinet känns nu moget med ordentligt tryck i doft och smak, men har ändå behållit sin elegans

Doften är stor och kraftfull packad av solmogen mörk frukt allt från körsbär till björnbär. Det typiska Marion-inslaget av jord och skogssvamp finns där, men i mindre omfattning än jag noterat tidigare.

I munnen återkommer de söta mörka körsbären nu tillsammans med blåa plommon, björnbär, blåbär och en hyfsad portion torkad frukt. Det finns en liten servil ton av ljusare bär i bakgrunden. Här finns också ett påtagligt inslag av kryddor främst svartpeppar och kanel. Syran ger fortfarande vinet friskhet, medans tanninerna nu är alldeles sammetslena
Eftersmaken är gigantisk. Visst finns de söta körsbären där, men den torkade frukten (fikon, dadlar, russin) viker nu ut sig ordentligt. Lakrits, espresso, mörk choklad och körsbärskärnor bildar ett härligt lite bitterljuvt avslut.
Hustrun och jag nickar åt varandra och menar "Så här underbart kan bara en amarone bli".

Det här är ett vin som kan vara svårt att para ihop med mat. Lite hårdost räcker. Ett kontemplationsvin eller konversationsvin om man så vill. Så klart idealisk till en CL-match.

Du som har årgång 2007 hemma får rådet att öppna en flaska i närtid. Visst kommer den att hålla sig så här i ett par år, men bättre blir den inte. Och just nu är det inte många amarone som slår Marion 2007.

Betyg 5

På Systembolagets beställningssortiment är det 2012 som gäller till 668 kr. Min flaska privatimporterades under 2011 till priset 49 euro.

2009 Vaio Armaron

När jag i slutet på mars skrev ett blogginlägg om Vaio 2007 upptäckte jag att jag ännu inte provat årgång 2009 av denna favoritamarone. Det finns några flaskor i källaren så det var enkelt åtgärdat.

Ni som följer bloggen vet att Vaio är en av Vintankars absoluta favoriter och att de flesta årgångarna på den här sidan milleniumskiftet är provade. Klickar du på respektive årtal så får du mina tankar: 1993, 1997, 2003, 2004, 2005, 2006, 2007,  2008 och 2011. Nu några tankar om 2009. Noteras ska att det 2010 inte gjordes någon Vaio.

Druvmixen verkar vara densamma som tidigare år dvs Corvina 65%, Rondinella 20% och Molinara Serego Alighieri 15%. Den klassiska blandningen och med en särskild klon av Molinara som endast finns på Alighieris gård. Vinet lagras 3 år på ekfat och liggare av slavonsk ek. De sista 4 månaderna ligger det på fat av körsbärsträ.
Druvorna växer på vingårdar belägna på Serego Alighieris ägor i den lilla byn Gargagnago (några mil rakt västerut från Verona)

Dag ett (torsdag) häller jag upp två glas som får stå och lufta sig i dryga två timmar. Vinet bjuder omgående upp och känns väldigt tillgänglig. Det växer sedan hela kvällen.
Knappt halva flaskan får stå lite svalt med korken på och dricks inte förrän på söndagskvällen dvs tre dygn senare. Nu får det så klart ingen ytterligare luftning. Det är minst lika bra den här kvällen till Mästarnas Mästare som det var på torsdagskvällen.

Doften är packad med mörk frukt, lite örter, en del torkad frukt och fina inslag av kakao och hemgjord kola. Stor och elegant på en och samma gång.

I munnen är det en ung amarone med bra friskhet och där de söta, mörka körsbären omgående dominerar smakintrycken. Efterhand får vi blåa plommon, björnbär, några små nypor örter, en hel del kakao, katrinplommon, någon liten russinton och fikon. Eftersmaken är bara sååå lååång med mera söta körsbär, torkad frukt och den bitterljuva tonen från riktigt mörk kvalitetschoklad.

Betyg 4++

Jag drack Vaio 2007 för någon vecka sedan så det blir naturligt att jämföra dessa. 2009:an är inte lika mogen och drickklar, men får den bara en ordentlig luftning så levererar den en stor amaroneupplevelse. 2009 kommer att utvecklas bra de närmaste åren. 2007 ligger steget före i mognadsgrad och är helt sagolik just nu.
Den som har många 2009:or får rådet att stämma av läget under 2017. Den som endast har en flaska från året 2009 får rådet att invänta 10-årsdagen.
Väljer du att i närtid dricka 2009 så lufta den bortåt tre timmar, så blir det trots sin ungdomlighet en stor amaroneupplevelse.

Postgatan i Kalmar. En restaurang av mycket hög klass.

Hustrun och jag skulle till Öland för att fira födelsedagar. Två av hustruns syskon fyllde år. En 60 år och en 50 år. 50-åringens hustru fyllde också 50, så vi vart bjudna på ett 160-års kalas.

