Gemma Barolo

Dagen efter den omilda tandläkarbehandlingen, för tre veckor sedan, slog ett behov av Barolo till. Snabbt ner i källaren och upp med en sort som jag tidigare inte druckit. Minns inte varför jag egentligen köpte den här. Måste förmodligen ha varit ett spontaninköp vid ett besök i Nordstans Vnkällarbutik på hösten 2009. Flaskan har blivit liggande, kanske delvis på att intresset föll drastiskt efter att ha läst det här inlägget från bloggen Goda Vinare.

2004 Gemma Barolo

Cantine Gemma grundades 1978 av Silvano Piacentini och består av 16 ha i Serralunga och Montforte d´Alba.


Det doftar av körsbär, en hel del vildhallon, lite rosor och en lätt kryddighet på slutet. Inte alls oävet.

Smaken går lite i samma stil med mogna röda bär och med en syra som fortfarande har en hyfsad pigghet. En lätt blommighet bestående av violer och rosor ligger där hela tiden i bakgrunden. Avslutet är medellångt och alldeles i sluttampen känns lite örter och kryddor. Tanninerna finns men är så avrundade och mjuka de kan bli.
En ganska enkel och snäll Barolo. Lättdrucken och mycket tillgänglig just nu.
Jag ser att jag betalade 298 kr på Bolaget, då jag inhandlade den. Även om vi tyckte den var hyfsat god, så känns priset i överkant. Speciellt när man för 125-179 MUK kan köpa en minst lika god om inte godare barolo (Cascina Cuccu) hos
Carlo Merolli

Betyg 3+

Detta var vår enda flaska. Den som ligger på några stycken ska nog börja tulla av sitt förråd för så mycket bättre tror jag inte att den här blir.

2003 Pajé, Roagna

Det här är ett vin som tog bloggosfären med storm för kanske fyra/fem år sedan, men det senaste året har det inte skrivits så mycket om årgång 2003 eller någon annan årgång av Pajé. Själva har vi lämnat smått lyriska noteringar 2011, 2012 och 2013. Alla om just årgång 2003. Vi drog tidigt (alltför tidigt) korken ur en 04:a. Vad vi skrev om 04:an för två år sedan hittar du här.

Nå vad finns det då att säga om 03:an som ännu inte kommit på pränt? Egentligen ingenting.
Det hela kan egentligen sammanfattas som På Roagnas 2003 Pajéfront intet nytt.
Det är väl ett betyg så gott som något, då inte en enda bloggare anmält en avvikande åsikt.
Här är komplexitet och elegans parad med skön friskhet, behagfulla tanniner och ljuvligaste körsbärsaromer.

Fortfarande gäller att vinet måste luftas ordentligt för att kunna spela ut hela sitt register.
En snabbtitt på SB:s hemsida visar att där finns årgång 2005 till priset av 401 kr och årgång 2007 till 481 kr.
Vi har fortfarande ett gäng 03:or och 04:or i källaren köpta på Bolaget för 399 kr. 05:an fick vi två flaskor av, då vi köpta en Roagnalåda med diverse läckerheter.

Betyg 5

Eugenio Rosi Poiema

Vid ett av besöken hos Cibi e Vini i höstas fick jag med mig en flaska Poiema från Eugenio Rosi. Jag drack för två veckor sedan deras Cabernet Franc. Efter att ha hyllat det vinet, så kändes det dags att testa nästa vin. Ingvar skrev om 08:an för två år sedan.

2010 Poiema, Eugenio Rosi.
Du som vill veta mer om producenten klickar här.

Poiema är gjort på druvan Marzemino till 100%.
Vinet får jäsa två gånger och vid den andra jäsningen tillsätts torkade druvor. Dessa har legat för torkning i ca 30 dagar och utgör runt 30%.
Vinet har sedan fått ligga mellan 12 och 18 månader på en blandning av barriquer och 500-litersfat av körsbärsträd och kastanjer.

Färgen är mörkt blåröd med lite violetta stråk.

Här finns en härlig frisk och fruktig doft. Det vimlar av olika bär: björnbär, vildhallon, blåbär, körsbär och aningens svarta vinbär. Efter ett tag i glasen kommer det fram lite viol, nötter och järnrost.
Smaken är frisk och pigg med rejält tryck i frukten.
Tanninerna är mjuka och riktigt civiliserade, men ändå med ett visst bett. En bra syra skänker vinet den där härliga friskheten som behövs i viner med så mycket härlig frukt som det finns i Poiema. Eftersmaken är hyggligt lång och där smyger sig lakrits och en blyg viol fram emellan de olika bären.
Gott till den pastan vi åt, men klarade sig alldeles utmärkt på egen hand.
Återigen ett tilltalande vin från Eugenio Rosi.

