Nyårsviner 1: 2008 La Grande Année, Bollinger

 I dessa besvärliga tider är vi tacksamma och ödmjuka för att vi klarat oss undan Coronaeländet. Vi firade nyår på hemmaplan. Det blev dottern, hustrun och jag. Vi lyxar till det genom att beställa Chefs Meny från Barrique Vinbar. Mer om detta i ett senare inlägg.

Jag hade beställt lite kaviar Royal Siberian Caviar från Attilus. Faktiskt min första bekantskap med rysk kaviar. Visst var det en trevlig upplevelse. Frisk med en fin sälta, lite kryddor, tydlig fisksmak, rätt så len och elegant. Tveksamt om jag uppskattar den mer är Kalixlöjrom, men väldigt roligt att ha testat.

Vi drack till detta en flaska champagne. Går det att dricka något annat? Skulle väl i så fall vara vodka och det är det decennier sedan jag slutade konsumera. Champagnen fick sedan följa oss igenom förrätten som var Hummersoppa.

Bollinger är ett av de klassiska Champagnehusen med en historia som tog sin början 1829. Grundare var den franske adelsmannen Athanase de Villermont, som ärvde en en familjeegendom i Aÿ-området, den tyske handelsmannen Joseph Bollinger och en lokal förmåga Paul Renaudin. De bildade tillsammans Renaudin-Bollinger & Cie. Joseph Bollinger kom att gifta sig med en av Athanases döttrar och deras söner förde sedan verksamheten vidare. Bollinger var tidiga med att se marknadspotentialen i Storbritannien. Bollinger är alltjämt familjeägt. I ledningen har det stått en i familjekretsen, men detta kom att ändras 2008 då Jérôme Philipon, en industriman med rötterna i Champagne tog över ledarskapet.

Idag äger Bollinger 178 ha varav 85% är vinfält som är klassade som Grand Cru eller Premier Cru. 60 % utgörs av Pinot Noir från vingårdar i Aÿ, Avenay, Tauxières, Louvois och Verzenay. 

Dom har också påbörjat ett ekologiskt arbete. Enligt deras hemsida sköts en av vingårdarna på 4 ha helt organiskt. På hemsidan skriver dom Bollinger also supports sustainable winegrowing by grassing over the ground, using biological pest control, significantly reducing the use of herbicides and recycling pruning waste.

Bollingers hemsida anger att dom gör sju olika champagnecuvéer samt ett stilla rött vin på druvan Pinot Noir.

La Grande Année årgång 2008 är gjord på druvorna Pinot Noir (71%) och Chardonnay (29%). Druvorna kommer från 18 olika små vinfält. PN-druvorna i huvudsakligen från Aÿ och Verzenay medans Chardonnay-druvorna kommer från fält i Les Mesnil-sur-Oger och Cremant.

Jäsningen har ägt rum på små, gamla ekfat allt i sann Bollingeranda. Degorgeringen ägde rum i juni 2018 och fick då en dosage på 8 gr per liter.

Massor av små, små fina bubblor virvlar upp mot ytan.

Färgen går i en vacker gyllengul nyans.

Doften är rätt så stor med vissa oxiderade toner. Härlig komplexitet. Vi tycker oss känna gula äpplen, lite päron, citrus, en del gula stenfrukter, lite nötter, våta stenhällar, aningens rostat bröd och unset honung.

I munnen känns den fortfarande ung, torr så klart och mycket frisk med några oxidativa toner. Dosagen är 8 gr. Jag hade snarare gissat på runt 5 gr. Så klart finns här en stor utvecklingspotential, men den bjuder redan nu på en stor upplevelse. Mycket från doften kommer tillbaka i gommen. De härliga gula äpplena, en liten citruskompott, persika och aprikoser, lite rostat bröd och en viss nötig ton. Stor och fin syra utan att bli allt för påstridig. Elegant eftersmak med nötter, honung, lite kryddor och grapefrukt.

Här finns en fin balans mellan smakerna och syran.

