Valpolicella i slutet på oktober. Dag 1.

Bloggandet har gått trögt i november. De två inläggen om Langhe tog längre tid att förbereda än vanligt. Därtill har vi hunnit med en vända till Stockholm samt haft väldigt mycket att göra på hemmaplan. Nu ska vi hålla oss hemma och hoppas få bloggat allt det vi ligger efter med.

Är en tvungen att ha bil, då en besöker vingårdar? Det är klart att ska en handla eller besöka producenter som ligger lite avlägset, så är det väl ett måste. Många av de vingårdar vi besökte i Langhe kändes tillgång till bil som ett måste. Vår sista del av Italienresan klarade vi oss utan bil. Vi tog tåget på söndagsmorgonen från Alba till Turin. Ett par timmars väntan och sedan snabbtåget till Verona.Vi välkomnades där av hällande regn. Vi tog en taxi från järnvägsstationen i Verona till Brunelli i San Pietro in Cariano. 40 euro gick taxiresan på.

Rummen som Brunelli tillhandahåller är väldigt fina. Vi har bott här förut och kommer gör så även nästa år. Du som vill veta mer om boendet klickar bara in på den här länken
Tycker en om att promenera som vi gör, så finns det åtskilliga vingårdar och restauranger att besöka på gångavstånd. En busstur in till Verona tar 45 minuter och kostar några euro.
Brunellis vingård ligger i utkanten av San Pietro in Cariano, alldeles nedanför den gamla kyrkan.

Regnet upphörde och vi tog en promenad intill en av byns pizzerior. Ganska så fullt den här söndagskvällen och ännu fler av byborna som kom och hämtade. Vi förstår dom. Hysteriskt bra pizzor. Vi kan verkligen rekommendera ett besök hos dai Butei beläget mitt i centrum.

2014 Ca Carnocchio från Salette
Vi har inte druckit så mycket av Le Salettes viner. Deras Rosato är riktigt hygglig och amarone Pergole Vece 2011 alldeles enastående god. Här kan du läsa mina hyllningar.
Kvällens pizzavin är gjort på druvorna Corvina, Oseleta, Rondinella, Sangiovese, Croatina och Corvinone. Druvorna har fått ligga och torka i tre månader. 18-20 månaders vila på ekfat och sedan 6 månader på flaska innan det är moget för marknaden.
Mogna mörka skogsbär och körsbär, plommon, en del örter, liten pepparton och någon diskret ton av muskot. Bra syra och smånafsande tanniner. Ett avslut av körsbärskärnor och mörk bitter choklad. Ett mycket trevligt och gott vin, som funkade strålande bra till våra pizzor.

Vi promenerade hem i den mycket behagliga oktoberkvällen.
Vi får en god natts sömn.

Första morgonens frukost bjuder Brunellis på. I kylen finns youghurt, gott om skinka och ost, frukt,skorpor, marmelad, kaffe och te
Måndagen bjöd på ett riktigt busväder. Hårda vindar och störtskurar. Stora problem i både Verona och Venedig, men på något mirakulöst sätt lyckades vi promenera tämligen torrskodda.

Förmiddagen tillbringas i San Pietro in Cariano, där vi hittade en mycket trevlig kaffebar. Köpte på oss lite mer frukostmat hos La Familia inne i byn. Hinner precis tillbaks till Brunellis när himmeles portar öppnar sig. En halvtimma håller det på.

Så fort regnet upphör vandrar vi igenom de närliggande vinfälten och kommer fram till Masi och Villa Monteleone. Siktet är inställt på att äta lunch på "La Primavera". Vi klarar oss nästan fram innan nästa störtskura tar sin början.
 En enkel lunchrestaurang, men med välgjord och god mat. Det här är den lokala lunchrestaurangen. Passar oss bra den här gråtrista dagen. En enklare trerätters gick på 11 euro. Nice!!

2013 Brolo Campofiorin Oro från Masi.
Vinet är gjort på mestadels Corvina samt några skvättar Rondinella och Oseleta. Ett riktigt gott och bra vin. Det satt som en smäck till vår mat. Det finns en mörk frukt med tydliga körsbär, lite skogsbär och en viss örtighet. Bra syra och inslaget av Oseleta ger vinet en stramhet som gör det till ett utmärkt matvin. På SB kostar det dryga 200 kr. Här på lunchkrogen är priset 20 euro.

