Mat och vinupplevelser under en helg i Valpolicella och Verona.

Det blev så klart en del restaurangbesök under vårt förlängda veckoslut i Valpolicella. Inte en enda besvikelse. På alla ställen serverades vi god mat, men det är klart att besöket på Enoteca Valpolicella toppade det hela.

Vår första måltid blev på Locanda dal Nane. Den ligger uppe vid kyrkan, endast några minuters promenad från Brunellis.
Här serveras enkel och vällagad mat.

Alla var riktigt nöjda vare sig man valt någon pastarätt eller kötträtt.
Det blev oxkind för min del. Mycket gott. Härliga smaker.

Vi valde en Superiore från Speri till maten. Detta var årgång 2013 och helt i klass med 2010:an, vilket betyder en fullträff till maten.
Mätta och belåtna rullar vi ner från kyrkbacken till Brunellis.
Stjärnklart. Alldeles ljummet i luften. Svårt att få en bättre start på långhelgen.

Vi intog frukosten kl 09. Åtta personer vid långbordet. Alldeles ystra över gårdagens start och mycket pratglada. Ett härligt tjatter, men klockan tio var vi tvungna att ge oss av ut.
Även om Brunelli har skördat sina druvor var det långt ifrån alla som gjort så.
Vi hade en promenad på tjugo minuter genom vinfälten för att ta oss till den lilla byn Garganago.

Vi hade en vinprovning inbokad på Villa Monteleone. Det funkar inte för oss att vara i närheten utan att besöka Villa Monteleone.
Lucia var bortrest. Jag tror det var så att hon firade sin födelsedag.

Elena tog hand om oss på ett engagerat sätt. Hon berättade om vinerna på ett intressant och sakkunnigt vis.
Vi provade tre viner: Valpolicella Classico(2015), Ripasso(2013) och Amarone (2009).
Särskilt Ripasson imponerade på vårt resesällskap. Jag återkommer till det här besöket i ett senare blogginlägg.

Vi tog en vandring runt de fyra fontänerna. Turen sträcker sig runt Alighieris vinfält. Vi passerar egendomen som 1353 köptes av Dantes son Pietro. Alldeles vid infarten ligger La Rivendita, där man köpa och prova Masis viner.

I utkanten av byn Garganago ligger Trattoria Primavera. Det blev en lunch som varade i nästan två timmar. Inte så avancerat ställe utan mer rustikt, men med riktigt hygglig vardagsmat.
Det verkade vara traktens lunchställe. Precis vad vi ville ha.

Ett lättdrucket och törstsläckande vin med stor blommighet gjort på druvan Trebbiano fick utgöra sällskap till Dagens erbjudande dvs en pasta pomodore och en skaldjursrätt där bläckfisk och musslor var huvudingredienserna.

Efter en långlunch var det skönt med en halvtimmes promenad tillbaks till Brunelli.
Alla hade uppenbarligen inte skördat klart. Det rådde en febril verksamhet ute i vinfälten.
Våra stegräknare visade att vi gått runt en mil i det vackra vädret. Tillbaka hos Brunelli blev det ett glas vitt vin. Bianco di Custoza. Friskt, okomplicerat och gott. Det blev en behaglig stund i solen.

Fram på kvällen  fixade vi lite enkel kvällsmat.
Jag är alltid nyfiken på att testa Amaroneproducenternas enklaste vin. Det här vinet är från 2015. Vinet har fått någon månad på stålfat och buteljerades i mars 2016. Lättsamt, enkelt, ganska okomplicerat och "ren" körsbärsjuice med körsbärskärnor i avslutet.
6,5 euro. Jag dricker det här gärna igen.
Två av gårdagens provningsviner: Ripasson och Corte Cariano  fick också utgöra sällskap till middagen.

