Amarone 2011. Del 21. Le Ragose.

 Dags för del nummer 21 i det här årets stora vinprojekt. Det har nu blivit en Amarone från Le Ragose, som ska granskas lite närmare. 

Vi har tidigare i år testat följande amarone:

- Acinatico, Stefano Accordini

- Accordinis Il Fornetto

- Allegrini
- Brigaldara

- Campo Leon, Latium Morini
- Checco, Damoli

- Corteforte
- Inferi från Brunelli

- Masi Costasera

- Massimago
- Monte Santoccio

- Musella Riserva
- Pieropan
- Raimondi
- Roccolo Grassi
- Speri

- Tenute Falezza
- Viviani Casa dei Bepi
- Zenato

- Zymé
Årgång 2011 spåddes en lysande framtid, när de första producenterna släppte sina amaroneviner. En viss nedtoning har skett, men många amaroneexperter har gett årgången en fyra på en femgradig skala. Dom yttre förutsättningarna var mycket gynnsamma med bra väderförhållanden för att få druvor av högsta kvalitet. När så vädret var på vinböndernas sida under såväl skördetiden som under torkningsperioden var det inte så många som hade något att klaga på.

 Le Ragose ligger i den östra delen av området Valpolicella Classico. Här köpte makarna Galli vingården Le Sassine år 1969. Vi är i den södra delen av kommunen Negrar. Le Ragose ligger på några kullar 250-400 m över havet. De ursprungliga 2,4 ha har nu blivit 19 ha med en årlig produktion om 150 000 flaskor. Sammanlagt finns det runt tolv viner i deras portfölj, däribland fyra amarone och två ripasso. Idag är det sönerna Paolo och Marco som bär ansvaret för vingården.

Jag upptäckte Le Ragose 2012 när jag kom i kontakt med den dansk/italienske vinhandlaren Carlo Merolli. Det fanns då ingen svensk importör, så Carlo fick bli min husleverantör av Le Ragoses viner. Vi kom omedelbart att bli väldigt förtjusta i deras viner. Allt från den enkla Valpolicella Classico, via Ripasson Le Sassine och deras Amarone. Åtskilliga blogginlägg har det blivit. Jag har tidigare skrivit om Amarone från  årgångarna : 2002, 2003, 2004, 2005 och 2006.

På hösten 2015 dök Le Ragoses viner upp på Systembolaget. Det var den nystartade importörsfirman Vino Conoscenza som tog Le Ragose till Sverige. Tack för det!! De startade med en låda med sex olika viner från Le Ragose. Så klart var jag på bettet och inhandlade en låda, som blev till ett blogginlägg. Just nu verkar deras viner vara slutsålda på SB.

2016 var jag på cykelsemester på Bornholm. På en hylla i en Lidl-affär stod det två övergivna Amarone 2011 från Le Ragose. Dessutom till ett bra pris. Så klart fick dom följa med oss till Sverige. I förra veckan när Champion League fotbollen drog igång så drog vi korken ur den ena, som vi sedan följde under två dagar.

Le Ragoses Amarone har druvmixen Corvina (50%), Corvinone (20%), Rondinella (20%) och resterande 10 procent en blandning av lokala druvor. Druvorna skördas i senare hälften av september och får sedan ligga och torka till månadsskiftet januari/februari. Jäsningsprocessen äger rum under 20-30 dagar på ståltankar. Vinet får sedan ligga till sig mellan fyra och fem år på fat av Slavonsk ek

Det här är en amarone i en lite slankare och stramare stil dvs precis som jag vill ha en amarone. Den första kvällen är doften lite försiktig till en början, men växer ju längre tid vinet får tillbringa i glaset. Kväll två bjuder det omedelbart på fina, mörka bär, blåa plommon, lite örter, aningens kakao och en finstämd ton av torkad frukt (dock inte särskilt mycket russin). Ingen kraftig och påträngande doft utan mer åt det eleganta och finstämda hållet.

