Årsdag med krabba och Cote de Léchet

Dags för ett litet jubileum. Idag(30/12) är det på året en dag sedan jag lade ut mitt första blogginlägg. Det handlade om ett amaronevin. Vill du, kan du läsa om det här. Detta är på något sätt signifikativt för oss på Vintankar, det är där ( i Valpolicella) vi har våra vinhjärtan.
Det blev ett inlägg under 2010 och under 2011 inklusive detta (som påbörjades 30/12 men blev klart 31/12) blev det 176. Nästan ett inlägg varannan dag. Nybörjarentusiasm?

Vi kände oss sugna på lite skaldjur. Ur frysen plockade vi fram tre krabbor.

Ur källaren plockade jag upp en nyinköpt chablis från Franska Bolaget.

2010 Chablis 1er Cru "Cote de Léchet".
Producent är Domaine de Malandes. Detta är ett litet familjeföretag som säljer det mesta av sin produktion på export.
Druvan är så klart 100% Chardonnay.
I glasen har vi ett vin med en blekgul färg. Den nyansen du får i utspädd fläderblomssaft.
Det doftar omedelbart av härliga citrusfrukter. En underbar friskhet. Efterhand dyker det upp toner av mineraler, våta stenar i ett sommarregn, sparris och lite snäckskal. Oj, det här var tilltalande.
Vi tar en klunk. Det är dags för gommen att få sitt. En härlig frisk och lite syrligt vin. Citrussmaken är det första vi noterar. Citroner och lime blandat med varandra. Lite gröna äpplen. Lite tropisk frukt ansluter, men endast varligt. Gott om mineraler och vi får känslan av skaldjursbankarna som vinrankorna växt på. Det här är ett lätt vin, som samtidigt känns elegant. Perfekt till skaldjur. Vinet har inga anspråk att placera sig i förarsätet utan är istället inne på att komplettera sältan i skaldjuren (krabborna).
Vi provade det här på en av Franska Bolagets provningsdagar i höstas. Vi fann vinet då tilltalande och beställde en låda där tre flaskor ingick. Vi borde beställt mer!!
149 kr flaskan betalade vi. Vi tycker vi fick mycket vin för dom pengarna.
Betyg 4.


Det har varit ett spännande vinår i bloggosfären för oss på Vintankar. Vi vill tacka för all uppmuntran och trevliga kommentarer vi fått under året.

Avslutningsvis vill vi önska alla våra läsare


GOTT NYTT ÅR!

Masi Campofiorin 2008

En gammal trotjänare har råkat ut för "wandering palate" dvs smakprefenserna vill ha lite mer spännande viner och viner med en egen själ. Jag drack en 04:a som jag skrev om här. Nu var det dags för en 08:a, som någon i bekantskapskretsen haft med sig. Vi har inga egna kvar.

Masi Campofiorin 2008.

Druvsammansättningen är 70% Corvina, 25% Rondinella och 5% Molinara.

Priset på SB är 105 kr.

Vi låter vinet få nästan en timma i glaset innan vi testar det. Färgen som lyser ur glaset är mörkröd. Det finns skiftningar som drar åt ett mörkblått håll.

Ingen stor doft men ändå tydlig. Vi känner körsbären, lite snällla kryddor och en behaglig kakao doft.

Trevlig och lite försiktigt tilltalande, men inget som triggar igång fantasin.

Första klunken signalerar smaker av mörka körsbär och beskedliga örter. Efter ett tag känns tydliga fattoner och en liten bitter mörk choklad. Eftersmaken är meddelång, körsbären kompletteras med lite mörka plommon och kryddorna blir tydligare. Tanninerna finns där och är väldigt tillmötesgående.

Ett pålitligt vin, som funkar bra till mat. Inte helt oävet på egen hand heller. På det stora hela ganska trevligt. Dock känns det ganska tillrättalagt och utan en egen själ.

Betyg 3

San Vito 2007 vs Monti Garbi 2007

Vi hade vännerna V och A på besök härom kvällen. Vi började med en halvflaska Billecart-Salmon till löjrommen. Vi drack den i höstas. Den var bra då och lika bra nu. Vill du läsa mer om detta så gör du det här.
Vi åt honungsglaserade revbensspjäll och till detta testade vi två ripassoviner från år 2007. Vill du veta mer om ripassoviner så rekomenderar jag läsning här.

San Vito 2007, Villa Monteleone.
En av mina favorit producenter i Valpolicella, som ni som läser min blogg säkert har förstått. Den här gången är det ripasson från 2007 vi dricker. Vi betalade 13 euro när vi köpte den på vingården

Från glaset lyser en mörkröd färg.
Vi känner doften av körsbär, lite örter och en liten rosenton.
Vi smakar och möts av en härlig frukt- och bärkompott: körsbär, vildhallon och björnbär. Lite senare stöter örterna till och lite trevlig mörkchoklad. Eftersmaken är ganska lång och det är i den man känner ripassons samhörighet med amarone dvs den torkade frukten ger sig tillkänna.
En fin syra är hela tiden närvarande och tanninerna finns där men är tämligen mjuka och finlemmade.
Ett trevligt vin som klarar sig på egen hand, men gör sig väldigt bra till våra honungsglaserade revben.
Vi minns 08:an från i våras som lite vassare.
Betyg 3+.

Monti Garbi 2007.
Detta har varit ett av de bästa och pålitligaste ripassovinerna i systembolagets sortiment. Producent är Tenuta Sant Antonio. Producenten gör två riktigt bra amaroneviner Campo dei Gigli, som är deras prestigeamarone samt en standardamarone, Selezione Antonio Castagnedi. Den senare är i mitt tycke den bästa amaronen under 300 kr, som finns på Systembolaget.

Druvblandningen är 70% Corvina, 20% Rondinella och 10% Osoleta.
Vi upplevde årgång 2008 som ett steg tillbaka när vi provade den i somras. Nu är det 2009 som säljs på SB. Priset är fortfarande 99 kr, men den årgången har vi ännu inte provat.