Lördagen tillbringade vi i Verona. Knappa 50 minuter tog bussen till centrala Verona. Det var första gången som våra resekamrater gjorde Verona. Vintankar firar 10-års jubileum. Vi delade på oss, så var och en kunde besöka de sevärdheter man önskade.
I år nöjde sig Vintankar med ett kyrkobesök. Naturligtvis en kaffe på Cappa Café nere vid floden.
Castelvecchio med utsikt över floden Adige och nygifta såg vi då vi strövade runt. Vinbutikerna inne i Verona besöktes, men här är svårt att fynda. Lite äldre årgångar går det att hitta.

Lunch åt vi på en liten restaurang på en bakgata vid Piazza Bra.
Vi startade med salami, skinka och ost. Allt från lokala producenter. Stora, rikliga och väldigt välsmakande portioner.
Hustrun och jag har ätit här vid i stort sett varje Verona besök. Vi måste helt enkelt äta deras Cannelloni med tryffel. Så sagolikt gott.
Avslutningsvis en Tiramisu, som tillhör de bästa vi ätit.

Efter stadsvandringen och i väntan på maten så fick det bli lite Prosecco. ServoSuo görs på druvor som skördats tidigt, i syfte att få en syra som ger vinet en extra friskhet och fräschhet. Visst har man lyckas. I smaken finns gröna äpplen, en skir blommighet, lite mineraler och någon liten ton av päron. Gott!

Roccolo Grassi är en av mina absoluta favoriter. Årgång 2012 av deras Superiore har jag inte smakat tidigare. Den levererar på samma vis som RG alltid gör. Läs här om 2011:an. Ordentligt med mörk frukt, körsbärskärnor, kakao och lite espresso. Finstämda tanniner och bra syra. Bara så gott!

En något tunnare eller kanske snarare slankare variant. Att det är en Ripasso råder det ingen tvekan om. Här finns körsbär, blåa plommon, någon liten krydda och en del torkad frukt. Även lite romrussin.
Helt OK, men inte jämförbar med Roccolo Grassis Superiore
.

Den drygt två timmar långa lunchen rundades av med espresso och grappa. Vi valde en amaronegrappa som serverades på detta lite publikfriande sätt. En ganska "snäll" grappa.

Vi checkade ut strax före 11 på söndagen. Beställde lite viner för transport till Sverige. Lämnade kvar vårt bagage hos Brunelli och tog en promenad på dryga 50 minuter till Fumane. Vi gick den gamla landsvägen på den östra sidan. Vi passerade ett antal välkända vingårdar och njöt av omgivningarna.

Vår resa avslutades med en långlunch på söndagen. Vi hade bokat bord på Enoteca Valpolicella.

Vi serverades en lunch vi sällan ska glömma. Så infernaliskt gott.
Vi startade med en delikat pumpasoppa och fortsatte sedan med salami från Fumane, picklade grönsaker och lite polenta.

Dags för pastan. Två rätter som båda nådde himmelens höjder. Först ut var det ravioli med ricotta och tryffelkräm förstärkt med hyvlad tryffel, därefter en tagliatelle med trattkantareller i himmelsk sås. Det hela avslutades med en oxkind bräserad i amarone och en så smakrik sås. Så gott att änglarna grät.


Vi drack till detta två Ripasso, som båda tillhör det bästa som finns i Ripassoväg.
2012 Le Sassine från Le Ragose.
 En Ripasso som går i den typiska Le Ragose-stilen, som jag så mycket uppskattar. Inte någon tung fruktstinn Ripasso. Le Sassine är slankare, lite mer syra och tydligare tanniner. Mörk frukt med körsbär och skogsbär i centrum. Lite örter, aningens torkad frukt, mörk choklad och krossade körsbärskärnor i avslutet. Ett bra vin till maten.


2011 Jago Ripasso, Villa Spinosa
En Ripasso med ordentligt tryck i frukten, främst körsbär och skogsbär. En lite ljusare frukt än vad som hittas i många andra Ripasso. Fina örter, lakrits och någon mörk choklad i eftersmaken.
Lite mjukare än Sassine, men ändå med distinkta tanniner och välbalanserad syra.
En strålande Ripasso!