Riktigt bra redan nu. En härlig champagne att få avsluta det här året med.

Betyg 5-

2014 Caparsino Chianti Classico Riserva, Caparsa

Distanshandlaren Fanwine har ett intressant upplägg, där du som vinkonsument önskar dig ett vin och när tillräckligt många andra hakat på så fixar Fanwine en import. Läs mer på deras hemsida. Det finns också en lagershop belägen i Danmark och hittar du något intressant där är det bara att beställa. Frakt, moms och alkoholskatt ingår i slutsumman.

Det var så jag på hösten 2019 upptäckte den här producenten. Jag la en beställning på ett par flaskor av diverse årgångar och viner. Allt gick väldigt smidigt och efter ett par dagar kom ett trevligt paket.

Producenten Caparsa håller till runt byn Radda, belägen nästan mitt emellan Florens och Siena. Det hela tog sin början 1965 då Reginaldo Cianferoni köpte 10 ha som planterades med vinrankor. 1982 tog sonen Paolo över. En inriktning på ekologiskt jordbruk gjordes och hela vingården, såväl odlingar som vineriet, är idag organiskt certifierade. I deras portfölj hittar vi bl a ett vitt vin, en rosato, ett vini santo samt ett flertal röda viner. Ett par utav dom har jag skrivit om tidigare: 2016 Caparsa Chianti Classico och Rosso di Caparsa, 2015 Caparsino Chianti Classico Riserva samt deras vingårdsbetecknade Chianti Classico 2011 Doccio a Matteo Chianti Classico Riserva. Alla har dom varit trevliga, prisvärda och inte minst väldigt goda.

Till kvällens vildsvinsfärsbiffar är det en Riserva från 2014 vi ska njuta av.

100% Sangiovese. Spontanjäst, ofiltrerat och två år på stora (18 hl) ekfat.

Färgen går i en ljusare rubinröd nyans.

Doften är i mångt och mycket såsom jag minns den från flaskan med årgång 2015 som jag drack i september. Den lite dova starten av läder, höstlöv och jord som övergår i en samling röda bär efter en liten stund. Här finns också lite örter, kryddor och aningens nyponrosor.

I munnen möts vi omgående av en frisk körsbärskyss. Vinet har en något slankare framtoning än vad många andra Chianti har som jag druckit. Körsbären är syrliga och  känns ömsom ljusa och ömsom mörka. Tranbär, hallon och röda vinbär ger komplexitet åt bärnyanserna. Lite örter, kryddor främst svartpeppar och aningens svart te ger sig tillkänna i mellanpartiet. I den medellånga eftersmaken spelar de syrliga körsbären även här huvudrollen, men i birollerna noterar vi violer och rosor, steniga mineraler och unset lakrits.

En ordentlig och trevlig syra ger det här vinet tillsammans med småstadiga tanniner en grandios ryggrad. Aldrig blir det påträngande bara inbjudande.

Ett riktigt gott vin, som ni förstår av texten ovan. Når kanske inte riktigt årgång 2015:s höjder

Betyg 4

2014 var på många ställen i Italien ett svårt vinår. Även för Chianti-vinerna anses det som en svagare årgång. Jag tycker dock Caparsa lyckas riktigt bra. Jämfört med årgång 2015 känns den här lite mer mogen, något slankare och kanske inte riktigt samma lagringspotential.

Vinet är som jag skrev i ingressen ovan köpt via Fanwine och jag betalade 210 kr per flaska.

Valpolicella och Valpolicella Superiore. Torre D´Orti vs Ca´La Bionda

Ni som följer bloggen vet att mycket av det vi dricker och skriver om är viner från Italien. Visst gör vi lite avstickare till andra länder såsom Spanien, Frankrike(inte minst till Champagne), Gekland m fl. Vi återvänder dock alltid till Italien och där har vi vårt hjärta främst i Valpolicella. Vinområdet Valpolicella sträcker sig i väster från Gardasjön (egentligen någon km öster om Gardasjön) till Soave. I norr är det Lessinibergen som skapar nordgränsen och i söder är det floden Adige och Veronas förorter som utgör sydgränsen.

