2018 Director's Reserve Red, Tokara

Det är inte så ofta vi dricker sydafrikanska viner. Nu gavs det en möjlighet att prova en Bordeaux-blandning gjord i Sydafrika. Så det kändes som en chans vi inte fick missa.

Tokara ägs av Gerrit Thomas och Anne-Marie Ferreira som köpte den vackert belägna egendomen i början av 1990-talet i syfte att bosätta sig på platsen. Snart insåg de potentialen för vinodling och grundade vinföretaget Tokara. Namnet lånade de av sina barn Thomas och Kara. De första vinstockarna planterades 1994 och några år senare förvärvade de ytterligare ett par vingårdar. Odlingarna ligger på flera hundra meters höjd längs södersluttningarna på Simonsberg inte långt från Stellenbosch. I dag är Tokara Estate en fullt utvecklad besöksanläggning med prisbelönt arkitektur, konst- och konsthantverksutställning samt en högklassig restaurangverksamhet.

Källa: Importören Nigab

At the centre of the Cape Winelands lies the Simonsberg mountain, a fynbos-rich massif, home to exceptional vineyards since the 17th century. It’s on the southern slopes, with unrivalled views over False Bay to Table Mountain, that you will find Tokara’s vineyards and olive groves.

Källa Tokaras hemsida

Det här vinet är gjort på Cabernet Sauvignon (69%), Petit Verdot (15%), Merlot (8%) samt 4% vardera av Cabernet Franc och Malbec. Druvorna kommer från Tokaras bästa vingårdar. Druvklasarna avstjälkas innan pressning. Jäsningen äger rum på ståltankar och träkar. Det får sedan ligga till sig i 22 månader på barriquer av ek varav drygt hälften är nya.

Färgen går i en vacker och nästan gnistrande rubinröd ton.

Den ganska så komplexa doften börjar med lite finstämda toner av läder, höstlöv och blyertspenna, men tämligen omgående är det en fin samling mörka bär som tar över. Lite mindre, men ändå tydligt, noterar vi örter och kryddor. På sluttampen dyker det upp lite krossade stenar och makadam.

I gommen är det frukten som regerar. Här finns det gott om delikata svarta vinbär, mörka körsbär, björnbär och något plommon, men också ett litet instick av rödare bär som tranbär. En nätt ton av örter och kryddor piffar upp anrättningen. Syran är trevlig och skänker vinet en bra friskhet, vilket ger en frukten en klar och ren känsla. Tanninerna närvarar genom att småbita på ett mycket behagfullt sätt i gommen. Eftersmaken är något längre än medel och rätt så komplex. De mörka bären får här sällskap av sötlakrits, mörk choklad, aningens espresso och unset mentol.

Betyg 4

Det här var ju riktigt gott. Jag har många gånger svårt att hitta rätt i Bordeaux, men Bordeaux-blandningar som den här är både matvänliga och goda. På SB är priset 239 kr. Det är mycket vin för dom pengarna.

g

Atelier Essence Edition I, Mani di Bacco

 Jag är som alla mina läsare vet ett stort fan av viner från Valpolicella. Den första resan dit gjorde hustrun och jag med Club Amarone på våren 2008. Det blev en ögonblicklig förälskelse. Vi har återvänt dit nästan varje år sedan dess. Fast inte 2020-2021. Ofta på egen hand, men ibland med Club Amarone. Ett av de första ställen vi förälskade oss i var Villa Monteleone. Vi satt i trädgården och hörde ägarinnan Lucia Raimondis berättelse och smakade hennes vinner. Så mycket närmare paradiset går det inte att komma.

Åren har gått. Lucia har pensionerat sig från vinmakningen. Marco Borghetti, som jobbade ihop med Lucia i tio år, fick huvudansvaret. 2019 kom det första nya vinet, som var en årgångsblandning av 2012,2013 och 2014.  Det fick namnet Atelier. I slutet på 2019 kom den andra utgåvan. Nu var det årgångarna 2013,2015 och 2016 som blandats till Atelier Edition II. I dec 2020 kom så Atelier Edition III, som är gjord på årgångarna 2017,2018 och 2019. Detta har jag ännu inte provat. På våren 2021 kom syskonvinet Atelier Essence och nu står det Mani di Bacco på etiketten. Det är under det här namnet som Marco Borghetti producerar sina viner. 

Den "vanliga" Atelier får tillbringa runt 18 månader på ekfat medan Atelier Essence endast ligger på stålfat.

Det här vinet är gjort på druvorna 25% corvina, 25% corvinone, 10% rondinella, 15% teroldego, 15% marzemino, och 10% cabernet franc. Jordmånen är kalksten. Vinstockarna är 20 år gamla och växer på höjderna i klassiska Valpolicella kring San Pietro in Cariano, 380 meter över havet. 

Efter skörd genomgår alla druvorna torkning (appassimento) under 65 dagar. Stjälkarna tas bort innan druvorna jäser till vin i rostfria ståltankar. Vinet får sedan ligga till sig en kortare tid på ståltankar. Druvorna är från skörden 2019. Det gjordes 2 400 flaskor.

Lite spännande med ett vin på torkade druvor, som inte varit i närheten av ek.

Doften är mycket frisk. Den domineras helt av frukten. Vi kan hitta såväl mörka som lite röda bär samt en diskret ton av torkad frukt (fikon, dadlar) och aningens, aningens örter.

