Stefano Accordini

Det här är en producent som jag håller väldigt högt. Jag minns med glädje första gången jag på en Clubamaroneresa träffade Tiziano Accordini. Det var på hösten 2009 med Clubamarone. Han ville då gärna visa oss det nya stället som var på gång. Egentligen var det bara källarplanet som var klart, men vilket källarplan, nästan som en katedral. Bostadshusen var bara halvfärdiga. Vi åkte sedan ner till deras hus som ligger i den lilla byn Pedemonte, strax öster om San Pietro in Cariano, mitt i den klassiska Valpolicelladalen, där vi hade en fantastisk trevlig vinprovning.

2013 mailade jag Tiziano och bad att få komma på besök och se hur det egentligen hade blivit. Jodå, vi var så välkomna. Vi fick en rundvandring, vinprovning mm som varade i lite drygt två timmar.
Jag tror vi provade fem/sex viner bl a deras amarone Acinatico. Betala fick vi inte göra. Det här var ju en del av marknadsföringen.

Det här kortet är taget från den lilla byn Cavalo, som ligger en liten bit högre upp i bergen.

Åter dags för ett besök. Tiziano är bortrest, så det är sonen Paolo, som berättar historien om den här lilla familjeägda vingården.
Det är en hissnade vacker vy som breder ut sig nedanför deras anläggning.

Det ska sägas med en gång att deras viner håller genomgående en hög klass.

Först ut var deras "basvalpolicella". Jag utnämner den till resans bästa "basvalpolicella". Den är gjord på 65% Corvina, 30% Rondinella och 5% Molinara. Här har bara stålfat varit inblandade.
Vi får ett "rent", lätt och ungt vin, som ska drickas ungt.
Körsbär, hallon och skogsbär är det som dominerar i såväl doft som som smak. Det finns ett tydlig kryddighet i eftersmaken. Mycket friskt. Snälla men distinkta tanniner.
Ska serveras neråt 16 grader varmt.
Lättdrucket och förbålt gott!!

Ripasson från 2012 är gjord på druvorna Corvina 60%, Corvinone 15%, Rondinella 20% och Molinara 5%.
Här används inga torkade druvor utan först jäser man fram ett vin som liknar basvalpolicellan, sedan får detta jäsa en andra gång ihop med skalrester från Amarone i ca tio dagar. Vinet får därefter vila upp sig runt tolv månader på franska ekfat och slutligen runt sex månader på flaska innan det kommer ut på marknaden.
Körsbär, skogsbär, kryddor och aningens torkad frukt. I eftersmaken lite torkad frukt. Vinet känns ganska så friskt och med mjuka tilltalande tanniner.
I mitt tycke var det här resans bästa ripasso. Inte så amaronelik utan stod upp mer på egna ben.

Detta vinet är ett resultat av den experimentlusta som finns hos familjen Accordini. Vinet är gjort på druvorna Corvina 60%,  Rondinella 10%, Cabernet Sauvignon 20% samt Merlot 10%. Druvorna har fått torka drygt en månad innan vinifieringsprocessen börjar.
Ett år på stora ekfat och sex månader på flaska har vinet fått.

Färgen är mörkröd med violetta stråk.
I doften hittar vi mörka bär bl a sv vinbär. Här finns också en hyggligt stor portion kryddor och ett litet lätt inslag av fat.
I munnen är det mörka bär, blåa plommon, kryddor, lite kakao och aningens blommor.
Här finns en bra syra och behagliga tanniner. Riktigt gott. Det här blir bra till många av sommarens grillade köttbitar.

Nu dags för Accordinis "vanliga" Amarone i version 2011.
Årgång 2011 anses ju som en av de bästa, så det är med stor spänning vi testar den här.
Den är gjord på 75% Corvina, 20% Rondinella och 5% Molinar. Druvorna har fått torka i ca fyra månader. Vinet har fått ligga till sig i ca två år på nya barriquer av fransk ek.

Visst är det en ung amarone, men samtidigt förvånansvärt tillgänglig. Det doftar av mörka körsbär, torkad frukt, örter och lite fat.
I munnen får vi en ung, kraftfull amaronesmak. Redan med en viss elegans och komplexitet. Här finns massor av söta, mörka körsbär, en hel del torkad frukt (inte så mycket russin) och lite örter. Eftersmaken är lång med mer mörk frukt, örter, mörk choklad och lite katrinplommon. Alkoholen på 16% märks ytterst lite.
Så förbaskat gott idag och kommer att växa de närmaste åren.
Visst är det så att årgång 2011 lovar stordåd!

