Hustrun och jag har ätit en enklare kvällsvard. Vi drack till detta resten av Quintarellis Superiore (se föregående bloggpost). Vi förbereder oss för en kvällspromenad, då brodern studsar in och kommenderar "ta fram tre glas". Han har tre flaskor med lite slattar, som han vill att vi ska prova blint.
Vi tar fram tre glas och han häller upp. Det här med blindprovning är svårt.
Vin nr ett.
Vi känner mörka körsbär, plommon och choklad i doften.
Smakmässigt gå detta igen, men kompletteras med lite örter. Ett snällt och drickvänligt vin.
Mina tankar går till Valpolicella, men där finns något avvikande
Picaie 2008.
40% corvina, 30% cabernet sauvignon och 30% merlot från Cecilia Beretta.
Kostar 134 på SB.
Jag känner mig riktigt stolt att kommit så nära. Det är första gången jag smakar detta vin.
Betyg 4-.
Vin nr två.
Här doftar det körsbär, kryddor och örter. Kanske en vaniljton.
Smaken: Återigen körsbär som för tankarna till Valpolicella, men med mer utvecklad kryddighet.
Jämfört med vin ett har det här en strävhet och en tydligare örtighet. Eftersmaken är meddellång med ett vanilj inslag och med tanniner på vakt. Jag gissar på en Chianti.
Zenato Ripassa 2008.
Corvina veronese 80 %, rondinella 10 % och sangiovese 10 %.
Kostar 179 kr på SB
Betyg 3+
Vin nr tre.
Färgen är väldigt mörk, nästan svart.
Doften är inte så stark, men där finns körsbär och lite kryddor.
Smaken: Körsbären går igen, men är åt det sura hållet. Örter finns där. Strävt. Känns som ett enklare vin. Jag har ingen aning om vad det ät är. Jag försöker med uteslutningsmetoden och får hela tiden instämmande från brodern. Jag kan ändå inte komma med en gissning.
Passitivo Primotivo.
Producent är Cantine Vinagri Paolo Leo. Vi är alltså i södra Italien i Puglia.
Det var längesen vi drack en Primotivo. Det dröjer nog till nästa gång. Vi gillade inte detta.
Inget fel på vinet, men det är inte vår grej.
Kostar 89 kr.
Betyg 2+
onsdag 31 augusti 2011
tisdag 30 augusti 2011
Quintarelli Superiore 2000
Fredagskvällen var ju nästan tropisk här på västkusten. Lördagen kände vi infödda mer igen oss. Dagsregn och en temp runt 18 grader. Idag söndag dryga 20 grader uppehåll, blåsigt och lite sol.
Mest uppskattas detta väder av brorsonen. Han windsurfar.
Min erfarenhet av Quintarellis viner är ytterst begränsad. Har aldrig smakat deras amarone.
2008 köpte jag deras Superiore årgång 1999. Den dracks upp under 2009. Jag förde inga ordentliga anteckningar, men minns den som något enastående. Hösten 2009 var hustrun och jag på resa med Clubamarone, den så kallade Skörderesan. Vi inhandlade då 2 flaskor Superiore av årgång 2000.
Hustrun fyllde år idag (söndag) och vad kan vara mer lämpligt än att öppna den sista av dessa två flaskor. Maten bestod av grillad kyckling, gorgonzola sufflé samt lite halstrade bönor,zucchini samt morötter.
Vi ska följa vinet under två dagar. Två timmar innan det är dags att äta häller vi upp två stora glas. Redan då vinet hälls upp sprider sig en mäktig doft av torkad frukt spetsad med lite körsbär sig i rummet.
Quintarelli Superiore 2000.
Quintarelli håller till i området runt Negrar.
Quintarelli brukar släppa sina viner när de är drickfärdiga har jag fått lära mig.
Följande är ett citat från bloggen Vinös från 2009:
Bepi Quintarelli gör sin Valpolicella Classico på 50% Corvina, 25% Rondinella, 5% Molinara och resten en blandning av Cabernet Sauvignon, Nebbiolo, Croatina och Sangiovese. En del av de senskördade druvorna vinifieras på vanligt sett med lång macerationstid. Resten torkas och vinifieras som om man skulle tillverka amarone. Dessa två delar blandas efter fermentering och tappas sen på fat. Bepi släpper aldrig sina viner till försäljning förrän han tycker att de är mogna. Det kan ofta innebära uppemot 6-7 års tid även för en vanlig valpolicella. Men vid riktigt stora årgångar som 1997 får de ligga ännu lite längre.
Vad Vinös tyckte om årgång 1997 kan du läsa om här.
Följande noteringar gjordes på söndagen:
Färgen är mörkt rubinröd med en brunaktig nyans.
När vi luktar på vinet möts vi av en otroligt komplex och elegant doft.
Till att börja med känner vi en härlig doft av körsbär. Ganska omedelbart tränger sig blommor (rosor) på. Vi anar också lite hallon och så dyker det upp lite gudomliga örter. En viss russinton kan vi notera efter ett tag. Den överraskar oss och den är förförande. Trots att vinet har legat så många år på fat så märks detta inte.
Vi tar åtskilliga sniffar innan det är dags för första klunken. Förväntningarna har stegrats.
Smaken är oerhört komplex. Till att börja med en fruktkompott som är gigantisk: Körsbär, björnbär, hallon och så lite torkad frukt. Strax därpå tar örterna vid, lite mineraler dyker upp och faktisk aningens lakrits.
Därefter ett lager av mörk choklad i kombination med en kaffeton. Smaken blir aldrig fadd utan är hela tiden frisk och det beror på att där finns lite syror som för tankarna åt apelsinhållet. Första gången jag upplever detta i ett Valpolicellavin.
Eftersmaken är gudomlig och vill aldrig ta slut. Det finns också lite sammetslena tanniner i vinet som förstärker lustkänslan.
Det är ett makalöst vin.
Vi har sparat en tredjedel av flaskan för att avnjutas på måndagen. Bättre kan vinet inte bli. Är det då inte slöseri och ett risktagande att vänta en dag. Jo, egentligen är det nog det. Men vi vill veta vad som händer med vinet under 24 timmar.
Nedanstående skrivs tisdagmorgon och baseras på de noteringar jag gjorde på måndagkväll.
Jag skrev: se söndagens noteringar.
Inget har egentligen ändrats. Vinet är identiskt med hur vi upplevde vinet i söndags.
Utan tvekan den bästa Superiore vi druckit.
Betyg 5
Mest uppskattas detta väder av brorsonen. Han windsurfar.
Min erfarenhet av Quintarellis viner är ytterst begränsad. Har aldrig smakat deras amarone.
2008 köpte jag deras Superiore årgång 1999. Den dracks upp under 2009. Jag förde inga ordentliga anteckningar, men minns den som något enastående. Hösten 2009 var hustrun och jag på resa med Clubamarone, den så kallade Skörderesan. Vi inhandlade då 2 flaskor Superiore av årgång 2000.
Hustrun fyllde år idag (söndag) och vad kan vara mer lämpligt än att öppna den sista av dessa två flaskor. Maten bestod av grillad kyckling, gorgonzola sufflé samt lite halstrade bönor,zucchini samt morötter.
Vi ska följa vinet under två dagar. Två timmar innan det är dags att äta häller vi upp två stora glas. Redan då vinet hälls upp sprider sig en mäktig doft av torkad frukt spetsad med lite körsbär sig i rummet.
Quintarelli Superiore 2000.
Quintarelli håller till i området runt Negrar.
Quintarelli brukar släppa sina viner när de är drickfärdiga har jag fått lära mig.
Följande är ett citat från bloggen Vinös från 2009:
Bepi Quintarelli gör sin Valpolicella Classico på 50% Corvina, 25% Rondinella, 5% Molinara och resten en blandning av Cabernet Sauvignon, Nebbiolo, Croatina och Sangiovese. En del av de senskördade druvorna vinifieras på vanligt sett med lång macerationstid. Resten torkas och vinifieras som om man skulle tillverka amarone. Dessa två delar blandas efter fermentering och tappas sen på fat. Bepi släpper aldrig sina viner till försäljning förrän han tycker att de är mogna. Det kan ofta innebära uppemot 6-7 års tid även för en vanlig valpolicella. Men vid riktigt stora årgångar som 1997 får de ligga ännu lite längre.
Vad Vinös tyckte om årgång 1997 kan du läsa om här.
Följande noteringar gjordes på söndagen:
Färgen är mörkt rubinröd med en brunaktig nyans.
När vi luktar på vinet möts vi av en otroligt komplex och elegant doft.
Till att börja med känner vi en härlig doft av körsbär. Ganska omedelbart tränger sig blommor (rosor) på. Vi anar också lite hallon och så dyker det upp lite gudomliga örter. En viss russinton kan vi notera efter ett tag. Den överraskar oss och den är förförande. Trots att vinet har legat så många år på fat så märks detta inte.
Vi tar åtskilliga sniffar innan det är dags för första klunken. Förväntningarna har stegrats.
Smaken är oerhört komplex. Till att börja med en fruktkompott som är gigantisk: Körsbär, björnbär, hallon och så lite torkad frukt. Strax därpå tar örterna vid, lite mineraler dyker upp och faktisk aningens lakrits.
Därefter ett lager av mörk choklad i kombination med en kaffeton. Smaken blir aldrig fadd utan är hela tiden frisk och det beror på att där finns lite syror som för tankarna åt apelsinhållet. Första gången jag upplever detta i ett Valpolicellavin.
Eftersmaken är gudomlig och vill aldrig ta slut. Det finns också lite sammetslena tanniner i vinet som förstärker lustkänslan.
Det är ett makalöst vin.
Vi har sparat en tredjedel av flaskan för att avnjutas på måndagen. Bättre kan vinet inte bli. Är det då inte slöseri och ett risktagande att vänta en dag. Jo, egentligen är det nog det. Men vi vill veta vad som händer med vinet under 24 timmar.
Nedanstående skrivs tisdagmorgon och baseras på de noteringar jag gjorde på måndagkväll.
Jag skrev: se söndagens noteringar.
Inget har egentligen ändrats. Vinet är identiskt med hur vi upplevde vinet i söndags.
Utan tvekan den bästa Superiore vi druckit.
Betyg 5
söndag 28 augusti 2011
Amarone vs Barolo vs CdRh vs NZ
Det blev en underbar augustikväll.
Fredagen började i dimma och lite duggregn för att efter lunch övergå till sensommarvärme och slutligen landa i en underbart ljummen, sammetslen kväll.
Brodern från norr är åter på besök på västkusten för att slutföra sina sista semesterveckor. Matansvaret ligger på honom och vinansvaret på mig. Så är förhållandena denna kväll. Han bjuder på ostron som förrätt, sedan grillad entrecote ( från djur som betat på strandängarna runt Tjolöholm), rostade rotfrukter samt en ost- och olivpaj. Vi firar lite extra då broderns yngste son blir 25 år på lördag och min hustru betydligt mer på söndagen.
