Mat och vinupplevelser under en helg i Valpolicella och Verona.

Det blev så klart en del restaurangbesök under vårt förlängda veckoslut i Valpolicella. Inte en enda besvikelse. På alla ställen serverades vi god mat, men det är klart att besöket på Enoteca Valpolicella toppade det hela.

Vår första måltid blev på Locanda dal Nane. Den ligger uppe vid kyrkan, endast några minuters promenad från Brunellis.
Här serveras enkel och vällagad mat.

Alla var riktigt nöjda vare sig man valt någon pastarätt eller kötträtt.
Det blev oxkind för min del. Mycket gott. Härliga smaker.

Vi valde en Superiore från Speri till maten. Detta var årgång 2013 och helt i klass med 2010:an, vilket betyder en fullträff till maten.
Mätta och belåtna rullar vi ner från kyrkbacken till Brunellis.
Stjärnklart. Alldeles ljummet i luften. Svårt att få en bättre start på långhelgen.

Vi intog frukosten kl 09. Åtta personer vid långbordet. Alldeles ystra över gårdagens start och mycket pratglada. Ett härligt tjatter, men klockan tio var vi tvungna att ge oss av ut.
Även om Brunelli har skördat sina druvor var det långt ifrån alla som gjort så.
Vi hade en promenad på tjugo minuter genom vinfälten för att ta oss till den lilla byn Garganago.

Vi hade en vinprovning inbokad på Villa Monteleone. Det funkar inte för oss att vara i närheten utan att besöka Villa Monteleone.
Lucia var bortrest. Jag tror det var så att hon firade sin födelsedag.

Elena tog hand om oss på ett engagerat sätt. Hon berättade om vinerna på ett intressant och sakkunnigt vis.
Vi provade tre viner: Valpolicella Classico(2015), Ripasso(2013) och Amarone (2009).
Särskilt Ripasson imponerade på vårt resesällskap. Jag återkommer till det här besöket i ett senare blogginlägg.

Vi tog en vandring runt de fyra fontänerna. Turen sträcker sig runt Alighieris vinfält. Vi passerar egendomen som 1353 köptes av Dantes son Pietro. Alldeles vid infarten ligger La Rivendita, där man köpa och prova Masis viner.

I utkanten av byn Garganago ligger Trattoria Primavera. Det blev en lunch som varade i nästan två timmar. Inte så avancerat ställe utan mer rustikt, men med riktigt hygglig vardagsmat.
Det verkade vara traktens lunchställe. Precis vad vi ville ha.

Ett lättdrucket och törstsläckande vin med stor blommighet gjort på druvan Trebbiano fick utgöra sällskap till Dagens erbjudande dvs en pasta pomodore och en skaldjursrätt där bläckfisk och musslor var huvudingredienserna.

Efter en långlunch var det skönt med en halvtimmes promenad tillbaks till Brunelli.
Alla hade uppenbarligen inte skördat klart. Det rådde en febril verksamhet ute i vinfälten.
Våra stegräknare visade att vi gått runt en mil i det vackra vädret. Tillbaka hos Brunelli blev det ett glas vitt vin. Bianco di Custoza. Friskt, okomplicerat och gott. Det blev en behaglig stund i solen.

Fram på kvällen  fixade vi lite enkel kvällsmat.
Jag är alltid nyfiken på att testa Amaroneproducenternas enklaste vin. Det här vinet är från 2015. Vinet har fått någon månad på stålfat och buteljerades i mars 2016. Lättsamt, enkelt, ganska okomplicerat och "ren" körsbärsjuice med körsbärskärnor i avslutet.
6,5 euro. Jag dricker det här gärna igen.
Två av gårdagens provningsviner: Ripasson och Corte Cariano  fick också utgöra sällskap till middagen.

Lördagen tillbringade vi i Verona. Knappa 50 minuter tog bussen till centrala Verona. Det var första gången som våra resekamrater gjorde Verona. Vintankar firar 10-års jubileum. Vi delade på oss, så var och en kunde besöka de sevärdheter man önskade.
I år nöjde sig Vintankar med ett kyrkobesök. Naturligtvis en kaffe på Cappa Café nere vid floden.
Castelvecchio med utsikt över floden Adige och nygifta såg vi då vi strövade runt. Vinbutikerna inne i Verona besöktes, men här är svårt att fynda. Lite äldre årgångar går det att hitta.