I glaset har vi ett vin med en mörkröd färg. Lite ljusare än San Vito.
Vi doftar och känner genast igen de typiska ripasso-körsbären. Doften är lite mörkare och dovare än Villa Monteleones ripasso. Doften kompletteras med lite örter och vanilj. Ingen stark påträngande doft utan lite mer servil.
Vi smakar och känner omedlbart de friska körsbären. Örterna finns i bakgrunden liksom vaniljen och chokladen. MG är något kortare i rocken än San Vito. Syran är fortfarande pigg och tillsammans med de mjuka tanninerna ger de en bra stadga åt vinet.
Vinet är bra nu och kommer inte att bli bättre. Årgång 2007 ska nog drickas upp inom ett halvår.
Betyg 3+

Även om dessa båda viner är lite olika till sin karaktär, så finner vi dom ändå jämngoda. Trevliga, enkla, raka och ärliga viner att förgylla vardagen med. Bra matviner, men fullt drickbara även på egen hand.

Fonseca Guimaraens 1988 Vintage Port

Vårt intag av port har minskats drastiskt under de sista 10 åren. Det är framförallt hustrun som inte längre är speciellt förtjust i port, men jag uppskattar fortfarande ett glas portvin. Den sist köpta flaskan är just dagens portvin, som inhandlades 2006 för 299 kr på Systembolaget. Innan dess köpte vi med jämna mellanrum en hel del port. Vilket gör att vi har ca 30 flaskor kvar i källaren. På årsbasis räknat går det åt 1-2 flaskor. Då jag är dryga 60 år så finns min kvarvarande konsumtion av portvin i källaren och några fler flaskor behöver inte inköpas.
Vi öppnar alltid en flaska på julaftonen för att ha till osten och chokladen under julaftonskvällen.
I år fick det bli ett portvin från sonens födelseår.

Fonseca Guimaraens Vintage Port 1988.

Firman startades redan 1822 av Manoel Pedro Guimaraens, som efter en politisk flykt från Portugal till England ett par år senare i ett tomt portvinsfat, fick firman att blomstra till ett av de mest betydande portvinshusen. Efter andra världskriget var man dock tvungen att sälja firman eftersom handeln och därmed kapitalet gått i botten. Trots att firman sedan dess ägts av Taylors har familjen Guimaraens fortsatt sitta vid rodret. Idag är David Guimaraens i sjätte generationen portvinshusets vinmakare, vilket innebär att man bibehållit den typiska stilen som utmärker deras viner och gjort dem kända och prisrosade världen över.

De årgångar som ”deklareras” går produktionen till Fonseca Vintage, men tack vare den stora efterfrågan av årgångsportvin som uppstod i början av 50-talet bestämde sig vinhuset för att släppa ett årgångsportvin då skördarna uppvisade tillräckligt hög kvalitet, utan att bli ”deklarerade” årgångar. Man lanserade då Guimaraens Vintage Port. Detta vin släpps generellt till försäljning när det nått den mognad då det anses färdigt att njuta, vilket normalt sett är efter 12-15 år efter skörd, vilket är något kortare mognadstid än för de deklarerade årgångarna.

Källa http://www.johanlidbyvinhandel.se/

Druvmixen är touriga nacional, touriga franca, tinta roriz, tinta barroca, tinta cão och tinta amarela.

De tre första druvorna dominerar.

Jag dekanterar drygt halva flaskan (dagens beräknade åtgång) någon timma innan vi sätter oss vid julbordet.

Vi har i glaset ett vin som lyser av en mörkröd färg, som övergår i tegelnyanser mot glaskanten.

Vi sniffar och möts av en förvånansvärd frisk doft ( vinet är ju ändå 23 år gammalt). Det första vi tänker på är mosade körsbär uppblandat med söta plommon. En viss eldighet finns där men inte alls störande. Det tillstöter lite russin, kryddor och lakrits. Lite överraskande och mycket trevligt.

Vi tar en liten klunk och låter den få några sekunder i gommen. Vi känner smaken av mörka körskbär, katrinplommon och en tydlig russinsmak. Ett mjukt och lent portvin. Eftersmaken är lång, söt (inte för söt) och faktiskt finns där en liten pepprig ton. Syrorna är fortfarande alerta och det känns förvånande att detta vinet är tjugotre år gammalt. På slutet tillstöter lite mörk choklad.

En trevlig port. Frisk, mjuk och inte för söt, som till och med hustrun gör tummen upp för.Riktigt bra till stiltonosten.

Betyg 4+.

Amarone, Campo San Paolo, 2001, Villa Monteleone

Hustrun och jag har en tradition som daterar sig till det sena 80-talet. Våra barn var då bara ett par år gamla. Vi var i full färd med att forma vår familjs jultraditioner. Den 23:e dec var alltid en lika hektisk dag: matinköp, sista städrushen, julpyntning, marsipankonstverk, skinka mm. När barnen äntligen var i säng, så fortsatte vi med julklappsinslagning och någon gång när den 23:e gick över till den 24:e var allt klart och vi fullständigt utmattade. Vi satte då på lite sakral julmusik tog fram stiltonosten, pepparkor och hällde upp ett ordentligt glas portvin. Nu var julen äntligen här och julefriden började infinna sig.Idag har vi det lite mindre jäktigt, men traditionen att lyssna på julmusik äta ost och dricka vin vid tolvslaget den lever vidare. Fast nu har parmesanen kompletterat stiltonosten och portvinet är utbytt mot ett glas amarone. Det är framförallt hustrun som ledsnat på portvinet och föredrar amarone istället. Vi har varit på amaroneprovningar där hon kan utbrista "portvinsvarning" och då vet jag att detta är inte hennes dryck.

Amarone "Campo San Paolo" 2001.
Producent är Villa Monteleone. Gården ägs och drivs av en fantastisk kvinna, Lucia Raimondi. Du som vill få hela hennes historia kan klicka här. Gården ligger runt byn Gargagnago. Vi har besökt henne tre gånger tillsammans med Clubamarone. Varje gång kan vi konstatera att i hennes trädgård (egentligen park) är man så nära paradiset det nu går att vara. Jag får en strof i huvudet av någon popsång från tidigt 70-tal "if paradise is half as nice". I år ska vi boka in oss en vecka på hennes B&B.
Villa Monteleone fick 3 glas i Italian Wine (Gambero Rosso) för första gången för sin Amarone 2005.
Det görs nu också en amarone på svenska ekfat i en speciell edition. Läs här.


