Två viner från Brunelli Wine: 2016 Rosato "Overnight" och 2015 Pariondo Ripasso

Valborgsmässoaftonen 2020 startar med att jag går ut och plockar bort väven som skyddar blomkrukorna mot rådjurens hunger. Ute blåser vårvindar kalla. Sju plusgrader och en bitande vind. Jag skyndar mig in. Hustrun har tänt brasan i kaminen. Det sprakar hemtrevligt. Värmen sprider sig. Radion påminner oss att det gäller att hålla ut. Håll avstånd. Behåll den sociala distanseringen! Självklart följer vi dessa uppmaningar. Det blir ett väldigt annorlunda Valborgsmässofirande i år. Inga av våra nära och kära har behövt uppsöka sjukvården. Vi har haft turen på vår sida, men långt ifrån alla i vårt land har haft den turen. Vi är tacksamma.

Större delen av april har bjudit på ett fantastisk vårväder. En av dessa underbara vårdagar infann sig rosésuget. Vi plockade fram en favorit.

2016 Overnight
Vinet är gjort på i huvudsak druvan Molinara med några små skvättar Corvina och Corvinone. 2016 var den första årgången och den buteljerades på våren 2017. Efter pressning av druvorna får musten tillbringa natten tillsammans med skalen, därefter separeras skalen från druvjuicen. Det är ju i druvans skal färgen sitter. Att det är just en natt har också fått ge namn till vinet. Efter jäsningen har vinet fått tillbringa en kortare tid på ståltankar innan det buteljerats. 

Detta är vår sista flaska från den allra första årgången av Brunellis rosévariant. Det här är ett vin som ska drickas ungt, men på något sätt har årgångarna blivit blandade i vår källare och denna flaska med årgången 2016 blivit kvarglömd. Hur har den klarat sig? Jo faktiskt riktigt bra. Utvecklats har den väl inte, men precis lika god som jag minns den.

En försiktig doft av röda bär, våta granithällar, någon liten örtighet och aningens rosor.

I gommen är det friskheten och den finfina syran med törstsläckande egenskaper vi omgående noterar. Här finns smultron, syrliga jordgubbar, tranbär och röda vinbär som tillsammans med steniga mineraler, röda citrusfrukter och någon finstämd örtighet får oss att njuta ännu mer av vårsolens glans.
Betyg 4-
Ett rosévin helt i min smak!
Dessvärre finns det inte i SB:s sortiment.


2015 Pariondo Valpolicella Ripasso
Vi gillar den här typen av Ripasso, som inte har ambitionen att vara amaronelik utan lever helt och hållet på sin egna charm.

Druvsammansättningen är Corvina (65%), Corvinone (10%) och Rondinella (25%). Dessa har vuxit på vinstockar med en ålder runt 35 år i San Pietro in Cariano och Pedemonte. Druvorna pressas direkt efter skörd och den jästa musten får vila i ståltankar fram till februari, då den hälls över skalrester från amaronetillverkningen för en andra jäsning. Vinet får därefter ligga till sig i cirka 12 månader på 350-liters ekfat innan det buteljeras. Noteras ska att det inte ingår några torkade druvor och det som skiljer det här vinet från deras Superiore är just den andra jäsningen tillsammans med rester från amaronetillverkningen.

Det doftar av mörka bär, blåa plommon, lite örter, aningens kakao och unset vanilj.
I munnen är det den fina körsbärsfrukten vi först av allt noterar. Den kompletteras efterhand med skogsbär, blåa plommon, lite örter och svartpeppar. En läcker eftersmak med kakao, några droppar espresso och mera mörka körsbär.
En ripasso som gör sig särdeles bra till mat. Allt från pizza, enkla pastarätter till en köttbit.
Detta är en av mina favoriter i Ripasso-världen.
Betyg 4
Den senaste årgången 2016 verkar slutsåld på SB

2013 Barolo "Bricat" Manzone

Lite aprilväder den här veckan, vilket betyder att vårvarma och soliga dagar utbytts mot regn, blåst och hagel för att dagen därpå bjuda på soligt och fint väder igen.

Nebbiolo-behovet gjorde sig påmint, så vi plockad upp en tämligen ung sak från 2013. Jag drack, för precis två år sedan, det här vinet och syskonvinet Gramolere. Båda visade sig vara riktigt tillgängliga trots sin ungdom. Intrycken då hittar du genom att klicka på respektive vin: Gramolere och Bricat
Har det hänt något på de två år som gått? Egentligen inte så mycket. Fortfarande ungt och friskt, men ändå tillgängligt blir det korta omdömet med tillägget ett alldeles underbart vin.

1925 köpte Giovanni Manzone "Ciabot del Preve" i Montforte d´Alba och började med vintillverkning. 1965 gjorde Giovanni och Stefano Manzone vin under egen etikett.
Familjen har efterhand inköpt ytterligare vingårdslotter bl a på de historiska kullarna "Castelletto" och "Gramolere" så att idag omfattar vingården 8,5 ha. Barnen Mauro och Mirella (båda utbildade vid Oenologi-skolan i Alba) har de senaste decennierna blivit alltmer involverade i familjens vinprojekt. Vingårdarna ligger på 350-500 m över havet. Verksamheten drivs enligt ekologiska principer och är certifierade enligt "The Green Experience".
Den årliga produktionen är runt 50 000 flaskor. I deras portfölj finns ett vitt vin på druvan Rossese Bianco, en Dolcetto, två Barbera, en Langhe Nebbiolo, tre Barolo (Castelletto, Gramolere och Bricat) samt en Barolo Riserva Gramolere. Allt vin produceras på druvor från de egna vingårdarna.