169 DKK kostar vinet hos Cibi e Vini.

Betyg 4

Thörnströms Kök på Vinets Dag

Den 22 januari inföll tydligen Vinets Dag. Vintankar behöver inte någon särskild dag för att dricka vin eller för att dricka något särskilt "fint" vin. Våra tankar ligger farligt när de som Ingvar uttryckte på Billigt Vin i förra veckan. Med andra ord följer vi helt enkelt den danske vinhandlaren Carlo Merollis ord "Man ska drikke det man har lyst til".

Våra goda vänner M och G från Stockholm var på besök i Göteborg. Hustrun tillbringade tisdagskvällen på Göteborgs Operan i deras sällskap medan jag själv var upptagen med ett styrelsemöte den kvällen. På onsdagskvällen åt vi en fantastisk måltid på Thörnströms kök. Vi valde den lilla avsmakningsmenyn med tillhörande vinpaket.

Avsmakningsmeny

Vid val av denna meny ser vi gärna att alla i sällskapet njuter samma meny.

• Lökbakad marulk med citrusemulsion och vattenkrasse
• Halstrad pilgrimsmussla med jordärtskockscréme och Champagnevinegrette
• Pocherad hälleflundra med ansjovisbakad fänkål och syrad äggulacreme
• Variation på spädgris med rostad palsternacka och vinteräpplesky
• Ostkaka med fruktbrödskrutong och rönnbärsgelé
• Morotsdessert med yoghurtsorbet och Svensk lakrits

• Menypris:825kr
• Vinmeny:675kr
• Ölmeny:445kr
• Alkoholfri meny:325kr

Det ska sägas att portionerna är inte stora, vilket jag är synnerligen tacksam för, mätt blev jag så det räckte ändå.
Här följer en bildkavalkad över de viner som ingick:

Kanske kvällens mest uppskattade vin. Så mycket Riesling!!

Väldigt diskret doft och smak. Pilgrimsmusslan och
jordärtskockscrémen fick verkligen chans att briljera

Riktigt gott och med ett kryddigt örtavslut.
Perfekt matchning med den ansjovisbakade fänkålen.
 

100% Tempranillo från Toro (någon mil öster om Zamora) i NV Spanien.
Ett vin från familjen Garcia (Mauro och Aalto).
Rejält tryck i de mörka bären och civiliserade tanniner.
Visst finns här lite vanilj och rostade ekfat. Fin avslutning med härlig lakrits

Citrus, blommor, exotiska, frukter och en underbar ton av honung i
avslutningen. Friskt!

En svensk avslutning i äpplets tecken.

2010 Chateuneuf-du-Pape, Signature. Domaine La Barroche

Det här vinet drack vi förra helgen, då vi på lördagen åt en älggryta. Vinet och maten passade som hand i handske. Det är drygt två år sedan vi senast drack Signature. Då var det 2007,2008 och 2009.  Du hittar våra noteringar här.

2010 Chateuneuf-du-Pape, Signature. Domaine La Barroche

Druvblandningen är 66% Grenache, 13% Mourvedre, 11% Syrah, 6% Cinsault  och 2% övriga sorter. Grenachen har legat 18 månader på foudres (100hl träfat) medan Syrah och Mourvedre har legat på begagnade barriquer.

Det är en underbar doft som slår emot oss. Just den där trevliga blandningen av mörka och röda bär, som vi är så förtjusta i, är det som allra först når oss. Efterhand tillkommer en pinjedoft, en hel del örter och kryddor, som  får oss att tänka på våra cykelturer i Provence. Det finns också en svag blommig ton av lavendel, lite söt piptobak och aningens lakrits.
Våra höga förväntningar kommer inte på skam.

Vi tar en rejäl klunk och låter vinet virvla runt i munhålans alla skrymslen. En härlig komplexitet med en radda finstämda smaker kan vi känna. Gott så in i bänken!! Egentligen räcker det så, men nu tar vi lite mindre klunkar och försöker sätta ord på det vi känner.
Bärkompotten som finns där och på något sätt utgör ryggraden i vinet är en blandning av björnbär,blåbär, skogshallon och jordgubbar. Syran som är påtaglig för tankarna åt frostnypna slånbär och det är nog den som ger vinet dess ungdomlighet. Gott om örter och kryddor. Tanniner som biter lite försiktigt på ett mycket belevat sätt.
Och eftersmaken? Ljuvlig helt enkelt! Här kommer det fram lakrits, mörk choklad och aningens viol.

På etiketten står det 15 %. Det tror vi inte på. Den alkohol som finns är helt inlemmad i frukten.


På Systembolagets hemsida kan vi se att det finns lite olika årgångar kvar av detta utomordentliga vin.