Vi åkte ner till Kalmar en dag i förväg. Bokade in oss på Stadshotellet samt beställde bord  på Postgatan.

Vi började som så ofta med att beställa ett glas champagne. Vi valde Frasiga rotfrukter med gräddfil som tilltugg. Ingen liten dutt utan ett rejält glas med champagne serverades vi. Blanc de Blanc 2008 från Legras & Haas. I ett alldeles underbart skick just nu. Läckra brödiga toner tillsammans med röda äpplen, gula stenfrukter, någon liten citrus och härliga steniga mineraler. I avslutet unset honung.
En perfekt start på kvällen.
Betyg 4+

Den vänstra bilden är min förrätt
Tartar på dovhjort - rödbeta i flera texturer - tryffel - äpple - timjan
Den högra hustruns
Anklever au torchon - briochekrutong - aspic - palsternacka - nypon

Två alldeles enastående starters. Välsmakande och fina smakkombinationer

Råbiff på oxinnanlår - gruyereost - dragonmajonnäs - syrlig champinjon - konjak - postgatans pommes frites
Confiterat anklår - ljummet skum på bacon och brynt smör - friterad lök - picklad endive - sauce aigre doux

Våra huvudrätter var gudomliga. Hustrun påstår att hon sällan eller aldrig ätit en bättre råbiff. Själv ställde jag mig upp och gjorde vågen över det confiterade anklåret. Matkonst i den högre skolan.

Jag hade fått rådet att be om den större vinlistan. Det fanns mycket trevligt att välja bland Vi valde ett rött vin på druvan Poulsard. Faktiskt första gången vi dricker ett vin gjort på denna druva. Producent är Jaques Puffeny. Vår sommelier berättar att han är en legendar i Arbois i norra delen av Jura, men som nu pensionerat sig. Ingen av hans barn har  haft intresse att fortsätta hans livsverk. Numer leasar han ut vingårdarna till Marquis d´Angerville. Postgatan lyckades komma över ett gäng flaskor från de två sista årgångarna (2013/2014) av det här vinet.

Det är första gången vi dricker ett vin på druvan Poulsard. Och vi faller pladask. Gott, charmigt och matvänligt.
Färgen är av en ljusare rubinröd ton. Visserligen med en viss grumlighet, men ändå transparent.
I doften är det initialt de röda bären som dominerar. Strax därefter kommer steniga mineraler, lite rosor och någon liten touch av våt jord.
I munnen är det slankt, med en viss stramhet och ändå väldigt lättdrucket. Här finns en ljuvlig röd bärkompott av jordgubbar, lingon, körsbär och tranbär. Lite örter och kryddor. Ett icke föraktligt inslag av mineraler. Det finns en trevlig och bra syra. Tanniner som vet att uppföra sig och ändå bita till. Medellång eftersmak med mera röda bär och någon liten blommighet.
Bara så gott.
Betyg 4+

Medans vi sitter där och njuter av vår mat kommer
Postgatans trevlige sommelier Robin Bergvall fram och undrar om vill smaka på ett glas Bourgogne. Så klart vill vi det.
Vintankar är ju ingen Bourgognefantast, men visst smakar det här mera. Röda bär och kryddor. Fin friskhet och visst bjuder det upp.

Till dessert valde jag "Choklad på flera sätt" och hustrun "Dagens bakverk". Min dessert var alldeles strålande. Hustrun tyckte hennes "Bakverk" var helt OK, men inte den rätt från den här kvällen som hon särskilt kommer att minnas.

En Auslese från 2005. Friskhet och sötma. Här finns en tilltalande fruktighet med passionsfrukt, mogen persika, lite citrus, någon torkad frukt och unset honung i avslutet.

Helt underbar!!

Vi avslutar med kaffe och något som ska hjälpa matsmältningen att få fart. Hustrun gillar vanligtvis inte sådana här saker, men aprikosen föll i god jord. För egen del blev det en Marc. Riktigt bra sådan med ordentligt bett.

Vi summerar det här som en helt otroligt bra kväll. Jag minns inte namnet på vår kvinnliga servitris, men hon hade förmågan att få oss att känna oss speciella. Sommelieren Robin presenterade vinerna på ett trevligt sätt. Stannade upp vid vårt bord då och då och inhämtade våra reflektioner. Att vi sedan blir bjuden på ett glas Bourgogne är så klart en bonus. Deras gedigna och intressanta vinlista är en stor tillgång. Slutligen köket. Magiska rätter. Våra stora komplimanger för fantastisk mat. Postgatan rekommenderar vi alla som är i närheten av Kalmar att besöka. Definitivt värd en omväg.