Åter till Campo San Paolo 2001.
Druvblandningen är corvina, corvinone och rondinella. Druvorna har legat och torkat runt 120 dagar.
Det här är Villa Monteleones prestige amarone. Den har legat 36 månader på ekfat och sedan 12 månader på flaska innan den började säljas. Är jag rätt informerad så har ingen mer gjorts sedan 2001.
Detta är vår sista flaska.

Ur glasen strålar det en briljant klarröd färg. Ljuset från stearinljuset ger en väldigt läcker färgton (lila/purpur) mot glaskanten.
Doften är mäktig. Dov och mörkfrukt med körsbärstoner slår nästan knockout på luktorganen. Efterhand känns lite torkad frukt, russin och kakaotoner.
Smaken domineras av körsbär och krossade körsbärskärnor ger en ljuv liten bitterhet. Vi hittar också små nyanser av lite örter. Eftersmaken är lång och gigantisk, där tränger sig torkad frukt och russin fram och  som kompletteras med unset vanílj och en trevlig dos mörkchoklad. Syrorna är fortfarande förvånansvärt pigga och det ger en bra stadga till vinet. Smakmässigt drar det i väg åt reciotohållet, men inte alls den sötman. Tanninerna är sammetslena.

Ett komplext och elegant vin i sina bästa år. Underbart på egen hand och växer en dimension ihop med parmesanosten. Funkade OK till stilton och pepparkakor.

Sent på julaftonskvällen var det dags för nästa glas. Vi åt lite chokladtryfflar och klarade av två av sju delmoment i familjens interna sällskapsspels mästerskap.

Vi är så har dag två lika överväldigade av vinet som vi var igår.

Betyg 4+

Vila Santa 2006

Vi har börjat med en liten lagerrensning dvs vi har en del viner som blivit liggandes i källaren, som vi behöver dricka upp för att få plats med lite mer spännande saker. Vila Santa är just ett sådant vin. I våras skrev jag ett inlägg om 06:an och 08:an, vilka du kan läsa om här. I början av veckan gjorde vi ett omtest av årgång 2006.
Vila Santa blir år efter år utsett till "Fyndvin" av Sveriges vinjournalister. I vårt hem har det varit en följeslagare under många år, även om det på senare år blivit allt mer sällan vi druckit av det. Påfallande ofta har det kommit fram på nattkröken när vi vill avsluta med något enklare, men samtidigt gott vin.
Vi har de senaste åren inte varit lika begeistrade över vinet, då vi tycker att det blivit mer slätstruket och utan egen charm. Vi vet att våra egna smakpreferenser har förändrats en del och att vi även, efter att druckit en del lite dyrare viner, fått smak på lite exklusivare saker. Numera finns även Vila Santa på bag-in-box. Detta har vi inte testat. I Systembolagets butiker är det årgång 2009 som gäller till 99 kr flaskan. Det är samma pris som 2006 kostade när vi köpte det 2008.

Villa Santa 2006.
Producent är den beryktade João Portugal Ramos, känd som en av Portugals främsta vinmakare.
Han är också känd för att vara en av de vinmakare som för över tjugo år sedan började arbeta med att höja kvaliteten på vinnäringen i Portugal. Du kan läsa mer om honom här.
Vi befinner oss i Alentejo, alldeles utanför staden Estremoz, några mil öster om Lissabon

Druvmixen är aragones, trincadeira, touriga nacional, alicante bouschet och cabernet sauvignon.
Vinet har en kompakt mörkröd färg, som drar åt blålila ut mot glaskanten.
Vi drar in lite luft genom näsan och känner dofter av mörka bär, som för tankarna till björnbär, men även lite hallon och en dos vanilj. Vi noterar också en svagt kryddad doft. Vilken krydda är svårt att säga, men doften känns kryddig.
Vi tar en rejäl klunk. Återigen är det smaken av björnbär vi först noterar, sedan lite örter och vanilj. Eftersmaken är medellång och där dyker lite svartavinbär, vildhallon och aningens lakrits upp. Det finns lite tanniner, men de är sammetslena. Ett snällt och drickvänligt vin. Funkar bra till mat, men klarar sig utmärkt på egen hand. Det är lätt att förstå att detta är ett populärt vin. Trevlig doft och smak samt drickvänligt.
Allt detta låter bra, men det känns ändå som vi saknar en dimension: Lite egen karaktär och mer komplexitet hade vi nog önskat oss.
Betyg 3

Chateauneuf-du-Pape,2009, Domaine La Barroche

Ja så drog vi korken ur Signature 2009 till slut. Det var meningen att det skulle gjorts redan förra helgen, men av misstag famlade jag fel i källarmörkret och fick tag på en 07:a. Vad vi tyckte om detta kan du läsa om här. Vi ändrade snabbt taktik och gick in i en vertikal under dryga veckan, vilket betyder att vi under förra veckan testade årgång 2008. Detta kan du läsa om här.
Idag har jag så lyckats med vad jag inte klarade av förra veckan dvs jag fick med mig en 09:a.

Chateauneuf-du-Pape, 2009, Domaine La Barroche.
Grandiosa hyllningar har framförts av Finare Vinare och Herren och Rhonarna.
Går man in på producentens hemsida så anges druvmixen för 2007 till  66% Grenache, 15% Mourvedre, 13% Syrah och 6% Cinsau. Gäller dessa proportioner för 2009?  Vet inte, jag har inte sett någon speciell info för just 2009, men man kan ju misstänka att andelen Syrah ökat då ingen Fiancée görs längre. Förhoppningsvis uppdateras deras hemsida.