Druvan är Nebbiolo så klart, som skördats under de första 20 dagarna i oktober. Druvorna kommer från de branta och högst belägna sluttningarna på kullen Gramolere, där vinrankorna har en ålder runt 50 år. Vinet har macererats med sina skalrester under 30-40 dagar. Det har fått mogna på 500/700 liters ekfat under  dryga 30 månader. Naturlig jäst har använts. Vinet är ofiltrerat. Cirka 6 500 flaskor görs det av den här Barolon.

I doften finns det en tydlig ton av röda bär, en god portion sten- och grusdamm, lite jord och läder, aningens nypon, rosor och violer. En trevlig doft. Lite försiktigt gläntar den på aromdörren.

Det är när vi tar de första små klunkarna som vi slås av hur tillgängligt den här Barolon är. Vi gav den närmare en timma i karaff och visst öppnade den upp sig.
Det startar med en fin bärsamling bestående av röda bär som hallon, jordgubbar, tranbär och några lingon, men omgående ansluter också slånbär och blåbär. Lite kryddor tycker vi oss känna liksom steniga mineraler. Lägg till lite, lite rökta charkuterier och bilden börjar bli komplett. Härlig fin och stringent syra. Smånafsande tanniner ger en bra struktur och ryggrad. I eftersmaken några små nypor kakao, mint och örter för att precis på sluttampen få nypon, rosor och violer.
Riktigt läckert!!
Betyg 4++
Priset på SB är 492 kr och nu är det årgång 2015 som gäller.

2016 Basaltico från Ernesto Ruffo

Så här långt har vi klarat oss bra. Den sociala distanseringen har vi följt så långt vi kunnat. Det vackra vårvädret har gjort att vi som husbehovsodlare kommit igång tidigt. Den tidiga potatisen är i marken. I drivbänken börjar det snart bli dags att skörda den första salladen. Det är då lätt att inbilla sig att Coronaviruset är långt borta, men så får vi samtal från goda vänner som beskriver vilken kamp de varit med om. Lyckligtvis har vi inga nära som hamnat på sjukhus.

Vi förgyllde den gångna helgen med ett vin i mästarklass. Ett vin från den lilla producenten Ernesto Ruffo. Jag hade förmånen att träffa Leonardo Ruffo i höstas när han besökte Stockholm. Jag skrev en artikel om provningen på Club Amarones hemsida.

Ernesto Ruffo är ett litet familjeföretag med en produktion på endast 6 000 flaskor fördelade på fem olika cuvéer. Vingården ligger väldigt vackert belägen på en kulle i utkanten av den lilla byn San Briccio i Mezzane di Sotto någon mil öster om Verona. En hektar vulkanjord äger dom. Produktionen sker efter ekologiska principer. Inga pesticider, ingen konstgödsel eller andra kemiska substanser används.

Basaltico är deras instegsvin gjort på druvorna Corvina, Corvinone och Rondinella, som vuxit på vinstockar med en ålder på 15-45 år. Druvorna plockas först när de är fullt mogna, men inte övermogna. De får torka i cirka 10 dagar innan de avstjälkas och pressas. Jäsning med skalkontakt pågår i cirka 15 dagar varpå vinet får mogna mellan 12 och 24 månader på franska och amerikanska ekfat beroende på årgång. Efter buteljeringen får vinet vila i ytterligare 6-12 månader innan det anses moget för marknaden.

Vilket instegsvin!! Ett makalöst gott vin med en komplexitet och kraft som får oss att häpna.
Färgen är väldigt tät och går i en mörk rubinröd nyans.
Doften är stor och komplex med massor av mörka bär i centrum. Här finns också en del kryddor, lite enbär, kakao, aningens lakrits och ett kryddmått vanilj. Ljuvligt att bara sitta och sniffa på.
I gommen blir det än mer uppenbart vilket sagolikt vin detta är. Stor elegans och kraft på en och samma gång. Det startar med en intensiv bärsmak, där vi främst noterar mörka körsbär, björnbär, skogsbär och blåa plommon. Efterhand dyker det upp örter och lite kryddor, där svartpeppar är särskilt tydlig. Eftersmaken är lång. Ja nästan gigantisk med mera mörka bär, örter och svartpeppar, men också mörk choklad, sötlakrits, körsbärskärnor och unset vanilj. En tillräcklig syra håller friskheten upp. Det skulle lätta kunna bli för mycket av det goda, men inte här. Syran och de fjäderlätta tanninerna balanseras mot den enastående frukten och de andra smakerna.
Betyg 5-
På SB kostar det 523 kr, men är dessvärre slutsålt. Jag köpte mina flaskor genom privatimport och betalade då 36 euro+sv alkoholskatt.

2006 Boca, Le Piane

Inspirerad av Långfredagens Webinar med  resebyrån thealps.com., så öppnade vi en flaska från Boca i Alto Piemonte. Det var just den här flaskan som blev en ögonöppnare för viner från Alto Piemonte för en del år sedan. Du kan läsa om detta här.