I gommen visar vinet upp en fin kraft i den mörka frukten. Detta trots att det bara legat på ståltankar. Ganska så fylligt. Frukten känns också "renare" på något sätt. Så trots kraften i frukten känns vinet hyfsat slankt.

Körsbär, hallon, björnbär och blåbär samsas på ett inspirerande sätt. Några mycket små nypor örter och kryddor spetsar till intrycken. Eftersmaken är något längre än medel, men även här är det den mörka frukten som har kommandot.

På det hela ett trevligt och gott vin. Känslan är att det här ska drickas inom de närmaste två-tre åren. Faktiskt ganska skönt med viner som inte behöver något decennium på sig för att leverera.

Betyg 4

Priset på "Bolaget" är 289 kr.

h

 

2009 Barrua, Isola dei Nuraghi IGT, Sardinien

Dotterns sambo  ordnade söndagskvällens mat. Det blev Salsicce e fagioli. En bön och korvgryta inspirerad av TV-kocken Gino.

Jag valde ett rött vin från Sardiniens sydspets.

Det här vinet kommer från  producenten Agricola Punica. Verksamheten startade 2002 som ett projekt mellan Sassicaia och ett lokalt kooperativ. Giacomo Tachis, som i decennier varit Sassicaias vinmakare är både delägare och vinmakare på Agricola Punica.Det var också Giacomo Tachis idé att  på Sardinien utveckla viner på en bas av carignano, det lokala namnet på den sydfranska druvan carignan. Tachis anser att förhållandena där är sådana att carignano, med kompetent vinifiering, kan ge viner som kan mäta sig med all världens cabernet- och merlot-viner. Det första vinet från det nya företaget var en Barrua 2002. 

Vinet är gjort på druvorna Carignano 85%, Cabernet Sauvignon 10% och Merlot 5%.
Vinet har fått ligga till sig i ca 18 månader på franska ekfat, varav en tredjedel nya.

Jag drack för lite mer än tio år sedan det här vinet för första gången. Det var då årgång 2003. Mina tankar kan du läsa här. För snart sju år sedan drack jag årgång 2009. Vad jag tyckte då läser du här

I söndags var det så dags för den sista flaskan och precis som det ska vara, så var det här nog den bästa med väl utvecklad doft och smaker. Det har nu blivit ett moget vin, som är mjukt och runt med snälla och mjuka tanniner, men utan att för den skull blivit mesigt. 

I doften känner vi först lite läder och tobak. Den mörka, lite varma frukten tar över allt mer. Här finns också ett påtagligt inslag av solvarma örter och kryddor. 

I munnen dominerar de mörka bären med främst mörka körsbär, svarta vinbär, björnbär och några hallon. Här finns också gott om både örter och kryddor. Eftersmaken är medellång med mera mörka bär, men här tillkommer mörk choklad och lite sötlakrits. Syran är alltjämt hyfsat alert och ger vinet en bra friskhet.

Riktigt gott faktiskt. Den som har några 2009:or kvar ska nog inte vänta utan dricka upp dessa inom något år.

 Betyg 4

Vinet går numera bara att köpa via privatimport från leverantören Vinunic. Det kostar då 279 kr.

Cuvée Prestige (Princesse des Déthunes) från Paul Déthune.

I lördags, den 22 januari, hade Vincent namnsdag. Det är också Vinets dag, då St Vincent är vinets skyddshelgon. Vi hade förmånen att den här dagen kunna samla hela familjen dvs båda barnen med sina respektive och så vårt enda barnbarn. I dessa pandemitider har detta inte varit möjligt så många gånger, men desto roligare när det blir av.

Naturligtvis öppnade vi en flaska champagne. Vi drack den till en förrätt Wagners hummersallad, som vi lärde oss uppskatta då Ulf Wagner drev Sjömagasinet. 

Paul Déthunes champagner har med tiden blivit lite av våra favoriter. Rakt igenom hela portföljen är det världsklass. Paul Déthune har sin verksamhet i utkanten av byn Ambonnay, där dom förfogar över 7 ha vingårdar. Odlat vin har man gjort här i flera sekler. En omställning till hållbart jordbruk har gjorts. Knappt 60 000 flaskor fördelade på 11 olika cuvéer gör dom. Jag har provat åtta av dom. Det är världsklass rakt igenom hela portföljen.

Det har genom åren blivit åtskilliga blogginlägg om Paul Déthunes champagner. Det är nog den odlare som jag druckit och skrivit mest om. Det blir ju så om sina favoriter. Jag håller också deras Cuvée Prestige med namnet "Princesse des Thunes" som en av de allra bästa. Jag har skrivit om följande basår: 2005, 2008,  2011 och 2013. Nu är det dags för basår 2014.

Den är gjord på lika delar Pinot Noir och Chardonnay. Basåret är 2014 och reservvin ingår med 30% från 40 olika år. Vinifieringen äger rum på ekfat. Reservvinet ligger på 34 hektoliter stora ekfat. Den här cuvéen degorgerades i juli 2020 och fick då en dosage på 5g per liter.

Minns jag rätt så gör dom drygt 2500 flaskor av Cuvée Prestige och den betraktas lite som deras flaggskepp.

Det ska sägas med en gång att detta är en alldeles enastående champagne, trots sin ungdom. Alla vid bordet är alldeles hänförda och vad gör det då att den är ung och säkert kommer utvecklas en del till.

Det börjar med en doft som vi omgående tar till våra hjärtan. Frisk och väldigt fräsch med massor av gul/gröna äpplen, fina citrus toner, gula stenfrukter samt ett tydligt inslag av våta stenar och krossade snäckskal.