Vi kommer hem lite sent på lördagkväll. Vi bestämmer oss ändå att se på en bandad repris av "Så mycket bättre", sista avsnittet. Vi öppnar flaskan och häller upp i två glas. Ingen luftning vid det här första tillfället.
Färgen känns igen. Tredje flaskan, fast olika årgångar, talar om för oss att några färgskillnader kan vi inte notera. Kanske finns det färgskillnader, men då får nog glasen från de tre årgångarna stå bredvid varandra.
Doften är så här i början lite svag, men efter hand växer den under småtimmarna. Mörka skogsbär, kryddor, lite örter och efter någon timma dyker lakritsen upp. Det är en lovande och tilltalande doft. Nu vill vi smaka!
I gommen möts vi av ett friskt vin. Den pigga syran visar med all tydlighet att detta är ett ungt vin. Vi känner de mörka bären som nu kompletterats med röda bär(hallon och jordgubbe). Det dyker upp gott om kryddor och örter. Vi kan också spåra en liten blommig ton, som vi tycker känns som viol. Eftersmaken: fruktig, örtig, lång och med en avslutning som skickar klara lakrits signaler. Tanninerna ger ett rejält bett i gommen. Inte ett dugg obehagligt utan enormt charmerande. Det här känns lovande och urläckert. Dryga halva flaskan är kvar och den ska få sätta livet till imorgon. Längtan dit är stor.

Söndagkväll dvs dag två.
Flaskan har fått stå halvfylld, lite svalt och med korken på i 20 timmar.
Vi sniffar och känner omedelbart tydliga och tämligen markerade dofter av björnbär, slånbär och blåbär men kompletterade med såväl hallon som jordgubbar. Rejält med örter och kryddor. En viss lakrits ton och en liten pikant sötaktig ton som vi förknippar med russin eller möjligen fikon. Det är fortfarande en väldigt pigg doft med en ljuvlig fräschör. Trevligt! En betydligt mer utvecklad doft idag än igår. Våra luktcensorer skickar signaler till hjärnan att "ta en klunk någon gång".
Vi gör så och låter vinet virvla runt i gommen någon sekund. Vi utbrister båda i ett "GOTT".
Vi hittar såväl de mörka som de röda bären. Kanske någon pytteliten sötma, men inte alls som i 07:an.
Naturligtvis hittar vi örter och kryddor, en liten bit mörk choklad sticker fram tillsammans med en urtjusig lakritston i den långa eftersmaken. Att alkoholen uppgår till 15% blir vi förvånade över. Den är så inbakad i frukten som det nu bara går. Syrorna är fortfarande lika pigga dag två som dag ett. Tanninerna känns betydligt mer beskedligare idag än vad de gjorde igår, men fortfarande inte ett dugg mesiga. Vi kan bara buga oss för ett praktexemplar till vin.
Riktigt gott redan nu, särskilt med lite luftning. Vår bedömning är att det här vinet klara många år i källaren, men varför vänta när det redan nu är så här tilltalande.
Betyg 5

Sammanfattning.
Ett fantastiskt vin alla tre årgångarna.
Årgång 2007 fick betyget 4+
Årgång 2008 fick betyget 4+
Årgång 2009 fick betyget 5

I vår bok seglar 09:an upp som en klar vinnare i en ytterst hård kamp. Vad som avgjorde var nog att 2009 kändes lite mer elegantare och mer välstrukturerad.
I SB:s beställningssortiment kostar det 329 kr med beställningsnr 75870.
Visst, 329 kr är mycket pengar. Men tänk så här: Vad kostar ett vin när du går ut på lokal och äter en bit mat. Väljer du ett billigt vin kanske du hamnar strax under trehundringen. Jag föreslår att du gör ett köp av detta enorma vin. Ta fram det här vinet, när du har en god middag på gång med trevliga vänner. Du får en upplevelse du kan aldrig kan få på krogen och det för dryga trehundra kronor. Risken finns att det bara är sånt här du vill dricka i fortsättningen.

Chateauneuf-du- Pape, Signature, 2008, Domaine La Barroche

Vi fortsätter vår minivertikal av Signature. Årgång 2007 provade vi den gångna helgen och vad vi skrev hittar du här. Turen har nu kommit till årgång 2008.

Chateauneuf-du-Pape, Signature 2008 Domaine La Barroche.

Enligt SB:s hemsida finns det 7 flaskor kvar i Malmö. Det anges där att druvblandningen är Grenache, Syrah och Cinsault, men inte proportionerna. Gabriel om du läser det här kan du väl i kommentarstråden ange druvmixen i 2007,2008,2009

Vinet har en mörkröd färg med lite blålila ut mot glaskanten.

Vi luktar på vinet och möts av en omedelbar krydd- och örtdoft, som är förgylld med björnbär och vildhallon. Här finns också lite lakrits och köttsaft.

Vi tar en klunk och finner att även i smaken står örter och kryddor i centrum. Frukten har intagit en lite försiktigare position, men visst tusan finns dom där: björnbären, hallonen och plommonen. Eftersmaken är lång och där tränger sig den varma frukten fram. Vips slår en härlig lakritston till. Lite mörk choklad kan vi också ana oss till och på slutet lite, lite fat. Syran håller upp vinet på ett riktigt bra sätt under alla tre dagar som vi låter oss smakas. Tanninerna är lite mer fyrkantiga i 08:an än i 07:an.

Precis som i 07:an känner vi inte alls av alkoholen.

Den flaskan vi har kvar kommer vi att spara ett par år. Vi tror att här finns lite mer att hämta.

Årgång 2007 har en mer utpräglad fruktighet med en viss sötma, medan årgång 2008 domineras av örter och kryddor och en stark lakritston i eftersmaken. Vi gillar skarpt båda två årgångarna.

2007 är en årgång som höjts till skyarna. Årgång 2009 har det också skrivits mycket positivt om. 2008 har vi inte hört så mycket om.

Till helgen ska vi ge oss på 2009.

Betyg 4+

Thörnströms Kök

I lördags besökte vi Göteborgs Konstmuseum med vännerna B och K. Vi var i första hand intresserade av en utställning med de mexikanska konstnärerna Frida Kahlo & Diego Rivera. Den som vill läsa mer kan göra detta här. Ingen jättestor utställning, men desto mer spännande.
Vi avslutade kvällen med att äta Skandinavisk Vintermeny med tillhörande vinpaket på Thörnströms Kök. Detta är hustruns och min absoluta favorit bland krogarna i Göteborg. Den har varit det sedan de öppnade för fjorton år sedan. Högst välförtjänt fick de en stjärna i  Guide Michelin i år.