Gosset Grand Rosé Brut.
Jag drack den här champisen i våras och skrev då så här,efter att ha blivit inspirerad av Punkarn som hade skrivit så här.
Den flaskan vi dricker ikväll till ostronen har en annan etikett än den vi drack i våras. Min tolkning blir att detta vin är från en annan batch. Det finns kanske någon av er kära läsare som kan mer om detta. Jag är tacksam om ni lämnar en kommentar.
Bubblet då? Jo, kanon bra, även om det inte öppnade sig på samma sätt som vårens flaska. Här ska man nog ha mer tålamod och vänta något år tills man öppnar nästa flaska.
Betyg 5-
Vi provade fyra viner och först ut var:
Domaine de La Janasse "Terre d´Argile". 2009.
Tidigare i veckan läste jag Finare Viners inlägg och blev då tveksam till att öppna en flaska redan idag.
Min nyfikenhet var väckt och efter att återigen läst vad Frankofilen skrev så plockade jag med den i vår lilla provning.
Doften är stor och domineras av bär och koladoft. Vi känner körsbär och hallon i kombination med härliga örter och lite kryddor. Koladoft eller är det ekfatsdoft? Den är lite för dominerande i vårt tycke.
Vi tar en klunk och det virvalr upp en härlig smak av frukt och bär. Härliga örter noterar vi liksom lite krydda. I smaken känns inte kolan/vaniljen speciellt mycket utan endast noterbar i eftersmaken. Ja, eftersmaken är lång, fylld av bär, lite viol, choklad och en örtighet som övergår i en viss lakritston på slutet.
Tanninerna finns där, men är tämligen lena.
Vi tycker att detta är gott, men tror att det kan bli ännu bättre.
Vi är inte lika lyriska som Frankofilen men inte heller lika försiktigt avvoga som FV.
Betyg 4
Roccolo Grassi Amarone 2004
Låt mig säga det med en gång: "När amarone smakar så här, då kan vin inte vara bättre". I min bok är detta en femetta.
Jag har tidigare skrivit om Roccolo Grassi, som för mig nog är nr ett i Valpolicella. En noslängd före Viviani.
Jag har nästan ingen erfarenhet av Quintarelli eller Dal Forno så dom får starta utom toton.
Druvsammansättningen är 60% Corvina, 15% Corvinone, 20% Rondinella samt 5% Croatina.
Färgen är briljantröd.
Vi sniffar och finner en komplex doft. Vi känner först lite torkad frukt, sedan dyker körsbär, lite örter, en viss blommighet upp och till slut ansluter en mysig chokladton. När vi hällde upp vinet kändes ett litet stick av alkohol, men efter tre timmar i karaff känns inget av detta.
Smaken är magisk. Kolossalt fyllig och komplex. Först lite friska körsbär, sedan lite torkad frukt med en aningens sötma. Efter ett tag tränger örterna sig fram lutande sig mot en smaskig chokladton. Här finns lite tanniner som är sammetslena. Alkoholen är hela 16,5%, vilket inte alls känns, då den är så integrerad i vinet.
Detta är ruggigt gott redan idag. Kan det verkligen bli bättre?
Ibland kan amaroneviner vara svåra att kombinera till maträtter, speciellt russin- eller portvinsamarone.
Detta är en amarone som går utmärkt att använda till köttgrytor av olika slag.
Årets bästa rödvin så här långt.
Betyg 5+
Gemma Barolo 2004.
Vinet är gjort på 100% Nebbiolo. Detta vinet kommer från Serralunga.
2009 kom en bloggpost, där man var föga imponerad av detta vin.
Vi är vare sig experter eller fantaster när det gäller Barolo, men just det här exemplaret tycker vi om.
I glaset skimrar en rubinröd färg emot oss.
Vi känner doften av hallon, körsbär, lite kryddor och en aningens viol. Det är ingen stark doft, men ändå tydlig.
Smaken har tydliga frukt- och bärtoner. Vi känner igen hallon och körsbär. Det finns en viss syrlighet. Tanninerna är tydliga, men väl avrundade. Vinet känns väldigt tillgängligt nu. Det här är en Barolo i lite lättare och snällare stil.
Betyg 4
Matariki Quintology 2002, Gimblett Gravels.
Vi har här ett vin från Hawkes Bay, (Nord ön), Nya Zeeland.
Druvblandningen är. 42% Merlot, 23,5% Cabernet Sauvignon, 21% Malbec, 8,5% Cabernet Franc samt 5% Syrah.
Färgen påminner om granatäpplets röda ton.
När vi sniffar på vinet möts vi först av en mycket stark doft av svartavinbär. Vi känner också toner av blyertspenna, cederträ och lite regnvåt jord.
I munnen känner vi smaken av körsbär, lite svartavinbärsblad, plommon och lite kryddor. Syror och tanniner finns där och är i god balans med frukten. Ändå vill vinet inte släppa loss ordentligt. Man kan ana sig till ambitionen att skapa ett vin av Bordeaux typ, men dit når man inte. Vi är inga Bordeauxfans, så det här vinet är inte vårt typ av vin. Därtill saknar vinet riktig elegans. Det är inget dåligt vin, men det har som sagt inte det som vi letar efter i goda viner.
Betyg 3
Detta var fredagkvällens äventyr. Den stora behållningen var som ni förstår RG:s Amarone. Denna bloggpost är författad under lördagen och söndagen. I skallen sitter fortfarande välbefinnandet efter en klunk av fredagkvällens amaronevin.
När brodern med familj tittar in under lördagen och uttrycker sin tacksamhet över att få ha tagit del av RG:s amarone, ja då kan ju undertecknad endast konstatera att dela ett suveränt gott vin vin med sina närmaste ger upplevelsen ytterligare en dimension.
Fredagen började i dimma och lite duggregn för att efter lunch övergå till sensommarvärme och slutligen landa i en underbart ljummen, sammetslen kväll.
Brodern från norr är åter på besök på västkusten för att slutföra sina sista semesterveckor. Matansvaret ligger på honom och vinansvaret på mig. Så är förhållandena denna kväll. Han bjuder på ostron som förrätt, sedan grillad entrecote ( från djur som betat på strandängarna runt Tjolöholm), rostade rotfrukter samt en ost- och olivpaj. Vi firar lite extra då broderns yngste son blir 25 år på lördag och min hustru betydligt mer på söndagen.
Gosset Grand Rosé Brut.
Jag drack den här champisen i våras och skrev då så här,efter att ha blivit inspirerad av Punkarn som hade skrivit så här.
Den flaskan vi dricker ikväll till ostronen har en annan etikett än den vi drack i våras. Min tolkning blir att detta vin är från en annan batch. Det finns kanske någon av er kära läsare som kan mer om detta. Jag är tacksam om ni lämnar en kommentar.
Bubblet då? Jo, kanon bra, även om det inte öppnade sig på samma sätt som vårens flaska. Här ska man nog ha mer tålamod och vänta något år tills man öppnar nästa flaska.
Betyg 5-
Vi provade fyra viner och först ut var:
Domaine de La Janasse "Terre d´Argile". 2009.
Tidigare i veckan läste jag Finare Viners inlägg och blev då tveksam till att öppna en flaska redan idag.
Min nyfikenhet var väckt och efter att återigen läst vad Frankofilen skrev så plockade jag med den i vår lilla provning.
Doften är stor och domineras av bär och koladoft. Vi känner körsbär och hallon i kombination med härliga örter och lite kryddor. Koladoft eller är det ekfatsdoft? Den är lite för dominerande i vårt tycke.
Vi tar en klunk och det virvalr upp en härlig smak av frukt och bär. Härliga örter noterar vi liksom lite krydda. I smaken känns inte kolan/vaniljen speciellt mycket utan endast noterbar i eftersmaken. Ja, eftersmaken är lång, fylld av bär, lite viol, choklad och en örtighet som övergår i en viss lakritston på slutet.
Tanninerna finns där, men är tämligen lena.
Vi tycker att detta är gott, men tror att det kan bli ännu bättre.
Vi är inte lika lyriska som Frankofilen men inte heller lika försiktigt avvoga som FV.
Betyg 4
Roccolo Grassi Amarone 2004
Låt mig säga det med en gång: "När amarone smakar så här, då kan vin inte vara bättre". I min bok är detta en femetta.
Jag har tidigare skrivit om Roccolo Grassi, som för mig nog är nr ett i Valpolicella. En noslängd före Viviani.
Jag har nästan ingen erfarenhet av Quintarelli eller Dal Forno så dom får starta utom toton.
Druvsammansättningen är 60% Corvina, 15% Corvinone, 20% Rondinella samt 5% Croatina.
Färgen är briljantröd.
Vi sniffar och finner en komplex doft. Vi känner först lite torkad frukt, sedan dyker körsbär, lite örter, en viss blommighet upp och till slut ansluter en mysig chokladton. När vi hällde upp vinet kändes ett litet stick av alkohol, men efter tre timmar i karaff känns inget av detta.
Smaken är magisk. Kolossalt fyllig och komplex. Först lite friska körsbär, sedan lite torkad frukt med en aningens sötma. Efter ett tag tränger örterna sig fram lutande sig mot en smaskig chokladton. Här finns lite tanniner som är sammetslena. Alkoholen är hela 16,5%, vilket inte alls känns, då den är så integrerad i vinet.
Detta är ruggigt gott redan idag. Kan det verkligen bli bättre?
Ibland kan amaroneviner vara svåra att kombinera till maträtter, speciellt russin- eller portvinsamarone.
Detta är en amarone som går utmärkt att använda till köttgrytor av olika slag.
Årets bästa rödvin så här långt.
Betyg 5+
Gemma Barolo 2004.
Vinet är gjort på 100% Nebbiolo. Detta vinet kommer från Serralunga.
2009 kom en bloggpost, där man var föga imponerad av detta vin.
Vi är vare sig experter eller fantaster när det gäller Barolo, men just det här exemplaret tycker vi om.
I glaset skimrar en rubinröd färg emot oss.
Vi känner doften av hallon, körsbär, lite kryddor och en aningens viol. Det är ingen stark doft, men ändå tydlig.
Smaken har tydliga frukt- och bärtoner. Vi känner igen hallon och körsbär. Det finns en viss syrlighet. Tanninerna är tydliga, men väl avrundade. Vinet känns väldigt tillgängligt nu. Det här är en Barolo i lite lättare och snällare stil.
Betyg 4
Matariki Quintology 2002, Gimblett Gravels.
Vi har här ett vin från Hawkes Bay, (Nord ön), Nya Zeeland.
Druvblandningen är. 42% Merlot, 23,5% Cabernet Sauvignon, 21% Malbec, 8,5% Cabernet Franc samt 5% Syrah.