Det finns en väldigt trevlig promenad som sträcker sig runt  den berömda familjen Alighieris domäner. Dom fyra fontänernas väg. Percorso delle 4 Fontane. Vi har gått den åtskilliga gånger, men det fick bli en tur även i år.
Alldeles i slutet av den här lilla promenaden börjar det droppa från himmelen. Vi kan se att en redig regnskur är på ingång.

Lyckligtvis är vi precis framme vid La Rivendita, där en kan både provsmaka och inhandla viner från Masi. Vi söker skydd där.

Vi väljer två av Masis toppamarone: 2012 Costasera Riserva och 2011 Campolongo di Torbe.

Costasera Riserva lanserades 2008 och den första årgången var 2003. Den har ända sedan dess varit en av mina favoriter. Här är det årgång 2012 (ännu inte dykt upp i Sverige) som vi får testa. Vad jag tyckt om tidigare årgångar kan du läsa om här.

Visst är 2012:an ung, men vi förstår att flaskan varit öppnad någon dag. Den känns därför förvånansvärd tillgänglig. Ungdomlig frukt där vi främst noterar söta mörka körsbär, mörka skogsbär och blåa plommon. Här finns också en hel del örter och torkad frukt. Lång eftersmak. Bra syra samt en tydlig tanninstruktur. Här finns ju runt 10% Oseleta och det gör Riservan så mycket mer attraktiv än den vanliga Costasera. Just den lilla stramheten uppskattar vi.

2011 Campolongo di Torbe. En sagolik amarone, som vanligtvis brukar behöva bli närmare tio år innan den bjuder upp, men den här 2011:an är i ett fantastisk skick. Jodå, det visar sig att flaskan varit öppnad i ett par dagar, visserligen med korken på. Den har således fått en luftning som gör att den när vi provar den är inget annat än magisk. Stor komplex doft av körsbär, plommon och torkad frukt. Örter, lite vanilj och mandlar. Smaken domineras av solmogna mörka körsbär och björnbär. Syrliga tranbär, lite örter, små nätta toner från fathanteringen och mörk choklad. Smakerna dröjer sig kvar i munnen länge.

Masi har ett projekt som går under namnet Masi Contemporary Art. Det startade 2013 med att Ernst Billgren utformade etiketten. 2015 hade turen kommit till Maya von Moos. Jag skrev en bloggpost om detta, som du kan läsa här. 2017 blev det den kanadensiske konstnären Susan A Point som fick uppdraget. En närmare presentation av henne finns att läsa här. 2013 var det Costasera 1998, 2015 Costasera 1999 och följdenligt 2017 Costasera 2000. Dessvärre har den svenske importören inte släppt den senaste delen i Masis Contemporary Art i Sverige.

Jag kan varmt rekommendera ett besök på La Rivendita. Här ges en möjlighet att prova många av Masis viner. Vi hade ett långt och trevligt samtal i denna mysiga miljön med dom som jobbade där. Det slutade med att dom tyckte det var onödigt att vi betalade något. Det var ju inte så mycket kvar i flaskorna. Man bugar för den gästfriheten.

Regnet hade upphört, men hängde i luften, men vi kom hem precis innan det riktiga ovädret bröt ut. Full storm och piskande regn, som smattrade mot fönsterrutorna.

Kvällen avslutade vi "hemma". Vi hade ost, skinka och lite andra tillbehör, så vi åt kvällsmaten i Brunellis provningslokal. Vinet stod på rummet när vi kom. Det var tydligen vår välkomstpresent. Dom anstränger sig verkligen för att få gästerna på gott humör. 

2015 Campo del Maestro är den andra årgången av det här ytterst delikata vinet. 

Översatt till svenska blir det här "Mästarens vinfält". En hyllning till druv-mästaren dvs den person som tagit hand om vinfältet under årens gång. Det här vinfältet är "Campo Inferi" dvs samma vinfält som där druvorna till deras Amarone Riserva med samma namn odlats på. Beläget 220  m över havet och med jordmånen vitkalksten och märgel.