Det finns fem officiella grundtyper av rödvin i Valpolicellaområdet. Alla med sitt egna regelverk. 

DOC Valpolicella

DOC Valpolicella Superiore

DOC Valpolicella Ripasso

DOCG Amarone della Valpolicella 

DOCG Recioto della Valpolicella

Viner som genom t ex druvsammansättningen inte går in i något av ovanstående regelverk får ofta beteckningen IGT (Indicazioni Geografiche Tipiche).

Vissa viner med beteckningen Valpolicella har också tillägget Superiore. Regelverket säger att för att få kallas Superiore i Valpolicella ska alkoholhalten vara 13,5% eller högre samt att vinet ska ha lagrats minst ett år räknat från 1 januari året efter skörd.

Jag har den senaste tiden provat två viner, där det ena har beteckningen Valpolicella och det andra Valpolicella Superiore.

2016 Valpolicella Superiore Casal Vegri, Ca`La Bionda

Agricola Ca’ La Bionda ägs idag av Pietro Castellani. Verksamheten driver han tillsammans med sönerna Alessandro (som är vinmakare) och Nicola  (agronom och ansvarig för odlingarna). Alessandros fru Valentina ansvarar för kontoret och det administrativa. Vingården har varit i familjens ägo sedan 1902. Namnet har den fått efter Pietros farfars mor som var känd under namnet den blonda. Vid milleniumskiftet genomgick gården en genomgripande renovering. Dom arbetar efter ekologiska principer sedan år 2000. Arbetet med att certifieras drogs igång 2012 och 2016 blev dom certifierade för organisk odling.
Årsproduktionen är ca 150 000 flaskor, som fördelas på Valpolicella Classico, Superiore, Ripasso, tre Amarone (varav en Riserva), en Recioto, ett IGT-vin, samt ett vitt vin. Deras stolthet är Amaronen som kommer från vingården Ravazzol.

Det här är ett vin gjort på druvorna Corvina (70%), Corvinone (20%) samt en slatt (10%)  Rondinella och Molinara. Druvorna har vuxit på en sluttning belägen 150 till 300 m ö h. Jordmånen är sand, lite lera med hög andel berg och sten. Årgången är 2016 dvs samma år som Ca La Bionda erhöll sin ekocertifiering. Samtliga druvor till det här vinet kommer från ett och samma vinfält

Jäsningen har ägt rum med naturlig jäst och på ståltankar. Vinet har sedan fått vila upp sig i 18 månader 3000-liter stora ekfat.

Färgen går i en lite mörkare rubinröd nyans.

I doften hittar vi omgående lite läder och jord, men det dröjer inte länge förrän vi möts av mörka lite sötare körsbär av typen moreller, men även andra skogsbär, några örter, en liten kryddighet och aningens nedtonade fatinfluenser noteras.

Vid den första klunken kan vi  omgående notera mörka lite söta körsbär och skogsbär. Precis som i doften återkommer i små portioner lite örter och kryddor. Det finns en härlig friskhet genom den behagliga syran. Mjuka, men ändå tydliga, tanniner som bjuder ett försiktigt motstånd.

Eftersmaken är medellång med återkommande söta, mörka körsbär, örter och kryddor och en liten ton av kakao. Avslutet har en skön liten bitterhet likt körsbärskärnor.

Ett trevligt och gott vin, som funkar utmärkt till diverse stekar och grillat kött.

Betyg 4-

På SB är priset 266 kr.

2018 Valpolicella Torre D´Orti

Torre D´Ortis vingårdar ligger på kullarna utanför den lilla byn Marcellise. Vi befinner oss ett par mil öster om Verona. På de högt belägna kullarna har det bedrivits jordbruk i flera århundrade. Oliver, vinodlingar och spannmål tillhör de grödor som odlats på terrasodlingarna. År 2000 köpte bröderna Luciano och Franco Piona vingården Torre D´Orti. Dom äger också vinmarker i Custoza (strax söder och sydost om Gardasjön) under produktnamnen Cavalchina och Prendina. Odlingarna sker efter ekologiska principer. Ett arbete mot att bli certifierade har påbörjats.