Lunch åt vi på en liten restaurang på en bakgata vid Piazza Bra.
Vi startade med salami, skinka och ost. Allt från lokala producenter. Stora, rikliga och väldigt välsmakande portioner.
Hustrun och jag har ätit här vid i stort sett varje Verona besök. Vi måste helt enkelt äta deras Cannelloni med tryffel. Så sagolikt gott.
Avslutningsvis en Tiramisu, som tillhör de bästa vi ätit.

Efter stadsvandringen och i väntan på maten så fick det bli lite Prosecco. ServoSuo görs på druvor som skördats tidigt, i syfte att få en syra som ger vinet en extra friskhet och fräschhet. Visst har man lyckas. I smaken finns gröna äpplen, en skir blommighet, lite mineraler och någon liten ton av päron. Gott!

Roccolo Grassi är en av mina absoluta favoriter. Årgång 2012 av deras Superiore har jag inte smakat tidigare. Den levererar på samma vis som RG alltid gör. Läs här om 2011:an. Ordentligt med mörk frukt, körsbärskärnor, kakao och lite espresso. Finstämda tanniner och bra syra. Bara så gott!

En något tunnare eller kanske snarare slankare variant. Att det är en Ripasso råder det ingen tvekan om. Här finns körsbär, blåa plommon, någon liten krydda och en del torkad frukt. Även lite romrussin.
Helt OK, men inte jämförbar med Roccolo Grassis Superiore
.

Den drygt två timmar långa lunchen rundades av med espresso och grappa. Vi valde en amaronegrappa som serverades på detta lite publikfriande sätt. En ganska "snäll" grappa.

Vi checkade ut strax före 11 på söndagen. Beställde lite viner för transport till Sverige. Lämnade kvar vårt bagage hos Brunelli och tog en promenad på dryga 50 minuter till Fumane. Vi gick den gamla landsvägen på den östra sidan. Vi passerade ett antal välkända vingårdar och njöt av omgivningarna.

Vår resa avslutades med en långlunch på söndagen. Vi hade bokat bord på Enoteca Valpolicella.

Vi serverades en lunch vi sällan ska glömma. Så infernaliskt gott.
Vi startade med en delikat pumpasoppa och fortsatte sedan med salami från Fumane, picklade grönsaker och lite polenta.

Dags för pastan. Två rätter som båda nådde himmelens höjder. Först ut var det ravioli med ricotta och tryffelkräm förstärkt med hyvlad tryffel, därefter en tagliatelle med trattkantareller i himmelsk sås. Det hela avslutades med en oxkind bräserad i amarone och en så smakrik sås. Så gott att änglarna grät.


Vi drack till detta två Ripasso, som båda tillhör det bästa som finns i Ripassoväg.
2012 Le Sassine från Le Ragose.
 En Ripasso som går i den typiska Le Ragose-stilen, som jag så mycket uppskattar. Inte någon tung fruktstinn Ripasso. Le Sassine är slankare, lite mer syra och tydligare tanniner. Mörk frukt med körsbär och skogsbär i centrum. Lite örter, aningens torkad frukt, mörk choklad och krossade körsbärskärnor i avslutet. Ett bra vin till maten.


2011 Jago Ripasso, Villa Spinosa
En Ripasso med ordentligt tryck i frukten, främst körsbär och skogsbär. En lite ljusare frukt än vad som hittas i många andra Ripasso. Fina örter, lakrits och någon mörk choklad i eftersmaken.
Lite mjukare än Sassine, men ändå med distinkta tanniner och välbalanserad syra.
En strålande Ripasso!

Drygt två timmar senare stiger vi ut till den väntande taxin, som tar oss till Brunelli. Dags att ta farväl av Alberto, hämta vårt bagage och fara vidare till flygplatsen.
Alla är vi lyriska över vårt förlängda veckoslut.
Det är lätt att få för sig att man måste ha bil när man bor på en vingård i Valpolicella. Bor man hos Brunelli i San Pietro in Cariano är det inte så. Till och från flygplatsen är det så klart bekvämt med taxi, men väl i San Pietro in Cariano klarar man sig bra med att promenera eller cykla. Det finns gott om både vingårdar och restauranger på bekvämt avstånd. Till Verona kommer man på knappa 50 min med buss för endast 3,60 euro