Färgen påminner om granatäpplets röda ton.
När vi sniffar på vinet möts vi först av en mycket stark doft av svartavinbär. Vi känner också toner av blyertspenna, cederträ och lite regnvåt jord.
I munnen känner vi smaken av körsbär, lite svartavinbärsblad, plommon och lite kryddor. Syror och tanniner finns där och är i god balans med frukten. Ändå vill vinet inte släppa loss ordentligt. Man kan ana sig till ambitionen att skapa ett vin av Bordeaux typ, men dit når man inte. Vi är inga Bordeauxfans, så det här vinet är inte vårt typ av vin. Därtill saknar vinet riktig elegans. Det är inget dåligt vin, men det har som sagt inte det som vi letar efter i goda viner.
Betyg 3
Detta var fredagkvällens äventyr. Den stora behållningen var som ni förstår RG:s Amarone. Denna bloggpost är författad under lördagen och söndagen. I skallen sitter fortfarande välbefinnandet efter en klunk av fredagkvällens amaronevin.
När brodern med familj tittar in under lördagen och uttrycker sin tacksamhet över att få ha tagit del av RG:s amarone, ja då kan ju undertecknad endast konstatera att dela ett suveränt gott vin vin med sina närmaste ger upplevelsen ytterligare en dimension.
fredag 26 augusti 2011
Wooing Tree Pinot Noir 2008
På tips från Punkarn inhandlades detta vin för ett par månader sedan. I onsdags var det dags att testa av detta Pinot Noir Vin. Vi hade en enkel strimlad biff med grönsaker som ackompanjemang.
Wooing Tree Pinot Noir 2008.
Vi har här ett vin från Central Otago, Nya Zeeland.
Producenten har två Pinot Noir viner tillgängliga via SB. Den enklare varianten Beetle Juice skrev Johan P om här. Vi hoppade upp ett snäpp och provade deras första vin.
Druvorna har handplockats och sedan har vinet fått mogna på Franska ekfat i 11 månader. 40% av ekfaten var nya.
I glaset lyser en transparent rubinröd färg emot oss.
Doften avslöjar genast att vi har med ett Pinot Noir vin att göra. En härlig bärig doft möter oss. Vi känner igen mogna körsbär, lite jordgubbar, hallon och plommon. Strax därefter stöter vi på en fin blandning av kryddor och lite örter.
Så ska det dofta!!
I gommen möts vi av en varm, fruktig och kryddig smak. Här finns såväl koncentration som djup. Vi urskiljer hallon, jordgubbar och söta plommon. I eftersmaken som är lång finns underbara kryddor och örter. En liten fatig vaniljton kan vi urskilja. Den stör inte det minsta utan höjer bara komplexiteten. Sammetslena tanniner och en behaglig syra gör att vinet passar utmärkt till maten.
Ja, ni hör ju själva att det satt som en smäck. Görgott, helt enkelt. Egentligen för bra för ett mitt-i-veckan vin.
Väldigt nära en femma.
Betyg 4+
Wooing Tree Pinot Noir 2008.
Vi har här ett vin från Central Otago, Nya Zeeland.
Producenten har två Pinot Noir viner tillgängliga via SB. Den enklare varianten Beetle Juice skrev Johan P om här. Vi hoppade upp ett snäpp och provade deras första vin.
Druvorna har handplockats och sedan har vinet fått mogna på Franska ekfat i 11 månader. 40% av ekfaten var nya.
I glaset lyser en transparent rubinröd färg emot oss.
Doften avslöjar genast att vi har med ett Pinot Noir vin att göra. En härlig bärig doft möter oss. Vi känner igen mogna körsbär, lite jordgubbar, hallon och plommon. Strax därefter stöter vi på en fin blandning av kryddor och lite örter.
Så ska det dofta!!
I gommen möts vi av en varm, fruktig och kryddig smak. Här finns såväl koncentration som djup. Vi urskiljer hallon, jordgubbar och söta plommon. I eftersmaken som är lång finns underbara kryddor och örter. En liten fatig vaniljton kan vi urskilja. Den stör inte det minsta utan höjer bara komplexiteten. Sammetslena tanniner och en behaglig syra gör att vinet passar utmärkt till maten.
Ja, ni hör ju själva att det satt som en smäck. Görgott, helt enkelt. Egentligen för bra för ett mitt-i-veckan vin.
Väldigt nära en femma.
Betyg 4+
onsdag 24 augusti 2011
Moreccio 2009, Bolgheri, Toscana
Förra fredagen, då vi hade vännerna S o T på besök, hade dom med sig det här vinet. En ny bekantskap för hustrun och mig. Vinet kommer från Bolgheri i Toscana
Producent är Fattoria Casa di Terra. I beställningssortimentet står det att årgång 2008 kan beställas, men vi fick alltså en 2009. I lördagskväll öppnade vi flaskan och hällde upp två stora vinglas, där vinet fick luftas. Under tiden cyklade vi vår Solrydsrunda (22 km).
Moreccio 2009.
Vinrankorna är 10-15 år gamla. Druvsammansättningen är Cabernet S 40%, Merlot 30% och Syrah 30%. Merlot skördas i slutet av augusti, Syrah i mitten av septembet och Cabernet S i slutet av september.
I glaset lyser en rubinröd färg emot oss.
Producent är Fattoria Casa di Terra. I beställningssortimentet står det att årgång 2008 kan beställas, men vi fick alltså en 2009. I lördagskväll öppnade vi flaskan och hällde upp två stora vinglas, där vinet fick luftas. Under tiden cyklade vi vår Solrydsrunda (22 km).
Moreccio 2009.
Vinrankorna är 10-15 år gamla. Druvsammansättningen är Cabernet S 40%, Merlot 30% och Syrah 30%. Merlot skördas i slutet av augusti, Syrah i mitten av septembet och Cabernet S i slutet av september.
I glaset lyser en rubinröd färg emot oss.
| Det doftar av multnande höstlöv och svartavinbär. En ganska enkel och okomplicerad doft, men ändå trevlig. Vi tar en klunk och känner genast smaken av svarta vinbär, röda bär, lite örter och i eftersmaken har vi en ganska syrerik frukt med en ton av mint. Tanninerna är inte helt avrundade utan ger sig tillkänna på ett trevligt sätt. Vinet passade bra till vår kvällstallrik med charkuterier. Betyg 3 |
tisdag 23 augusti 2011
Saint Clair, Pioner Block, 2008.
Det har varit en underbar helg, med sommarväder på den del av västkusten där vi bor. Gräsklippning med hörselskydd med inbyggd radio. Minnesgudstjänsten från Norge får mig som förälder till 20+ barn att fundera över livet lite extra.
På kvällen äter hustrun och jag piggvar, skirat smör, pepparrot och potatis. Lite sallad, bönor, tomater mm från den egna skörden.
Vi dricker sista flaska av ett NZ vin.
Saint Clair, Family Estate. Pioner Block 3 = 43Degrees. Sauvignon Blanc 2008.
Det här vinet kommer från Marlborough’s Lower Wairau area, öster om Blenheim.
Färgen är blekt, ljusgul.
Vi sniffar och känner de typiska dragen av en sauvignon blanc: gräs, krusbär, nässlor, och lite svarta vinbärsblad. Det finns ett uns av fläder påpekar hustrun.
I gommen möts vi av en torr och mycket frisk smak. Vi känner tydliga drag av krusbär och svartavinbärsblad. Vi noterar också toner av gräs, citrus, lite fläder och lite tropisk frukt. Eftersmaken är pigg och läskande och vi kan där spåra en liten elegant kryddighet med mineraltoner.
Ett friskt och uppiggande vin. Kanske aningens för lätt och för lite elegans för piggvaren.
Efter en dag utomhus i solen var det här ett vin som vi njöt till fullo av.
Betyg 4-
På kvällen äter hustrun och jag piggvar, skirat smör, pepparrot och potatis. Lite sallad, bönor, tomater mm från den egna skörden.
Vi dricker sista flaska av ett NZ vin.
Saint Clair, Family Estate. Pioner Block 3 = 43Degrees. Sauvignon Blanc 2008.
Det här vinet kommer från Marlborough’s Lower Wairau area, öster om Blenheim.
Färgen är blekt, ljusgul.
Vi sniffar och känner de typiska dragen av en sauvignon blanc: gräs, krusbär, nässlor, och lite svarta vinbärsblad. Det finns ett uns av fläder påpekar hustrun.
I gommen möts vi av en torr och mycket frisk smak. Vi känner tydliga drag av krusbär och svartavinbärsblad. Vi noterar också toner av gräs, citrus, lite fläder och lite tropisk frukt. Eftersmaken är pigg och läskande och vi kan där spåra en liten elegant kryddighet med mineraltoner.
Ett friskt och uppiggande vin. Kanske aningens för lätt och för lite elegans för piggvaren.
Efter en dag utomhus i solen var det här ett vin som vi njöt till fullo av.
Betyg 4-
måndag 22 augusti 2011
Alconte 2007
Alconte 2007.
För snart en vecka sedan drack vi Montecastro 2006. Vad vi tyckte om det vinet kan du läsa om här.
Det var nu dags att testa deras andravin. Importören är Bristly och flaskan kostar 149 kr.
Alconte är ett vin gjort till 100% på druvan Tempranillo.
Färgen är mörkt rubinröd.
Vinet doftar av mörka bär (körsbär, björnbär, blåbär). Det finns en tydlig kryddighet med en liten rökt ton. Vi tycker oss också känna en liten vaniljton lurandes i bakgrunden.
Smaken är mjuk och rund. Fylld av mörka bär, i en pepprig och örtig stil. Eftersmaken är medellång och fruktig. På slutet dansar en mycket trevlig lakritston in. Visst finns här lite tanniner, men de är mjuka och lena.
Jämför vi det med storebrorsan Montecastro, så är dom väldigt lika varandra smak- och doftmässigt.
Montecastro är lite sirligare, lite mer komplext och elegantare. Den är 80 kr dyrare och försvarar dessa med råge. Båda vinerna faller oss i smaken och är väl värda att förgylla en enklare måltid med.
Betyg 4-
För snart en vecka sedan drack vi Montecastro 2006. Vad vi tyckte om det vinet kan du läsa om här.
Det var nu dags att testa deras andravin. Importören är Bristly och flaskan kostar 149 kr.
Alconte är ett vin gjort till 100% på druvan Tempranillo.
Färgen är mörkt rubinröd.
Vinet doftar av mörka bär (körsbär, björnbär, blåbär). Det finns en tydlig kryddighet med en liten rökt ton. Vi tycker oss också känna en liten vaniljton lurandes i bakgrunden.
Smaken är mjuk och rund. Fylld av mörka bär, i en pepprig och örtig stil. Eftersmaken är medellång och fruktig. På slutet dansar en mycket trevlig lakritston in. Visst finns här lite tanniner, men de är mjuka och lena.