Så dags för Accordinis prestigeamarone från den utmärkta årgången 2007. Nu tar vi oss upp på amaronetoppen alla kategorier. En ynnest att få prova detta. Jag skrev om årgång 2004 tidigare i våras, vilket du hittar här.
Druvorna, 75% Corvina och 25% Corvinone, kommer från vingården "Il Fornetto" i närheten av staden Negrar.
Druvorna får torka i 140 dagar. Vinet har fått ligga i 36 månader på nya barriquer av fransk ek.

Doften är lite försiktig, men den tar sig ju längre den är i glaset. Körsbär, torkad frukt, lite vanilj och en del örter.
Vi får vinet direkt från flaska och egentligen skulle den nog behövt någon timma på karaff för att helt komma till sin rätt.

I munnen är det ett fantastiskt vin. Så elegant och så komplext. Mjukt, varmt och generöst. Mörka körsbär, mogna björnbär, blå plommon, örter, torkad frukt, mörk choklad och aningens lakrits. I lager på lager växer det fram. Inget kladd här, därför att det finns en elegant och finstämd syra. Lägg därtill sammetslena tanniner. Den höga alkoholen (16%) är helt integrerad i frukten. Ett fantastiskt vin redan idag och det kommer bara att bli bättre de kommande åren.

Recioton görs på 75% Corvina, 20% Rondinella och 5% Molinara. Det är samma druvmix som i deras "vanliga" amarone. Druvorna har fått torka i 120 dagar. 4 månader på ekfat och sedan 3 månader på flaska innan det släpps ut på marknaden.

Mörk frukt och massor av torkad frukt parad med en elegant syra ger det här söta vinet en friskhet vi uppskattar.

Paolo visade upp lite olika storlekar av deras amarone.

Vi avslutar med att konstatera att vi fick en storslagen provning.
Deras vanliga enkla Valpolicellavin och Ripasson var i vårt tycke de bästa i sina genrer.
Amarone 2011 helt fantastisk.
Il Fornetto 2007 blev för många resans bästa amarone. Vintankar placerar den som knappt slagen tvåa. Vilken som var vår favorit kommer att avslöjas i ett senare inlägg.

Massimago. En spännande producent i östra Valpolicella

Camilla Rossi Chauvenet

Ett av amaroneresans mer spännande besök var mötet med Camilla på Massimago.
Vi tar bussen från Fumane i Classico-området till Mezzane i de östra delarna av Valpolicella. Den sista biten upp till själva gården med vineri och boningshus får vi promenera uppför en smal lite slingrig väg. Väl framme möts vi av en vidunderlig utsikt. Vi kan omgående känna harmonin och rofullheten som vilar över det här stället.

1883 förvärvade familjen Cracco den här gården. Camilla tillbringade som liten en del tid här tillsammans med sina morföräldrar. Hennes egna föräldrar (advokater) hade inget större vinintresse och vingårdarna fick mer eller mindre förfalla.

2003 hade Camillat tagit sin önologexamen och bestämde sig för att omvandla släktens nedgångna vinodlingar till ett välmående vinföretag.
Idag förfogar hon över 12 ha, där det odlas vindruvor, olivträd och så finns det lite skogslandskap.

Camilla har en energi och utstrålning som smittar av sig, när hon berättar om sin filosofi och idé med verksamheten. Namnet Massimago är en lek med det latinska uttrycket "maximum agium" dvs "största möjliga behållning". Skördetiden har därför blivit en möjlighet för släkt och vänner att njuta av varandras sällskap samtidigt som de upplever landsbygden och vingårdsarbete. Självklart är det organisk odling som tillämpas
.
Här finns rum för 18 gäster. Yogaklasser, matlagningskurser, målarlektioner, promenadstigar med vinteman och en hel del annat. Det flödar av kreativitet hos den här unga kvinnan.
För två år sedan, på vinmässan Vinitaly, blev hennes viner inspiration till en samling musikstycken. Besökarna fick hörlurar för att kunna stänga ute sorlet och gå in i ett renodlat Massimagopräglat sinnestillstånd och i detta provsmaka vinerna.
Vi fick en genomgång av olika dofter och sedan en lagindelning, där vi skulle ange tre inslag som vi kände i doften på de fyra vinerna vi provade. Vid vårt bord utbröt en livlig och rolig diskussion.

Nu till vinerna vi provade.

Först ut var ett mousserat vin gjort till 100% på druvan Corvina. Jäsningsproceduren ägde rum i ca två veckor vid en låg temperatur. Charmantmetoden har använts och vinet fick vila i ca nio månader på sin egna jäst.
Färgen är svagt blekrosa.
I doften hittar vi främst jordgubbar, persika och lite aprikos.
Smaken är frisk med en fin fruktighet. Här finns smultron och mineraler tillsammans med en finstämd och distinkt syra.
Gott!
Vinet finns i beställningssortimentet från 1 juni. Priset är hyggliga 220 kr.