När vi smakar på vinet kan vi notera att det fortfarande känns ungt trots sina nio år efter att druvorna skördats. Här finns en förträfflig friskhet och rätt så komplexa smaker. Vi noterar mörka körsbär, lite björnbär, några blåbär och en tydlig ton av svarta vinbär. Lägg till lite blåa plommon, torkad frukt och några örter. Tanninerna är plats och bjuder ett läckert motstånd i gommen.

Eftersmaken är lång på amaronevis med mera mörka bär, torkad frukt och ett småbittert avslut av riktigt mörk kvalitetschoklad, några droppar espresso och körsbärskärnor.

Väldigt gott redan idag, men jag är helt övertygad om att den här Amaronen kommer att utvecklas fint de närmaste åren och sedan hålla sig där i flera år. Så ingen brådska för den som är lyclig att ha några 2011:or i källaren.

Betyg 4++

Avslutningsvis en indelning av var vinet befinner sig enligt min högst subjektiva bedömning.

1. Helt på topp. Blir inte bättre och bör drickas det närmaste året.
   - Pieropan, Massimago

2. Helt på topp. Kommer inte utvecklas så mycket mer, men håller nog i många år.
   - Brigaldara, Campo Inferi, Campo Leon, Monte Santoccio, Stefano Accordini Acinatico, Tenute Falezza

3. Bra nära toppen, men kommer att utvecklas ytterligare.
  - Allegrini, Casa dei Bepi, Corteforte, Checco Damoli, Costasera (Masi), Il Fornetto, Le Ragose, Musella, Amarone Raimondi,  Roccolo Grassi, Speri, Zenato, Zymé 

2004 Blanc de Blancs Bruno Paillard

 I torsdagskväll fick vi vårt första barnbarn. Så klart är uppståndelsen stor och vi mor- och farföräldrar är fyllda av tacksamhet, ödmjukhet och glädje. Så klart måste en sådan händelse firas. I fredags var det Global Champagne Day, så vi slår två flugor i en smäll och plockar fram en flaska champagne ur källaren som jag varit och fingrat på den senaste tiden.

Bruno Paillard kommer från en familj med ett långt förflutet i Champagne. I ett par hundra år har familjen odlat och mäklat druvor till dom stora husen. I början på 1980-talet började Bruno själv att intressera sig för tillverkning av Champagne. 1994 köpte han sin första vingård på 3 ha klassad som Grand Cru i Oger. Idag äger Bruno Paillard 32 ha varav 12 är klassat som Grand Cru. Till sin hjälp har han dottern Alice, som framförallt byggt upp deras export. Dit går ungefär 75 % av det dom producerar. De egna vinmarkerna räcker till drygt hälften av de druvor dom behöver. Resten köps från kontrakterade odlare från 30 olika byar, som dom haft ett långvarigt samarbete med.

Det här är en champagne gjord uteslutande på druvan Chardonnay, som kommer från deras bästa vingårdar. Den har fått ligga närmare åtta år på sin jästfällning och degorgerades i april 2013 och har fått en dosage på 5g per liter.

Det gjordes 2004 13515 flaskor av denna cuvéen.

Den ljusgula tonen i färgen med sina ljusgröna nästan skiriga nyanser skvallrar inte ett dugg om de mognadstoner vi hittar i doft och smak. Massor av mycket små bubblor virvar upp mot ytan.

Vi möts av en rätt så komplex doft med tydliga mognadsinslag, där vi särskilt noterar en elegant ton av citrus och gula stenfrukter. Här finns också en bukett vita sommarblommor, lite mandlar, några gula äpplen, aningens sten och grus samt nybakat bröd. 

Visst finns här tydliga mognadstoner samtidigt som vinet har behållit sin friskhet och fräschör. Precis som i doften är det de eleganta tonerna av citrus i kombination med gula plommon, aprikos, vit persika som omgående väcker våra smaklökar. Här finns också små nyanser av såväl gula äpplen som gula päron. Det hela backas upp av en elegant mineralitet, där särskilt de grus och steniga smakerna känns. Lägg till en viss nötighet, mandelbeskvier, lite torkade blommor, en liten örtighet och unset honung, så är nära nog smakpaletten komplett.

Så gott och definitivt en dryck att hälsa en ny världsmedborgare välkommen med.

Etiketten är designad av den kinesiske konstnären Chen Jiang Hong.