Det är gjort på i huvudsak nebbiolo, men med lite vespolina och bonarda. De två senare druvorna har vi ringa erfarenhet av. Vinmakare är Christoph  Kunzli och detta är hans toppvin. Druvorna kommer mestadels från yngre stockar. Vinet har legat på 25 hl bottis runt 18 månader och sedan på flaska lika länge innan det når marknaden. Jag drack en 2008:a för två månader sedan. Vad jag tyckte om den kan du läsa här.

Det har hänt en hel del jämfört med hur det här vinet uppträdde för sju år sedan. Visst är det så att det mognat, kanterna slipats av och  tanninerna blivit riktigt anständiga.

En försiktig doft av mörkröda bär, nypon, lite rosor och en god portion grus och stendamm möter oss då vi sticker dit nosen.

I gommen är det slankt och lite små stramt, men vi kan omgående konstatera att de tanniner som tog rejäla bett och hugg i gommen för sju år sedan nu har blivit betydligt beskedligare. Visst är dom där och visst bjuder dom ett betydande motstånd, men nu enbart på ett behagfullt sätt. Syran är inte alls lika skarp längre. Nu ger den en ordentlig friskhet utan att bli det minsta påfrestande.
Frukten är fortfarande vital med slånbär, mörka körsbär, lite tranbär, några hallon och aningens lingon. Lite örter och kryddor finns i små väl avvägda portioner liksom lite pinje trä. Hyfsat lång eftersmak med mera bär men också lite lakrits, nypon rosor, violer och unset bittermandel. Riktigt gott!
För sju år sedan behövde vinet lång tid på sig för att bli tillgängligt. Faktiskt var det först tredje dagen som det bjöd upp på allvar. Idag räcker det med någon timmes luftning för att nå samma underbara resultat.
Betyg 4+

Amarone 2011. Del 11: Acinatico, Stefano Accordini

Dags för del nummer elva i det här årets stora vinprojekt. Turen har då kommit till att prova Stefano Accordinis "vanliga" Amarone med namnet Acinatico.

Vi har tidigare i år testat följande amarone:
- Brigaldara
- Checco, Damoli- Il Fornetto
- Inferi från Brunelli
- Massimago
- Monte Santoccio
- Pieropan
- Roccolo Grassi
- Viviani Casa dei Bepi
- Zenato

Årgång 2011 spåddes en lysande framtid, när de första producenterna släppte sina amaroneviner. En viss nedtoning har skett, men många amaroneexperter har gett årgången en fyra på en femgradig skala.Dom yttre förutsättningarna var mycket gynnsamma med bra väderförhållanden för att få druvor av högsta kvalitet. När så vädret var på vinböndernas sida under såväl skördetiden som under torkningsperioden var det inte så många som hade något att klaga på.

Stefano Accordini tillhör det absoluta elitskiktet av vinproducenter i Valpolicella. Det har under årens gång blivit ett antal besök hos dom. Ofta i regi Club Amarone, men vi har också varit där på egen hand. Alltid har vi blivit väl mottagna och fantastiska provningar har det blivit. Det har gått fem år sedan vi senast besökte Stefano Accordini. Visst längtar vi dit igen!
Så klart finns dom på min Tio-i-topp lista över Amaroneproducenter.

Acinatico är gjord på 75% Corvina, 20% Rondinella och 5% Molinara. Druvorna har fått torka i ca fyra månader. Vinet har fått ligga till sig i ca två år på nya barriquer av fransk ek.

Det här är en fantastisk amarone. Alldeles enastående god just nu. Kan den utvecklas ytterligare? Jag tror inte det. Och det behöver den inte så läcker som den är just nu, men säkert håller den sig på den här nivån i flera år till.

Här finns det en komplex doft av mörk frukt som spetsats med örter och kryddor. Lite diskreta aromer av torkad frukt, kakao, unset vanilj, aningens kola och någon floral ton.

I munnen möts vi av de ljuvligaste mörka bär. Här finns söta, mörka körsbär, björnbär, skogshallon, söta, blåa plommon samt en liten skvätt svarta vinbär. Örter och kryddor piffar upp vinet på ett finstämt och välbalanserat sätt. Torkad frukt såsom fikon, katrinplommon och aningens russin ger vinet extra dimension. Bra syra ger friskhet. Mjuka och lättsamma tanniner bjuder ett försiktigt motstånd. Eftersmaken lång och elegant med mera söta, mörka körsbär, örter, lite tydligare russin, mörk bitterljuv choklad, några droppar espresso och några körsbärskärnor.

Ja, ni hör själva. En fantastisk Amarone. Inte alls så långt efter storebror Il Fornetto.
Betyg 5-


Avslutningsvis försöker jag mig på en liten indelning av var vinet befinner sig enligt min mycket subjektiva bedömning.

1. Helt på topp. Blir inte bättre och bör drickas det närmaste året.
   - Pieropan, Massimago

2. Helt på topp. Kommer inte utvecklas så mycket mer, men håller nog i många år.
   - Brigaldara, Campo Inferi, Monte Santoccio, Stefano Accordini Acinatico

3. Bra nära toppen, men kommer att utvecklas ytterligare.
  - Casa dei Bepi, Checco Damoli, Il Fornetto, Roccolo Grassi, Zenato

Webinar med thealps.com bl a Vinprovning.