Återigen levererade Thörnströms. Visst hade vi skyhöga förväntningar och de infriades verkligen.
Den smörstekta havskräftan med äppelinkokt grönkål var bland det läckraste jag smakat på länge. Jag är egentligen inte så förtjust i grönkål, men när den smakar så här ja då förpassas man in i himlen. På detta en makalös rensadel och renkorv med urläcker enbärssmak.Gott, gott gott....
Dessutom en ung, trevlig och entusiastisk personal med härlig service känsla.

Vi börjar med ett glas champagne. Det blev Colin, Cuvée Alliance.
Champagnen är gjord på 65% Chardonnay och 35% Pinot Meunier. Det är gjort på en blandning av två olika årgångar, där 15% av druvorna kommer från odlingar i Vertus och 85% från Sézanne. Det är första gången vi provar den här champagnen. Det är ett trevligt bubbel och perfekt som apéritif. Färgen är blekt ljusgul. Fin mousse. Citrus och friskhet dominerar smaken, men här finns också lite eleganta toner av äpplen och päron.

Vinmenyn.
Vinerna var så klart väldigt anpassade till maten. Några anteckningar förde jag inte, utan här kommer bara lite minnesintryck.
2009 Sauvignon Blanc "Chez Charles", Noella Morantin.
Ett vin från Touraine dvs från den ostligaste delen av Loire. Inga som helst likheter med de Nya Zeeländska eller vanliga vinerna från Sancerre, som ingår i våra referensramar.  Smaker av tropisk frukt, lite blommor, ordentligt kryddat och en hygglig omgång rök. Gick utmärkt ihop med den rökta hälleflundran. Vi har aldrig smakat en liknande sauvignon blanc, så det här var en ny erfarenhet.

2010 Riesling Reserve, Strasser Weinberge, Arndorfer, Kamptal.
En ung riesling från Österrike.
Trevlig doft av citrus,lite blommor och en viss dieselkänsla. Smaken är frisk, pigga syror, gröna äpplen, citrus och en del mineraler. Allt i en elegant stil. Här känner vi oss mer hemma. Naturligtvis kompletterade vinet maten på ett utmärkt sätt.

2004 Reserva, Remirez de Ganuza.
En rioja till renen. En lite modernare rioja. Den är gjord på 90% tempranillo coh 10% Graciano. Den är mer fruktig och faten läs vaniljen har fått stå tillbaka. Vår erfarenhet av rioja är starkt begränsad, men den känns ändå riojalik fast mer fruktig. Visst känner vi såväl vanilj och dill i doften, fast de har tagit sin plats i baksätet och släppt fram, tranbär, körsbär(mörka), plommon och en hel del örter i framsätet.
Smaken är komplex och bären och frukten går igen, med en rejäl dos kryddor, lite vanilj och till slut en del mörk choklad. En mycket trevlig bekantskap, som vi gärna återser för ett noggrannare och längre möte.

Raisignac, Domain Pasquet.
Ett vin från Cognac distriktet. Ett vin som genom sin friskhet används både som apértif och som dessertvin. Här har man tillsatt en del kolsyra och en skvätt cognac. Druvbasen är Folle Blanc och Ugni Blanc. Färgen påminner om bärnsten. Vinet är både friskt och sött, inte för sött. Vi känner russintoner, lite krydda och en viss eldighet trots att det bara är 11%. Framförallt känner vi konjakssmaken. Den är väldigt dominerande. I vårt tycke för mycket, såpass att vi frågar oss är detta verkligen ett vin. Dock ska tilläggas att det gick bra ihop med desserten.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att Thörnströms har en speciell plats i vår gastronomiska värld.
Ska du besöka någon bra krog i Göteborg vill vi starkt rekommendera ett besök på Thörnströms Kök.

Chateauneuf-du- Pape, Signature, 2007, Domaine La Barroche

I början på november kom det månatliga medlemsbrevet från Bristly. Nu fanns möjligheten att köpa Domaine La Barroche två Ch9dP från 2009.
Pure 2009 kunde man ev få tag i genom Systembolagets privatimport. Max 2 fl per beställning var budskapet och då vet man att nu gäller det att agera snabbt. En liten omständig procedur, men för ca 14 dagar sedan kunde jag hämta mina två flaskor på "mitt" Systembolag. Nu gäller det bara att välja tillfälle då dessa droppar ska drickas. Jag har ännu inte sett någon bloggpost, men den lär väl dyka upp.
Det andra Ch9dP-vinet var Signature 2009 och det fanns i beställningssortimentet så ett par enkla klickande och ca 10 dagar senare kunde jag hämta mina flaskor. Här har det minsann kommit hyllningsposter. Kolla Finare Vinare, Rhonarna och Herrens vindlingar. Det kändes dags för oss på Vintankar att bilda oss vår egna uppfattning, så ner i källaren och upp med en flaska. Korkdragning och så upphällning för lite luftande. Först då tittar jag på flaskan och ser att jag fick med mig fel årgång. 2007 istället för 2009. OK, vi bestämmer oss snabbt för att göra en liten vertikal utspridd på en vecka eller två. Nu testar vi årgång 2007, om ett par dagar tar vi 2008 och till nästa helg 2009.
Då börjar vi med en rapport om

Chateauneuf-du-Pape, Signature, 2007.
Producent är Domaine La Barroche. De har gjort fyra varianter: Terroir, Signature, Fiancée och Pure.
Importör är Bristly och de har meddelat att i fortsättningen kommer endast Signature och Pure att produceras. Sista årgången Terroir är 2009 som kom på försommaren. Jag hyllade vinet i det här blogginlägget.
Druvblandningen är 66% Grenache, 15% Mourvedre, 13% Syrah och 6% Cinsault

Vi häller upp och får i glaset ett vin med en mörk rödblå färg. Vi kommer att tänka på det nästintill övermogna granatäpplen.
Vi sticker dit nosen och möts av en stor doft. Det första som möter oss är en körsbärsdoft spetsad med lite hallon och en rejäl näve örter och kryddor. På slutet ansluter också en lakritston med inslag av charkuterier. Och när vi tror att det är över kommer en behaglig björnbärston. Alkoholhalten (15,5%) märker vi inget av. Vi gillar det här.
Dags för munnen att få sitt. Oh, vilka smaker. Generös, mörk frukt med en liten, liten fruktsötma, sedan ganska omgående stöter örterna och kryddorna till. Vi fick omedelbart en amaronekänsla, men örterna och kryddorna förde oss snabbt tillbaka till södra Rhone. Eftersmaken är lång, fruktig, bärig, örtig och där ansluter också en tydlig salmiakton. Syrorna är hela tiden pigga och spelar i god samklang med frukten. Alkoholen är välinbakad i frukten och sticker inte ut på något sätt. Tanninerna, inte helt sammetslena, ger vinet en fin karaktär.
Det här är helt i vår smakbok. Riktigt gott.
Det här var vår sista flaska och vi betalade 328 när vi köpte den på bolaget.
Betyg 4+

Amarone Allegrini 2003.