Druvsammansättningen är Corvina (50%), Oseleta(10%), Rondinella(10%) samt 5 procent vardera av Negrara, Corvinone, Croatina, Forselina, Sangiovese och Cabernet Franc.
Druvorna skördades i slutet av september och fick sedan ligga och torka i fyra månader. I februari ägde pressningen och jäsningen rum. Vinet har därefter fått mogna i 22 månader på franska barriquer (225 liters ekfat).

Visst är det ungt, men det anade vi, så vi lät det få två timmar på karaff innan vi skulle avnjuta det. 

Massor av mörk frukt i doft och smak, örter, mineraler, en del torkad frukt, aningens vanilj, mörk choklad, lite espressokaffe och i avslutet krossade körsbärskärnor. Ett sagolikt vin fick avsluta en lika sagolik dag. 

Helt osannolikt att vi kunde promenera dryga 10 km den här dagen, där häftiga regnskurar avlöste varandra, utan att vi fick särskilt mycket regn på oss. Prognosen för morgondagen visar sol från lunch.

Langhe i oktober. Dag två. Lördag.

Vi stiger upp i hyfsad tid. Äter vår italienska frukost (se gårdagens inlägg). Kl 09 kommer vår taxi som tar oss ner till Alba. Det är lördag och därmed marknadsdag. De smala gatorna är fyllda med handlare främst med diverse kläder och textilier. På de små torgen är det ost, korv, grönsaker, olivolja mm. En gemytlig och trevlig stämning. Vi har bestämt träff på Vincafé. Dags förmiddagens första kaffe, som för min del blir en caffè macchiato.

Tryffelfestival, ostar bl a mozzarella och så klart kommers. Hela centrum i Alba är på lördagsförmiddagen en enda stor marknad

Vi bilar runt och ser berömda byar såsom Barolo, La Morra, Serralunga, Montforte m fl. Berömda vingårdar kan vi skymta genom diset.
Siktet är inställt på Serralunga d´Alba.

Där på toppen i byn, precis bakom kyrkan ligger Trattoria Cascina Schiavenza, som också är en del av själva vinfirman med samma namn.
1956 startades verksamheten av bröderna Vittorio och Ugo Alessandria. Idag är det systrarna Enrica och Maura som tillsammans med sina män Luciano Pira och Walter Anselma förvaltar den drygt 10 ha stora egendomen. Inga pesticider eller konstgödsel, naturlig jäst,plantering och skörd efter månens olika faser.. Jäsningen på gamla cementcisterner. Lagring av vinerna sker på traditionella gamla botti av slavonsk ek.
I deras vinportfölj finns en Dolcetto, en Barbera, en Langhe Nebbiolo samt fem olika Barolo varav tre vingårdsbetcknade.

Det är ju tryffeltider, så fram till bordet kommer en korg med sex olika tyfflar. Vi får lukta på dom och bestämmer oss för vilken vi vill ha. En stund senare kommer vår valda tryffel till bordet med en våg, så vi ska veta vad den väger. Vid själva bordet hyvlas det på tryffel allt efter behag. När det är dags för notan vägs tryffeln igen och på så sätt fastställs det hur mycket tryffel vi konsumerat.

Hustruns huvudrätt. En specialitet i Alba.

Det här är en restaurang som jag verkligen kan rekommendera. Fantastisk mat. Jag åt till förrätt en samling Langhe-specialiteter bl a råbiff, vitello tonnato,  en urläcker crepes samt en sallad och som huvudrätt en sagolik kalv bräserad i barolo. Minnet får det att vattnas i gommen.

 Vi drack till maten en Barolo från gården.
2013 Barolo Broglio. Här kommer druvorna från vinfältet Broglio beläget på en höjd av 360 m ö h och strax utanför själva byn.
Visst är det här ett ungt vin, men ändå redan nu riktigt tillgängligt. Här finns en alldeles underbar jungfrulig frukt i form av röda bär (hallon, lite körsbär,, några tranbär). Lägg till lite örter och kryddor, violer och torkade rosor.