I Italien är karantänbestämmelserna väldigt hårda och har varit så ett bra tag. Just i skrivande stund hör jag på nyheterna att en försiktig uppluckring börjat äga rum. I Sverige följer vi Folkhälsomyndighetens rekommendationer och så klart reglerna om folksamlingar. Hur ordnas det då med Vinprovningar och andra event? Jo det får bli virtuella dylika. Vi har varit med om några sådana. Allt i regi av resebyrån thealps.com. Kolla också deras FB-sida

Långfredagens vinprovning var det tredje eventet som thealps.com ordnade via videolänken Zoom. Det hela startade 27 mars med en Aperitivo och fortsatte veckan därpå med en matlagningskurs i hur en äkta Carbonara ska göras. Långfredagen ägnades åt en vinprovning (mer om detta nedan) och den 17/4  blev det provning av olivolja läs mer här. En hängiven Alessandro från Mandrie di San Paolo i Umbrien berättade om odlingar, tillverkning och annat av betydelse för att få en högkvalitativ olja. Nu på fredag fortsätter det med matlagning från stranden i San Teodoro på Sardinien.  inbjudan kommer på FB<https://www.facebook.com/thealpsinfo/> snart. 

Linnea (i vänstra övre hörnet) är från Göteborg/Kungsbacka, men bor i den lilla byn Champoluc i Monterosa i Aostadalen sedan dryga 10 år och är så att säga kvinnan på plats. Tillsammans med sin man Mike driver hon Enoteca Roma 5.
I det övre högra hörnet har vi Marta Capetillo ägare till  thealps.com.
I det nedre högra hörnet har vi oenologstudenten Patrizio, som berättade om vinmakning, jordmånens betydelse, mikroklimaten, hur vinrankorna ska beskäras och mycket annat. Så klart en del om hur en vinprovning går till.

Travaglini Gattinara
Kvinnan till vänster i det nedre hörnet är Cinzia Travaglini ägarinnan till vingården Travaglini i Gattinara DOCG ,beläget några mil nordväst om Milano. Det var också deras vin Travaglini Gattinara som provades. Vinet finns på Systembolaget och kostar 199 kr. 2372 är beställningsnumret.
Vi fick veta att detta är ett familjeföretag, som startade på 1920-talet av Clemente Travaglini. 1958 fick sonen Arturo ansvaret, men det var när Cinzias pappa Giancarlo fick ansvaret som det började hända mycket med vingårdarna. Inte minst det reducerade skördeuttaget tillsammans med arbetet i vinkällaren gjorde att företaget togs till nya nivåer.
Idag är det Cinzia som ansvarar för marknadsföring mm. Maken Massimo Collauto ansvarar för arbetet ute i vingården och han är också deras chefsvinmakare. Två döttrar hjälper också till i verksamheten.

Gattinara är ett litet område med DOCG status i den delen av Piemonte som kallas Alto. Inom Alto Piemonte ingår förutom Gattinara även Lessona, Biella, Fara, Boca, Bramaterra, Ghemma och Sizzano.

Gattinara omfattar i dag dryga 100 ha med vinodlingar och av dessa odlar Travaglini knappt hälften (44 ha). I huvudsak är det Nebbiolo som odlas eller som den kallas här Spanna. Travaglini odlar också små mängder av druvan Vespolina och Uva Rara. Åtta olika cuvéer gör dom bl a en Spumante.

Det här är deras flaggskepp. Druvan är så klart Nebbiolo som skördats för hand under den första delen av oktober. Vinfälten ligger på en höjd av 320-420 m över havsytan. Druvorna pressas och får macerera under 15 dagar. Jäsning på ståltank. Vinet får mogna i två år på  en blandning av gamla och nya fat av slavonsk ek. Några stora och några lite mindre. Ytterligare ett års mognad på stålfat innan det buteljeras. Aktuell årgång är 2016.
Jag hade inte möjlighet att under själva Webinariet dricka vinet , men gjorde en beställning som jag nu avnjutit. Ett mycket trevlig och gott vin med en hel del rätt typiska nebbiolotoner.
I doften hittar jag röda bär, peppar, lite rosor, nygrusad trädgårdsgång och lite nötter.
I gommen har det en bra friskhet med viss stramhet. Jag kan känna friska, mörka körsbär, plommon, nypon, rosor, en viss kryddighet främst vitpeppar och även lite rostade nötter.Tanninerna finns där och bjuder ett trevligt motstånd. Syran är stor men aldrig påfrestande.
Ett gott vin som säkert kan utvecklas något ytterligare, men ändå väldigt tillgänglig idag.

2007 Quet, Mas de Boislauzon

En mycket annorlunda Påsk för de allra flesta av oss. Att inte kunna samlas med sina nära och kära är så klart tråkigt. Det virtuella mötet blir inte riktigt detsamma, men under rådande omständigheter får det duga. Vi har åtminstone i de norra halländska kustbygderna haft ett fint påskväder, som möjliggjort både trädgårdsarbete och långa promenader. Fika utomhus med några vänner har det blivit. Givetvis har vi följt rekommendationerna om att hålla avstånd. Resten av tiden har hustrun och jag varit hänvisade till varandra. Funkar alldeles utmärkt efter 35 års äktenskap.

Påskdagen var det dags för påskalammet. Vi har sedan åtskilliga år tillbaks i tiden låtit en flaska Chateauneuf-du-Pape göra lammet sällskap. Så även i år. Det fick bli vår sista flaska av ett vin Parker en gång i tiden satte 100p på.