Jämför vi det med storebrorsan Montecastro, så är dom väldigt lika varandra smak- och doftmässigt.
Montecastro är lite sirligare, lite mer komplext och elegantare. Den är 80 kr dyrare och försvarar dessa med råge. Båda vinerna faller oss i smaken och är väl värda att förgylla en enklare måltid med.
Betyg 4-
söndag 21 augusti 2011
Le Volte,2009
På en vinbar i Rom drack vi ett glas av Le Volte, 2009. Vi tyckte vinet var OK, men nog hade vi förväntat oss mer. Det var ju ändå ett vin från Ornellaia. Vill du mer i detalj veta vårt omdöme kan du läsa om det här.
Smakabra skrev mer positivt om årgång 2008. Svenssonsmakaren skrev i veckan som gick också positivt, men nu om årgång 2009 dvs samma årgång som vi drack i Rom. Inspirerad av David, så inhandlade jag en flaska i torsdags, i syfte att testa den till fredagsmaten.
Vi låter vinet få en timma i våra stora vinglas.
Le Volte 2009.
Producenten är Ornellaia. Vi har att göra med ett vin från Bolgheri i Toscana
Le Volte är deras tredjevin eller fjärde vin, lite beroende på hur man räknar.
Vinet är gjort på 51% sangiovese, 34% merlot och 15 % cabernet sauvignon.
I glaset har vi ett vin med en mörkröd färg med en dragning åt blåsvart.
Den första sniffen signalerar viktoriaplommon och mörka körsbär. Sedan en örtpust med aningens cassis. Vi kan också känna lite multnad lövhög och på slutet ett uns vanilj. Det är ingen stark påtvingande doft utan lite mer servil.
Smaken är fruktig, där plommon och körsbär dominerar. Vi kan också spåra lite svarta vinbär, örter, choklad och lite vanilj, som ligger i bakgrunden och med jämna mellanrum skjuter in sina smaknyanser. Tanninerna finns där, men är inte på något sätt störande. Dom är inte helt avrundade men förhöjer vinets prestanda till maten. Vi har sparat en liten slatt i glaset, som vi tar på egen hand dvs utan tillbehör lite senare på kvällen. Tanninerna tränger sig då på lite mer och vi kan ana oss till det som vi nte var så förtjusta i när vi drack Le Volte i Rom. På lördag kväll avslutar vi den här flaskan. Intrycken är i stort de samma. Vinet håller ihop riktigt bra.
I Rom tyckte vi vinet var OK, men att tanninerna var hårda och gjorde att vinet krävde mat. Vi måste nu ändra vårt omdöme. Tanninerna finns där, men är på det hela ganska trevliga. Vinet känns nu också mer komplext än vad vi kom fram till vid Rombesöket.
Därmed ett stort tack till David(Svenssonsmakaren) som fick oss att ge vinet en ny chans.
Vi höjer också upp vårt tidigare betyg med ett +.
Betyg 3+
Smakabra skrev mer positivt om årgång 2008. Svenssonsmakaren skrev i veckan som gick också positivt, men nu om årgång 2009 dvs samma årgång som vi drack i Rom. Inspirerad av David, så inhandlade jag en flaska i torsdags, i syfte att testa den till fredagsmaten.
Vi låter vinet få en timma i våra stora vinglas.
Le Volte 2009.
Producenten är Ornellaia. Vi har att göra med ett vin från Bolgheri i Toscana
Le Volte är deras tredjevin eller fjärde vin, lite beroende på hur man räknar.
Vinet är gjort på 51% sangiovese, 34% merlot och 15 % cabernet sauvignon.
I glaset har vi ett vin med en mörkröd färg med en dragning åt blåsvart.
Den första sniffen signalerar viktoriaplommon och mörka körsbär. Sedan en örtpust med aningens cassis. Vi kan också känna lite multnad lövhög och på slutet ett uns vanilj. Det är ingen stark påtvingande doft utan lite mer servil.
Smaken är fruktig, där plommon och körsbär dominerar. Vi kan också spåra lite svarta vinbär, örter, choklad och lite vanilj, som ligger i bakgrunden och med jämna mellanrum skjuter in sina smaknyanser. Tanninerna finns där, men är inte på något sätt störande. Dom är inte helt avrundade men förhöjer vinets prestanda till maten. Vi har sparat en liten slatt i glaset, som vi tar på egen hand dvs utan tillbehör lite senare på kvällen. Tanninerna tränger sig då på lite mer och vi kan ana oss till det som vi nte var så förtjusta i när vi drack Le Volte i Rom. På lördag kväll avslutar vi den här flaskan. Intrycken är i stort de samma. Vinet håller ihop riktigt bra.
I Rom tyckte vi vinet var OK, men att tanninerna var hårda och gjorde att vinet krävde mat. Vi måste nu ändra vårt omdöme. Tanninerna finns där, men är på det hela ganska trevliga. Vinet känns nu också mer komplext än vad vi kom fram till vid Rombesöket.
Därmed ett stort tack till David(Svenssonsmakaren) som fick oss att ge vinet en ny chans.
Vi höjer också upp vårt tidigare betyg med ett +.
Betyg 3+
torsdag 18 augusti 2011
Montecastro 2006
Så var det då äntligen dags för en ny spanjor. Det var ett tag sedan vi drack spanskt. Jag har väl skrivit om ett par prioratviner, men kan samtidigt konstatera att det är inte så ofta som vi dricker spanska viner här hemma. Det har blivit mycket italienskt särskilt från Valpolicella. Dags att ge spanjorerna chansen igen.
Montecastro 2006.
Vi har här ett vin från Ribera del Duero. Det är egendomens första vin. Det är gjort på Tempranillo (96%) och så har man tagit en slatt av vardera Merlot och Cabernet Sauvignon. Vinstockarna har en varierande ålder från 6 år till 100 år. Denna info har hämtats från Bristly, som är den svenska importören.
Vi möts av en mörk rubinröd färg. Ja, nästan lite mörkblåa toner i det röda.
På nosen känner vi omedelbart en bärkompott: björnbär, hallon och lite jordgubbar. Kryddor och örter tränger sig på strax därefter.
Vi tar en klunk och känner en härlig bärkompott, som kompletteras med örter, kryddor och på slutet en utpräglad lakritssmak. I den långa eftersmaken kan vi också addera lite choklad.
Jag vet ju att det är en spanjor, men måste titta en gång extra på flaskan för det finns så mycket som snarare påminner om södra Rhone.
Vi gillar det här vinet redan idag, men tror att det kan finnas mer att hämta de närmaste åren.
Vi kan också konstatera att när spanjorerna smakar så här, så måste vi bara testa fler.
Betyg 4
Montecastro 2006.
Vi har här ett vin från Ribera del Duero. Det är egendomens första vin. Det är gjort på Tempranillo (96%) och så har man tagit en slatt av vardera Merlot och Cabernet Sauvignon. Vinstockarna har en varierande ålder från 6 år till 100 år. Denna info har hämtats från Bristly, som är den svenska importören.
Vi möts av en mörk rubinröd färg. Ja, nästan lite mörkblåa toner i det röda.
På nosen känner vi omedelbart en bärkompott: björnbär, hallon och lite jordgubbar. Kryddor och örter tränger sig på strax därefter.
Vi tar en klunk och känner en härlig bärkompott, som kompletteras med örter, kryddor och på slutet en utpräglad lakritssmak. I den långa eftersmaken kan vi också addera lite choklad.
Jag vet ju att det är en spanjor, men måste titta en gång extra på flaskan för det finns så mycket som snarare påminner om södra Rhone.
Vi gillar det här vinet redan idag, men tror att det kan finnas mer att hämta de närmaste åren.
Vi kan också konstatera att när spanjorerna smakar så här, så måste vi bara testa fler.
Betyg 4
tisdag 16 augusti 2011
Ojai Thompson Grenache 2008
Inspirerad av Winepunk så inhandlade jag två flaskor av detta vin. Den beskrivning som gjordes av vinet kändes mitt i prick vad gäller mina smakpreferenser. Det var med stora förväntningar som jag korkade upp flaskan i lördags. Hällde halva flaskan på karaff ca 3 timmar före det var dags att dricka vinet.
Ojai Thompson Grenache 2008
Vi har ett vin som i huvudsak är gjort på Grenache. Det finns 10% vardera av Mourvedre och Syrah.
Vinet kommer från Santa Barbara på den amerikanska västkusten.
Färgen har en djup rubinröd ton.
Doften som möter oss är en tämligen stor doft av hallon, örter och lite kryddor.
I gommen känner vi återigen smaken av hallon, örter och kryddor. Lite eldig men ändå i fin balans med syrorna och de lite sträva tanninerna. Vi anar oss till en stor potential, men vinet vill inte riktigt komma loss.
Dag två är intrycket detsamma. Känslan är att det finns så mycket smaker som inte kommer loss. De är ju dom vi vill komma åt, men vi gör inte det. Det infinner sig då en viss besvikelse. En flaska har jag kvar och den ska få vila i minst två år!!
I nu läget kan det bara bli en fyra, men vi tror att betyget fem ligger inom möjligheternas ram.
Betyg 4
Ojai Thompson Grenache 2008
Vi har ett vin som i huvudsak är gjort på Grenache. Det finns 10% vardera av Mourvedre och Syrah.
Vinet kommer från Santa Barbara på den amerikanska västkusten.
Färgen har en djup rubinröd ton.
Doften som möter oss är en tämligen stor doft av hallon, örter och lite kryddor.
I gommen känner vi återigen smaken av hallon, örter och kryddor. Lite eldig men ändå i fin balans med syrorna och de lite sträva tanninerna. Vi anar oss till en stor potential, men vinet vill inte riktigt komma loss.
Dag två är intrycket detsamma. Känslan är att det finns så mycket smaker som inte kommer loss. De är ju dom vi vill komma åt, men vi gör inte det. Det infinner sig då en viss besvikelse. En flaska har jag kvar och den ska få vila i minst två år!!
I nu läget kan det bara bli en fyra, men vi tror att betyget fem ligger inom möjligheternas ram.
Betyg 4
måndag 15 augusti 2011
Champagne-Chablis-TBA
Åter till arbetet i måndags, för att arbeta ikapp juni månads momsredovisning. Veckan präglades av regnskurar och blåst, vilket gjorde det lättare att åka upp till Mölndal för att arbeta.
På fredagen vände sommaren åter. Förmiddagen ägnades åt bokföring på hemmaplan. Sedan veckohandling och lite trädgårdsarbete. På kvällen kom våra vänner S och T på besök.
Vi började med lite champagnerosé.
De Saint Gall Champagne Brut Rosé.
Detta är en 50/50 blandning av Chardonnay och Pinot Noir. Ingen årgångschampagne, som är inköpt på Bolaget för 249 kr.