Betyg 5

Radoar Loach vs Zweigelt

Innan vi besökte Gambero Rosso Eventet i förra veckan hann vi med ett snabbbesök hos Fabio och Mie på Cibi e Vini. Vi fick hjälp med att välja några flaskor vi tidigare inte testat från en producent vi bara läst om och på en druva där vår kunskap mer eller mindre är obefintlig. Det är därför vi drar korken ur de här två flaskorna.

Radoar.
Detta är en ekologisk odlare i Sydtyrolen några mil från den Österrikiska gränsen. Namnet Radoar nämns redan på 1300-talet. Loggan, hjulet med de åtta ekrarna, symboliserar livets kretslopp, där allt utgår från solen i mitten. Vingårdarna ligger på en höjd av 900 meter över havet och drivs av Edith och Norbert Blasbichler

2012 Zweigelt

Italienska Viner skrev om vinet i somras. Jag tror minsann det är första gången vi provar ett vin på druvan Zweigelt.

Färgen är ljust blålila.

Vi möts av en doft av röda bär, en viss jordighet och en mineralaktig arom. 

I munnen känns vinet ungt och slankt med en fin syrlig, röd bärfrukt. Lite kryddor och mineraler kan vi också notera. Jordigheten återkommer i smaken och förvirrar oss något. Tanninerna känns, men håller sig lugna och är välpolerade. Ett enkelt vardagsvin, som inte riktigt får oss att tända till.

Betyg 3

2011 Loach

Billigt Vin skrev om det här vinet på senhösten 2013.

Vinet är gjort på 70% Zweigelt och 30% Pinot Nero. Vinet har fått jäsa på tankar av rostfritt stål och sedan fått ett år på gamla ekfat.

Färgen är rubinröd i en mycket mörk ton.

Det doftar av en blandning av mörka och röda bär, mest mörka. Här finns lite triggande kryddor, aningens blommor (viol) och lite järnhaltiga mineraler. Doften känns mer ren och är betydligt angenämare än doften i den rena Zweigelten.

I gommen får vi ett vin som utstrålar ungdomlighet. Hyggligt slankt. Det finns en bärkompott, mörka bär spetsade med lite jordgubbar, som känns väldigt tilltalande. Syran är pigg och alert utan att för den skull kännas vass. Fina kryddor spetsar intycket. En viss strävhet känns i den medellånga eftersmaken.

Ett inte alltför avancerat vin, som tilltalar oss med sin ungdomliga frukt. Ett vin som passar bäst ihop med mat.

Betyg 3+

 

Båda vinerna är som jag skrev i ingressen köpta i Köpenhamn hos Cibi e Vini. Zweigelt kostade 105 DKK och Loach 125 DKK. Två intressanta viner, där druvan Zweigelt spelar huvudrollen. En druva jag inte druckit förut och som jag blir lite mer nyfiken på. Två viner för vardagsmaten och ytterst rimligt prissatta. Speciellt Loach fick jag ett gott öga till.



Veckans Amarone: Vivianis enkla!

I söndags blev amaronesuget akut. Vi valde en amarone från av våra favoritproducenter. Vi plockade upp en 05:a ur källaren.

2005 Amarone della Valpolicella, Viviani.
Vi har skrivit om Vivianis åtskilliga gånger, så den här gången lämnar jag bara en länk så kan den som vill veta mer läsa här.  Och lite mera här
Vi har den här kvällen valt den lite enklare av deras två amaroneviner, men oj, oj,oj som den visar upp sig idag.

Druvblandningen är 70% Corvina Veronese och 30% Rondinella. Vinet har fått en uppfostran på 225 l ekfat i 24 månader och därefter ett år på flaska.

Två timmar innan det är dags att njuta av vinet drar vi ur korken. Vi dricker halva flaskan på söndagen och resten på måndagen. Just det här med att ge amaronevinet ordentligt med luft kan inte nog poängteras. Vinet var precis lika bra båda dagarna.

Direkt vi upphällningen möts vi av den typiska amaronedoften d v s söta mörka körsbär, lite örter och kakao. Efterhand tillkommer mer nyanser som aningens torkad frukt, blåa plommon och ännu mera mörka körsbär. Det här är ljuvligt och retar våra sinnen.
I gommen får vi ett moget amaronevin som känns både fylligt, runt och mjukt. Söta mörka körsbär, torkad frukt, lite katrinplommon och mörk choklad. En riktigt lång eftersmak där det finns lite russinnyanser och då med betoningen på lite, men också den där lilla bittra tonen av riktigt mörk choklad. Syran är fortfarande småpigg och tanninerna mjuka, lena och runda. Ytterst balanserat och strukturerat.



Vi hade glömt att den vanliga amaronen från Viviani kunde vara så här god! I ett helt perfekt drickfönster just nu. Detta var vår sista flaska. Du som har en 2005:a hemma, så rekommenderar vi "korka upp under 2014". Den kan omöjligt prestera bättre än vad den gjorde idag.