Drygt två timmar senare stiger vi ut till den väntande taxin, som tar oss till Brunelli. Dags att ta farväl av Alberto, hämta vårt bagage och fara vidare till flygplatsen.
Alla är vi lyriska över vårt förlängda veckoslut.
Det är lätt att få för sig att man måste ha bil när man bor på en vingård i Valpolicella. Bor man hos Brunelli i San Pietro in Cariano är det inte så. Till och från flygplatsen är det så klart bekvämt med taxi, men väl i San Pietro in Cariano klarar man sig bra med att promenera eller cykla. Det finns gott om både vingårdar och restauranger på bekvämt avstånd. Till Verona kommer man på knappa 50 min med buss för endast 3,60 euro

Bo på vingård i Valpolicella: Agriturismo Valpolicella Corte Cariano

Ute har det blivit riktig höst. Vinden viner och regnet piskar mot fönsterrutan. Termometern visar 9 plusgrader. I sinnet på Vintankar råder det dock sommar. Sent på söndagskvällen kom vi hem efter några dagar i Valpolicella.

I vintras fick jag en fråga från några av våra bästa vänner "Vore det inte trevligt att bo på en Vingård ett förlängt veckoslut i början på oktober?" Svaret är ju givet "så klart är det så". Vintankar fick uppdraget att ordna boendet samt fixa ett litet program för dessa dagar. Det blev våra vänners första besök i Verona och Valpolicella.
Det föll sig naturligt att stämma av boendet med Alberto på Brunellis. Dom har ju sedan några år tillbaks en Agriturismo med alldeles nyrenoverade lägenheter. Ett dubbelrum, en lägenhet för två personer och en större lägenhet för fyra personer. Perfekt för oss. Vi var ju åtta personer som skulle tillbringa en helg ihop. Det hela blev verkligen lyckat och boendet kan vi verkligen rekommendera. Fräscha och fina rum. Lägenheterna är välutrustade. Det ingick dessutom en flaska vitt vin i kylen, en halvflaska amarone per par och frukostmat i kylen som var tänkt för en frukost. Det var så väl tilltaget att det räckte två ja nästan tre frukostar. Det enda vi behövde handla till var lite youhurt och några ägg.

Det blev att stiga upp i ottan på torsdagen. Kl 13 landade vi i Verona. Alberto hade ordnat så att en taxi (minibus) plockade upp oss. Pris 70 euro för 8 personer. En halvtimma senare togs vi emot av Alberto. Brunellis vingård ligger i utkanten av den lilla staden San Pietro in Cariano. Vi tog en kort promenad för att bekanta oss med omgivningarna. En halvtimmes vila och sedan tog Alberto hand om oss ett tag.

I stort sett var skörden bärgad. De druvor som ska torkas ligger under tak.
Enligt Alberto har Brunellis haft goda förhållanden 2016 och det råder en stor optimism om årets skörd.

Det blev så dags för en genomgång av några av Brunellis viner.
Carianum är ett spännande vitt vin som jag gillar. Jag har tidigare skrivit om årgång 2012. Nu är det 2015 som gäller. För 8 euro får man ett bra matvin. Så det fick följa med ett par flaskor hem.
Corte Cariano har jag hyllat här. Årgång 2013 är minst lika bra. Numera finns den på "Bolaget" för 159 kr. Ett givet köp för Vintankar.
Pa`Riondo 2013 en helt OK Ripasso. Den finns på SB för 202 kr.
Version 2013 av deras Amarone Classico har jag skrivit om här. Enklare men också friskare och den förvånar mig med att redan nu vara i så här god form. Den ska så klart inte jämföras med de båda riservorna, men det är ju också nästan halva priset på Classico.
2011 Inferi. Det blir första gången jag bekantar mig med den här versionen av Inferi. Ung idag men oj vilket suveränt vin det här är. Och utvecklas kommer den att göra. Inte långt efter Titari. Naturligtvis fick en kartong följa med hem
2011 Titari är ung men enastående redan nu, bara den får tre-fyra timmar på karaff. Jag tokhyllade den för en månad sedan. Du kan läsa det här. Vår sista kväll delade vi på en flaska och jag vidhåller det här är "Bolagets" bästa amarone.