Färgen är en blandning av rosa och orange.
När vi häller upp bubblet bildas en skumbadsliknande lager överst i glaset. Läckert!
När vi sniffar möts vi av en bärig doft. Definitivt hallon, men även lite jordgubb och blodgrape.
I munnen känner vi en torr och frisk smak, där hallon, jordgubbar och blodgrape dominerar. Vi kan också spåra en lite brödaktig ton med inslag av mineraler. I eftersmaken finns en viss besk ton, som stör oss lite.
Den där beskheten man kan finna hos en grapefrukt.
Ett enkelt bubbel. Friskt och ganska trevligt.
Betyg 3+
Vi grillar marulk, lax och havskräftor. Vi äter detta med egenodlad potatis. Tillbehören är också hämtade från de egna odlingarna. Späda vaxbönor och broccoli. Två sorters aioli: en vanlig och en örtspetsad sak.
Vi dricker en chablis till detta.
JM Brochard Chablis Grand Cru. Les Clos. 2006.
Vi har ett vin på 100% Chardonnay (Beaunois)
I glaset skimrar ett vin i en ljusgul ton med lite gröna stråk emot oss.
Vi sticker näsan mot glaset och drar in lite luft. Vi finner då en doft av gröna äpplen, lite citrus och en liten örtighet. Lite mineraltoner på slutet som får oss att tänka på snäckskal.
I munnen känner vi smaken av ett friskt vin. Lite syrliga gröna äpplen är det första vi noterar, dessa ackompanjeras av lite kryddor och örter, sedan mineraler och så lite citrus på slutet. Vi tycker oss också känna lite rostade fattoner på slutet och minsann en viss nötighet dyker upp. Vinet har en fin balans och alla delar harmoniserar väl med varandra.
Betyg 4
Till dessert hade hustrun gjort en pannacota som toppats med blåbär från den amerikanska blåbärsbusken, som min morfar planterade på 60-talet. OK, de når aldrig samma intensiva smak som vilda blåbär, men utgör ändå ett fullgott substitut.
Till detta drack vi
Trockenbeerenauslese 2005, Lenz Moser Prestige.
Vi har här ett vin från Neusiedlersee, Burgenland i Österrike.
Jag har en förkärlek för sötsaker. De ska vara friska inte sötsliskiga gärna lite botrytis.
Det ska genast sägas att detta vara gott, riktigt gott - men kanske lite ung.
Färgen är guldgul.
Vi möts av en härlig arom där aprikoser eller är det nektariner och lite honungstoner samsas med en botrytis ton. I eftersmaken piggas vi upp av lite grape.
Smaken är söt och frisk. Intensiv smak av torkade aprikoser och en honungston som är gudomlig.
Här finns mer lite: ananas, botrytis, grape. Eftersmaken är lång med en fin syra och där allt balanseras till en stor njutning.
Oh, vad jag gillar dessa godsaker.
Betyg 4+
På fredagen vände sommaren åter. Förmiddagen ägnades åt bokföring på hemmaplan. Sedan veckohandling och lite trädgårdsarbete. På kvällen kom våra vänner S och T på besök.
Vi började med lite champagnerosé.
De Saint Gall Champagne Brut Rosé.
Detta är en 50/50 blandning av Chardonnay och Pinot Noir. Ingen årgångschampagne, som är inköpt på Bolaget för 249 kr.
Färgen är en blandning av rosa och orange.
När vi häller upp bubblet bildas en skumbadsliknande lager överst i glaset. Läckert!
När vi sniffar möts vi av en bärig doft. Definitivt hallon, men även lite jordgubb och blodgrape.
I munnen känner vi en torr och frisk smak, där hallon, jordgubbar och blodgrape dominerar. Vi kan också spåra en lite brödaktig ton med inslag av mineraler. I eftersmaken finns en viss besk ton, som stör oss lite.
Den där beskheten man kan finna hos en grapefrukt.
Ett enkelt bubbel. Friskt och ganska trevligt.
Betyg 3+
Vi grillar marulk, lax och havskräftor. Vi äter detta med egenodlad potatis. Tillbehören är också hämtade från de egna odlingarna. Späda vaxbönor och broccoli. Två sorters aioli: en vanlig och en örtspetsad sak.
Vi dricker en chablis till detta.
JM Brochard Chablis Grand Cru. Les Clos. 2006.
Vi har ett vin på 100% Chardonnay (Beaunois)
I glaset skimrar ett vin i en ljusgul ton med lite gröna stråk emot oss.
Vi sticker näsan mot glaset och drar in lite luft. Vi finner då en doft av gröna äpplen, lite citrus och en liten örtighet. Lite mineraltoner på slutet som får oss att tänka på snäckskal.
I munnen känner vi smaken av ett friskt vin. Lite syrliga gröna äpplen är det första vi noterar, dessa ackompanjeras av lite kryddor och örter, sedan mineraler och så lite citrus på slutet. Vi tycker oss också känna lite rostade fattoner på slutet och minsann en viss nötighet dyker upp. Vinet har en fin balans och alla delar harmoniserar väl med varandra.
Betyg 4
Till dessert hade hustrun gjort en pannacota som toppats med blåbär från den amerikanska blåbärsbusken, som min morfar planterade på 60-talet. OK, de når aldrig samma intensiva smak som vilda blåbär, men utgör ändå ett fullgott substitut.
Till detta drack vi
Trockenbeerenauslese 2005, Lenz Moser Prestige.
Vi har här ett vin från Neusiedlersee, Burgenland i Österrike.
Jag har en förkärlek för sötsaker. De ska vara friska inte sötsliskiga gärna lite botrytis.
Det ska genast sägas att detta vara gott, riktigt gott - men kanske lite ung.
Färgen är guldgul.
Vi möts av en härlig arom där aprikoser eller är det nektariner och lite honungstoner samsas med en botrytis ton. I eftersmaken piggas vi upp av lite grape.
Smaken är söt och frisk. Intensiv smak av torkade aprikoser och en honungston som är gudomlig.
Här finns mer lite: ananas, botrytis, grape. Eftersmaken är lång med en fin syra och där allt balanseras till en stor njutning.
Oh, vad jag gillar dessa godsaker.
Betyg 4+
lördag 13 augusti 2011
Tommasi Appassimento 2009
Vinet lanserades i beställningssortimentet i vintras. En formidabel marknadsföringskampaj drog i gång. Ett antal vinskribenter öste superlativer över vinet. Jag blev nyfiken och gjorde en beställning. Ett par veckor senare fick jag besked att det var slut. Nya mängder av annonser med att fler flaskor kommit in och lösryckta meningar från vinskribenters omdömen. I slutet av maj togs det in i det ordinarie sortimentet.
Min nyfikenhet hade ju väckts under vår/vintern. Vid ett besök på mitt lokala Systembolag, för ett par veckor sedan, slank en flaska med för provning. I veckan som gick testade hustrun och jag:
Tommasi Appassimento 2009
Appassimento med detta menas att druvorna har fått torka före pressning. Det görs ju även för amaroneviner, men där är torkningsperioden betydligt längre.
Druvsammansättningen är Corvina, Rondinella och Oseleta. Proportionerna har jag inte lyckas få fram.
Färgen är rubinröd men lita blåaktiga toner.
Det doftar av torkad frukt, körsbär, hallon i kombination med lite vanilj och örter.
Vi tar en klunk och känner smaken av hallondricka, lite körsbär, örter och aningens choklad.
Det är ett fruktigt vin, men ack så tunt. Visst finns här såväl lite tanniner som syra, men allt verkar tillrättalagt för att tillfredställa den stora massan av vinkonsumenter. Lättdrucket, givetvis. Det finns inget i vinet som triggar oss eller får oss att vilja smaka mera för att utforska smakerna ytterligare. Den första klunken säger allt på en gång.
Det här är ett vin som jag hade gillat skarpt då jag var i tjugoårsåldern, men idag kräver jag mer av vinet.
Jag lägger till några tior och köper mycket hellre I Castei.
Betyg 2+
Min nyfikenhet hade ju väckts under vår/vintern. Vid ett besök på mitt lokala Systembolag, för ett par veckor sedan, slank en flaska med för provning. I veckan som gick testade hustrun och jag:
Tommasi Appassimento 2009
Appassimento med detta menas att druvorna har fått torka före pressning. Det görs ju även för amaroneviner, men där är torkningsperioden betydligt längre.
Druvsammansättningen är Corvina, Rondinella och Oseleta. Proportionerna har jag inte lyckas få fram.
Färgen är rubinröd men lita blåaktiga toner.
Det doftar av torkad frukt, körsbär, hallon i kombination med lite vanilj och örter.
Vi tar en klunk och känner smaken av hallondricka, lite körsbär, örter och aningens choklad.
Det är ett fruktigt vin, men ack så tunt. Visst finns här såväl lite tanniner som syra, men allt verkar tillrättalagt för att tillfredställa den stora massan av vinkonsumenter. Lättdrucket, givetvis. Det finns inget i vinet som triggar oss eller får oss att vilja smaka mera för att utforska smakerna ytterligare. Den första klunken säger allt på en gång.
Det här är ett vin som jag hade gillat skarpt då jag var i tjugoårsåldern, men idag kräver jag mer av vinet.
Jag lägger till några tior och köper mycket hellre I Castei.
Betyg 2+
torsdag 11 augusti 2011
Campo Morar. Än en gång!
Detta är ett av mina favorit viner. Jag har skrivit om årgång 2005 här och om årgång 2008 här.
Den här gången är det årgång 2004 som får visa vad den går för.
Druvor: Corvina Veronese 75% Rondinella 20% och Molinara 5% .
Vi har alltså ett vin från Vivianis, som ligger i Negrar området. Mer en Valpolicella Superiore än en Ripasso i sin stil, men som knyckt lite inspiration från Ripassotillverkningen.
Vi har ett vin som har såväl kraft som elegans. Ett vin som tål många års lagring.
Campo Morar 2004. Viviani.
Färgen är mörkröd.
Vi sniffar i glaset och finner dofter där framförallt körsbären dominerar, men även en stark björnbärston, kanske lite hallon nyanser längst där bak. Vi kan också ana oss till lite svaga moccatoner.
I gommen stöter vi på ett litet kraftpaket. Vi känner körsbär, hallon, björnbär och en dutt jordgubb.
Det finns en liten örtighet kombinerad med någon chokladton. En viss syra som gör att vinet känns friskt och så lite tanniner(mjuka och lena). Eftersmaken är en enda lång bärkompott, som toppas av lite örter och lakrits.På måndag provade vi vinet till en tallrik av parmaskinka, mozzarella, tomat och basilika samt lite pasta och så massor av hyvlad parmesan.
På tisdag var det rödbetor och chevre.
Vinet funkade bra till båda dessa rätter.
Betyg 4+.
Den här gången är det årgång 2004 som får visa vad den går för.