Basvalpolicellan görs på 60% Corvina, 30% Corvinone och 10% Rondinella. Jäsningen sker mer eller minder omedelbart efter skörd. Vinet får sedan runt sex månader på ståltankar.
Ett lätt och tämligen enkelt vin, lämpat för den vardagliga pizzan och pastan. Friskt med en slags renhet över sig.
Här finns körsbär, jordgubbar, lite balsamico och smånätta mineraler.
Jag dricker det här gärna igen.

Profasio 2011 är gjort på druvorna Corvina 65%, Corvinone 20% och Rondinella 15%. Den ena hälften av druvorna har fått torka i ca en månad, medan den andra hälften vinifierades omedelbart efter skörd. Vinet får sedan ligga i ca ett år på ektunnor samt sex månader på flaska innan det släpps ut på marknaden.
Vi möts av trevliga mörka körsbär, en rejäl dos svartpeppar samt lite inslag av fat. I eftersmaken lite lakrits.
På det hela ett trevligt vin som funkar bra till mat, men också på egen hand.
Årgång 2012 finns på bolaget för 273 kr

Vinet är gjort på 70% Corvina och lika delar Corvinone och Rondinella. Druvorna torkas i ca 80 dagar. Vinet får ligga till sig runt två år på barriquer och 20 hl ekfat samt ett år på flaska.
I  doften hittar vi massor av röda bär främst körsbär, en del kryddor (främst svartpeppar), lite piptobak samt aningens mint och fat.

I munnen får vi en ung amarone med stora smaker och mycken komplexitet. Här finns söta, mörka körsbär, lite kryddor, en del torkad frukt (mer fikon, dadlar än russin).
Eftersmaken är riktigt stor och lång. Här kommer det fram choklad, lite espresso och mera mörk frukt. Det finns en bra syra som ger vinet friskhet och snälla, men ändå tydliga tanniner som bjuder lite motstånd.
Alkoholen är hela 16,5%, men den är redan nu hyggligt integrerad med frukten.
En stor amarone i vardande. Den här ska vi ha hem och låta den ligga till sig ett par år innan vi drar korken ur den första flaskan
Årgång 2011 framstår alltmer som en av de största i Amaroneland.
Årgång 2010 finns på SB för 562 kr.

Till kvällens middag fick vi testa såväl deras rosé som vita vin.
Framförallt rosén tycker jag var intressant. Den är gjord på i huvudsak Corvina/Corvinone och en slatt Rondinella.
Här finns lite omogna jordgubbar, smultron, lite hallon och en rejäl dos mineraler. Det här är som gjort för ljumma sommarkvällar med lite tilltugg.

Camilla kommer att låta tala om sig de närmaste åren, var så säkra. Vi har bara sett inledningen på något nytt och stort. Hela konceptet med organisk odling och diverse aktiviteter parad med ro och harmoni är som gjort för den stressade människan att komma bort för ett tag och sedan hitta hem.


















p

Ett besök hos Masi/Alighieri

Vår Amaroneresa innehöll ett besök hos Masi eller snarare hos Serego Alighieri i Gargagnago.

Vi har besökt Villa Monteleone ett flertal gånger och bott hos Lucia vid två tillfällen. Mittemot infarten till Villa Monteleone ligger Masis anläggning. 

Vi möttes av den mycket trevliga och inspirerande guiden Viktoria, som visade oss runt, berättade om amarone, valpolicella, Masi och historien bakom Serego Alighieris.

Dom flesta av er känner säkert till att det var här som Dantes son 1353 köpte vingården.

Det är också här druvorna växer till Vaio Armaron, som var den första amaronen som introducerades i Sverige.

Torkningen av druvor "Appassimento" är en viktig del av processen att framställa amarone.

Sedan har producenter, vinmakare och importörer lanserat en hel radda viner där man torkar druvor och hänger på epitetet "Appassimento" allt i syfte att snylta på det välklingande namnet amarone.

Det här vinet hade man ju inte haft något emot att ha en eller annan flaska av i sin egna källare.

I mars 2014 hade Vintankar förmånen att få vara med på en provning som överstiger det mesta. Vi provade då fyra årgångar av Costasera, Vaio, Mazzano och Campolongo di Torbe.

Du kan läsa om detta här

Delar av den ursprungliga byggnaden finns kvar. Allt ligger inbakat i en vacker park. Här finns möjligheter till konferenser och boende.

Det finns också en Wine-shop. Priserna är ganska lika dom på Systembolaget.

Det som är spännande är att här kan man köpa lite äldre årgångar och dessa är ganska rimligt prissatta.

Det hela avslutades med en provning av fem viner.

Bonacosta 2013 är Masis enkla basvalpolicella. Helt OK men jag tycker det finns bättre.

Campofiorin 2011 föregångaren till alla Ripassoviner. Ett riktigt hyggligt Ripassovin, som Vintankar drack en del av då det nya Milleniumet var i sin linda. Idag blir det alltmer sällan. Smakpreferenserna drar åt antingen det enkla Valpolicellavinet eller riktig Amarone.