Betyg 4+

Vår flaska köptes en gång i tiden på SB. Vi betalade då drygt 5oo kr. Naturligtvis mycket pengar, men den här kväller kändes den värd varenda krona.

Montsant vs Priorat. 2015 La Prunera vs 2017 Marge

Vi har som 70-plussare varit duktiga på att följa FHM:s rekommendationer. Vi har haft ett visst socialt umgänge, men det har varit utomhus. Alltid med iakttagande av distanshållandet. I 6 månader har vi inte haft gäster inomhus. Nu har vi lättat lite på detta. Vi har börjat med parmiddagar, så att vi blir fyra runt bordet och givetvis med rekommenderat avstånd. I lördags var det dags för middag nr två. 

Jag hade nyligen fått hem ett par viner från Spanien. Marge är en gammal bekant till oss (mer om detta nedan). La Prunera är en helt ny bekantskap. Så klart är vi väldigt nyfikna på den liksom på den nya årgången av Marge.

På hösten 2017 besökte vi Priorat. En av de producenter vi besökte var Celler de l´Encastell. Ett litet familjeföretag med vingårdar runt byn  Porrera, som drivs av Raimon Castellvi och hustrun Carme Figuerola. Vi blev djupt imponerade av de viner vi fick smaka. Du kan läsa om vårt möte här.

Hustrun Carme Figuerola är från Porrera medan Raimon är från den lilla byn Els Guiamets i Montsant strax söder om Priorat. Hans mor bor fortfarande kvar där. Raimon slog sig ihop med Jaume Vallès som äger 7 ha vinmarker och dom producerar runt 30 000 flaskor om året under namnet Cal Bessò och beteckningen DO Montsant. Vingården består av två vinfält dels Les Rotes, där vinrankorna har en ålder på 60-70 år och dels La Presa, där åldern på vinstockarna är 15-25 år. 2015 lanserades den första årgången. Idag gör dom fyra viner. Två av dom är vita. Det är dels Coret (från yngre vinstockar) och dels Elvira(gjort på Garnatxa blanca från gamla vinstockar). Två av vinerna är röda. Det är dels lo cirerer (deras storsäljare) som jag skrev om här och det är La Prunera som vi drack ikväll.

2015 La Prunera de Cal Besso

Det här vinet är gjort på druvorna Grenache (60%) och Carignan (40%), som vuxit på vinstockar med en ålder på närmare 80 år från vinfältet Les Rotes. Vinet har fått tillbringa runt 12 månader på franska ekfat innan det buteljerades. Det görs drygt 2 000 flaskor av det här vinet.

Det ska sägas med en gång att det här är ett underbart vin. Vi faller direkt för det. Det är inne i ett underbart drickfönster och jag tror det är tveksamt om det kan utvecklas så mycket mer. Å andra sidan håller det säkert den här nivån i ett par år till.

Det första doftintrycket är en försiktig ton av jord och läder, men det står inte långt på innan vi omfamnas av en hel drös mogna, mörka bär och strax därpå en fin liten kryddighet, aningens mineral i en skifferaktig nyans samt unset violpastill.

I munnen känns det både runt och rätt så mjukt. Väldigt gott och i ett perfekt drickfönster just nu. Precis som med doften är det de mörka, mogna bären som möter oss. Här finns körsbär, lite svartavinbär, blåbär, några björnbär och hallon. En finstämd ton av örter och kryddor ger vinet en bra karaktär. Fin och elegant syra, som tillsammans med mjuka och lena tanniner bjuder på ett försiktigt och behagligt motstånd. Eftersmaken är medellång och här tillkommer lite lakrits, violer, torkade rosenblad och en liten kryddighet.

Ett gott och mycket välgjort vin, som befinner sig på toppen. De flaskor jag har kvar dricker jag upp inom två år.

Betyg 4+

På SB kostar vinet 269 kr. Här får du ett gott och moget vin till ett verkligt bra pris.

2017 Marge, Celler L´Encastell

Celler de l´Encastell är en litet familjeföretag i utkanterna av den lilla byn Porrera. Odlat druvor har familjen gjort här under många år och sålt dom till det lokala kooperativet. 1999 tog Raimon Castellvi och hustrun Carme Figuerol  beslutet att producera vin under eget namn.