Bra syra och visst är tanninerna på bettet, men tillsammans med maten blir det ett behagfullt samspel. Lång eftersmak med någon liten nötig ton.
Ja, vi faller pladask. Den här vill vi jaga fatt på när vi kommer hem.




Här näst på tur står ett besök hos Parusso. Vi är nu i utkanten av den lilla byn Bussia. Vintillverkning har dom gjort sedan tidigt 1900-tal. Nu är det fjärde generationen som för verksamheten framåt. Idag förfogar dom över 23 ha vinmarker

I deras vinportfölj finns en Spumante, två vita viner på druvan Sauvignon Blanc, en Dolcetto, två Barbera, en Lnaghe Nebbiolo och inte mindre än sex olika Barolo.
Deras Spumante är gjord uteslutande på druvan Nebbiolo. och en andra jäsning på flaska. Inte alls så tokigt. Även om det inte får mig att göra vågen är det ändå gott och välsmakande.
Barbera D´Alba Superiore och Langhe Nebbiolo båda från 2016 känns båda två som stabila viner. Inga stordåd, men ändå goda och trevliga. Bra bruksviner. Dricker dom gärna igen, men inget jag komma att jaga.

2014 Barolo 44a Annata "Etichetta Blu".
Detta är en Barolo som görs på druvor från samtliga deras "Cru-lägen", såsom fadern Armando gjorde på 1970-talet. På senare år har den gjorts 2002,2005 och 2014. Förklaringen är väl att dom gjort bedömningen att druvmaterialet inte är tillräckligt bra för att göra Cru-Barolo och därför görs "44a Annata". Maceration med skalkontakt, spontanjäsning, inget svavel innan det buteljeras, då en minimal dos, 18 månader på barriquer.
Den här gillar vi. I doften röda bär, läder, lakrits och mossa. I munnen konstaterar vi att det är ett ungt vin med en stora syra och med tanniner som tar rejäla grepp i gommen. Inte utan elegans. Här finns en fin frukt, läckra örter, svart te, nypon och någon liten blommighet (violer, rosor).

2010 Barolo Bussia.
Provningens höjdarvin. Så in i bänken läcker. Druvorna kommer från vinfälten Rocche och Munie i Bussia-området. Vinrankorna har en ålder på 15-50 år. Efter att druvorna pressats följer en hyfsad lång maceration, spontanjäsning. Mognar i 18 månader på barriquer.
Redan i den läckra doften känns en fin elegans. De röda bären dominerar, men i sällskap med regnvåt jord, höstlöv, torkade rosor, ett litet knippe örter och unset mint i avslutet.

I munnen känns vinet väldigt drickmoget. Körsbär, hallon, tranbär, några enstaka slånbär sällskapar med lite örter och kryddor, någon liten blommighet och en försiktig ton av espresso i avslutet. Syran är alert. Tanninerna finns där och biter behagfullt. Vi kan inte göra annat än buga oss. Ett riktigt gott vin, som vi ska försöka jaga fatt på.


Vi avslutar kvällen i La Morra. Vi träffar den mycket sympatiske konstnären Pierflavio Gallina, som hade en utställning. En av hans litografier med motiv från Langhe fick följa med oss hem. Vi gick till en närliggande vinbar och drack ett glas Spumante innan vi skildes från Pierflavio.

Det blev Deltetto Brut från 2013. En blandning av Pinot Nero och Chardonnay. Jäsningen äger rum på ståltankar. Andra jäsning på flaskan, där vinet får ligga på sin jäst i nära fyra år. En härligt frisk och pigg Spumante med massor av gul/gröna äpplen, en del citrus, stenaktiga mineraler, några gula stenfrukter och krossade mariekex. Lättsam men ändå full av egen karaktär. Gott!

Så blev det dags att runda av den här kvällen. Dags för resans första pizza. En fantastisk pizzeria. Helt magiska pizzor. Det här stället kan vi verkligen rekommendera.