Vaio 2008. Detta är en riktig Amarone. Denna årgången lär komma till hösten. Idag är den väldigt ung, men lovande. Köp den och lägg undan den i fyra/fem år. Sedan kommer en drickupplevelse av stora mått! Jag lovar!

Campolongo di Torbe 2007. Nu talar vi prestigeamarone. Väldigt ung, men överraskar med att ändå vara hyggligt tillgänglig, speciellt efter en stund i glasen. Jag drack en 97:a förra året och den var sanslöst bra. Så rådet måste bli att om plånboken tillåter och du har ett ställe att förvara den på så är det bara att köpa.

Casal dei Ronchi en recioto från Serego Alighieri. Ett sött men ändå friskt dessertvin. Utmärkt idag, men kommer att utvecklas med åren.

Roccolo Grassi på Enoteca Valpolicella i Fumane.

Den första kvällen på vår resa i Amaroneland tillbringades på den utomordentliga restaurangen Enoteca Valpolicella i Fumane. Värdar den här kvällen var syskonen Marco och Franceska från Roccolo Grassi. Deras vingård ligger i dom östra delarna av Valpolicella i en by som heter Mazzano di Sotto. Här äger dom 14 ha vinmarker varav en del ligger i Soave.

Ni som följer Vintankar vet att Roccolo Grassi är en av våra största favoriter. Vi har skrivit flera blogginlägg om såväl deras Superiore som deras Amarone.

Den här kvällen provade vi deras vita vin "La Broia" 2012, tre årgångar av Superiore, fyra årgångar av deras Amarone samt Recioto di Soave. Fantastiska viner rakt över, men deras amarone tillhör de absolut bästa som går att uppbringa, vilket också bekräftades i den här provningen.

Det hela inleddes med ett glas Soave. Ett enkelt vin, men absolut inte simpelt. Friskt, torrt och lite läskande. Citrus, persika, lite örter, en viss blommighet och en hel del mineraler. Ett trevligt sommarvin!

Vi övergick till att prova tre årgångar Superiore. Jag har hyllat den åtskilliga gånger här på bloggen och skrivit att den utklassar många amarone. Detta bekräftas den här kvällen också.
Druvblandningen är ungefär den samma i deras superiore, amarone och recioto dvs 60% Corvina, 15% Corvinone, 20% Rondinella och 5% Croatina.
Superioren görs på lika delar torkade och fräscha druvor. De druvor som torkats har gjort det i ca tjugo dagar. Vinet har sedan fått ligga runt 20 månader på ekfat innan det buteljerats.

 2011:an finns på "Bolaget" för 361 kr. Visserligen är den ung, men den är i ett ypperligt skick just nu och har många goda år framför sig. Här finns härliga mörka körsbär, lite torkad frukt, en del örter, espressokaffe, kakao och aningens mineraler.Mjuka tanniner bjuder på ett litet lätt motstånd.
2010:an visat lite mer mognadstoner, men även den är riktigt bra!

Vilken ynnest att få smaka 1998:an. Vi blir alldeles tagna av elegansen, tyngden och komplexiteten i det här vinet. Nästan världsfrånvända för en liten stund, men sedan jublar vi:
Vår bästa SUPERIORE ever!!
En 17 år gammal Superiore. Själv har jag inte karaktären att låta ett så här gott vin ligga så länge i källaren.






Nu till Roccolo Grassis.
Marcos filosofi är att få fram ett fräscht vin, men samtidigt med mycket koncentrerad frukt. Druvorna torkas en liten kortare tid än vad många andra producenter gör, fram till december istället för januari/februari. Genom att göra en extrem "green harvesting" och selektering på fältet så fås en oerhört koncentrerad och kraftfull druvfrukt, som samtidigt är ren och fräsch i sin smak. Det är inte för inte som Roccolo Grassis viner är bland de mest eftertraktade och svårfångade vinerna i Italien.

Marco gjorde sin första amarone i och med årgång 1996. Det finns en stor noggrannhet hos Marco och han är väldigt selektiv om vilka år han tycker att han ett druvmaterial som lever upp till hans höga krav. Det har därför inte blivit någon amarone åren 2002,2005,2010 och förmodligen inte heller 2014.
Vinet får ligga runt 26 månader på 225 l ekfat och sedan runt 18 månader på flaska.