Nedan presenterar jag vårt upplägg för de här dagarna. Vårt fokus låg inte på att hinna med så många vingårdar som möjligt, utan mer på att umgås,koppla av, äta en del god mat, dricka gott vin och uppleva omgivningarna.

Torsdag em och kväll: Alberto visar oss vingården. Kvällsmaten äter vi på Locanda dal Nane.

Fredag: Gemensam frukost, vinprovning på Villa Monteleone, promenaden Precorso delle 4 Fontane, La Revendita och runt Alighieris vingårdar samt lunch på Trattoria Primavera i Gargagnago. På kvällen slappar vi, provar nya viner från Brunelli och äter plockmat.

Lördag: Gemensam frukost, lokalbuss till Verona, tiden i Verona disponerar var och som den vill förutom den gemensamma lunchen på Enoteca Cangrande. På kvällen provar vi ytterligare några viner från Brunelli och äter "godsaker" vi har med oss från Verona.

Söndag: Gemensam lunch, köp av Brunellis viner, utcheckning, promenad (50 min) till Fumane med gemensam lunch på Enoteca Valpolicella. Taxi till flygplatsen.

Vi genomförde de här dagarna utan tillgång till bil. Taxi från och till flygplatsen. Lokalbuss till Verona och långa promenader. Den som vill besöka  vingårdar har ett flertal på gång- eller cykelavstånd.

På torsdag kommer ett inlägg om de restauranger vi besökte och de viner vi drack.

Avslutningsvis måste jag tacka Alberto och hans familj för den hjälp och service vi fick. Boendet överträffade alla vår förväntningar. Vi fick tre fantastiska dygn. Vi var alla åtta mycket imponerade.
STARK REKOMMENDATION.

Resa i Pfalz. Del 4. Dr von Basserman-Jordan

Dags att redovisa den sista delen i mitt Tysklandsäventyr. Egentligen var det vingårdsbesök nr två. Själva provningen ägde rum på lördag förmiddag, men det hela tog sin början redan på fredagskvällen.

Vi togs på fredagskvällen emot av Sebastian Wandt, som är sommelier och marknadsansvarig.. Han var sedan vår värd på såväl kvällen som på lördagsförmiddagens provning.
Vi fick berättelsen om hur det hela tog sin början 1718, då den första vingården grundades. Hur familjerna Bassermann och Jordan blev en dynasti i den tyska vinvärlden.

Verksamheten har sitt ursprung i den lilla staden Deidesheim. Idag omfattar verksamheten 49 ha vinmarker fördelat på 20 olika lägen med bl a topplägena Hohenmorgen, Kirchenstuck och Jesuitgarten. Årsproduktionen är knappt 500 000 flaskor. Biologiska odlingsmetoder har blivit en naturlig del i arbetet och ett flertal viner är också blivit certifierade.

Fredagskvällen startade med en rundvandring i de historiska källarvalven. Sebastian visade på ett pedagogiskt sätt hur produktionen av mousserande viner går till med degorgering och allt.

Vi testade två av deras Sekt. Pierre var den som föll mig mest i smaken. Den är gjord på Chardonnay, Spätburgunder och Weissburgunder. Den har legat runt två år på sin jästfällning. Fin citrus, röda äpplen och mineraler tillsammans med lite blodgrape i avslutet imponerade på mig.



Det blev sedan dags för en fyrarätters måltid av hög klass. Vi serverades till detta viner av yppersta klass.