Under varumärket Torre D´Orti gör dom fem viner: Valpolicella, Superiore, Ripasso, IGT och så en Amarone. Dom är också medlemmar i Amarone Families, vars syfte är att både skydda och utveckla Amarone-vinet.

Jag har tidigare skrivit om tre av deras viner. Klicka på länken så får du mina tankar om respektive vin. Morari Valpoilicella Superiore, Valpolicella Ripasso och Torre Rosso.

Nu är det dags för deras "instegsvin" Valpolicella, som är gjort på druvorna Corvina (60%), Corvinone (20%), Rondinella (15%)  och Oseleta (5%). 

Det är gjort på enbart färska ekologiska druvor, som är skördade då de anses ha full mognad. Jäsningen har ägt rum på ståltankar för att sedan få ligga till sig i ett år på stora ekfat. innan det buteljerats. Det uppfyller därmed kraven för att klassas som en Superiore, men Torre d´Orti har valt att klassa vinet som en vanlig Valpolicella.

Färgen går i en rubinröd ton.

Doften är frisk och det doftar verkligen körsbär. Små, små pustar av örter och någon krydda tycker vi oss ana.

Smaken är härligt frisk och känns rätt så slank med en väldigt tydlig smak av körsbär. Vi kan ana oss till lite skogsbär av ett ljusare slag. Här finns i små portioner lite örter och kryddor. Vinet har en förträfflig syra och behagfulla smått eleganta tanniner, vilka bjuder det där motståndet som jag gillar samtidigt som de ger vinet både charm och karaktär. Vinet är väldigt drickbart idag.

Betyg 4-

Ett enkelt och lättdrucket vin som jag med förtjusning dricker till diverse pastarätter, sallader och pizzor. Jag sparar gärna ett par flaskor för att kunna njuta av en ljummen sommarkväll, men inget jag långlagrar.

Vinet kostar 222 kr på SB.

Mina favoriter i Amaronevälden

Det sista blogginlägget 2016 hade just den rubriken. Jag hade under 2016 tagit mig igenom Henrik Ungerths 52 favoriter. Du kan läsa vad jag skrev på denna länken.

Jag gjorde också en egen lista, som kanske mer är en lista över mina tio favoritproducenter. Den fick nedanstående utseende i bokstavsordning.

Brunelli

Le Ragose

Marion

Masi

Roccolo Grassi

Speri

Stefano Accordini

Tommaso Bussola

Viviani

Zenato

Vid varje nyårsskifte har jag funderat om något hänt eller snarare om det finns någon amarone jag smakat, som gör att listan borde revideras. Svaret har blivit att lagt kort ligger. I november 2019 var jag på en provning i Stockholm med Ernesto Ruffo. Det var hysteriskt bra viner. Jag skrev ett reportage på Club Amarones hemsida, men jag ändrade inte Mina Tio Favoriter. Jag har under 2020 druckit några Ernesto Ruffo viner. Jag måste då konstatera att dom känns självklara på min lista. Jag väljer att plocka bort Speri och sätta in Ernesto Ruffo istället. Speri har inte på något sätt blivit sämre. Dom leverera år efter år fantastiska viner inte minst deras Amarone, men Ernesto Ruffo är exceptionell och den tillhör definitivt en av mina tio favoriter och då måste någon ut.

2016 Basaltico Rosso Veneto

Detta är deras instegsvin och ett helt fantastiskt sådan. Jag skrev om det här vinet på bloggen tidigt i våras. Dom tankarna läser du här. Sammanfattningen lät "Vilket instegsvin!! Ett makalöst gott vin med en komplexitet och kraft som får oss att häpna".

Den verkar kunna gå att beställa på SB med nr 78121. Priset är 523 kr.