Årgång 2011 är som ni ser tappad på flaska, men är ännu inte släppt. Detta kommer att ske till hösten, då Marco anser sig nöjd med resultatet.
Visst är den lovande redan nu. Ung så klart och därmed utstrålar den friskhet och kanske lite mer tanniner, men redan nu fasligt god!
Med en gång var den lite sluten, men ju längre tid i glaset desto mer smaker kom det fram. Jag sparade en liten slatt i ett av mina glas. Dryga timman senare bjöd den verkligen upp. Här finns en ung mörk körsbärsfrukt som är väldigt tilltalande, lite torkad frukt, en del örter/kryddor/mineraler och lite fat från den varsamma fathanteringen. Trots sin ungdom finns det inte susning om att alkoholen uppgår till 16,5%.
Marco är själv väldigt positiv till den här årgången. Så när den släpps, är det bara att köpa vad plånboken tål.

2006:an har jag skrivit om bl a här. Det var för fyra år sedan, då jag senast träffade Marco. 2006:an var bra då, men hade svårt att öppna upp sig. Den här kvällen är det annorlunda. Här finns den där kraften och elegansen parad med friskhet och en slags renhet som är så typisk för RG:s amarone. Naturligtvis med de typiska amaronedragen: söta mörka körsbär, torkad frukt, lätt kryddighet och så den stora eftersmaken med mörk choklad, aningens espressokaffe och mera torkad frukt.
Detta är bara så gott!

Amaroneprovningen avslutades med att Marco plockade fram årgång 2000. Vilket vin! Oj, oj,oj. Så mycket elegans och koncentrerad frukt. Visst är det här moget, men det har behållit sin friskhet. Känslan är att det klarar säkert 15 år ytterligare.
Det ligger så många finstämda nyanser i de mörka körsbären, örterna och den torkade frukten. Eftersmaken har en sådan nyansrik komplexitet att man förblir stum. Den lilla fruktsötman, amaronebitterheten och så denna friskhet!
Det blir inte bättre än så här!!
Den bästa amaronen någonsin. Jo, det är nog så!

Kvällen avslutades med ett glas av deras Recioto di Soave från 2010.
Vinet får kanske inte den fulla uppmärksamhet det förtjänar efter den makalösa amaroneprovningen.
Jag hittar några noter om aprikos, citrus, torkad frukt och friskhet och med ett avslut där acaciahonung dyker upp.

För en amaronenörd som Vintankar var detta en verklig högtidsstund. Respekten för Marco, Franceska och Roccolo Grassi växer efter denna fantastiska kväll.
Vi är också imponerade av den ödmjukhet och framtoning som visade oss nordbor.
Ett riktigt stort tack för en mycket minnesvärd kväll.

Provningen hölls på Enoteca Valpolicella i Fumane. En riktigt bra restaurang, som den som är i närheten absolut ska besöka. Jag avslutar med ett bildgalleri på några av maträtter vi serverades.

Provning av Suavias viner vid Gardasjöns strand.

Inga blogginlägg på nästan en vecka. Det betyder att Vintankar varit ute på resa. I onsdagsmorse tog hustrun och jag flyget ner till Verona. Det var dags för en ny resa med Clubamarone. Det blev fyra intensiva dagar med åtta producentbesök och lite mer än sextio viner som provades. Detta var Vintankars fjärde resa med Clubamarone. Denna gången var det nästan bara nya producenter, men ett par gamla bekanta träffade vi förstås igen. Trevliga resekamrater, god stämning, fantastisk mat och inte minst vår värdar Fredrik och Martina från Clubamarone såg till att detta nog vad den bästa av alla resor!!

I ett par inlägg kommer jag att beskriva mötet med producenterna och deras viner. Det kommer inte att gå i kronologisk ordning, utan där inspirationen för tillfället är störst kommer att styra. Det blir så att sista dagens äventyr kommer först.

Vi checkade ut från Costa degli Ulivi, strax utanför Fumane, där vi bott under resans gång. Nu bar det av till Gardasjön, närmare bestämt till Torri del Benaco. En vacker liten stad vid Gardasjöns östra sida. Vi har varit där tidigare och mer eller mindre blivit förälskade i denna lilla stad. Sol och 30 grader i skuggan gjorde inte saken sämre för oss nordbor. Liten rundvandring och kaffe hann vi med innan vi förflyttade oss någon mil söder ut till San Vigilio. Här skulle vi få en fantastisk lunch och besök av en av systrarna bakom Suavia.

Den här underbara söndagseftermiddagen var det Meri som lotsade oss igenom Suavias viner.


I den lilla byn Fittà i de västra delarna av Soave huserar familjen Tessari. Här har dom bott och odlat marken sedan tidigt 1800-tal. Dom tillämpar organisk odling på de12 ha vingårdar dom äger. Två druvor odlas. Det är Garganega och Trebbiano di Soave. De äldsta plantorna planterades av deras farfar för mer än 70 år sedan. Jordmånen är till stor del vulkanisk,
Du som vill veta ännu mer hittar detta här.