2012 Jesuitengarten
Detta var kanske resans bästa Riesling.
Elegant och komplex fruktighet där främst gula stenfrukter i kombination med steniga och kalkiga mineraler och en bedårande syra tar vinet till himmelska höjder. I ett perfekt drickfönster just nu och kommer hålla sig där i flera år.
540 kr på SB

2013 Deux Nez
Den här blandningen av Spätburgunder och Cabernet Sauvignon serverades till en delikat hjortfilé.
Ett alldeles strålande vin. I doften finns en härlig PN-frukt i samklang med en ljuvlig kryddighet.
I gommen kommer det fram en mörkare frukt med toner av sv vinbär, läder och jord.
Sagolikt gott.
Tillfälligt slut på SB

Till desserten serverades vi två viner. 2015 Scheurebe Auslese har en stor friskhet i kombination med en lättsam fruktighet och god syra som med den låga alkoholhalten (7,5%) gör vinet både läskande och törstsläckande.
Helt suveränt.
Det andra söta var 2012 Rieslaner Beerenauslese. Gjord på Riesling och Silvaner.
Massvis av koncentrerad tropisk frukt, en del honung och en nätt liten fin syra som balanseras mot den stora sötman. Vuxengodis.

Kl 09 på lördag var det så dags för den stora provningen av Bassermann-Jordans viner. Vi provade oss igenom 16 olika viner. Jag kan naturligtvis inte redogöra för alla sexton vinerna här, utan det får bli ett litet axplock av de som stack ut mest eller imponerade mest på mig.

2013 Pithium
Ett mycket spännande vin gjort på druvorna Grauer Burgunder och Gewurtztraminer. Druvorna handpressas varligt och musten tillsammans med skalen får sedan ligga på amforor (spansk lera) i flera månader. Därefter får vinet ligga på sin jästfällning på ekfat i nästan två månader innan vinet buteljeras.
Tropisk frukt, grape, humle och en fin kryddighet noterar jag. Detta tillsammans med en stor friskhet gör vinet till något alldeles extra. Ett spännande och lite annorlunda vin. Sånt gillas!

Vi fick smaka på sju olika Riesling. Jesuitengarten var precis som jag skrev ovan kanske resans bästa Riesling. 2015 som vi testade nu på morgonen behöver ett par år på sig för att nå det 2012:an visade på fredagskvällen. Under tiden dricker jag 2015 "Auf der Mauer".
Vinet får spontanjäsas på ekfat för att därefter lagras en tid på ståltankar.
Doften tar tag i mig direkt med sin fina frukt, snäckskalsmineraler och nötter. I munnen tropisk frukt, päron, äpplen och gott om mineraler. En liten ton av honung i avslutet.
En riktigt bra riesling. Vi fick betala 17 euro per flaska. På "Bolaget" kostar årgång 2013 279 kr.

2015 Rieslaner Trockenberenauslese
Vilket vin. Så oerhört komplext i doft och smak. Torkad frukt, lite russin, aprikoser, honung, exotiska frukter, saffran och några mineralstänk. Flytande nektar!!
99 euro halvflaskan.

2013 Ölberg Königsbach "Hart" Spätburgunder GG
Ja dessa tyska namn, men oj vilken Spätburgunder. Skitgod helt enkelt. Ljuvlig Pinot-frukt och örter.
Den här måste bara hem!

Det är bara att tacka Sebastian och Dr. von Bassermann-Jordan för en fullständigt fantastisk provning.

Det är svårt att hitta orden. Imponerande  viner med en oerhörd hög kvalitetet rakt igenom hela sortimentet.

Vinresa i Pfalz. Del 3. Weinhof Scheu.

Nu har vi kommit till besöket hos Weingut Scheu. En liten producent i Schweigen bokstavligen på gränsen mellan Tyskland och Frankrike. Deras vingårdar ligger därför på båda sidorna. Runt 5 ha blir det på vardera sidan. Årsproduktionen är cirka 90 000 flaskor.

Klaus Scheu är andra generationen vinmakare.
På deras vingårdar odlas: Weissburgunder (Pinot Blanc), Grauburgunder (Pinot Gris), Chardonnay (en liten andel), Riesling, Gewurztraminer, Scheurebe och Spätburgunder.

Vi sitter i det vackra vädret och njuter av en provning av tolv av deras vita viner.