Druvor: Corvina Veronese 75% Rondinella 20% och Molinara 5% .
Vi har alltså ett vin från Vivianis, som ligger i Negrar området. Mer en Valpolicella Superiore än en Ripasso i sin stil, men som knyckt lite inspiration från Ripassotillverkningen.
Vi har ett vin som har såväl kraft som elegans. Ett vin som tål många års lagring.
Campo Morar 2004. Viviani.
Färgen är mörkröd.
Vi sniffar i glaset och finner dofter där framförallt körsbären dominerar, men även en stark björnbärston, kanske lite hallon nyanser längst där bak. Vi kan också ana oss till lite svaga moccatoner.
I gommen stöter vi på ett litet kraftpaket. Vi känner körsbär, hallon, björnbär och en dutt jordgubb.
Det finns en liten örtighet kombinerad med någon chokladton. En viss syra som gör att vinet känns friskt och så lite tanniner(mjuka och lena). Eftersmaken är en enda lång bärkompott, som toppas av lite örter och lakrits.På måndag provade vi vinet till en tallrik av parmaskinka, mozzarella, tomat och basilika samt lite pasta och så massor av hyvlad parmesan.
På tisdag var det rödbetor och chevre.
Vinet funkade bra till båda dessa rätter.
Betyg 4+.
tisdag 9 augusti 2011
Montirius Le Clos 2007.
Jag städade av skrivbordet igår kväll. Där hittade jag en lapp med provningsanteckningar från en dag i juli.
Varför ligger den här? Den har jag väl skrivit om? Vid en närmare koll visade det sig att detta aldrig resulterade i ett blogginlägg. Det är flera som bloggat det här vinet bl a. här och här och här och här.
Så här kommer lite kortfattade kommentarer.
Vi har ett vin med en blandning Grenache och Syrah. Minns jag rätt var det 50/50.
Färgen är mörkröd nästan åt det blåröda hållet.
Doften bjuder på mörka bär, speciellt mörka körsbär men även björnbär kan urskiljas. Det finns också en viss örtighet och en ton av lakrits på slutet.
Smaken är fylld av mörka bär dvs körsbären och björnbären går igen. Örtigheten finns där liksom lakritsen.
Vinet är både fruktigt och mjukt. Jag drack det här för ett år sedan(innan jag började blogga). Jag var då inte helt nöjd. Jag tyckte det fanns en viss kartighet som störde. Av denna kände jag inget nu så här ett år senare.
Betyg 4.
Varför ligger den här? Den har jag väl skrivit om? Vid en närmare koll visade det sig att detta aldrig resulterade i ett blogginlägg. Det är flera som bloggat det här vinet bl a. här och här och här och här.
Så här kommer lite kortfattade kommentarer.
Vi har ett vin med en blandning Grenache och Syrah. Minns jag rätt var det 50/50.
Färgen är mörkröd nästan åt det blåröda hållet.
Doften bjuder på mörka bär, speciellt mörka körsbär men även björnbär kan urskiljas. Det finns också en viss örtighet och en ton av lakrits på slutet.
Smaken är fylld av mörka bär dvs körsbären och björnbären går igen. Örtigheten finns där liksom lakritsen.
Vinet är både fruktigt och mjukt. Jag drack det här för ett år sedan(innan jag började blogga). Jag var då inte helt nöjd. Jag tyckte det fanns en viss kartighet som störde. Av denna kände jag inget nu så här ett år senare.
Betyg 4.
måndag 8 augusti 2011
Valentina Cubi 2004
Sista semesterhelgen tillbingades på Öland hos hustruns syskon. Vi hade ett fantastiskt sommarväder, vilket hjälpte till att göra detta till en höjdar helg. Vi besökte bl a Stagneliussällskapet i Gärdslösa Prästgård. Vi hade trevliga och inspirerande samtal. Den här helgen kom vinet i andra hand.
Dock, jag hade tagit på mig att ta med mig något trevligt vin. Det blev en amarone från Valentina Cubi.
Jag provade årgång 1997 i april och vad jag tyckte om den kan du läsa här.
För ett par veckor sedan drack vi den sista 2001:an och den skrev jag så här om.
Jag valde nu att testa årgång 2004.
Valentina Cubi, Morar, Amarone 2004.
I glaset skimrar en läcker rubinröd färg.
Vi sniffar i glaset och möts av en komplex doft. En ordentlig omgång söta körsbär är det första som når våra luktcensorer. Efter ett tag strömmar toner av mörka bär, i första hand björnbär och blåbär mot oss. Vi känner även lite torkad frukt. På slutet kan vi även känna nyanser av mörk choklad med en viss örtighet.
Så är det dags att även smaka på vinet. Vi känner de typiska amaronetonerna av torkad frukt(plommon i första hand) och söta körsbär. Det växer också fram olika nyanser av örter och riktigt mörk choklad. Det här är ett kraftfullt vin, som också har en hel del trevliga tanniner med lite trevlig syra på slutet och som gör att vinet känns friskt. I den långa trevliga eftersmaken kan vi även ana oss till lite fikon. Hustrun tycker också att det finns vissa svaga portvinstoner i svansen. En liten störande alkohol(15,5%) drar ner helheltsintrycket.
Hustruns släktingar, som alla gillar gott vin men inte har min nördighet, var överens om att detta var ett osedvanligt gott vin.
Betyg 4+.
Vi har nu provat årgångarna 1997,2001 och 2004 inom loppet av ett par månader. Vår uppfattning är att såväl 1997 som 2001 har passerat toppen. De är fortfarande njutbara, men framförallt 97:an bör nog konsumeras inom 1-2 år. Årgång 2004 tror vi har en bit kvar till toppen. Vi har två flaskor kvar och det ska bli intressant att följa utvecklingen och se om alkoholen kommer att integreras lite bättre i vinet.
Dock, jag hade tagit på mig att ta med mig något trevligt vin. Det blev en amarone från Valentina Cubi.
Jag provade årgång 1997 i april och vad jag tyckte om den kan du läsa här.
För ett par veckor sedan drack vi den sista 2001:an och den skrev jag så här om.
Jag valde nu att testa årgång 2004.
Valentina Cubi, Morar, Amarone 2004.
I glaset skimrar en läcker rubinröd färg.
Vi sniffar i glaset och möts av en komplex doft. En ordentlig omgång söta körsbär är det första som når våra luktcensorer. Efter ett tag strömmar toner av mörka bär, i första hand björnbär och blåbär mot oss. Vi känner även lite torkad frukt. På slutet kan vi även känna nyanser av mörk choklad med en viss örtighet.
Så är det dags att även smaka på vinet. Vi känner de typiska amaronetonerna av torkad frukt(plommon i första hand) och söta körsbär. Det växer också fram olika nyanser av örter och riktigt mörk choklad. Det här är ett kraftfullt vin, som också har en hel del trevliga tanniner med lite trevlig syra på slutet och som gör att vinet känns friskt. I den långa trevliga eftersmaken kan vi även ana oss till lite fikon. Hustrun tycker också att det finns vissa svaga portvinstoner i svansen. En liten störande alkohol(15,5%) drar ner helheltsintrycket.
Hustruns släktingar, som alla gillar gott vin men inte har min nördighet, var överens om att detta var ett osedvanligt gott vin.
Betyg 4+.
Vi har nu provat årgångarna 1997,2001 och 2004 inom loppet av ett par månader. Vår uppfattning är att såväl 1997 som 2001 har passerat toppen. De är fortfarande njutbara, men framförallt 97:an bör nog konsumeras inom 1-2 år. Årgång 2004 tror vi har en bit kvar till toppen. Vi har två flaskor kvar och det ska bli intressant att följa utvecklingen och se om alkoholen kommer att integreras lite bättre i vinet.
fredag 5 augusti 2011
Roccolo Grassi Soave 2007, La Broia
Sommaren fortsätter. Lata dagar, lite läsning i vilstolen, Sommar med Mannerström och så ett bad i havet.
Livet ter sig från sin bästa sida.
Kvällens middag blev grillade makrillar kryddade med kapris, dill och dijonsenap. Färskpotatis.
Vi öppnade en flaska Soave. Den här kommer från Roccolo Grassi, som är mer känd för att vara en framgångsrik Amarone producent. I samband med vår Valpolicellaresa i våras gjorde vi ett besök där och du kan läsa om detta här. Årgång 2007 köpte vi när vi besökte gården på hösten 2009.
La Broia, Soave 2007.
Vinet är gjort på 100% Garganega.
Det här är inget vin för lagring utan det ska drickas ungt. Nu är det 2009 som gäller, men vi har en flaska av årgång 2007 kvar. Passar bra en varm sommarkväll. Det kan sägas redan nu att vinet var bättre utan mat. Ett perfekt vin att sitta och smutta på en ljummen sommarkväll. Den grillade makrillen krävde nog egentligen ett kraftigare och smakrikare vin.
Färgen är ljust halmgul
I doften känner vi lite blommor, en liten trevlig kryddighet och så på slutet mineraler eller snarare våta stenar.
Smaken är frisk, en pigg citruston, en svag blommighet och lite mineraler. Syran är fortfarande frisk. Ett ganska lätt vin. Mera prat- än matvin.
Betyg 3+
Livet ter sig från sin bästa sida.
Kvällens middag blev grillade makrillar kryddade med kapris, dill och dijonsenap. Färskpotatis.
Vi öppnade en flaska Soave. Den här kommer från Roccolo Grassi, som är mer känd för att vara en framgångsrik Amarone producent. I samband med vår Valpolicellaresa i våras gjorde vi ett besök där och du kan läsa om detta här. Årgång 2007 köpte vi när vi besökte gården på hösten 2009.
La Broia, Soave 2007.
Vinet är gjort på 100% Garganega.
Det här är inget vin för lagring utan det ska drickas ungt. Nu är det 2009 som gäller, men vi har en flaska av årgång 2007 kvar. Passar bra en varm sommarkväll. Det kan sägas redan nu att vinet var bättre utan mat. Ett perfekt vin att sitta och smutta på en ljummen sommarkväll. Den grillade makrillen krävde nog egentligen ett kraftigare och smakrikare vin.
Färgen är ljust halmgul
I doften känner vi lite blommor, en liten trevlig kryddighet och så på slutet mineraler eller snarare våta stenar.
Smaken är frisk, en pigg citruston, en svag blommighet och lite mineraler. Syran är fortfarande frisk. Ett ganska lätt vin. Mera prat- än matvin.
Betyg 3+
torsdag 4 augusti 2011
Vinprovning en sommarkväll
Jag undrar om måndagen inte var den ultimata sommardagen?
Vi hade högsommarvärme dvs över 25 grader. På em ringde vår lokale fiskare och meddelade att han just kommit i hamn och ville bli av med lite makrill. Jag ställde så klart upp. Åtta firrar kostade mig 150 kr.