Idag drivs vingården av systrarna Meri, Valentina och Alessandra

Vi började övningarna med lite Spumante.
Det är till 100% gjort på druvan Trebbiano di Soave, en druva som höll på att glömmas bort. Systrarna ser det här vinet som ett steg i deras projekt att rädda den här druvan. Å det är jag väldigt glad för, då det verkligen var ett trevligt, törstsläckande vin. Äpplen, lite päron och en del citrus. En bra syra, aningens mineraler och så den där lilla bitterheten i avslutet.
Gott och som gjort för varma dagar och ljumna kvällar. Det finns inte på "Bolaget", men det är bara att hoppas att importören tar in det.
Vintankar köper!!

Soave Classico är deras enklaste vin, som dom gör 60 000 flaskor av. Garganega utgör 95% och 5% Trebbiano di Soave. Vinet får jäsa på stålfat och får sedan vila upp sig fyra månader på stålfat innan det buteljeras.
Ett enkelt men absolut inget simpelt basvin.
Torrt, friskt, småfruktigt och lättdrucket och visst finns det en hel del finmalda mineraler i doft såväl som smak. Ett bra vardagsvin eller varför inte som picknick.
Dessvärre finns det inte på "Bolaget".

30 000 flaskor gör dom av det här vinet, som till 100% är gjord på druvan Garganega. Det jäses på stålfat och får vila upp sig i femton månader på stålfat innan det buteljeras. Ingen ek här inte!
Trevlig doft av gul frukt, persika och en fin blommig ton. Till slut finner vi en diskret nyans av honung.
I munnen är det härligt friskt.Torrt så klart med en fin balanserad syra. Äpplen, lite citrus och ordentliga mängder mineraler från vulkanjorden. I avslutet känns en fin ton av grapefrukt och en lätt sälta samt ett stänk honung.
Den kostar 202 kr i beställningssortimentet.
Ett riktigt bra Soavevin.

 Le Rive 2011 är ett helt annat vin. Det är också gjort på 100% Garganega. Årsproduktionen är    7 000 flaskor. 70% av druvorna får jäsa på ståltank medan 30% fått jäsa på ekfat. Vinet får sedan ligga runt 15 månader på ekfat för att därefter ligga lika länge på ståltankar innan det buteljeras.
Slutligen får de buteljerade flaskorna vila upp sig i ca tolv månader innan de börjas sälja.

Doften är kraftfull nästan yppig. Här finns gott om tropisk frukt, lite citrus, kryddor och mineraler.
Smaken går i samma stil med en kraftfull framtoning och med ett komplext och intensivt uttryck samtidigt är det lite rundare och mjukare, nästan sammetslen, som en av resekamraterna uttryckte det. Mogen gul frukt i centrum. Här finns också gott om mineraler och en lång njutbar eftersmak.
För tillfället är det slutsålt på "Bolaget".

Detta är en Recioto di Soave, vilket betyder att det gjorts på torkade druvor. I det här fallet Garganega till 100%. Vinet har först fått ligga till sig i nästan två år på tunnor av ek, för att därefter få ytterligare ett år på ståltank innan det buteljerats. Slutligen får vinet ligga i ca ett på butelj innan det anses redo för marknaden.
Systrarna gör ca 3 500 flaskor av Acinatum.
Visst är det här ett sött vin, men det finns en fin syra som ger vinet en härlig friskhet.
Vi hittar aprikoser, ananas och lite mineraler samt några stänk honung och aningens mandlar.
Ett meditations vin eller varför inte i hop med lite "Foie gras".


Det är en imponerande samling viner som systrarna Suavia producerar. Allt  från det lilla enkla Soave Classico till det komplexa Le Rive.
Vintankars favoriter i den här samlingen blir ändå Spumante och Monte Carbonare.

Vi tackar Meri för att hon ägnade ett par timmar vid Gardasjön tillsammans med oss amaronenördar. En del av oss blev nog också lite Soavefrälsta av denna topproducent!

2010 Di Fatto, Monferrato. En Piemonteblandning!

En kväll för någon vecka sedan blev det lite snabbt påkommet att nu ska vi ha köttfärssås och spagetti. Detta kräver lite italienskt i glasen. Det fick bli en flaska som släpptes i februari och som vi aldrig tidigare smakat.
Familjen Tacchino har i mer än tre generationen hållit på med vinframställning. Vi befinner oss i Monferrato i Piemonte.

Vinet är gjort på en blandning av Cabernet Sauvignon, Barbera och Dolcetto. Proportionerna har jag inte lyckats få fram. Genomsnittsåldern på vinstockarna ligger runt 40 år.
Druvorna vinifieras var för sig i ståltankar. Efter jäsningen blandas vinet och får sedan ligga på 225 hl stora ekfat.

Doften är dov och mörk till sin framtoning. Här finns mörka bär, jord och lite örter.