2014 Riesling Sonnenberg
Vi provade tre olika rieseling. Samtliga väldigt bra. Deras Sonnenberg blev den som tilltalade mig mest. Den hade en liten större fruktighet med gula stenfrukter, citrus och äpplen som främsta markörer. I avslutet lite grape som tillsammans med mineralsältan blir mycket läckert.
Pris 14,5 euro. Den finns inte på SB för närvarande.

Vi provade tre olika varianter av deras Weissburgunder. Den som tilltalade mig mest var deras 2014 Strohlenberg. Dessutom ett vin som ska drickas ungt. Lite mjukare i sin framtoning och med en fin frukt, där den exotiska frukten (mango) tillsammans med de stora kalkiga mineralerna och finstämda kryddorna får briljera.
Ett par flaskor fick följa med hem för 14,5 euro flaskan.

2014 Grauburgunder Raedling
Var ett mycket trevligt och gott vin.
Här finns gula päron, lite citrus och tropisk frukt.
Den typiska mineraliteten för området kan vi också förnimma.
I eftersmaken lite torkad frukt som ger en liten sötaktig känsla.
Detta måste testas lite mer noggrant och då fick det bli ett par flaskor med sig hem.

2014 Chardonnay
I samarbete med sin gode vän och tillika sommelier Jurgen har Klaus tagit fram en Chardonnay. Jag måste säga att här har dom lyckats riktigt bra.
Vinet har fått ligga i sju månader på nya ekfat. Visst finns det ett inslag från ekhanteringen, men den känns som en helt naturlig del av det här riktigt goda vinet. Den fina gula frukten, citrusen och mineralstinna smaken träffar mina smaklökar på pricken. Friskheten. Den friska uppiggande tonen måste också framhållas.
Ett givet köp!

En "snäll" Gewurztraminer. Inte så söt utan här finns en friska syra, som jag gillar. Det finns ordentligt med kryddor.
Det här är ett vin som jag gärna dricker till asiatisk mat.



Provningen gjordes på lördagseftermiddagen. På söndagen hann vi vandra runt i vingårdarna. Skördearbetet började också den här söndagen.

Vinresa i Pfalz. Del 2. Weingut Bernhart.

Under förra helgens vinresa i Pfalz besökte vi fyra odlare. Två av odlarna är lite större och två är ganska små. Härom dagen skrev jag om en av dom lite större Knipser. Idag blir det ett inlägg om en av dom mindre Weingut Bernhart.
Grunden till dagens verksamhet lades då familjen år 1900 köpte vinmarker i Wissembourg. Successivt har ny områden kommit till så att  dom idag äger 12 ha och långtidsarrenderar 5 ha.

Verksamheten utgår från den lilla byn Schweigen på gränsen mellan Tyskland och Frankrike. Dom äger vinmarker på båda sidor gränsen.

Här förklarar den genomsympatiske Gerd Bernhart hur nationsgränserna går och hur markerna under årens lopp tillhört endera Tyskland resp Frankrike.
1971 började familjen göra vin under eget namn. Idag ligger årsproduktionen på dryga 100 000 flaskor.
2012 började en omställning till ekologisk framställning enligt biodynamiska principer. I år skulle den första certifierade årgången bli ett faktum, men vädermakterna ville annat. Våren och försommaren blev den regnigaste i mannaminne. Mögelangreppen började. I stort sett hela skörden var hotad. På byråkraternas bord i Bryssel låg papper med dispenser vid särskilda väderförhållanden. Gerd hade inget annat val än att angripa mögelproblemen och hamnade då över gränsvärdena för att kunna bli certifierad. Nu tar det ytterligare tre år innan han kan bli certifierad. Livet som vinbonde med ekologin i centrum är inte lätt.
Vi startade upp provningen med tre Weissburgunder eller Pinot Blanc om man så vill. Två av dom var från 2015 men från två olika vingårdslägen. "Tonmergel" kändes lite enklare, medan "Kalkmergel" hade lite mer tryck i smakerna.
Bäst av dom tre var dock  deras 2014 RG Weissburgunder med beteckningen VDP Grosse Lage. Vinet har endast legat på stålfat. OK, visst är den väldigt ung idag och syran lite vass, men här känns att bakom finns det härliga smaker: gula äpplen, liten päronton, gula stenfrukter, ett rejält inslag av örter och så ett avslut med mineraler med kalkiga toner. Två år i källaren och det man anar kommer fram. Det är min prognos i vart fall.
2013 Chardonnay Schweigen Tonmergel "S".
1991 blev det tillåtet att plantera chardonnay i Tyskland. Familjen Bernhart gjorde det här omgående och resultatet hittar vi i det här fina vinet. Druvorna skördas för hand i slutet av oktober. Jäsningen sker på små ekfat. Vinet får sedan mogna i nästan ett år på stora ekfat, varav häften nya och hälften gamla. I doft och smak hittar jag trevliga gula frukter, en del kryddor och fina mineraler. I bakgrunden noterar vi försiktiga toner från faten, men dessa kommer att integreras i vinet med tiden.