Den här vingården drivs av syskonen Chaussy och är belägen i den norra delen av appellationen.  Dom förfogar över 11,5 ha vinmark i själva Chateauneuf-du-Pape spridda på 15 olika fält och 20 ha i Cote du Rhone Villages. Sedan 2012 är  vingården certifierad som "agriculture biologique". 
Dom gör en vit Ch9dP och fyra röda Ch9dP-viner.  
1. Deras flagskepp har namnet Tradition och den har jag druckit och skrivit om årgångarna: 2007, 2009, 2010 och 2012. 
2 Famille Chaussy från några fält allra längst norrut i appellationen.
3 Cuvée Tintot en Mourvèdre dominerad variant
4 Quet 

Quet görs på mixen Grenache(80%) och Mourvèdre (20%). På baksidesetiketten står det att Syrah ingår, så då antar jag att det finns med någon liten slatt. Vinstockarna är bortåt 70 år gamla och växer på ett litet fält med namnet Quet. Vinifieringen sker på ståltank. Grenache-vinet får vila upp sig i 14 månader på stora tunnor s k foudres, medan Mouvèdres-musten får göra det på lite äldre barriquer. Naturlig jäsning och ingen filtrering.

Idag är det ett vin med tydliga mognadstoner. Frukten är dovare och mörkare och har inte samma intensitet som tidigare. Den alkoholhetta som kunde skönjas en gång i tiden är nu som bortblåst.
Färgen går i en brunare tegelröd nyans. Fast ändå med lite lyster.
I doften en dov och mörk frukt med läder, tobak, jord och grillad köttbit som aromhöjare.
I munnen kommer bärfrukten fram i form av körsbär, blåa plommon och några övermogna björnbär. Ganska så gott om örter och kryddor. Visserligen är syran lite på retur, men ändå i tillräcklig omfattning för skänka vinet en hyfsad friskhet. Tanninerna är numera rejält avrundade, vilket gör att vi upplever det ganska så runt och moget. Eftersmaken är lång med mera frukt, dock tar örter och kryddor väsentligt mycket mer plats. Det tillkommer lakrits, choklad, aningens espresso liksom en liten, liten bärsötma på slutet.

Det här är ett riktigt bra vin. Ingen tvekan om detta. Fast 100 poäng från Parker känns lite att ta i. Det här var min sista 2007:a. Det har varit intressant att följa vinet under de 10 år som jag haft någon flaska, men nu är dom slut. Det blev med detta också ett värdigt avslut.
Betyg 5-
Prismässigt har vinet sprungit iväg. Jag betalade på SB 399 kr för 2007:an. Något år senare kostade 2009:an 479 kr och idag kostar 2015 696 kr.

2015 Jesuitgarten Riesling GG, Dr. von Bassermann-Jordan

Det här vinet smakade jag på hösten 2016 då jag tillsammans med den svenske importören Rudolf Good Life besökte några odlare i Pfalz. Besöket hos Dr von Bassermann-Jordan resulterade i ett blogginlägg. Resans bästa riesling  var deras Jesuitengarten från 2012. Ett par flaskor från 2015 fick följa med hem. Jag har varit ståndaktig och hållit tassarna borta, men söndagen innan Påsk gick det inte längre. Söndagsfisken blev en gratäng på rödtungafiléer och räkor, där det här vinet fick utgöra sällskap.

Jesuitengarten är ett vingårdsläge som av många rieslingkännare anses som ett av de bästa lägena i Pfalz. Det ligger i utkanten av Forst, alldeles i närheten av Kirchenstuck och Ungeheuer. Namnet härrör från tiden då Jesuitklostret i Neustadt an der Weinstrasse ägde egendomen. 1793 köpte familjen Jordan vingården. Numera tillämpas organisk-biologiska odlingsmetoder.
Druvorna handplockas i omgångar alltefter hur de mognar. Spontan jäsning. Ingen klarning. Vinet får tillbringa en kortare tid på jästfällningen i tyska ekfat.

I doften hittar vi citrus, gul-gröna äpplen, lite päron, nylagd grusgång, skolkrita, flintasten och aningens gula stenfrukter.

I munnen känns en bra friskhet med en fin syra samtidigt känns vinet lite runt och med en del begynnande mognadstoner. Citrus, mogna gula äpplen och päron, persika, massvis av mineraler av typen krita och sten. I eftersmaken noterar vi mera mogen citrus och äpplen, men också någon exotisk frukt och en liten floral ton. Även här finns de kritiga mineralerna.

Ett väldigt gott vin. Smakrikt och med stor elegans. Det börjar så sakteligen närma sig sin topp. Lite mer utveckling  finns det nog och det kommer att hålla sig på den här höga nivån i flera år till.
Betyg 4+
Dessvärre finns inte vinet hos SB just nu.

2018 Rosso di Montalcino, Canalicchio di Sopra

Vi inledde påskfirandet med att på Skärtorsdagen äta ugnsstekt falukorv med ett mos gjort på potatis och palsternacka.. En rödkålssallad fick ge lite färg åt anrättningen. Vi valde till detta en Rosso di Montalcino, som vi nyligen inhandlat.

I november 2018 gästades Stockholm av Francesco Ripaccioli från Canalicchuo di Sopra. Vintankar var på plats och blev imponerad av vilka viner dom gör. Inte minst deras "Rosso" imponerade. Det hela resulterade i en artikel, som publicerades på Club Amarones hemsida. Det är bara att klicka på länken för att få veta lite mer om producenten och vinerna vi drack.
Rosso di Montalcino måste lagras ett år innan det kan börja säljas, medan en Brunello måste ha tillbringat två år på ekfat och får släppas till försäljning först femte året efter skördeåret.