I munnen känns vinet ungt och med en viss stramhet. Den omedelbara känslan är att det blir väldigt bra till vår pastarätt.
Här finns en fin bärkompott med  mörka körsbär och svarta vinbär i centrum. En trevlig syra för tankarna till tranbär/lingon. Lite lagom lätta, inte helt avrundade, tanniner ger vinet en viss strävhet.
Eftersmaken är medellång med rökta charkuterier, lakrits, örter och aningens mineraler

En lättdrucken och trevlig bekantskap. Inget stort vin, men ett riktigt hyfsat matvin för en rimlig slant.
På Systembolaget kostade den 139 kr. Nu är den slutsåld, så det tycks vara fler än Vintankar, som gillade detta.

Betyg 3+

Semifinaler i Champions League och 2009 Inferi.

Dags för första semifinalmötet i CL-fotbollen. Vi tar en amarone ur källaren, som vi tycker är värdigt denna veckans matcher. Precis som sedvanan bjuder så delar hustrun och jag flaskan, så att halva flaskan går åt till tisdagens match och den andra halvan till onsdagens match.
Det visade sig att de båda  matcherna höll enastående klass precis som vår amarone.

Producenten Brunelli blev en av våra favoritproducenter efter att vi besökt dom förra sommaren. Jag skrev om själva besöket på Amaroneguidens hemsida.

Låt mig slå fast med en gång att detta är en fantastisk amarone. Att 2009:an är i en enastående form. Den har fortfarande vissa ungdomliga drag, men jag upplever dessa väldigt positivt.

Doften är stor, varm och komplex. Det startar med en ljuvlig körsbärskyss, lite örter sveper förbi, en del torkad frukt (inte särskilt mycket russin mer fikon/dadlar) och en ton av kakao i slutet. Vi kan sniffa på det här länge!

I munnen är det en kraftfull och lite stramare amarone. Det där med stramare är i detta sammanhang enbart en positiv egenskap. Här finns en gedigen bra syra och lite tanniner som bjuder ett behagligt motstånd, men visst tusan är det den underbara balansen mellan den mörka frukten, finlemmade örterna, torkade frukten och den mörka chokladen som lyfter vinet till magiska höjder. Alkoholen (16%) är totalintegrerad i frukten. Eftersmaken gigantisk med härliga mörka körsbär, torkad frukt och riktigt mörk choklad, som ger ett litet bitterljuvt avslut.

Deras "Titari" 2009 har jag höjt till skyarna bl a här, men idag ger mig "Inferi" nästan samma känsla.

Betyg 5

"Inferi" årgång 2009 är om jag förstått saken rätt slutsåld hos Brunelli liksom hos det svenska "Bolaget". Nu är det årgång 2010 som gäller och den kostar 644 kr i Sverige, mina 2009:or privatimporterade jag och jag betalade då 37 euro+frakt+alkoholskatt.

I slutet på nästa vecka ska jag besöka Brunelli och provsmakar delar av sortimentet bl a de båda amaronegiganterna i version 2010. Jag återkommer lite senare med nya recensioner.

2012 Frappato, Occhipinti

Vi blev helt överväldigade för två år sedan då vi drack vår första flaska av det här vinet. Det var då årgång 2010 och vi skrev om det här. Vi har sedan dess även hunnit med ett par flaskor av årgång 2011, som vi bl a skrivit om här.
Producent är Arianna Occhipinti. Vi befinner oss på Siciliens sydkust nära byn Vittoria.
Här odlas det i huvudsak Frappato och Nero d´Avola och så görs det olivolja. Odlingarna bedrivs efter en blandning av ekologiska och biodynamiska principer.
Det här vinet består till 100% av druvan Frappato. Vinet har fått ligga på skalen i uppåt två månader och därefter har musten fått vila under 14 månader på 25 hl-fat av slovensk ek. Vinet är ofiltrerat.

Det har ryktats att årgång 2012 skulle vara lite knuten och inte bjuda upp på sedvanligt sätt och att den skulle behöva mer tid på sig. Vi har därför låtit våra flaskor ligga i snart ett år efter inköpet, men nu är det dags. Vi låter vinet få någon timma i glasen innan vi ger oss på det.

Färgen har den läckra röda nyansen som fullmogna lingon har. Det finns en skön värme i just den färgnyansen.

I doften hittar vi röda bär såsom hallon, tranbär, lite lingon och ljusröda körsbär. Runt bären svävar en aura av rosor. Det finns också ett lite lätt kryddigt inslag.

I munnen är det precis de intrycken vi har i vår bakskalle från tidigare årgångar d v s den slanka, friska, lite småstrama framtoningen. Samma röda bär som i doften. Visst finns här en ordentlig syra och gott om tanniner, men det balanseras så fint med frukten. Örterna, vulkaniska mineraler och en eftersmak med lite oväntad lakrits och någon citrussyra tar oss återigen med storm. Det här är gott! Fantastiskt gott!
Vinet är i toppform. Visst kan syran lugna ner sig och tanninerna rundas av, men försvinner inte lite av charmen då?
Det är bara att konstatera att årgång 2012 är lika bra som tidigare årgångar. Den är också inne i ett klart bra drickfönster nu.