Vi får anrätta dom imorgon då em och kvällen redan är fullplanerade.
Vid tretiden dök de goda vännerna L och G upp ifrån Partille. L och jag var en gång i tiden(70-talet) arbetskamrater på Volvo LV. Tillsammans med några andra arbetskamrater hade vi vinprovning en gång i månaden. Där någonstans började mitt vinintresse att gro. Dock hade jag ingen vinkällare, så inköpen gjordes alltid på SB och var tänkta att förbrukas inom en snar framtid. Det var först i mitten på 80-talet som jag började köpa viner för lagring.
Vi tog en snabb fika för att sedan raskt promenera ner till havet. Oh, vilket bad!!. Kristallklart vatten och kanske 22 grader. Inga maneter. Vi njöt.
Hustrun och jag hade under förmiddagen förberett det mesta inför kvällen, så vi kunde alla fyra slå oss ner och avnjuta ett glas bubbel efter badet. Tillsammans med vattenmelon kryddad med havssalt och rostade fänkålsfrön valde vi detta:
R.H. Coutier Grand Cru NV. A Ambonnay.
Vi har en blandning av 75% Pinot Noir och 25% Chardonnay framför oss.
I glaset skimrar en ljusgul färg emot oss.
När vi sticker ner näsan och sniffar möts vi av en citrus och gula-äpplen-doft. En ny sniff pekar även på att här finns lite våta granitstenar.
Gommen möts av friska citrus- och äpplesyror. Vi kan också känna lite tropisk frukt och mineraler. Eftersmaken är tämligen lång, men där finns en liten bitter ton på slutet. Vi väntar ett år med nästa flaska.
Betyg 3+
Vi har dukat fram för en liten provning av tre rödviner. Två som jag valt och L hade med sig ett.
Dedicatum 2006, Terre di Leone.
Ett vin från Valpolicella. Producenten håller till i närheten av byn Marano. Vinet är gjort på 14 olika druvor, varav 8 är klassiska Valpolicella druvor och så har man lagt till bl a Syrah, Cabernet S . Jag har svårt att få fram proportionerna. Jag kan ana mig till att man haft Chateauneuf-du-Pape som förebild.
Färg: En mörk klarröd färg.
Doften är intensiv och komplex. Den tilltar hela kvällen. I början känner vi mörka körsbär och lite björnbär. Efterhand tar krydd- och örtdofter över. På slutet en intensiv lakrits arom.
Smaken följer samma schema. Härlig smak av mörka bär och frukt, sedan kryddighet (svartpeppar) och en viss örtighet, för att i den långa eftersmaken finna att lakritsen dominerar.
Det finns en liten syra och tanninerna är inte helt avslipade ännu.
Minst sagt ett faschinerande vin.
Betyg 4
Les Capitelles 2008, Ch Mourgues du Gres.
Vi är nu i Frankrike i distriktet Costières-de-Nimes. Detta ligger strax väster om floden Rhone. Just den här egendomen ligger ca 6 km sydväst om Beaucaire. Druvorna till vinet kommer från egendomen Argence. Enligt Tryffelsvinet, som är importören, består vinet av 80% Syrah och 20% Grenache. På flaskan står det Syrah-Carignan-Grenache. På hemsidan står det att Syrah dominerar.
Du som vill läsa mer om producenten gör det här.
Färgen är mörkt purpur röd och med violetta stråk mot glaskanten.
Vi luktar på vinet och finner en svag doft av mörka bär, örter, lite choklad och någon liten rökt korv på slutet.
Smaken är fylld av de mörka bären: blåbär, björnbär, lite svarta vinbär. Örter och kryddor gör sig så småningom påminda. Tanninerna ger sig tillkänna i den långa eftersmaken.
här finns potential för vidare utveckling.
Betyg4-
Chateau La Croix Martelle Grande Reserve 2000.
Detta är L:s bidrag till kvällensövningar.
Vinet kommer från appellationen Minervois La Livinière i Languedoc-Roussillon.
Producenten tillämpar Biodynamiska odlingsmetoder och håller till i utkanten av byn Siran, som ligger i hjärtat av Minervois La Livinière.
Det här vinet har en sammansättning av 44% Syrah, 30% Grenache, 20% Mourvèdre och 6% Cinsault. Vinet har lagrats 18 månader på ekfat.
Glaset lyser emot oss av en mörkröd färg som har violetta toner vid glaskanten.
Doften är inte stark men ändå tydlig. Vi känner lite röda bör, företrädesvis hallon som ackompanjeras av en kryddighet och så ett stänk timjan.
I gommen frigör sig smaker av hallon och björnbär, victoriaplommon, en viss kryddighet finns där, liksom svaga moccatoner.
Tanninerna känns fortfarande inte helt avrundade, vilket ger en viss strävhet i eftersmaken. Allt är välkomponerat och vinet är i en fin balans.
Betyg 4-
Vi hade högsommarvärme dvs över 25 grader. På em ringde vår lokale fiskare och meddelade att han just kommit i hamn och ville bli av med lite makrill. Jag ställde så klart upp. Åtta firrar kostade mig 150 kr.
Vi får anrätta dom imorgon då em och kvällen redan är fullplanerade.
Vid tretiden dök de goda vännerna L och G upp ifrån Partille. L och jag var en gång i tiden(70-talet) arbetskamrater på Volvo LV. Tillsammans med några andra arbetskamrater hade vi vinprovning en gång i månaden. Där någonstans började mitt vinintresse att gro. Dock hade jag ingen vinkällare, så inköpen gjordes alltid på SB och var tänkta att förbrukas inom en snar framtid. Det var först i mitten på 80-talet som jag började köpa viner för lagring.
Vi tog en snabb fika för att sedan raskt promenera ner till havet. Oh, vilket bad!!. Kristallklart vatten och kanske 22 grader. Inga maneter. Vi njöt.
Hustrun och jag hade under förmiddagen förberett det mesta inför kvällen, så vi kunde alla fyra slå oss ner och avnjuta ett glas bubbel efter badet. Tillsammans med vattenmelon kryddad med havssalt och rostade fänkålsfrön valde vi detta:
R.H. Coutier Grand Cru NV. A Ambonnay.
Vi har en blandning av 75% Pinot Noir och 25% Chardonnay framför oss.
I glaset skimrar en ljusgul färg emot oss.
När vi sticker ner näsan och sniffar möts vi av en citrus och gula-äpplen-doft. En ny sniff pekar även på att här finns lite våta granitstenar.
Gommen möts av friska citrus- och äpplesyror. Vi kan också känna lite tropisk frukt och mineraler. Eftersmaken är tämligen lång, men där finns en liten bitter ton på slutet. Vi väntar ett år med nästa flaska.
Betyg 3+
Vi har dukat fram för en liten provning av tre rödviner. Två som jag valt och L hade med sig ett.
Dedicatum 2006, Terre di Leone.
Ett vin från Valpolicella. Producenten håller till i närheten av byn Marano. Vinet är gjort på 14 olika druvor, varav 8 är klassiska Valpolicella druvor och så har man lagt till bl a Syrah, Cabernet S . Jag har svårt att få fram proportionerna. Jag kan ana mig till att man haft Chateauneuf-du-Pape som förebild.
Färg: En mörk klarröd färg.
Doften är intensiv och komplex. Den tilltar hela kvällen. I början känner vi mörka körsbär och lite björnbär. Efterhand tar krydd- och örtdofter över. På slutet en intensiv lakrits arom.
Smaken följer samma schema. Härlig smak av mörka bär och frukt, sedan kryddighet (svartpeppar) och en viss örtighet, för att i den långa eftersmaken finna att lakritsen dominerar.
Det finns en liten syra och tanninerna är inte helt avslipade ännu.
Minst sagt ett faschinerande vin.
Betyg 4
Les Capitelles 2008, Ch Mourgues du Gres.
Vi är nu i Frankrike i distriktet Costières-de-Nimes. Detta ligger strax väster om floden Rhone. Just den här egendomen ligger ca 6 km sydväst om Beaucaire. Druvorna till vinet kommer från egendomen Argence. Enligt Tryffelsvinet, som är importören, består vinet av 80% Syrah och 20% Grenache. På flaskan står det Syrah-Carignan-Grenache. På hemsidan står det att Syrah dominerar.
Du som vill läsa mer om producenten gör det här.
Färgen är mörkt purpur röd och med violetta stråk mot glaskanten.
Vi luktar på vinet och finner en svag doft av mörka bär, örter, lite choklad och någon liten rökt korv på slutet.
Smaken är fylld av de mörka bären: blåbär, björnbär, lite svarta vinbär. Örter och kryddor gör sig så småningom påminda. Tanninerna ger sig tillkänna i den långa eftersmaken.
här finns potential för vidare utveckling.
Betyg4-
Chateau La Croix Martelle Grande Reserve 2000.
Detta är L:s bidrag till kvällensövningar.
Vinet kommer från appellationen Minervois La Livinière i Languedoc-Roussillon.
Producenten tillämpar Biodynamiska odlingsmetoder och håller till i utkanten av byn Siran, som ligger i hjärtat av Minervois La Livinière.
Det här vinet har en sammansättning av 44% Syrah, 30% Grenache, 20% Mourvèdre och 6% Cinsault. Vinet har lagrats 18 månader på ekfat.
Glaset lyser emot oss av en mörkröd färg som har violetta toner vid glaskanten.
Doften är inte stark men ändå tydlig. Vi känner lite röda bör, företrädesvis hallon som ackompanjeras av en kryddighet och så ett stänk timjan.
I gommen frigör sig smaker av hallon och björnbär, victoriaplommon, en viss kryddighet finns där, liksom svaga moccatoner.
Tanninerna känns fortfarande inte helt avrundade, vilket ger en viss strävhet i eftersmaken. Allt är välkomponerat och vinet är i en fin balans.
Betyg 4-
tisdag 2 augusti 2011
Chateau d´Estoublon 2007
Det här vinet får en egen bloggpost, trots att det ingick i vår lilla vinprovning på kvällen. De andra vinerna kommer i ett kommande blogginlägg.
Anledningen är att det är ett vin jag fiskade upp under vår cykelsemester " Tour des Alpilles".
Vi befinner oss i det nordvästra hörnet av Provence, någon mil söder om Avignon.
AOC Les Baux de Provence är namnet.
Appellationen godkändes (röda- och roséviner) 1995. Nästan alla vingårdar tillämpar Organiska eller Biodynamiska metoder. Vill du läsa mer så gör du det här.
Producenten har en butik i Saint-Remy de Provence och det var där jag gjorde ett besök och smakade tre årgångar av deras andravin. Jag inhandlade en flaska vardera av årgångarna 2007 och 2008.
Nu var det dags att se vad årgång 2007 hade att ge.
Chateau d´Estoublon Red 2007.