Dom vita viner i all ära, men det är de röda vinerna som jag går igång på. Först ut var två lite enklare Spätburgunder.
2014 Spätburgunder Rotwein 
Detta är deras "Bas-pinot". Priset är knappt 8 euro (179 kr på SB) Druvorna kommer från alla deras vingårdslägen. 10 på månader på stora ekfat. Ett lätt vin med fina röda bär, lätta kryddor, jord och trevliga steniga mineraler. Ett gott instegsvin.
2014 Spätburgunder Schweigen Kalkmergel
Ett steg upp och priset blir 14 euro. Liten mörkare ton än deras "bas-pinot". Lite mer tryck i frukten. Kryddigheten något tydligare. Frisk och lättdrucken. Väldigt trevlig!

Nu går vi över till en kavalkad av hysteriskt läckra PN-viner. Jag kan inget annat än att vara djupt imponerad av vad vi får smaka. Först ut är:
2013 Spätburgunder "S". VDP Erste Lage.
Druvorna kommer från Finstergass i Alsace. Två veckors jäsning med skalkontakt. 18 månader på barriquer, varav hälften nya och den andra hälften begagnade fat. Ljusa röda bär, örter, jord och kalkiga mineraler hittar jag i såväl doft som smak. Bra syra, finstämda tanniner och ett tydligt fatinslag med lite lätta vaniljtoner i bakgrunden. Visst är det riktigt gott idag och det kommer att utvecklas fint de närmaste åren. Pris knappt 20 euro. Årgång 2012 finns i beställningssortimentet och kostar där 329 kr.

2013 Spätburgunder "R". VDP Erste Lage.
Druvorna har samma ursprung som "S"-varianten, men kommer från äldre vinstockar. Vinet har fått 16-18 månader på nya lite större ekfat. Jag känner röda bär med ett litet mörkare inspel och detta tillsammans med läckra kryddor samt en mer påtaglig ton av mineraler gör att vinet hoppar upp ett par steg bland mina favoriter. Visst finns här också ett litet inslag av ek, men jag är övertygad att den kommer att omfångas av frukten inom något år. Redan idag förbaskat gott och kommer att utvecklas fint de närmaste åren är jag övertygad om. Ett givet köp för 26 euro.

2003 Spätburgunder "R". VDP Erste Lage.
Gerd plockade fram denna för att vi ska få smaka på hur det här vinet blir med lite ålder. Här vill jag ju ställa mig upp och göra vågen. Syndigt gott. En bärkompott på såväl röda som mörka bär. Kryddor och örter i totalharmoni med frukten, syran och de mjuka, lena tanninerna. Frågan kommer omedelbart "Är det till salu"? En stunds tystnad och svaret "max en flaska var för 60 euro". Så blir det också för min del.