Höststormarna avlöser varandra. På radion börjar julmusiken alltmer inta etern. White Christmas verkar långt borta. Stormy weather ligger närmare tillhands. Det blev en promenad nere på naturreservatet. Havet är häftigt. Vågorna gigantiska och slår med en urkraft över berghällarna. Ett fantastiskt skådespel.

Ikväll (fredag) ska vi ha lite italiensk plockmat. Ur källaren har jag hämtat en flaska amarone. Detta gjorde jag redan i torsdags, så att hustun och jag kunde få oss ett torsdagsglas. Hustrun hade tjuvstartat, då mitt äventyr på travbanan dragit ut på tiden. Min kamrat L och jag hade haft en viss framgång, så visst satt det fint med ett glas amarone denna sena torsdagskvällen. Jag gjorde inga noteringar utan dessa är hämtade från fredagens glas.

Amarone della Valpolicella 2003, Allegrini.
Druvmixen är: 80% Corvina Veronese, 15% Rondinella och  5% Oseleta.
2003 är en årgång som mognat betydligt snabbare än brukligt. Jag bestämde mig för en tid sedan att låta 03:orna bli uppkorkade före många andra årgångar.

Det visade sig att Allegrinis 2003 inte har mognat i samma hastighet som många andra 03:or. Min uppfattning är att den klara nog ytterligare tre år i en bra källare.
Färgen på vinet har intagit en blålila nyans med lite bruna toner mot glaskanten. Det syns redan på  färgen att detta inte är en pur ung amarone.
Vi sniffar lite försiktigt och möts omedelbart av en stillsam doft av körsbär, mörka bär, lite örter och aningens mörk choklad. Ingen doftbomb utan lite mer sirliga toner. Trevligt.
Dags för kvällens första klunk. Härliga amaronesmaker: Mörka, söta körsbär, katrinplommon, lite torkad frukt, örter och en rejäl dos mörkchoklad. Eftersmaken är lång och kompletteras med lite cassis känsla, kaffetoner och aningens vanilj(fat). Friska syror och fortfarande lite tanniner, som är sammetslena, ger vinet en fin karaktär.
Allegrinis amarone har lite mindre sötma än många andra amaroneviner. Och absolut ingen russinsötma. Detta tillsammans med syrorna och de mjuka tanninerna gör det till en bra matamarone.
På minussidan måste noteras att alkoholen (15%) slår igenom särskilt i den långa eftersmaken. Vi finner detta något störande.
Vi köpte den här på SB för 395 kr 2008.
Betyg 4.

Valpolicella Superiore 2007, Marion.

I onsdags lagade jag i all hastighet till en Spagetti Bolognese. Hustrun hade möte med sina "Bokflickor", så måltiden fick jag inta på egen hand.
Ur källaren hämtade jag en flaska Valpolicella Superiore från Marion. Vi besökte producenten i våras på vår resa med Clubamarone. Mina intryck från det besöket kan du läsa om här.

Valpolicella Superiore 2007, Marion.
Den här producenten räknas som ett av de nya stjärnskotten i Valpolicella. Deras Superiore av årgång 2005 och 2006 fick tre glas i den Italienska Vinbibeln Gambero Rosso. Vi har den senaste årgången 2007, som inhandlades på gården i våras.
Druvblandningen är 60% Corvina Grossa, 20% Rondinella, 10% Corvina Gentile och de återstående 10 procenten är blandningar av Croatina, Teroldego och andra druvor. Odlingarna ligger i Marcellise-dalen i östra Valpolicella. Druvorna har växt på en kalkrik jord med inslag av lera och stenar. Druvorna, det här året, plockades mellan 20 september och 10 oktober. De druvor som plockades först har sedan fått ligga och torka i ca 40 dagar, medan de druvor som plockades in sist har nästan blivit övermogna. De har fått jäsa var för sig och likaså har de legat runt 30 månader på ekfat ( var för sig). Först därefter har de blandats och buteljeras.

I

I glaset skiner ett vin med en rubinröd färg med lite violetta stråk.
Direkt efter det jag hällt upp ett glas är doften mycket blygsam, men redan efter en halvtimma kan man känna igen en del typiska Valpolicella dofter: Körsbär, lite blommor och en del örter. Ytterligare en halvtimma senare (när det är dags att äta) har det tillkommit lite skogsbär, en liten russinton, mörk choklad och lite, lite fat.
Det här smakar riktigt gott. Härliga mörka körsbär (moreller), lite örter, blommor och ett uns kryddighet. Eftersmaken är förvånansvärt lång och mörka skogsbär kompletterar de söta körsbären på ett behagfullt sätt. Alldeles i slutet ansluter också en viss svartvinbärston, lite mörk choklad och lite lakrits. Syrorna har intagit sin plats och spelar upp en frisk och fräsch melodi. Tanninerna gör vinet mycket matvänligt. De är avrundade men ändå tydliga.
Jag är lite frälst på Valpolicellaviner och när jag dricker ett sådant här vin förstår jag mycket väl varför det blivit så.
Jag häller upp ytterligare två glas att avnjutas då hustrun kommer hem. Jag vet ju att hon, ännu mer än jag, har denna typ av vin som sin allra största favorit. Så avslutas då onsdagskvällen med att vi dricker och njuter av ett riktigt gott Valpolicellavin, tittar i datorn på lite bilder från vår vinresa i våras och får ett sommarvarmt sinne.
Jag betalade ca 230 kr inkl frakt och skatt, då detta privatimporterades
Betyg 4+

Sancerre Les Pierrottes, 2005, Claude Riffault

Söndagar har blivit en dag då vi ofta har fisk till middag. Vi köper vår fisk av Martin(Fiskbilen) i Frillesås. Bra pris och enastående kvalitet.
I söndags var det pocherad bergtunga med en rotfruktsgratin och trattisar. Det var första gången vi prövade detta recept och det föll ut till stor belåtenhet.