2017 Dolcetto Visadi från Domenico Clerico.
Alldeles i närheten av Monforte d´Alba ligger den här vingården. De första dolcettoplantorna planterades 1950 och de senaste 2004. Macerationen varar 5-7 dagar tillsammans med druvornas skal.Vinet har legat 10 månader på rostfria ståltankar innan de buteljerades. 
En härlig Dolcetto med fin mörk frukt i såväl doft som smak: plommon, körsbär, slånbär. Slank, viss stramhet. Fin syra. Alerta men väluppfostrade tanniner. I eftersmaken en härlig liten bitterhet från körsbärskärnor. Vi gillar den här. Det har gått många år sedan jag senast drack Domenico Clericos variant. Vad jag tyckte då kan du läsa här.

Så närmar sig våra dagar i Langhe sitt slut. Imorgon söndag är det resdag. Alba till Turin. Turin till Verona. Tåg hela vägen.

Langhe i oktober. Del 1. Fredag.

Så har då Vintankar till slut besökt Langhe i Piemonte. Vi tog flyget till Turin, där de goda vännerna I och M möter oss. M är född och uppvuxen i Neive, så en bättre guidning om Barbaresco och Langhe är det svårt att få. Vi åker direkt ner till Alba.

Vi bor på det vackert belägna Agriturismo Paitin. Det ligger på en kulle med mycket fin utsikt.
Den första kvällen när vi kör dit får vi väja för en vildsvinsflock.

Vi checkar in och sedan direkt ner till centrum i Alba och äter lite kvällsmat på det mycket trevliga Vincafé. För min del blir det Vitello tonnato och raviolo. Vi delar på en flaska Dolcetto di Diano d´Alba från Sori Costa Fiore av årgång 2016.
Maten håller hög klass och en Dolcetto sitter som en smäck. Friskt, matvänligt, slankt, härlig röd frukt, med några mörkareinslag, fina kryddor, behagfulla tanniner och så den där lilla bittra tonen i eftersmaken, vilken får mig att tänka på körsbärskärnor.
Den här dricker jag gärna igen.

Fredagsmorgonen startade med en italiensk frukost.
Youghurten, frukten och det mörka brödet fastnade inte på bilden

Vi ser Paola (gift med Giancarlo) och Giancarlos pappa Alfonso.

Vi blev upphämtade av I och M runt 08.30 och så iväg till Azienda Agricola Ronchi. Vinodlare sedan sent 1800-tal. Alla druvor såldes till större företag, men på 1950-talet började dom göra viner själva. 1996 tog Giancarlo över ansvaret för verksamheten. Tillsammans med hustrun Paola, fadern Alfonso och vinmakaren Paolo Caciorgna har dom lyckats göra goda och spännande viner.
Idag omfattar egendomen 5,5 ha vingårdar i Barbaresco-området samt ytterligare en ha i Guarene. Det är där dom odlar Arneis.
Årsproduktionen ligger på cirka 25 000 flaskor.
Eko-tänket finns där, så inga kemiska bekämpningsmedel eller konstgödning.

På en hyfsad engelska guidade Paola oss igenom stora delar av deras portfölj. Vi provade de flesta av vinerna så när som på deras Dolcetto och Freisa. Rakt igenom trevliga och välsmakande viner.

Dom testar olika jäsnings och lagringsprocedurer. När det kommer till Arneis har dom bestämt sig. Den ska enbart få ligga till sig på amforor (runt sju månader). Lite drygt 400 flaskor gör dom.
Har en smakat den så är det lätt att förstå beslutet. Den här är riktigt god.
En hyfsat stor doft av gula stenfrukter, någon blommighet, lite örter, rivet limeskal och krossad flintastenar.
Även om doften är tilltalande så är det när vi smakar på det som vi lyfter på ögonbrynen och nickar belåtet. En rätt så intensiv och komplex smak, där vi noterar gröna äpplen, några citrustoner, persika, lite mango, några pepparkorn, kalk- och stenmineraler som lämnar lite sälta i avslutet.
Riktigt gott. Behöver inte lagras, men klarar säkert 3-4 år i källaren. Den här vill jag dricka mer av!!

Langhe Rosso 2016
En blandning på mestadels Merlot, men också en slatt Nebbiolo. Jäst på ståltank och sedan har det fått mogna på stora ekfat.
Mörka bär, jord, lite läder, några örter och en fin liten kryddighet. Bra syra och snälla tanniner gör att det känns tillgängligt redan nu. Det här dricker vi gärna igen.