Druvmixen varierar mellan åren. Den domineras alltid av Grenache och för 2017 är blandningen: Grenache (50%), Carignan (10%), Merlot (20%), Cabernet Sauvignon (15%) och Syrah (5%). Dessa har vuxit på de branta sluttningarna på vinfälten MAS D´EN FERRAN och ELS ARBRES. Vinet har fått tillbringa ett år på delvis nya fat av amerikansk ek och delvis på fat som använts en gång tidigare till deras vin Roquers de Porrera.
Marge är namnet på de stenmurar som utgör Priorats terrasser och därmed fått ge namn åt det här vinet. Mycket passande med tanke på hur vinfälten där druvorna till Marge växer.

Vi dricker vinet under två kvällar. Ja faktiskt är det så att det blir en liten slatt kvar som dricks fyra kvällar senare. Vinet håller ihop fantastiskt bra och vi upplever det som allra bäst dag två. Den kvarglömda slatten är förvånansvärt pigg. Vår slutsats blir att Marge 2017 behöver luftas rejält och att det kommer att utvecklas på ett bra sätt de kommande åren.

Jämfört med La Prunera är det stramare och med tanniner som är mer närvarande och på bettet. Marge har också en betydligt ungdomligare frukt. 

I doften hittar vi mörka bär, rejält med örter och kryddor, nygrusad väg samt någon liten floral ton. Doften är inte så utvecklad första kvällen, men betydligt mer tillmötesgående den andra.

I munnen är det gott om frukt, som den första kvällen inte riktigt vill bjuda upp utan känns lite sluten. Istället är det örter och kryddorna som tar för sig. Helt annat kväll två, då träder de mörka bären i form av björnbär, blåbär, lite körsbär och mörka skogshallon fram och dominerar smakintrycken. En finstämd samling örter kompletterar på ett elegant sätt. En trevlig syra och lite nafsande tanniner ger vinet en bra ryggrad. Eftersmaken är något längre än medel och visst är de mörka bären och de eleganta örterna med oss även nu, fast här kompletteras de med sötlakrits, mörk choklad, några droppar espresso, lite viol och rosor samt unset vanilj. 

Liten besvikelse den första kvällen, men helt annat den andra kvällen, då vi återigen imponeras av Marge.

Betyg 4

På SB finns vinet i beställningssortimentet till 273 kr.

Jag har köpt på mig ett par flaskor av både La Prunera och Marge. Jag kommer under senhösten och vintern konsumera mina La Prunera. Marge ligger jag på till grillsäsongen börjar till våren 2021.

Michel Cousinat Grand Cru Tradition Blanc de Blancs

 I mitt FB-flöde har det förekommit olika uppgifter om vilken dag som räknas som Internationella  Champagne-dagen. Vi tar det säkra före det osäkra och korkade i fredags upp en flaska från en producent vi tidigare aldrig smakat något av. Spännande!

Far och son Cousinat.
Bilden är lånad från Champagnebonden

Michel Cousinat är fjärde generationen champagnebonde. Familjen äger runt 5 ha i Grand Cru-lägen runt byn Cramant (någon mil söder om Epernay). Den största delen av skörden säljs till Champagnehusen, men runt 8 000 egen etiketterade flaskor gör dom och det mesta säljs till besökande på vingården, men den svenske importören Champagnebonden hade kommit över ett gäng flaskor som såldes på SB i början på oktober. Grand Cru 2012 kostar 389 kr, Grand Cru Rosé kostar 359 kr och Grand Cru Tradition kostar 339 kr. Jag var kvick på tangenterna och fick tag på två av varje. Nu är dom slutsålda, men beräknas åter finnas i lager 24/11.

Nyfiken som jag är så drog vi korken ur Cuvée Tradition i fredags

Den här champagnen är uteslutande gjort på druvan Chardonnay och har årgång 2015 som bas (52%) och resten 48% är s k reservvin från åren 2012-2014. Den har fått ligga på sin jästfällning runt 3,5 år och degorgerades i oktober 2019. Den har fått en dosage på 8,8 g/liter.

I doften hittar vi en hel del olika citrusfrukter, men även gulgröna äpplen och inte minst en stor dos mineraler som är grusiga och kritiga. På sluttampen även vita sommarblommor, någon ört och aningens, aningens mandlar. Ingen stor omfamnande doft utan mer försiktig, men ändå mycket tydlig.

I gommen känns den frisk och med en trevlig syra, som är pigg utan att bli särdeles påträngande. Väldigt tillgänglig redan nu, även om något år i källare kommer att få den här champagnen att utvecklas något ytterligare. 

Den öppnar upp med en finstämd och elegant ton av citrus för att efterhand släppa fram persika, aprikos och gula plommon. Vi noterar även några gul-gröna äpplen. Det finns ett trevligt inslag av lite örter, en liten nötig ton, några mariekex och lite större doser av mineraler, som precis som i doften signalerar sten och krita. I avslutet får vi också vita sommarblommor och unset vitpeppar. Den har en fin längd med en liten krämig struktur. 

Betyg 4

Jag tycker vi får bra mycket champagne för de 339 kr, som vi betalade på SB. Vi har fått en ny favorit i segmentet "vardagschampagne som inte kostar skjortan".

Amarone 2011. Del 19 och 20. Amarone Riserva Corteforte och Amarone Riserva Tenute Falezza

Dags för del nummer 19 och 20 i det här årets stora vinprojekt. Den här veckan har vi provat två 2011:or. Båda är klassade som Riservor. Producenter är Corteforte och Tenute Falezza.

Vi har tidigare i år testat följande amarone:

- Acinatico, Stefano Accordini

- Accordinis Il Fornetto

- Allegrini
- Brigaldara

- Campo Leon, Latium Morini
- Checco, Damoli
- Inferi från Brunelli

- Masi Costasera

- Massimago
- Monte Santoccio

- Musella Riserva
- Pieropan
- Raimondi
- Roccolo Grassi
- Speri
- Viviani Casa dei Bepi
- Zenato

- Zymé
Årgång 2011 spåddes en lysande framtid, när de första producenterna släppte sina amaroneviner. En viss nedtoning har skett, men många amaroneexperter har gett årgången en fyra på en femgradig skala. Dom yttre förutsättningarna var mycket gynnsamma med bra väderförhållanden för att få druvor av högsta kvalitet. När så vädret var på vinböndernas sida under såväl skördetiden som under torkningsperioden var det inte så många som hade något att klaga på.

Del 19 Amarone Riserva, Corteforte

Dom flesta som besöker den lilla orten Fumane hamnar förr eller senare på den underbara restaurangen Enoteca della Valpolicella och då befinner du dig faktisk där Corteforte ligger. Deras historia går tillbaka till 1500-talet. Idag omfattar ägorna bl a 3 ha vinodlingar, som alla ligger runt Corteforte. Vin under eget namn har dom gjort sedan 1993. Idag omfattar vinportföljen: två IGT Rosso, Ripasso, 4 olika amarone, Amandorlato samt Recioto.

Vinet är gjort på druvorna Corvina och Corvinone (65%), Rondinella (15%), Molinara (5%) och 15 % från lokala druvor (Dindarella, Oseleta och Pelara), som vuxit på en sydvästlig sluttning på en höjd av 150-300 m över havet. Jordmånen är vulkanisk med röd sten och kalksten.
Druvorna torkas upp till fyra månader innan de pressas. Vinet får tillbringa det första året på ståltankar för att sedan pumpas över till stora ekfat, där det får ligga i cirka tre år innan det buteljeras.

Vinet är lite småstramt och bjuder inte riktigt upp. Inte dåligt på något vis, men jag får inte den komplexiteten och det djupet jag förväntar mig av en riktigt bra Amarone.

Doften är väl i och för sig som den ska vara med fina mörka bär, kryddor, kakao och någon twist av torkad frukt.

Det är när jag smakar på vinet som det infinner sig en liten besvikelse. 

Visst finns här mörk frukt från körsbär, blåa plommon och skogsbär, men inte det djupet och den intensiteten som jag förväntar mig av en Riserva. Lite så var det för tre år sedan, då jag drack 2008:an, men då växlade vinet verkligen upp dag två. Den här gången händer inte detta. Inslaget av örter och kryddor tar en stor plats och låter inte frukten få den plats den ska ha. Eftersmaken är medellång. Frukten känns alltjämt lite återhållen, mera örter och kryddor som får sällskapa med mörk choklad, espressokaffe och sötlakrits.

Betyg 4-
Det kan vara så att vinet behöver ytterligare några år för att mogna och släppa fram frukten.

Min flaska är köpt på SB för 685 kr.

Del 20: Amarone Riserva, Tenute Falezza

Detta är för mig en helt ny bekantskap och som det visar sig en mycket angenäm sådan, men först lite om producenten.

1974 köpte Luigi Falezza den här vingården som ligger strax nordost om Verona inom området Valpantena.. Han är själv uppvuxen i dom här trakterna. Efterhand har det köpts några vinfält så att verksamheten idag omfattar 12 ha fördelade på tre olika områden. San Felice är 6 ha stort och ligger runt själva vineriet. Tenuta di Marcellise och Tenuta di Mezzane på vardera 3 ha och belägna lite längre österut i Valpolicella.

I produktionsportföljen finns två vita viner varav ett sött, två olika amarone varav en riserva, ripasso, superiore, recioto samt tre IGT-viner.

Vi dricker deras Riserva, som dom är mycket stolta över eller som dom uttrycker det på sin hemsida "This wine is the pride and joy of the Falezza family". Den är gjord på druvorna Corvina (60%), Corvinone (20%), Rondinella (15%) och Oseleta (5%), som vuxit på de bästa lägena på deras vingårdar. Druvorna torkas i ca tre månader, vinet har fått jäsa på ståltankar (30 dagar), 48 månaders lagring på nya 225-liters barriquer innan det buteljerades.

Den här amaronen tar oss med storm. Riktigt förbaskat god helt enkelt. Det är ett kraftfullt vin med stor intensitet, djup och härlig komplexitet. Vinet har nått en bra mognad och jag tror inte det kommer att utvecklas så mycket mer, men å andra sidan behövs det inte när det smakar så här gott. Det kommer säkert hålla sig på den här nivån i flera år framöver.

En stor och fullmatad doft når oss tämligen omgående. Det börjar med lite läder och jord, men rätt omgående tar de ljuvliga mörka bären över. Strax därpå ger sig den torkade frukten tillkänna i sällskap med lite örter, kryddor och kakao. Vi tar en liten sniff emellan varje klunk vi dricker.

Doften är stor och skickar signaler om vad vinet har att erbjuda, men ändå är det när vi tar första klunken som vi ställer oss upp och gör vågen. Fantastisk, magisk och försätter oss nästan i trans. Det börjar med söta, mogna, mörka körsbär och tar oss vidare till solmogna björnbär, mogna blåa plommon och skogsbär. En underbar mogen frukt. Strax därpå lite torkad frukt i form av fikon, aningens russin, dadlar och katrinplommon. Så ansluter det en fin ört- och kryddsamling i små, eleganta doser. Alldeles sammetslena tanniner och en trevlig syra som ger friskhet. Slutligen en eftersmak som varar en evighet. Det tillkommer här några enstaka droppar espresso, lite mer mörkchoklad, någon körsbärskärna och hela tiden den mogna bärfrukten spetsad med någon örtighet.

En stor Amarone. Ska jag vara riktigt petig hade tanninerna gärna fått vara aningens mer närvarande för att det skall vara en perfekt amarone.

Detta är en riktig kontemplationsamarone eller som sällskap till en CL-match. Svår att kombinera med mat, men perfekt till hårdostar.

Betyg 5-

Min flaska köptes på SB:s beställningssortiment. Priset var 945 kr. Nu är det rapporterat som slutsålt.

Smakar det så kostar det, men för amaronenördar som hustrun och undertecknad är det absolut värt sitt pris. Vi drack det under tre kvällar och vilka kvällar det blev. Vi ser det också som så att inga vinresor, inga restaurangbesök eller besök på vinbarer sedan mitten på mars. Vi har ganska ihärdigt respekterat en Social Distansering och som kompensation kostar vi på oss ett vin som detta.