De nuvarande ägarna köpte "slottet" 1999. Vingården ligger i den södra delen av appellationen dvs någon mil öster om Fontvieille.
Man har tagir bort Cinsault, Counoise och Aubun druvorna och planterat Mourvèdre, Syrah och Grenache istället. Årgång 2007 innehåller 30% vardera av Grenache, Syrah och Mourvèdre och så adderar man 10% Cabernet Sauvignon.
I glaset har vi ett intensivt, mörkt karmosinrött vin med en purpur färgad ton.
När vi sticker näsan till glaset känns omedelbart doften av mörka körsbär, björnbär och blåbär. Efter en stund i glaset tillkommer mineraler i lite rökt ton. Faktiskt trevligt och inte alls som många sydafrikaner. Det övergår till mer rostade toner efter ett tag. Minsann stöter det inte till lite tryffel på slutet. Trevligt!
I gommen är smaken dvs frukten ganska så kraftig. Återigen de mörka körsbären och härliga björnbärstoner. Örter och kryddor finns där i bakgrunden. Tanninerna ger ifrån sig ett kraftigt bett i gommen.
Eftersmaken är lång, fruktig och lite sträv. Jag gissar att får det här vinet ett par år på rygg, så kan det utvecklas flera steg till. I nuläget blir det en solklar fyra med utvecklingspotential
Betyg 4.
Jag hade bara en 07:a i flygbagaget. Jag kommer att hålla ögonen öppna efter fler.
Jag har kvar en 2008:a som ska testas fram i höst någon gång.
Anledningen är att det är ett vin jag fiskade upp under vår cykelsemester " Tour des Alpilles".
Vi befinner oss i det nordvästra hörnet av Provence, någon mil söder om Avignon.
AOC Les Baux de Provence är namnet.
Appellationen godkändes (röda- och roséviner) 1995. Nästan alla vingårdar tillämpar Organiska eller Biodynamiska metoder. Vill du läsa mer så gör du det här.
Producenten har en butik i Saint-Remy de Provence och det var där jag gjorde ett besök och smakade tre årgångar av deras andravin. Jag inhandlade en flaska vardera av årgångarna 2007 och 2008.
Nu var det dags att se vad årgång 2007 hade att ge.
Chateau d´Estoublon Red 2007.
De nuvarande ägarna köpte "slottet" 1999. Vingården ligger i den södra delen av appellationen dvs någon mil öster om Fontvieille.
Man har tagir bort Cinsault, Counoise och Aubun druvorna och planterat Mourvèdre, Syrah och Grenache istället. Årgång 2007 innehåller 30% vardera av Grenache, Syrah och Mourvèdre och så adderar man 10% Cabernet Sauvignon.
I glaset har vi ett intensivt, mörkt karmosinrött vin med en purpur färgad ton.
När vi sticker näsan till glaset känns omedelbart doften av mörka körsbär, björnbär och blåbär. Efter en stund i glaset tillkommer mineraler i lite rökt ton. Faktiskt trevligt och inte alls som många sydafrikaner. Det övergår till mer rostade toner efter ett tag. Minsann stöter det inte till lite tryffel på slutet. Trevligt!
I gommen är smaken dvs frukten ganska så kraftig. Återigen de mörka körsbären och härliga björnbärstoner. Örter och kryddor finns där i bakgrunden. Tanninerna ger ifrån sig ett kraftigt bett i gommen.
Eftersmaken är lång, fruktig och lite sträv. Jag gissar att får det här vinet ett par år på rygg, så kan det utvecklas flera steg till. I nuläget blir det en solklar fyra med utvecklingspotential
Betyg 4.
Jag hade bara en 07:a i flygbagaget. Jag kommer att hålla ögonen öppna efter fler.
Jag har kvar en 2008:a som ska testas fram i höst någon gång.
måndag 1 augusti 2011
Morgon x 3
Beaujolais ligger i södra Bourgogne, strax norr om Lyon.
Beaujolais sträcker sig mellan Mâcon och Lyon, där tre floder sägs sammanflyta – Rhône, Saône och Beaujolais. Beaujolais svarar för nästan hälften av hela Bourgognes vinproduktion (1,3 miljoner hektoliter) och arealen på 22 000 hektar utgör också ungefär hälften av hela Bourgogne. Men Beaujolais skiljer sig starkt från övriga delar, inte bara vad gäller klimat och den granithaltiga jordmånen utan framför allt beträffande druvsort. (Källa SB:s Hemsida)
Morgon ligger i den norra delen av Beaujolais. I Morgon dominerar nästan uteslutande Gamay.
Under våren väcktes intresset för att prova lite Morgonviner. Det var ganska många bloggare som var hyggligt positiva.
Jag skrev om Joseph Drouhin 2008 för ett tag sedan.
Nyligen har hustrun och jag testat 3 varianter Morgon av årgång 2009. Ingen av de testade vinerna har fått oss att få en wow-känsla.
Samtliga viner är gjorda på 100 % av druvan Gamay.
Georges Duboeuf 2009
Det här vinet ingår i standardsortimentet. Ett vin som vi, under stora delar av åttiotalet och första hälften av nittiotalet, testade ett par flaskor om året av. Vi fann det då för tunt och intetsägande eller så var det bara så att våra smakpreferenser ändrades. Vi slutade helt enkelt att köpa det. Nu har nog femton år passerat och det har blivit dags att återknyta bekantskapen.
Färgen är ljust, blålila.
Doft. Vi känner lite röda bär, hallon och smultron. Lukten känns inte äkta. Tillgjord på något sätt. Syntetisk tycker hustrun.
Smak Ung och lite tunn är det första intrycket, men visst de röda bären är där. Bobs Hallonsaft. Lite örter kan vi känna och på slutet en lingonsyrlighet. Lättdrucket.
Det är precis så här vi minns det. Och det var därför vi slutade köpa det. Det är inget fel på vinet. Det har bara inte det vi uppskattar i vin.
89 kr vill bolaget ha.
Betyg 2+
Morgon 2009. Dufouleur Frères.
Färgen är blåröd
Doft. En ganska svag doft, men efter ett tag är det de röda bären som dominerar. Främst är det hallontoner. Typ gelehallon.
Smaken. Den är mjuk, ung och bärig. Hallon och smultron känner vi. Inte lika konstlad som i Duboeuf, men ändå lite tillgjord. En frisk syrlig lingonton avslutar smakintrycket.
Vi betalade 105 kr för detta vin som finns i Beställningssortimentet.
I mångt och mycket helt jämförbart Duboeuf.
Betyg 2+
Morgon 2009. Les Corcelettes. Louis Latour.
Vill du läsa om producenten så kan du göra det här.
Färgen är aningens mörkare än de övriga Morgonvinerna.
Det doftar av mogna röda bär: hallon, smultron och lite röda vinbär. Här är det ingen syntetisk doft utan känns som äkta bärdoft. En liten örtighet kan kännas på slutet.
Smaken. Ungt och mycket röda bär smak. Lite kraftigare än de övriga Morgonvinerna. Vi känner hallon och smultron. Lite örter finns i eftersmaken. Enkelt, men faktiskt ganska trevligt. Klart bäst av "våra" Morgonviner.
Inköpt i den fina vinbutiken på flygplatsen i Bryssel för 13 euro.
Betyg 3
Sammanfattning
Morgonviner är inget som vi är tilltalade av. Vi vill ha kraftigare fruktbomber nuförtiden.
Beaujolais sträcker sig mellan Mâcon och Lyon, där tre floder sägs sammanflyta – Rhône, Saône och Beaujolais. Beaujolais svarar för nästan hälften av hela Bourgognes vinproduktion (1,3 miljoner hektoliter) och arealen på 22 000 hektar utgör också ungefär hälften av hela Bourgogne. Men Beaujolais skiljer sig starkt från övriga delar, inte bara vad gäller klimat och den granithaltiga jordmånen utan framför allt beträffande druvsort. (Källa SB:s Hemsida)
Morgon ligger i den norra delen av Beaujolais. I Morgon dominerar nästan uteslutande Gamay.
Under våren väcktes intresset för att prova lite Morgonviner. Det var ganska många bloggare som var hyggligt positiva.
Jag skrev om Joseph Drouhin 2008 för ett tag sedan.
Nyligen har hustrun och jag testat 3 varianter Morgon av årgång 2009. Ingen av de testade vinerna har fått oss att få en wow-känsla.
Samtliga viner är gjorda på 100 % av druvan Gamay.
Georges Duboeuf 2009
Det här vinet ingår i standardsortimentet. Ett vin som vi, under stora delar av åttiotalet och första hälften av nittiotalet, testade ett par flaskor om året av. Vi fann det då för tunt och intetsägande eller så var det bara så att våra smakpreferenser ändrades. Vi slutade helt enkelt att köpa det. Nu har nog femton år passerat och det har blivit dags att återknyta bekantskapen.
Färgen är ljust, blålila.
Doft. Vi känner lite röda bär, hallon och smultron. Lukten känns inte äkta. Tillgjord på något sätt. Syntetisk tycker hustrun.
Smak Ung och lite tunn är det första intrycket, men visst de röda bären är där. Bobs Hallonsaft. Lite örter kan vi känna och på slutet en lingonsyrlighet. Lättdrucket.
Det är precis så här vi minns det. Och det var därför vi slutade köpa det. Det är inget fel på vinet. Det har bara inte det vi uppskattar i vin.
89 kr vill bolaget ha.
Betyg 2+
Morgon 2009. Dufouleur Frères.
Färgen är blåröd
Doft. En ganska svag doft, men efter ett tag är det de röda bären som dominerar. Främst är det hallontoner. Typ gelehallon.
Smaken. Den är mjuk, ung och bärig. Hallon och smultron känner vi. Inte lika konstlad som i Duboeuf, men ändå lite tillgjord. En frisk syrlig lingonton avslutar smakintrycket.
Vi betalade 105 kr för detta vin som finns i Beställningssortimentet.
I mångt och mycket helt jämförbart Duboeuf.
Betyg 2+
Morgon 2009. Les Corcelettes. Louis Latour.
Vill du läsa om producenten så kan du göra det här.
Färgen är aningens mörkare än de övriga Morgonvinerna.
Det doftar av mogna röda bär: hallon, smultron och lite röda vinbär. Här är det ingen syntetisk doft utan känns som äkta bärdoft. En liten örtighet kan kännas på slutet.
Smaken. Ungt och mycket röda bär smak. Lite kraftigare än de övriga Morgonvinerna. Vi känner hallon och smultron. Lite örter finns i eftersmaken. Enkelt, men faktiskt ganska trevligt. Klart bäst av "våra" Morgonviner.
Inköpt i den fina vinbutiken på flygplatsen i Bryssel för 13 euro.
Betyg 3
Sammanfattning
Morgonviner är inget som vi är tilltalade av. Vi vill ha kraftigare fruktbomber nuförtiden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)