Vi avslutar med att prova årgångarna 2013 och 2014 deras Barbaresco. Vi faller pladask för 2013. Vinet har fått mogna i två år på 2000-liter stora ekfat.
I doften: en hel drös med röda bär, jord, läder, höstlöv, nypon, lite rosor, aningens örter och kryddor samt några mineralstänk. En trevlig och fin friskhet parad med tanniner som småbiter i gommen på ett riktigt anständigt sätt. Kan absolut drickas som den är idag även om jag tror den kommer utvecklas fint de närmaste åren.
Årgång 2014 är inte alls så tokig. Årgången som sådan har ju ett något skamfilat rykte, men jag tycker Giancarlo lyckats bra. Inte riktigt samma tryck, balans och elegans som i 2013, men ändå trevlig och god.

Vi hastar vidare till Barbaresco. Vi tar oss upp i tornet för att njuta av utsikten. Denna disiga dag där solen inte riktigt vill tränga igenom begränsas så klart utsikten, men den ger ändå en fingervisning om landskapets skönhet.

Längst ner till höger ser vi Carlo och Daniel leverera Nebbiolodruvor
av högsta kvalitet till kooperativet Produttori del Barbaresco

Vi åt en underbar lunch i Barbaresco på Trattoria
Antica Torre i sällskap med den mycket sympatiske vinodlaren Carlo Varaldo. 86 år och still going strong. Nebbiolo-druvorna lämnas till Kooperativet Produttori Barbaresco. Han gör sitt egna Dolcettovin. Vi delade en flaska till lunchen. Vi gick sedan hem till honom och fick oss ett fatprov på 2018.
Årgång 2017 är ungt, friskt, slankt och med syrliga körsbär, röda vinbär, några slånbär, lite nypon och ett litet knippe örter. En alert syra tillsammans med behagfullt bitande tanniner gör den här dolcetton till en utmärkt medspelare till diverse pastarätter.

Javisst är det tryffelsäsong i Alba. Den här läckerheten gjorde någon person lycklig

Vi hann i all hast med ett besök hos Produttori del Barbaresco.  Aldo Vacca visade oss runt. Berättade kortfattat historien om prästen Don Fiorino Marengo som såg till att verksamheten 1958 kom igång  efter att ha legat nere i ett par decennier pga fascisterna och andra världskriget. Du som vill läsa mer kan göra detta här och här.

Tiden hade flugit iväg och det var dags för fredagens avslutande vingårdsbesök.

Cantina del Bricchetto och den mycket engagerade och intensive vinmakaren Franco Rocca berättade och visade oss runt.
Det hela avslutades med en vinprovning med tillhörande ost.

Ett familjeföretag som förfogar över 4,5 ha och som producerar runt 25 000 flaskor. Beläget på kullarna i Neive. Allt sköts av Franco själv och så klart med bistånd av hustrun Susan. En mycket intensiv och fascinerande man. Det här med mässor och marknadsföring hade han inte mycket till övers för. Tydligen sålde han sina viner ändå både i Italien och på export.

Av någon outgrundlig anledning blev det inga kort tagna på själva vinprovningen.

Dolcetton och Barbera Ombranera gick i en stil som vi inte riktigt var bekväma med. Barbera d´Alba Bricco Sterpone var mer i vår smak.
Kronan på verket är Franco Roccas Barbaresco Albesani  som var fenomenalt bra. 35-åriga vinstockar. Dryga två år på en blandning av stora och små ekfat. Vi smakade årgång 2013. I doften röda bär, lite läder, piptobak, någon liten ton av vanilj och lakrits. I gommen en välbalanserad kompott av röda bär, örter, nypon och lite rosor.  Ung, men ändå tillgänglig. Alert syra, lite småbitande tanniner som gör att det stramar i gommen, men ändå inte alltför ansträngande. Riktigt gott idag. Kommer säkert att utvecklas fint de närmaste åren. Den här dricker jag mer än gärna igen och ska så klart hålla utkik efter den. På gården kostade den 36 euro.

Ganska så trötta och huvudet fullt av intryck återvänder vi till vårt Agriturismo. Fortsättning följer......