Betyg 5-

Occhipintis viner köper jag i Köpenhamn hos den gemytliga mat- och vinaffären Cibi e Vini. Minns jag rätt betalade jag dryga 200 DKK för Frappato 2012. Den är slutsåld sedan länge, men nu är årgång 2013 på ingång.

2004 Blanc de Blancs, Bruno Paillard

Den här champagnen är det någon vecka sedan vi drack. Av någon outgrundlig anledning har det påbörjade blogginlägget förblivit påbörjat tills idag. De små noteringarna jag gjorde den kvällen vi drack det indikerar att det absolut är värd en egen bloggpost.
Vi hade fått ett kok havskräftor av vår gode vän fiskaren V. Vanligtvis är det jag som brukar sköta kokningen av skaldjur, men jag var fullt sysselsatt med bokslut och deklarationer den kvällen, så det blev hustrun som fick sköta koket. Resultatet var minst lika bra som när författaren till dessa rader gör det.

Vi har alltså en champagne gjord på endast Chardonnaydruvor. Den har lagrats på sin jästfällning i åtta år innan den degorgerades i april 2013.

Doften är frisk och domineras av gula plommon och citrus. Lite försiktiga toner av bröd och mandlar snirklar sig förbi vår nos. Visst anar vi lite blommor i bakgrunden

Smaken är torr, frisk och med en ordentlig syra. Det vilar en renhet över smaken. Precis som i doften kommer citrusen och de gula kärnfrukterna fram tämligen omgående och tar kommandot över smaklökarna. Efterhand ger sig smaken av mariekex, mandlar och mineraler tillkänna. Det är gott! Förbaskat gott!
En lång eftersmak får oss än mer övertygade. Ja, den där lilla honungstouchen på slutet är bara så läcker. Syran är visserligen distinkt och tydlig, men den är inte alltför krävande.
Den här kommer att hålla i många år och dessutom bli bättre!

Betyg 4++


Det finns endast några enstaka flaskor kvar fördelade på tre Systembolagsbutiker. Priset är 561 kr, så det gör ett styggt hål i plånboken, men för speciella tillfällen så får man en riktigt bra champagne

2013 Barbera d´Asti, Borgogno

Våren tar mycket små steg framåt, men det är ändå en vår på gång. Fördelen är att det går att njuta av varje litet steg. Vintankar noterar att med stigande ålder så har de där vårarna som går långsamt framåt blivit dom som jag riktigt kan njuta av.

Augustipäron i ett försök att få knopparna att brista

Söndagen har ägnats åt trädgårdsarbete. Palsternackor, svartrötter, sommarmorötter samt gul och röd lök har såtts resp planterats. Den tidiga potatisen (rosen) är sedan fjorton dagar på plats och täckt med fiberduk.
I början på förra veckan blev det lite Barbera till kvällsmaten. En mycket ung sådan fick stämpeln OK.

Den gamla anrika firman Giacomo Borgogno, med rötter från sent 1700-tal, togs 2008 över av familjen Farinetti. Sedan 2012 är det Andrea Farinetti som är den drivande kraften. Idag förfogar man över 20 ha vingårdsmarker i lägena Liste, Cannubi, Cannubi San Lorenzo, Fossate och San Pietro del Viole.
Druvorna till den här Barberan kommer från de två vingårdslägena Liste och Cannubi.
Vinet har fått jäsa runt 15 dagar utan tillsats av odlad jäst.
Vinet har vilat upp sig i ca tio månader på bottis (stora ekfat) av slavonsk ek.

Vi nås av en liten försiktig doft som utstrålar ungdomlighet. Mörka körsbär, lite vildhallon och en del örter. Det finns samtidigt en underton av ett jordigare slag.
En antydan till fat noterar vi efter ett tag.

I munnen får vi ett ungt och friskt vin med en bra syra. Det är en bra balans mellan syran, frukt och de lite snällare tanninerna. I centrum finns en härlig mörk frukt av körsbär, plommon och vildhallon men även lite slånbär och blåbär kan vi notera. Lite lättsamma örter, en liten blommighet (ros/viol) och i eftersmaken kommer det till såväl lakrits som mineraler.
Vinet är gott redan idag med sitt ungdomliga och friska anslag, men här finns en potential att att utvecklas ytterligare till ett vin med mognad och lite mer komplexitet.

Betyg 4

Priset på Systembolaget är 151 kr och det verkar finnas gott om flaskor runt om i vårt land. Jag tycker att det är ett anständigt pris till ett bra vin.