I gommen känner vi en härlig och livsbejakande friskhet. Här finns en storlagen samling äpplen, som börjar med gröna äpplen övergår i gula sommaräpplen (knappt mogna) och landar slutligen i en ljuvlig syra från röda äpplen. Friskt med en mycket njutbar syra. De röda bären i form av smultron, syrliga jordgubbar och något enstaka mosat hallon ökar på komplexiteten. Aningens rostat bröd dyker upp. Inslaget av mineraler är påtagligt, där särskilt den kritiga tonen noteras, men även en mer finstämd stenig ton gör sig påmind. Eftersmaken är lång med röda bär, aprikoser och persika samt röd citrus i form av mandariner, blodapelsin och så avslutas det med en blodgrape. 

Ja jisses vad det här är gott. Ett värdigt sätt att hedra St Vincent!!

Betyg 5

Jag köper mina Paul Déthune-champagner av Franska Vinlistan. Dom fixar både svensk moms och svensk alkoholskatt. Cuvée Prestige ingår i två av deras lådor med champagner från Paul Déthune. 

Den billigare kostar 2700 kr och då ingår 3 fl Extra Brut, 2 fl Blanc de Noir och en fl Cuvée Prestige. Den dyrare kostar 5100 kr och då får du två flaskor vardera av Paul Déthunes Prestige Champagner: Cuvée Prestige, Blanc de Noirs Les Crayeres samt 2 Cuvée l´Ancienne 2012.

2018 Chablis Premier Cru La Forêt, Domaine Pinson

Söndagsfisken förra veckan var kokt torskrygg, med kokt potatis, skirat smör och pepparrot. Detta har med åren blivit riktig fin mat. Under min uppväxt var torsk bland den billigaste fisken en kunde köpa. Väldigt ofta bestod onsdagsmaten av just detta. Ett kilo torsk, mellanbiten, var ett stående önskemål på onsdagar hos vår lokala fiskaffär i Bö Affärscentrum. 

Lika gott idag som i min barndom. Fast idag dricker jag gärna ett glas vin till detta. Till just den här rätten blir det ofta ett glas chablis. Domaine Pinson är en stor favorit. 

Producenten Domaine Pinson har hållit till i området mellan Vaillons och Montmains i Chablis sedan 1640-talet. Dom äger idag runt 14 ha vingårdar och producerar allt från enklare AOC-viner till mer komplexa viner från Premier Cru-lägen såsom Mont-de-Milieu, La Fôret, Montmains och inte minst Grand Cru-läget Les Clos. Idag är det Laurent och dottern Charlène Pinson som styr verksamheten. De använder inga kemiska bekämpningsmedel. Jorden plogas för att tvinga rötterna att söka sig långt ner i jorden.

Druvorna till den här cuvéen kommer från vinfält som ligger på västra sidan om floden Serein. Vingården La Forêt är en av tre vingårdar i den större (118 hektar) paraply-vingården Montmains. Dom Pinsons del av av La Fôret sluttar i sydligostlig riktning, vilket innebär att de åtnjuter extra morgonsol och därmed mognar något bättre än de delar av vingården som har annan riktning och blir sedermera något kraftfullare än de från mindre fördelaktig exponering. Jordmånen är Kimmeridgian limestone med ett väldigt tunt ytskikt av grusig jord vilket ger en knivskarp mineralitet och syra i vinet. Vinstockarna är i genomsnitt 60 år gamla (planterade 1955). I sin La Fôret så använder Pinson endast den naturliga jästen som finns inneboende i vingården och vinet har lagrats i åtta månader på tre till fyra år gamla ekfat.

Källa: Importören Tryffelsvinets hemsida.

Det var i början på 2000-talet som jag upptäckte Domaine Pinson och därefter har jag med jämna mellanrum inhandlat deras Mont-de-Milieu. Du som vill läsa vad jag skrivit om tidigare årgångar får klicka på resp länk. Vi har druckit deras 2006:a som vi skrivit om här och här. Vi har druckit av deras 2008:a som vi skrivit om här och här. Vi skrev om årgång 2010 här och årgång 2014 här.

I början på året hyllade jag La Forêt och årgång 2017 här.

Årgång 2018 har en härlig friskhet. Ja nästan krispigt. Det är förvisso ungt, men dricks väldigt bra just nu trots sin ungdom. Det känns också som att årgång 2018 redan är mer tillgänglig än 2017.

Doften är rätt så stor och ganska så öppen med gröna äpplen, citrus, lite gula stenfrukter, tydligt inslag av regnvåta stenar, aningens skolkrita och några sommarblommor.

Vi tar en klunk och känner igen mycket från doften. Härligt friskt och med en behagfull syra som skapar en lätt krispighet. Det börjar med gröna äpplen och citrus, som rätt omgående får sällskap av aprikoser och persika. Eftersmaken är något längre än medel och här tillkommer mineraler av såväl stenig som kritig karaktär med en lätt sälta i avslutet. Äpplena går från gröna till mer gulaktiga och även aprikoser återkommer. I avslutet aningens grapefrukt. 

Strålande gott. Dricks väldigt bra nu genom att dofter och smaker är så tillgängliga. Syran är inte knivskarp utan så frisk och väldigt behagfull. De flaskor jag har från 2018 dricker jag de närmaste åren. Mitt intryck är att årgång 2018 kanske inte är för långlagring. Jag är dock långt ifrån någon chablisexpert.