Betyg 4++

Gambero Rosso 2014. Del 3

I närheten av Monferrato hittas den här pärlan. Luigi Tacchino bjöd på tre viner.
Ett vitt vin Gavi 2012. Druvan är Cortese. Enkel och rättfram.
Två röda viner bjöds det också på och där charmades jag av deras Dolcetto Di Ovada 2011. Druvan är Dolcetto del comune di Lerma e Castelletto d’Orba. Jäst på ståltankar och sedan lagrats nio månader på ståltankar. Slankt och friskt med lätta tanniner och härlig frukt gör det här vinet lättdrucket, men ändå matvänligt-
Jag testar gärna det igen.

Deras Barbera del Monferrato med namnet Albarola från 2011 blev jag också nyfiken på. Kanske lite snällt och inställsamt, men samtidigt med en frukt som tilltalar mig. Bra syra och inte så mycket i tanninväg, men ändå något som lockar.

Ettore Germano bjöd på en mycket smakrik Langhe Riesling "Hérzu" 2011".  Ett vin väl värt att kolla upp lite nogrannare.
Barolo Ceretta 2009 lovar en del gott. Den här vill jag definitivt smaka mer av.
Barbera d´Alba Vigna della Madre 2011 är en barbera fullt tillgänglig idag och med härliga körsbär, plommon och aningens blommor. Ja tack, jag tar gärna en klunk till.

Acconero är en producent som har sin verksamhet runt Vignale Monferrato någon mil nordost om Asti i Piemonte. Tre viner smakade jag:
Giulin 2012. 100% Barbera
Bricco Battista 2010. 100% Barbera
Centenario 2010. 100 % Cabernet Sauvignon
Min favorit var Bricco Battista med en varm, röd frukt, lite kryddig och bra längd.

Vi gör en sväng till Salento, Apulien.
Ett vitt vin på druvan Fiano, ett rött på Negroamaro och ett annat rött på Primitivo.
Första gången jag smakade ett vin på druvan Fiano. Ganska tilltalande. Detta måste utforskas vidare.
Av de röda föredrog jag Negroamaro. Mörk, solvarm frukt, rejält med kryddor och en del fat. Tanniner som biter, men på ett anständigt sätt.




Lucia Fontana från Cantina Produttori Di Cormòns presenterade två vita viner. Vi är nu i det nordöstra hörnet av Italien i Friuli,inte så långt från gränsen till Slovenien och bara ett par mil från Adriatiska havet. Det här är ett kooperativ med över tvåhundra vinbönder. Lucia berättade entusiastiskt om deras projekt "The Vineyard of the World" och "The Wine of Peace". Du kan läsa mer här.

Isonzo Pinot Grigio 2012.
En trevlig liten aromatisk doft av äpplen, örter (kamomill) och ananas. Dofterna går igen i smaken men får nu sällskap av lite nötter.

Collio Friulano 2012 är gjord på druvan Tocai Friulano. Frisk i smaken. Citrus, gröna äpplen, örter och med en liten blommig touch och rostade nötter.

Två enkla men ganska trevliga viner. Speciellt Collio Friulano blir jag nyfiken på och testar den gärna lite mer ingående.


Två utställare från Sardinien var också närvarande.

Jag fastnade för producenten Pala. Dom visade upp två röda viner som var helt OK.
Cannonau di Sardegna Riserva 2011. Vinet är till 100% gjord på druvan Cannonau. Vinet har fått åtta månader på fat av cement och rostfritt stål innan det tappas på flaska. Intensiv rödfruktig smak parad med en del örter. Lite enkel kanske, men frukten och syran ger vinet en viss karaktär.
Monica di Sardegna I Fiori 2012
Gjord på druvan Monica till 100%. En helt ny erfarenhet för mig. Aldrig hört talas om den här druvan. Ungt, enkelt, slankt, ganska snällt och mjukt vin med röda bär, hygglig syra och små, snälla tanniner. Till vardagsmaten t ex grönsakssoppa, köttsoppa eller liknande. På SB finns ett vin på druvan Monica.

Jag avslutar med ett vin som tog mig med storm och överraskning. Ett sött vin från Umbria. Producenten heter Barberani och vinet är gjort på druvorna Grechetto och Trebbiano Procanico.
Vi fick smaka årgång 2008 och 2010 av Orvieto Classico Muffa Nobile Calcaia.
Det är verkligen något för gottegrisarna. En elegant söt smak med honung, saffran och lite kryddor. Vilket djup!
Men också med en friskhet som inte gör det sliskigt.Vilken lång eftersmak! Ge mig lite Foie Gras eller varför inte en riktig skiva smakfull getost!!

Ja, ni hör hur det låter. Bara så gott!!!