2009 Les Obriers de La Peira

Det har så blivit dags att ta farväl av en gammal bekant. Det är m a o dags att dricka vår sista flaska av Les Obriers från året 2009. Les Obriers var ju en bloggfavorit på flera håll runt decennieskiftet 2010. Frankofilen skrev så här och Finare Viner så här. Idag är det sällan man läser något om det här vinet eller ser det dyka upp i Instagram-flödet.

Producent är La Pèira en Damaisela, vars vingård ligger i Terrasses du Larzac i Languedoc.
Les Obriers är deras tredje vin eller instegsvin om man så vill. Deras första vin La Pèira  ligger i källaren och väntar på korkdragning. I påsk ska vi dra korken ur en 2006:a. Andravinet Las Flors är en av våra favoriter från Languedoc. Åtskilliga gånger har vi hyllat det vinet bl a 2006, 2007, 2008, 2009 och 2010.

Les Obriers de la Peira är gjort på druvorna Cinsault (65%) och Carignan (35%). Det lagras i stora neutrala ekfat (75 hektoliter). Vinet är varken klarnat eller filtrerat och tillsatsen av svavel är minimal, långt under gränsvärdena för ekologisk odling. Enbart naturliga jäststammar används vid jäsningen.
Vad vi tyckte om 2008:an kan du hitta här. Det har gått ett par år sedan vi senast drack en 09:a. Vad vi tyckte då kan du läsa här.

Doften är ganska så stor, i vart fall väldigt tydlig med en varm, mörk frukt i centrum.Visst någon ljusare ton i bakgrunden typ nypon och några hyfsat stora nävar av provencalska örter finns också med i bilden.. Ett sten- och kalkbrott kommer till oss efter en stund. På det hela inbjudande och trevligt.

I munnen får vi ett vin som levererar mogna, solvarma mörka bär, men också ordentligt med de örter vi kände i doften. Javisst är det här ett nästintill fullmoget vin, men här finns fortfarande en trevlig och bra syra och med tanniner, som visserligen blivit ordentligt avrundade mot vad vi kände första gången vi drack Les Obriers, men ändå med ett smånafsande som bjuder på det där härliga motståndet som vi så gärna vill ha. Eftersmaken är något längre än medel och förutom den generösa frukten och örterna får vi ett lättsamt inslag av choklad och lakrits.

Helt på topp och så mycket bättre tror vi inte att Les Obriers blir, med andra ord är det väl så här det ska vara när den sista flaskan av ett favorit vin dricks upp.
Du som har ett gäng flaskor ger vi rådet att testa av dom nu, men ingen panik för vinet håller sig nog på den här nivån ett par år till.

Betyget blir det samma som tidigare dvs 4

Våra flaskor kostade 159 kr, då vi köpte dom 2012. Det är väldigt mycket vin under fem års tid vi fått för den slanten. Just nu verkar vinet slutsålt på "Bolaget".

Chokladkladdkaka och Recioto = Sant

Lördagens dessert var en smarrig Chokladfudgekladdkaka. Det var min gode vän Toni som bjöd på denna en oförglömlig Bussola-afton i höstas. Vi ropade alla efter receptet och Toni gav oss den här länken:
https://niiinis.se/2014/11/12/lakrits-chokladfudgekladdkaka/

Våra gäster formligen ställde sig upp och gjorde vågen till hustrun, som faktiskt lyckats på ett sätt som inte stod långt efter Toni.

Recioto och choklad är en oslagbar kombination. Just den här desserten görs sig också extra bra tillsammans med en flaska Recioto. Vi hade plockat fram vår näst sista flaska av Roccolo Grassis 2007.
Druvblandningen är 60% Corvina, 15% Corvinone, 15% Rondinella och 10% Croatina. 
Druvorna har fått ligga och torka i drygt fyra månader. Vinet har fått ligga på 225-liters franska ekfat i ca 18 månader. 50% nya ekfat och den andra hälften har använts en gång tidigare.

En hyfsat stor och läcker doft av mörka körsbär, blåa plommon, örter, kakao och söt piptobak kan vi känna.

I munnen får vi en mogen Recioto med söta, mörka körsbär, en del torkad frukt, en ordentlig bit mörk choklad och någon liten nypa örter. Även om vinet har klara mognadstoner så är den finstämda syran fortfarande alert och ger vinet en friskhet, som gör att det här söta dessertvinet har behållit sin friskhet.
Eftersmaken är riktigt lång med en fin sötma parad med en liten bitterhet som finns i riktigt mörk choklad. I avslutet tycker vi oss känna lite ljusare frukt och några droppar espressokaffe.
Just sötman och den lilla bittra tonen matchar chokladdesserten alldeles förträffligt.

En underbar Recioto som är helt på topp. Vår kvarvarande flaska dricker vi någon gång under 2017. Bättre än så här blir den inte.

Betyg 4+