2013 och 2014 Campogadis Valpolicella Superiore.

Årgång 2013 är det ett år sedan jag drack. Jag var helt lyrisk och sammanfattade tankarna så här: "Den här Superioren är något alldeles enastående. Tveksamt om jag druckit en bättre Superiore och då har jag ändå druckit Roccolo Grassis, Quintarellis och Dal Fornos varianter".

Årgång 2014 drack  jag för en månad sedan och sammanfattade tankarna så här: Ja ni förstår själva att detta är ett sanslöst gott vin. På "Bolaget" kostar det 545 kr och kan något vin vara värt 545 kr så är det Campogadis".

Nu är det här vinet slutsålt enligt SB:s hemsida.

2009 Amarone

Här börjar orden ta slut. Jag kan stapla superlativen på varandra, men svårt att göra vinet rättvisa ändå. Nyanserna räcker inte till. Doften  och smaken är stor och kraftfull utan att det blir för mycket. Varje liten klunk varar en evighet i gommen. En amarone i världsklass helt enkelt.

2008 Amarone Riserva

Denna amarone har jag endast smakat en gång och det var på provningen i november 2019.

Jag tänkte då "Det här är en Amarone som varje amaroneälskare någon gång i livet måste ha smakat".

Detta få bli årets sista inlägg. Jag tar också chansen  att önska alla mina läsare

                                   

 

2019 Poggio Ai Ginepri Vermentino från Tenuta Argentiera

Någon utav dagarna före jul hade vi ugnsbakad örtlax till middag. Jag hade nyligen inhandlat några flaskor vin på druvan Vermentino. En druva som vi sällan dricker härhemma, men de gånger vi gjort det har vi ofta varit väldigt nöjda. Det är dessutom lite av dotterns favoritdruva. Så inte så mycket att tveka om. Vi plockade upp en flaska ur källaren.

Tenuta Argentiera är beläget i den allra sydligaste delen av Bolgheri. På de höga kullarna (200 meter över havet) endast ett par km från Medelhavet odlas det Cabernet Sauvignon, Merlot, Syrah, Cabernet Franc och Petit Verdot. Vingården har en historia som går tillbaks till 1500-talet. Namnet Argentiera spelar an på att det här området en gång i tiden var känt för sina silvergruvor. Idag omfattar egendomen cirka 500 ha mestadels olivlundar och skogar, men runt 75 ha är vingårdar uppdelade i en mängd vinfält.
Två prestigeviner gör dom, där främst Argentiera (samma namn som vingården) har nått mest berömmelse, men även Villa Donoratico anses var ett stort vin. Poggio ai Ginepri görs i tre varianter en rosso, en rosato och en bianco ( 90% Vermentino och 10% Sauvignon Blanc). Därutöver görs tre viner med beteckningen Cru: Giorgio Bartholomäus (100% Merlot), Ophelliah Maria (100% Cabernet Sauvignon) och Lavinia Maria (100% Cabernet Franc).

Den röda varianten av det här vinet i version årgång 2016 drack jag på sommaren förra året. Vi gillade verkligen det. Du hittar mina tankar här. Vi har fyllt på med den senaste årgången som är 2018. Slutsålt i SB:s online-försäljning, men finns i 22 av Systembolagets butiker.

Det här är ett vin som är gjort på druvan Vermentino (90%) och en slatt Sauvignon Blanc (10%). Druvorna kommer från en vingård belägen 80-100 m över havet. Druvorna pressas varsamt och får jäsa var för sig vid en låg temperatur på ståltankar. Vinet får sedan ligga kvar på jästfällningen en kortare tid innan vinet blandas och bureljeras.

Färgen går i en halmgul nyans med ljusa gul/gröna skira stråk.

Doften är frisk med en hel del grön/gula äpplen, lite päron, en del citrus, en god portion krossad sten, aningens tropisk frukt och sommarblommor samt en härlig örtighet.