Betyg 4

Jag köpte La Forêt på SB i höstas för 359 kr. Jag ser att den nu bytt årgång till 2019 och att den gått upp med en tia till 369 kr. Det får bli en beställning.

2015 La Faya, Alpi Retiche IGT, Sandro Fay

Valtellinadalen i Lombardiet ligger som en sista utpost mot Schweiz. Den 45 km långa Valtellinadalen sträcker sig i en öst-/västlig riktning. Så klart odlas det vin här. Det har gjorts så sedan antikens dagar. Odlingarna ligger på de branta sluttningarna längs med floden Adda. Det är övervägande Chiavennasca (en speciell klon av Nebbiolo) som odlas. Valtellina är indelat i fem subzoner: Sassela, Grumello, Inferno, Valgella och Maroggia. 

Det finns ett par olika indelningar av viner som produceras i Valtellina. Den övergripande beteckningen är Rosso di Valtellina, som i sin tur har några undergrupper. Den kanske mest kända vintypen är Valtellina Superiore, som fick DOCG-status 1998. Här finns krav på odlingslägen, skördeuttag, minst 90% Chiavennasca, 24 månaders lagring varav 12 månader på ekfat mm.

En annan känd vintyp är Sforzato som fick DOCG-status 2003 och görs på torkade Chiavennascadruvor. Valtellinas svar på Amarone.

Alpi Retiche IGT är en beteckning som används på viner där producenten vill göra viner på sitt egna sätt utan att vara bunden av dom regler som gäller för Valtellina DOC. Det är ett sådant vin vi dricker den här kvällen.

Sandro Fay grundade 1973 Societa Agricola Fay. Familjen Fay hade sedan flera generationer bedrivit jordbruk runt den lilla byn San Giacomo di Teglio i Valtellina-dalen, men Sandro beslutade sig för i början på 1970-talet att göra en satsning på tillverkning av kvalitetsviner. Idag är det hans båda barn Marco, utbildad oenolog vid Universitetet i Trentino och med erfarenheter från flertalet Barolo-producenter, och Elena som har tagit över ansvaret. Egendomen omfattar idag 15 ha vingårdar i form av mindre terrasserade plotter som är utspridda i subzonen Valgella samt någon liten plott i Sassella. Vingårdarna ligger på mellan 350 och 900 m ö h.

Det här vinet är gjort på druvorna Chiavennasca eller Nebbiolo som den också kallas (60%), Merlot (30%) och Syrah (10%). Druvorna kommer från en liten vingård i byn Teglio, som är belägen 550 m ö h och som planterades 1997. Jordmånen är en blandning av sand och silt. Druvorna skördas i skiftet september/oktober.

Varje druvsort vinifieras för sig. Jäsningen ägde rum på ståltank med sju dagars maceration. Det är först därefter som musten blandas. Vinet har fått mogna i tolv månader på 500-liter stora ekfat innan det buteljeras.

Vinet har en vacker rubinröd färg i en lite ljusare nyans.

I doften hittar vi en bottenklang av mörk frukt, som efterhand kompletteras med kryddor, spad av svarta oliver, aningens vitpeppar samt unset vanilj. En lite annorlunda doft jämfört med vad viner på druvan nebbiolo brukar ha. Merlot har lämnat tydliga avtryck och peppartonen förknippar jag med Syrah.

När vi smakar på vinet hittar vi såväl mörka som lite rödare bär: en härlig bärkompott av björnbär, mörka körsbär, aningens svartavinbär, lite hallon och någon jordgubbe. Vi kan också notera lite örter, vitpeppar (precis som i doften), nypon, aningens rått kött samt steniga mineraler och unset vanilj. Det finns en riktigt trevlig syra som skänker vinet en härlig friskhet. Rätt så slankt och med alerta tanniner, som nafsar runt i munhålan på ett väldigt behagfullt sätt. Eftersmaken är något längre än medel och här återkommer frukten och örterna, men också en lite sirlig ton av rosor.

Betyg 4

Ett gott och välgjort vin. Jag köpte det på SB under 2019 för 279 kr. Just nu verkar det slutsålt, men när det dyker upp igen blir det en beställning.

2006 Montefico, Barbaresco, Roagna

Vi fick ett mejl i mitten på december 2011 från Roagna att de tagit fram en "Cassa Mista" med godsaker. Vi blev verkligen sugna på den här lyxiga varianten och efter mejlkontakt med Gabriel (Bristly) så meddelade han att det skulle bli möjligheter att beställa denna under våren 2012. Vi gjorde så i form av en privatimport och fick förskottsbetala 30% till vårt lokala SB. I maj kunde vi hämta ut vår låda.

Roagna är ett familjeföretag och har haft sin verksamhet i utkanten av byn Barbaresco i flera århundraden. Dom äger idag 20 ha i Barolo och Barbareso, varav 12 ha är planterade med vinrankor och resten utgör skogsmark. I Barbareso äger dom fyra vinfält: Asili, Carso, Montefico och Pajé. I Barolo äger dom vinfältet Pira.

Vi har fortfarande kvar följande flaskor efter att vi öppnat dagens flaska Montefico 2006.