Gambero Rosso 2014. Del 2

En väldigt intressant producent verkade Donatella Cinelli Colombini vara. Förutom att vinerna imponerade så fanns här ett stort engagemang för kvinnor i vinbranschen. Dom har dessutom upptäckt en gammal druva som dom värnar om Foglia Tonda. Någon importör vare sig i Danmark eller Sverige verkade dom ha.

Två vingårdslägen förfogar man över. Fattoria del Colle i Trequanda mellan Chianti och Doc Orcia och Casato Prime Donne i Montalcino. På den senare vingården är alla vinmakarna kvinnor. Du som vill veta mera klickar här.
De båda vinerna från Fattoria del Colle:
Leone Rosso Doc Orcia 2010 på blandningen 60% Sangiovese och 40% Merlot och Il Drago e le 8 Colombe 2010 på 60% Sangiovese, 20 Merlot och 20% Sangrantino var båda trevliga med bra syra, fin frukt, god struktur och dessutom välbalanserade.
Dessa är väl värda att kollas upp lite mer!

Brunellon, deras Riserva 2008, ger vi högt betyg omedelbart. Här fanns en härlig körsbärsfrukt, lite andra röda bär och örter i både doft och smak. En friskhet i syran parad mer väluppfostrade tanniner imponerade verkligen på mig.

Fattoria di Felsina är en producent, vars viner också finns på det svenska Systembolaget. Stabila trevliga Chiantiviner med bra bett i tanninerna. Alla tre är gjorda på Sangiovese till 100%.
Fontalloron (2009) var den som attraherade mig mest. Alla tre kändes unga och har nog framtiden för sig.

Ett hyggligt mousserande rosévin bjöd dom också på. Gjort på druvorna 50% Sangiovese, 30% Pinot Noir och 20% Chardonnay. Friskt och med trevlia röda bär, citrus och aningens örter i avslutningen.

Någon mil öster om Ascoli i Marche hittar vi producenten Velonesi.
Den lite udda druvan Lacrima (odlas bara i Marche) hittar vi i deras Querciantica Superiore från 2012. Inget vin man förhåller sig neutral till. Antingen älskar eller hatar man det. Jag kan uppskatta den parfymerade doften och smaken av rosor, violer och mörka bär.
Roggio del Filare 2009 på 70% Montepulciano och 30 % Sangiovese är något helt annat. Björnbär, mörka körsbär och piffiga kryddor tillsammans med en vital syra och väluppfostrade tanniner gör det här till ett trevligt matvin (gärna grillat). Finns på "Bolaget".

Sicilien representerades av Cantine Rallo. Vi hittar dom någon km söder om Marsala på den sicilianska västkusten.
Il Principe 2012 gjord på 100% Nero d´Avola. Mjukt och runt med snälla tanniner. Svarta vinbär, skogsbär och lite örter. Inget som jag riktigt går igång på.

Då gillade jag deras vita vin Bianco Maggiore 2012 betydligt mer. Druvan är Grillo till 100%. Här finns ingen ek inblandad.
Ordentligt med citrus, lite tropiska frukter och en fin mineralitet tillsammans med en bra syra gör det här till ett härligt sommarvin.

Tre viner från Falesco i Lazio.
Montiano 2011 är gjord på 100 % Merlot.
Tellus 2012 är gjord på 100 % Syrah
Vitiano 2011 är gjord på lika delar Merlot, Cabernet Sauvignon och Sangiovese.
Min favorit bland dessa tre är Montiano. Lite ung, men något år i källaren och jag tror att detta blir riktigt bra. Körsbärsfrukt, lite blåa plommon och kryddor tillsammans med en bra syra och tanniner som just nu gör lite väsen av sig. Lovar gott!



Jag hoppas verkligen att Donatella Cinelli Colombini hittar sin importör i Sverige/Danmark. Deras viner och då särskilt Brunellon är något jag gärna dricker mer av.

Gambero Rosso 2014 i Köpenhamn. Del 1

I onsdags var det så dags för Vintankar att gå upp i ottan och sätta sig på tåget till Kongens By. Gambero Rossos Roadshow hade nått Köpenhamn. Jag var på motsvarande föreställning förra året, vilket resulterade i två blogginlägg som du kan läsa om med start här.

Strax efter kl 12 stegade jag in på Moltkes Palae på Dronningens Tvaergade 2 och blev registrerad som Giornalista. Det var 32 utställare som hade 3 viner vardera. Nu provade jag inte alla, men väl drygt tjugo producenter fick jag en pratstund med under de fyra timmar jag var där. Ni förstår själva att mycket spotta blev det. Det är också svårt att föra ordentliga anteckningar, men lite noteringar gjorde jag och med hjälp av fotona (inte alltid så lyckade) dyker minnesbilder upp.