Även i gommen har vinet en bra friskhet. Precis som i doften finns här en del gröna äpplen, lite päron och en del citrus.  Inslaget av örter är stort liksom den steniga mineraliteten. I mindre omfattning men ändå tydligt noterar vi en fin blommighet, lite ananas, aprikoser och gula plommon.

I den medellånga eftersmaken finns en försiktig ton av mandlar, mera örter, unset honung och mogen persika.

Vi tycker det här inte alltför komplicerade vinet i all sin enkelhet är riktigt gott. Perfekt matchning till vår fisk.

Betyg 4-

Minns jag rätt betalade vi runt 15 euro per flaska, då vi tidigare i höstas privatimporterade vinet. 

Amarone 2011. Del 28. Sammanfattning och Topp 5.

Jag har under 2020 provat 27 olika Amarone från året 2011. Längst ner i inlägget finner du vilka jag provat samt länkar till mina tankar om respektive vin. Det har varit både spännande och inspirerande. Jag har ofta köpt två till tre flaskor och ibland även hela kartonger av samma vin för att kunna se hur de utvecklas med åren. Jag upptäckte under senhösten 2019 att jag hade en flaska med årgången 2011 från ett flertal olika producenter. Jo några fanns det fler än en kvar av. Jag beslutade då att göra en genomlysning av 2011 som Amaroneår. Någon gång i somras sökte jag också på Systembolagets hemsida för att komplettera sammanställningen. 

Här saknas storheter som Dal Forno och Quintarelli, men jag köper ytterst sällan vin i den prisklassen. Detta är såklart långt ifrån en heltäckande lista. Varje individ har ju sina egna favoriter och det finns ju också så oerhört många producenter så att göra en heltäckande lista är mer eller mindre omöjligt. Åtminstone för en person som undertecknad med vin som hobby och med en begränsad plånbok.

En höstdag i oktober 2018 med utsikt över Fumane

Årgång 2011 spåddes en lysande framtid, när de första producenterna släppte sina amaroneviner. En viss nedtoning har skett, men många amaroneexperter har gett årgången en fyra på en femgradig skala. Dom yttre förutsättningarna var mycket gynnsamma med bra väderförhållanden för att få druvor av högsta kvalitet. När så vädret var på vinböndernas sida under såväl skördetiden som under torkningsperioden var det inte så många som hade något att klaga på.

Mina sammanfattande tankar om årgången 2011.

1. Jag tycker att det är en riktigt bra årgång. Väldigt få besvikelser. Det är snarare så att ett flertal viner

    har överraskat positivt.

2. Det har gått nio år sedan skörden. Ingen har känts övermogen eller rejält på utförsbacken. Endast två

    har jag tyckt att de borde drickas upp inom något år. Alla andra har jag gjort bedömningen att de

    håller i flera år till och mer än hälften kan nog utvecklas något ytterligare.

3. Det kanske inte är den elegantaste årgången utan jag upplever den mer kraftfull och med en otrolig

    hållbarhet. 

Druvor (Corvina, Rondinella och Oselta) som torkas. I slutet på december eller början på januari pressas dom och har då förlorat 40-50 procent av sin vikt.

Topp 5

Jag har gjort en Topp-5-lista. Ingen lätt uppgift. Flera av mina darlingar måste ratas. Det är vanskligt när så många viner presterar så bra. Det är viktigt att komma ihåg att en sådan lista är så klart väldigt subjektiv och speglar egentligen bara mina smakpreferenser.

Jag rangordnar dom inte utan presenterar dom i bokstavsordning:

Bussola TB Riserva

Campo del Titari, Brunelli

Casa dei Bepi, Viviani

Pergole Vece, Le Salette

Roccolo Grassi

Il Fornetto, Campo dei Gigli, Inferi, Costasera Riserva, Tenuta Falezza är alla helt fantastiska amarone och var väldigt nära att hamna på listan.