- Crichet Pajé 2002, 

- Barolo La Rocca e la Pira Riserva 1996, en flaska av 

- Barolo La Pira 2005 flaska nr 2 

- Barbaresco Asili 2006 flaska nr 2

Jag har tidigare druckit och skrivit om

- Barbaresco Montefico 2006

- Barbaresco Asili 2006
- Barolo La Rocca e la Pira Riserva 1996

- Barolo Le Coste 2007

- Barbaresco Pajé 2005

Dessvärre har två av flaskorna varit korkskadade: Barolo Le Coste 2007 och Barbaresco Pajé 2005

Druvan är Nebbiolo till 100%. Medelåldern på stockarna är 50 år och kommer från vingården Montefico, där Roagna förfogar över 0,24 ha. Vi är då ca 500 m från byn Barbaresco. Roagna använder vare sig kemiska bekämpningsmedel eller konstgödsling. Dom använder endast en liten del svavel och kopparbaserade hjälpmedel. Jäsningen äger rum på stora träfat och sker genom naturlig jäst. Vinet har fått mogna i 4-6 år på medelstora fat av fransk eller slavonsk ek.

Doften börjar lite försiktigt med läder, höstlöv och tobak, men ju längre tid i glasen desto tydligare och större blir den samtidigt som de röda bären tar över mer och mer. Vi noterar även nypon, rosor, violer, någon liten ton av mint samt unset nytjärad båt. Till slut dyker det även upp lite mörkare bär typ slånbär.

Vi börjar smaka på vinet och slår omgående fast att detta är förbaskat gott. Så väl balanserat! Rent av elegant!  I sin lite småstrama stil bjuder det på syrliga körsbär, tranbär, något lingon mera hallon och aningens röda vinbär. En ljuvlig samling bär. Någon liten kryddighet. Riktigt vad kan jag inte sätta fingret på. Nypon, rosor och violer fyller på den komplexa smaken. Bra syra och alerta tanniner. De senare har med åren slipats ned och biter numera endast behagfullt i gommen. Eftersmaken är lång med mera röd frukt, örter, nypon, aningens espresso och inte minst rosor.

Montefico 2006 är nu i ett underbart drickfönster.Helt på topp. Klarar säkert åtskilliga år till, men mina flaskor är slut och det känns som jag slutar på topp. Go känsla!!

Betyg 5

2008 La Pèira en Daimasèla, Terrasses du Larzac, Coteaux du Languedoc

Jag avslutade 2021 med att på nyårsaftonen dricka Las Flors från 2009. Det blev en hyllning på bloggen häromdagen. Den intresserade kan läsa om detta här. 

Nyfikenheten på hur stora syskonet La Pèira skulle vara blev för stor och därför drog vi korken ur en 2008:a häromdagen.

Historien om La Pèira startade 2004 då kompositören och musikern Rob Dougan köpte 11,6 hektar i Terrassez du Larzac i Languedoc. Ambitionen var att skapa ett vin som kunde mäta sig med de största i världen. Detta skulle uppnås med minimala skördeuttag, gamla vinstockar, klassiska druvsorter, en vinmakare från Chateau Margaux, högsta möjliga standard på utrustning samt en fullständig hängivelse.

La Pèira är gjort på druvorna Syrah (60%) och Grenache (40%). Lagrat i 24 månader på helt nya Barriquer.

Ett alldeles enastående vin  med en kraft och elegans av sällan skådat slag. Vilken start på året!!

Färgen går i en mycket mörkröd nyans. Ja nästan svart och med några mörklila stråk ut mot glaskanten.

Vi möts av en kraftfull och generös doft, som är fullpackad med mörk frukt, en tydlig ton av svarta vinbärsblad, en hel drös örter och kryddor, samt aningens rökta charkuterier, lite läder, kakao och några solvarma skogshallon. Riktigt inspirerande. 

Visst är doften väldigt trevlig, men det är när vi tar den första lilla klunken som vi förstår storheten i det här vinet. Ytterst komplext och med en intensitet i frukten som är helt underbar. Visst är det lite maffigt och visst finns här en massa smaker, men inte allt på en gång utan mer i lager på lager.

Vi känner solmogna björnbär, lite cassis, skogsbär, söta, mörka körsbär och några blåa plommon, men här finns också instick av lite röda bär såsom hallon och tranbär. Efterhand tillkommer provencalska örter, lite kryddor, rökta charkuterier, kakao, sötlakrits och unset espresso. Vital syra skänker vinet en bra friskhet. Tanninerna finns där och gör sig påminda genom att nafsa runt i munhålan. 

Eftersmaken är riktigt lång med mera ljuvlig frukt och repris på vad vi noterade tidigare.

Oj, oj, oj vilket makalöst vin och vilken start på vinåret 2022!!

Betyg 5

Jag vill nog påstå att La Pèira är helt på topp just nu. Ingen panik för den som ligger på några flaskor, men mina är slut och hade jag haft fler så hade jag nog druckit dom de närmaste två-tre åren.

Nyårsaftonens viner: Cuvée l´Ancienne 2008, 2009 Las Flors och 2004 Masi Costasera Riserva

Pandemin fortsätter lägga sin stora, mörka hand över världen. Själva är vi trippelvaccinerade sedan någon månad tillbaks, men vi fortsätter att vara försiktiga. Det Nya Åetr firade vi in tillsammans med två av våra vänner, som precis som oss är fullvaccinerade och lever ett försiktigt liv.

Vi startade med en sallad där hummer och krabba var huvudingredienser. Vi drack till detta Cuvée a L´Ancienne Millésime 2008.

Huvudnumret blev  ugnsbakad lammrostbiff med Amandine-potatis. Las Flors 2009 fick utgöra sällskap till detta.

