Det här blogginlägget påbörjades för några veckor sedan, men har blivit liggandes. Någon av de där dagarna i juli när det regnade och blåste som värst var vi bara tvungna att öppna en flaska amarone för att förgylla gråheten med.
Det blev en flaska från en av våra favoritproducenter Viviani, men det blev en årgång som vi förundrats över och där besvikelsen genom åren varit total. Årgång 2006.
I somras språkade jag lite med Henrik Ungerth om just detta fenomen. Han hade nyligen druckit en flaska från 2006 och tyckte att först nu, 17 år efter skörd, började han känna igen Casa dei Bepi. Vi hade en flaska kvar, så vi bestämde oss för att ge den ett sista försök.
.jpeg)
.jpeg)
Äntligen!! Nu har årgång 2006 börjat leverera. Vi känner igen Casa dei Bepi, som ett av de bästa Amarone-vinerna, men det tog 17 år för årgång 2006 att nå dit. Den är därmed ett mysterium och visst är jag nyfiken på att fråga Claudio om detta. Finns det någon förklaring?
Doften börjar med toner av läder, som rätt kvickt övergår i en ljuvlig doft av mörka bär, örter, någon krydda, lite torkad frukt och kakao. Kanske inte det riktigt stora sniffarvinet, men en mycket trevlig och angenäm doft är det.
I gommen är det söta, mörka körsbär, mogna björnbär, hallon, blåbär, några blåa plommon och aningens svartavinbär som ger den komplexa fruktsmaken. Lit örter och kryddor ökar på komplexiteten liksom tonerna av kakao och torkad frukt (inte så mycket russin). Sammetslena tanniner och en finfin liten syra noteras. Eftersmaken är på amaronevis riktigt lång, där mörk choklad, körsbärskärnor och någon droppe espresso ger en läcker bitterhet som får möta en liten sötma från de mörka bären.
Betyg 4+
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar