2009 Barolo Riserva, Elio Sandri

I lördags åt vi en av mina italienska favoriträtter. Pidmont Sauce. Receptet hittar du längst ner i blogginlägget. Ofta blir det hustrun som fixar maten härhemma, men det finns några rätter som jag ansvara för och detta är en av dom.

Det här är en maträtt som gjord för viner på druvan Nebbiolo. Den här kvällen valde jag ett vin som jag ett flertal gånger varit och tafsat på, men avstått. Det var under 2016 som jag smakade de första vinerna från Elio Sandri. Det var importören Bristly Wine som sålde en låda med några av deras viner. Och jag föll pladask. Dolcetton var magisk bra. Mina tankar om den läser du här.  

Producent är Cascina Disa, bakom den står idag Elio Sandri . Vi befinner oss i utkanten av Monforte d´Alba i Perno-området. Det här är historisk mark, här har det gjorts vin i flera sekler. På 1400-talet låg här ett kloster som bl a ägnade sig åt vinframställning.
1965 köptes egendomen av Elios pappa, sedan 2000 är det Elio som ansvarar för verksamheten. Vingården är på ca 7 ha och ligger cirka 300-350 m ö h. Han arbetar med betongtankar och ståltankar för jäsning, en naturlig jäsningsprocess, stora botti (av slavonsk ek) på 20-40 hl för lagring  Ute på fälten är bekämpningsmedel bannlysta istället slås gräset mellan rankorna två ggr per år. Det är m a o bra nära det vi kallar organisk odling. Han är inte intresserad av att få verksamheten certifierad.
Idag gör han en Barbera, en Dolcetto, en Langhe Nebbiolo, en Langhe Rosso och en Barolo (Riserva).

Nebbiolo-druvorna till det här vinet kommer från de äldsta vinstockarna, vilket betyder att dom planterades 1937. Vinifieringen sker på ståltankar med en lång maceration, naturlig jäst och en jäsningsprocess som tar drygt tre veckor. Vinet får sedan vila upp sig runt sex år på stora botti av slavonsk ek.

Färgen går i en tegelröd nyans. Helt transparent.

I doften hittar vi till en början lite läder, svart te, jord och tobak, men snart tar bären överhand. Det är övervägande röda bär, men vi tycker oss skönja något litet instick av mörkare bär. Nypon, aningens tjära, en del rosor och en tydlig ton av krossad sten förgyller doftintrycken.

I gommen får vi ett slankt vin med en härlig friskhet. De röda bären läs röda vinbär, mörka skogshallon, ljusa körsbär dominerar, men här finns också i små delikata och välavvägda portioner nypon, rosor, lite kryddor och aningens mandlar. Härlig syra och tanniner som med åldern slipat av kanterna så att smånafsandet i munhålan upplevs som en njutning. Eftersmaken är ganska så lång och kompletteras den härliga bärfrukten med mentol, någon försiktig ton av sötlakrits och återkommande rosor, örter, steniga mineraler och nypon.

Ungdomen har det lämnat bakom sig. Kanske någon liten begynnande mognadston, men det här vinet kommer att leverera stora vinupplevelser under lång tid. Du som har någon flaska behöver inte ha bråttom med korkdragningen.

Ett fantastiskt vin i ett underbart drickfönster just nu. Hustrun och jag är alldeles tagna. Det här är helt enkelt "görgott".

Betyg 5-

2010 Colombis

Det vankades lammrostbiff med ugnsbakade amandinklyftor i lördags. Till lamm är min favoritdryck Chateauneuf-du-Pape. På vinforumet finewine.se hade jag läst någon recension om kvällens vin. Det var ett litet blandat omdöme, så bäst att själv utröna hur mina egna tankar går.

Apotekaren Fernand Serre köpte 1920 den här egendomen  som omfattar 80 ha någon mil norr om Avignon. Han skapade där Domaine Saint Prefert. Det är sedan 2003 Isabel Ferrando som styr verksamheten.

Idag görs det två vita och fyra röda viner. Man odlar 13 olika druvor. Grenache står för 70%, Mourvèdre för 15% och resterande femton procent fördelas således på elva olika druvsorter.

Colombis görs på druvan Grenache till 100%. Vinstockarna är över 60 år. Vinet får efter vinifieringsprocessen ligga till sig i 18 månader på ekfat som använts tre gånger tidigare.

Färgen går i en klar mörkröd nyans.

Doften är rätt så stor med en blandning av röda och lite mörkare bär. Här finns et tydligt inslag av provencalska örter. Lite mindre men ändå tydligt noterar vi kakao, lakrits, kaffe, pinjeträd och aningens enbär. En trevlig och tilltalande doft. Och visst triggar den igång vårt intresse för att smaka på vinet.

Mycket från doften kommer tillbaks i gommen då vi smakar på vinet. Det har fortfarande kvar en viss ungdomlighet, så inga direkta mognadstoner känner vi.

Det startar med en ungdomlig bärsamling, där vi särskilt noterar hallon, jordgubbar och lite mörkare körsbär. De provencalska örterna med lavendel, rosmarin och dragon som fanbärare tar för sig en del. En finstämd ton av vitpeppar finns där också. Vi noterar en trevlig syra, som skänker vinet en bra friskhet. Tanninerna finns där. Visst är dom tydliga och visst smånafsar dom i munhålan, men riktigt närgångna blir dom inte utan nöjer sig med att bjuda på ett rejält motstånd. Eftersmaken är lång. Riktigt lång. Vi kan känna lakrits, mera örter, lite viol och så klart en viss nedtonad frukt.

Vi har en slatt sparad till den påföljande kvällen. Här upplever vi att frukten slagit till en rejäl reträtt. Istället är det örter med en dragning åt medicinalörter och rejält med sötlakrits som tagit överhand.

Första kvällen är det riktigt bra. Precis som vi vill ha en Ch9dP. Kväll två är det en klar besvikelse. Betyget sätter vi hur vi upplevde vinet den första kvällen

Betyg 5-

Vi betalade 439 kr på SB en gång i tiden för vår flaska.

Amarone 2011. Del 25. Amarone Classico Riserva från Bussola

Nu återstår det endast tre flaskor i det här årets stora bloggprojekt om Amarone och årgången 2011. Till förra veckans CL-matcher var det Bussolas Riserva  som vi tittade lite närmare på. Bussola har ända sedan mitt intresse för Amarone vaknade i början på 2000-talet tillhört mina absoluta favoriter. Så klart finns dom med på den Tio-i-topplista, som jag upprättade 2016. En revidering kommer att göras i slutet på detta år, men Bussolas plats är given.

Bussola är för mig också förknippad med en magisk afton i Stockholm, där Toni Zalbo hade ställt till med en Bussola-afton. Vi som var där glömmer aldrig den kvällen. Jag skrev om den här.

Vi har tidigare i år testat följande amarone:

- Acinatico, Stefano Accordini

- Accordinis Il Fornetto

- Allegrini
- Brigaldara

- Campo Leon, Latium Morini
- Checco, Damoli

- Corteforte
- Inferi från Brunelli

- Le Ragose

- Masi Costasera

- Masi Costasera Riserva

- Massimago
- Monte Santoccio

- Musella Riserva

- Pergole Vece (Le Salette)
- Pieropan
- Raimondi
- Roccolo Grassi
- Speri

- Tenute Falezza

- Vaio Armaron
- Viviani Casa dei Bepi
- Zenato

- Zymé

Årgång 2011 spåddes en lysande framtid, när de första producenterna släppte sina amaroneviner. En viss nedtoning har skett, men många amaroneexperter har gett årgången en fyra på en femgradig skala. Dom yttre förutsättningarna var mycket gynnsamma med bra väderförhållanden för att få druvor av högsta kvalitet. När så vädret var på vinböndernas sida under såväl skördetiden som under torkningsperioden var det inte så många som hade något att klaga på.

I utkanten av den lilla byn San Peretto någon mil från Negrar i Classico-området håller producenten Tommaso Bussola till. På den 21 ha stora egendomen producerar dom tio olika viner bl a en vanlig Classico, Superiore, Superiore Ripasso, ett IGT vin L´errante, tre Amarone och Recioto. Det hela tog sin början på 1970-talet då Tommaso började arbeta med sin farbror Giuseppe. Idag är både hustrun och de båda sönerna involverade i familjeföretaget.

På importören Vino Conoscenzas hemsida kan du läsa lite mer.

Druvmixen är Corvina (45%), Corvinone (35%) och Rondinella (25%), som vuxit på vinfälten "Casalin", "Vigneto Alto" och " La Tenda". Vinstockarna har en ålder på 50-55 år. Direkt efter skörd läggs druvorna för att torkas i cirka fyra månader. I mitten av januari pressas de torkade druvorna och jäsningsproceduren drar igång som varar runt 60 dagar. Vinet får sedan mogna i 48 månader på 500 liter stora ekfat. De tio bästa ekfaten väljs ut och blandas i ett 50 hl stort ekfat, där vinet får vila i ytterligare 24 månader. Det är först därefter som vinet buteljeras, där det slutligen får vila i 18 månader innan det är moget för marknaden.

Vi dricker vinet under två kvällar. Inför den första kvällen häller vi upp nästan halva flaskan i två glas av modellen Orrefors Difference Primeur. Vi får då runt 17-18 cl var som vi ska njuta av till kvällens CL-matcher. Vi låter några hårdostar (Parmesan, Västerhavsost) samt några skivor tryffelsalami och parmaskinka utgöra sällskap.

Vinet har fått drygt två timmar i glaset, då vi börjar njuta av det och det bjuder upp direkt till en stor doft- och smakupplevelse. Det ska sägas med en gång att detta är ett magiskt vin. Alldeles otroligt gott och med en kraft och intensitet i doft och smak som är enastående samtidigt som det har en mycket stor elegans. Årgång 2011 håller överlag en väldigt hög klass och Bussolas Amarone Riserva är en av de absolut bästa.

Doften är stor och intensiv med en massiv fruktmatta som bas, där vi känner körsbär, plommon, skogsbär och en del torkad frukt. Här finns i mindre portioner örter, kryddor, kakao, kokos, mandlar, aningens svart te, unset vanilj och torkade rosor. Mycket komplex doft. Detta är ett riktigt sniffarvin.

Av ovanstående förstår ni att det är en doft vi formligen älskar och ändå tar vinet ytterligare steg mot Amaronetoppen, då vi tar den första klunken. Vi blir helt hänförda av det vi känner i gommen. Det är ju en sådan här smakupplevelse vi drömmer om, då vi tänker Amarone. 

Det startar med en stor och delikat mörk frukt, där vi särskilt noterar de söta, mörka körsbären, de solmogna björnbären och de blåa plommonen. En samling torkade örter spetsar till intrycken. I mellanpartiet hittar vi en del torkad frukt: fikon, dadlar, katrinplommon och aningens russin. Den fina syran och de sammetslena tanninerna bjuder på det där försiktiga motståndet som jag gillar. En lång, komplex och formidabel eftersmak försätter oss nästan i trans. Här finns mer söta, mörka körsbär, en nätt liten kryddighet och torkad frukt som nu får sällskap av riktigt mörk kvalitetschoklad, någon droppe espresso och körsbärskärnor. Visst är det mycket smaker, men så elegant förpackade att de kommer lite stötvis.

På etiketten står det alkohol 17%. Ofattbart. Vi noterar inte överhuvudtaget alkoholen, så omfamnad av frukten är den.

Den kan nog utvecklas lite till och den här höga nivån håller den säkert i ett decennium.

Betyg 5

På SB kostar den 1 125 kr. Väldigt mycket pengar för en flaska vin, men det är en mycket stor vinupplevelse som väntar. Mitt förslag är att slå sig ihop 4-6 personer och dela på en flaska. Det blir 200-250 kr per person. Välj sedan ett lämpligt tillfälle att njuta av en fantastisk Amarone.

Avslutningsvis en indelning av var vinet befinner sig enligt min högst subjektiva bedömning.

1. Helt på topp. Blir inte bättre och bör drickas det närmaste året.
   - Pieropan, Massimago

2. Helt på topp. Kommer inte utvecklas så mycket mer, men håller nog i många år.
   - Brigaldara, Amarone Riserva, Campo Inferi, Campo Leon, Monte Santoccio, Pergole Vece (Le Salette), Stefano Accordini Acinatico, Tenute Falezza

3. Bra nära toppen, men kommer att utvecklas ytterligare.
  - Allegrini, Bussola, Casa dei Bepi, Corteforte, Checco Damoli, Costasera (Masi), Costasera Riserva (Masi) Il Fornetto, Le Ragose, Musella, Amarone Raimondi,  Roccolo Grassi, Speri, Vaio (Masi), Zenato, Zymé 

Damien Hugot Blanc de Blancs

 I fredags hade vi ännu en gråtrist dag. Vi bestämde oss för att förgylla kvällen med färska räkor från Martins Fisk i Frillesås. I frysen hade vi ett litet gäng kräftor. Naturligtvis fick det bli en flaska champagne att matcha maten med.

Damien Hugot började göra champagne under eget namn i början på 1990-talet. Han hade tagit över 3 ha av sin fars vinmarker i Chouilly (någon mil öster om Epernay). Idag äger han 6 ha det mesta runt Chouilly, men också lite Pinot Noir i utkanten av Epernay samt några odlingslotter i Cramant. En stor del består av gamla Chardonnayrankor planterade 1927, 1951 och 1957. Hela årsproduktionen ligger idag på ca 25 000 flaskor. Dessa fördelas på Brut Blanc de Blancs, Millésime (görs endast vissa år), Grand Cru Vieilles Vignes samt Brut Rosé.
På vinifieringssidan är det rostfritt stål som gäller förutom Vieilles Vignes som får 6 månader på gamla Bourgognefat.

Vi gillar verkligen det vi druckit av Damien Hugots champagner. Klicka på resp länk så år du våra tankar:2006 Extra Brut Millésime, 2008 Millésime Extra Brut och Grand Cru Vieilles Vignes

Druvan är så klart Chardonnay, som vuxit på gamla vinstockar på vinfält i Grand Cru-byarna Chouilly och Cramant. Den här champagnen görs vanligtvis på två årgångar. I det här fallet är basårgången 2015 (ca 70%) och resten från 2014. Den degorgerades i november 2018 och fick en dosage på 6 gr/liter, vilket betyder att den legat på sin jästfällning i knappt tre år.

Färgen går i en fin, ljus, guldgul ton. Massor av små, små fina bubblor.

En frisk doft av gröna äpplen, gula päron, lite citrus, några gula stenfrukter, lite kryddor och en god portion skolkrita och  nygrusad sommarväg väcker vår lusta att börja smaka på drycken.

I gommen får vi en frisk champagne med en läcker gräddighet och mousse. Precis som i doften startar det med gröna äpplen och citrus, men fylls strax på med aprikoser, gula plommon och persika. Efterhand dyker det också upp lite kryddor, en liten brödighet, skolkrita och steniga mineraler. I avslutet kan vi ana oss till aningens krut, honung och ett litet rejälare grapefruktsbett.

Helt enkelt en strålande champagne, där balansen i syran och smakerna är nästintill perfekt. Och ändå tror jag den kan utvecklas något ytterligare. Det gäller bara att kunna hålla tassarna bort från kvarvarande flaskor.

Betyg 4+

Vår flaska är köpt av näthandlaren Fanwine. Vi betalade ca 350 kr.

2013 Tano. Le Guaite Noemi

Ännu en blygrå och disig dag. Rapporterna från FHM om smittade och dödsfall ligger som ett tungt lock över våra sinnen. Vi lever i den sociala distanseringens tidevarv. I allt det tunga finns också de positiva rapporterna om ett kommande vaccin. Vi försöker hålla humöret uppe och se de glimtar av ljus som går att skönja.

Det här vinet drack jag någon av de första dagarna i december tillsammans med en enklare pastarätt. Jag fick det som ett varuprov från importören Vino Conoscenza.

Jag har själv aldrig besökt den här vingården, men den står på listan över vingårdar att besöka när läget i världen normaliserats. Daniel Bryntesson skriver så här på Amaroneguidens hemsida:

Beläget i Mezzanedalen och nära den lilla byn Mezzane di Sopra ligger vingården Le Guaite. Vingården ligger cirka 500 meter över havet och har en magnifik utsikt över dalen. Här startade Stefano Pizzighella en olivlund 1998. Denna blev framgångsrik så bara några år senare, år 2002, köper Stefano marken Le Guaite och grundar även vingården som han döper till Le Guaite di Giulietta efter sin fru. Stefano och Giulietta driver vingården tillsammans med stor passion. Till deras hjälp har dottern Noemi redan i tidig ålder hjälpt till med skörd och vinframställning. Noemi lär sig allt från sin mor och far under dessa år vilket leder till att Noemi 2016 tar över efter sina föräldrar blott 22 år gammal. Noemi döper även om vingården till Le Guaite di Noemi och gör helt nya etiketter på alla viner. Med mor och far har Noemi gjort en nystart från en redan stark grund och tillsammans fortsätter de nu att driva vingården med stor passion.

Det här är deras instegsvin. Det är gjort på druvorna Corvina (35%), Corvinone (35%), Rondinella (20%) och 10 procent andra druvor. Skörden äger rum i skiftet oktober/novmber. Jäsningen äger rum på ståltankar. Vinet får sedan mogna i 18-20 månader på ståltankar innan det buteljeras, därefter får det vila i ytterligare ett år på flaska innan det anses moget för marknaden.

Vi kan konstatera att här är ett vin utan torkade druvor och inga ekfat inblandade. Vi får ett vin med en härlig friskhet och "renhet". Det här är en stil som jag finner både god och charmig. Vinmakaren litar på den fina druvjuicen och låter den spela huvudrollen.

En intensiv doft där frukten står i centrum. En mix av såväl röda som mörka bär, men visst finns det lite finstämda örter och en viss kryddighet också. På sluttampen kommer det också såväl steniga som lite kritiga mineraler.

I munnen har det en fin friskhet. Väldigt piggt. Smakerna är välutvecklade och med en bra intensitet samtidigt som vinet känns slankt och drickvänligt. Mörka körsbär som med syran från röda krusbär och röda vinbär ger en svalkande känsla. Några små nypor örter och kryddor ökar på komplexiteten.

Ett enkelt, okomplicerat och drickvänligt vin till lite enklare pastarätter, men också svalkande de ljumna sommarkvällarna.

Betyg 4-

På SB kostar vinet 222 kr.

2016 Di Fatto Monferrato Rosso från Trinchero

Dessa kulna och gråtrista dagar, som vi haft ett överflöd av i november och december här på Västkusten, behöver ibland förgyllas med att göra vardagen lite festligare. Det fick bli en hemstånkad korv och rotsaksstomp och en flaska rött vardagsvin, som fick lyfta den här dagen.

Familjen Tacchino har i mer än tre generationen hållit på med vinframställning. Vi befinner oss i Monferrato i Piemonte.  Vinet är gjort på en blandning av Albarossa, Cabernet Sauvignon, Barbera och Dolcetto. Proportionerna har jag inte lyckats få fram. Genomsnittsåldern på vinstockarna ligger runt 40 år. Druvorna vinifieras var för sig i ståltankar. Efter jäsningen blandas vinet och får sedan ligga på 225 hl stora ekfat.

Jag har tidigare druckit och bloggat om årgångarna 2010, 2012 och 2015, så vill du veta mina tankar om dessa årgångar är det bara att klicka på respektive årtal.

Vårt korta omdöme blir:

Ett gott och trevligt vin. Rätt så okomplicerat. Massor av charm. Fyllt av värme och mörk frukt.

Färgen går i en mörk rubinröd ton med några violetta stråk.

Doften börjar med jord och läder innan de mörka bären tar över, men det finns också lite instick av något rödare bär. Örter, lite kryddor, aningens olivspad, diskreta kaffetoner, choklad och unset vanilj kan vi också notera.