Vi avslutade med en trio ostar från Brostorp. Så klart Amararone 2004 Costasera Riserva.

2008 Brut Cuvée a L´Ancienne, Paul Déthune.

Paul Déthune är en av mina favoritodlare. Kanske är det den odlare som jag skrivit flest blogginlägg om. Rakt igenom hela portföljen är det världsklass. Paul Déthune har sin verksamhet i utkanten av byn Ambonnay, där dom förfogar över 7 ha vingårdar. Odlat vin har man gjort här i flera sekler. En omställning till hållbart jordbruk har gjorts. Knappt 60 000 flaskor fördelade på nio olika cuvéer gör dom. Jag har provat sju av dom: Blancde Noirs, BlancdeBlancs, Extra Brut, Cuvée Prestige, Millésime2008,  Cuvée A L´Ancienne 2008 samt deras Rosé. Jag köper mina flaskor av näthandlaren Franska Vinlistan. Någon gång emellanåt dyker dom upp på SB, men för tillfället finns det inget tillgängligt där. 

Cuvée L´Ancienne är en blandning på 50/50 av Pinot Noir och Chardonnay. Druvorna kommer från två av deras allra bästa vingårdslotter. Jäsningen har ägt rum på 205-liters ektunnor, där det också har fått vila upp sig tills dess att det buteljerades (april 2009). En andra jäsning på flaska och i sju år fick det ligga på sin jästfällning innan det degorgerades i mars 2016.

Det görs årligen runt 1000 flaskor.

Det har gått lite mer än tre år sedan jag senast drack den här champagnen. Den upplevdes då som en mycket ung champagne, men redan då riktigt bra. Idag känns den fortfarande hyfsat ung.  Några direkta mognadstoner tycker jag mig inte kunna känna, även om det finns någon ton av bokna äpplen framförallt i smaken. Syran är alltjämt riktigt stor, även om den lugnat sig något gentemot hur det var för dryga tre år sedan.

En ganska stor och rätt så komplex doft. Vi hittar vi både gula och friska röda äpplen, en del del gula stenfrukter, skolkrita och krossad sten, lite nougat samt aningens kaprifol och unset vanilj.

Visst är doften trevlig, men det är när vi smakar på den som vi utbrister i jubeltoner. Riktigt förbaskat god helt enkelt. Det börjar med underbara äpplen: friska, lite syrliga typ cox pomona, men även en del gula/gröna. I bakgrunden finns aningens bokna äpplen. Inslaget av röd citrus (mandariner, blodapelsin) känns tydligt liksom lite rostat bröd, gula stenfrukter (aprikoser, persika), aningens nötter samt ett finstämt mineralinslag (krita, sten). Eftersmaken är längre än medel med ett elegant avslut i form av blodgrape.

2009 Las Flors de La Pèira

Historien om La Pèira startade 2004 då kompositören och musikern Rob Dougan köpte 11,6 hektar i Terrassez du Larzac i Languedoc. Ambitionen var att skapa ett vin som kunde mäta sig med de största i världen. Detta skulle uppnås med minimala skördeuttag, gamla vinstockar, klassiska druvsorter, en vinmakare från Chateau Margaux, högsta möjliga standard på utrustning samt en fullständig hängivelse.

Las Flors de la Pèira är gjort på druvorna Grenache (45%), Syrah (35%) och Mourvedre (20%).
Det lagras till största delen i nya och begagnade Demi-Muids som är stora Barriquer om 600 liter.

Av franska viner är Las Flors en av mina favoriter. Den första årgången jag drack var 2006. Det har sedan fortsatt med 2007, 2008, 2009 och 2010. Alltid har det levererat en underbar smakupplevelse.

Det är precis så med den här flaskan också. Helt underbar!

Vi möts ganska omgående av stor och intensiv doft av mörk frukt. Alldeles underbart. Strax därpå en fin balanserad doftstöt av provensalska örter och kryddor. Lite kakao, aningens lakrits, lite stendamm och unset rosor och violer. Komplext, intensivt och samtidigt en stor elegans.

I gommen är det alldeles underbart. Med tiden har det blivit moget och rätt så runt, men fortfarande med en fin syra och tanniner som rundats av och samtidigt nafsar runt i munhålan. I ett underbart drickfönster just nu. Ett av årets bästa viner. Här finns en mogen mörk frukt i form av mörka körsbär, skogsbär och aningens plommon. Örter och kryddor från doften återkommer i smaken. Lång härlig eftersmak där de mörka bären, örterna, kryddorna nu får sällskap av mörk choklad och söt lakrits. Alkoholen på 14,5% är fullständigt uppslukad av den ljuvliga frukten.

Knappt 300 kr betalade jag en gång i tiden. Detta måste vara ett av de bästa viner under 300 kr jag inhandlat.

Betyg 5 

2004 Costasera Riserva från Masi.

Masi behöver väl egentligen ingen närmare presentation. Dom har ju mer eller mindre blivit synonymt med Amarone och Valpolicella. Masi gör totalt fem olika amarone: Costasera, Costasera Riserva, Vaio, Campolongo di Torbe och Mazzano. Alla fantastiska amarone. Det finns också en speciell flygplats-Costasera med tillägget Nectar.

Druvblandningen i den vanliga Costasera är Corvina (70%), Rondinella (25%) och Molinara (5%).
Det som skiljer Riservan från den vanliga Costasera kan kortfattat sammanfattas som:
- Riservan innehåller 15% Oseleta och 10% mindre Rondinella samt ingen Molinara
- Druvorna till Riservan får ligga på tork 15 -20 dagar längre
- Riservan ligger dryga året längre på Slavonska ekfat
- Priset på Riservan är ungefär det dubbla

Costasera Riserva är ett relativt nytt vin. i Masis portfölj. 2003 var första årgången och den landade på Systembolagets hyllor inför julen 2008. Så klart köade jag i Nordstan efter några flaskor. Dom är sedan några år tillbaks slut i min källare. Nu är det dags för den sista 2004:an.

Detta är en mogen amarone utan att för den skull vara övermogen. 

En stor och kraftfull doft med massor av mörka bär möter oss ganska så omgående. Lite örter, kryddor, kakao, torkad frukt, aningens piptobak och blåa plommon lämnar alla små bidrag till den komplexa och ljuvliga doften.

Den fina syran ger vinet en bra friskhet. Tanninerna är tydliga och smånafsar i munnen. Dom har med tiden mjuknat och bjuder på det där motståndet jag uppskattar så mycket. 

Här finns en djup, mogen och samtidigt intensiv mörk frukt bestående av söta, mörka körsbär, mogna björnbär, lite blåbär och skogshallon samt aningens blåa plommon. Alldeles underbart. Örter och kryddor är mer framträdande än då vinet var ungt.

Eftersmaken är mycket lång och dröjer sig kvar i gommen en lång tid. Den mörka frukten är så klart på plats men nu tillkommer en liter bitter ton av riktigt mörk kvalitetschoklad, några droppar espresso, körsbärskärnor och torkad frukt.

Betyg 5-

Du som ligger på några flaskor behöver inte ha bråttom för min uppfattning är att den kommer hålla i många år till. Med detta sagt så tror jag inte på någon ytterligare utveckling och sörjer inte att den var vår sista flaska.

2010 Brunello di Montalcino från Querccecchio och 2011 Dolcio a Matteo

På någon av mellandagarnas middag åt vi långbakat vildsvin eller s k draget vildsvin. Det blev att gå ner i källaren och leta reda på något vin på druvan Sangiovese. Upp kom jag med en Brunello di Montalcino och en flaska Chianti Classico Riserva. Två synnerligen goda viner visade det sig. De satt också som en smäck till det dragna vildsvinet.

2010 Brunello di Montalcino, Quercecchio.

Azienda Agricola Quercecchio har sina vingårdar strax sydväst om byn Montalcino. Vi är på klassisk mark. Ägorna tillhörde på medeltiden klostret Monte Oliveto Maggiore. Nu är det familjen Salvioni som är ägare sedan fem generationer bakåt i tiden. Egendomen omfattar 230 ha med skogsområden, öppna fält, olivlundar och vingårdar.
Vingårdarna omfattar 15 ha och ligger på en höjd av 320 meter över havet på sluttningarna som ligger mot Maremma hållet.

Vinet har fått jäsa på stålfat. Musten får ligga med skal och macereras en hyfsat lång tid. Vinet får sedan ligga till sig i ca tre år på fat av fransk ek. Fyra år efter skörden buteljeras vinet och får ligga på flaska i fyra månader innan det släpps ut på marknaden.

Ett alldeles underbart vin, som lämnat ungdomstadiet bakom sig och har börjat få lite mognadstoner utan att riktigt vara i ett fullmoget stadie.

Doften är präglad av lite ljusare körsbär förstärkta med en del örter, lite peppar, nypon, läder och aningens rosor. Riktigt trevlig utan att vara stor.

I munnen återkommer de ljusa körsbären förstärkta med mogna skogsbär och lite röda vinbär. Här finns också en del torkade  örter och någon liten nypa peppar. Trevlig syra skapar en bra friskhet hos vinet. Tanninerna nafsar i munhålan och bjuder ett trevligt motstånd. Eftersmaken är något längre än medel och ger oss mera röda bär, lite steniga mineraler, ainigens lakrits och unset mörk choklad.

Det här vinet är riktigt gott och inne i ett underbart drickfönster. Det är så här jag vill ha min Brunello dvs ungdomstiden bakom sig, men ändå inte riktigt fullmoget. 

Betyg 4+

Flaskan köptes av Carlo Merolli i Danmark för lite drygt fem år sedan. Minns jag rätt betalade jag då 175 DKK. Jag tycker jag belönats rikligt för min väntan.

2011 Doccio a Matteo.

Producenten Caparsa håller till runt byn Radda, belägen nästan mitt emellan Florens och Siena. Det hela tog sin början 1965 då Reginaldo Cianferoni köpte 10 ha som planterades med vinrankor. 1982 tog sonen Paolo över. En inriktning på ekologiskt jordbruk gjordes och vingården är idag certifierad för organisk odling. I deras portfölj hittar vi bl a ett vitt vin, en rosato, ett vini santo samt ett flertal röda viner. Ett par utav dom har jag skrivit om tidigare: 2016 Caparsa Chianti Classico och Rosso di Caparsa, 2015 Caparsino Chianti Classico Riserva liksom 2014 Caparsino CC Riserva

Det här är ett vin gjort på i huvudsak druvan Sangiovese (95%) och en liten slatt Colorino (5%). Druvorna har vuxit på vinfältet Doccio a Matteo, som också fått ge namn åt vinet. Det är beläget på en höjd av 450 m ö h. Naturlig jäsning dvs ingen jäst tillsättes utan det får räcka med den naturliga som finns på druvornas skal. Vinet har fått ligga på en blandning av 5hl och 10 hl stora ekfat i närmare 30 månader innan det buteljerades.