Ett särskilt omnämnande till Campo Leon från Latium Morini, som är en av de billigaste av de 27 Amarone jag provat. 305 kr på SB, men är helt jämförbar med flera som är dubbelt så dyra. En av de mest prisvärda Amarone som finns hos Systembolaget.

Nedan är en lista på de Amarone från året 2011, som jag provat under 2020.

- Acinatico, Stefano Accordini

- Accordinis Il Fornetto

- Allegrini
- Brigaldara

- Bussola TB

- Campo dei Gigli

- Campo Leon, Latium Morini

- Campo del Titari
- Checco, Damoli

- Corteforte
- Inferi från Brunelli

- Le Ragose

- Masi Costasera

- Masi Costasera Riserva

- Massimago
- Monte Santoccio

- Musella Riserva

- Pergole Vece (Le Salette)
- Pieropan
- Raimondi
- Roccolo Grassi
- Speri

- Tenute Falezza

- Vaio Armaron
- Viviani Casa dei Bepi
- Zenato

- Zymé

Avslutningsvis en indelning av var vinet befinner sig enligt min högst subjektiva bedömning.

1. Helt på topp. Blir inte bättre och bör drickas det närmaste året.
   - Pieropan, Massimago

2. Helt på topp. Kommer inte utvecklas så mycket mer, men håller nog i många år.
   - Brigaldara, Amarone Riserva, Campo Inferi, Campo Leon, Monte Santoccio, Pergole Vece (Le Salette), Stefano Accordini Acinatico, Tenute Falezza

3. Bra nära toppen, men kommer att utvecklas ytterligare.
  - Allegrini, Bussola, Casa dei Bepi, Corteforte, Checco Damoli, Campo dei Gigli, Campo del Titari, Costasera (Masi), Costasera Riserva (Masi) Il Fornetto, Le Ragose, Musella, Amarone Raimondi,  Roccolo Grassi, Speri, Vaio (Masi), Zenato, Zymé 

Barbera och Dolcetto, Braida vs Elio Altare

Nebbiolo är väl den druva som de flesta förknippar med Piemonte, men det finns så många fler. Vi är själva väldigt förtjusta i Dolcetto, men även Barbera blir det emellanåt. Någon enstaka gång njuter vi av en god Ruché eller Grignolino. Just dagarna före jul drack vi en Barbera och en Dolcetto som vi gillade skarpt.

2017 Barbera d´Asti från Montebruna

Vinhistorien om Braida tar sin början 1961, då Giacomo Bologna beslutar sig för att buteljera det årets skörd på druvan Barbera. Det blev vinet "La Monella", en "livlig" Barbera del Monferrato. Visst görs den fortfarande men nu med tillägget  Frizzante. Släkten har i ett par generationer ägt vingårdar runt byn Rocchetta Tano beläget någon mil öster om Asti. Giacomo fortsatte att utveckla tillverkningen av Barbera-viner. Han började experimentera med lagring på ekfat. 1982 kom hans vin Bricco dell´Uccelone, som blev en dundersuccé. 1988 köpte Giacomo vingården Serra dei Fiori. Härifrån kom det vita viner på bl a druvan Nascetta. 1989 kom Ai Suma ett Barbera-vin på sent skördade druvor. På juldagen 1990 dog Giacomo oväntat och arvet fördes vidare av de båda barnen Raffaella och Giuseppe och Giacomos hustru Anna Martinengo. 1994 kom vinet Il Bacialè, som är en blandning av Barbera och Bordeauxdruvor. Giuseppe hade också ambitionen att slå ihop de många små vinplättarna i Montebruna. Barnen fortsatte detta arbete och 2001 kom första årgången av Montebruna (kvällens vin).

Totalt omfattar deras produktion 13 olika viner varav fem är gjorda på Barbera. Fyra vita viner, en Grignolino samt två lite sötare  viner, där deras Brachetto är alldeles utmärkt till sommarens jordgubbar.