En rejält vaxad kork innebär lite mer bök när korken ska dras. Flaskan var därtill av det mer tyngre slaget. Nästan dubbla vikten mot en vanlig flaska. Jag har svårt att förstå vitsen med att göra på detta viset. Tror dom att kunden ska uppleva vinet mer exklusivt??

Avslutningsvis försöker jag mig på en liten indelning av var vinet befinner sig enligt min mycket subjektiva bedömning.

1. Helt på topp. Blir inte bättre och bör drickas det närmaste året.
   - Pieropan, Massimago

2. Helt på topp. Kommer inte utvecklas så mycket mer, men håller nog i många år.
   - Brigaldara, Campo Inferi, Campo Leon, Monte Santoccio, Stefano Accordini Acinatico, Tenute Falezza

3. Bra nära toppen, men kommer att utvecklas ytterligare.
  - Allegrini, Casa dei Bepi, Corteforte, Checco Damoli, Costasera (Masi), Il Fornetto, Musella, Amarone Raimondi,  Roccolo Grassi, Speri, Zenato, Zymé 

2017 Albariño Sesenta e nove Arrobas

Förra söndagens middag bestod av en mustig fisksoppa. Jag var lite osäker på vad för vin som kunde passa, men till slut blev det en lite kraftigare Albariño. Just det här vinet har jag aldrig druckit, men hade läst en del positivt om det innan det inhandlades någon gång förra året.

Bodegas Albamar drog igång sin vin verksamhet i början på 1980-talet, då familjen planterade druvan Albarino på de ärvda markerna. Vinerna såldes som bulk eller på flaska utan etikett i den egna butiken på gården. 2006 tog sonen Xurxo Alba över verksamheten. Han höjde ambitionsnivån rejält och började sälja vin under eget namn. Idag äger dom 3 ha vingårdar i Val do Salnes och så köper dom också en del druvor från kontrakterade vingårdar i Galicien. Utan att vara certifierade bedriver dom jordbruket efter organisk/biologiska principer. Endast naturlig jäst användes. Dom tillverkar 15 olika viner: fem olika viner på utelsutande Albariño, ett vin på den sällsynta blåa druvan Caiño, ett gjort på den blåa druvan Espadeiro och några viner gjort på blandningar av Caiño, Espadeiro och Mencia
Vinområdet är Rias Baixas. Val do Salnes ligger endast några mil norr om gränsen till Portugal utmed Atlantkusten. 

Sesenta e nove som vi dricker den här kvällen är gjort på Albariño-druvan från fem olika vinfält. De har vuxit på vinstockar som har en ålder mellan 50 och 100 år. Jordmånen är sand.

De hela klasarna pressas och får jäsa med hjälp av naturlig jäst i ståltankar. Vinet får sedan vila i 18 månader med sin jästfällning på ståltankar. Ingen filtrering före buteljering. Ytterst lite svavel tillsätts vid buteljeringen.

En fin gyllene halmgul färg, som det nästan glittrar av i glasen.

Doften startar lite försiktigt med gula äpplen och päron. Vi kan efterhand känna en del citrus, nygrusad väg, gula stenfrukter och inte minst tonerna av kaprifol och jasmin. Även en sval vind från saltstänkt hav virvlar förbi på slutet. 

I munnen är det betydligt mer fart. Här finns en ordentlig syra och betydligt större intensitet i smakerna. Många smaker men inte allt på en gång utan mer så att lager efter lager skalas av. Det börjar med gul/gröna äpplen och gråpäron för att fortsätta med citrus (i lite olika former) och gula stenfrukter (persika, aprikos). Inslaget av steniga mineraler är påtagligt. Lite mindre om än tydligt dyker de florala tonerna upp. I det friska avslutet får vi även lite mango och passionsfrukt samt lite sälta. 

Ett härligt friskt, kraftfullt och smakrikt vin. Albariño-druvan visar här upp sig i all sin glans. Ett vin som gjort för lite kraftigare fisk- och skaldjursrätter.