Jag började med att prova två Prosecco från Villa Sandi.
Det här är en producent som säljer runt 3,5 miljoner flaskor.
Millesimato var den som föll mig bäst i smaken. Frisk i smaken med fina gula äpplen och lite citrus. Lättdrucket. Inte så avancerat eller komplext, men gott. Priset enligt deras hemsida är 8,5 euro
Den som är nyfiken på att veta mer om Prosecco rekommenderar jag att klicka in på bloggen Billigt Vin. Ingvar lämnar en grundläggande och utförlig beskrivning om vad Prosecco är för något.

Det fanns fyra producenter från Valpolicella.. Jag besökte dom alla och smakade deras Ripasso och deras Amarone.

Jag fick en lång pratstund med den genomsympatiske Anja Geirnaert. Sommarens Valpolicellaresa fick också klartecken för ett besök på den berömda vingården La Poja.

Tre viner visade dom upp. Deras Amarone från 2009 kändes väldigt ung, men också mycket lovande. Blir nog lika bra som jag tyckte 2006 var för ett år sedan. Funkar riktigt bra till viltgrytor.
Kraft och elegans på en och samma gång. Dagens bästa amarone!

Två viner från Toscana fanns också med.
Sondraia 2010.
70% Cabernet Sauvignon och lika delar Cabernet Franc och Merlot.
Den här behöver minst ett par år i källaren för att komma till sin rätt.
Lovande. Vad jag tyckte om 2008 kan du läsa här.
Brunellon (San Polo) från 2007 var riktigt bra. Tillfälligt slut hos SB, men den har jag satt under bevakning.

F.LLI.FARINA
Vi hittar den här producenten några km öster om byn Pedemonte i Classicomorådet..
Deras Ripasso Montecorna 2011 smakade som alla andra ripasso. Mjukt, lättdrucket och lite inställsamt.
Deras enkla Amarone 2010 var just enkel och saknade det djupet jag vill ha. Finns på SB.
Amarone Montefante Riserva 2007.
Det här var något helt annat. 70% Corvina, 20% Rondinella och 5% vardera av Molinara och Dindarella. I en gammaldags stil. Den här testar jag gärna en gång till.

F.LLI. RECCHIA
Den här producenten håller till någon mil norr om Negrar på dalgångens västra sida.
Ripasso Le Muraie 2010. Den andra jäsningen har gjorts ihop med rester från deras Recioto, vilket skapar en lite annorlunda ripasso.
Dom gör två amaroneviner. Deras basvariant Masua di Jago 2010 känns enkel utan något riktigt djup och också lite syltig.
Ca´ Bertoldi 2006 däremot kändes elegantare mer välbalanserad och med en härlig fruktkoncentration. Riktigt bra!

Den sista Venetoproducenten jag besökte var Monte del Frà.
Den huvudsakliga verksamheten ligger i byn Custoza, någon mil sydost om Gardasjön. Här görs ett vitt vin Cà del Magro 2011 på druvorna 40% Garganega, 20% Trebbiano Toscano, 5% Tocai Friulano, 10% Cortese, 10% Chardonnay-Riesling Italico-Malvasia and 15% Incrocio Manzoni.

Det doftar av gröna äpplen, exotiska frukter i en småblommig stil. Smaken är frisk, krispig med citrus, örter och gröna äpplen som främsta attribut. I eftersmaken kommer aningens honung och mera örter fram. Inte alls så tokigt och väl värt att testas ordentligt.

Dom har också en vingård "Lena di Mezzo" i utkanterna av Fumane, där dom tillverkar två Amaronevarianter, Ripasso, Superiore samt en basvalpolicella.
Ripasson var mjuk, snäll och lite inställsam. Inget för mig.
Det var deras instegsamarone som presenterades. Den är gjord på 80% Corvina och Corvinone samt 20% Rondinella. Det var årgång 2008 som det bjöds på. Doften är starkt präglad av mörka körsbär, plommon och aningens örter i en liten spritig ton.
Smaken är mjuk med tydliga körsbär och plommon i sprit. Mjuk med lite söta drag som balanseras upp av örter, mörk choklad och toner av mocca. Denna står jag över.


Vi sammanfattar detta som att återigen får vi bekräftat att när det gäller amarone så går det inte att fuska och göra billiga varianter.
De instegsamarone eller budgetamarone som det bjöds på höll inte måttet. Däremot så var Farinas och Recchias "prestigeamarone" riktigt trevliga och väl värda att testas ordentligt. Allegrinis amarone stod i en klass för sig.

Roccolo Grassi Superiore

SVT visar Idrottsgalan med Jerringprisutdelning. TV 4 sänder Sveriges första match i Handbolls EM. Nog finns det sportprogram i tv-utbudet. Vi zappar lite emellan. Innan sändningarna börjar blir det en rask promenad i en liten lätt snöyra. Säsongens första här på Västkusten.

