En förmiddag hos Begali.

Fotot är taget av Fredrik Montelius, Clubamarone.

Ett av de besök på årets amaroneresa, som jag sett mest fram emot är besöket hos Begali.

Jag har aldrig tidigare besökt dom, men smakat deras viner har jag gjort.
Under VM i fotboll förra året drack jag deras Monte Ca´ Bianca i version 2006, vilket du kan läsa om här. Detta är ju den amarone som fått flest "3 glas" i Gambero Rosso. Inte mindre än elva gånger, nu senast var det årgång 2009.

Vi tas emot av Bruno, ingift i familjen Begali, som på en hygglig engelska guidar oss runt på vingården. Den är vackert belägen några km öster om San Pietro in Cariano i den lilla byn Cengia mellan Pedemonte och kullarna Castelrotto. I början på 1900-talet startade familjen Begali sitt vinprojekt här. Det omfattar idag 10 ha vinmarker. Nu är det Lorenzo Begali som tillsammans med sin fru Adriana, dotter Tiliana och sonen Giordano driver verksamheten

Bruno och Giordano presenterade de sju vinerna vi fick prova.

Fotograf är Fredrik Montelius, Clubamarone

Först ut var deras enkla Valpolicella Classico gjort på 65% Corvina, 30% Rondinella och 5% av områdets andra druvor.

Ett enkelt vin för vardagligt bruk. Ungt, friskt och med fina körsbärstoner. lite örter, mineraler och lämnar en törstsläckande liten bitterhet i eftersmaken.
Finns på "Bolaget" för 98 kr.

Deras Ripasso har tillhört mina favoriter. Jag har skrivit om årgång 2007 och 2009.
Även om jag idag inte är lika förtjust i ripassoviner, så tycker jag just Begalis har sin speciella charm.
Det är samma druvmix som hos Valpolicella Classico-vinet. En andra jäsning på amaronerester samt ett år på stora ekfat är den stora skillnaden.
Tydliga körsbär och en del örter. Bra syra och små, nätta tanniner gör detta till ett hyggligt matvin. På pluskontot sätter vi också att det är inte så amaronelikt utan lever helt och hållet på sina egna meriter.

Till höger har vi deras vin "Tigiolo". Det är gjort på 45 % Corvina och 45% Cabernet Sauvignon samt två lika stora slattar Rondinella och Merlot.
Vinet har fått sitt namn efter Tiliana, Giordano, Lorenzo.
Druvorna är sent skördade och har fått genom gå en kortare torkningsprocedur och sedan vila upp sig runt två år på tonneaux (500 l).
Mörk frukt, kryddor, läder, cederträ är saker vi hittar i doft och smak. Lite mindre syra än hos ripasson. Distinkta men snälla tanniner.
Inte riktigt min smak.

Nu dags för deras standard amarone. Druvmixen är den samma som i Valpolicella-vinet och Ripasson. Druvorna har torkats i ca fyra månader och sedan legat runt tre år på stora ekfat (tonneaux).
En ung amarone med ännu inte fullt utvecklade smaker.
Trots sin ungdom kan vi ändå hitta en del trevliga amaroneattribut som mörka körsbär, aningens torkad frukt, örter/kryddor och kakao. En hyfsat alert syra tillsammans med lite mer rediga tanniner signalerar en god framtid.

Ånyo kan vi konstatera att årgång 2011 lovar mycket.
Årgång 2009 finns i beställningssortimentet för 305 kr

 Nu var det dags för deras Monte Ca´Bianca. Namnet har det fått efter ett vingårdsläge på 2 ha vid berget (kullen) Ca´Bianca en liten bit från deras gård. Det arrenderades till en början, men köptes loss 1997.
Druvblandningen är lite annorlunda mot den vanliga amaronen.
Ca´Bianca görs på 40% Corvina, 35% Corvinone, 20% Rondinella och 5% Oseleta. Vinet har fått närmare fyra år på ekfat ( en blandning av barriquer och tonneaux).
Vi startade med årgång  2010. Egentligen alldeles för ung. Den här amaronen brukar behöva närmare tio år för att komma till sin rätt.
Det känns att vi har att göra med en ytterst elegant amarone, trots sin ungdom. Här finns många finstämda toner, men dom vill inte ta sig fram till fullo. Ändå är det här gott, ja t o m riktigt gott. Det vilar en lätthet över de kraftfulla smakerna: körsbären, de lätta örterna, den sparsmakade torkade frukten, den mörka chokladen och den lilla rostade tonen.
Stor utveckling är att vänta.

Vi fick även smaka årgång 2005 av denna läckra amarone. Här har det börjat smyga sig fram en del lite mer mogna och utvecklade smaker. Det finns en renhet och elegans som vilar över vinet. Smakerna är subtila och komplexa. Här skulle man behövt gått undan och slagit sig ner i ett hörn och lite mer koncentrerat ägnat sig åt Ca´Bianca.
En snabb sammanfattning blir. Elegant, mörk frukt, där de söta mörka körsbären dominerar med hjälp av lite fullmogna björnbär. Några finmalda örter, mörk choklad, lite, lite torkad frukt, aningens espresso och varsamt hanterade fat.
Syran ger fruktigheten en friskhet och håller den torkade frukten på behagligt avstånd. Vinet har en mjukhet samtidigt känner vi det där lilla motståndet från sammetslena tanniner.
Eftersmaken är formidabel i sin elegans.
Ett av resans tre bästa viner.

Jag skrev för ett år sedan om årgång 2006, som du kan läsa om här.
I beställningssortimentet hos SB finns årgång 2005 för 506 kr och årgång 2009 för 628 kr


Avslutningsvis fick vi även testa deras Recioto 2010. Samma druvmix som i standardamarone. Fyra månaders torkning och tre års fatlagring. Söt, frisk och rejält med torkad frukt. Liten alkoholton. Trots sin elegans är detta inte riktigt min cup of tea.