2012 RG Spätburgunder Redling. VDP Grosse Lage.
Ett fantastiskt vin från hans allra bästa vingård i Rädling. Selektiv handskörd med ett starkt begränsat skördeuttag ger ett litet kraftigare vin än hans övriga Spätburgunder. Vinet har fått jäsa i 14 dagar med skalkontakt och sedan legat runt 18 månader på lite mindre, nya barriquer av ek. Det hela resulterar i ett ursnyggt vin med mörka bär (skogsbär, körsbär), ordentligt med kryddor/örter, en påtaglig syra och distinkta tanniner. Eftersmaken år stor och lång. Trots att trycket i frukten är stor och kraftig upplevs vinet ändå som hyfsat lätt.
2012 var ett varmt år, men Gerd har ändå lyckats hålla nere alkoholen till sympatiska 13,1%.
Vi fick betala 37 euro flaskan och visst fick ett par flaskor följa med hem. Årgång 2011 finns i beställningssortimentet för 589 kr.

Årgång 2007 av detta vin plockade Gerd fram för att ge oss en fingervisning om vad som händer med vinet då det fått några år på nacken. Korkskadat!! Aj vilken besvikelse.

Jag kan inte annat än imponeras av denne Gerd Bernhart. Vilka Spätburgunder han producerar!
Han har dessutom en ödmjuk och sympatisk utstrålning samt en förmåga att beskriva den lilla vinproducentens arbete på ett sätt som alla vi som var där föll för.

2011 Vaio amarone

För någon vecka sedan blev jag uppringd av en reporter som arbetar med Aftonbladets Mat & Vin. Han höll på med ett reportage på deras Webbsite om Amarone. Självklart svarade jag på några frågor och ombads lista några av mina favoritamarone som är tillgängliga på Systembolaget. Klickar du på länken ovan så ser du resultatet. Det är alltid roligt att kunna sprida kunskap om ett vin som ligger Vintankar så varmt om hjärtat.

Ett av mina favoritviner är Vaio Armaron. Den nya årgången har precis lanserats i Systembolagets butiker. Vad jag förstår så blev det ingen 2010:a utan det är 2011 som gäller. En årgång som redan från början omgärdats av veritabla hyllningar. Det är klart att jag är nyfiken på hur man lyckats med Vaio.

Druvmixen verkar vara densamma som tidigare år dvs Corvina 65%, Rondinella 20% och Molinara Serego Alighieri 15%. Den klassiska blandningen och med en särskild klon av Molinara som endast finns på Alighieris gård. Vinet lagras 3 år på ekfat och liggare av slavonsk ek. De sista 4 månaderna ligger det på fat av körsbärsträ.

Visst tusan är det ett ungt vin, som kommer att växa med lite ålder, men luftar man det ordentligt är det riktigt njutbart redan nu. På tisdagskvällen inför CL-matcherna häller jag upp två glas. Detta görs ca fyra timmar före avspark.Korken sätts på och jag låter sedan flaskan stå svalt. Vi smakar sedan ett glas de kommande kvällarna och den sista slatten hälls upp till Skavlan på fredagskvällen. Vinet håller ihop på ett fantastiskt sätt. Den sista slatten är precis lika god som kvällarna innan.

Såväl doft som smak är packad med mörk frukt, körsbär i första hand, men även blåa plommon och björnbär finns där. Inslaget av örter är tydligt. Den torkade frukten (inte så mycket russin) är påtagligt närvarande rakt igenom varje liten klunk. Eftersmaken är ljuvligt lång med körsbärens friskhet och fatinslaget med espresso, lyxchokladens lilla bitterhet och unset vanilj är märkbara. Precis som jag vill att det ska vara.
Här finns också tanniner, som just nu bjuder på ett härligt motstånd.
Hustrun och jag njuter fyra kvällar på raken av det här vinet. Det behövs inte så många centiliter för att få oss på gott humör.
Riktigt gott idag med rejäl luftning. Jag är ganska säker på att den här amaronen kommer att utvecklas de närmaste åren till en rent magisk historia. Svårigheten kommer att vara att låta det ligga ifred.
Betyg 5-
På Systembolaget kostar vinet 399 kr. Det finns gott om flaskor över hela vårt land.