Sancerre Les Pierrottes 2005.
Vi har här ett vin från Sancerre, som till 100% är gjort på Sauvignon Blanc. Producent är Claude Riffault och importör är Tryffelsvinet. De skriver så här på sin hemsida om producenten:
Claude Riffault är ett vinhus som har odlat vin i fyra generationer. Ett familjeföretag som utvecklats och moderniserats med de yngre generationerna och drivs idag av unga och entusiastiska vinmakare. De odlar vin på 13 hektar enbart i Sancerre och utspritt över 4 byar i området. De flesta vingårdarna ligger i bästa lägen på branta syd- och sydost-sluttningar där de utsätts för maximalt antal soltimmar och skyddas mot hårda vindar.
Vingårdarna behandlas försiktigt och med respekt för naturen med metoder som kan liknas vid den biodynamiska odlingen. Bland annat låter man ogräs växa mellan vinraderna för att dra till sig insekter och för att skapa dynamik och konkurrens i vingården, allt för att skapa en så karaktärsfull druva som möjligt. Riffault håller ett relativt lågt skördeuttag och hård beskärning i vingården för att garantera en optimalt mogen och utvecklad druva.

Just det här vinet kommer från två planteringar med flinta sten. 
Vi har i glasen en ljus, ljusgul färg.
Vi sniffar och får en svag doft av gröna äpplen och lite citrus. Möjligen är vinet lite väl kallt. Mycket riktigt så tillstöter efter ett tag lite tropiska frukter och lite flinta. Vi känner inte de typiska sauvignon blanc dofterna, som vi lärt oss uppskatta i de Nya Zeeländska varianterna. På en blindprovning hade vi definitivt gått fel.
Vi smakar och får ett väldigt fräscht vin i munnen. En riktigt trevlig syra som balanserar de gröna äpplena, limen och de tropiska frukterna. En häftig mineralton ger sig snabbt tillkänna. Det känns riktigt hur plantorna har växt mellan all flintasten. En tämligen lång eftersmak, där en liten grapefrukt ger en viss bitterhet. Precis i slutet slår, helt överraskande, en honungston till. Inte den där söta sliskiga utan en alert och pigg hunungskänsla. Nästan lite exotisk och ger ett plus i kanten.

Betyg 3+.

Finca Pedregal 2005

För en tid sedan testade vi en Malbec som föll oss väl i smaken. Colomé Estate 2009. Detta resulterade i en bloggpost som du kan läsa om du klickar här. Vi bestämde oss då för att klättra upp ett hack och ge oss på ytterligare en Malbec. Att det blev just det här vinet har vi denne man att tacka för Winepunk.

Finca Pedregal 2005.
Producent är Pasqual Toso.
Vinet är gjort på 70% Malbec och 30% Cabernet Sauvignon. Druvorna kommer från området Barrancas i Mendoza.

I glaset skimrar ett vin med en djup purpur färg. Väldigt tät.
Det doftar av mörka frukter och bär: björnbär, lite blåbär och en hel del victoriaplommon. En lätt rökig ton som bara känns trevlig, kombineras med lite blyerts, lakrits och örter i en jordig stil. En stillsam flört med mina doftpreferenser. Mmmm lovande.
I gommen får jag samma mörka bär, men björnbären har "knött" sig längst fram, som i doften fast nu är slånbären tillagda. Det måste vara slånbär som har fått en rejäl frostknäpp. Mogna plommon, kryddor, lite lakrits, riktig mörkchoklad och en liten vaniljton. Urläckert! Smaken sitter kvar länge i gommen och övergår på slutet i lite russintoner med en liten fikon touch. Syrorna håller vinet piggt hela kvällen och balanseras väl av frukten. Tanniner? Javisst, men alldeles sammetslena, vilket ger vinet en riklig karaktär.
Köpt på SB för 379 kr.
Betyg 4+

Det är klart att Finca Pedregal är ett eller två hack över Colomé, men så kostar den också drygt två hundra kronor mer.

Flaskan rymmer 75 cl, men är större än vanliga vinflaskor. Synintrycket är att det nästan är en magnum, men förklaringen kommer när man lyfter flaskan. Den är väsentligt tyngre. Vän av ordning i mig plockade fram hushållsvågen. Barolon vägde 618 g och Finca Pedregal vägde 1 151 g. Det är ca 0,5 kg mer per flaska. Transportkostnader? Miljötänk?

De två Malbecblandningarna jag smakat gav mersmak.
Någon därute som har förslag på mer Malbec att prova?

Luminense 2009

Ute piskar regnet mot fönsterrutorna. Det regnar på tvären och detta bjuder inte in till någon löradagspromenad. Vi har ikväll S och M på middag. Våra goda vänner som vi cyklade Alpillerna runt med i somras. Jag skrev om detta här. Vi besökte då Les Baux-de-Provence. Staden ligger på en klippa och utsikten därifrån var bedårande, men en väldig turistfälla i övrigt. Vid ett besök i en av de små affärerna, som sålde vin, fanns det en ung man, som verkligen ansträngde sig att få sålt en flaska till oss. Han talade ingen engelska och vi ingen franska, men genom gester och grimascher uttryckte han vilket fantastiskt vin han hade att erbjuda oss för futtiga 13 euro. En god säljare måste uppmuntras, så en flaska inhandlades.

2009 Luminense.
Producent är La Cave de Lumières, som ligger några mil öster om Avignon, inte så långt från byn Goult. Det här vinet är från AOC Ventoux. Det är gjort på Grenache och Syrah. Proportionerna har jag inte lyckats få fram.