 

Montebruna är en sammanslagning av många små vinplättar till en vingård. Det tog 7 år och 35 legala dokument för att göra detta. Idag är vingården på 12 ha. Det har också fått ge namn åt vinet, som är klassat som en Barbera d´Asti DOCG. Vinet jäser på ståltank och jäsningsprocessen ta runt 14 dagar. Vinet får sedan vila upp sig i ett år på stora fat av slavonsk ek..

Färgen går i en rubinröd ton med några purpuraktiga nyanser.

I doften hittar vi en del mörka bär främst körsbär och blåa plommon. Vi kan också känna en finstämd ton av örter, lite svartpeppar, några violer och rosor samt aningens grus och krita. Ingen stor och kraftfull doft, men ändå väldigt tydlig.

Det här är ett gott vin med en skön friskhet och hyfsat slankt. I munnen startar det med en samling mörka bär: körsbär, björnbär, blåbär och slånbär. 

Här finns också en del örter, aningens svartpeppar, lite steniga mineraler, någon viol och kakao. Vänliga tanniner som endast krafsar runt i munhålan liksom en trevlig som ger vinet en bra friskhet. I eftersmaken kommer mera mörka bär, men det dyker upp en lite ljusare bärton som drar mot skogshallon. På sluttampen fylls det på med små, små doser av mörk choklad, vanilj och aningens kola.

På det hela ett trevligt och lätttilgängligt vin, som vi gärna dricker till lite mer vardagliga rätter.

Betyg 4

Min flaska är köpt "Bolaget" för 199 kr, dessvärre verkar det vara slutsålt.

2018 Dolcetto d´Alba från Elio Altare

Familjeegendomen Elio Altare ligger belägen i hjärtat av Piemonte med 10 ha i La Morra, Castiglione Falletto, Monforte och Serralunga d'Alba. Den årliga produktionen består av 70 000 flaskor fördelade mellan 13 olika viner, med fokus på vingårdsbetecknad Barolo, Arborina, Cannubi och Cerretta, men det finns även utrymme för att skapa och experimentera fram nya viner från Langhe , exempelvis Larigi, La Villa och Giàrborina och Barolo Unoperuno, där den sistnämnda är framtagen med hjälp av varje druva sorteras ut manuellt. Även en Dolcetto och en Barbera finns i deras portfölj.
2003 beslöt sig äldsta dottern i familjen, Silvia, för att arbeta tillsammans med sin far Elio och hon har succesivt tagit över allt större delar av produktionen. Familjen Altares filosofi har alltid varit att med respekt för naturen skapa det allra bästa från varje enskilt vingårdsläge.

Druvorna till det här vinet kommer från vinstockar som är bortåt 40 år gamla. Macerationen med skalkontakt varar två till tre dagar. Jäsning på ståltankar, där vinet också får vila upp sig i tio månader innan det buteljeras.

I somras hyllade jag årgång 2017. Du kan läs det på denna länken.

2018 är precis lika bra som 2017. Det är med andra ord en av de absolut bästa Dolcetto jag druckit.

Doften är tydlig utan att vara kraftfull. Det vimlar av mörka körsbär, som sällskapar med lite örter och violer. En trevlig och okomplicerad doft, såsom vi lärt känna Elio Altares Dolcetto.

Det är när vi smakar på vinet som våra mungipor dras uppåt och igenkännande. Det här är ju bara så gott, som gjort för den köttiga delen av den svenska husmanskosten. Slankt, rakt-på-sak och med en slags renhet. Det startar med friska körsbär, som efterhand får lite örter och en hygglig dos steniga mineraler som sällskap. En trevlig syra och snärtiga, lite smånafsande tanniner förhöjer karaktären. Eftersmaken är medellång med mera körsbärsjuice, men också lite körsbärskärnor och violer.

Betyg 4+

På SB är det nu årgång 2019 som gäller till 204 kr. Ett bra pris för ett verkligt bra vin. Så klart har jag fyllt på med ett par flaskor. Är du nyfiken på Dolcetto så är mitt råd att testa en flaska. Gillar du inte den, ja då gillar du inte Dolcetto och behöver inte fundera mer på det.