Jäsningen äger rum på ståltankar. Macerationen varar mellan 15 till 20 dagar. Hälften av musten ligger i ett år på stora fat av slavonsk ek (50 hl och 25 hl) och den andra hälften på 7,5 hl stora tunnor av fransk ek. Slutligen får vinet vila 4 månader på flaska innan det anses mogen för marknaden. Jag tycker att Rosso di Montalcino gör sig särdeles bra till mycket av den svenska husmanskosten.

Ett väldigt ungt vin, som jag tror kommer att utvecklas en del det närmaste året. Det klarar säkert ett par års lagring, men det är inget jag långlagrar.

En härligt stor och frisk doft som inleder med nygrävt trädgårdsland, som snabbt övergår i en bärdoft av körsbär och björnbär. Det finns också en fin och tydlig floral ton, där jag särskilt noterar rosor samt diskreta nyanser av stendamm och skolkrita. Verkligt inbjudande!!

I munnen är det slankheten, friskheten och den ungdomliga frukten vi främst tar till oss. Det vilar en slags renhet över bärfrukten, som är en blandning av röda och mörka bär. En fin örtighet och på det lite kryddor. Medellång eftersmak med unset vanilj, lite mineraler av typen krita och sten, men framförallt en syrlig körsbärsfrukt.
Precis som jag skrev ovan så känns den väldigt juvenil och inte fullt utvecklad ännu. Ge den ett par månader och bitarna kommer att falla på plats.
Betyg 4-
Den finns i beställningssortimentet med nr 77772 och kostar 289 kr.

2015 Poiega Valpolicella Superiore, Roberto Mazzi

Under den sociala distanseringen har vi ägnat mycket av tiden att köra igång "vårbruket". Vintankar är en hängiven husbehovsodlare och har så varit i många år. Den milda vintern och det fina aprilvädret har fått oss att tidigare än vanligt påbörja arbetet i trädgården. Drivbänken är på plats. Vi har sått rädisor, rucola, dill, spenat och ett par sorter plocksallat. De tre första raderna med tidig potatis är satta. Vi använder oss av sorten "Rosen" eller kanske mer korrekt Early Rose. I vårt tycke den överlägset godaste sorten av tidig potatis.

I veckan som gått drack vi en Valpolicella Superbare, som var i ett formidabelt skick.
ValpolicellaViner med beteckningen Superiore får släppas till försäljning tidigast minst ett helt år räknat från 1 januari efter skörd, vilket innebär att de flesta Valpolicella Superiore även lagrats på ekfat. Ibland har druvorna torkats en kortare tid. Ibland gäller detta samtliga druvor, ibland endast en viss andel och ibland inga alls. Vinproducenterna bestämmer det här helt själva. Detta är en av förklaringarna till att Superiorevinerna kan vara väldigt olika. Den andra orsaken är lagringstiden, där vissa producenter låter vinerna ligga fler år på ekfat innan de buteljeras. Det finns vissa rena kraftpaket som Dalforno, Ruffo, Roccoli Grassi och så finns det dom slankare, mer lättdruckna och matvänliga vinerna som Brunelli och Accordini. För att nu nämna några exempel inom respektive grupp, som jag är speciellt förtjust i. Roberto Mazzis variant Poiega ligger väl någonstans i mitten av dessa två ytterligheter.

2015 Poeiga Valpolicella Superiore
Någon mil sydost om Negrar hittar vi Roberto Mazzi e Figli. Ett litet familjeföretag som äger runt 7 ha. Vineriet och vinkällaren ligger i den lilla byn Sanperetto Deras vingårdar ligger på de klassiska kullarna Sanperetto, Calcarole, Castel, Poiega och Villa. Vingårdarna ligger på cirka 200-300 meters höjd över havet. Inte så långt härifrån ligger storheter som Quintarelli.

Familjen har bedrivit verksamhet här sedan i början på 1900-talet. Roberto Mazzi tog över ansvaret 1958 och började utveckla verksamheten. Idag är det sönerna Stefano och Antonio som driver familjeföretaget vidare. 6 olika viner (2 Amarone, 2 Superiore, Valpolicella Classico, Recioto, Grappa och olivolja utgör grunderna för deras verksamhet, men här finns också möjligheter att övernatta (2 rum och 2 lägenheter) samt boka in sig på en lunch eller middag. Du hittar mer om detta på deras hemsida. Verksamheten drivs enligt organisk/biologiska odlingsprinciper, utan att vara certifierade. Det betyder ingen användning av konstgödsel, inga kemiska bekämpningsmedel och mycket små doser av SO2 i vinet.

Druvblandningen är Corvina (65%), Corvinone (5%), Rondinella (25%) och Molinara (5%). Vi har alltså alla de fyra klassiska Valpolicelladruvorna representerade i det här vinet. Alla druvorna kommer från den 2,5 ha stora vingården Poiega, som därför fått ge namn åt vinet. Druvorna får torka i 30-40 dagar innan de pressas. Det får sedan mogna runt 18 månader på begagnade ekfat innan vinet buteljeras.

Årgång 2015 är alldeles enastående bra idag. I doften får vi friska, mörka körsbär, lite skogsbär, en liten örtighet och nygrusad trädgårdsgång. Ganska så stor och väldigt inbjudande.