Ackompanjemang till TV-tittandet blir en Valpolicella Superiore från Roccolo Grassi. Min favorit bland alla Superiore jag druckit. Årgång 2007 kan du läsa om här, årgång 2008 här och här, 2005 här och 2004 här.

2005 Valpolicella Superiore, Roccolo Grassi
Idag levererar inte den här flaskan som den brukar göra. Visst är det gott, bättre än dom flesta andra Superiore, Ripasso och budgetamarone vi druckit, men det här är ett vin vi vanligtvis ställer oss upp och gör vågen för alla dagar i veckan. Vi misstänker att åldern börjat ta ut sin rätt.

Färgen är lite mer brunröd än vad vi är vana vid.

Doften är stor, men inte lika mäktig som andra flaskor vi druckit.Visst finns här de mörka körsbären, den torkade frukten och örterna. Den lilla moccatonen är intakt. Det är dock inte i doften den stora skillnaden ligger.

Det är när vi smakar på vinet, som vi noterar att den briljanta friskheten är nedgraderad till bra och trevlig friskhet. Smaken karaktäriseras fortfarande av söta mörka körsbär, mörka plommon, lite torkar frukt och en del örter. Eftersmaken domineras av lakrits. Den är betydligt mer tongivande nu än vad vi känt i någon annan RG flaska. Lite tanniner finns det kvar, alldeles mjuka och lena, men klart på retur.
Summa summarum:
- lite mindre friskhet
- tanninerna på retur
- betydligt mer lakrits i eftersmaken

Låt mig också säga att nu är jag väldigt kritisk, nästan smågrinig och reagerar på minsta lilla nyansförskjutning. Har man med en stjärna som Roccolo Grassi att göra, som är bland det bästa som går att finna i Valpolicella, ja då får man också lov att vara lite petig.

Vi graderar ner vinet till en klar:
Betyg 4


Detta skrevs sent tisdagskväll, men blev inte postat förrän idag torsdag. Gårdagen gick i Italiens färger, med ett besök på Gambero Rosso eventetet i Köpenhamn. Det kommer att ta ett par dagar att sammanställa och smälta intrycken, men det kommer åtminstone två bloggposter om denna händelse.
Tydligen har det varit motsvarande event i Stockholm också, vilket gått Vintankar helt  förbi. Inte heller har vi fått någon inbjudan. Danskarna bjuder däremot in oss och eftersom det är såväl billigare som går fortare att ta sig till Kongens By, så föredrar vi att åka dit. Och så hinner vi besöka Fabio och Mie på Cibi e Vini.
Mer om allt detta de kommande dagarna.

2007 Valpolicella Superiore från Marion

I fredags tillbringade jag 90 minuter i tandläkarstolen för ett större ingrep. Något vimmelkantig anlände jag hem. Hustrun hade inhandlat pasta hos Aldardo. Det fick bli ordentligt med vin för att döva smärtorna efter tandläkarbedövningen. Först resterna efter Dolcetton, som jag skrev om igår. Vi fortsatte sedan med en Valpolicella Superiore. En gammal bekant till oss. Vi skrev om vinet för två år sedan. Du hittar våra noteringar här. Nu är det dags för vår sista flaska av den här årgången.

Marion är en producent vi gillar skarpt. Det är också en producent som drar till sig alltmer uppmärksamhet. Vingården ligger i de östra delarna av Valpolicella, i Marcellise-dalen.

Druvblandningen är 60% Corvina Grossa, 20% Rondinella, 10% Corvina Gentile och de återstående 10 procenten är blandningar av Croatina, Teroldego och andra druvor. 
Vinet är en blandning av en del druvor som fått ligga på torkning i upp till 40 dagar och en del lätt övermogna druvor.
Vinet har fått en uppfostran på ekfat i ca 30 månader.

Från glaset lyser en rubinröd färg med lite violetta stråk. Ut mot glaskanten överergår färgtonen till en lite mera brunröd nyans, vilket signalerar begynnande ålder.

Vi möts omgående av en stor och välbekant doft. Det är den friska körsbärsdoften som är vinets signum, men visst finns här också en del trevliga örter och ett litet floralt inslag. De 30 månader på fat har lämnar sina tydliga spår, för här finns det gott om fat. Dock inte så att vinet tar skada av det, dessutom är ju vi inte så känsliga för fatmarkörerna.
I gommen känns vinet runt och mjukt med en bra friskhet.
Mörka körsbär, en del skogsbär av det mörkare slaget, en viss kryddighet eller snarare örter, aningens blommor och så en liten jordighet som drar åt svamphållet (champinjoner).
Syran är fortfarande frisk. Tanninerna finns där fortfarande, men är mjukare än senast. Eftersmaken är hyggligt lång (över medel) och här blir det lite svarta vinbär som kompletterar den mörka frukten. En del toner av choklad och rejält med sötlakrits får vi på sluttampen.