Det tar oss med lite stor storm. Riktigt förbaskat gott helt enkelt!

Betyg 4+

Mina flaskor inhandlades förra året på SB för 289 kr. Just nu är det slut på SB, där finns det "vanliga" Albariño Albamar" för 185 kr.

Jag drack i början på året deras Alma D Mar från 2017. Det vinet imponerade då inte på mig. Sesenta e nove är i min gom flera nummer större.

2009 Chatau de La Marque

 Bordeaux har jag aldrig riktigt kommit överens med. Precis som de flesta andra vinnördar har det under årens gång blivit några flaskor. De flesta gånger har det slutat med en besvikelse. Inte för att vinet varit dåligt utan mer "att var det inte mer än så här". Det hela kan ju bero på att jag dels saknar kunskap om Bordeaux och dels har en för tunn plånbok.

I källaren finns ett par Bordeaux-viner. Dom är inte många. De är köpta för några år sedan, när jag fortfarande gjorda några tafatta försök att hitta ett vin jag gillade. Nu har jag givit upp dom försöken och dom flaskor som finns kvar i källaren kommer att konsumeras de närmaste åren. I lördags till en grillad entrôte med rostade rotfrukter och svampsås drog vi korken ur den här flaskan.

En vingård med anor och en tusenårig historia. Det ursprungliga slottet byggdes mellan 1050 och 1090 av Garison de Lamarque. Samtidigt som kusinen Gaubert de Fumel deltog i korsriddarnas äventyr i Palestina. Familjen tvingades lämna ägorna under det hundraåriga  kriget med England. Idag är det Pierre-Gilles Gromand d´Evry som har ansvaret för vingården. Mormodern Georgine de Fumel blev Makrisinnan av Evry genom giftemål. 

Vin har det odlats på egendomen sedan 1400-talet. Från början var det bara för slottets egna behov. Familjen har på olika sätt under århundraden varit inblandade i Chateau Lamarques historia, men krig, Franska Revolutionen och andra oroligheter har gjort att engagemanget varierat. På 1960-talet vaknade egendomen till liv igen under Pierre-Gilles och hustrun Marie-Hélèn Gromand ledning. Dom är den 25:e generationen ägare och den 7.e generationens vinmakare.

Chateau de Lamarque ligger i området Haut-Médoc på den vänstra stranden av floden Gironde. Strax norr om Margaux och söder om Pauillac och Saint-Julien. Egendomen omfattar idag 48 ha.

Idag görs det tre olika viner. Chateau Cap de Haut, Donjon de Lamarque gjort på unga vinstockar och så huvudvinet Chateau de Lamarque, vilket är det vin vi dricker den här kvällen.

Vinet är gjort på druvorna Cabernet Sauvignon 45%, Merlot 35% samt 10% vardera av Cabernet Franc och Petit Verdot. Vinstockarna är runt 40 år gamla. Vinet har tillbringat drygt ett år på en blandning av gamla och nya ekfat.

Det här är ett ganska hyggligt vin. Inte ett stort vin, men ändå gott och matvänligt. Jag håller det som ett av de bättre Bordeauxviner jag druckit de senaste åren, även om, som jag skrev ovan, det inte är så ofta viner från Bordeaux hamnar i våra glas. Det har så här 11 år efter skörd börjat få en del mognadstoner, men har många levnadsår framför sig.

Doften börjar med lite läder, jord och blyertspenna för att tämligen omgående låta de mörka bären ta över. Här finns också mer diskreta toner av kaffe, kakao och vinbärsblad. Ingen stor svulstig doft utan mer diskret charm.

I gommen känns det medelfylligt och det är de mörka bären som dominerar: svarta vinbär, blåa plommon, mörka körsbär och några skogsbär. Här finns lite örter och någon kryddighet. I eftersmaken kommer det mer mörka bär och kryddor, men det tillkommer aningens kakao och söt lakrits. Tanninerna finns där och är lite mer avrundade än tidigare, men ger sig definitivt tillkänna.  Syran ger vinet en friskhet.

Betyg 4-

Vinet finns inte längre på SB. Vi betalade en gång i tiden runt 260 kr för vår flaska.