I munnen känns vinet mjukt och runt, men med en trevlig syra och en god portion mjuka och behagfulla tanniner.

Vid den första lilla klunken kan vi omedelbart bocka av de mörka bären: körsbär, björnbär, svarta vinbär och plommon, men det finns också ett litet inspel av röda bär typ tranbär. Örter och kryddor ger tillsammans med rosor, kakao, svart te och svarta oliver vinet en angenäm komplexitet. Eftersmaken är medellång med tydliga spår av fathanteringen: kaffe, choklad, lakrits och vanilj. Detta är inget som stör oss.

Betyg 3++

Ett riktigt hyfsat vardagsvin som faktiskt sprider både glädje och värme. Gott är det också. Priset på SB är 159 kr, vilket måste anses som ett riktigt hyfsat pris för ett vin med den här kvaliteten.

Enligt SB:s hemsida finns det ströflaskor kvar i 41 butiker.

2018 Finiere från La Chimera

 Den gråa november har övergått i en lika grå och trist december. Visserligen lyser adventsljusen upp det hela, men någon plusgrad och snålblåst skapar inte precis någon julstämning. Pandemin fortsätter att hålla ett järngrepp om oss. Inga vinprovningar, julbord eller middagar utan i stället social distansering. Vi kämpar på och försöker hålla ut. Det djärvaste vi vågar oss på är att utomhus, vid den tända elden, ha lite glöggparty med fyra goda vänner som lever som vi själva gör. Såklart råder det minst två meters avstånd emellan oss.

Annat var det för ett år sedan. Vi besökte Köpenhamn och då blir det alltid ett besök hos Fabio och Mie på den suveränt trevliga mat och vinbutiken Cibi E Vini. Vi träffade då den mycket sympatiske vinmakaren Stefano Turbil från La Chimera. Du kan läsa om det mötet här. Så klart köpte vi med oss ett par flaskor.

La Chimera är en liten vinproducent belägen i Valsusa-Chiomonte i den nordvästra delen av Piemonte inte så lång från den franska gränsen. Här startade Stefano sin verksamhet 2005 genom att hyra någon hektar vinfält och producera ett rött och ett vitt vin. Nu, 14 år senare, äger han drygt 3 ha och producerar runt 10 000 flaskor med ambitionen att inom några år kunna tillverka 15000-18000 flaskor. Vinfälten ligger på branta sluttningar och kräver mycket manuellt arbete. Odlingsmetoderna är organisk/biologiska och just nu befinner han sig i en certifieringsfas. 

Ett av dom vinerna som fick följa med oss hem var just det här vinet.

Finiere är ett vin som är gjort uteslutande på den röda druvan Avanà. Druvorna kommer från ett vinfält med samma namn som vinet beläget runt 750 m över havet. Druvorna avstjälkas. Pressas tämligen omgående och genomgår en maceration på 7-10 dagar. Spontanjäsning på ståltankar, där vinet får ligga kvar i cirka sex månader innan det buteljeras. Ingen tillsats av svavel.

Färgen går i en ljus rubinröd ton.

Ett vin som för mina tankar till en bättre Beaujolais.

I den friska doften hittar vi en hel drös röda bär, några örter, sand och grus, lite rosor och aningens nötter.

Ett rätt så slankt vin med en härlig friskhet och i en lättsam framtoning. I smaken återkommer de röda bären från doften i form av jordgubbar, hallon, tranbär och något lingon. En försiktig liten örtighet noteras liksom den steniga mineraliteten. I eftersmaken finns det mera röda bär, rosor och aningens mandlar. Här finns en stor och vänlig syra. Tanninerna finns där och smånafsar i munhålan på ett förtjänstfullt sätt.

Ett riktigt gott och trevligt vin, som gjorde sig utmärkt till våra pannbiffar på vildsvinsfärs.

Betyg 4-

Vi betalade 135 DKK för ett år sedan. Just nu finns vinet inte på "Bolaget", men dyker det upp så är det absolut köpvärt.