Ett mjukt och runt vin med en bra intensitet. I munnen är det den mörka frukten som dominerar med körsbär i förtrupperna och med björnbär, blåbär och blåa plommon som vilda påhejare. Ett trevligt inslag av örter och kryddor ökar på komplexiteten. Eftersmaken är lång med sötlakrits, mörk choklad, espressokaffe, körsbärskärnor och unset vanilj. Tanninerna finns där, visserligen tämligen avrundade, men ändå tillräckligt för att bjuda ett sympatiskt motstånd. Syran skänker vinet friskhet.

Detta är en riktigt bra Superiore i sin absoluta toppform. Den är ännu inte över toppen, men för den som ligger på några flaskor ger jag rådet att öppna någon i närtid. Ingen panikbrådska, men så mycket bättre blir den inte.

Betyg 4

Hos SB verkar den slutsåld. Priset ligger på 278 kr.

Amarone 2011. Del 10. Casa dei Bepi från Viviani

Vi håller oss på vår kant. Social distansering gäller. Vi är ganska så strikta med detta. För att inte bli helt asociala har vi några vänner, som vi vet beter sig som oss och som vi kan träffa. Så klart utomhus och med säkerhetsavståndet två meter. Var och en har med sig sina egna fikagrejer.
Våra barn i Bryssel och Göteborg får vi hålla kontakten med genom digitala verktyg.
Minst sagt ett annorlunda liv. Påsken i år blir väldigt konstig. Men våra nära och kära är friska, så vi ska inte beklaga oss för mycket.

I vårt stora projekt att testa Amarone från 2011 har turen nu kommit till en av Amaronevärldens giganter: Casa dei Bepi från Viviani.

Vi har tidigare i år testat följande amarone:
- Brigaldara
- Checco, Damoli- Il Fornetto
- Inferi från Brunelli
- Massimago
- Monte Santoccio
- Pieropan
- Roccolo Grassi
- Zenato

Årgång 2011 spåddes en lysande framtid, när de första producenterna släppte sina amaroneviner. En viss nedtoning har skett, men många amaroneexperter har gett årgången en fyra på en femgradig skala.Dom yttre förutsättningarna var mycket gynnsamma med bra väderförhållanden för att få druvor av högsta kvalitet. När så vädret var på vinböndernas sida under såväl skördetiden som under torkningsperioden var det inte så många som hade något att klaga på.

Viviani är en producent som Vintankar håller lite extra högt. Självklart finns dom på den Tio-i-Topp lista som Vintankar upprättade på årets sista dag 2016 och som vi så här långt inte funnit skäl att revidera.
Vi har besökt dom åtskilliga gånger tillsammans med Club Amarone. Särskilt minns vi vårt första besök en varm och solig förmiddag i slutet på april 2008. Sagolig utsikt över Negrardalen och nästan så vi kunde skymta Gardasjön i väster. Stämningen på topp och inte minst Claudio var på ett strålande humör. Vi, 25 deltagare, handlade ganska så friskt. Ja så bra att Claudio plockade fram ikonvinet Tulipana Nero, som vi avslutningsvis fick smaka. En verklig minnesvärd stund för en amaronenörd!!

 I Gambero Rosso Italian Wines fick Casa dei Bepi för tionde gången tre bicchieri i och med årgång 2011.
Vill du veta mina tankar om tidigare årgångar är det bara att klicka på resp årtal:   2003, 2004, 2006, 2007 och 2009. Årgång 2011 drack vi senast för två år sedan. Klicka på länken så får du vår tokhyllning.
Vinet görs på druvorna Corvina Veronese (70%) och Rondinella (30%), som vuxit på kullarna högt upp i Negrar-dalen. Druvorna torkas i tre till fyra månader och får efter vinifieringen tillbringa närmare tre år på 225-liters ekfat s k barriquer.

Precis som senast kan vi omgående konstatera att detta är en AMARONE, som ska stavas med stora bokstäver. Den är helt enkelt sagolikt bra. Visst finns här begynnande mognadstoner, men den har mer att ge. Den är bra nära toppen nu och kommer att vara där i flera år till. Så glad att vi har ett par flaskor kvar i källaren.

Doften är stor och lång. Inte bombastisk fruktdriven, men ändå kraftfull och samtidigt finns en stor elegans. Så typisk Claudio. Mörka bär, lite örter och kryddor, kakao, torkad frukt, blåa plommon och i avslutningen någon stenig mineral.
Smaken är stor, ganska så kraftfull och komplex. Den mörka frukten tar omgående kommandot: söta mörka körsbär, solmogna björnbär, blåa plommon och unset hallon. En samling torkad frukt med fikon, dadlar, russin och katrinplommon. En fin liten örtig ton i mellanpartiet. Syran skänker vinet en bra friskhet. Tanninerna alldeles sammetslena, men dom finns där. En formidabel eftersmak, som har en gigantisk längd. Utöver den söta mörka frukten, den lilla försynta russintonen och örterna tillkommer nu söt lakrits, mörk bitterljuv choklad, några droppar espresso och körsbärskärnors underbara bitterhet.
Ja ni hör själva hur det låter.
Betyg 5


Avslutningsvis en liten indelning av var vinet befinner sig enligt min mycket subjektiva bedömning.