Doften startar med läder, höstlöv, jord och lite blyertspenna, men efterhand tar den mörka frukten över. Det är en mörkare frukt än vad jag vanligtvis tycker mig hitta hos Chiantiviner. Lite örter och några kryddor ansluter också så småningom.

I munnen noterar jag såväl mörka som lite ljusare körsbär. Trots sina dryga tio år sedan skörd har vinet en bra och trevlig friskhet. Medelhavsörter och lite kryddor dyker upp i mellanpartiet. Tanninerna är mjuka utan att vara mesiga och bjuder på ett behagfullt motstånd. Eftersmaken är medellång och här kommer det mer av körsbären, men också lite björnbär och slånbär samt aningens lakrits, mörk choklad och några körsbärskärnor.

Riktigt gott även om det inte når upp till Quercecchios Brunello. 

Betyg 4 

Dags för Brunelli Amarone Riserva: 2013 Campo del Titari och 2012 Inferi

 Julen är över och vi har precis tagit steget in i 2022. Vår förhoppningar är att pandemiläget ska förbättras åtskilligt. Vårdpersonalen behöver hämta andan och komma in i mer normala rutiner. 

Vi har också en längtan att få komma ner till Valpolicella, där vi inte varit sedan hösten 2019. Vi får se hur saker och ting utvecklas.

Vi har under julhelgen druckit några amarone. Vår favoritproducent är, som alla läsare av bloggen vet. Brunelli. Vi har druckit deras två riservor, som båda levererar vinupplevelser av ett sällsamt slag.

2013 Campo del Titari

Druvblandningen är ungefär den samma år från år. Titari är gjord på druvorna Corvina och Corvinone (75%), Rondinella (15%) och Oseleta (10%). Druvorna kommer från en och samma vingård, som ligger cirka 450 m över havet. En första selektering görs ute på fältet, då druvorna plockas. En andra selektering görs efter att druvorna torkats. Druvorna torkas i cirka fyra månader innan de pressas. Jäsningen äger rum i 40 dagar vid en låg temperatur.

Vinet får därefter mogna under 36 månader på nya ekfat innan de buteljeras. Slutligen får det vila ett år på flaska innan det släpps ut på marknaden.

Årsproduktionen av Titari är runt 3 000 flaskor.

Årgång 2013 är fantastisk nu. Den är fortfarande ung och har en härlig friskhet och därför kräver den en luftning på karaff i någon timma eller två.

Doften är stor och intensiv med massor av mörk frukt. Fast doftintrycken börjar med lite läder, aningens jord och lite höstlöv, men den mörka underbara frukten tar rätt så snabbt kommandot. Vi kan även notera lite torkad frukt, kakao, hemkola och några örter. Ett riktigt sniffarvin.

När vi börjat smaka på vinet grips vi nästan av en euforisk känsla. Det här är ju sagolikt gott! Söta mörka körsbär, mogna björnbär, aningens svarta vinbär och lite blåa plommon bildar en underbar bärkompott. Lägg till lite örter och kryddor samt lite torkad frukt: katrinplommon, fikon, dadlar och unset russin. Eftersmaken är formidabel där de söta mörka körsbären nu sällskapar med den mörka chokladens lilla bitterhet förgylld med några droppar espresso och körsbärskärnor.

Betyg 5-

Vi köpte på oss en hel del flaskor från året 2013. Det har blivit en eller två flaskor de senaste åren och för varje flaska vi druckit har jag noterat att Titari har utvecklats och tagit steg mot den totala fulländningen. Inte riktigt där än, men bra nära.

Betyg 5-

Det var bra nära att det blivit en ren 5:a

2012 Inferi

Det är gjort på druvorna Corvina (70%), Rondinella (25%) och Corvinone (5%). Druvorna kommer från en vingård med samma namn som vinet. Den är belägen 350 meter över havsytan. Selektering, torkning, jäsning, lagring följer samma mönster som för Titari.
Det som skiljer Inferi och Titari åt är växtplatsen och druvsammansättningen. Jordmånen där druvorna till Inferi växer innehåller mera lera och kalkstenen består av mindre bitar. Titari har 10% mindre Rondinelladruvor och motsvarande mängd mer Oseleta.

Namnet Inferi kommer av att vinfältet ligger lite besvärligt till. Det är ett litet inferno att nå och skörda.

Ett fantastiskt vin, som nu börjar närma sig sin topp. Visst kan det kanske utvecklas lite till, men inte så mycket mer. Det behövs inte heller, när det är så här underbart gott som det är just nu.

Inferi är lite mjukare och har en mer mogen frukt i såväl doft som smak. Det här är en amarone som lämnat ungdomen bakom sig och börjat få tydliga mognads drag. Friskheten är alltjämt stor.

Doften är förförisk med sina mogna mörka körsbär och mörka skogsbär. Små nypor av örter och kryddor tillför tillsammans med lite torkad frukt en ljuvlig komplexitet. Visst finns här en intensitet i doften fast än mer elegans.

Smakerna följer i mångt och mycket det vi kände i doften. En underbar frukt av söta, mörka körsbär, mogna björnbär, hallon och blåa plommon. Finstämda örter och kryddor. Små försiktiga inslag av torkad frukt. Fin syra och alldeles lena tanniner. Eftersmaken lång och elegant, där den mörka chokladen och körsbärskärnorna visar upp sig i all sin prakt.

Betyg 5-