Jag betalade ca 230 kr inkl frakt och skatt, då detta privatimporterades
Betyg 4

Det här vinet bör nog drickas upp under de närmaste två åren. Tanninerna har mjukats upp rejält och indikerar nu ett moget vin. Så länge syran är så frisk som nu så är allt i sin ordning.

Dolcetto d´Alba från Cascina Cuccu

När vi i höstas beställde vin från Carlo Merolli så slank det med en Dolcetto från Cascina Cuccu, vars Baroloviner hyllats av oss på Vintankar se bl a här och här. Det är fler bland vinbloggarna som gett denna Barolo goda vitsord bl a Billigt Vin och Finare Vinare och Italienska viner.

Barolon är ju som ni förstår lysande. Hur kan dom hantera andra druvor? En fråga som endast kan besvaras genom att testa. Vi köpte därför på senhösten en Dolcetto och en Barbera. Vi börjar med Dolcetton.

2011 Dolcetto d´Alba

Du som vill veta lite mer om producenten klickar dig in på Cascina Cuccos hemsida.
Vi har ett vin som till 100% är gjort på druvan Dolcetto. Druvorna kommer från vingården Vughera i Serralunga  d´Alba som ligger på en höjd av  420 m ö h.
Druvorna pressas och får jäsa i 5-6 dagar i en temperatur på 28 grader, därefter separeras den s k "dräggen" och vinet får jäsa i en lägre temperatur ytterligare ett tag. Ingen lagring på ekfat eller annat utan vinet är klart att avnjutas den påföljande sommaren.

En försiktig doft med tydliga inslag av skogsbär. Det finns också ett lätt blommigt anslag(viol och rosor) som når oss tämligen omgående. Vi känner också en diffus sötfruktig doft, men vad?

I munnen får vi ett slankt vin, som redan idag är lätttillgängligt trots sin ungdom. Vi känner smaken av skogsbär och lite ljusare körsbär. En frisk och behaglig syra som bär nyanser av fullmogna röda vinbär. Lite försiktiga tanniner noterar vi. Nypon och nyponrosor dyker upp på ett tidigt stadium.
Omedelbart är eftersmaken av det medellånga slaget, men efter någon timma i glaset blir den kortare. Samma fenomen inträffar även dag två. Vi drack vinet under två dagar och vinet förändrades inte nämnvärt under dessa två dagar.
Enkelt, lättdrucket, matvänligt och därtill gott.

Ett vin för vardagsbruk. Vi drack det till en Spagetti Bolognese och de var som gjorda för varann.
Vi köpte vår flaska från Carlo Merolli och betalade 85 MUK (DKK=SEK=NOK).

Betyg 3+

7-Otto-Nove, Cabernet Franc från Eugenio Rosi

Förra helgen drack vi ett vin vi gått och fingrat på ett tag.

7-Otto-Nove

Ingvar på bloggen Billigt Vin har skrivit ett mycket intressant inlägg om ett besök hos producenten Eugenio Rosi.

Det här är deras toppvin. Ekologisk odling har dom tillämpat i ett decennium eller drygt så. Vi befinner oss i Trentino i Vallagarina-området, någon mil nordost om Gardasjön.
Vinet är gjort på  Cabernet Franc från tre olika årgångar. Den här är gjord på 2007-2008-2009.

Färgen är riktigt mörk. En tät, djup mörkröd färg nästan blåsvart.

Ingvar lät mig prova det här blint (min svagaste gren) i höstas. Jag tyckte då doften hade bordeauxliknande inslag. Ungefär så även nu.
Det doftar av mörk frukt, framförallt svarta vinbär, men även lite blåbär och björnbär. Här finns också en del toner av cederträ, nyvässad blyertspenna och en liten, liten örtig anstrykning.

I munnen får vi ett mycket läckert vin. Vi välkomnas av härliga, mogna svarta vinbär. Väldigt sällan som jag stött på ett vin med en sådan här härlig svartavinbärs touch, men visst finns det mer mörka bär som blåbär och mörka körsbär. Här finns en fin frisk syra och viss finns det tanniner, men tanninerna är mjuka och lena.
En ganska så lång eftersmak, där det kommer fram lite mer örter, blåa plommon, cederträ och aningens lakrits. Och så ett slut med mera svarta vinbär. Gott! Läckert!
Vi gillar verkligen det här. Vi köpte vinet i våras av Cibi e Vini i Köpenhamn. Minns jag rätt så betalade vi 275 DKK. Nu heter vinet 8-Nove-Dieci d v s nu är årgångarna 2008-2009-2010. Preset är 285 DKK och vi fyller på vid nästa Köpenhamnsbesök

Betyg 4+