1. Helt på topp. Blir inte bättre och bör drickas det närmaste året.
   - Pieropan, Massimago

2. Helt på topp. Kommer inte utvecklas så mycket mer, men håller nog i många år.
   - Brigaldara, Campo Inferi, Monte Santoccio

3. Bra nära toppen, men kommer att utvecklas ytterligare.
  - Casa dei Bepi, Checco Damoli, Il Fornetto, Roccolo Grassi, Zenato

2017 Corte Cariano från Brunelli och 2018 Carianum

Coronaeländet löper på och vi fortsätter vår sociala distansering. Alltmer står det klart att några av de resor vi planerat göra i maj och juni får vi skrinlägga. Avbokningar är i full gång. Vi hoppas att situationen är bättre i höst och att vi då kan komma iväg på någon vinresa.

Under den gångna veckan har vi druckit de senaste årgångarna av två favoriter. Det här är inga mastodontviner eller kraftpaket. Det här är två viner som passar så bra till många lite enklare vardagsrätter.
Brunelli är en vingård belägen i San Pietro in Cariano några mil väster om Verona. Du som vill veta mer om vingården kan läsa mina reportage om Brunelli från 2017, då jag skrev om vad som hände månad för månad på vingården. Brunelli Wines 2017.

2017 Corte Cariano
Corte Cariano består till 100% av Corvinadruvor som vuxit på deras vingårdar i San Pietro in Cariano och i Pedemonte. Druvorna får torka i ca 60 dagar. Skalkontakt de tio första dagarna av vinifieringen. Vinet får ligga till sig i ca ett år på 30 hl stora ekfat och därefter ytterligare fyra månader på flaska innan det släpps ut på marknaden.
Jag har tidigare skrivit om  årgångarna 2011 och 2012 liksom om årgång 2013 och årgång 2014. I  det här blogginlägget jämförde jag årgångarna 2015 och 2016.

Nu är det alltså dags för några noteringar om årgång 2017. Just den årgången drack jag för första gången i oktober förra året, då vi besökte Brunelli. Du kan läsa mitt "resereportage" här.

2017 var ett solig och varmt år, vilket gjorde att skörden blev ett par veckor tidigare än normalt. På grund av sommarens värme och torka blev skörden det här året runt 15 % lägre för Brunelli.
Årgång 2017 känns lättare i sin struktur. Frukten känns aningens ljusare samtidigt känns det som en lite mer elegantare årgång.
Det här är ett enklare vin som passar såväl till grillen och ljumna sommarkvällar som till vinterhalvårets vardagsmat.

Det känns redan i doften att det här är ett ungt vin. Visserligen möter oss en underbar körsbärsarom, men vi känner att under ytan finns så mycket mer som ännu inte blommat ut. Dock lite örter och kryddor kan vi ana oss till.

I munnen är det en ren och fin körsbärsjuice som möter oss. Här finns också några små nyanser av björnbär och svarta vinbär. Visst finns här också lite örter, någon liten kryddighet, steniga mineraler och i eftersmaken dyker choklad, någon droppe espresso samt körsbärskärnor upp. Syran är pigg. Tanninerna finns där och bjuder på ett fint litet motstånd.

Visst är det gott redan idag, men jag tror att den här kommer vara riktigt på topp i sommar.
Betyg 4-
På SB kostar den 170 kr, men är rapporterad som tillfälligt slut hos leverantören.










2018 Carianum
Detta är ett vin gjort på druvan Garganega till 100 %. Det är alltså samma druva som Soave-viner görs på. Druvorna kommer från en vinodlingslott (2ha) i Custoza ( strax söder om Gardasjön), som Brunelli också äger. Druvstockarna är runt 25 år gamla. Druvorna till vinet plockas när dom blivit lite övermogna. Syftet är att få druvor med större koncentration och komplexitet i såväl doft som smak. Musten får tillbringa en kortare tid med skalkontakt. Vinet får sedan ligga på sin jästfällning runt fem månader på 225 l barriquer innan det buteljeras.
Det är något som Luciana (Albertos mamma) förde med sig in i boet när hon gifte sig med Luigi. Så klart gjorde Luigi ett vin på druvorna därifrån och på så sätt blir det ett kärleksvin som förenar Luciana och Luigi.

Vad jag tyckt om tidigare årgångar kan du läsa genom att klicka på resp årtal 2012, 2013 och 2015. Årgång 2017 skrev jag om på Club Amarones hemsida förra året efter en provning i Stockholm med Alberto.

Färgen går i en mörkare halmgul ton.
Doften är rätt så stor och har en bra friskhet. Det startar med en fin äppelblandning (gula och röda), fortsätter med citrus, aprikoser och hyfsat stora nypor örter, för att avslutas med en liten lätt floral ton bl a jasmin.
Vi tar en klunk och konstaterar att detta är ett smakrikt vin med bra tryck i smakerna. Samma fina friskhet som i doften, men samtidigt känns det lite fetare.

Här finns gott om gula frukter såsom sommaräpplen, persika, aprikoser, några gula plommon och härlig citrus. Inslaget av örter och kryddor är tydligt, men förpackade på ett ytterst elegant sätt.
Eftersmaken är längre än för många soave-viner, som också görs på druvan Garganega. De gula äpplena återkommer liksom citrusen och de gula stenfrukterna. Alldeles i slutet dyker det upp lite acaciahonung.
Ett väldigt gott vin, som vi tycker görs sig särskilt bra till ugnsbakad eller grillad örtmarinerad lax.

Betyg 4

Carianum finns i beställningssortimentet med nr 74675 och kostar 199 kr.