Färgen är mörkt rubinröd med lite violetta stråk mot glaskanten.
Vi sniffar lite försiktigt och möts av en svag doft, där en blandning av röda och mörka bär möts: hallon, rödavinbär, blåbär och victoria plommon. Här finns också en liten pepprighet och i slutet lite kola. Trevligt utan att glänsa.
Vi smakar av vinet. Den alldeles dominerande smaken är smörkola, men visst finns här lite hallon och röda vinbär i hyggliga portioner. Lite svagare känns de mörka plommonen. Lite örter och vitpeppar ger vinet en viss karaktär. Eftersmaken är medellång och fruktig. Tanninerna är redan nu mjuka utan att vara helt rundslipade. I sin helhet känns vinet ganska enkelt. Tämligen lättdrucket och passade hyggligt till våra lammfärsbiffar.
Det här är som ni förstår inget vin jag kommer att leta efter nästa gång jag är i Avignon trakterna.
Enkelt och okomplicerat. Ångrar jag köpet? Absolut inte, även om främsta meriten blir minnet av den entusiastiske säljaren, som i sin tur får mig att tänka på den underbara veckan på hojarna, då vi körde "Tour des Alpilles".
Betyg 3-

Scrimaglio vs Parusso

Den förunderligt milda höst där temperaturen, trots att vi hunnit in i december, fortfarande pendlar mellan 7-10 plussgrader, gör att vi kan gå ut i grönskaslandet och plocka färsk ruccola. Vi hade tänkt oss matcha en Barbaresco mot en Barolo.

Scrimaglio 2003.
Vi plockade upp den sista av tre inköpta Scrimaglio 2003. Av mina korta noteringar, från tiden före jag började föra mina anteckningar såväl offentligt som mer utförligt, kan jag utläsa att den första flaskan var en besvikelse, väldigt knuten och inte inbjudande. Flaska nr två dracks under 2010 och där har jag noterat "mycket bättre nu". Jag häller upp ett glas i god tid innan vi ska äta. Doften är intagande, fullt av bär och mörka frukter, men drar lite åt portvinshållet. Det sista sänder lite dåliga vibbar. Men hur ser glaset ut! Grumsigt och rödbrunt. Smakar syrligt och obehagligt. Ah, vilken besvikelse. Bara att hälla ut.

Så blev det då ingen match. Vi får hålla tillgodo med en Barolo till vår, ur frysen hämtade, tjälknöl på älg.

1999 Parusso, Mariondino

Italienska Viner besökte producenter 2009 och lämnade då följande rapport.                            

                               

Parusso finns på Bricco Rovella mellan Castiglione Falletto och Monforte d´Alba. Man förfogar idag över 22 ha i Ornati, Mosconi, Mariondino, Bussia och Le Coste, allt beläget i sydöstra Barolo.

Vi får i glaset ett vin med en rubinröd färg, som har lite bruna stråk i sig, vilket indikerar ålder. Inte riktigt transparent, men inte långt därifrån.
Doften är till en början lite blyg. Den vecklar dock ut sig alltmer ju längre kvällen lider. Efter ett par timmar i glaset är den verkligen inbjudande. Vi hittar härliga bär såsom björnbär, mörka körsbär och även lite hallon. Det finns även ett floralt inslag, nyponrosor och ett uns viol.
Det är dags att smaka på vinet och vi tar första klunken, som vi låter virvla runt i gommen några sekunder.Vi hade förväntat oss en större tyngd, men här dansar solvarma  hallon, jordgubbar, björnbär och körsbär en virvlande dans med lakrits och lite örter på väldigt lätta ben. Det här här är riktigt gott. Syrorna i en total harmoni med frukten. Tanninerna är tydliga men alldeles sammetslena, men för den skull är de inte mesiga. Vinet känns som det just nu är på toppen av sin förmåga och vi bara njuter. Eftersmaken är lång och sitter kvar länge i gommen, trots att vinet är förvånansvärt lätt.
Betyg 4+

Summeringen blir att besvikelsen över Scrimaglio snabbt byttes ut mot en överraskande positiv Barolo. Vi fokuserar hellre på det positiva än det negativa och utnämner Parusso till en av de bättre Barolos vi druckit.

Ata Rangi Pinot Noir 2009

Under veckan som gått har vi testat en Pinot Noir från Nya Zeeland. Vi har många gånger blivit positivt överraskade av PN-vinerna från Nz. I november släpptes en PN från Ata Rangi. Detta är en ny bekantskap för oss. För dryga året sedan gjorde Winepunker oss uppmärksamma på att detta var en producent att hålla utkik efter, så det föll sig naturligt att testköpa två flaskor för att bilda oss en egen uppfattning.

Ata Rangi Pinot Noir 2009.
Producenten håller till i Wellington, Martinborough. Vi befinner oss då långt söder ut på Nordön. Du kan läsa mer om producenten här.


 Vi har en trevlig rödblå färgton som lyser ifrån glaset. Visst är det transparent, men just precis.

Vi nås av en försiktig doft av svartpeppar, hallon, jordgubbar och björnbär. Vi anar oss också till lite fat och choklad. I nuvarande stadium kan doften beskrivas som lite blyg, men med en underliggande kraft att inom ett par år blomma ut. Då kommer också de dofter vi så svagt känner idag att bli rent hänförande.

Dags att låta vinet få komma till munnen. Smaken är en härlig kompott av skogshallon, björnbär, blåbär och lite jordgubbar. Inte fullt utvecklade men ändå väldigt tydliga. Här finns mer att hämta: lite choklad, örter, humus, svartpeppar och lite fat. All kraft och smak vill inte släppas loss. Syran är redan nu trevlig och kommer att hålla vinet piggt i många år. Tanninerna ger vinet karaktär trots eller kanske tack vare att de inte är helt avrundade. Eftersmaken är medellång, tyvärr finns där en liten grön ton på slutet den första dagen. Dag två märker vi inget av detta.
Ett mycket gott vin redan idag, men ge det ett par år i källaren och jag är övertygad om en smakupplevelse utöver det vanliga.
Betyg 4


Jag faller totalt för de Nyazeländska Pinot Noirvinerna. Jag blir nästan aldrig besviken. Motsatsen gäller när jag ger mig i kast med Bourgognerna. Så nu har jag bestämt mig: Inga fler köp av Bourgogne, det får räcka med de jag har i källaren. Nya Zeeland däremot kommer jag fortsätta att köpa och speciellt de som dyker på bloggen hos Winepunk